Ålderism är ett problem som i allt högre grad blir uppmärksammat i olika sammanhang. Att bli bedömd och bemött på ett visst sätt baserat på fördomar om ålder borde inte förekomma. Samtidigt är det ett återkommande mönster i stora delar av samhället att sortera personer utifrån fysisk ålder. Inte minst gäller det när det finns många sökande till ett arbete, både i det privata näringslivet och inom offentlig verksamhet. Att bli uppsagd i femtioårsåldern kan visa sig bli detsamma som att bli ”dömd” till ett långt utanförskap i väntan på pension. I en annan text tog jag upp Omställningsfondens arbete, där de aktivt hjälper både kommuner och individer att hitta arbetsuppgifter. (Se länktips nedan, Och några dagar senare skrev GP på ledarplats om ålderismen, se länktips nedan).
Ta till vara erfarenhet bättre En av talarna på Omställningsfondens event i februari var John Mellkvist, som är generalsekreterare på Pluskommissionen. Några av hans insikter och slutsatser ska jag försöka återge här. Bland annat påpekade han hur arbetsgivare ibland missförstår att någon har bytt arbete flera gånger och tolkar det som att den sökande har svårt att finna sig till rätta. Men ur individens perspektiv kan det tvärtom vara en indikator på att den sökande nu blivit klar över vad han eller hon vill göra i arbetslivet, att det blivit tydligt vilken uppgift vederbörande känner sig hemma i. Livsfaser och ålder går heller inte hand i hand. ”Vi behöver äldre nybörjare” som John Mellkvist formulerade det. Verksamheter kan också må mycket bra av att någon kommer in med friska ögon och kanske med erfarenheter från andra arbetsplatser, där man hanterat olika frågor på ett framgångsrikt sätt.
Befolkningspyramiden och Farbror Melker John Mellkvist påminde publiken om att 80+ – personer är den just nu snabbast växande gruppen i samhället. Detta samtidigt som befolkningen riskerar att krympa eftersom antalet födda barn per kvinna nu är klart lägre 2,1 (som håller befolkningen på en stabil nivå). Idag lever vi också ett betydligt mer aktivt liv än tidigare generationer. Och så visade han en bild på en 43-årig farbror Melker (Torsten Lilliecrona) från Vi på Saltkråkan och en 55-årig farbror Melker (Henrik Norlén) från den senaste nyinspelningen. Ålder är bara en siffra.
Bild från John Mellkvists presentation
Märkliga effekter Det finns en ekonomisk prislapp på detta att inte alla får arbeta. Dels i uteblivna intäkter för samhället, men också i form av att det betalas ut arbetslöshetsersättning. Den siffra John Mellkvist nämnde var 69 miljarder kronor per år. Och pekade också på den paradox som ligger i begreppet erfarenhet. Många som rekryterar vill ha erfaren personal. Men när erfarna personer erbjuder sina tjänster tas de inte till vara.
Kompetensutmaning? Personligen tror jag att det kan hänga samman med att mellanchefer inte vill riskera att bli utmanade av en nyanställd med mer kompetens, erfarenhet och pondus än vad han eller hon känner sig ha. Det blir en slags kompetenspyramid som styr vem som får komma ifråga. Kanske också för att vederbörande känner på sig att den egna kompetensen inte är tillräcklig. Och inte vill riskera att bli exponerad som okunnig på något område.
Vem kommer vara borta mest tid eller stanna flest år? Det ingår också i paradoxen att när barnen är utflugna, vabbandet är slut och hela livssituationen skulle möjliggöra en gedigen satsning på arbetstiden (i 55+ – åldern) värderas en småbarnsförälder högre, trots att den yngre personen rimligen kommer att behöva stressa mer för att få livspusslet att gå ihop. Till paradoxen hör också att den yngre personen sannolikt kommer att vilja klättra vidare i karriärer, inte minst för att höja sin egen lön, vilket ju gör att sannolikheten för att en nyanställd 35-åring stannar i 15 år på samma arbetsplats är lägre än sannolikheten att en 55-åring gör det.
Det kanske är i den andra karriären man hittar ”hem” John Mellkvist påpekade också att ålderismen är mer påtaglig i individualistiska samhällen (som det svenska). Och nämnde hur språket också indikerar subtila signaler, exempelvis när man lite förklenande talar om ”våra äldre”, som om de behöver tas om hand och inte har egna önskemål. Detta samtidigt som klokhet, vishet och erfarenhet från goda och mindre goda processer borde tas till vara. Han nämner att besluten generellt sett blir bättre med äldre chefer. Och att många hittar sin egentliga roll i en andra karriär, där man kan använda erfarenheter från tidigare uppgifter (och misstag) på ett klokt sätt. Det gäller att vara nyfiken och se möjligheter, menar han.
Själv hade jag drygt tjugo år i näringslivet i olika roller innan jag hamnade i en fristående stiftelse med miljö och hållbarhet i fokus (Ekocentrum i Göteborg). Så jag kan bekräfta detta med ”karriär två”, som ofta gör att man hittar en uppgift som bättre motsvarar kompetens, intresse och läggning. Och där erfarenheterna från ”karriär ett ” också kan tas till vara.
Ordet omställning dyker upp allt oftare. Behovet av en omställning har jag varit medveten om i åtminstone trettio år, så för mig känns det långsamt som om den nödvändiga omställningen faktiskt också kan inträffa. Visst är oljelobbyns och fossilkramarnas framgångar förfärliga, liksom hur sanning och lögn flätas samman i ett ocertifierat och okontrollerat nyhetsflöde. För att inte tala om hur respekten för kunskap ersätts av en allmän utmattning i det konstanta flödet av känslostyrd information. Men ändå. Två exempel från den här veckan flätas samman till en intressant möjlighet. Ursäkta om texten denna gång blir aningen längre än brukligt.
Ingen tillfällighet att så mycket nu handlar om omställning? Omställningsfonden, omställningslabben och en rapport som listar sju olika behov av omställning visar sig för mig nästan samtidigt. Det tyder på att frågan om omställning har börjat betyda mer i olika sammanhang. De sju olika omställningsbehoven som presenterades under en konferens om återbruk påstods där ha att göra med eller innebära: – styrning och organisering, – policy och regelverk, – platsspecifika och geografiska parametrar, – omställning för företag och/eller affärsmässig omställning, – omställning av kultur och normer, – hur vi kan behöva förändra synen på etik och rättvisa – samt omställning relaterad till konsumtion och användare.
En intensiv timme om kunskapsfronten Behovet och konsekvenserna av återbruk i bygg- och fastighetssektorn har blivit allt tydligare och konferensen sammanfattade kunskapshorisonten på ett möte på Chalmers för en fullsatt sal. På samma konferens presenterades Omställningslabben som de organisatoriska plattformar som etableras för att möjliggöra samverkan, projekt och processer. Omställningsfonden är något helt annat, men skulle kunna knyta an till de omställningslabb som utvecklas.
