Ni som följer bloggen vet att jag då och då återkommer till nyhetsbrevet OmEV, som just handlar om elektriska fordon. I det senaste mejlet från OmEV läser jag väldigt intressanta uppgifter om utvecklingen i Kina. Vi behöver förstå Kinas utveckling på rätt sätt och vad vi kan lära av den, samtidigt som vi naturligtvis måste hålla fast vid kritiken när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati osv. Det som tekniskt och ekonomiskt utvecklas i Kina just nu behöver vi vara uppdaterade på, inte minst just nu när USA tycks helt ointresserade av en fossilfri omställning, och medvetet ljuger om vad vetenskapen säger om klimatet. (Se länk nedan).
Kinas marknad för elektriska lastbilar är helt dominerande De tunga lastbilar, eller dragbilar kanske de också kallas eftersom flaken och containerdelen oftast kopplas loss från förarhytten, som såldes 2025 i Kina var till nästan 30 procent elektriska. Så sent som 2020 var andelen under en procent, så utvecklingen går fort. Av de batteridrivna lastbilarna var ungefär en tredjedel avsedda för snabba byten av hela batteripackar (för att spara tid vid laddningsbehov). Över 7000 tunga lastbilar såldes förra året i Kina med bränslecellsteknik. För att förstå hur långt före Kina ligger både USA och EU27 är det intressant att jämföra lite konkreta försäljningssiffror.
I Kina såldes över 230 000 elektriska tunga lastbilar 2025. För USA var den siffran 9 000 och för EU 13 000.
Hur ska Volvo och Scania hänga med? De tre dominerande fabrikaten av tunga lastbilar i Kina som nämns i nyhetsmejlet är okända för mig. Det är mycket sannolikt att den erfarenhet och kvalitet som stora produktionsvolymer ger kommer att spela roll när andra länder ska följa i Kinas spår. Indien kommer naturligtvis snart att behöva investera i eldrivna lastbilar, liksom många fler av Asiens snabbt växande ekonomier. Ska Volvo och Scania ha en chans att spela en roll om tio år kan de inte blunda för vad som händer i Kina. Viktigt är naturligtvis att förstå hur investeringarna i infrastruktur, laddsystem, utbildning och verkstäder följer fordonsförsäljningen. Vem tar vilka risker och hur ser helheten ut? Inte minst livslängden på fordon och batteripackar spelar naturligtvis roll.
Vilken teknik vinner till slut? Synnerligen viktigt blir naturligtvis också att noga följa teknikutvecklingen på batterisidan. Systemskiften med snabba förbättringar av prestanda, laddtider, produktionskostnader och annat kommer att bli mycket viktiga att följa för de tillverkare och branschföretag som vill vara med i utvecklingen. Samtidigt finns här betydande svårigheter eftersom det uppenbarligen är svårt för de verksamheter som tjänar pengar på pengar att tänka långsiktigt och att ha tillräcklig kunskap om vad man investerar i. Jakten på snabb återbetalning av och vinst på insatt kapital blir i sig en hämmande faktor. Och uppepå det all den osäkerhet som Trump-administrationen bidrar med.
Bo Rothstein är en forskare med integritet. Han har skrivit många böcker och är fortsatt aktiv i samhällsdebatten trots att han kallar sig emeritus och inte längre har ett tjänsterum på Göteborgs Universitet. Jag lyssnade på ett samtal mellan Bo Rothstein och Daniel Suhonen (se länktips nedan) och det var intressanta 90 minuter som jag rekommenderar att ni lyssnar på.
Viktigt att öppna upp lagstiftningen för personalägande Samtalet berörde flera områden, men ett huvudbudskap var detta med att svensk lagstiftning borde vara mer inriktad på att främja personalägda företag. I Storbritannien, Kanada och Danmark växer antalet personalägda företag och i USA är demokrater och republikaner positiva, delvis ur olika aspekter. I Sverige får en bostad ägas och belånas med bostaden som säkerhet, men ett företag får inte köpas med framtida intäkter som säkerhet. Det får man i andra länder. Inte minst i glesbygd och där det är ont om arbetstillfällen är det kontraproduktivt att inte främja personalägande.
Utgå från tillit och inte från misstro Samtalet berör ett antal fenomen som intresserar de båda herrarna. Bland annat berörs vinstperspektivet inom äldreomsorgen. Det är svårt att teckna avtal kring verksamheter som snarare bygger på fungerande processer än på mätbara resultat. Rothstein tar också åt sig en del av äran av att Skattemyndigheten uppfattas som lösningsorienterad i relation till skattebetalarna. Han höll ett föredrag för länge sedan där han betonade vikten av att bygga på tillit och inte på misstro. Om myndigheter i sin utgångspunkt utgår ifrån att folk vill luras så finns en stor risk att all kommunikation blir negativ, men om myndigheten utgår från att alla vill ha rättvisa lägger man en grund av ömsesidig tillit. Det låter kanske flummigt och enkelt, men lyssna på samtalet så förstår ni. Det är en delförklaring till att vissa myndigheter uppfattas som mer tillgängliga än andra.
Mänskliga rättigheter överordnade religionen Bo Rothstein är född i en judisk familj även om han inte beskriver sig som religiös. Avsnittet i samtalet om Israel, Palestina och Västbanken är mycket intressant. Han är personligen inte lockad av en stat som bygger på religion utan menar att mänskliga rättigheter måste överordnas den religiösa dagordningen. Om Sverige vore en kristen stat skulle hans börd innebära att han själv klassades som en andra rangens medborgare. Han är tyvärr pessimistisk när det gäller konflikten Israel-Palestina. Och tar flyktingexempel från 1900-talet som illustration till hur destruktivt det blir att etablera permanenta flyktingläger. (Den sortering och uppdelning i ”vi-och-dom” som Tidögänget håller på med är kanske på ett sätt en sekulär variant av samma rangordning, slår det mig….).
