Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Idéernas kamp

Posted on by
Reply

Ibland får man känslan att vår tids konflikter och motsättningar är symptom på något större. Syrien slits isär av strider mellan de som har och de som skulle vilja ha makten i landet. Egyptens ledare förstärker motsättningar istället för att bygga ett solidariskt, sammanhållet land. Klimatförändringarna möjliggör mer klimathotande arktisk oljeutvinning. Förmögenhetsfördelningen mellan rika och fattiga i världen är absurd.

Idéernas kamp
Jag kan inte låta bli att se ett mönster i alla dessa konflikter. Det som pågår tycks vara en idéernas kamp. Det verkar som om idén om medmänsklighet, ansvarstagande och empati som vägledande principer tycks förlora mot idén om kortsiktigt inflytande för det egna särintresset. ”Vi” definieras snävare och snävare. Inte ens barnens framtid tycks beröra.

Mellantider
Idéernas kamp pågår, tycks det, på alla möjliga plan och områden. Det långsiktigt rimliga och för samhället bästa tycks ständigt förlora mot de kortsiktiga intressena. Dow Jones stiger, Nazdaq faller – på bästa sändningstid beskrivs indikatorer som mellantider i ett race för den egna profiten. Vinner du? Förlorar du? Och i deklarationstider: ”Så här kan du undvika att betala skatt”… Varför tror vi att lägre skatt ger oss ett bättre samhälle?  Idén om att gynna sig själv på helhetens bekostnad finns överallt.

Upplösning
På global nivå är det mer och mer uppenbart att krig mellan nationer har blivit mer sällsynta. Istället är det befolkningsgrupper inom länder som strider mot varandra. Miliser kallas de ofta, som om de stod för något positivt. Laglösheten och bristen på alternativ livsföring tycks lägga grunden för piratverksamhet och systematiska kidnappningsförsök vid Afrikas horn. Respekten för andras liv och egendom saknas. Områden slutar att fungera som samhällen. Kvinnor och barn lider mest.

Kollissionen
Sanningen offras snabbt i dagens konflikter. Är det inte inte pressen i Ryssland och Vitryssland som åläggs begränsningar så är det USA som jagar sanningssägare som Manning och Snowden med hundraåriga fängelsestraff för att de blottlagt obehagliga sanningar. Lite märkligt är det att höra ledande svenska politiker mumla när principen om det öppna informationssamhället kolliderar med statens behov av kontroll. Varför förs inte en livlig och principiell debatt om denna avvägning? Vilken version av Stasi-samhälle vill vi egentligen ha?

Kompassen
Det var enklare förr. Var och en fick sin dos av etisk fostran en gång i veckan när prästen stod i predikstolen. Idag måste var och en finna sin moraliska kompass. Uppenbarligen har vi en bit kvar innan principen om medmänsklighet och människokärlek står över egoismen. Kampen fortsätter.

Ett torg för alla på lika villkor

Posted on by
Reply

Precis där jag bor i Linnéstaden i Göteborg har man gjort om en infartsgata till en bussgata och samtidigt passat på att fräscha upp ett litet torg som heter Sveaplan. Ny beläggning, lite planteringar, torgkänsla osv. Nordenskjöldsgatan byter, i alla fall delvis, karaktär från traditionell stadsgata med parkeringsfickor till torggata.

Synd om affärsidkare
Arbetet har tagit lång tid och kostat mycket pengar. I media och sociala fora ondgör sig många över försämringar för bilismen och störningar som inneburit stora förluster för affärsidkare i området. Helt perfekt har inte ombyggnaden skett, kan man säga. Men vad händer på ett torg som återerövrar marken?

Öppenhet – både möjlighet och hot
Känslan när man går på den stensatta torg/gatumarken, där bilar, cyklar, gående och serveringar förväntas samsas intuitivt, är att platsen har blivit mer jämlik. Vi rör oss alla på ett mer jämlikt sätt. Inga övergångsställen som tvingar gående att anpassa sina rörelser till fordonens hastighet och riktning. Inga parkeringsfickor, där bilarna tidigare automatiskt tog utrymme. Men heller inga skyddsräcken eller säkerhetszoner. Är man långsamtgående pensionär med dålig syn, småbarnsmamma med spralliga barn eller vinglig cyklist får man liksom skylla sig själv om det händer något. Man är utlämnad.

Reaktioner
Den segregering och den prioritering i trafikslag, som gäller i andra delar av staden och som gällt även här, som också strukturerat flödena i hastighet och tillhörighet är borta. Platsen är allas. Några serveringar har förstått möjligheten och sprider ut sina bord och stolar så långt de vågar. Bilister tvekar. ”Får man köra här”? Andra kör på som vanligt. ”Här har jag alltid kört och här ska jag fortsätta att köra”. (Typ).