Lite info om Omställningsfonden Omställningsfonden presenterade sin verksamhet vid ett webbinarium i veckan. Omställningsfonden finansieras av SKR:s och Sobonas medlemmar. (SKR = arbetsgivarorganisation för Sveriges Kommuner och Regioner), Sobona = arbetsgivarorganisation för kommunala bolag.) De har resurser att hjälpa kommuner och regioner att genomföra projekt för grupper av anställda, som riskerar att friställas av olika skäl. De arbetar med kompetensutveckling och systematiskt stöd för att matcha behov och resurser på ett mänskligt plan. Omställningsfonden har även ett individfokus och kan stödja personer som behöver komplettera sin meritlista, kanske utveckla och certifiera sin kunskap osv. På ett plan gör omställningsfonden det som Arbetsförmedlingen borde göra.
Win-win på att ta tillvara resurser På Omställningsfondens webbinarium berättade de om sin verksamhet, lyfte fram framgångsrika projekt och dessutom hade bjudit in John Mellkvist, generalsekreterare vid Pluskommissionen att tala om ålderism. (Just hans föredrag kommer jag att återkomma till separat. Det var mycket intressant). Omställningsfonden når i dagsläget 1.3 miljoner anställda inom välfärdsyrken. Många av de anställda har behov av karriärlyft, kompetensutveckling och stöd på olika sätt. Behoven ute i kommuner och regioner förändras och en del av de anställda saknar kanske formella meriter, kompetenser och anställningsbarhet för utlysta tjänster. Både för kommunerna och för de anställda blir det tidsödande, oroande, dyrt och komplicerat att introducera helt ny personal. Det är smidigare för alla inblandade att kompetensutveckla befintlig personal. Samtidigt står ju inte utvecklingen still. Nya behov uppstår, inte minst som en följd av naturlig avgång och pensionering.
Flera perspektiv vägs samman Det som är tilltalande med Omställningsfondens arbetssätt är att man ser till både organisationens och den anställdes behov. Den som har arbetat en längre tid på en arbetsplats har naturligtvis samlat på sig erfarenheter och en viss rutin, som det kan vara ett slöseri att kasta bort. Många har dessutom kompetenser vid sidan av de formella krav som preciserats. Det kan ta tid att hitta det jobb eller de arbetsuppgifter som bäst matchar utbildning, erfarenhet, läggning och intresse. Vissa begrepp tolkas och innebär olika saker beroende på hur rutiner lagts upp. ”Ansvarstagande” och ”självgående” är sådana ord, som kan betyda olika saker. Den som har en ordningsam läggning kanske är perfekt till att ansvara för ett mellanlager av material, som ständigt behöver fyllas på. Den som är social till sin natur kanske ska ha mycket kontakter med brukare. Den som har ett främmande språk som modersmål kanske kan göra nytta på fler sätt. Osv.
Mjölby sparade pengar på att ta till vara kompetens Vid ceremonin den 4 februari var det just ett tolkomskolningsprojekt som uppmärksammades av Omställningsfonden. Tre modersmålslärare och studiehandledare fick hjälp av Mjölby kommun och Omställningsfonden att bli kontakttolkar. Detta gjorde att kommunen nu slipper handla upp externa tolkar, utan kan använda den egna personalen på ett flexibelt sätt. Vid samma ceremoni uppmärksammades också ett måltidsbiträde som hade blivit varslad om uppsägning, men som fick hjälp och uppmuntran att gå en kockutbildning och byta karriär relativt sent i yrkeslivet.
Matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor Att se behov och lösningar från olika perspektiv tror jag är en nyckel till framgång när det gäller omställning generellt sett. Arbetsgivaren kan ta till vara kompetens genom att få visst stöd att genomföra de kompletterande utbildningar och processer som behövs. Arbetare säljer inte sin tid till arbetsgivare. Arbetsgivare ska inte se sin personal som förbrukningsvaror. (”You are fired…”). Samhället vinner på en helhetssyn. Mänskligt och organisatoriskt handlar det om att matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor. Och ta till vara sådant som har ett dolt värde vid sidan av bokslut och vinstrapporter.
CMB ordnar intressanta event Allt detta om Omställningsfondens arbete hade jag med mig när jag fick en uppdatering av CMB på Chalmers i form av tre presentationer under rubriken ”Marknad och logistik för återbruk ─ var är kunskapsfronten?”. Shift Sweden är det paraply som under 10 år ska finansiera olika projekt, där bl a Vinnova, Formas och Energimyndigheten står för en stor del av finansieringen. Ambitionen är att under 10 år ställa om Sverige i fossilfri riktning och med stor medvetenhet om resurshushållning och att skapa attraktiva livsmiljöer för alla. (se länktips nedan, där man f.ö. även specifikt nämner civilsamhället). När man nu siktar på återbruk i byggsektorn är det tre skiften man vill arbeta med: (1) Från linjära byggprocesser till cirkulära affärsmodeller, (2) Från ohållbara transporter till konkurrenskraftiga alternativ och (3) Från att se och genomföra förändring i silos till att integrera den byggda miljön och mobiliteten i samma system. Man börjar med skifte 1.
Hur definierar vi ”nästan som ny”? De plattformar man använder kallas för omställningslabb, som kan ha en tematisk eller geografisk inriktning. Nya omställningslabb planeras för fullt. Målsättningen är att minska avfallsströmmarna i byggsektorn, att minska klimatpåverkan och resursanvändning samt att skapa förutsättningar för ett mer motståndskraftigt samhälle. Det behövs ett antal uppfyllda kriterier för att återbruk ska kunna bli norm. Det finns också ett behov av en viss diversifiering i hur material kan ”loopas” från demontering till nymontering. Ibland kan samma tegel plockas ner och monteras tillbaka på plats. I presentationen visades fem olika ”återbruksloopar” där den femte handlade om att tillverkaren tar tillbaka sin produkt, ser över den och sätter den på marknaden igen. Var och en inser att här krävs nya aktörer, nya rutiner, utbildningar och en mängd nya regelverk och praxis. När är en produkt ”ny” eller ”så gott som ny”? Osv, Vilka garantivillkor ska gälla och hur hänger miljödeklarationer samman med återmontage? Att slippa nytillverka minskar ju klimatavtrycket, osv.
En möjlig koppling till Omställningsfonden? Vi fick lära oss att det kommer att behövas en mängd nya tjänster och kunskaper för att detta ska fungera. Och här insåg jag plötsligt att det kan finnas en koppling till det som Omställningsfonden arbetar med. Om någon har kunskap om hur ett ventilationssystem ska fungera och ställas in, men kanske inte längre har en kropp som orkar bära och lyfta tung utrustning, så kanske det finns utrymme för en viss omskolning eller omställning av yrkesroller för att ta till vara en individs kompetens. Ett sådant synsätt kräver att vi släpper det ensidiga lönsamhetskrav som branschdominerande företag och de anonyma aktieägarna hela tiden utgår från. Vi behöver balansera ”vinst-as-usual”- tänket med ett samhällsnyttoperspektiv, som ju också saknar tydliga förespråkare. I jakten på kortsiktiga vinster och uppfyllande av prognoser finns hela tiden de röster som brukar kallas ”marknaden”. Men vem ger röst åt sunt förnuft, helhetstänk och den långsiktiga nyttan av att inte slösa bort viktiga värden?
