The Circularity Report om vilka värden som går förlorade

Ni som följer min blogg vet att jag har ett särskilt intresse för Cirkulär Ekonomi. Häromdagen var det ett webbinarium ordnat av RISE och Re:source som handlade om CGR, Circularity Gap Report, med utgångspunkt i Sverige och de förluster och hinder som uppstår i retur- och avfallsflöden. Man började 2021 och har nu för första gången kunnat presentera en metodologi och ett resultat som visar hur stora värden som går förlorade.

Det tycks vara en bra metod
Man har utgått från kända data och mätvärden från insamlade flöden och kombinerat detta med research och analys för att identifiera vad som gått förlorat av värden i produkter och material under resans gång. Man valde ut sex segment i den svenska ekonomin för att täcka relevanta delar av den cirkulära ekonomins potential. (Länk till rapporten, se nedan).

Så här har man gjort
I varje steg av tillverkningskedjan från import till användning (och efter användning) har metoden inneburit att man kunde identifiera delförluster. Själva värdegapet, the value gap, som man räknar fram får man genom att i täljaren addera det värde som tillverkaren missat att ta till vara med skillnaden på det värde som produkten förlorat och det värde som tagits tillvara. I nämnaren minskas konsumtionen med överkonsumtionen. Det bråk som då uppstår ger en procentsats som indikerar ”the value gap” enligt den metod man tagit fram.

600 miljarder går förlorade
För Sverige och de sex marknadssegment man analyserat blev värdet 19 %. Och i pengar räknat är det 600 miljarder kronor. Störst andel i kronor räknat har byggsektorn, följt av tillverkning och konsumentprodukter. Ser man till respektive sektor är värdegapet hela 39% i byggsektorn, 23% inom konsumtionsartiklar, 15% inom mobilitet, 14% inom jordbruksprodukter, 9% inom tillverkning, 3% inom gruvsektorn. Så man ser vem som har en hemläxa att göra.

Att avfall uppstår för tidigt värderas till 420 miljarder
Att produkter kasseras för tidigt värderas till häpnadsväckande 420 miljarder kronor. Men här menar rapportförfattarna finns också en stor möjlighet och man listar ett 20-tal möjliga angreppssätt för att ta till vara de förlorade värdena. Med allt från cirkulär design, återtillverkning, platsanpassat tillvaratagande av restvärden på byggarbetsplatser till att förebygga matslöseri genom smartare hantering.

Ur presentationen från RISE och RE:source 24 november 2025

Överkonsumtion och förslag
Överkonsumtion står för cirka 200 miljarder kronor enligt rapporten. Och där inkluderar man ombyggnationer som görs av fel skäl, matkonsumtion som sker bortom vad som är betingat av näringsskäl och alltför stora fordon. Slutligen kommer man med fyra konkreta förslag hur samhället kan tackla frågorna. Ett av dem handlar om att förstärka arbetet med ”product-as-a-service” och industriell symbios för att hitta nya affärsmodeller som tar till vara de värden som nu går förlorade.

Mina egna funderingar
Att frågan självklart återstår hur den linjära ekonomin ska transformeras till en main-stream cirkulär ekonomi kvarstår att lösa. Så länge vi fortsätter att tro att cirkulär ekonomi är en del av den linjära logiken kommer kravet på korta flöden, nya produkter och ”vinster” kvarstå. Ännu så länge tycks forskarna inte riktigt våga släppa taget om BNP och den kortsiktiga vinstjakten. Den vinst som ju t ex ökar när en T-shirt i genomsnitt används 15 gånger innan den slängs och resulterar i ett nytt köp. Som ju är fallet. Nu finns i alla fall en metod att räkna på vilka stora förluster samhället gör på att definiera avfall före resurs och genom att kasta bort resurser istället för att ta till vara värden och restvärden. Och när det går att räkna på förlusterna blir det kanske t o m möjligt för handelshögskolorna att ha kurser kring detta slöseri.

Länktips: Circularity Gap Report Sweden: https://www.circularity-gap.world/sweden

Ett flexibelt elsystem ─ men hur värnas samhällsnyttan?

Den Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, genomför då och då event i Göteborg. Den 24 november passade jag på att lyssna ”live” på kunniga forskare och experter som berättade om en rapport IVA ställt samman. (Länktips se nedan). För att knyta ihop frågorna med en lokal verklighet och hade man valt ett fokus på Västra Götaland. Rubriken var satt till ”Elnätets utmaningar i Västra Götaland”. Ett femtiotal akademiker och professorer, till stor del med emeritus i titeln, och några till tyckte detta lät intressant och hade tagit sig till Chalmers.

Flexibilitet
Lisa Göransson och Filip Johnsson, båda från Chalmers och båda involverade i projektet, presenterade i rask takt vad rapporten illustrerar. Man har haft ett fokus på vad som kan åstadkommas inom tio år. I förutsättningarna ingick också att ha ett fokus på funktion i normal drift, dvs inte att se behoven ur ett kris- eller krigsperspektiv. Det man studerat är hur flexibilitet och variabilitet i elförsörjningen kan bidra till en säker, stabil och lönsam drift. I ingressen betonades att övergången till det nya är en utmaning för branschen.

Några intressanta fakta
Sedan 1990 har Sveriges totala energianvändning varit konstant trots att BNP har dubblerats under samma tid. Sedan 2010 har vi ett nettoöverskott på el, som vi exporterar. Men det finns ett stort gap mellan vad som planeras och vad som behövs av ny el. När det gäller Västra Götaland importerar regionen cirka 70 procent av behovet, vilket utgör 13 TWh. Detta samtidigt som 13 havsvindprojekt har stoppats. Filip Johnsson beskriver det som en förtroendekris. När efterfrågan på el inte byggs ut väcks många frågor framför allt hos industrin.

Från sid 31 i rapporten – kostnad för olika energislag

Något av det Filip Johnsson berättade
För att komma till rätta med svårigheterna är det viktigt att skapa bra villkor för en omställning, att uppdatera elmarknaden, att säkerställa effektiva tillståndsprocesser (som inte ger kommuner vetorätt i vilket skede som helst under en pågående process), att verka för långsiktiga elavtal, att driva en aktiv industripolitik och att rimligen delvis finansiera kablar till havsbaserad vind. Samtidigt är det ett bekymmer att gapet mellan det förväntade och det nödvändiga elpriset växer. (Min fundering kring detta blir att man kan undra om marknaden ger de spelregler och signaler som aktörerna behöver för sina investeringsbeslut. Varken elproducenter eller industrin kan göra stora satsningar utan att ha bra kalkyler att gå på. Hur bra är elmarknaden på att tillhandahålla rätt beslutsunderlag?)

Något av det Lisa Göransson berättade
Lisa Göransson beskriver i detalj hur ett flexibelt elsystem kan fungera. Hon betonar att detta nya sätt att mixa resurser kommer att användas oavsett om vi får kärnkraft eller inte. Behovet av ett mer flexibelt elsystem hänger bl a ihop med att vi blivit mer uppkopplade mot Tyskland. I sin presentation visar Lisa Göransson på tre slags händelser, som kan behöva mötas av lite olika tekniska stödinsatser. I diagramform illustreras dessa med staplar, färgkurvor och punkter. Händelserna kan inträffa ofta, mer sällan eller vara uthålliga och innebära olika stora effektuttag.