Korruption Ett annat avsnitt handlar om korruption. 70 procent av världens befolkning lever under korrupta förhållanden och tvingas ständigt medverka till att korruptionen finns kvar. I Sverige växer troligen korruptionen i gränslandet till kriminell verksamhet, till vapenaffärer (Bofors är ett skällsord på andra språk!) och möjligen i fastighetssfären. Det talas om ”dolda bud” vid budgivning.
Det kan handla om stora företag också Men åter till huvudtemat. Tidöavtalet (!) har en passus om löntagarägda företag, men troligen inget parti som driver frågan. Men forskningen visar tydligt att pensionen blir bättre i personalägda företag. Bo Rothstein skrev redan 1984 en artikel om detta. Och det nämns också att det är många gånger företag med hundratusentals anställda som ägs av personalen. Det måste inte vara små företag. Därför talar man heller inte om ”kooperativ” utan om personalägande. Kooperativ låter småskaligt.
Ägandets syfte är centralt Diskussionen handlar motslutet en del om Meidners löntagarfonder och hur det blev MBL-lagstiftning istället. Det vi har fått är ansiktslösa och huvudlösa ägare i form av fonder, som inte bryr sig om det inflytande ägandet skulle kunna användas till, utan enbart bevakar avkastningen. Hur lätt det är att hamna fel i företagsvärlden illustreras ju av Nokia, som hade en dominerande ställning på mobiltelefonisidan innan Apple kom med sin smartphone, blir min reflexion. Om man ensidigt fokuserar på att förvalta ett kapital och göra som man alltid har gjort riskerar man som företag att snabbt bli omsprungen när marknaden och kunderna vill något annat. Med personalen som ansvarig för sin egen framtid blir lyhördheten för skiftningar i efterfrågan och kvalitet sannolikt mycket större. Lyssna på samtalet. Det är inspirerande, tycker jag.
Kanske går det att hitta billigare och bättre mobilitetslösningar ute i kommunerna än att kommunen ska teckna ett antal tjänstebilsavtal? En förstudie och ett pilotprojekt i bl a Karlstad kommun ser lovande ut. Med sitt inspirationsmaterial kring tjänsteskjuts sätter Klimatkommunerna fingret på en framkomlig väg när det gäller tjänsteresor och att minimera koldioxidutsläppen, samtidigt som tidsvinsterna och miljöfördelarna blir uppenbara. Karlstad kommun tillhör föregångarna. (Se länktips nedan).
Tjänsteskjuts är en smart variant Tjänsteskjuts är ett sätt att använda tillgängliga resurser smartare så att arbetstiden används bättre, behovet av parkeringsytor minskar och att flera andra nyttor kan uppstå samtidigt.
De nyttor rapporten tar upp
Förstudie och pilot Projektet genomfördes under perioden 2022 – 2025 och bestod av en förstudie och en pilotstudie. Det uppstår alltid frågetecken när ett system ska förändras, men rapporten hjälper den som vill testa upplägget så att konsekvenserna av förändringen kan begränsas till att bli positiva. Varje kommun eller organisation som vill testa ”Tjänsteskjuts” som koncept bör naturligtvis noga läsa igenom rapporten och slutsatserna.
Det är stora pengar På flera ställen återkommer rapporten till att en traditionell tjänstebil i en kommun kostar i storleksordningen 100 000 kr per år i värdeminskning, servicekostnader och olika utlägg. Det går att ordna ganska många tjänsteskjutsresor för 100 000 kronor, för att inte tala om den tidsvinst som uppstår när bilföraren inte behöver leta parkering, skrapa rutor osv.
Flera fördelar En i förväg upphandlad tjänsteskjuts blir billigare än en traditionell taxiresa och den skapar också möjlighet för den som blir skjutsad att ägna restiden åt genomläsning av dokument, telefonsamtal eller annat, något som är omöjligt eller betydligt svårare när vederbörande sitter bakom ratten och ska hantera trafiken. Ett inte oviktigt argument i sammanhanget är också att många tjänsteskjutsresor går på dagtid, vilket skulle kunna öka beläggningen för kvinnliga taxiförare, något som nämns i rapporten.
Hängavtal? Man skulle också kunna tänka sig att ett tjänsteskjutsavtal kombineras med ett samutnyttjandeavtal, så att upphandlingen av tjänsteskjutstjänsten också blir en stödresurs i andra sammanhang, där persontransport är en viktig del av helheten. Det skulle t ex kunna gå att teckna ”hängavtal”, som ger vissa andra organisationer rätt att boka resor till ett lägre pris och med trygga villkor.
Rapporten är bara på 24 sidor, så den är relativt snabbt läst. Heja Karlstad!
Martin Gelin, journalist och författare har gett ut boken ”Mjuk makt, kultur och propaganda i den nya världsordningen”, som jag har läst. Jag nämner en invändning så här direkt, så att jag inte tappar bort den. Den stil Martin har valt avslöjar att han oftast skriver som en journalist. En stil, som blir lite enahanda att ta sig igenom. Hans förläggare borde ha påpekat för honom att texten kan uppfattas som en 250 sidor lång artikel. Men det är egentligen min enda invändning.
Boken handlar om nio kulturella nav Särskilt gläder det mig naturligtvis hur lyriskt Martin Gelin beskriver de bilfria gatorna i Paris, där han bor, den rena luften och det självklara i att Paris invånare numera rör sig i staden på ett fritt sätt, vilket fått bilar och lastbilar att röra sig i stora delar av staden på de gåendes villkor. Men det är en detalj i en bok som egentligen beskriver, med utgångspunkt i ett antal kulturella nav på global nivå, vad kulturen spelar för roll och hur kulturen används av makthavare för att befästa ett önskat inflytande. Mjuk makt ska ses som ett komplement eller ett alternativ, kanske en spegling till den hårda makt som militär, politisk och ekonomisk makt spelar i relationen mellan länder. Begreppet lanserades av Joseph Nye efter murens fall i Berlin.