Hur ser motkrafterna ut? Vad som heller inte hann presenteras på en intensiv timmes presentation var hur hur motkrafterna ser ut. Vem är det som motsätter sig omställning enligt det som forskarna från RISE m.m. presenterade? I Sverige har vi en oligopol-liknande situation med en handfull dominerande stora byggföretag. Det är lätt att inse att de ogärna ser en omställning, där deras vinstmarginaler och position försvagas. Så vem ska utmana dem? Vad ska få dem att vilja ”komplicera” en rivning eller ett nybygge med platsspecifika dellösningar, återmontage av tidigare teknik osv? När det är enklare och kanske kortsiktigt billigare att bara göra som man brukar göra.
Rollfördelning och redovisning Det som saknades under genomgången av kunskapsfronten, och som kanske inte rymdes av tidsskäl, var hur de nya affärsmodellerna ska ta form, av vem och hur de i sin tur ska kopplas till årsredovisningar, vinst och skattesystem. Det är viktigt att den nya ekonomin, som behöver ta form också fungerar hela vägen så att inte ”marknadens” krav på lönsamhet bromsar den resurshantering som samhället behöver. Att detta hänger ihop med ”Enough”-ekonomin, som jag brukar kalla ”lagom”-ekonomin och som Jennifer Hinton forskar på är sannolikt. Och att vi kommer att behöva ett eller ett par parallella redovisningssystem för företag är klart. Det måste möjligt att redovisa hur företagets verksamheten kan bedömas och beskattas med utgångspunkt från långsiktiga krav och värdering av bevarande vid sidan av kortsiktig ”vinst”, som inte tar hänsyn till helheten.
Ställ krav på fastigheter att ha minst två funktioner När det gäller policy- och regelverksomställningar nämndes möjligheten att via lagar ställa krav på en större andel återbrukade material i projekt, samt att möjliggöra en större flexibilitet i bygglov (exempelvis att hålla öppet för val av fönster- eller dörrpartier beroende på vad som finns tillgängligt). Det man kunde nämnt är kravet på att nybyggda fastigheter ska kunna användas på minst två olika sätt eller idén att skapa ”virtuella kommuner” för att skapa ett lagrum för kommuner att bedriva verksamhet utanför kommungränsen, tillsammans med andra kommuner.
Vi behöver en återbruksanpassad moms! När det gäller styrningsperspektivet på omställningen handlar det mycket om att etablera digitala stödsystem och digitala tjänster. Det som blir hängande i luften är naturligtvis vem som ska åta sig att etablera dessa system, med vilka kapacitetskrav och hur tillgänglighet och uppdatering ska ske osv. Rollfördelningen behöver klargöras, liksom hur ägandefrågorna (och värderingsfrågorna) hänger ihop med de material som demonterats. Är det avfall? Är det ”nästan nya ventilationskanaler” eller vad handlar det om? I vems bokföring syns de och till vilket värde? Och hur ser en återbruksanpassad momslagstiftning ut? Dagens moms är ju som bekant helt anpassad till ett linjärt varuflöde. Här krävs ett EU-anpassat nytänkande.
Ekonomi, igen! Hur demontering blir norm är också svårt att beskriva. Jag tror att här är kopplingen till hur redan brukat material ska värderas i bokföringen är en del av hur normförskjutningen kan äga rum. Så: ekonomi, igen! När det gäller företagens vardag handlar det också om hur demonterat material ska kategoriseras på ett enhetligt sätt, liksom kvalitetssäkras. Här finns säkert ett visst motstånd från leverantörshåll. De vill ju hellre sälja nya produkter än behöva acceptera att en grossist tar hand om en äldre produkt och säljer den på marknaden. Rollfördelningen för denna omställning är synnerligen oklar. Vem vill och vem vill inte se återbruk i stor skala? Hur ser motkrafterna ut och vilka delbeslut kan stödja omställningen? Så: ekonomi, igen! På konferensen listades en mängd behov och luckor som finns, bland annat dessa:
Några av de behov som nämndes på CMB-konferensen 5 feb
Lokala behov och brukarperspektiv De behov som listades ur ett lokalt perspektiv var naturligtvis fungerande logistiksystem, och återbrukshubbar för mellanlagring. Ur brukarperspektiv nämndes att det behöver bli en tydligare norm att återbrukade köksinredningar (o.dyl.) anses en naturlig del av en renovering. Ur etiskt perspektiv nämndes behovet av att ha enhetliga system för att värdera kvalitet, kulturvärden och estetiska parametrar m.m.
Ni som följer bloggen vet att jag då och då återkommer till nyhetsbrevet OmEV, som just handlar om elektriska fordon. I det senaste mejlet från OmEV läser jag väldigt intressanta uppgifter om utvecklingen i Kina. Vi behöver förstå Kinas utveckling på rätt sätt och vad vi kan lära av den, samtidigt som vi naturligtvis måste hålla fast vid kritiken när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati osv. Det som tekniskt och ekonomiskt utvecklas i Kina just nu behöver vi vara uppdaterade på, inte minst just nu när USA tycks helt ointresserade av en fossilfri omställning, och medvetet ljuger om vad vetenskapen säger om klimatet. (Se länk nedan).
Kinas marknad för elektriska lastbilar är helt dominerande De tunga lastbilar, eller dragbilar kanske de också kallas eftersom flaken och containerdelen oftast kopplas loss från förarhytten, som såldes 2025 i Kina var till nästan 30 procent elektriska. Så sent som 2020 var andelen under en procent, så utvecklingen går fort. Av de batteridrivna lastbilarna var ungefär en tredjedel avsedda för snabba byten av hela batteripackar (för att spara tid vid laddningsbehov). Över 7000 tunga lastbilar såldes förra året i Kina med bränslecellsteknik. För att förstå hur långt före Kina ligger både USA och EU27 är det intressant att jämföra lite konkreta försäljningssiffror.
I Kina såldes över 230 000 elektriska tunga lastbilar 2025. För USA var den siffran 9 000 och för EU 13 000.
Hur ska Volvo och Scania hänga med? De tre dominerande fabrikaten av tunga lastbilar i Kina som nämns i nyhetsmejlet är okända för mig. Det är mycket sannolikt att den erfarenhet och kvalitet som stora produktionsvolymer ger kommer att spela roll när andra länder ska följa i Kinas spår. Indien kommer naturligtvis snart att behöva investera i eldrivna lastbilar, liksom många fler av Asiens snabbt växande ekonomier. Ska Volvo och Scania ha en chans att spela en roll om tio år kan de inte blunda för vad som händer i Kina. Viktigt är naturligtvis att förstå hur investeringarna i infrastruktur, laddsystem, utbildning och verkstäder följer fordonsförsäljningen. Vem tar vilka risker och hur ser helheten ut? Inte minst livslängden på fordon och batteripackar spelar naturligtvis roll.
Vilken teknik vinner till slut? Synnerligen viktigt blir naturligtvis också att noga följa teknikutvecklingen på batterisidan. Systemskiften med snabba förbättringar av prestanda, laddtider, produktionskostnader och annat kommer att bli mycket viktiga att följa för de tillverkare och branschföretag som vill vara med i utvecklingen. Samtidigt finns här betydande svårigheter eftersom det uppenbarligen är svårt för de verksamheter som tjänar pengar på pengar att tänka långsiktigt och att ha tillräcklig kunskap om vad man investerar i. Jakten på snabb återbetalning av och vinst på insatt kapital blir i sig en hämmande faktor. Och uppepå det all den osäkerhet som Trump-administrationen bidrar med.