Vi har många flexibla resurser och vattenkraft
De resurser som finns eller kan finnas i närtid för att på ett flexibelt sätt möta de effektbehov som uppstår är allt från elbilar och batterier till gasturbiner och att industrier och fastigheter anpassar sina uttag. Att vattenkraften utgör en fantastisk resurs för oss i Sverige står klart. Vattenkraften klarar att hantera variationer både över kort och lång tid. Andra resurser, som gasturbiner, kännetecknas av hög driftskostnad men låg investeringskostnad. (Hade i en första version det omvända förhållandet i texten, se kommentar nedan). Det är kombinationen av olika energilager, vätgaslager, utbyggd V2G-teknik osv som löser våra flexibilitetsbehov. (Se sidan 70 i rapporten för ett diagram som visar hur kombinationen av resurser täcker de behov som uppstår).

Efterfrågesidan måste aktiveras
Lisa Göransson menar också att efterfrågesidan måste aktiveras. Hon föreslår en justering av elskatten på värmepumpar. Industrin är inte van att optimera sin produktion utifrån energiprisvariationer. (För egen del funderar jag på om hushållen skulle kunna stimuleras att köra sina energislukande maskiner på tider, då efterfrågan på energi är lägre). När det gäller vätgas till olika industriprocesser kommer användning och lagring att gå hand i hand, menar Lisa Göransson. Rätt utformat kommer vätgassystemet kunna utgöra en värdefull buffertresurs i energisystemet.

Steg för steg tar en ny flexibel elmarknad plats
Emil Hillberg från RISE visar så en kartbild med minst sju regionala elöverföringsledningar som planeras i närtid och i vårt område. Med olika delbeslut närmar vi oss en elhandel, där digitalisering, optimering, 15-minutershandel och annat bidrar till en kortare framförhållning. Samtidigt finns många utmaningar, menar Emil Hillberg. Exempelvis finns det oklarheter kring ägande och nyttjande av energilager, liksom personalbrist för vissa nyckelgrupper. Dessutom lever vi i en tid med ett generellt ökat fokus på säkerhet. Det blir viktigt att hantera multipla behov och att optimera systemen och verka för samhällsnytta. (Här undrar jag också hur det egentligen förhåller sig med elmarknaden och samhällsnyttan. Varken industrin, energiproducenterna eller nätägarna har som uppgift att prioritera samhällsnyttan med ett fungerande elsystem. Så vem ska säkerställa den? Och på vilket sätt?)

Ett elnätbolag kommenterar
Så blev det dags för Emil Andersson, strategichef på Göteborg Energi Elnät, att kommentera det vi just hört. Han menade att vi får räkna med en långsammare omställning än vad som tidigare varit den rådande planeringen. Uthållighet är viktig och tajming en svår uppgift. Jag förstod på den diskussion som fördes i salen att det bland branschfolk finns lite olika syn på vilka underlag som ska styra investeringsbeslut och hur risker bedöms. En aktör som nämndes var energimarknadsinspektionen, som naturligtvis har en viktig uppgift just när det gäller monopolmarknader som nätägande. I vilken utsträckning utbyggnad av näten ska ske baserat på prognoser diskuterades. Det är billigare att bygga ut flexibla resurser än att bygga nya nät, menar Emil Andersson, och hävdar att flexibla resurser borde handlas upp.

Så en del frågetecken kvarstår
I paneldiskussionen som avslutade mötet nämndes att de som kan vara flexibla i sin energianvändning ska tjäna på att göra detta. Tidsskalorna kan också bli helt avgörande för elektrifieringen. Det är flera samverkande faktorer som har betydelse för utvecklingen. Och återigen kommer min fundering om vem som egentligen värnar samhällsnyttan och med hjälp av vilka verktyg?

Länktips: IVA-rapport Elektrifiering – så river vi barriärerna: https://www.iva.se/publicerat/rapport-elektrifieringen–sa–river-vi-barriarerna/

Det stora sker i det lilla

Vissa besked ges indirekt och blir aldrig föremål för kritiska frågor. När positioner förflyttas och politiker steg för steg ändrar åsikt i en riktning som man helst inte vill få debatt om, blir det smartast att paketera positionsförflyttningen in i helt andra sammanhang. När man inte vill ha debatt om vissa saker låter man bli att göra ”utspel” eller kalla till presskonferens. Man bara gör.

”Det har bara börjat”
Statsminister Kristersson tog ett sådant steg häromdagen, när han ställde sig på SD:s landsdagar och hyllade samarbetet som han sa ”bara hade börjat”. (Länktips, se nedan). Indirekt gav han därmed två besked. Valrörelsen kommer bygga på att M och SD samkör sina utspel och gör allt för att vinna riksdagsvalet 2026 i syfte att bilda en gemensam regering. Tillsammans. Konsekvensen blir att SD vid en högermajoritet kommer att få ta plats i regeringen. En annan konsekvens är att om L skulle klara riksdagsspärren på fyra procent kommer deras motstånd mot SD i regeringen inte att spela någon roll.

Mer brutal nedmontering av välfärden
Kristersson har insett att det största partiet i Tidögänget inte kan hållas utanför regeringen. Det är vad en högervinst innebär. Vi kommer få se ännu mer av det drastiska på flera områden som vi upplevt under Tidöregeringen. Mindre skola och mer fängelse för barn, t ex. Inte för att forskningen tycker det är bra. Inte för att det är ekonomiskt fördelaktigt. Inte för att det hjälper individerna. Utan för att det bygger vidare på den historia högern vill slå fast. (Har vi förresten sett något initiativ från regeringen angående att komma åt de ”aktivklubbar” som Forsells son var aktiv i? Nej, de får hållas, de håller ju bara på med fysisk träning, var det någon som hävdade….)

Busch blir lillasyster i en ny högerregering
Ebba Busch kommer troligen göra en stark valspurt och klara sina fyra procent, men hon kommer i den nya högerkonstellationen sannolikt att få spela en mindre roll. Troligen kommer Kristersson utse Åkesson till vice statsminister för att SD kräver det för att tolerera honom som statsminister. KD får kanske hand om sjukvårdsfrågor och någon mer ministerroll, men får finna sig i att SD får betydligt fler ministerposter.

Katastrof vilken post det än skulle bli
Oavsett vilka ministerposter Kristersson än tänker sig ge till Åkesson är det katastrof. Vill vi ha en klimatförnekande miljöminister? Eller en kunskapsförnekande utbildningsminister? En försvarsminister som gärna lyssnar på Putin? En bostadsminister som vill riva hela Rinkeby? Vilket område det än gäller blir totalt mörker som sänker sig över Sverige. Mer av polarisering, mer av vi-och-dom-politik och mer av misstänkliggöranden istället för att bygga tillit. Det är detta Kristersson nu vill arbeta för. Samme Kristersson som lovade Hédi Fried dyrt och heligt att aldrig ha med SD att göra. Nu vet vi vad ett kristerssonskt handslag (inte) är värt.

