”En ändring av EU-kommissionens avfallsdirektiv (2008/98/EG) skulle kunna leda till ett framtida producentansvar för skor.” Så står det på en sida från IVL som beskriver ett spännande projekt, som syftar till att minska avfallsmängderna från våra skor. (Mer info om projektet i länktipset nedan). Det handlar naturligtvis om att skapa ett fungerande och lönsamt system för att återbruka hela eller delar av alla miljoner skor som slängs.
Ingen ska sko sig på någon annans bekostnad Här gäller det naturligtvis att ha ordentligt på fötterna. Lärdomen från EU:s beslut att åstadkomma textilinsamling är ju att hela kedjan behöver fungera tekniskt, kvalitetsmässigt, bemanningsmässigt och affärsmässigt. Det finns ingen genväg, det finns ingen aktör som är beredd att bära kostnaden för det som måste göras annat än om det går att hitta en uppsida för den egna verksamheten.
Istället för avfall = resurs En pusselbit i detta menar jag handlar om definitionen av avfall. Avfall måste som utgångspunkt definieras som resurs. Allt ska vara en resurs. Spillbitar i IKEAs möbeltillverkning, som de länge försökt ta hand om, kunde inte exporteras eftersom dessa klassades som avfall och avfallsexport inte var tillåten. Det behövs nya klassningar, så att sådant som de facto inte kan användas eller som är farligt att sprida självklart ska tas om hand som det avfall det är. Men mycket restbitar, spill och överskott kan mycket väl bli resurser. Definitionen behöver ses över.
Producentansvar är ett steg i rätt riktning, men… Producentansvar är en annan del i det inledande citatet som är viktigt att fokusera på. Den som sätter en produkt på marknaden behöver fortsätta att vara ansvarig för den produkten. Producenten vet vilka ämnen, komponenter och annat som ingår och kan enklast bedöma hur retur, sortering, uppgradering, kvalitetsbedömning osv ska göras. Det logiska vore att vi fick EU att testa försäljningsförbud på 10 eller 100 produkter under 5 år för att se hur tillverkarna hittar nya affärsupplägg, nya parters som kan hyra ut, skapa abonnemang, tjänstifiera produkterna med tilläggstjänster osv. Självklart utan att ”låsa in” produkter i monopolliknande strukturer. Det behövs konkurrens på lika villkor och att priser hålls på rimliga nivåer när vissa fabrikat av produkter enbart tillhandahålls via abonnemang.
Bekvämligheten kan styra oss i rätt riktning Till viss del är vi redan där. Våra mobiler inkluderar för det mesta ett abonnemang. Musik och film konsumerar vi numera inte via CD- eller DVD-skivor utan laddar hem, tittar, lyssnar osv. För att det är bekvämt. Och den bekväma hållningen (som ju f.ö. Mattias Goldmann har med i sin bok som jag nämnde i en tidigare bloggtext) kan mycket väl locka konsumenter att undvika köp och hellre boka utifrån sitt egna behov. Takboxen för fjällresan kanske inte måste stå i garaget 49 veckor om året. Gräsklipparen behövs bara då och då och kanske t.o.m. kan komma inklusive klippning. Osv.
Tar hand om trasiga arbetskläder Ett annat intressant exempel på hur man kan ta vara på sådant som annars slängs är det projekt som Växtplats i Kalmar AB har startat. Vikab är ett socialt företag, ägt av Kalmar kommun, som sysselsätter 130 personer. Idén är att hjälpa människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. VD:n Sara Dahlin beskriver sitt projekt så här:
” Den 1 november 2024 startade vi med ”cirkulation av arbetskläder”. Syftet är att minska textilavfall och samtidigt skapa arbetstillfällen. Istället för att slänga trasiga arbetskläder tar vi emot dem, lagar och återanvänder dem. Det gör att kläderna får ett längre liv, och vi gör en konkret insats för miljön. Vi inför arbetet steg för steg i kommunens olika förvaltningar och bolag. På så sätt växer projektet i lagom takt och blir hållbart även på sikt. Kläder som inte går att laga återbrukas eller redesignas av våra medarbetare. En del säljs i vår pop-up-butik hos VIKAB. Under 2026 vill vi laga ännu fler arbetskläder – och samtidigt skapa fler arbetstillfällen. Det är cirkularitet när den fungerar som bäst!”
Skapa plats för det mänskliga Detta att kombinera lösningar som är bra för både kretsloppet, för människor och för att bromsa överproduktionen samtidigt som det skapar utrymme för nya idéer är viktigt. I denna AI-fokuserade värld, där AI-programmen är extremt snabba att strukturera och att sammanfatta det som redan finns blir det väldigt viktigt att skapa plats för det nya, det tidigare oprövade, det mänskligt sociala.
Jag bor i en bostadsförening i Göteborg som nyligen ordnade en informationskväll kring brandfrågor. Hur kan man förhindra bränder och hur ska man agera när det brinner? Det är väldigt vanligt med bränder i bostäder och många av bränderna hade troligen kunnat undvikas. Brandförsvaret i Storgöteborg inkluderar Göteborg och flera kranskommuner och det finns dygnet-runt-bemannade brandstationer, RiB-stationer som står i beredskap och så finns det frivilliga brandkårer. En del av det vi fick lära oss under informationsträffen har betydelse för hur vi kan agera på andra områden.
Stäng dörren – men vad gör man om dörren är borta? En åtgärd som nämndes när branden fått fäste är att försöka få den syrefri. Lägga lock på kastrullen, lägga en brandfilt över härden och stänga dörren för att sluta inne branden nämndes. Men vad gör man om alla lägenheter har ”öppen planlösning”? Det är säkert billigare att inte sätta upp mellanväggar, dörrar osv och det kan ge en stor känsla av frihet att kunna möblera lite som man vill. Men många bränder startar i kök och i sovrum. Och har man ingen dörr att stänga om det rum som det brinner försvinner en möjlighet att begränsa elden. Det borde kanske vägas in lite tydligare när det är de fria ytorna som eftersträvas.