Form och innehåll
Exemplet får mig att reflektera över form och innehåll. Hur väsentligt det är att ha rätt form för det innehåll som eftersträvas. Ska platser vara tillgängliga för alla, ska formen stödja den funktionen. Ska människor mötas är det mötet som är centralt. Är det logistik och förflyttning som är syftet måste rummet gestaltas för detta. Jag funderar över Järntorget.

Järntorget
Är det oklarheten i syftet med Järntorget som stör? Det är en väsentlig knutpunkt i kollektivtrafiken västerut från och till centrum, samtidigt som torget försöker locka oss att stanna upp vid fontänen, vid kiosker, butiker och serveringar. Bilarna har fösts undan till två sidor, men spårvagnsgnisslet skär fortfarande sneda cirkelsegment genom helheten. Är det detta som hindrar Järntorget att bli ett riktigt torg? Kompromissen, som inte blir bra?

Överför tänket till andra områden
Vilken tur att jag inte är arkitekt och behöver förhålla mig professionellt till frågan. Nu kan jag bara fånga upp mina egna och andras reaktioner på stadsrummets gestaltning och fundera fritt. Troligen har form-och-innehålls-gestaltningen stor betydelse för många fler sammanhang. I projekt, där man vill skapa delaktighet och dialog. I festivaler som ska kännas tillgängliga, osv. Sveaplans öppna torg- och gatuyta kanske kan inspirera på helt andra områden. Vad vet jag?

Tio små naglar och hållbarheten

Posted on by
2

Ett VM i friidrott äger rum i Moskva. Superstjärnan glider över högsta höjden.  Pressen och prestationen är på hög nivå. Favoriten vinner, nationen jublar. Jelena Isinbajeva tar emot guldmedaljen. Hemma-VM tycks bli ett triumftåg.
Nästa dag uttalar sig Rysslands hjältinna om regnbågsfärgade naglar. Hon tar skarpt avstånd och fördömer markeringen som Emma Green Tregaro gjort. ”Det är respektlöst mot vårt land och våra medborgare. Jag stödjer vår regering”, säger stavhopperskan och tillägger att ”vi har inte de problemen i Ryssland”.

Vad är problemet?
På vilket sätt har stavhopp och idrott med hållbar utveckling att göra? Vad gör det för skillnad om en nationalikon uttalar sig till stöd för sin regering? Är det inte rimligt, förresten, att hon gör det? Att hon ställer sig bakom sitt lands lagar?

Legitimerar förtryck
Naturligtvis är det ett problem. Dels att ett land med sin huvudstad i Europa år 2013 stiftar lagar som gör livet svårare för en utsatt minoritet. Dels att samma land har inskränkt press- och yttrandefrihet och inskränker de mänskliga rättigheterna. Och dels att en aktiv på toppnivå i en världsidrott utan att reflektera eller att problematisera så förbehållslöst ställer sig bakom en förlegad människosyn och därmed legitimerar en fortsatt diskriminering och fysisk/mental press på personer med en icke-hetero-läggning. Kanske hade hon inget val. Eller kanske är hon så fast i gamla fördomar och föreställningar att hon faktiskt tycker det hon sa. Oavsett vilket är det sorgligt.

Individnivå
Respekten för andra människor, empatin, förståelsen för andra människors värderingar och ställningstaganden är fundamental för att bygga broar mellan folk. Vi ser hur polarisering och maktfrågor sliter sönder länder inifrån. I Syrien och nu i Egypten. Länder krigar inte längre mot varandra. Nu sker striderna mitt i hjärtat av varje stat, varje nation. Om vi inte lyckas grundlägga mänskliga rättigheter på individnivå kommer våra samhällen att krackelera, precis som nu sker inför våra ögon i några utsatta länder. Mänskliga rättigheter är en individfråga.

Klok flicka
En hållbar utveckling är ingen teoretisk konstruktion. Det är en ständig process i syfte att möta verkligheten så klokt och så långsiktigt vi bara kan. Tio små naglar på en göteborgstös blir därför så viktiga för att påminna oss om individens ansvar.

Är ägandet centralt i energifrågan?

Posted on by
Reply

I tidningen Ny Teknik presenteras just ny teknik, många gånger med välunderbyggda debattartiklar från kunniga forskare och specialister. Bland annat skriver forskarna om hur ny teknik kan lösa vår tids stora bekymmer med klimatförändringarna och fossilberoendet. Allra senast var det en professor i molekylär biologi som hävdade att vi måste se bortom teknikskiftet och fokusera betydligt mer på energisparåtgärder. (Länk se nedan).