Bo Rothstein är en forskare med integritet. Han har skrivit många böcker och är fortsatt aktiv i samhällsdebatten trots att han kallar sig emeritus och inte längre har ett tjänsterum på Göteborgs Universitet. Jag lyssnade på ett samtal mellan Bo Rothstein och Daniel Suhonen (se länktips nedan) och det var intressanta 90 minuter som jag rekommenderar att ni lyssnar på.
Viktigt att öppna upp lagstiftningen för personalägande Samtalet berörde flera områden, men ett huvudbudskap var detta med att svensk lagstiftning borde vara mer inriktad på att främja personalägda företag. I Storbritannien, Kanada och Danmark växer antalet personalägda företag och i USA är demokrater och republikaner positiva, delvis ur olika aspekter. I Sverige får en bostad ägas och belånas med bostaden som säkerhet, men ett företag får inte köpas med framtida intäkter som säkerhet. Det får man i andra länder. Inte minst i glesbygd och där det är ont om arbetstillfällen är det kontraproduktivt att inte främja personalägande.
Utgå från tillit och inte från misstro Samtalet berör ett antal fenomen som intresserar de båda herrarna. Bland annat berörs vinstperspektivet inom äldreomsorgen. Det är svårt att teckna avtal kring verksamheter som snarare bygger på fungerande processer än på mätbara resultat. Rothstein tar också åt sig en del av äran av att Skattemyndigheten uppfattas som lösningsorienterad i relation till skattebetalarna. Han höll ett föredrag för länge sedan där han betonade vikten av att bygga på tillit och inte på misstro. Om myndigheter i sin utgångspunkt utgår ifrån att folk vill luras så finns en stor risk att all kommunikation blir negativ, men om myndigheten utgår från att alla vill ha rättvisa lägger man en grund av ömsesidig tillit. Det låter kanske flummigt och enkelt, men lyssna på samtalet så förstår ni. Det är en delförklaring till att vissa myndigheter uppfattas som mer tillgängliga än andra.
Mänskliga rättigheter överordnade religionen Bo Rothstein är född i en judisk familj även om han inte beskriver sig som religiös. Avsnittet i samtalet om Israel, Palestina och Västbanken är mycket intressant. Han är personligen inte lockad av en stat som bygger på religion utan menar att mänskliga rättigheter måste överordnas den religiösa dagordningen. Om Sverige vore en kristen stat skulle hans börd innebära att han själv klassades som en andra rangens medborgare. Han är tyvärr pessimistisk när det gäller konflikten Israel-Palestina. Och tar flyktingexempel från 1900-talet som illustration till hur destruktivt det blir att etablera permanenta flyktingläger. (Den sortering och uppdelning i ”vi-och-dom” som Tidögänget håller på med är kanske på ett sätt en sekulär variant av samma rangordning, slår det mig….).
Korruption Ett annat avsnitt handlar om korruption. 70 procent av världens befolkning lever under korrupta förhållanden och tvingas ständigt medverka till att korruptionen finns kvar. I Sverige växer troligen korruptionen i gränslandet till kriminell verksamhet, till vapenaffärer (Bofors är ett skällsord på andra språk!) och möjligen i fastighetssfären. Det talas om ”dolda bud” vid budgivning.
Det kan handla om stora företag också Men åter till huvudtemat. Tidöavtalet (!) har en passus om löntagarägda företag, men troligen inget parti som driver frågan. Men forskningen visar tydligt att pensionen blir bättre i personalägda företag. Bo Rothstein skrev redan 1984 en artikel om detta. Och det nämns också att det är många gånger företag med hundratusentals anställda som ägs av personalen. Det måste inte vara små företag. Därför talar man heller inte om ”kooperativ” utan om personalägande. Kooperativ låter småskaligt.
Ägandets syfte är centralt Diskussionen handlar motslutet en del om Meidners löntagarfonder och hur det blev MBL-lagstiftning istället. Det vi har fått är ansiktslösa och huvudlösa ägare i form av fonder, som inte bryr sig om det inflytande ägandet skulle kunna användas till, utan enbart bevakar avkastningen. Hur lätt det är att hamna fel i företagsvärlden illustreras ju av Nokia, som hade en dominerande ställning på mobiltelefonisidan innan Apple kom med sin smartphone, blir min reflexion. Om man ensidigt fokuserar på att förvalta ett kapital och göra som man alltid har gjort riskerar man som företag att snabbt bli omsprungen när marknaden och kunderna vill något annat. Med personalen som ansvarig för sin egen framtid blir lyhördheten för skiftningar i efterfrågan och kvalitet sannolikt mycket större. Lyssna på samtalet. Det är inspirerande, tycker jag.
Kanske går det att hitta billigare och bättre mobilitetslösningar ute i kommunerna än att kommunen ska teckna ett antal tjänstebilsavtal? En förstudie och ett pilotprojekt i bl a Karlstad kommun ser lovande ut. Med sitt inspirationsmaterial kring tjänsteskjuts sätter Klimatkommunerna fingret på en framkomlig väg när det gäller tjänsteresor och att minimera koldioxidutsläppen, samtidigt som tidsvinsterna och miljöfördelarna blir uppenbara. Karlstad kommun tillhör föregångarna. (Se länktips nedan).
Tjänsteskjuts är en smart variant Tjänsteskjuts är ett sätt att använda tillgängliga resurser smartare så att arbetstiden används bättre, behovet av parkeringsytor minskar och att flera andra nyttor kan uppstå samtidigt.
De nyttor rapporten tar upp
Förstudie och pilot Projektet genomfördes under perioden 2022 – 2025 och bestod av en förstudie och en pilotstudie. Det uppstår alltid frågetecken när ett system ska förändras, men rapporten hjälper den som vill testa upplägget så att konsekvenserna av förändringen kan begränsas till att bli positiva. Varje kommun eller organisation som vill testa ”Tjänsteskjuts” som koncept bör naturligtvis noga läsa igenom rapporten och slutsatserna.
Det är stora pengar På flera ställen återkommer rapporten till att en traditionell tjänstebil i en kommun kostar i storleksordningen 100 000 kr per år i värdeminskning, servicekostnader och olika utlägg. Det går att ordna ganska många tjänsteskjutsresor för 100 000 kronor, för att inte tala om den tidsvinst som uppstår när bilföraren inte behöver leta parkering, skrapa rutor osv.
Flera fördelar En i förväg upphandlad tjänsteskjuts blir billigare än en traditionell taxiresa och den skapar också möjlighet för den som blir skjutsad att ägna restiden åt genomläsning av dokument, telefonsamtal eller annat, något som är omöjligt eller betydligt svårare när vederbörande sitter bakom ratten och ska hantera trafiken. Ett inte oviktigt argument i sammanhanget är också att många tjänsteskjutsresor går på dagtid, vilket skulle kunna öka beläggningen för kvinnliga taxiförare, något som nämns i rapporten.