Omsorgspersonalen behöver vara på tårna Väldigt många bränder har en koppling till rökning, ibland med rökning i kombination med alkohol eller droger. Men det kan också vara cigarettaska som faller ner i kläderna och orsakar en brand. Förutom att vi generellt behöver minska rökningen av hälsoskäl finns det en säkerhetsfaktor som inte ska tappas bort. Hemtjänstpersonal och andra som sköter om äldre rökare behöver vara medvetna om problematiken och påminna rökarna om hur noga det är att glöd och aska inte hamnar på fel ställe. Finns det dessutom en risk för glömska behöver äldre också ha ett lämpligt system för att förhindra brand vid spisen. Att glömma en platta eller att somna när man just satt något på spisen kan bli förödande. Omsorgspersonal behöver förstå hur de ska agera när det kan handla om att förebygga olyckor och föreslå installation av utrustning som kan detektera rök vid spisen och även spraya över en pågående brand, alternativt föreslå en timer på spisen. Men en timer kan tyvärr också innebära att förloppet pågår under lång tid innan plattan stängs av.
Hemmet är den farligaste platsen Att detta är allvarligt framgick av den statistik vi fick ta del av.
Mellan 15 och 20 utryckningar per dag…
Och när det gäller olika anledningar till dödsbränder fick vi följande statistik att ta del av:
Vid var fjärde dödsbrand är orsaken oklar
Texten är liten i bilden ovan. Men det står att 30 procent av dödsbränder inträffar i vardagsrum eller sovrum, och den drabbade är ofta en äldre man som rökt. 17 procent av dödsfallen inträffar dagtid och handlar ofta om kläder som fattar eld. 19 procent av dödsfallen relateras till tekniska fel, ofta i villor och man avlider av rökgasförgiftning. 8 procent dör av bränder som startat i köket, 7 procent är anlagda bränder (här ingår suicid) medan 25 procent saknar uppgift om brandorsak.
Återkommande information Att så många dör i hemmet borde leda till mer information och återkommande uppföljning så att riskerna minimeras. Var och en behöver ha koll på brandvarnare, brandfilt, pulversläckare och annat som kan vara till hjälp för att bromsa förloppen. Tidsfaktorn är synnerligen avgörande, fick vi lära oss. Och rökgaserna gör att det är klokt att krypa längs golvet. Vi måste hjälpas åt att minska riskerna, inte minst fick vi veta att det är förbjudet och farligt att ha brännbara föremål i trapphus. Då är det bra att påminna grannarna om vad som gäller.
Vi har många batterier i vår vardag Ett tillkommande problem är de mängder av batterier som tillkommit och som vi kanske inte tänker på hur farliga de kan vara om de skadats. Vi har mängder av batterier i vår närhet. Under informationsträffen fick vi veta att det säkraste är att inte ladda batterierna på natten. Ladda på dagtid var budskapet och lämna inte datorn i soffan. Datorn blir varm och behöver kylning.
”Ska bara…” Hur ofta tänker vi inte så? Och ägnar något ögonblick åt en sak som vi tror att vi snart kan fixa. Vi har en idé och undersöker den, vi öppnar en apparat, eller skruvar på något, undersöker. Ska bara… I den artikel som jag länkar till här nedan beskrivs hur 25-årige Kevin bara skulle kolla en sak. Det blev det sista han gjorde.
Vad är det för säkerhetskultur som råder? Förutom att det är totalt orimligt att någon ska behöva riskera livet på jobbet så sätter Kevins öde fingret på något mer strukturellt. Hur ska samhället och myndigheter göra rimliga avvägningar mellan individens säkerhet och kostnader på samhällsnivå? Alla förstår att tågen måste gå, men till vilket pris? Vilken säkerhetskultur är det som råder? Man kommer att tänka på olika byggprojekt, där ingen till slut vet vem som är ansvarig för vad när kedjorna av upphandlande bolag ska redogöra för vem som de facto stod på jobben och kanske drabbades av en olycka.
Varför inte en drönare? När det gäller tågrälsen borde det kunna vara en delrutin att de som befinner sig i spårområdet har en drönare som följeslagare, en drönare med uppgift att identifiera tåg och att varna akustiskt eller via ett pip i en telefon. Drönaren skulle ju kunna flyga på lagom höjd och på så sätt identifiera tåg på ganska stora avstånd.
Säkerhetstänket är inte det som prioriteras Oskicket att ta in personal utan erfarenhet av vissa arbetsmoment behöver stramas upp. Det går inte att ha personal ute i farliga områden, personal som inte förstår riskerna fullt ut. Som uppenbarligen Kevin. Han skulle väl bara…. Det måste finnas chefer som bryr sig, det måste finnas rutiner som följs upp. Hjälm och väst hjälper inte om du inte förstår sammanhanget eller de risker som finns. Säkerhetstänket är kanske inte det som ”går hem” under fikarasten, där arbetslaget samlas. Det är kanske ”omanligt” att bry sig på det sättet om rutiner, vad vet jag. Men jag vet att det finns arbetsplatser där det slarvas med säkerheten. Och där det blir förlöjligat om någon påtalar brister.
Varför inte en tyst minut? Det ska inte behöva dö en Kevin till på våra järnvägsspår. Alla arbetslag borde påminnas om detta. Då och då. Kanske genom en tyst minut. Så att det blir konkret.
Erika Bjerström har skrivit en viktig bok som heter Demokratin dör i hettan. Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, eftersom hon så tydligt tar tag i flera av vår tids ödesfrågor, klimatet och demokratins roll. Ett stort antal exempel från alla hennes reportageresor finns med, samtidigt som vi som läsare får en inblick i hur det redaktionella arbetet kan bedrivas. Och allt detta samtidigt som hon återkommer till beskrivningar hur hon själv påverkades som person och i sitt yrke av de drev som hennes rapportering orsakade. På så sätt blir det en bok som kan läsas med flera glasögon på en gång. Beroende på vilken samhällssyn man har kan man förfäras eller glädjas åt det hon skriver. Gladast kan de krafter vara som får bekräftat att deras taktik tycks fungera. Hat, hot och lögner i stora doser, med ekonomisk uppbackning från fossilindustrin, fungerar. Mest oroade kan vi andra vara, som tvingas inse hur svårt sanningen har att göra sig hörd.