Nio globala kulturella nav Gelin utgår från ett antal kulturella nav, som på olika sätt illustrerar hur mjuk makt kan ta sig uttryck och bli ett verktyg för att öka ett lands status och inflytande. Skillnaderna blir tydliga. När amerikaner, kineser, koreaner, qatarer, japaner eller nigerianer förhåller sig till mjuk makt och de möjligheter som erbjuds blir resultatet varje gång olika. Hur och varför visar Gelin mycket tydligt i sin bok. På det sättet blir den egentligen en lärobok i mjuk makt och en bok som varje kulturminister borde läsa noga.
Martin Gelins Mjuk Makt
Vilken roll spelade reklamen? Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på de pusselbitar som inte finns med i det gedigna arbete Martin Gelin skapat. Häromdagen såg jag t ex en dokumentär på TV om Elizabeth Taylor, 1900-talets kanske mest inflytelserika och omtalade filmkändis vid sidan av Marilyn Monroe. Där blev det väldigt tydligt att det som skapade Elizabeth Taylors ställning och inflytande var en omfattande satsning från filmbolaget som ”ägde” henne. Med massiva marknadsföringsinsatser och PR byggdes varumärket upp kring Elizabeth Taylor. Eftersom filmbolaget ville säkra sina intäkter och återbetalning på de ofta stora produktionskostnader man haft för att göra en film. Och just i exemplet USA och mjuk makt går det inte att räkna bort reklamen och de drivande intressen som sett till att kulturen blivit en vinstmaskin.
Massmediers och internets roll kunde kanske lyfts lite mer Just framväxten av USA:s mjuka-makt-inflytande efter 1945 hängde också samman med framväxten av nya konsumtionsmönster, musik på LP:skivor och TV-mediets genomslag för att nå ut till miljoner konsumenter. I ett kapitel berörs fenomenet Sydkorea, med K-pop, Gangnam Style osv. Där hade det också passat in att nämna det genomslag som internet, appar och smarta telefoner innebar. Och att numera alla kan producera sitt egen innehåll, kommentera, hålla kontakt med likasinnade och snabbt dela klipp. Vad teknikgenombrotten i olika skeden har inneburit betonas inte så särskilt mycket i Gelins bok, även om det berörs. Form och innehåll hänger ihop.
Doha och Lagos blir motsatser Qatar och särskilt Doha får ett eget kapitel i boken, vilket är intressant. Hur de närmast onödigt rika oljestaterna nu investerar i de etablerade muséerna och köper sig inflytande, men också hur den egna befolkningen bara utgör kanske 4-5 procent av befolkningen i Qatar, medan resten är gästarbetare som ofta lever på otillräcklig lön och med orimliga villkor. Det blir en intressant fråga i bokens avsnitt om Doha vem som egentligen är målgruppen för Qatars stora satsningar på kultur i det egna landet. Mjuk makt och kulturell blomstring tar ett helt annat uttryck i Nigeria och Lagos, får vi veta. Om qatarerna styr strategiskt utvecklas den mjuka makten organiskt i Lagos. Skillnaderna blir tydliga och Gelin visar fram dem på ett bra sätt. Extra intressant blir det för mig när han nämner att de boende i Lagos kan tvingas ta 400-500 dagliga beslut eftersom ingenting fungerar och samhället/staten har gett upp sitt ansvar. Men människor visar på en oerhörd innovationsförmåga i utsatta situationer, vilket hans exempel från mångmiljonstaden Lagos visar.
Tyngd och frågetecken Det är uppenbart, inte minst när man ser referenslistan i slutet av boken, att Martin Gelin träffat många journalister, författare, kulturpersonligheter och makthavare för att kunna skriva sin bok. Det är tydligt att han ägnar mycket tid åt att bevaka och analysera kulturella fenomen, läsa böcker och att delta i diskussioner med filosofer och andra. Så boken står på en stadig grund, även om vi inte är vana att väga och mäta kulturellt inflytande. Samtidigt hade det varit väldigt värdefullt att filtrera beskrivningar och analyser med perspektivet av vilka drivkrafter som spelat roll i de olika ländernas utveckling. Inte minst, som jag nämnde ovan, vilken roll de kommersiella aktörerna spelat för genomslaget för olika fenomen. Har kulturen ett egenvärde eller är det enbart genom att profitera på konsumtionen, på eventen eller attributen som kulturen får ett värde? Vad säger det i så fall om de nio olika exemplen? Och vilket värde har egentligen människovärdet, det fria ordet och en fri press om allt vägs samman?
Mötet och oväntade är ändå behållningen Det som blir ett bestående intryck är ändå värdet av det mänskliga mötet, det oväntade, det oplanerade, det nya som uppstår när tankar möts och vi plockar upp en idé från någon annan och gör den till vår egen. För det är så det går till, beskriver Martin Gelin, när kulturell innovation får ett värde bortom det kortsiktiga och uppenbara i upplevelsen. Anekdoten med en ”rock”rytm i en japansk musikmaskin som vandrar genom kulturella filter för att till slut återfinnas i globala musikfenomen är riktigt kul. Och hoppfull i dessa dystra tider. Det känns lite som en fjäril i regnskogen som får ett träd att falla i en dunge i den småländska skogen. (Se länktips nedan).
Kan de läsa varandras bok? Jag skulle egentligen önska att Martin Kragh läser Martin Gelins bok och vice versa, för att få deras respektive blick för vad den andre beskriver. Men det händer nog inte (se länktips till min läsning av Martin Krags bok nedan).
Länktips: Ett ställe att köpa boken, inklusive en beskrivning: här
För att förstå världen måste vi utgå från rätt beskrivning. Det blir missvisande att sprida en felaktig bild av verkligheten, en bild som vi baserar vår omdömesbildning på. En nyckel till att förstå världen är hur den avbildas. Mercators projektion har använts i århundraden. Men den återger storleken på olika landområden på ett felaktigt sätt. Så här brukar världen se ut.