Vitvaror som glödlampor?
Professor van der Spoel argumenterar för att energikrävande vitvaror måste bytas ut och pekar i samma andetag på bristen på incitament när det tar 10 år att tjäna tillbaka inköpet i form av lägre energipris. Energikrävande vitvaror borde fasas ut på liknande sätt som nu sker med glödlampor, hävdar professorn, och lägger därtill behovet av en skatteväxling som beskattar fossilenergi och som gynnar de företag och privatpersoner som planerar för låg energianvändning. Därutöver vill han se en lag som skyddar överuttag av resurser ur bl.a. skogen, för att säkra biologisk mångfald.

Vem säljer negawatt?
Van der Spoel har rätt i att vi alltför lite talar om energibesparing. Ett problem är att det inte finns ett särintresse som driver besparingsfrågan på allvar. Det finns inte tydliga aktörer på marknaden som enbart tjänar pengar på att vi minskar vår energianvändning. Förvisso finns det framsynta energibolag som inser att de måste göra om sin affärsstrategi och som argumenterar för lägre energianvändning, men de gör det i den takt de samtidigt kan fasa in nya affärsmodeller, som exempelvis genom att knyta upp sina kunder i funktionsavtal, där man säljer inomhusklimat i stället för kilowatt-timmar (kWh). Nog bra, men inte bra nog.

Hur gör vi?
Frågan är hur vi skapar ett energisystem som prioriterar utfasning av fossilberoendet, som ger incitament till energibesparing och som tryggar en snabb omställning till förnybara energislag? Kanske måste vi ta radikala grepp för att säkra omställningen?

Prioriteringar
Det tål att fundera på om omställningen till ett klimatneutralt energisystem måste överordnas principen om en avreglerad energimarknad. Man kan också fundera över om det är rimligt att aktieägares (kortsiktiga) intressen är viktigare än planetens långsiktiga välmående, dvs är det rimligt att energiförsörjningen baseras på privatägda aktiebolag? Energibolagens vinster borde gå till nyinvesteringar i förnybar energi, inte till aktieutdelningar till placerare. Energifrågan är så fundamental att detta måste diskuteras.

Kooperativ, kommuner, staten
Andelsägande är intressant, eftersom investering, resultat, vinst och samhällsnytta kopplas till lokalsamhällets behov och boende. Gemensamt samhällsnyttigt ägande genom staten, landsting, kommuner, kooperativa föreningar etc borde vara den bästa vägen att gå för att trygga försörjningen och framför allt säkra långsiktigheten i investeringar som kan ersätta de energisystem som inte hör hemma i ett hållbart samhälle.

Marknaden löser problemen på fel sätt
Marknaden löser inte alla problem, eller löser problemen på ett ibland smärtsamt sätt. Det ingår i marknadsekonomin att det finns vinnare och förlorare, att några tjänar på att det går sämre för andra. Ofta är det en bra princip för att sålla bort de företag som inte klarar konkurrensen, men för en global ödesfråga som hur vi ställer om energisystemen behövs andra och långsiktiga spelregler.

Invändning
Invändningen kan vara att vi idag lever på en integrerad elmarknad, att priset på vår el sätts på en nordisk och europeisk nivå, vi kan inte själva isolera oss från omvärlden osv. Men det handlar om produkten, elen, som distribueras. Det långsiktiga handlar om hur vi använder vinsten. Ska vinsten betalas till privata ägare eller ska vinsten användas för att trygga en snabb och hållbar omställning av energisystemet?

Kunniga styrelser
Styrelsen i varje energibolag över en viss storlek borde utses och bestå av kunniga personer, som förstår energifrågan, klimatfrågan och hur man bygger en långsiktig affärsmässighet. Inte genom brunkol i Tyskland, inte genom att bygga in oss i ett fortsatt beroende av uran, inte genom att tillåta fracking. Utan genom att konsekvent fasa ut fossilberoendet, uppmuntra energibesparingar och byte till snålare apparater samt genom att satsa på förnybart. Ett helhetsgrepp för framtiden.

Länktips till artikel i Ny Teknik:
klicka här.

Regionala Almedalsveckor behövs!

Posted on by
Reply

Nu börjar Almedalsveckan, en märklig tummelplats för politiska partier, media, näringsliv, myndigheter, frivilligorganisationer, opinionsbildare, samhällsintresserade och andra aktörer. Riksmedia fokuserar av tradition på partiledartalen. De år åtta till antalet. Men Almedalsveckan handlar om 2300 events: debatter, seminarier, föredrag, möten, mingel… där olika organisationer kommer till tals. Detta tycks media inte vilja kännas vid.