Marknaden är bra, men behöver kompenseras för att bli rättvis
Den breda mitten talas det om. Centern finns kvar där på cirka fem procent med sina starka rötter i landsbygdens villkor och förutsättningar, men med en framtoning och en politik som mest handlar om hur näringslivet ska gynnas. Ett näringsliv som inte är ett längre. Egenföretagare lämnas därhän, viktigare är att storföretagen och de som tjänar pengar på pengar känner sig gynnade av förslagen. Trots att svenska folket har tröttnat på privatisering av välfärden och koncernskolor är det en inriktning C inte tycks kunna eller vilja ompröva. Man har fastnat i en övertro på att det är bra för Sverige att det går bra för vissa företag. Trots att marknaden till sin karaktär aldrig kan skipa rättvisa, aldrig kan kompensera för marknadens egna inneboende negativa mekanismer. För varje ”vinnare” på en marknad finns fler förlorare. Inte minst barnen i den skola som inte får rätt resurser.

Vad tycker SD om Tredje Statsmakten?
Jag skulle verkligen vilja att någon journalist frågade Åkesson, eller Bylund när han nu satt i SVT:s studio och diskuterade Public Service, vad begreppet Tredje Statsmakten betyder för SD. Vilken roll spelar en fri press för att ställa makten till svars utifrån olika utgångspunkter? Nu vet vi att SD inte släppte in vissa tidningars journalister på sina landsdagar. Vad är de rädda för? Att bli avslöjade att ha fel? Om deras politik är bra ska den ju tåla kritisk granskning. Eller? Vad är det de inte vågar visa upp i ljuset? Vad är det de lojala tidningarna blundar för, men som kritiska röster skulle kunna fånga upp? Och är det då så avslöjande för SD att de inte vågar chansa på att släppa in sina kritiker? Vad är det de döljer?

Världens samlade kunskap och okunskap
SD dominerar Tiktok och andra sociala medier. Och när människor inte fångar upp nyheter via tidningar och radio/TV längre, utan förlitar sig på (vinklad) information via Youtube och andra kanaler blir det ett problem. Istället för kunskap och vetenskap som bas för åsikter, blir det helt andra mer känslomässiga tyckanden och rykten som blir grunden för ställningstaganden. På ett sätt är det ironiskt att världens samlade kunskap aldrig har varit större, samtidigt som världens okunskap tycks bre ut sig och blir alltmer betydelsefull i de demokratiska processerna. Make science great again.

Länktips: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0pjLG6/kristersson-besoker-sd-s-landsdagar

Kök slängs i onödan

Att gå köksvägen är ett välkänt uttryck för att på ett enklare sätt nå sina mål. I det gamla Sverige, som skiljde på folk och folk (och som några tycks längta tillbaka till) krävdes det bugande och bockande vid huvudingången för att få tillträde till den som frågan gällde. Via köksingången gick det lite smidigare. Vad det nu än gällde.

Så här höjs hyrorna
Fastighetsägare, framför allt ägare av flerfamiljshus, har satt i system att byta ut kök för att kunna höja hyrorna för sina lägenheter. Det skapar problem för många äldre, som inte har ekonomi att bo kvar när hyran kraftigt går upp. Och det skapar onödigt resursslöseri och faktiskt många gånger försämringar i kvalitet och utförande. I en artikel (se länktips nedan) beskrivs vad forskaren, Ulla Jansson från Lunds Tekniska Högskola, har kommit fram till.

Enklare men sämre
Den känsla som infinner sig är att en del fastighetsägare ser byte av kök som ett sätt att kunna motivera en hyreshöjning. Och för att få minsta möjliga tidsåtgång för egen del och för entreprenören så beställer man en totalrenovering, där allt gammalt kastas ut och nytt sätts in. Det är säkert enklare för alla inblandade och lättare att i förväg få ett fast pris på. Alternativet att utgå från vad som har värde att sparas av befintligt kök skulle ju kräva mer av platsundersökning och mer av förhandling fram och tillbaka om vad ett mer varsamt renoveringsarbete skulle innebära. Tid är pengar och det gäller ju både fastighetsägare och entreprenör.

Branschen är ett slags pyramidspel
Den som ska ge prisuppgift är troligen heller inte ute på plats, utan ska i sin tur köpa upp köksrenoveringen av en underleverantör. Det är ju tyvärr så det har blivit i byggbranschen. Små byggföretag vill inte ha ansvar för personal utan förlitar sig på att kunna anlita ett ännu mindre företag med personal som kan utföra arbetet. Och kunna tjäna sina procent i pålägg.

Fyrtio företag byggde Oceana
Det tål att påminna om att det visade sig vid den allvarliga branden vid Lisebergs Oceana häromåret var det över 40 företag inblandade. Det är en tydlig tendens att branschen hellre tjänar pengar på att anlita andra företag än att ha egen fast anställd personal. Att denna utveckling hämmar kunskapsöverföring och kontinuitet är uppenbart. (Länk till statens haverikommissions rapport från Oceana, se nedan).

Involvera någon som bevakar resursåtgången?
Det rimliga ur resursperspektiv, för att minska slöseriet och ta till vara kunskap hos hantverkare är att utgå från ett bevarande-tänk. ”Vad av detta kök går att bevara?” Och därefter byta ut det som är slitet eller ofräscht. Mycket kan göras med ytbehandling, dvs att måla om befintliga köksluckor, slipa om gamla träbänkar, behålla stommar och skafferier (!) och tänka långsiktigt. Exakt vilka piskor och morötter som behövs för att få fastighetsägare att göra rätt val är lite mer oklart. Kanske ska varje ombyggnad involvera fler parter, så att rimligheten i en ombyggnad får större vikt, där resurshänsyn vägs in betydligt skarpare. En slags ”miljömäklare” som behöver godkänna det som fastighetsägaren vill göra. Åtminstone för större bolag kunde det kanske fungera. Möjligen kan det räcka att fastighetsägaren filmar köket och låter en miljömäklare se filmen och uttala sig. Hursomhelst behövs nya grepp för att minska slöseriet.

Länktips: https://forskning.se/2025/11/19/massor-av-kok-slangs-i-onodan-i-sverige/

Länktips: Haverikommissionen: https://shk.se/download/18.53c843971954ea249e6a6a/1742463581270/SHK%25202025_05%2520%2520Slutrapport.pdf

Dags för en utredning om de svagaste i det moderna samhället

Vi är alla lika inför lagen, sägs det. Men om lagen kräver att du kan legitimera dig för att bevisa vem du är och om denna legitimation bara går att få på ett sätt som är omöjligt för alla att använda, hur går det då? Ett 40-tal funktionshindrade skriver i en debattartikel om hur det är omöjligt för vissa människor att kontakta 1177, hämta ut mediciner och sköta ”vanliga” ärenden bara för att hela ID-systemet är uppbyggt för friska människor. (Se länktips nedan).