Vi är inte så stora i norr Det är en utmaning att visa ett klot i en tvådimensionell avbildning. Men Grönland är faktiskt inte lika stort som Afrika. Afrika är 14 gånger större än Grönland och avstånden mellan städer i Afrika framgår inte om vi jämför avstånd från Ystad till Haparanda. Det blir orättvist för afrikanska länder att de återges förminskade i relation till länder i norr. Därför finns nu initiativ för att återge storlekarna mer rättvisande.
Upp och ner? Man kan fortfarande ha åsikter om denna projicering, naturligtvis. Australien och Nya Zeeland blir alltid ”down under” även på denna karta och självfallet skulle en avbildning med Antarktis högst upp och Arktis längst ner vända på många perspektiv. Men norr brukar vara uppåt så….
Hur stort är det krigsdrabbade Sudan? Intressant är också att jämföra faktiska ytor med hur Mercator-projiceringen delvis lurar oss att tro att vi i norr är större än vi är. Ett land som det ofta, tyvärr, skrivs om nuförtiden är Sudan, som ju härjas av inbördeskrig och har miljoner flyktingar, och som FN-systemet försöker hjälpa. Även sedan Sydsudan bröt sig loss är Sudan ungefär dubbelt så stort som Nigeria, som i sin tur är halvannan gång större än Frankrike och även mer än dubbelt så stort som Sverige till ytan. Grönland är bara cirka 10 procent större än Sudan, detta Grönland som Trump nu ”behöver” för USA:s säkerhet… men det är ett tema för en annan text.
Det kommer kanske ännu bättre hjälpmedel Förmodligen kommer det snart en kartavbildning som roterar och där man lätt kan pausa bilden och få en mer korrekt avbildning. För om vi inte förstår hur världen faktiskt ser ut och vilka avstånd och storlekar som gäller, blir det lätt fel i de beslut som tas.
Björn Eriksson är det många som känner till. Tidigare rikspolischef, friidrottsbas och mycket annat, Numera är han ordförande i Kontantupproret, som bevakar frågan om kontanternas roll i vårt ekonomiska system och driver ihärdigt opinion kring behovet av att behålla kontanterna för vardagliga köp. Häromdagen hade han en debattartikel i Göteborgs-Posten där han pekar på hur saktfärdigt regeringen agerar och hur ofullständigt deras lagförslag är.
Björn Erikssons artikel den 3 januari 2026
Björn Erikssons kommentarer Utredningen som regeringen beställt var färdig för ett år sedan och inte förrän nu kommer ett lagförslag som fångar upp en liten del av utredningens slutsatser. Björn Eriksson pekar på är att det är för få verksamheter som enligt förslaget ska åläggas att ta emot kontant betalning och att det heller inte finns någon tänkt påföljd för den som inte uppfyller lagens krav. Och visst är det märkligt, som Eriksson påpekar, att myndigheter inte åläggs att ta emot kontanta medel. Särskilt som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, påtalar vikten av att vi som medborgare säkerställer att vi har kontanter. Om kontanterna inte tas emot hjälper det ju inte att vi har dem i plånboken eller i madrassen. Regeringen har heller inte inkluderat en tydligare roll för Riksbanken att säkerställa att kontanthanteringen fungerar. Lagförslaget blir enligt Eriksson tandlöst. Det är bara att hålla med.
En miljon står utanför main stream-lösningarna Kontantfrågan är en rättvisefråga. Björn Eriksson nämner att ungefär en miljon svenskar står utanför det digitala systemet. Det är ju t.ex. näst intill omöjligt idag för en synskadad att ”blippa” sitt kreditkort efter en taxiresa. Och har man ingen dator eller smart telefon är man utanför hela det system som vi andra använder dagligen. Här finns också kopplingar till behovet av en översyn av God-Man-systemet, som skulle kunna hjälpa många.
Staten borde ta ett större ansvar Frågan är inte ny. Jag hade redan 2015 ett blogginlägg om kontantupproret. (Se länktips nedan). Hela hanteringen illustrerar också för mig att regeringen lyssnar mycket på banker och företag, som sannolikt ser kontanthantering som en kostnad. Att sortera, räkna och bokföra på två sätt, elektroniskt och i en kassa, tar tid och kräver resurser, bevakning och annat. Och det är extra pinsamt att det inte är staten som garanterar samhällskritiska funktioner. Det borde ju vara staten som ansvarar för uttagsautomater, påfyllning och transporter. Det borde vara staten som ser till att det är rimligt långt till närmaste uttagsautomat och även erbjuder småföretagare insättning av kontanter på ett rimligt sätt, när nu bankkontoren i allt större utsträckning stänger ner och/eller slutar att hantera pengar. Hela Sverige måste fungera, Det måste gå att göra rätt för sig oavsett var man bor och det måste gå att kunna ta betalt överallt.
Ansvaret ligger på staten och därmed på regeringen På ett plan handlar det om hur vi planerar och utvecklar samhället. Ska alla beslut tas uppifrån och med storföretagens bästa i åtanke, eller bygger vi samhällets funktioner utifrån vardagsbehov och på de behov människor har? Är det viktigare att spara kostnader för banker och företag än att livet fungerar för alla som bor här? Inte minst när strömmen går, internet fallerar, systemen hackas av obehöriga och när olika störningar uppstår är det viktigt att vi har en reservlösning som kan fungera. Blir folk desperata kommer vi inte kunna undvika allmän oro och i värsta fall utbredd plundring. Det är statens och i praktiken sittande regerings ansvar att säkerställa samhällets funktionalitet så långt det går, även vid systemstörningar. Och då behöver vi väl fungerande reservsystem som kan lösa de basala behoven i hela landet.