Korsbefruktning
Almedalsveckan är en unik möjlighet till korsbefruktning och nya insikter, om uppdatering av forskningsläget på olika områden, om att lyssna till näringsliv, organisationer, myndigheter och andra initierade, att samtala och överbrygga mellan sektorer i samhället. Detta är långt viktigare för demokratin än att åtta partiledare talar och blir intervjuade i några soffor.

Den orättvisa bilden
Folkbildningsdelen av Almedalen är något som media medvetet eller omedvetet tonar ner. Istället brukar man lyfta hur mycket skattepengar som går åt för att myndigheterna ska kunna medverka på plats. Eventuellt för att förstärka bilden av veckan i Visby som ett enda stort mingelparty, där journalister, opinionsbildare och makthavare roar sig på allmänhetens bekostnad. Den bilden är orättvis och kan bara förstärka intrycket av att maktens män (och kvinnor) distanserar sig från ”vanligt folk”.

Mötesplatser behövs
Mycket ofta är det ”mötesplatser” som nämns som viktiga förutsättningar för lokal och regional utveckling. Man inser på kommunnivå att det behövs neutrala mötesplatser där de långsiktiga frågorna får utrymme att diskuteras, där forskare, allmänhet, beslutsfattare, näringslivschefer och andra får lyssna till varandras slutsatser, kan diskutera lösningar och jämföra varandras verklighetsbilder.

Inrätta en ”Almedalsvecka” regionalt
Almedalen skulle eventuellt behövas i varje hörn av landet, i lokal/regional form, för att på ett koncentrerat, prestigelöst sätt och i samtalsform diskutera frågor som bara delvis berör varandra, men som kan visa sig värdefulla att ta upp i samma sammanhang. De oväntade mötena, de nya tankarna och idéerna behöver en plats att ta form. Almedalen är till sin karaktär en nationell mötesplats för samhällsfrågor, inte primärt en arena för de åtta partiledarna.

Gräsrotsperspektiv
Jag ska sammanfatta veckan när jag får möjlighet, och försöka förmedla några av de viktigaste intrycken och nyheterna från mitt perspektiv. Det är inte de åtta eventen som är mitt huvudfokus. Det är det urval av intrycken från de 2300 övriga som jag gör som blir det jag tar med mig.

 

Nordiska ministerrådets hållbarhetsstrategi – för vem?

Posted on by
2

”Ett gott liv i ett hållbart Norden” publicerades den 12 juni 2013 av Nordiska Ministerrådet. En skrift på 36 layoutade sidor med förväntade rubriker som ”Ett nordiskt perspektiv på hållbar utveckling”, ”Utbildning, forskning och innovation” och ”Ett förändrat klimat”. Jag följer med intresse vad som händer på nordisk nivå eftersom jag  tror att de nordiska länderna har mycket att vinna på och bidra med genom att samverka mer. Därför var jag extra nyfiken på hur ministerrådet skulle formulera vår tids stora utmaningar och lösningar ur ett gemensamt nordiskt perspektiv. Utgångspunkter, ambitionsnivå, fokusering, nytänkande… det var med förväntan jag började läsa. (Länk se nedan).

Beteendeförändringar
Redan i inledningen börjar jag ana oråd. Brundtland 1987. Hm. Räcker det? Man har lagt till några ord om kulturens betydelse för hållbarheten, bra så. Men ansatsen kring hållbarheten kretsar kring den snart 30 år gamla Brundtland-texten. Illustrativt är hur man i det första kapitlet paketerar in behovet av beteendeförändringar:
” Möjligheten till ett rikt friluftsliv och tillgång till grönområden är viktiga ingredienser för mänskligt välbefinnande. Det ökar dessutom förståelsen för de insatser och beteendeförändringar som krävs för att utvecklingen ska bli mer hållbar.”
Jag får leta för att hitta mer text om livsstils- och beteendeförändringar – det som forskarna hävdar är ungefär halva lösningen på energi- och klimatfrågan.

Vi borde kanske…
Om sin egen verksamhet säger man, nästan lite överraskat, att det skulle faktiskt kunna göras något. Så här formuleras ambitionen för den egna organisationen:
” Även Nordiska ministerrådets och Nordiska ministerrådets sekretariats egen verksamhet och faciliteter ska vara hållbara. En möjlighet är att miljöcertifiera hela verksamheten. Detta skulle även kunna gälla Nordiska rådet och Nordiska kulturfonden.”
Hoppla. Yrvaket konstateras att vi borde kanske göra något. Vad sänder detta för signaler?