Kan man beskriva en kris på ett neutralt sätt? Åsa Wikforss inleder boken med ett förord som slår an en ton. Det här är viktigt på flera sätt. För vår förståelse vilken utveckling vi befinner oss i och för vilka krafter som utmanar det samhälle vi har. När Erika tar vid får vi en tydlig bild av hur en skicklig journalist arbetar för att knåda ihop reportage, bilder och kommentarer till något som SVT kan sända och som kan intressera den svenska publiken. Men vi får också en inblick i hur svårt det kan vara. Hur beskriver man något krisartat på ett ”neutralt” sätt? Kan man vara ”neutral” i beskrivningen av klimatfrågan? Går det att förhålla sig neutral mellan sanning och lögn?
Fragmentisering och klickjakt passar dåligt för svåra frågor Vi får också en initierad redovisning av hur nyhetsvärdering numera sker utifrån klick och genomslag på ett mycket fragmentiserat sätt, vilket naturligtvis missgynnar komplexa frågor som kräver bakgrundsförståelse och sammanhang för att kunna återges på ett rimligt sätt. Klimatfrågan bleknar bort när pandemin passerat och när sociala plattformar tar allt större plats i våra liv. Fridays for Future samlar inte hundratusentals följare på gatorna längre. Och kravet från redaktionen att alltid visa upp något positivt blir komplicerat. Som att en cancersjuk person måste beskrivas med något positivt i ett reportage.
Vem ska ordna ramverket? Våra demokratiska politiska partier försöker vinna väljare i parlamentsval och en svårighet är naturligtvis att paketera åtgärder för att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte uppfattas som negativt på det personliga planet. En metod som Erika beskriver och som testats på lite olika sätt i några länder är att låta medborgarråd prata ihop sig om gemensamma åtgärder. Då blir, visar forskningen, åtgärderna både mer långtgående och mer präglade av rättvis fördelning än när politiker försöker få gehör för förslag. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi förhåller oss till trafikregler. Det är inte individen som sätter upp reglerna för hur vi navigerar och agerar i trafiken. Det är ”någon annan” eller en ”myndighet”. Och på ett liknande sätt förväntar sig nog många i allmänheten att klimatfrågan ska ingå i ett större ramverk och inte vara en fråga för varje individ att lösa.
Flera lärorika exempel Erikas bok innehåller också flera exempel från omvärlden och hur vi kanske ofta har fel bild av hur utvecklingen ser ut i t ex Afrika. Att de kvinnor som sitter och handarbetar i Kenya säljer sina varor inte på den lokala torgmarknaden utan i Paris, genom att ha kontakt via sin mobiltelefon. Ljusglimtar och lite hoppfullhet dyker upp då och då i boken.
Demokratin kan snabbt monteras ner Men allvaret och oron dominerar, särskilt med tanke på hur snabbt och effektivt demokratin kan monteras ner och hur dessa processer tycks gå hand i hand med klimatförnekelse och en strukturell egoism.
Botemedel mot hat och hot Det ständiga hatet och hoten på internet, som ju också ibland leder till handgripligheter, måste vi hitta botemedel mot. Det kan inte få vara så att sanningen tystas för att lögnerna bärs fram av destruktiva antidemokrater. Var och en har numera möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som inte fanns tidigare. Med denna möjlighet borde också följa ett ansvar att faktiskt föregå med gott exempel. Yttrandefriheten borde speglas i en skyldighet att bete sig på ett värdigt och respekttfullt sätt.
Den 12 oktober hade SVT en partiledardebatt. Det är sällan som någon av företrädarna lyckas säga något som en politiskt intresserad allmänhet inte har hört förut eller känner igen som argumentation. Den stora risken de åtta företrädarna tar är väl att de gör bort sig när de spontant och utan manus ska begripliggöra sin politik. De av företrädarna som har varit med ett tag inser också att det är publiken i TV-sofforna som är målgruppen. Att det inte nödvändigtvis är motståndarna i studion som det gäller att vinna argumentationen mot, utan att det handlar om att få TV-publiken att förstå vad man vill få sagt.
Vad är reklam, vad är samhällsinformation? En del av SVT-debatten utgjordes av korta minidebatter i debatten. Parvis fick företrädarna debattera ett oväntat ämne under par minuter. Åkesson och Helldén möttes kring frågan om politiken ska verka för att vi ska äta mer vegetariskt för hälsan och klimatets skull. Föga förvånande tyckte Åkesson att det inte var rimligt att staten ska lägga sig vad folk äter. Och nämnde ett gammalt exempel från 70-talet då folk fick lära sig att 6 äta till 8 skivor bröd om dagen, ett exempel han menade illustrerar hur rekommendationerna varierar över tid. Men det exempel han nämnde var en av de mest framgångsrika reklamkampanjerna på sin tid. Och som formulerades på ett sätt som uppenbarligen bet sig fast. Det var inte information från Socialstyrelsen, Det var branschen som betalade. Åkesson bekräftar därmed indirekt hur lätt det är blanda ihop reklam och samhällsinformation.
När fakta inte blir vägledande hamnar vi nära propagandan Högerpartierna har generellt svårt att ta till sig forskning och faktabaserad kunskap. I SvD skrev sju professorer om hur selektivt regeringen tar till sig kunskap. (Se länktips nedan där artikeln just nu ligger öppen). Och sitt eget vetenskapliga råd avfärdade klimatministern som en åsikt. När tyckande jämställs med fakta hamnar vi snart på ett sluttande plan.
Köttkonsumtionen måste minska av flera skäl SD-profilen Tobias Andersson, som sitter ordförande i Näringslivsutskottet i Riksdagen tog i ordentligt när han utan vetenskapligt belägg kopplade ihop ett minskat köttintag med ”risken” att bli mer feminin. (Se länktips nedan). Ur hälsosynpunkt skriver Livsmedelsverket att det är bra att ”dra ner på köttet, särskilt på charkprodukter som korv, skinka och bacon. Genom att äta mindre rött kött och chark minskar risken för cancer i tjock- och ändtarmen. Vårt råd är att äta inte äta mer än 350 gram.” Ur miljö- och klimatsynpunkt är det ännu viktigare att dra ner på köttätandet. Naturskyddsföreningen visar på sin hemsida att vi i Sverige har ökat vår köttkonsumtion 27 procent på 30 år, vilket innebär att en tredjedel av hushållens klimatpåverkan idag kommer från maten.