Tidögänget månar inte om civilsamhället Civilsamhället är den viktigaste resursen när kriser inträffar. Det har Tidöregeringen inte insett. (Eller ─ hemska tanke ─ så har man insett det och ser ändå ett fungerande civilsamhälle som något svårkontrollerat och därmed oönskat….). Med berått mod har Tidögänget slaktat bidragen till det som utgör det kanske viktigaste sammanhållande kittet i lokalsamhället, att studieförbund och folkhögskolor fungerar, att det hålls möten, kurser och att det erbjuds en kontinuerlig kontaktyta för bygden. Det är viktigt att mötas, lära känna varandra och diskutera i vardagen, eftersom man behöver kunna känna och lita på varandra när det bränner till och uppstår en kris.
Tidö 2 skulle göra allt ännu värre Och ännu värre är att det utkast som finns för ett ”Tidö 2”, frammejslat av Timbro och SD:s tankesmedja Oikos förslår att projektmedlen som idag i stor utsträckning går från Allmänna Arvsfonden till lokala utvecklingsprojekt ska strypas. (Se länktips nedan). Man vill tydligen helt avveckla Allmänna Arvsfonden. Det passar naturligtvis de delar av Tidögänget som vill förhindra att beslut grundas på kunskap. Men effekterna av en nedläggning av Allmänna Arvsfonden skulle bli förödande för stora delar av civilsamhället. Ofta är det lokala föreningar som tillsammans med studieförbund söker (relativt små) bidrag för något man vill utveckla i hembygden. Att slakta den möjligheten skulle dessutom skada lokalsamhällenas möjligheter att ta del av EU:s utvecklingsbidrag via Leader-kontoren runt om i landet. De är små, men ofta viktiga, pusselbitar för att stärka lokalsamhällenas förmågor.
Vi får fortsätta att bevaka frågan på de sätt som finns, vi som bryr oss.
Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Nu har han skrivit en bok som ger en mängd förklaringar och svar kring hur vi har hamnat där vi är. Detta samtidigt som hans bok ”Historiens återkomst” väcker nya frågor. Och det är väl precis som det ska vara med en bra bok. Att kunskapshorisonten flyttas och världen blir både mer begriplig och obegriplig på samma gång.
Är fred bara en paus i krigandet? Martin Kragh går tillbaka till Wienkongressen 1815, då dåtidens stormakter gjorde upp om en slags maktdelning efter att Napoleonkrigen var avslutade. Och med ett skickligt sammanvävande av paralleller till antiken och två seklers utveckling lyckas Kragh återge hur maktutövande, polariteter, anspråk och krigets mekanismer hänger ihop på ett nästan kusligt ödesbestämt sätt. Det är nästan som att krig och konflikt är vår civilisations normaltillstånd och det vi kallar fred bara är korta uppehåll, pauser, i krigandet. Om titeln inte redan var upptagen hade boken kunnat heta ”Krig och fred”.
Allt hänger ihop På ett detaljerat, initierat och samtidigt intresseväckande sätt går Martin Kragh igenom framför allt Europas utveckling under två hundra år, med tyngdpunkten i det maktpolitiska och självklart med ett stort fokus på varje epoks stormakter. Att världen ofta delas in i stormakter och små stater är kanske inte så konstigt. Det som framkommer ur läsning av boken är hur det ena leder till det andra och hur varje politiskt eller militärt ställningstagande hela tiden bygger på vad som tidigare skett och vilken analys som gjordes just då. Denna kortsiktighet och koppling mellan händelser går som en, sorglig, blodröd tråd genom Europas historia.
Det kalla kriget innebar inte fred Vad är det som kan upprätthålla fred? Hur säkrar vi en långsiktig fredlig samexistens? Kan fred upprätthållas utan militär uppbackning? Tiden från 1945 till murens fall 1989 kännetecknades av det kalla kriget. Var det fred då? Ska man tolka bokens innehåll på ett rimligt rättvisande sätt blir svaret tyvärr nej. Att kriget inte bröt ut berodde på maktbalansen mellan stormakterna och att ingen av parterna var motiverad att starta ett nytt krig. Men under ytan finns, blir slutsatsen för min del, hela tiden en mer eller mindre uttalad tanke att kunna använda militärt våld för att slå ut en motståndare. I närtid ser vi också hur USA under Trump, och även under andra presidenter, har använt militära medel för att slå ut kapacitet hos en motpart. Att följderna är näst intill omöjliga att kalkylera ser vi i exemplet Irak och attacken mot Saddam Hussein, som ju ledde till det kaos som i sin tur skapade en möjlighet för Islamiska staten, IS, att under ett decennium bedriva sitt terrorvälde i delar av Syrien och Irak.
Ofred Ett ord som tyvärr sannolikt behöver användas oftare är ofred. Det innebär att vi inte är i fullskaligt krig, men att vi inte heller har det som normalt kallas fred. Och detta i sin tur innebär rimligen att vi, i Sverige och annorstädes, mentalt och konkret behöver förbereda oss på en världsordning som inte är stabil. En oordning, eller en jämvikt som när som helst kan ändras. Vän kan plötsligt bli fiende. Ingångna avtal ogiltiga. Sanningar kan bytas i sin motsats. Lögnen används också numera mer och mer som politiskt vapen.
USA har bytt ut sin självpåtagna roll Kragh nämner självklart hur USA under Trumps andra presidentskap tydligt har lämnat den uppgift som tidigare gällde för USA: att försvara demokrati och mänskliga rättigheter på en global arena. Nu gäller protektionism och att på olika sätt få revansch. Det är ju så tullsatserna har motiverats, att nu ska balansen återställas och andra länder betala för att USA har haft råd att importera mer än man exporterat. (Att tullarna inte betalas av de exporterande länderna går Kragh inte in på. Och det vet alla som kan någonting om internationell handel. Men budskapet till den oinsatta allmänheten i USA är att nu ska USA visa styrka…).