Det duger inte att blunda för minoriteter
Ett samhälle bedöms utifrån hur väl man tar hand om de svagaste, de mest utsatta, minoriteter, sjuka och funktionshindrade. Den snabba tekniska utvecklingen, där elektronik, mjukvara, internetuppkoppling och interaktivitet blivit var mans vardag skapar också problem. Det finns personer i vårt land som inte klarar att använda all den teknik som de flesta av oss tar för självklar, intuitiv och tidsbesparande. Bara detta att kunna betala räkningar med sin telefon är ju något tidigare generationer knappt kunde tro skulle kunna bli möjligt. Men får inte tappa bort de svagaste i samhället.

Alla ska kunna leva ett rimligt och rättvist liv
Om man är synskadad kan man inte blippa sitt kort, man vet ju inte vad det är för belopp man godkänner, när det bara står på displayen. Om man inte kan lämna sin sjuksäng för att skaffa sig legitimation blir man som artikelförfattarna påpekar helt lämnad i sticket. Man finns inte. Det duger inte att majoritetssamhället låtsas att de allra mest utsatta inte finns. Vi behöver säkerställa att alla människor ges en möjlighet att leva ett rimligt och rättvist liv, oavsett förutsättningar.

Starta en utredning
Det finns föreningar för alla möjliga patientgrupper och olika minoriteter i vårt land. Själv är jag med i två beroende på ett par diagnoser som jag har. Så det vore en enkel insats för en av regeringen tillsatt utredare att samla in synpunkter på samhällsservice från alla föreningar för att få en heltäckande bild av hur de drabbade upplever sin situation, vad som är problemet och hur det skulle kunna hanteras. Det startas ju offentliga utredningar om många olika frågor och detta är i angelägenhetsgrad viktigare än att lägga miljoner på s.k. kulturkanon eller flera andra saker som Tidögängets styrande parti tvingar fram förslag kring.

Bredda utredningen
En del av problematiken handlar om pengar. Det sägs vara en miljon svenskar som inte är digitala i sina betalningar. Denna miljon svenskar bor naturligtvis på olika orter och har olika långt till en bank eller en uttagsautomat för att få tag i kontanter. Utredningen kring det digitala utanförskapet, ID-kort osv måste naturligtvis också titta på hur vi kan lösa samhällets behov av specifika och generella betalsystem när några av oss eller i värsta fall alla inte kan betala via internet. Det kan ju uppstå situationer, där illasinnade krafter blockerar våra system. I det sammanhanget behöver civilsamhällets viktiga roll utredas och klarläggas. De personer som känner varandra hjälps åt.

Länktips: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/739LGv/juridiskt-ingenmansland-blir-i-praktiken-osynliga?utm_source=iosapp&utm_medium=share

Vitboken kan hjälpa Tidö-gänget i valet

Tobias Hübinette är en tydlig och viktig röst i debatten mot rasism och högerextremism. Den 7 november 2025 genomfördes ett akademiskt seminarium på Segerinstitutet vid Göteborgs Universitet, där SD:s s.k. vitbok diskuterades och Hübinette deltog. (Se länktips nedan).

Vad var syftet?
Jag kan inte värja mig för tanken att vitboken, som det ju har talats om i flera år, har tillkommit för att underlätta för de demokratiska högerpartierna att ta ställning för ett fördjupat samarbete med SD. Åkesson och hans kompisar har i decennier skickligt utmanat de sju övriga ”vänsterliberala” partierna och erbjudit väljare och sympatisörer sina enkla lösningar. På den globala arenan är nationalism, främlingsfientlighet, ett slags ”revansch-budskap” påtagligt. ”Make XX great again”, där XX kan vara vilken land som helst.

Nu kan de hänvisa till en granskning
Det som framkommit från seminariet är att det förlöpte som planerat, ”seminariet förlöpte väl”, står det på Hübinettes blogg. Dvs SD-topparna Karlsson och Kinnunen var säkert nöjda med hur det gick. Nu kan de i olika sammanhang nämna att vitboken granskats av akademiska experter, vilket ytterligare bygger en bild av trovärdighet kring SD, som Tidögänget kan använda när de i valrörelsen ska argumentera för ett fördjupat samarbete med SD. Samtidigt var det troligen svårt för Tobias Hübinette att avstå medverkan i seminariet. En akademisk granskning behövde göras och hans kunskap behövdes i sammanhanget.

Vill vi ha mer Tidö-profil på Sverige?
En undran infinner sig om vitboksförfattaren Tony Gustafsson och hur han känner inför det faktum att han med sin insats underlättar för SD att ytterligare sätta sin prägel på Sveriges utveckling. Vi ser ju hur mycket av SD-profil nuvarande regering har och skulle SD:s inflytande stärkas ytterligare blir det knappast mindre av konfrontationer och vi-och-dom-politik, kunskapsförakt och vetenskapsförnekande som tar plats. Folkbildningen kommer att skrotas, Public Service sannolikt krympas och sammanhållningen och tilliten i samhället att ytterligare pressas tillbaka.

Samma kartläggning, men helt olika syften
I en annan bloggtext från 8 november konstaterar Tobias Hübinette att hans mångåriga kartläggning av den systematiska rasism som finns i samhället nu inte längre kommer att följas av SD-anhängare, eftersom SD nu lanserat en egen hemsida i syfte att synliggöra det ”folkbyte” de hävdar pågår. Det Hübinette med uppenbar upprördhet av personliga skäl känt en anledning att kartlägga, som själv född i Sydkorea, plockas nu upp av SD, men av andra skäl. Det man kan anta är att motiven för Hübinettes engagemang i frågan om ras och ursprung är de rakt motsatta från SD:s. Där han arbetat för att synliggöra uppenbara orättvisor och systemfel i det svenska samhället har SD sannolikt ambitionen att förstärka skillnader, att fultolka statistik och att använda ojämlikheterna som avstamp för sina politiska syften.

Undvik att avhumanisera!
På ett personligt plan kan jag konstatera att statistik kan bli väldigt missvisande. Mina barns mor föddes i Calcutta, eftersom hennes far var en svensk sjökapten som fastnade i Indien under kriget. Hon har nu levt i cirka 70 år i Sverige. Hon ingår naturligtvis i SD:s statistik över ”utrikes födda”.
Människor får aldrig reduceras till statistik. Det är avhumaniserande och historien borde ha lärt oss hur farligt det är.

Länktips: Tobias Hübinette skriver om seminariet kring SD:s vitbok: https://tobiashubinette.wordpress.com/2025/11/07/seminarium-om-sds-vitbok/

Två bidrag till förståelsen av vad som händer

Det här inlägget blir längre än jag brukar skriva dem. Men det går inte att sammanfatta innehållet om bredden och djupet av det som ska förmedlas ska framstå tillräckligt klart. Nu har jag i alla fall varnat.

Paul Krugmans analys
Paul Krugman fick Nobelpriset i ekonomi 2008 och har under många år varit synlig i den amerikanska debatten. När han fick priset var det flera som ansåg att det också var för att han anstränger sig att förklara komplicerade frågor för en bredare allmänhet, en folkbildare. Jag har inte läst hans alster, men bland de senare texterna Krugman har skrivit har förtjänstfullt sammanfattats av Lars Weinehall (se länktips nedan). Och med Lars tillåtelse återger jag delar av Lars sammanfattning av texten helt enkelt för att den är tydlig och bra.