Kontrastlöst
Det som vid en läsning bekymrar allra mest är att hela talet om hållbarhet ur olika perspektiv aldrig kontrasteras mot något ohållbart. Ingenstans framställs något som fel eller nödvändigt att ersätta med något hållbart. Kontrasterna uteblir. Därmed blir hela skriften en utslätat, tillrättalagd, politiskt korrekt text, som inte är avsedd att förändra något. Det finns ingen dramatik, inget motsatsförhållande, inget erkännande att decennier av politik och verksamhet lett fel. Tvärtom är texten en illustrativt exempel på hur man kan beskriva ett önskvärt tillstånd utan att relatera det till det som ska elimineras. Jag hittar inget exempel på detta.

Mantrat
Hållbarheten lovordas upprepat som ett mantra. Så här heter det om strategin:
” Den övergripande målsättningen med strategin är att de nordiska länderna successivt ska utvecklas till mer hållbara välfärdssamhällen och att skapa positiva förändringar inom en överskådlig framtid. Fram till år 2025 ska betydande resultat inom de prioriterade områdena ha uppnåtts.”
Det låter ju fint, men när de goda idéerna aldrig får möta de mindre goda, när allt är ljust och vackert blir beskrivningen platt. Alla ska leva lyckliga i framtiden. Jaha. Det låter ju bra. Men var börjar omställningen, hur preciseras det ohållbara, vad av det nuvarande ohållbara systemets totalintegrerade ekonomi måste förändras för att en hållbar utveckling ska bli möjlig?

Sveket
Det kanske måste bli så här. När fem länder och några områden (Färöarna, Grönland och Åland) ska enas om en skrift. Den måste kanske bli urvattnad och livlös? Kompromissandets förbannelse? Eller tycker man att formuleringarna blev bra? Är man nöjd på Nordiska Ministerrådet? Tog Norden sitt globala ansvar för att leda världens länder i en hållbar riktning? Stakade man ut vägen med tydliga mål och åtgärder? Preciserade man nödvändiga förändringsmekanismer? Jag tycker inte det. Man sviker framtidens barn, man sviker utvecklingsländerna, man sviker i ett läge när man kunnat ta ett betydligt större ansvar.

Fyra frågor illustrerar andan i strategin
Vem är läsaren av strategin? För vem formuleras den? När bör-satserna staplas på varandra och självklarheter formuleras som nyheter blir hela skriften mer ett tidsdokument över politikens tillkortakommanden än något annat. Eller är jag orättvis? Så här står det om arbetslösheten, integrationen och den demografiska fördelningen:
” En av de viktigaste utmaningarna blir att verka för att en större del av den arbetsföra befolkningen deltar i arbetslivet. Det innebär bland annat att den invandrade befolkningen behöver integreras bättre i samhälls- och arbetslivet. Övergångstiden från skola till arbete behöver kortas ner och möjligheterna att förlänga arbetslivet behöver förbättras.”
Fler ska jobba, invandrare ska integreras, slöa ungdomar ska sättas i arbete och pensionärerna ska räkna med att jobba längre. Genom att undvika att sätta in dessa fyra frågor i ett sammanhang, väga deras betydelse mot varandra eller att värdera dem blir uppräkningen bara en ordkuliss.

Ljust istället för kontrastrikt
Kanske är det så här det blir. Nordens ledande politiker kommer från olika politiska partier. Man ska enas om skrivningar. Då blir det uddlöst och ointressant, utan problematisering och utan en vass analys. En ljus bild istället för en kontrastrik. En framgångsbild istället för en beskrivning av de uppförsbackar som väntar oss och hela mänskligheten.

Länk: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2013-725

Nu försvåras förnyelsearbetet

Posted on by
Reply

Låt mig först understryka att Västsvenska Handelskammaren gör ett bra jobb med att samla och stödja västsvenskt näringsliv. Mycket av det Handelskammaren driver är viktigt för företagens  och vår regions möjlighet att utvecklas. Men dagens (12 juni) annonsbilaga i GP, ”Internationella affärer”, som Mediaplanet ger ut i samarbete med Handelskammaren gör mig bekymrad.

En förenklad bild av vad som måste ske
Annonsbilagan på 16 sidor är fylld av annonser och har ett antal inflikade artiklar eller redaktionellt utformade texter på nio av sidorna. På sidan två, i en slags ”ledare” utvecklar Handelskammarens VD Johan Trouvé sina tankar kring Västsverige som Sveriges exportmotor, hur vi måste öka i kraft och tempo för att inte tappa position, hur investeringar i infrastruktur bevarar vår starka position och betydelsen av att skolan och affärsklimatet rättas till så att utländska företag och deras personal trivs, stannar kvar osv.