Livsstil och livslängd hänger ihop En ökad köttkonsumtion ökar risken för cancer framför allt i tjocktarmen. Det är som med rökning, som ju ökar risken för bl a lungcancer. I Göteborg har man ju också sett att olika livsstilsfaktorer påverkar livslängden beroende på var man bor. Det kan skilja sju år i förväntad livslängd på att bo i ”fel” stadsdel. Men det bryr sig naturligtvis inte politiker som SD-Andersson om. Om man vore lagd åt det hållet man ju kunna tipsa honom om andra sätt att förkorta livet. Att köra bil utan säkerhetsbälte, MC utan hjälm, och chansa med blankslitna däck när det är halt är andra tips, liksom att ständigt köra lite fortare än hastighetsbegränsningar och omständigheter egentligen säger. Att krocka med en älg i 80 på en 70-väg i skymningen är väl ett rimligt risktagande för den som har bråttom…. Men nu är jag inte den som rekommenderar SD-Andersson att hitta fler sätt att förkorta sitt liv. Bättre vore om han lärde sig att alla vinner på att lita på det forskning och ett sunt omdöme visar. Men då faller ju samtidigt populismen ihop som det korthus det är. Det är ju därför SD så energiskt skär ner på all folkbildning, studieförbund och gör vad de kan för att begränsa Public Service. Och finansierar trollfabriker. Med Tidöregeringens goda minne.
Frågan är om all denna ilska som väller fram på sociala medier tyder på att hon har rätt eller har fel. Högerprofiler som Joakim Lamotte argumenterar för att Greta Thunberg ska hållas i förvar i Israel efter att hon gripits på internationellt vatten. Detta efter att hon deltagit i en medialt motiverad konvoj för att uppmärksamma på den orimliga situation som två miljoner civila Gaza-bor befinner sig i. Andra mindre kända profiler spyr över Greta som om hon orsakat dem någon personlig förlust, lurat dem på pengar eller något liknande. Hatet är återkommande och påtagligt.
Har Greta rätt eller har hon fel? Så när dessa medelålders och äldre män vräker ur sig sin ilska mot Greta Thunberg, gör de det för att hon har fel i sin inställning? Eller gör de det för att hon har rätt? För att hon inte har vett att hålla tyst, att hon rubbar den världsordning som bygger på att några alltid har företräde när det gäller att formulera vad som ska diskuteras och vilka ståndpunkter som är ”korrekta”? Är hon en ung kvinna som trotsar den rådande hierarkin bara genom att ta plats på den mediala scenen? Det stör antagligen dessa tyckare när hon får tillträde till FN:s generalsekreterare och alla de rum, där normalt bara världsledare ses för att bekräfta varandras status.
Gigantiska skygglappar Det är något som inte stämmer när vuxna män inte har vett att behärska sig och helt enkelt lyssna på vad Greta Thunberg har att förmedla. Vad förlorar dessa män på att vidga sin bild av hur världen ser ut? Att klimatet är en ödesfråga och att organiserat mänskligt lidande orsakat av andra människor är ett brott mot alla principer det internationella samfundet satt upp. Vad är det de vuxna, hatande männen tror att de förlorar på att ge Greta rätt? Är det tolkningsföreträdet? Att det kan komma en ung tjej och säga saker som inte passar in i den världsbild med gigantiska skygglappar männen har skapat åt sig själva? Vågar de inte erkänna att Gretas synpunkter kan vara rätt? Vad är det de förlorar i så fall? Och eftersom de inte hittar några sakskäl att använda blir det budbäraren, Greta, som blir måltavlan. Det är klassiskt. Höj tonläget och angrip individen.
Och sedan, då? Det jag undrar ibland är om dessa hatande medelålders män inte har barn eller barnbarn som de vill ska kunna leva ett gott liv. Om vi saboterar planetens klimat, den biologiska mångfalden och de rimliga mänskliga rättigheter vi enats om återstår ju bara en allas kamp mot alla, när resurserna sinar, när oväder och jordskred slår sönder våra samhällen och ingen längre kan lita på att framtiden blir bättre än gårdagen. Den egoism som många ger uttryck för leder ju tyvärr till mer våld, mer övervåld och mindre av solidaritet och samarbete. Är det den världen de hatande männen strävar efter? Där makten bygger på våldspotential och alla framsteg som gjorts sedan franska revolutionen sätts på paus?
De känslostyrda medierna förstärker utvecklingen I kulisserna är det dessutom algoritmerna bakom de ”sociala” plattformarna som styr vad vi får ta del av och hur vi väljer att sortera information. Indignation, upprördhet och ilska är troligen lättare att sortera på än nöjdhet och glädje. De känslostyrda medierna förstärker motsättningar och upprördhet och medmänsklighet nedvärderas. Orättvisorna förstärks av det rådande systemet och de miljardärer som surfar på symbiosen mellan konsumtion, åsiktsförmedling och känslostyrt agerande blir bara rikare. Detta medan en majoritet av världens befolkning inte kan eller inte vill förändra hur världen styrs. Eventuellt hänger det samman med okunskap. Den som inte har kunskap saknar ju också de verktyg som behövs för att ändra på något, förutom att det blir otydligt vad som behöver göras.
Ingen kan blunda och låtsas att allt är OK Slutsatsen blir att var och en får försöka göra sin del av det man vill att framtiden ska innebära. Vi har alla ett val.
Utvecklingen på mediaområdet är verkligen oroande, särskilt i USA, där koncentrationen ökar. Det kommer troligen också att påverka oss här i Sverige, men förhoppningsvis inte så drastiskt som det nu tycks bli i USA.