Elissa Slotkins analys
Det finns andra viktiga röster i USA som behöver lyssnas till. Ett 16 minuter långt tal finns inspelat (se länktips nedan). Med en professionell och tydlig analys av vad som pågår i USA ur ett maktförskjutningsperspektiv ger Elissa Slotkin en lägesbild som borde få varje demokratiskt sinnad person att förfäras. Och sannolikt följer andra utvecklingen med beundran. ”Kan han, så kan vi…”, typ.

Lars Weinehall sammanfattar Krugmans artikel
Krugman beskriver i ett antal punkter det han ser att Trump-administrationen nu försöker iscensätta. En intressant slutsats är att republikanerna inte enbart har genomfört en drastisk nedskärningspolitik, utan också har förlorat kontrollen över skeendet. Det som skulle komma gradvis har slagit till mycket snabbare än republikanerna tycks ha förutsett.

(1) Välfärdskollaps
Det som drabbar väldigt många amerikaner är att SNAP-systemet är stoppat, som en konsekvens av statens nedstängning, det amerikanerna kallar shutdown, SNAP-systemet kallades tidigare food-stamps. mat-kuponger, och används av hela 42 miljoner amerikaner. Dessa människor drabbas nu av hunger och förvärrad fattigdom. Samtidigt förvärras en parallell kris i sjukförsäkringssystemet. Miljontals amerikaner kommer att upptäcka att deras sjukförsäkring inom kort plötsligt bokstavligen blir dubbelt så dyr, i många fall oöverkomlig. Det beror på att de förstärkta subventioner som infördes under Biden-administrationen för att göra Affordable Care Act (Obamacare) mer tillgänglig, nu löper ut vid årsskiftet 2025/2026. När detta inträffar menar Krugman att systemet kommer att gå mot en ”försäkringsspiral nedåt”: friska människor hoppar av, riskpoolen försämras, och premierna höjs ytterligare.

(2) Tidsplanen såg egentligen annorlunda ut
Krugman menar att nedskärningarna i sociala trygghetssystem var centrala mål i det politiska programmet Project 2025, som strategerna bakom Trump satte ihop. Tanken var tydligen att de mest impopulära nedskärningarna skulle ske efter mellanårsvalet 2026, exempelvis införandet av arbetskrav i Medicaid, som riskerar att kasta ut miljoner arbetslösa ur sjukvårdsprogrammet. Nu kom istället SNAP-stängningen och de kraftigt höjda premierna för Obamacare att uppmärksammas tidigare, vilket strategerna tydligen inte räknat med. ”Den inneboende grymheten” i republikanernas socialpolitik blev synliggjord, menar Krugman.

(3) Propaganda och ansvarsförskjutning
Myndigheter beskriver på ett Trump-lojalt sätt problemen som orsakade av den tidigare administrationen, där pengar ska ha östs över illegala invandrare eller för att bekosta påstådda könsbytesoperationer. För Krugman är detta ett tecken på hur långt politiseringen av statliga myndigheter gått: propaganda har ersatt saklig information på officiella regeringssidor – något som tidigare vore otänkbart.

(4) Okunskap, ideologisk blindhet och förakt för välfärd
Här blir det riktigt intressant. Krugman menar att den akuta krisen inte är resultatet av någon genomtänkt strategi, utan av ren inkompetens. De republikanska ledarna, hävdar han, förstår inte hur sjukvårdssystemet fungerar – och har aldrig gjort det. Trots att de i över ett decennium lovat ett ”bättre alternativ till Obamacare” har de aldrig lyckats formulera något, eftersom de inte begriper varför systemets konstruktion – reglerad marknad och inkomstbaserade subventioner – är nödvändig för att systemet ska fungera. Krugman menar att detta gäller republikanska politiker som bygger hela sin identitet på motståndet mot staten, och därför inte kan erkänna att statliga program faktiskt fungerar. Han pekar också på den djupa ovilja som finns hos republikaner att använda de system som faktiskt finns för att hjälpa människor i en svår situation.

(5) En självförvållad politisk katastrof
Krugman pekar på att hela statens nedstängning (shutdown) i oktober 2025 har blivit en direkt följd av sjukvårdskaoset. Demokraterna kunde enligt Krugman välja mellan olika sakfrågor att sätta hårt mot hårt kring. De valde att låta striden handla om hälsofrågan – och opinionsmätningar visar att de har starkt stöd. I en YouGov-undersökning uppger en majoritet av amerikanerna att de anser att republikanerna bär huvudansvaret för krisen. Därmed har republikanerna, enligt Krugman, skjutit sig själva i foten.

(6) Politiska återvändsgränder och konspirationsteorier
Krugman tar även upp de parlamentariska låsningarna i representanthuset. För att anta en ny SNAP-lag eller justera budgeten skulle huset behöva sammankallas, men talmannen Mike Johnson vägrar att göra det. Krugman kopplar detta till möjligheten att fördröja edsavläggelsen för den nyvalda ledamoten Adelita Grijalva. När hon är insvuren skulle en ny omröstning kunna ske för att kräva ett offentliggörande av de så kallade Epstein-filerna. Krugman landar i att det är den enda logiska förklaringen till Johnsons agerande: han håller huset stängt för att skydda politiskt komprometterande information. Samtidigt innebär det att inga lagstiftningslösningar kan antas för att häva kriserna i sjukvården och näringsstödet. (Man undrar hur länge detta dödläge ska bestå, min anm).

(7) Från strategisk cynism till total oreda
Krugman hävdar att den republikanska strategin var uppbyggd på tidsmässig cynism och att effekterna av budgetnedskärningarna skulle dröja till efter valet. Men något gick fel. I stället för en kontrollerad process upplever USA nu massiva sociala och politiska chocker samtidigt: hunger, sjukvårdskaos, nedstängning av statliga institutioner och en växande misstro mot regeringen. Detta menar Krugman är självförvållat och att det hänger samman med bristande kompetens och empati. Istället har händelserna avslöjat en regering som är oförmögen att hantera sina egna beslut. (Han hade också kunnat exemplifiera med de sojabönder som nu inte längre kan exportera sina produkter till Kina och som alltid har röstat på republikaner, men nu tvingas hantera Trumps nyckfulla tullpolitik, också ett självförvållat problem, min anm).

(8) En ny gräns för politisk grymhet
Krugman konstaterar att omfattande grymhet alltid varit en del av Project 2025, men att tidpunkten nu gjort skadan större än vad även dess arkitekter räknade med. Att ta bort stöd till fattiga, sjuka och barn har visat sig vara politiskt explosivt – inte för att väljarna plötsligt älskar staten, utan för att de tydligt ser den konkreta skillnaden mellan trygghet och förtvivlan. Republikanernas strateger har inte bara underskattat människors lidande utan också överskattat sin egen makt, menar Krugman. Verkligheten hann ikapp dem.

(9) Några slutsatser
Lars Weinehall summerar Krugman artikel som att den beskriver ett politiskt system i moraliskt och administrativt förfall. Det projekt som skulle göra staten mindre har i stället gjort den oförmögen att skydda sina medborgare. Republikansk strävan efter ideologisk renlärighet har exponerat deras okunskap och hänsynslöshet. Det Krugman beskriver är en rörelse som hellre låter människor gå hungriga och stå utan sjukvård än erkänner att samhällsinstitutioner behövs – och som nu straffas av den verklighet den själv skapat.