Ekonomin spelade roll Martin Kraghs text är nästan som ett filmmanus, där man kan följa hur olika beslut krokar i varandra och leder till ställningstaganden i nästa fas. Det skulle kunna göras en lång TV-serie på händelseförloppet, eftersom alla huvudrollsinnehavare tycks följa sin egna logik, trots att mycket av det som inträffade under två hundra år måste beskrivas som ologiskt sett i backspegeln. Vad som också skulle vara intressant vore att be någon som kan ekonomisk historia att läsa boken och koppla händelserna till de processer som utgick från ekonomiska överväganden som gjordes. Kragh nämner t ex inte det amerikanska inbördeskriget, men det hade ju sin utgångspunkt i att Sydstaternas ekonomi byggde på slavägandet och att bomullsplockning på så sätt kunde ske med minimal kostnad. Längs hela den världsutveckling som skett finns naturligtvis olika beslut som tagits ur ekonomisk rationalitet. Det vore intressant att få den historien beskriven parallellt med de maktpolitiska förlopp som Kragh i detalj låter oss ta del av. Och vilken roll spelar egentligen militärindustrin, som vill sälja vapen?
Boken borde läsas med olika ögon En annan möjlighet vore att låta kulturella eller språkliga minoriteter, romer, samer och andra, beskriva de två hundra åren med sina ögon. Den maktlöshet och utsatthet minoriteter kände. Eller kvinnorna, konstnärerna, vetenskapsmännen, uppfinnarna…. det finns givetvis en mängd delperspektiv som skulle kunna skapa en ännu tydligare bild av hur och varför det blev som det blev. Hade någon kunnat göra på något annat sätt? I så fall vad? Rösträtten är ju ett exempel på den maktförskjutning som ägde rum. Och hur såg motståndet ut? Varför och med vilka argument motarbetades demokratin, mänskliga rättigheter och en fri press? Och hur kommer det sig att de auktoritära krafter som nu gör sig synliga återigen vill inskränka dessa rättigheter? Är det för att det är rätt ur deras perspektiv? Eller för att det är fel sett ur ett jämställt, mänskligt, perspektiv och därmed oönskat?
Måste freden vila på en militär styrka? Under läsningen av boken kände jag att det behövs ett tydligt och konkret alternativ till den maktkopplade och militärt grundade samhällsordning som vi traditionellt kallar demokrati. Finns det en fred som kan stå på egna ben? Som inte måste vila på en maktapparat? Jag vill minnas att Kragh berör detta med motsägelsen i att vilja ha fred till varje pris och att det orimliga i att därmed acceptera de villkor som en militärt överlägsen granne kan diktera. Om fred blir lika med underkastelse lär freden förr eller senare väcka revanschlust hos den som känner sig felaktigt behandlad. Tyskarna uppfattade fredsvillkoren som förnedrande 1919, vilket gav gensvar för Hitler och hans ideologi. Och en fråga som inte kommer upp i boken är vilken roll vårt ekonomiska system spelar för att bygga upp de klyftor, skillnader och motsättningar som förr eller senare leder till konflikt och krig. Är krig en logisk följd av hur samhället mäter och värderar framgång och fördelar ägande och vinst?
Så hur skapar vi fred? Ska jag summera intrycken av Martin Kraghs bok får det bli att det är uppenbart att han gjort ett gediget och mycket omfattande researcharbete, vilket hundratals med noter illustrerar. Det är alltid intressant att ta del av vad kunniga personer förmedlar. Och det fråga som känns mest angelägen att gå vidare med är hur vi skapar fred om den inte kan bygga på jämvikt i militär styrka? Terrorbalans talades det om under och efter Kuba-krisen. Men eftersom vem som helst uppenbarligen kan hamna på presidentposten i de största länderna måste vi ha mekanismer som säkerställer att krig inte utbryter av misstag och självklart heller inte av kalkylerat risktagande.
Hur gör unga människor, som vuxit upp med smarta telefoner, för att ta del av lokala nyheter? De tycks inte prenumerera på dagstidningar och heller inte använda radio och TV som tidigare generationer. Nu finns en rapport från ett forskningsprojekt som velat ta reda på just hur unga människor, i åldern 18 – 25 år, gör för att ha koll på de lokala nyheterna. Resultatet är förvånande och kanske lärorikt för den som har som uppdrag att försöka nå målgruppen med relevant information. Samtidigt väcks några nya frågor. (Länk till rapporten, se länktips nedan).
Några viktiga slutsatser Rapporten börjar med att slå fast att ”18-25-åringar definierar lokaljournalistik på ett nytt, mer flexibelt och personligt sätt än de som producerar lokala nyheter. Lokalitet handlar inte längre enbart om geografi, utan om relevans, relation, förtroende och påverkan. Unga vuxna är också mer text- än bild- och video-orienterade.” Utbudet idag är så mycket större och mer lättillgängligt än innan allt fanns nåbart i mobilen. Unga personer kan snabbt scrolla och svajpa och det gör att korta texter är mer intressanta att sortera än mer svårtolkade bilder och videor.
Kort om projektet Medier & Demokrati vid Lindholmen Science Park i Göteborg arbetar med projekt som ligger i skärningspunkten mellan medier och demokratifrågor och har den här gången samarbetat med Linnéuniversitetet i Kalmar medan en stor del av finansieringen har kommit från Stiftelsen Barometern och Växjö kommun. Att unga människor plockar upp nyheter på ett annat sätt är nog ingen överraskning, och tack vare detta projekt vet vi nu lite mer om hur unga människor fångar upp lokala nyheter.