Intressanta delar
Jag läser alla artiklarna i bilagan. Om BRIC-länderna, om hur man ska bete sig för att göra affärer i Kina, om hur ett teknikföretag klarar sina affärer med stöd från Exportkredit-nämnden, en mycket intressant artikel om hur läkare från Sahlgrenska bygger upp en specialistklinik i Addis Abeba, Etiopien, om experttips kring handel med utlandet och en text av handelsminister Ewa Björling om handelshinder och regeringens vilja att öppna dörrar för svenska företag på tillväxtmarknader.

Minskad begriplighet
Bilagan når hundratusentals läsare i Västsverige med en lättillgänglig bild av Västsveriges exportsatsningar, ett antal annonserande företag och vad ledande aktörer tycker är viktigast att kommunicera. Jag blir orolig. Är detta hur Västsverige ska klara uppgiften att konkurrera, utvecklas och samtidigt vända ett antal negativa trender? Vad händer med de gemensamma bilderna och förståelsen för svårigheter och möjligheter om hälften av förutsättningarna inte nämns? Det känns som att läsa varannan sida av Strindbergs Hemsöborna.

Akuta frågor som kräver förändring
Någonstans i denna mediala bild av exportföretagens verklighet borde behovet av förändring och anpassning ha nämnts. Åtminstone i en bisats borde de mest akuta och mest allvarliga förändringsåtgärderna sammanfattats, som exempelvis:
Att Sverige och världen står inför en stor omställning av energisystemen av både resurs- och klimatskäl.
Att västsvenska företag, precis som alla andra, behöver se över sina affärsmodeller för att anpassa ekonomi, produktion, konsumtion, nyttjande och återanvändning till ett mer kretsloppsanpassat system i samklang med vad naturen långsiktigt tål.
Att nya synsätt måste gälla, där avfall ses som resurs, där överexploatering av människor och ekosystem upphör och där varje delbeslut bidrar till att framtidssäkra vårt samhälle och livsbetingelserna på jorden.

Ansvarsdelen nämns inte
Genom att låtsas att vi inte står inför stora strukturella förändringar sänder Handelskammaren signalen att fortsatt linjär tillväxt är både nödvändig och möjlig och att de problem som finns är hanterbara på en upplevd trivsel-nivå. Genom att inte nämna näringslivets eller exportindustrins ansvar för utvecklingen, där CSR är ett steg på vägen, signalerar man att dessa frågor inte är så viktiga.

Fundamentet för politiska beslut undermineras
Om vi inte ser behovet av en radikal förändring av den nuvarande konsumtionsdrivna ekonomin, den kreditbaserade pengatillströmningen och överutnyttjandet av jordens resurser kommer vi aldrig att få politiska eller företagens beslut att gå i rätt riktning. Just politiken behöver en acceptans hos gemene man för de beslut som ska tas. Med dagens annonsbilaga minskar förståelsen för vilka genomgripande förändringar samhället och näringslivet står inför.

Om inte båten sjunker kan vi ju fortsätta spela dansmusik på övre däck och låtsas som det regnar.
Översvämningarna i Centraleuropa rör väl inte oss, eller?

Grafen: Framtidsradar på flaggskeppet!

Posted on by
2

Nanotekniken fascinerar. Material och substanser så små att de inte ens syns för blotta ögat. Ett av de material som forskare, finansiärer och investerare hoppas mycket på är grafen (uttalas grafe:n), kolatomer bundna hexagonalt i sexhörningar. Professor Jari Kinaret har lyckats få ett av EU:s s.k. ”Flaggskeppsprojekt” till Chalmers, där fokus ska vara forskning för tillämpning. Industrier och universitet från 17 länder deltar. Chalmers har fått ledarrollen. En fantastisk möjlighet, naturligtvis.

Om grafen
Grafen har många egenskaper. 300 gånger starkare än stål, leder elektrisk ström miljoner gånger bättre än koppar, transparent till 98%, kan ersätta indium-tenn-oxider, möjliggör THz-kommunikation, det är böjligt och möjligt att inkludera i sandwich-konstruktioner, där olika atomlager kombineras…

Seminarium 10 juni
Johanneberg Science Park ordnade en informationsdag den 10 juni på grafen-temat. Förutom Jari Kinaret lyssnar vi till professor Mikael Fogelström från Chalmers och Helena Teander från Chalmers Industriteknik. Koreanska Samsung arbetar med grafen i lite större skala, medan ett svenskt företag som heter Graphensic AB, ännu så länge tillverkar grafen i små mängder. Det finns vissa praktiska komplikationer med ett material som nästan inte syns….