Hängavtal? Man skulle också kunna tänka sig att ett tjänsteskjutsavtal kombineras med ett samutnyttjandeavtal, så att upphandlingen av tjänsteskjutstjänsten också blir en stödresurs i andra sammanhang, där persontransport är en viktig del av helheten. Det skulle t ex kunna gå att teckna ”hängavtal”, som ger vissa andra organisationer rätt att boka resor till ett lägre pris och med trygga villkor.
Rapporten är bara på 24 sidor, så den är relativt snabbt läst. Heja Karlstad!
Martin Gelin, journalist och författare har gett ut boken ”Mjuk makt, kultur och propaganda i den nya världsordningen”, som jag har läst. Jag nämner en invändning så här direkt, så att jag inte tappar bort den. Den stil Martin har valt avslöjar att han oftast skriver som en journalist. En stil, som blir lite enahanda att ta sig igenom. Hans förläggare borde ha påpekat för honom att texten kan uppfattas som en 250 sidor lång artikel. Men det är egentligen min enda invändning.
Boken handlar om nio kulturella nav Särskilt gläder det mig naturligtvis hur lyriskt Martin Gelin beskriver de bilfria gatorna i Paris, där han bor, den rena luften och det självklara i att Paris invånare numera rör sig i staden på ett fritt sätt, vilket fått bilar och lastbilar att röra sig i stora delar av staden på de gåendes villkor. Men det är en detalj i en bok som egentligen beskriver, med utgångspunkt i ett antal kulturella nav på global nivå, vad kulturen spelar för roll och hur kulturen används av makthavare för att befästa ett önskat inflytande. Mjuk makt ska ses som ett komplement eller ett alternativ, kanske en spegling till den hårda makt som militär, politisk och ekonomisk makt spelar i relationen mellan länder. Begreppet lanserades av Joseph Nye efter murens fall i Berlin.
Nio globala kulturella nav Gelin utgår från ett antal kulturella nav, som på olika sätt illustrerar hur mjuk makt kan ta sig uttryck och bli ett verktyg för att öka ett lands status och inflytande. Skillnaderna blir tydliga. När amerikaner, kineser, koreaner, qatarer, japaner eller nigerianer förhåller sig till mjuk makt och de möjligheter som erbjuds blir resultatet varje gång olika. Hur och varför visar Gelin mycket tydligt i sin bok. På det sättet blir den egentligen en lärobok i mjuk makt och en bok som varje kulturminister borde läsa noga.
Martin Gelins Mjuk Makt
Vilken roll spelade reklamen? Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på de pusselbitar som inte finns med i det gedigna arbete Martin Gelin skapat. Häromdagen såg jag t ex en dokumentär på TV om Elizabeth Taylor, 1900-talets kanske mest inflytelserika och omtalade filmkändis vid sidan av Marilyn Monroe. Där blev det väldigt tydligt att det som skapade Elizabeth Taylors ställning och inflytande var en omfattande satsning från filmbolaget som ”ägde” henne. Med massiva marknadsföringsinsatser och PR byggdes varumärket upp kring Elizabeth Taylor. Eftersom filmbolaget ville säkra sina intäkter och återbetalning på de ofta stora produktionskostnader man haft för att göra en film. Och just i exemplet USA och mjuk makt går det inte att räkna bort reklamen och de drivande intressen som sett till att kulturen blivit en vinstmaskin.
Massmediers och internets roll kunde kanske lyfts lite mer Just framväxten av USA:s mjuka-makt-inflytande efter 1945 hängde också samman med framväxten av nya konsumtionsmönster, musik på LP:skivor och TV-mediets genomslag för att nå ut till miljoner konsumenter. I ett kapitel berörs fenomenet Sydkorea, med K-pop, Gangnam Style osv. Där hade det också passat in att nämna det genomslag som internet, appar och smarta telefoner innebar. Och att numera alla kan producera sitt egen innehåll, kommentera, hålla kontakt med likasinnade och snabbt dela klipp. Vad teknikgenombrotten i olika skeden har inneburit betonas inte så särskilt mycket i Gelins bok, även om det berörs. Form och innehåll hänger ihop.
Doha och Lagos blir motsatser Qatar och särskilt Doha får ett eget kapitel i boken, vilket är intressant. Hur de närmast onödigt rika oljestaterna nu investerar i de etablerade muséerna och köper sig inflytande, men också hur den egna befolkningen bara utgör kanske 4-5 procent av befolkningen i Qatar, medan resten är gästarbetare som ofta lever på otillräcklig lön och med orimliga villkor. Det blir en intressant fråga i bokens avsnitt om Doha vem som egentligen är målgruppen för Qatars stora satsningar på kultur i det egna landet. Mjuk makt och kulturell blomstring tar ett helt annat uttryck i Nigeria och Lagos, får vi veta. Om qatarerna styr strategiskt utvecklas den mjuka makten organiskt i Lagos. Skillnaderna blir tydliga och Gelin visar fram dem på ett bra sätt. Extra intressant blir det för mig när han nämner att de boende i Lagos kan tvingas ta 400-500 dagliga beslut eftersom ingenting fungerar och samhället/staten har gett upp sitt ansvar. Men människor visar på en oerhörd innovationsförmåga i utsatta situationer, vilket hans exempel från mångmiljonstaden Lagos visar.
Tyngd och frågetecken Det är uppenbart, inte minst när man ser referenslistan i slutet av boken, att Martin Gelin träffat många journalister, författare, kulturpersonligheter och makthavare för att kunna skriva sin bok. Det är tydligt att han ägnar mycket tid åt att bevaka och analysera kulturella fenomen, läsa böcker och att delta i diskussioner med filosofer och andra. Så boken står på en stadig grund, även om vi inte är vana att väga och mäta kulturellt inflytande. Samtidigt hade det varit väldigt värdefullt att filtrera beskrivningar och analyser med perspektivet av vilka drivkrafter som spelat roll i de olika ländernas utveckling. Inte minst, som jag nämnde ovan, vilken roll de kommersiella aktörerna spelat för genomslaget för olika fenomen. Har kulturen ett egenvärde eller är det enbart genom att profitera på konsumtionen, på eventen eller attributen som kulturen får ett värde? Vad säger det i så fall om de nio olika exemplen? Och vilket värde har egentligen människovärdet, det fria ordet och en fri press om allt vägs samman?
Mötet och oväntade är ändå behållningen Det som blir ett bestående intryck är ändå värdet av det mänskliga mötet, det oväntade, det oplanerade, det nya som uppstår när tankar möts och vi plockar upp en idé från någon annan och gör den till vår egen. För det är så det går till, beskriver Martin Gelin, när kulturell innovation får ett värde bortom det kortsiktiga och uppenbara i upplevelsen. Anekdoten med en ”rock”rytm i en japansk musikmaskin som vandrar genom kulturella filter för att till slut återfinnas i globala musikfenomen är riktigt kul. Och hoppfull i dessa dystra tider. Det känns lite som en fjäril i regnskogen som får ett träd att falla i en dunge i den småländska skogen. (Se länktips nedan).
Kan de läsa varandras bok? Jag skulle egentligen önska att Martin Kragh läser Martin Gelins bok och vice versa, för att få deras respektive blick för vad den andre beskriver. Men det händer nog inte (se länktips till min läsning av Martin Krags bok nedan).