Oracle tänker köpa TikTok och CNN Olika aktörer köper upp varandra och maktkoncentrationen ökar. Det företag som seglat upp som en av de mäktigaste på senare tid är Oracle. Det som oroar är att politiker och makthavare strävar efter exklusiv kontroll för att påverka inte bara köpmönster och annat beteende utan även värderingar och frågor, där samhället mår bra av att olika åsikter kan ventileras. Mönstret börjar klarna. Storkapitalet samlas runt den stora Ledaren och om vi inte ser upp kommer mycket av den pluralitet som marknaden varit en garant för ersättas med något annat.
De ekonomiska hoten är astronomiska I en podcast som jag länkar till här nedanför finns ett resonemang som känns väldigt oroande. När mediaröster samlas under ett ägarparaply finns en stor risk att ägarna sätter press på mediabolagen. Koncentrationen blir på så sätt monopolliknande, särskilt när olika formella tillstånd och/eller hot om stämningsansökningar hela tiden surrar i luften. Trump lämnade in en femton miljarder dollar stämning mot New York Times i Florida för inte så länge sedan. Bara för att han kände sig orättvist behandlad. Beloppen är svindlande och det gör att även de andelar som kan hamna i advokaternas fickor blir till avsevärda belopp.
”Förra gången fick jag 16 miljoner dollar” En av de mediaprofiler som fått känna av hur de nya vindarna blåser är Stephen Colbert, som länge har haft en kommenterande show på CBS, där han gärna häcklat Trump för de misstag denne gjort. När Trump tröttnade på detta hotade han med att, via en lojal medarbetare, dra in sändningstillståndet för CBS, vilket gjorde att Colberts show kommer att upphöra. Politiker som Trump sätter på så sätt ramarna för kritiken och bestämmer vem som får yttra sig och inte. Strax efteråt fick en annan känd kommentator, Jimmy Kimmel, sluta med sin show. Och att det är Trump som rycker i trådarna är det ingen tvekan om. Så här formulerade sig Trump när Kimmel efter några dagar var tillbaka i rutan: ”Jag tror att vi ska utmana ABC om det här. Låt oss se hur det går. Förra gången jag gav mig på dem gav de mig 16 miljoner dollar”. Det är uppenbart att yttrandefriheten i USA är villkorad av den ekonomiska och politiska makten på ett sätt som för tankarna till helt andra auktoritära system.
Plötsligt skiner solen, mörkret skingras, och hoppet växer. Lite så känns det faktiskt efter att den 16 september ha tagit del av IVA:s seminarium i Luleå (via webben) om produktivitet, cirkularitet och industrins ambitioner på området. (Länk till IVA:s hemsida nedan). Jag ber redan här om ursäkt för att den här texten blir längre än vanligt, men innehållet är viktigt och jag vill inte korta ner i onödan. Att läsa den här sammanfattningen går fortare än tre timmar….
Äntligen! Med exempel på energieffektivisering, reman (som tydligen är branschordet för remanufactoring, återtillverkning), materialhantering, nya samarbetsformer och långsiktigt hållbara lösningar stod en rad svenska företag på scenen och berättade om hur långt de kommit i omställningen. För mig som bevakat de här frågorna i decennier kändes det som att kan vara dags för det klassiska utropet från Gert Fylking vid tillkännagivandet av pristagaren i litteratur: ”Äntligen!”
”Det måste gå” Det var en imponerande bredd på stora företag som tog plats och berättade om sina lösningar för att bibehålla konkurrenskraft, lönsamhet och samtidigt skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Självfallet finns det problem och möjliga fallgropar, men ingen kunde ta miste på hur seriöst företagen tagit sig an frågorna. Moderatorn Cecilia Warrol slog an tonen direkt i inledningen när hon sa att ”det måste gå”. Erik Boman från ABB fick inleda och presenterade två viktiga prognoser: Antalet elmotorer i världen kommer att fördubblas fram till 2040. Den globala ekonomin, den samlade BNP:n, beräknas att dubbleras under samma period. Redan idag står elmotorer för 45 procent av världens elanvändning. Erik Boman talade därför om vikten av energieffektivisering. Varje sparad kWh är viktig.
Tillgänglighetslager är en modell man testar ABB:s nya elmotorer har en verkningsgrad på 99,13 procent. (Att jämföra med förbränningsmotorernas cirka 40-procentiga verkningsgrad). För att förstå vilken skillnad det skulle kunna innebära att ersätta befintliga elmotorer med dagens bästa utförande gjorde ABB en studie av 1800 motorer i ett svenskt pappersbruk. Man såg snabbt att det fanns många äldre, fungerande men omoderna motorer i drift. Genom effektivisering skulle besparingen i industrin enbart kunna bli 4 TWh, vilket motsvarar elproduktionen från 900 vindkraftverk. Det riktigt innovativa från ABB är att man etablerat ett tillgångslager. (Se bild nedan). Erik Boman avslutade med att konstatera att det gäller att bli bättre, även på affärer.
ABB:s system för tillgångslager
Hållbara affärsmodeller Anders Berg från LTU tog vid och berättade om sin forskning. Han nämnde att mellan 25 och 30 procent av Sveriges totala energianvändning uppstår när elmotorer är i drift. Hans forskning fokuserar på det ”ekosystem” som finns runt elmotorernas värdekedja, med ett särskilt fokus på minimal påverkan på klimat och miljö samtidigt som lönsamheten ska vara rimlig. Det han ska ta fram är förslag på hinder, lösningar, modeller och rollfördelning kring de affärsmodeller som kan visa sig hållbara. Hur ska cirkulariteten bli lönsam? Hur säljer man verkningsgrad och livslängd? Arbetet har i princip bara kommit igång, men hans frågeställningar känns rimliga.
Samarbetsformer Ett avsnitt ägnades åt koppar, som beskrevs som en flaskhals. Det ingår 82 kg koppar i en typisk ABB-motor. Tillgången på koppar understiger efterfrågan, särskilt med tanke på hur antalet motorer beräknas att öka. Ur det perspektivet blir effektivitet ännu viktigare, men hur säljer man effektivitet? Ett delsvar från Anders Berg är att vi behöver omdefiniera lönsamhet. Jag noterar i mitt anteckningsblock att det låter som värdedelning och riskdelning och att tillsammans lösa problem. Erik Boman tillfogade att målbilden är viktig och moderatorn betonade hur avgörande livslängden kommer att vara. Anders Berg nämnde att det som främst begränsar utveckling är samarbetsformerna, inte tekniken. Vinnarna blir de som lyckas skapa lönsamhet ur effektivisering.