Kopplingar till en svensk kontext
Själv kan jag konstatera att Krugmans analys kan vara användbar i en svensk kontext. Vad skulle hända här om libertarianer skulle få gehör för sina tankar om en radikalt minskad statlig styrning? Den mest kände förespråkaren är kanske Henrik Jönsson, som ju t.om. blivit intervjuad i SVT:s 30 Minuter och som regelbundet skriver i Göteborgs-Posten. En stor del av partiet Medborgerlig Samlings politik har samma inriktning och kritiserar i svepande ordalag att ”staten har svällt”. Den minnesgode kan ju också dra sig till minnes Patrik Engellaus ”Den Nya Välfärden” som var i ropet för några år sedan. Samtliga dessa ser mer marknad som en bra lösning. Och en mindre stat. Även om det skulle leda till utslagning och nöd.

Elissa Slotkin är inte vem som helst
Elissa Slotkins intresse för säkerhetsfrågor väcktes efter det amerikanerna kallar ”nine-eleven”, händelserna den 11 september 2001, då flera flygplan kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn och i Pentagon. ( Att en av sidobyggnaderna i World Trade Center senare också föll samman är en märklighet som inte till fullo utretts, vill jag hävda, men det är ett tema för en annan text). I den följande texten försöker jag återge de centrala delarna av senator Elissa Slotkins tal (se länktips nedan för hela föredraget).

Han vill behålla makten
Det är inte längre Pentagon som avgör vilka hot USA ställs inför, det gör presidenten. Samtidigt förfogar presidenten som överbefälhavare över hela den federala maktapparaten och militären. Trump har visat flera gånger att han är beredd att använda dödligt våld mot fiender utomlands, så vad hindrar honom från att använda samma våld mot påstådda fiender inom landet? Slotkin menar att det är detta han förbereder och att syftet är att inte lämna ifrån sig makten.

Ingen vill namnge fienden
Agerandet i Karibien och Trumps utplacering av styrkor i vissa städer visar vad han är kapabel att göra. 14 fartyg har attackerats i Karibien med 55 döda som resultat. Kongressen har fått veta att USA är i väpnad konflikt med ett antal terrorstämplade karteller och att syftet är att komma till rätta med den omfattande drogsmugglingen till USA. Somliga skulle kanske anse det utomrättsliga agerandet acceptabelt. Men Slotkin pekar på ett antal detaljer som komplicerar bilden. Varken presidenten eller Hegseth (tidigare försvarsminister, numera krigsminister, min anm.) vill uppge vilka organisationerna är som USA är i krig med. Både republikaner och demokrater i senaten har efterfrågat de uppgifterna, men fick inget svar. Inte ens när en kopia på det memorandum som finns från justitiedepartementet till Pentagon begärdes har kongressen fått se det. Under alla andra presidenter har uppgifterna lagts fram. När det handlade om Al Qaida, om IS eller andra organisationer har det alltid varit klart vilka USA bekämpar. Icke så nu.

Nu kan alla ses som potentiella fiender
Det allvarliga nu är, menar Slotkin, att administrationen säger sig prioritera att bekämpa den inre fienden, organisationer inom landet. Den beskrivs i allmänna ordalag som främjande anti-amerikanism, anti-kapitalism, anti-kristna eller grupper som är fientligt inställda till personer med traditionella amerikanska värderingar, familj, religion eller moral. Ingen grupp behöver vara våldsam för att hamna på listan. Enligt Trumps PM till justitiedepartementet ska granskningen även gälla chat-grupper, sociala medier och skolor. Att detta svårligen ryms inom författningens första tillägg om yttrandefrihet är tydligt.

Motståndare är fiender som ska angripas
Slotkin menar att Trump just nu testar hur långt han kan gå innan någon stoppar honom. Om ingen fiende behöver anges för angreppen i Karibien är det sannolikt att samma dolda agenda kommer att användas för de inhemska terrororganisationerna. Personer på de hemliga listorna kan få sina hem genomsökta, sina telefoner avlyssnade och bli arresterade enbart för att de ogillar Trumps agenda. (Den minnesgode kan komma ihåg Trumps eviga ”Lock her up!” angående Hilary Clinton… min anm).

ICE
Trump har dessutom startat två nya beväpnade grupperingar, som ska granska Trumps påstådda fiender. Här ingår även personal från säkerhetsorganisationer och CIA. Sammantaget med hur 7000 beväpnade personer nu placerats ut i ett antal städer framträder ett tydligt mönster. USA ska förändras till en modern övervakningsstat. Trump har också varit tydlig med att militären ska träna på att vara aktiva i städerna. Tanken är att militären ska kunna gripa och arrestera vanliga amerikaner på amerikansk mark. De ICE-styrkor som redan är utplacerade riskerar att förr eller senare provocera fram eskalerande konflikter, där en dödlig utgång är fullt möjlig.  Det finns filmbevis och exempel på hur ICE-styrkor har agerat i Chicago på ett uppseendeväckande sätt. Man har skadat och även dödat civila. Många är maskerade, de bär uniformer och kör i fordon som är helt anonyma.

Hur nära en point-of-no-return är USA?
Slotkin menar att Trump följer en handbok för hur auktoritära ledare går till väga för att ta makten. Först gäller det att bli legitimt vald på en fråga som få många röster. I Trumps fall var det levnadsomkostnader. Steg två handlar om att omge sig med lojala medarbetare på alla nivåer. Steg tre gäller att säkerställa makt och inflytande och i steg fyra att använda hela maktapparaten mot motståndare, eller fiender. Förr eller senare kommer en tipping point, menar Slotkin, då det inte går att backa tillbaka. När insikten kommer att hela maktkoncentrationen skulle kunna användas av en motståndare. Då blir slutsatsen att gäller att bli kvar vid makten och att förhindra ett skifte. Det finns två sätt han kan göra detta på. Ett är att införa undantagstillstånd. Då kan val lätt bli inställda eller så kan vakter se till att vissa väljare inte kan rösta, helt enkelt genom att hävda att vissa personer är terrorister. Att annat sätt är att via finansdepartementet blockera motståndare från att göra insamlingar, genom att sprida desinformation, och på olika sätt göra val omöjliga att genomföra på ett rättvist sätt. Det finns mer än ett sätt att förstöra demokratin.

Alla kan göra något
I en tillbakablick talar Slotkin så om april 2020, då hon först hörde Trump tala om valfusk, om att ifall han skulle förlora valet i november 2020 (vilket han gjorde) så skulle det bero på fusk. Den 6 januari 2021 belägrades och stormades Kapitoleum av Trumpanhängare. Själv barrikaderade sig Slotkin i sitt rum. Det var en orealistisk situation. Men det hon nu hoppas på är vanliga amerikaners vilja och ogillande av auktoritära system. Även republikaner ogillar auktoritära system, påpekar hon. Och handling är inte ord. Hon hoppas att kongressen tar mod till sig och förbjuder Trump att använda militär trupp på amerikanska gator. Hon påminner militären om att olagliga ordrar behöver man inte följa. Och lojaliteten de svurit är inte till en person utan till konstitutionen. Även veteraner uppmanas att göra sig hörda. De som tjänstgjort i det militära har folkets öra. Organisera er fredligt, säger hon. Generationer har byggt det här landet. Jag är själv en symbol för detta, som kvinnlig senator, påminner hon. Vårt land behöver oss, avslutar Slotkin.