Standardisering
Förutom det ambitiösa 10-åriga flaggskeppsprojektet som är uppdelat i ett stort antal delprojekt, WP på byråkratiska, ska man också hålla tät kontakt med ett annat EU-finansierat projekt som har fokus på tillverkning av grafen. En sådan fråga kan vara standardisering. Hur ska ett material definieras och inkluderas i produktionsmiljöer?

Vad ska det användas till?
Forskarna nämner energi, kompositmaterial, textilapplikationer, självlysande tapeter, smarta förpackningar och framför allt mätteknik som möjliga och tidiga applikationer för grafen. Att med hög noggrannhet mäta resistens i en elektrisk krets kan vara värdefullt, ungefär som en elektronikens stämgaffel, som Mikael Fogelström säger. Värdekedjor är återkommande ord. Intellektuella och industriella. Helena Teander vill hjälpa små och medelstora företag att hitta utvecklingsmöjligheter i grafen. Och som hon poängterar: Grafen är ingen bransch.

Och: kretslopp ??
Det som förvånar är att ingen ens i en bisats relaterar denna atomslöjd till rimliga hänsynstaganden till kretslopp, livscykelanalyser, försiktighetsprinciper eller till ett (kommande?) regelverk. Har vi ingenting lärt? Ska vi återigen introducera teknik ”bara för att det går” utan att reflektera över konsekvenser för människa och miljö?

Unik chans
Här har Chalmers och partners en unik möjlighet att inkludera ett systemtänk i styrningen av sitt prestige-flaggskepp. Man skulle kunna montera en framtidsradar på kommandobryggan för att spana på grynnor och ännu så länge osynliga faror.

Det borde vara dags att ta hållbarhetsarbetet på allvar.

Efter kapitalismen?

Posted on by
Reply

Har kapitalismen och marknadsekonomin kommit till vägs ände? Effektivisering och specialisering kännetecknar, brukar vissa hävda, det ökade värde som ägarna av produktionsmedlen inkasserar när den industriella produktionen utvecklas. Vinst till ägarna uppstår genom mekanisering och specialisering. Marknadskrafterna driver samtidigt en utveckling i konkurrensens tecken. The winner takes it all. Lägst pris vinner. Monopol som vision.

Parhästar
Kan dessa två system fortsätta som parhästar hur länge som helst? Kan vi fortsätta att mekanisera, automatisera och göra mänskligt arbete överflödigt och samtidigt hävda ”full sysselsättning” och ”kampen mot ungdomsarbetslösheten” som viktiga mål? Blir inte detta helt motstridigt? Vad ska människor göra, vilka arbeten ska utföras i det optimala kapitalistiska och marknadsdrivna samhället?

Någon annan betalar
Vi ser globalt och lokalt nackdelarna med ett ensidigt ekonomifokus. Vinsten hos den ene sker på bekostnad av förlusten hos miljön, ekosystemen, eller hos den andre. Underbetald arbetskraft, hänsynslöst användande av naturresurser, linjära tänkesätt i stället för kretsloppsanpassade – systemfelen borde vara uppenbara vid det här laget. Att någon är villig att utföra arbete till en ersättning lägre än min egen är bakgrunden till att produktionen flyttas till ”låglöneländer” där miljö, arbetsvillkor, sociala hänsyn, mänskliga rättigheter etc sätts på undantag. Är detta rimligt? Är det hållbart? När och hur ska detta ändras?

Sociala företag tar ansvar
I den spirande sociala ekonomin och hos en del företagsledare och entreprenörer finns tendenser till att vilja se verksamheter och företag ur ett mer sammansatt perspektiv. Det som tas fram ska gynna, inte skada, samhället. Anställda ska ha rimliga löner och villkor. Man kan lyssna till Björn Söderberg och hans företagsetableringar i Nepal för att få en glimt av vad de nya företagarna har för ideal. De vill tjäna pengar, men inte på bekostnad av att samhället, naturen och människorna lider skada.

Olika blandekonomi
Kapitalismen segrade måhända 1989 över planekonomin. Men i Kina experimenterar man nu med en blandekonomi av motsatt slag än den vi talar om i Sverige. Hos oss är staten en aktör som på politiskt-demokratiskt uppdrag ska balansera marknadskrafterna. (Även om statligt ägande, utförsäljningar och annat på senare år skadat bilden av staten). I Kina saknas det demokratiska uppdraget. Staten ( =partiet) har en självpåtagen roll av att balansera den fria marknaden och gör detta på ett annat sätt än i Sverige. Märkligt nog med en snabbare utveckling än hos oss. Elcyklar, vindkraftverksutbyggnad och stadsutveckling med hållbarhetsförtecken är några profilområden där kineserna tycks ligga före oss.