En bild ur Anders Bergs presentation (LTU)
Förmågor och kundnöjdhet Företagen måste utveckla och stärka ett antal förmågor, fortsatte Anders Berg. Det handlar om att gemensamt med kunderna, i hela värdekedjan, identifiera nya besparingar och dolda värden. Det handlar om att tillsammans generera skalbara värden och att organisera en långsiktig och tydlig strategi tillsammans med värdekedjans aktörer. Kundnöjdhet måste vara viktigare än kvartalsrapporter, nämnde Anders Berg genom att citera Edward Hult som skrivit något i Dagens Industri den 13 september.
Summering från Anders Berg Om vi tar ledningen är cirkularitet lönsam summerade Anders Berg och påpekade att koppartillgången och elektrifieringen är avgörande faktorer som tvingar fram mindre resursslöseri. Att spara energi och att bygga cirkulära lösningar är det snabbaste, billigaste och mest skalbara svaret på utmaningarna. Leverantörer och kunder behöver dela ansvar, data, risktagande och resultat. När kunderna ökar sin förståelse för dessa samband blir affärsmöjligheterna tydliga. Förmågorna som nämndes ovan behöver öka. De svenska och nordiska företagen har en position som kan utnyttjas för att förverkliga den cirkulära ekonomin.
EU är mycket importberoende Anders Kihl från Ragnsells tog vid. Han påminde oss om att hälften av klimatpåverkan har sitt ursprung i vårt användande av jungfruliga resurser, samtidigt som detta utgör 90 procent av hotet mot den biologiska mångfalden och hotet mot vattentillgången. Bara av dessa skäl behöver vi ställa om till mer cirkularitet för att återställa ett jämviktsläge för planeten. Idag är det enbart knappa 7 procent av råvaruanvändningen som är cirkulär. (Källa: CGR 2025). Han påminde oss också om hur mycket som på kort tid har förändrats i omvärlden. EU är mycket importberoende, inte minst när det gäller fosfor. Fler råvaror kommer att klassas som strategiska den närmaste tiden. Allt talar för att mer av cirkulära flöden kommer att bli nödvändiga. Samtidigt återvinns bara bråkdelar av de volymer som behövs.
Olika regelverk En dellösning är att designa bort sällsynta jordartsmetaller och att bygga produkter som utgår från modularitet och spårbarhet, dvs där produktionen släpper idén om linjär produktion för att generera sopor för att istället se allt som återbrukbart. Anders Kihl pekade också på att regelverken ser olika ut för jungfruliga material och för återvunna. Lagar och regler behöver jämnas ut så att villkoren för återproduktion, reman, blir tydligare och mer lika oavsett om en vara är jungfrulig eller återvunnen. Han pekade också på vikten av avgiftning, dvs att filtrera bort miljöskadliga ämnen innan material kommer in i produktion. Han nämnde även att billig rysk olja har skadat returplastindustrin. Jungfrulig olja är idag billigare än återcirkulerad plast. Och de planetära kostnaderna syns inte.
Fossilfritt stål och att ta vara på gruvavfall Så blev det dags för Jenny Greberg från LKAB. LKAB står för 80 procent av EU:s järnmalm. LKAB:s strategiska position kan inte överdrivas. Det man nu vill säkra upp är värdekedjan tillsammans med partners som Vattenfall och SSAB. Man arbetar på att ta fram järnsvamp, som gör det möjligt att etablera en fossilfri stålproduktion. Förutom detta siktar LKAB på att utvinna värdefullt material ur det som normalt ses som gruvavfall. Se nedanstående bild ur presentationen.
LKAB skapar mervärden
Wolframkarbid är centralt för Sandvik Näste talare var Mats Lundberg från Sandvik. Nu fick vi lära oss om hur Sandvik hittat ett smart sätt att återbruka delar de bergborrar man säljer över hela världen. Wolframkarbid är ett ämne som används i den aktiva delen av en bergborr. Wolfram klassas som ett konfliktmaterial och det innebär att det finns all anledning att säkerställa återproduktion av dessa bergborrspetsar. Mats Lundberg visade hur det nya system ser ut som är tänkt att fungera även i länder med relativ lågutbildad personal.
Mix av två bilder ur Sandviks presentation
Sandvik tänker globalt Mats Lundberg pekade också på behovet av att bättre och tydligare definiera vad som är avfall och vad som är resurs. Bergborrstiftet är en tydlig resurs för Sandvik, men kan av vissa lagstiftare ses som ett avfall. Kina sitter på den dominerande mängden tillgängligt jungfruligt wolfram, vilket innebar problem i somras, när Kina pausade leveranser i 45 dagar. I det perspektivet blir Sandviks lösning ännu mer intressant.
Reman var ordet för dagen Nästa talare var Ann-Sofie Wulfsberg från AB Volvo. Tyvärr uppstod ett tekniskt problem under hennes presentation, så jag fick inte hela hennes dragning, men några delar kan jag återge här. Remanufactoring, återtillverkning, är centralt för AB Volvo och definieras av Brittish Standard Institutions (BS 8887-2:2009) som att återföra en produkt till åtminstone sina ursprungliga prestanda med en garanti lika eller bättre än den som gällde för den nyligen tillverkade originalprodukten. Mer än 900 000 cirkulerade artiklar säljs per år av AB Volvo. Sitt reman-system beskrev Ann-Sofie Wulfsberg på detta sätt:
AB Volvo Reman-schema
Ett antal svårigheter Det är svårt för olika aktörer att förstå vad som menas med reman, hävdade Ann-Sofie Wulfsberg. Det ställer också stora krav på designen och det är även svårt att skapa bra affärsmodeller. Att det kan vara svårt för industrin visade Michael Lieder från Scaniaägaren Traton, som beskrev hur denna industrigrupp arbetar med att sy ihop fyra olika varumärken och industritraditioner till ett gemensamt plattformsbygge. Utöver Scania äger man MAN, Volkswagen Truck & Bus och ett amerikanskt bolag som jag missade namnet på. Fyra olika bolag ska hitta en gemensam framtid i det cirkulära och kunna nyttja samma delar både när det gäller hårdvara och mjukvara. Det är många steg för att få in returer in i mainstream-flödet. Men Scania hävdar att man lyckats. Bland annat ser man modularisering som en dellösning.