Vad händer nu?
Summa summarum är det Paul Krugman och Elissa Slotkin beskriver ett USA i en svår konstitutionell kris, som måste hanteras innan den blir ännu värre. Ingen av dem nämner ”No Kings”-demonstrationerna som varit omfattande de två gånger de genomförts och som samlat 7-8 miljoner amerikaner. När nu 42 miljoner fattiga konkret hamnar i ännu större trångmål och MAGA-rörelsens stjärna använder 300 miljoner till att bygga ett själlöst palats, ett ballroom, i Vita Huset kanske folket tröttnar på sin valde wannabe-diktator. Men det skulle inte förvåna om han sätter in militären mot eventuella demonstrationer. Och kanske provocerar fram ett skäl till det.

Länktips: Paul Krugmans originalartikel, som Lars Weinehall sammanfattat och jag plockat texter ur: https://paulkrugman.substack.com/p/too-cruel-too-soon

Länktips: Elissa Slotkin beskriver händelseutvecklingen och vad USA står inför: https://www.facebook.com/reel/1158104312406890

”No Excuse” – det finns ingen ursäkt för det systemet

Kontrollsamhället och tron på att maktordningen och rangordningen behöver styras upp ligger nära till hands i högerns tankevärld. Ett uttryck för detta är det som nu blir allt mer synligt i debatten om skolan. Fler och fler på högersidan i politiken omfamnar tanken på det som kallas ”No Excuse Schools”, där disciplin, skoluniform, stränga regler och krav på uppförande är centrala beståndsdelar. På Facebook hittade jag ett långt och initierat inlägg om fenomenet (se länktips nedan) som pekar på flera av nackdelarna av denna skolmodell.

Hur ska fantasi och innovationer utvecklas?
Istället för att bevaka varje individs personlighet, intresse och framtid ligger fokus på kontroll och att kuva eleverna till att följa uppsatta regelverk. Demokratisk fostran är ointressant, tycks man mena. Och detta med innovationer, idéutveckling, skapande och mänsklig utveckling utifrån vars och ens förutsättningar bortser arkitekterna bakom denna kontrollskola självklart helt från. Här gäller det att forma lydiga ungdomar.

Respekten för olikheter minskar och mobbningen ökar
Med referenser till filmen Ondskan påminner kommentaren nedan om hur pennalism och mobbning lätt utvecklas i ett kontrollerande system. Rangordningen och sorteringen förs ju vidare och drabbar naturligtvis de elever som inte ”håller måttet”. Om respekten för människors olikheter inte upprätthålls av lärare och av systemet finns ju ingen anledning för ungdomarna själva att göra det.

Vill 300 000 lärare ha en auktoritär skola?
Det kanske inte är förvånande att det finns moderata politiker som gärna ser No Excuse-konceptet i Sverige. Men att det tidigare framtidsinriktade Folkpartiet, förlåt Liberalerna kallar de sig, nu vill se skoluniformer och ett kvävande skolsystem förvånar. Har de verkligen stämt av denna fråga med Sveriges 300 000 lärare? De har ju inte med sig lärarna i den decennielånga satsningen på vinstdrivna koncernskolor, så varför skulle de bry sig om lärarna när det handlar om synen på undervisning och elevens rätt att få utvecklas i sin riktning? Alla barn i utanförskapsområden är inte potentiella kriminella, om det nu är det högern vill få oss att tro.

Vägval
Det blir verkligen ett vägval för Sverige när vi går till val 2026. Vill vi ha ett auktoritärt och kontrollsökande samhälle, där uppdelningen i vi och dom förstärks och där skillnaderna ska osynliggöras (via skoluniformer och förtryckande regelverk, som för övrigt kostar mycket pengar, för den elev som ska skickas ut i korridoren ska ju också någon ta hand om….?). Eller vill vi se ett mer inkluderande samhälle, där olikheter ses som en resurs och var och en kan hitta sin roll och uppgift i helheten, utan att nå framgång på andras bekostnad….?

Länktips: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=pfbid0nKafVL5KMJLNbjbVeZk2XeHTCVkcoULf5godXFgELmAQV8MHorkM85azc8NLBHvsl&id=1053113578

Dubbelfel med 500 miljoner

Dåvarande utbildningsminister Mats Persson (L) motiverade den 30-procentiga neddragningen för två år sedan av stödet till folkbibliotek och studieförbund med att ”vi prioriterar utbildningar som leder till riktiga jobb”. Folkbildning passar inte inte in den samhällsmodell Tidögänget strävar efter. Några av dem vill ju se kultur och utbildning som något som marknaden ska erbjuda, tjäna pengar på och matcha mot människors behov. Andra i Tidögänget gör hela tiden vad det kan för att degradera värdet och betydelsen av forskning, vetenskap och kunskap. Fördomar frodas ju mycket bättre i ett sammanhang där konspirationsteorier och diverse åsikter ges maximal spridning. Här har de marknadsinriktade och de kunskapsfientliga hittat en gemensam nämnare: Spara på kulturen och på bildningen!

”Jobbskapande” missar andra kompetenser
Minskar staten bidragen med 30 procent får det naturligtvis följder. Som framgår av länken nedan har massvis med lokaler sagts upp. Finns inte pengarna så går det ju inte att bedriva verksamhet. Och det tar tid för entreprenörer att etablera koncept, anställa folk och hitta täckning för marknadsbaserade lösningar. Eftersom ”kunderna” varit vana vid helt andra villkor för att idka sin kultur. Och Mats Perssons fokus på jobbskapande utbildningar bortser från människans egna drivkrafter. Kanske är det en kurs i improvisation eller teater, som gör att individen känner sig redo att söka sig till ett arbete, där det handlar om att presentera en produkt eller föreläsa för potentiella kunder. Den personliga utvecklingen och de individuella drivkrafterna spelar en avgörande roll för vilket yrkesval personen ifråga gör. Arbetskraft är inte utbytbar, hur gärna än arbetsgivare och andra vill se dem som just detta.

500 miljoner sparade på folkbildning, men gick inte åt…
500 miljoner per år sparar Tidögänget på att strypa folkbiblioteken och studieförbunden. Pengar som hade kunnat göra stor nytta ute i bygderna. En annan besparing Tidögänget gjort är ju de pengar man avsatte för bilskrotning. Man satsade på en skrotningspremie för att få folk att välja elbil. Inte många nappade på erbjudandet. Bara 55 av avsatta 500 miljoner hade använts nu i oktober 2025. Så om nu studieförbundens indragna stöd var tänkt att gå till en premie för skrotning av bilar blev det hela en missräkning. Pengarna blev kvar. Till ingen nytta. Inga studieförbund och inga nya elbilar. Dubbelfel, skulle man sagt under den tid när tennis var en sport på var mans läppar.