Unga rör sig självklart i det nya medielandskapet Unga vuxna är inte ointresserade av nyheter. De använder de tillgängliga kanalerna på ett annat sätt. De vill förstå och lära sig om samhället, men väljer vägar till information utifrån egna intressen, relationer, tillgänglighet och förtroende som ofta byggts upp över tid. De rör sig på ett självklart sätt i ett hybridlandskap där journalistiska och andra källor blandas. De styrs av plattformarnas algoritmer, men söker också själva information genom att googla eller via appar. Relevans, relation, förtroende och påverkan spelar mycket mycket större roll för unga nyhetskonsumenter än tidigare. Snabbscrollning är vanligt, medan ganska få tycks använda delningsfunktioner.
Konsumtionen är inte passiv Aningen överraskande är det ändå att forskningen visar att unga människor ser sig som mer aktiva än passiva konsumenter av nyheter. På sidan åtta i rapporten står det så här: ” Genom att kombinera biometriska ögonrörelsedata, observationer av mobilanvändande och intervjuer har vi fått en sammantagen och konkret bild av både beteenden och upplevelser. Vi ser en generation som skapar sin egen förståelse av det lokala – inte som något som ges till dem, utan som något de själva aktivt definierar.” Detta tror jag kommer att öppna upp för ännu mer av interaktivt medskapande.
Den som anger sina grundvärderingar kan få allt serverat…. På olika sätt kommer vi att på skärmar och via parallella länkar erbjudas varianter av klipp, intervjuer och inslag, där mottagaren själv väljer om man vill ha en 30 sekunders kortversion, en två minuters fördjupning eller ännu mer. Särskilt om distributören tar hjälp av AI för att skapa versioner av samma innehåll kommer det kunna bli kostnads- och tidseffektivt att erbjuda varianter av samma inslag. I förlängningen kan det också bli normalt med en filterfunktion, där mottagare själv anger hur han vill ha inslagen presenterade utifrån vissa grundförutsättningar. ”Jag röstar oftast på partiet X så jag föredrar att nyheter presenteras utifrån mina värderingar….” Något som naturligtvis kan förstärka skillnader i synsätt, spä på splittringen och uppdelningen i ”vi och dom”.
Hur ska vi skydda oss mot ryktesspridning? I slutet av rapporten kommer forskarna med några rekommendationer till de mediehus som vill nå målgruppen. Man betonar vikten av relevans och tydlighet och att ha mer av samtal med än samtal till målgruppen. Livejournalistiken betonas, liksom värdet av att förstå hur sociala medier spelar in i hur nyheter värderas och får genomslag. Det jag saknar är en kommentar eller en analys av vad det kommer innebära på olika nivåer att det blir lättare att få genomslag för konspirationsteorier, fake news och hårt vinklade ”nyheter”, som har andra syften än att bredda förståelsen för samhällsutvecklingen. Hur kommer auktoritära krafter kunna använda utvecklingen för sina syften? Hur ska samhället gardera sig mot påverkanskampanjer, ryktesspridning och rena falsarier? Om sanning och lögn jämställs hamnar vi till slut i en situation där det blir svårt att vara källkritisk.
Fler frågetecken När jag studerar tabellerna i rapporten, där olika medier och hur mycket de besökts i undersökningen slås jag av att varken vänstermedia som Dagens ETC eller högerdito som Swebb-TV finns med i listan. Och kollar man den årliga Maktbarometern (se länktips nedan) så ligger SD fortfarande i topp. Mycket talar dessutom för att Henrik Jönssons nya projekt kommer att få ett stort genomslag under 2026. Så en fråga som blir lite i hängande i luften för min del är vilken relevans den här rapporten har? Behöver inte urvalet av deltagare i en sådan här studie vara större och mer preciserat som ett representativt urval för att ge mediehusen rätt vägledning i den transformation som pågår? Jag hoppas att Medier & Demokrati på Lindholmen får mer resurser att fortsätta sitt arbete. Det är viktigt hur vi beskriver verkligheten och att vi hittar gemensamma sätt att sätta ord på sådant vi vill ändra. Förstår vi inte varandra blir konfrontation och konflikt lätt följden. Och demokratin förlorar.
Vissa dagar dyker det upp en hel drös av intressanta lösningar och möjligheter, som jag gärna delar med mig av. För att inte skapa väldigt många bloggtexter komprimerar jag ihop några av dem i dagens text. Den som vill läsa mer hittar länktipsen längst ner.
Mimbly tar bort mikroplast och sparar vatten Ett företag har tagit fram en lösning som bidrar till att minska dricksvattenåtgången och samtidigt rena avloppet från en hel del mikroplast. Mimbly heter företaget och enkelt uttryck har man en behållare som passar till tvättstugor i bostadsområden, där vattnet filtreras och renas för att återbrukas för nästa tvätt. Mikroplaster från våra kläder står för ungefär en tredjedel av all mikroplast som förgiftar våra hav. Jag har skrivit tidigare om blåvalar t ex får i sig 40 kg mikroplast om dagen. Så varje lösning som kan filtrera bort mikroplaster är bra. Att dessutom återcirkulera tvättvattnet efter rening är naturligtvis en bra resursbesparing. Lösningen borde vara standard i hyreshus, bostadsrättsföreningar med tvättstugor osv.
Skåneflex Regiontrafiken i Skåne testar en ny variant i Svalöv, Sjöbo och Tomelilla. Via en app kan man boka en buss ”on demand” och systemet föreslår en viss hållplats och viss tid. Det blir ett slags anropat kollektivtrafiksystem, där hållplatser bestäms i realtid och där resenären själv kan välja om erbjudandet är attraktivt eller inte. Det finns plats för en rullstol och en barnvagn, men man får inte ta med cykel eller elsparkcykel. De undersökningar som har gjorts efter en viss prövoperiod visar att systemet är väldigt populärt bland unga personer och nöjdheten hos dem som testat är 82 procent. Senast 30 minuter före tänkt avresa måste man mata in sitt önskemål. De olika rutterna blir kundanpassade, även om det naturligtvis blir lite av en rundtur för att plocka upp och släppa av folk på olika adresser. Systemet löser inte allt, men femton timmars tillgänglighet på vardagar är bra. Anropstrafik borde vara intressant för en hel del mindre orter och framför allt hjälpa personer som inte är bilburna, både unga och äldre.