Allting heter något på re- En bild från AB Volvo-presentationen är också värd att lyfta, där man har förfinat förståelsen och innebörden av olika bedömningar och åtgärder i returflödet. Det som förr beskrevs som tre eller fyra olika varianter av återvinning har numera förfinats till ett tiotal steg, alla med olika processer. Den här bilden illustrerar att det cirkulära inte bara är en papperskonstruktion, utan att det nu faktiskt handlar om en konkret verklighet ute i industrin.
UR AB Volvos presentation
Tre kloka avslutningsord Ur paneldiskussionen plockar jag ett par uttalanden som är extra viktiga att lägga på minnet. Anders Kihl från Ragnsells betonade att ”om vi menar allvar måste vi betala mer”. Det kommer att bli dyrare. Samtidigt som resursbrister också driver innovationen så att vissa ämnen kan fasas ut, som kobolt. Mats Lundberg från Sandvik frågade retoriskt om det kommer att gå att sälja en icke hållbar produkt i en hållbar värld? Erik Boman från ABB påpekade att ingenjörer måste lära sig samverkan, eftersom det kommer bli helt avgörande för den industriella utvecklingen att vi samverkar.
Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) i Kungsbacka anordade nyligen ett möte där medlemmar och intresserade fick lyssna till Cecilia Hedfors, som är sakkunnig på SNF inom miljögifter och kemikalier. Hennes presentation handlade huvudsakligen om PFAS. Var står vi? Hur långt har lagstiftningen kommit? Hur påverkar PFAS allt levande? Var används PFAS? Osv. Det var ett mycket informativt möte som förmedlade en kunskap som vi alla borde ha med oss.
Evighetskemikalier PFAS är förkortning av ”per- and polyfluorinated alkyl substances” eller enklare förklarat kolföreningar där väte (H) har ersatts av fluor (F). Dessa molekyler och ämnen kan vara fasta, flytande eller i gasform. Alla är konstruerade av människan. Naturen själv kan inte skapa eller lösa upp dessa kemiska konstellationer. De finns i tusentals varianter och de finns kvar för evigt.
Stora mängder PFAS finns i elektronik, textil, byggnadsmaterial, kosmetika, mediciner, bekämpningsmedel, smörjoljor, kontaktlinser m.m. Inom EU tillverkas 350 000 ton PFAS-ämnen och utsläppen i EU beräknas till 75 000 ton per år. Då ingår inte den PFAS som släpps ut via att produkter blir till avfall. Idag finns endast förbränning vid 1300 grader som metod för att förstöra PFAS. I Sverige är det bara i Kumla det finns en sådan anläggning.
Skadorna är kartlagda för några vanliga PFAS-ämnen Det är ett förbud på gång inom EU. Men kemikalieindustrin letar redan efter en ny teknisk lösning, som i värsta fall kan orsaka liknande problem. Människan och alla levande organismer har PFAS i sig. Hälsoeffekterna när det gäller människans exponering för PFAS är relativt tydliga. Leverskador, sjukdom på sköldkörteln, testikelcancer, njurcancer, lägre födelsevikt på foster, minskad respons på vaccinering hos nya barn är några av de följdverkningar forskningen är säkra på finns i relation till några väl undersökta PFAS-ämnen. Man anar ytterligare lika många följdverkningar, men där är sambanden inte lika klarlagda.
Räkna på storlekar När det gäller dricksvatten brukar man ange PFAS-4 som ett gränsvärde. För att förstå utspädningen vid detta gränsvärde illustrerade Cecilia Hedfors det med att ett kryddmått PFAS räcker för att nå gränsvärdet i 100 simbassänger av olympisk storlek. Och det tillverkas 350 000 ton per år inom EU. Och då har vi inte räknat in Kina, Indien och andra tillverkande länder…
Bekämpningsmedel, läkemedel, köldmedel…. Användningen av PFAS i bekämpningsmedel hamnar under en annan EU-lagstiftning och det gäller även PFAS i läkemedel och i köldmedel. Varje gång AC:n i bilen används så är PFAS-ämnen inblandade. Ett stort problem är också att växterna suger upp PFAS via rötterna så allt levande innehåller PFAS. Strandbetande kor i Danmark har fått i sig PFAS genom att gräset har exponerats extra mycket via det havsskum som lätt transporterar ämnet.
Olika branscher har olika svårt att byta spår Olika branscher har kommit olika långt när det gäller att hitta lösningar. Textilbranschen har kommit ganska långt, medan batteribranschen troligen kommer att få 13 år på sig att hitta ersättning till den PFAS som används vid katoderna. Överhuvudtaget tycks det finnas en mycket stor förståelse för industrins behov av alternativlösningar inom EU. Detta trots att vi producerar tusen ton PFAS om dagen, och trots att vi vet hur skadliga ämnena är. Och att det är gränsvärden på 4 nanogram per liter dricksvatten som år det gällande svenska dricksvattnet. Hur många nanogram går det på ett ton? (Svar – det blir många nollor…). (Nanogram betyder miljarddels gram, ett gram är ett tusendels kilo, ett kilo är ett tusendels ton…..)
Okunskap är bra grund för propaganda I vulgärdebatten brukar högersidan i politiken hävda att vingarna på vindkraftverk släpper ifrån sig PFAS och därför ska vindkraftverk förbjudas. Av de årliga 350 000 ton PFAS som tillverkas ( som ju motsvarar 350 000 000 000 000 000 000 nanogram) skulle alltså plastfärgen som täcker vindkraftvingarna vara en stor utsläppskälla? Större än all annan plastfärg? Större än alla smörjoljor, AC-anläggningar, kosmetika osv….? Okunskap är en bra förutsättning för propagandans genomslag.