Länktips: Ett ställe att köpa boken, inklusive en beskrivning: här
För att förstå världen måste vi utgå från rätt beskrivning. Det blir missvisande att sprida en felaktig bild av verkligheten, en bild som vi baserar vår omdömesbildning på. En nyckel till att förstå världen är hur den avbildas. Mercators projektion har använts i århundraden. Men den återger storleken på olika landområden på ett felaktigt sätt. Så här brukar världen se ut.
Vi är inte så stora i norr Det är en utmaning att visa ett klot i en tvådimensionell avbildning. Men Grönland är faktiskt inte lika stort som Afrika. Afrika är 14 gånger större än Grönland och avstånden mellan städer i Afrika framgår inte om vi jämför avstånd från Ystad till Haparanda. Det blir orättvist för afrikanska länder att de återges förminskade i relation till länder i norr. Därför finns nu initiativ för att återge storlekarna mer rättvisande.
Upp och ner? Man kan fortfarande ha åsikter om denna projicering, naturligtvis. Australien och Nya Zeeland blir alltid ”down under” även på denna karta och självfallet skulle en avbildning med Antarktis högst upp och Arktis längst ner vända på många perspektiv. Men norr brukar vara uppåt så….
Hur stort är det krigsdrabbade Sudan? Intressant är också att jämföra faktiska ytor med hur Mercator-projiceringen delvis lurar oss att tro att vi i norr är större än vi är. Ett land som det ofta, tyvärr, skrivs om nuförtiden är Sudan, som ju härjas av inbördeskrig och har miljoner flyktingar, och som FN-systemet försöker hjälpa. Även sedan Sydsudan bröt sig loss är Sudan ungefär dubbelt så stort som Nigeria, som i sin tur är halvannan gång större än Frankrike och även mer än dubbelt så stort som Sverige till ytan. Grönland är bara cirka 10 procent större än Sudan, detta Grönland som Trump nu ”behöver” för USA:s säkerhet… men det är ett tema för en annan text.
Det kommer kanske ännu bättre hjälpmedel Förmodligen kommer det snart en kartavbildning som roterar och där man lätt kan pausa bilden och få en mer korrekt avbildning. För om vi inte förstår hur världen faktiskt ser ut och vilka avstånd och storlekar som gäller, blir det lätt fel i de beslut som tas.
Björn Eriksson är det många som känner till. Tidigare rikspolischef, friidrottsbas och mycket annat, Numera är han ordförande i Kontantupproret, som bevakar frågan om kontanternas roll i vårt ekonomiska system och driver ihärdigt opinion kring behovet av att behålla kontanterna för vardagliga köp. Häromdagen hade han en debattartikel i Göteborgs-Posten där han pekar på hur saktfärdigt regeringen agerar och hur ofullständigt deras lagförslag är.
Björn Erikssons artikel den 3 januari 2026
Björn Erikssons kommentarer Utredningen som regeringen beställt var färdig för ett år sedan och inte förrän nu kommer ett lagförslag som fångar upp en liten del av utredningens slutsatser. Björn Eriksson pekar på är att det är för få verksamheter som enligt förslaget ska åläggas att ta emot kontant betalning och att det heller inte finns någon tänkt påföljd för den som inte uppfyller lagens krav. Och visst är det märkligt, som Eriksson påpekar, att myndigheter inte åläggs att ta emot kontanta medel. Särskilt som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, påtalar vikten av att vi som medborgare säkerställer att vi har kontanter. Om kontanterna inte tas emot hjälper det ju inte att vi har dem i plånboken eller i madrassen. Regeringen har heller inte inkluderat en tydligare roll för Riksbanken att säkerställa att kontanthanteringen fungerar. Lagförslaget blir enligt Eriksson tandlöst. Det är bara att hålla med.
En miljon står utanför main stream-lösningarna Kontantfrågan är en rättvisefråga. Björn Eriksson nämner att ungefär en miljon svenskar står utanför det digitala systemet. Det är ju t.ex. näst intill omöjligt idag för en synskadad att ”blippa” sitt kreditkort efter en taxiresa. Och har man ingen dator eller smart telefon är man utanför hela det system som vi andra använder dagligen. Här finns också kopplingar till behovet av en översyn av God-Man-systemet, som skulle kunna hjälpa många.
Staten borde ta ett större ansvar Frågan är inte ny. Jag hade redan 2015 ett blogginlägg om kontantupproret. (Se länktips nedan). Hela hanteringen illustrerar också för mig att regeringen lyssnar mycket på banker och företag, som sannolikt ser kontanthantering som en kostnad. Att sortera, räkna och bokföra på två sätt, elektroniskt och i en kassa, tar tid och kräver resurser, bevakning och annat. Och det är extra pinsamt att det inte är staten som garanterar samhällskritiska funktioner. Det borde ju vara staten som ansvarar för uttagsautomater, påfyllning och transporter. Det borde vara staten som ser till att det är rimligt långt till närmaste uttagsautomat och även erbjuder småföretagare insättning av kontanter på ett rimligt sätt, när nu bankkontoren i allt större utsträckning stänger ner och/eller slutar att hantera pengar. Hela Sverige måste fungera, Det måste gå att göra rätt för sig oavsett var man bor och det måste gå att kunna ta betalt överallt.
Ansvaret ligger på staten och därmed på regeringen På ett plan handlar det om hur vi planerar och utvecklar samhället. Ska alla beslut tas uppifrån och med storföretagens bästa i åtanke, eller bygger vi samhällets funktioner utifrån vardagsbehov och på de behov människor har? Är det viktigare att spara kostnader för banker och företag än att livet fungerar för alla som bor här? Inte minst när strömmen går, internet fallerar, systemen hackas av obehöriga och när olika störningar uppstår är det viktigt att vi har en reservlösning som kan fungera. Blir folk desperata kommer vi inte kunna undvika allmän oro och i värsta fall utbredd plundring. Det är statens och i praktiken sittande regerings ansvar att säkerställa samhällets funktionalitet så långt det går, även vid systemstörningar. Och då behöver vi väl fungerande reservsystem som kan lösa de basala behoven i hela landet.
Tidögänget månar inte om civilsamhället Civilsamhället är den viktigaste resursen när kriser inträffar. Det har Tidöregeringen inte insett. (Eller ─ hemska tanke ─ så har man insett det och ser ändå ett fungerande civilsamhälle som något svårkontrollerat och därmed oönskat….). Med berått mod har Tidögänget slaktat bidragen till det som utgör det kanske viktigaste sammanhållande kittet i lokalsamhället, att studieförbund och folkhögskolor fungerar, att det hålls möten, kurser och att det erbjuds en kontinuerlig kontaktyta för bygden. Det är viktigt att mötas, lära känna varandra och diskutera i vardagen, eftersom man behöver kunna känna och lita på varandra när det bränner till och uppstår en kris.