Svensk ull ska tas om hand Swedish wool initiative har sin bas i Dalarna och har en process för att på ett nygammalt sätt ta hand om all den ull, som annars riskerar att brännas. Fåravelsföretag, företag inom hela värdekedjan ingår i upplägget och specifikt företag inom bygg, möbler, mode, outdoor och heminredning. Man tänker cirkulärt och framför allt vill man ta vara på en restresurs som vi i alla tider har använd för att värma oss osv.
Öppna patent är en bra lösning SKF har startat det man kallar The Patent Bay. Man vill att patent av olika slag ska komma utvecklingen och mänskligheten till godo. Med en referens till det trepunktsbälte som Volvo tog fram en gång i tiden siktar man på att bidra till en allmänt positiv utveckling. Troligen har man gjort bedömningen att den goodwill och den uppskattning företaget får på det här sättet är mer värd än de kronor patenträttigheterna kan inbringa. Men det är ändå ett bra beslut, som gynnar helheten, kan man tänka.
Bo en dag i år 2050 är namnet på ett projekt som utvecklats inom ramen för HSB Living Lab, som jag skrivit om tidigare. Tanken var att forma ett lägenhetsboende som kunde konkretisera en framtida dystopisk situation, där klimatförändringar, biologisk mångfald och olika hot blivit vardag. Under några timmar har olika grupper fått uppleva hur det kan vara att bo och leva i en framtid, där mycket av det som vi idag tar för självklart inte längre är så. (Se även länktips nedan).
Reaktionerna var starka och bestående Projektet Bomorrow, som drivs av CER vid Mittuniversitetet, (se länk nedan) , ordnade nyligen en webbsändning där HSB:s hållbarhetsansvariga berättade om hur besökarna upplevde att hantera frågor som att laga mat utan el, att ladda sin telefon med hjälp av en trampcykel och att bli varnade för drönarhot. Deltagarna fick fiktiva identiteter och roller och resultatet var att man i betydligt högre utsträckning än före besöket på den iordningställda lägenheten regelbundet tänkte på klimathotet och att man även kände det mer angeläget att åtgärda frågan. Även efter flera månader. Det överraskade projektledningen att upplevelserna så tydligt påverkade deltagarna när polletten trillade ner och konsekvenserna blev påtagliga.
Ur presentation fr HSB Living Lab
Det är inte kört… Under webbinariet fick även byggbranschen, polisen i Västernorrland och en riksdagspolitiker från Moderaterna kommentera det de just sett och hört. Genomgående formulerade de på olika sätt att de kände en optimism, att detta dystopiska perspektiv inte fick bromsa känslan av att problemen är lösbara. Och motsatsen hade naturligtvis varit sensationellt. Om de hade sagt att ”ja, det är nog kört…”.
”Vi gör ju så mycket” Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det blir lite märkligt att höra en moderat riksdagspolitiker, David Josefsson, formulera sig att ”vi gör ju så mycket för att det inte ska bli så här.” Verkligen? Lägger ner det fristående miljö- och klimatdepartementet och underordnar det näringslivsfrågorna. Skär ner kraftigt på resurser till den myndighet som ska ha bäst på koll på de här frågorna: Naturvårdsverket. Skär kraftigt i stödet till civilsamhällets viktigaste kunskapsresurs, studieförbund och folkhögskolor. Tar bort stödet för att skaffa elbil och och och….
Trots, inte tack vare Extra märkligt blir det när Moderaterna hävdar att ”vi är på rätt väg” och att ”politiken vill lösa problem”, samtidigt som Sverige inte kommer att klara de mål EU satt upp och regeringens största samarbetsparti konsekvent spelar ner klimatfrågan i betydelse, förlöjligar och ifrågasätter personer som lyfter klimatfrågan och hjälper fossilbranschen att fortsätta med utsläppen genom att stödja flyget med miljarder hellre än att rusta upp järnvägen, gör en grej av att köttätande är en rituell vana osv. Det låter bra att vi är på rätt väg, men det är TROTS Tidö-regeringen, inte tack vare, i så fall.
Alltid Kina, aldrig per capita David Josefsson säger i alla fall att vi måste värna demokratin och att vi behöver motverka populister. (Man kan ju undra hur kul det känns att hela tiden anpassa politiken till SD om nu dessa frågor är viktiga). Och för att relativisera Sveriges betydelse tar David Josefsson naturligtvis upp Kina. Det är så det brukar heta från det hållet. Det han naturligtvis inte säger att per person, per capita, konsumerar Sverige långt över vad som är långsiktigt hållbart. Och att per capita-jämförelsen är det rimliga med tanke på vad som egentligen driver utsläppen och hur utsläpp behöver hanteras. Jämförelsen brukar vara att vi i Sverige beter oss som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande. Men det nämner inte Josefsson.
Det är många detaljer som påverkas och tillit som behövs Men åter till HSB och Bo-en-dag-i-2050-projektet. Greppet är naturligtvis tänkvärt och illustrativt. För att synliggöra en tänkbar, egentligen otänkbar, framtid för oss i Sverige och våra barn och barnbarn. Den robusthet och överlevnadskraft som finns i lokalsamhället är helt avgörande, tror jag. Att vi hjälps åt, tar hand om varandra, hjälps åt med det som vi har kunskap om osv. Den just-in-time-logik som industrin och detaljhandeln vant oss vid kommer att behöva ersättas med lagerhållning, samverkan, kloka planeringshorisonter och att vi bygger tillit bortom Bank-ID-systemet. När internet bara fungerar sporadiskt och med förbehåll behöver vi andra system för att kompensera varandra för varor och tjänster.
HSB avslutade webbinariet med att tipsa om sin hemsida för Living Lab.