Militären gör vad de vill Cecilia Hedfors nämnde också militären. Militären behöver inte rapportera sin användning av PFAS. Kläder, ammunition, brandsläckare och t.o.m ammunition har PFAS. Men inget behöver rapporteras, trots att det läcker ut ämnen via åar och bäckar till de dricksvatten som kommunerna använder. Det är naturligtvis också en hälsorisk för personalen vid militären. Utsläppen vid Kallinge flygplats, från Landvetter osv behöver hanteras och förhindras att de fortsätter.
En annan ordning? Det är bra att få en uppdatering lite då och då från en centralt insatt person som Cecilia Hedfors. Men jag förstod också att lobbyisterna i EU ligger inte på latsidan, de som får betalt för att sabotera för miljöambitionerna och ensidigt gynna industriintressen. Är det verkligen så här vi ska ha det? Borde inte industrin först bevisa att det ämne de vill sätta på marknaden är ofarligt för människa, djur och natur? Måste vi inte ha en annan ordning?
Textilbranschen är intressant om man vill förstå hur vi ska klara att utveckla en verklig cirkulär ekonomi, där materialslöseriet, kemikalieanvändningen, vattenförbrukningen och överkonsumtionen ska kunna vändas till något som liknar en smart resurshushållning baserad på vad planeten tål. Vi har en högskola i Borås som fokuserar på textil hållbarhet sedan minst sju år. Häromdagen presenterades kunskapsläget i det program som heter ”Textil & Fashion 2030” under ett webbinarium ordnat av Reväst. Några av mina intryck och slutsatser följer här.
Komplexitet är bara förnamnet Projektledaren Susanne Nejderås och hållbarhetsexperten Birgitta Losman återfinns båda inom Borås Högskola. De kunde berätta att 250 företag på olika sätt är knutna till projektet. Hela textilbranschen i Sverige omsätter 280 miljarder kronor och sysselsätter 65 000 människor, ofta i små företag. När insamlingen på kommunal nivå sjösattes vid årsskiftet fanns inte den beredskap som hade behövts. Hela flödet av insamling, sortering, bedömning, återtillverkning, lagring osv uppstår inte över en natt. Särskilt svårt blev det för de idéburna verksamheterna att axla de stora volymer som plötsligt uppstod när folk ville göra rätt.
Fem systeminnovationer = egentligen allt Birgitta Losman nämner fem systeminnovationer som behöver komma på plats: 1) Insamling, sortering och kvalitetsbedömning. 2) Affärer 3) Policy och regler 4) Beteendekultur och 5) Teknisk sorteringsinfrastruktur. På ett sätt är det ju hela kedjan som saknas från det att en konsument avstår ett plagg till att samma material eller produkt har hittat en ny användning. Hur det tekniska flödet kan se ut visar nedanstående bild från Birgitta Losmans presentation.
Komplexiteten är uppenbar
EU driver på Den 9 september tog EU ett principbeslut om att införa producentansvar för textilier och om 30 månader ska något vara klart. På min fråga om vad det innebär av systemgränser och kostnadsfördelning kom svaret att det är mycket som behöver klarläggas, inte minst eftersom lagstiftningen kommer att bli nationell. Detta samtidigt som de stora företagen inom kläder och mode ju vill ha enhetliga regler i hela EU. Här finns ett problem.
Olika lösningar kräver olika teknik Det finns lite ljus i mörkret. En sorteringsanläggning i Södertälje nämns och att det finns fler initiativ, men man inser att så länge det är diffust vem som ska bära vilka kostnader är det svårt att få investeringar i teknik, samtidigt som det är en väsensvid skillnad på återtillverkning av nästan oslitna plagg och materialåtervinning på partikelnivå. Vilken typ av maskinutrustning behövs för vilka delprocesser? Och vilket risktagande är olika aktörer beredda till? Att det blir ett producentansvar kommer ju kanske fungera för de kända varumärkena, men vad händer med privatimport via näthandel?
Vilket ansvar har varumärkena? Sveriges rikaste person, Stefan Persson från HM-koncernen skulle kanske kunna avstå några av 200 miljarder han sägs ha kontroll över för att få igång de utvecklingsprojekt som kan fylla några av gap som finns innan vi har fungerande cirkulära flöden igång? Den som orsakar ett problem brukar ju faktiskt få städa upp efter sig. Och HM har tjänat stora pengar på att slippa ta ansvar för de produkter de satt på marknaden. Och på liknande sätt borde andra varumärken nu träda fram och ta ett seriöst samhällsansvar. Om de vill att varumärkena ska förknippas med annat än sopberg i Afrika.
Våra avlagda plagg går på export till 75 procent Sandra Alm från Göteborgs Stad berättade också under seminariet om hur Göteborg försöker arbeta med textila returflöden. Den här bilden illustrerar att bara en fjärdedel av det insamlade materialet stannade under 2024 i Sverige, resten exporterades och blev i bästa fall återanvända eller återvunna.
Mycket exporteras av den insamlade textila råvaran
Vi tycker olika om vad som är skräp Sandra Alm talar mycket om transparens och kommunikation, eftersom lösningarna kräver att alla bidrar och gör sin bit. En delproblematik är ju att vi alla har lite olika syn på vad som är skräp och inte. Någon vill bli av med ett plagg som någon annan gärna fortsätter att använda.
Ekonomin är en ingång En ingång i detta måste bli ekonomin. Hur ska kostnader och intäkter från fler-loopiga flöden fördelas? Marknaden kommer troligen inte klara detta. Det kommer att behövas kompletterande insatser via skatten och/eller via att privatpersoner gör delar av flödet möjligt. Och uppepå detta finns diskussionen om hur skatten ska beräknas. Om ”second hand” ska momsbefrias blir ju all cirkulär ekonomi plötsligt momsfri. När vi har slutat med linjära flöden kommer den traditionella momsen inte längre passa in. Men det är delvis en annan diskussion.
Återtillverkning är bra på flera sätt Till slut en liten iakttagelse som knyter ihop några trådar. Häromdagen hörde jag om projektet ”Vi på Hörnet”, se länk nedan. Både i byggbranschen och i textilbranschen finns det nu öppningar för att ta till vara yrkeskunnande och yrkesstolthet. På så sätt har snickare och textilt kunniga personer något gemensamt i det som kan kallas återtillverkning. Mer sånt.