Tidö 2 skulle göra allt ännu värre Och ännu värre är att det utkast som finns för ett ”Tidö 2”, frammejslat av Timbro och SD:s tankesmedja Oikos förslår att projektmedlen som idag i stor utsträckning går från Allmänna Arvsfonden till lokala utvecklingsprojekt ska strypas. (Se länktips nedan). Man vill tydligen helt avveckla Allmänna Arvsfonden. Det passar naturligtvis de delar av Tidögänget som vill förhindra att beslut grundas på kunskap. Men effekterna av en nedläggning av Allmänna Arvsfonden skulle bli förödande för stora delar av civilsamhället. Ofta är det lokala föreningar som tillsammans med studieförbund söker (relativt små) bidrag för något man vill utveckla i hembygden. Att slakta den möjligheten skulle dessutom skada lokalsamhällenas möjligheter att ta del av EU:s utvecklingsbidrag via Leader-kontoren runt om i landet. De är små, men ofta viktiga, pusselbitar för att stärka lokalsamhällenas förmågor.
Vi får fortsätta att bevaka frågan på de sätt som finns, vi som bryr oss.
Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Nu har han skrivit en bok som ger en mängd förklaringar och svar kring hur vi har hamnat där vi är. Detta samtidigt som hans bok ”Historiens återkomst” väcker nya frågor. Och det är väl precis som det ska vara med en bra bok. Att kunskapshorisonten flyttas och världen blir både mer begriplig och obegriplig på samma gång.
Är fred bara en paus i krigandet? Martin Kragh går tillbaka till Wienkongressen 1815, då dåtidens stormakter gjorde upp om en slags maktdelning efter att Napoleonkrigen var avslutade. Och med ett skickligt sammanvävande av paralleller till antiken och två seklers utveckling lyckas Kragh återge hur maktutövande, polariteter, anspråk och krigets mekanismer hänger ihop på ett nästan kusligt ödesbestämt sätt. Det är nästan som att krig och konflikt är vår civilisations normaltillstånd och det vi kallar fred bara är korta uppehåll, pauser, i krigandet. Om titeln inte redan var upptagen hade boken kunnat heta ”Krig och fred”.
Allt hänger ihop På ett detaljerat, initierat och samtidigt intresseväckande sätt går Martin Kragh igenom framför allt Europas utveckling under två hundra år, med tyngdpunkten i det maktpolitiska och självklart med ett stort fokus på varje epoks stormakter. Att världen ofta delas in i stormakter och små stater är kanske inte så konstigt. Det som framkommer ur läsning av boken är hur det ena leder till det andra och hur varje politiskt eller militärt ställningstagande hela tiden bygger på vad som tidigare skett och vilken analys som gjordes just då. Denna kortsiktighet och koppling mellan händelser går som en, sorglig, blodröd tråd genom Europas historia.
Det kalla kriget innebar inte fred Vad är det som kan upprätthålla fred? Hur säkrar vi en långsiktig fredlig samexistens? Kan fred upprätthållas utan militär uppbackning? Tiden från 1945 till murens fall 1989 kännetecknades av det kalla kriget. Var det fred då? Ska man tolka bokens innehåll på ett rimligt rättvisande sätt blir svaret tyvärr nej. Att kriget inte bröt ut berodde på maktbalansen mellan stormakterna och att ingen av parterna var motiverad att starta ett nytt krig. Men under ytan finns, blir slutsatsen för min del, hela tiden en mer eller mindre uttalad tanke att kunna använda militärt våld för att slå ut en motståndare. I närtid ser vi också hur USA under Trump, och även under andra presidenter, har använt militära medel för att slå ut kapacitet hos en motpart. Att följderna är näst intill omöjliga att kalkylera ser vi i exemplet Irak och attacken mot Saddam Hussein, som ju ledde till det kaos som i sin tur skapade en möjlighet för Islamiska staten, IS, att under ett decennium bedriva sitt terrorvälde i delar av Syrien och Irak.
Ofred Ett ord som tyvärr sannolikt behöver användas oftare är ofred. Det innebär att vi inte är i fullskaligt krig, men att vi inte heller har det som normalt kallas fred. Och detta i sin tur innebär rimligen att vi, i Sverige och annorstädes, mentalt och konkret behöver förbereda oss på en världsordning som inte är stabil. En oordning, eller en jämvikt som när som helst kan ändras. Vän kan plötsligt bli fiende. Ingångna avtal ogiltiga. Sanningar kan bytas i sin motsats. Lögnen används också numera mer och mer som politiskt vapen.
USA har bytt ut sin självpåtagna roll Kragh nämner självklart hur USA under Trumps andra presidentskap tydligt har lämnat den uppgift som tidigare gällde för USA: att försvara demokrati och mänskliga rättigheter på en global arena. Nu gäller protektionism och att på olika sätt få revansch. Det är ju så tullsatserna har motiverats, att nu ska balansen återställas och andra länder betala för att USA har haft råd att importera mer än man exporterat. (Att tullarna inte betalas av de exporterande länderna går Kragh inte in på. Och det vet alla som kan någonting om internationell handel. Men budskapet till den oinsatta allmänheten i USA är att nu ska USA visa styrka…).
Ekonomin spelade roll Martin Kraghs text är nästan som ett filmmanus, där man kan följa hur olika beslut krokar i varandra och leder till ställningstaganden i nästa fas. Det skulle kunna göras en lång TV-serie på händelseförloppet, eftersom alla huvudrollsinnehavare tycks följa sin egna logik, trots att mycket av det som inträffade under två hundra år måste beskrivas som ologiskt sett i backspegeln. Vad som också skulle vara intressant vore att be någon som kan ekonomisk historia att läsa boken och koppla händelserna till de processer som utgick från ekonomiska överväganden som gjordes. Kragh nämner t ex inte det amerikanska inbördeskriget, men det hade ju sin utgångspunkt i att Sydstaternas ekonomi byggde på slavägandet och att bomullsplockning på så sätt kunde ske med minimal kostnad. Längs hela den världsutveckling som skett finns naturligtvis olika beslut som tagits ur ekonomisk rationalitet. Det vore intressant att få den historien beskriven parallellt med de maktpolitiska förlopp som Kragh i detalj låter oss ta del av. Och vilken roll spelar egentligen militärindustrin, som vill sälja vapen?
Boken borde läsas med olika ögon En annan möjlighet vore att låta kulturella eller språkliga minoriteter, romer, samer och andra, beskriva de två hundra åren med sina ögon. Den maktlöshet och utsatthet minoriteter kände. Eller kvinnorna, konstnärerna, vetenskapsmännen, uppfinnarna…. det finns givetvis en mängd delperspektiv som skulle kunna skapa en ännu tydligare bild av hur och varför det blev som det blev. Hade någon kunnat göra på något annat sätt? I så fall vad? Rösträtten är ju ett exempel på den maktförskjutning som ägde rum. Och hur såg motståndet ut? Varför och med vilka argument motarbetades demokratin, mänskliga rättigheter och en fri press? Och hur kommer det sig att de auktoritära krafter som nu gör sig synliga återigen vill inskränka dessa rättigheter? Är det för att det är rätt ur deras perspektiv? Eller för att det är fel sett ur ett jämställt, mänskligt, perspektiv och därmed oönskat?