Steget från skrotfärdig bil till ny elbil är orimligt stort
Hela tanken med skrotning känns lite märklig. Väldigt få bilägare byter bil när den bil man äger är färdig för skroten. Och byter man bil på det sättet är det nog inte en sprillans ny eldriven bil man tänker sig skaffa. Byter man bil strax före skrotning är man nog van att köpa bil i det sämsta segmentet, där det är få mil kvar på bilens livslängd. Hela upplägget känns feltänkt. De flesta som har en bil äger den för att man anser sig behöva den. Och då är språnget från en skrothög till sprillans ny elbil osannolikt stort. Jag minns min första egna bil, en VW som säljaren sa att den inte kommer att passera nästa besiktning, men det passade mig, jag skulle bara ha den över sommaren och var beredd att skrota den när sommaren var över. (Uppdatering: Mattias Goldmann från 2030-sekretariatet påpekar i ett mejl att det inte behövde vara en helt ny elbil, det kunde också vara en begagnad elbil för att få del av premien. Rätt ska vara rätt. Men det är fortfarande ett stort kliv att gå från skrotfärdig bil till en modern eldriven bil….)

Vad ska hända med de 500 miljonerna?
Så nu har studieförbunden och många kulturintresserade gått miste om var tredje aktivitet och de insparade pengarna gick inte bilägare som Tidöregeringen trodde var beredda att skrota sin bil för 10 000 eller 25 000 kronor extra. De 500 miljonerna ligger väl kvar på något konto på Finansdepartementet till ingen nytta. Eller så hittar de på ett nytt sätt att gynna höginkomsttagare med ännu mer skatteavdrag. Det är de ju duktiga på.

Länktips: https://www.svt.se/kultur/ny-rapport-30-procent-av-studieforbundens-lokaler-har-stangts-ner

Länktips: Skrotningspremien en flopp: https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/JbKem7/floppen-avslutas-skrotbilspremien-gar-i-graven

Läsning: artikel om högerextremismens bakgrund och orsaker

Det finns forskning som försöker förstå den auktoritära strömning som råder i världen. Varför kommer Trump tillbaka, varför röstade britterna för Brexit, varför lockas så många av budskap som så uppenbart åsidosätter demokrati som styrelseskick? Hur hänger det ihop och vad kan vi göra för att möta anhängarnas ideologiska låsningar?

Varför lockas folk av de auktoritära strömningarna?
Jag har läst en artikel på tyska, publicerad i tidskriften ”Gehirn & Geist” i deras senaste nummer, skriven av Danny Osborne, som är forskare vid universitet i Auckland, Nya Zealand. (Tack, Christiane!) Under rubriken ”Die Wurzeln der Autoritarismus” ( Auktoritärismens rötter ) beskriver Osborne på tre sidor de viktigaste slutsatserna från sin forskning. Det han skriver är faktiskt delvis mycket förvånande. Bland annat har hans forskning visat att det inte fungerar att bemöta personer som tenderar att stödja auktoritära åsikter med argument för demokrati. Den typen av argumentation övertygar snarare de auktoritärt sinnade att de har rätt. Världsbilderna och förståelsen av orsak och verkan skiljer sig så fundamentalt att det är kontraproduktivt att försöka argumentera med ”demokratisk logik” gentemot de som försvarar auktoritära lösningar.

The big five
Det finns ett bevisat samband med genetik och benägenhet att lockas av de auktoritära idéerna, hävdar Osborne, och hänvisar till forskning från 2013 där enäggstvillingar vuxit upp i olika sociala sammanhang. Forskningen visar att personer som tenderar att lockas av auktoritära idéer också omfamnar ett antal problematiska åsikter. Det handlar om fördomar gentemot homosexuella och etniska minoriteter, invandringsfientlighet, nationalism och konspirationsteorier. Forskarna talar om ”big five”, dvs fem personlighetsdrag som är vanligare hos den undersökta gruppen. Här rör det sig om (1) öppenhet för upplevelser, (2) samvetsgrannhet, (3) öppenhet gentemot omgivningen, extraversion, (4) kompabilitet, dvs inkännandeförmåga och samarbetsvilja samt (5) neuroticism, dvs en grundläggande osäkerhetskänsla. Just kombinationen av ett motstånd mot nya upplevelser och en strävan efter ordning, samvetsgrannhet, lyfts fram i artikeln, att de ger en ökat sannolikhet att lockas av auktoritära ledare.

Fler faktorer finns naturligtvis
Samtidigt slår han fast i sin artikel att det finns flera samverkande faktorer som spelar roll för den som lockas att följa en diktator. Sociala och ekonomiska faktorer och andra livsbetingelser spelar också roll. Särskilt nämner han Zerbrächlichkeit, bräcklighet eller sårbarhet som en viktig faktor. Den som känner sig utsatt söker nya vägar. Det handlar om att återta kontrollen, att få tillbaka en stabilitet i livet och att eliminera olika upplevda hot. Misstroende mot invandrare och en rädsla för en social nedgång är centrala komponenter för att den högerextrema rörelsen tagit ny fart. Hoten mot de tidigare livsbetingelserna blåstes upp av en del ledare och påskyndade processen.

Fler poliser löser ingenting
Christopher Lockharts forskning visar tydligt att politisk medvetenhet inte nödvändigtvis får högerextrema anhängare att byta åsikt. Det är inte tolerans, pluralism eller rättsstatens principer som övertygar dessa personer. Intresse för politik stärker snarare kopplingen mellan konservativa och auktoritära idéer, visar Lockhart. Att tro på förnuftets röst kan visa sig överoptimistiskt. Tidigare forskning visar dessutom att åtgärder som fler synliga poliser, begränsad invandring eller mer övervakning har liten betydelse för att påverka grundinställningen. Snarare bejakar de auktoritärt sinnade personerna inskränkningar i vardagslivet som ett rimligt pris att betala. Fler poliser och mer övervakning har visat sig förstärka folks oro och känsla av säkerhet. (Det får mig att tänka på de maskerade ICE-trupperna som Trump nu använder i vissa städer. De syns för att skapa oro, inte trygghet).

Sociala samband
Den väg Osborne förordar handlar istället om att gå till ursprunget till problemen och investera i socialt givande samband för att komma till rätta med de upplevda hoten. Det har visat sig att när människor från olika bakgrund möts i sitt bostadsområde minskar antalet personer med högerextrema åsikter. Möter man olika personer blir det på så sätt lättare att inte fångas upp av extrema åsikter. I Singapor har auktoritärt sinnade personer i stor utsträckning bejakat regeringen mångfaldspolitik. Så det finns också möjlighet att främja normbildning på gruppnivå. Med väl avvägda lagar och regler kan även personer som gärna följer regelverk också lockas att anamma värderingar som utvecklar samhället i en demokratisk riktning. Timothy Snyder har sagt att till stor del får de auktoritära krafterna sitt bemyndigande på frivillig grund, dvs folk accepterar olika förslag och är för bekväma för att sätta sig till motstånd. Det handlar om att på ett klokt sätt möta människors behov av säkerhet, avslutar Danny Osborne.

Källor som nämns i artikeln:

Källor till Danny Osbornes artikel