Måste freden vila på en militär styrka? Under läsningen av boken kände jag att det behövs ett tydligt och konkret alternativ till den maktkopplade och militärt grundade samhällsordning som vi traditionellt kallar demokrati. Finns det en fred som kan stå på egna ben? Som inte måste vila på en maktapparat? Jag vill minnas att Kragh berör detta med motsägelsen i att vilja ha fred till varje pris och att det orimliga i att därmed acceptera de villkor som en militärt överlägsen granne kan diktera. Om fred blir lika med underkastelse lär freden förr eller senare väcka revanschlust hos den som känner sig felaktigt behandlad. Tyskarna uppfattade fredsvillkoren som förnedrande 1919, vilket gav gensvar för Hitler och hans ideologi. Och en fråga som inte kommer upp i boken är vilken roll vårt ekonomiska system spelar för att bygga upp de klyftor, skillnader och motsättningar som förr eller senare leder till konflikt och krig. Är krig en logisk följd av hur samhället mäter och värderar framgång och fördelar ägande och vinst?
Så hur skapar vi fred? Ska jag summera intrycken av Martin Kraghs bok får det bli att det är uppenbart att han gjort ett gediget och mycket omfattande researcharbete, vilket hundratals med noter illustrerar. Det är alltid intressant att ta del av vad kunniga personer förmedlar. Och det fråga som känns mest angelägen att gå vidare med är hur vi skapar fred om den inte kan bygga på jämvikt i militär styrka? Terrorbalans talades det om under och efter Kuba-krisen. Men eftersom vem som helst uppenbarligen kan hamna på presidentposten i de största länderna måste vi ha mekanismer som säkerställer att krig inte utbryter av misstag och självklart heller inte av kalkylerat risktagande.
Hur gör unga människor, som vuxit upp med smarta telefoner, för att ta del av lokala nyheter? De tycks inte prenumerera på dagstidningar och heller inte använda radio och TV som tidigare generationer. Nu finns en rapport från ett forskningsprojekt som velat ta reda på just hur unga människor, i åldern 18 – 25 år, gör för att ha koll på de lokala nyheterna. Resultatet är förvånande och kanske lärorikt för den som har som uppdrag att försöka nå målgruppen med relevant information. Samtidigt väcks några nya frågor. (Länk till rapporten, se länktips nedan).
Några viktiga slutsatser Rapporten börjar med att slå fast att ”18-25-åringar definierar lokaljournalistik på ett nytt, mer flexibelt och personligt sätt än de som producerar lokala nyheter. Lokalitet handlar inte längre enbart om geografi, utan om relevans, relation, förtroende och påverkan. Unga vuxna är också mer text- än bild- och video-orienterade.” Utbudet idag är så mycket större och mer lättillgängligt än innan allt fanns nåbart i mobilen. Unga personer kan snabbt scrolla och svajpa och det gör att korta texter är mer intressanta att sortera än mer svårtolkade bilder och videor.
Kort om projektet Medier & Demokrati vid Lindholmen Science Park i Göteborg arbetar med projekt som ligger i skärningspunkten mellan medier och demokratifrågor och har den här gången samarbetat med Linnéuniversitetet i Kalmar medan en stor del av finansieringen har kommit från Stiftelsen Barometern och Växjö kommun. Att unga människor plockar upp nyheter på ett annat sätt är nog ingen överraskning, och tack vare detta projekt vet vi nu lite mer om hur unga människor fångar upp lokala nyheter.
Unga rör sig självklart i det nya medielandskapet Unga vuxna är inte ointresserade av nyheter. De använder de tillgängliga kanalerna på ett annat sätt. De vill förstå och lära sig om samhället, men väljer vägar till information utifrån egna intressen, relationer, tillgänglighet och förtroende som ofta byggts upp över tid. De rör sig på ett självklart sätt i ett hybridlandskap där journalistiska och andra källor blandas. De styrs av plattformarnas algoritmer, men söker också själva information genom att googla eller via appar. Relevans, relation, förtroende och påverkan spelar mycket mycket större roll för unga nyhetskonsumenter än tidigare. Snabbscrollning är vanligt, medan ganska få tycks använda delningsfunktioner.
Konsumtionen är inte passiv Aningen överraskande är det ändå att forskningen visar att unga människor ser sig som mer aktiva än passiva konsumenter av nyheter. På sidan åtta i rapporten står det så här: ” Genom att kombinera biometriska ögonrörelsedata, observationer av mobilanvändande och intervjuer har vi fått en sammantagen och konkret bild av både beteenden och upplevelser. Vi ser en generation som skapar sin egen förståelse av det lokala – inte som något som ges till dem, utan som något de själva aktivt definierar.” Detta tror jag kommer att öppna upp för ännu mer av interaktivt medskapande.
Den som anger sina grundvärderingar kan få allt serverat…. På olika sätt kommer vi att på skärmar och via parallella länkar erbjudas varianter av klipp, intervjuer och inslag, där mottagaren själv väljer om man vill ha en 30 sekunders kortversion, en två minuters fördjupning eller ännu mer. Särskilt om distributören tar hjälp av AI för att skapa versioner av samma innehåll kommer det kunna bli kostnads- och tidseffektivt att erbjuda varianter av samma inslag. I förlängningen kan det också bli normalt med en filterfunktion, där mottagare själv anger hur han vill ha inslagen presenterade utifrån vissa grundförutsättningar. ”Jag röstar oftast på partiet X så jag föredrar att nyheter presenteras utifrån mina värderingar….” Något som naturligtvis kan förstärka skillnader i synsätt, spä på splittringen och uppdelningen i ”vi och dom”.
Hur ska vi skydda oss mot ryktesspridning? I slutet av rapporten kommer forskarna med några rekommendationer till de mediehus som vill nå målgruppen. Man betonar vikten av relevans och tydlighet och att ha mer av samtal med än samtal till målgruppen. Livejournalistiken betonas, liksom värdet av att förstå hur sociala medier spelar in i hur nyheter värderas och får genomslag. Det jag saknar är en kommentar eller en analys av vad det kommer innebära på olika nivåer att det blir lättare att få genomslag för konspirationsteorier, fake news och hårt vinklade ”nyheter”, som har andra syften än att bredda förståelsen för samhällsutvecklingen. Hur kommer auktoritära krafter kunna använda utvecklingen för sina syften? Hur ska samhället gardera sig mot påverkanskampanjer, ryktesspridning och rena falsarier? Om sanning och lögn jämställs hamnar vi till slut i en situation där det blir svårt att vara källkritisk.
Fler frågetecken När jag studerar tabellerna i rapporten, där olika medier och hur mycket de besökts i undersökningen slås jag av att varken vänstermedia som Dagens ETC eller högerdito som Swebb-TV finns med i listan. Och kollar man den årliga Maktbarometern (se länktips nedan) så ligger SD fortfarande i topp. Mycket talar dessutom för att Henrik Jönssons nya projekt kommer att få ett stort genomslag under 2026. Så en fråga som blir lite i hängande i luften för min del är vilken relevans den här rapporten har? Behöver inte urvalet av deltagare i en sådan här studie vara större och mer preciserat som ett representativt urval för att ge mediehusen rätt vägledning i den transformation som pågår? Jag hoppas att Medier & Demokrati på Lindholmen får mer resurser att fortsätta sitt arbete. Det är viktigt hur vi beskriver verkligheten och att vi hittar gemensamma sätt att sätta ord på sådant vi vill ändra. Förstår vi inte varandra blir konfrontation och konflikt lätt följden. Och demokratin förlorar.