Vi behöver något annat
Därmed kan vi inte hävda att diktatur och begränsad yttrandefrihet är överlägsna demokrati och en fri press. Men det är intressant att reflektera över vad som ska ersätta vår mix av blandekonomi och tilltro till marknaden, som ju uppenbarligen inte löser våra problem, liksom hur man i Kina kommer att hantera underskottet av frihet på idéområdet och individens rimliga ställning i relation till kollektivet.

Konsumtionen som vår tids opium

Posted on by
Reply

På Stadsmuséet i Göteborg ordnas regelbundet föredrag i en serie som heter Mellanrum. Den 29 maj var temat Hållbar konsumtion. Vi fick lyssna till Karin Bradley från KTH i Stockholm och Cecilia Solér från Handelshögskolan i Göteborg. Här något av det jag noterade.

Märkliga siffror
Konsumtionen i Stockholm uttryckt i utsläpp av koldioxidekvivalenter är högre än motsvarande siffra för riket i genomsnitt, högre än siffran för Göteborg och för Malmö. När jag snabbt tittade på diagrammet kunde jag se att rekreation och kultur samt möbler och inredning hade tydligt större utsläppsmängder i Stockholm. Kultur brukar ju annars räknas till de verksamheter som skonar miljön. Från år 2000 till år 2008 ökade det svenska CO2-utsläppet med nära 20 miljoner ton enbart på den importrelaterade konsumtionen, från cirka 40 miljoner ton till knappt 60 miljoner ton enligt siffror från Naturvårdsverket. Vad är det vi köper i så stora mängder efter millennieskiftet?

Fotavtrycket
Vi vill gärna tro att de som är miljömedvetna har mindre ekologiskt fotavtryck än andra. Att vi är duktiga på källsortering, lågenergilampor och på att välja rätt. Forskningen visar tydligt att de okunniga, som inte källsorterar och som aldrig köper ekologiska produkter ofta gör ett mindre ekologiskt fotavtryck. Den hållbara livsstil som medvetna konsumenter ägnar sig åt kompenseras mer än väl av konsumtionsvolymen, antalet flygresor, bilinnehav etc. Den som har låg inkomst konsumerar mindre och lämnar därför ett mindre ekologiskt fotavtryck. Detta skaver naturligtvis på självbilden och även den gängse uppfattningen. Det räcker inte att vara duktig. Vi måste växla ner.

Icke-hierarkisk konsumtion
Karin Bradley talade en hel del om forskningen kring fenomenet peer-to-peer-consumtion, ett begrepp som saknar bra svensk översättning. Jämbördig konsumtion, kanske, eller icke-hierarkisk. Hon nämnde Klädoteket, Streetbank, ”Sharing is the new shopping” och andra trender där förtroendet människor emellan utgör ett viktigt kapital. Ska man låna ut något, vill man ju lita på vederbörande. Det finns lånesystem för bostäder (airbnb) och för verktyg. I England finns Landsharing, där folk lånar trädgårdsyta för odling. Karin tipsade även om ett TED-talk om ”open source ecology” som kan vara värt att kolla upp. Forskningen pekar på andra drivkrafter än de traditionella: behov, innovation eller ett socialt välbefinnande, den ekonomiska krisen i många länder, men även sociala mediers genomslag och en ökad medvetenhet.

Shopping som drog
Cecilia Solér gick in på konsumtionens nya roll som normersättare och livsavgörande beteende. Jag fick bilden av att mode, teknik och reklam driver fram (konstgjorda) behov som skapar ett beroende. Shop-a-holics nämndes i sammanhanget. Vi shoppar när vi är ledsna, när vi är glada, åt oss själva och åt våra närmaste. Shoppingen har blivit som en drog för många och inte minst ungdomar jämför kläder och utseende på ett näst intill destruktivt sätt. Mönstret genererar inlåsningseffekter. Det blir svårt att bryta mot normer och att se alternativen. Och som någon i publiken betonade – vi blir sedan 60-talet inte längre lyckligare av vår ökade konsumtion, tvärtom, den ökade konsumtionen påverkar oss negativt.

Psykiska problem
Cecilia Solér gick så långt att hon sa att man kan bli sjuk om man inte får konsumera: psykiska problem och i förlängningen en ökad frekvens självmord. Bloggaren Blondinbella nämndes som ett konkret exempel på hur ett ensidigt konsumtionsfokus ledde till ångestattacker och sjukdom (som hon själv öppet berättat om i något sammanhang). ”Vi är alla shop-a-holics light” som Cecilia uttryckte det. Ingen är opåverkad.

Det kan gå fort
Lösningen måste ligga i att varva ner tempot, ge oss själva mer tid och mindre utrymme för överkonsumtion, kanske lägre arbetstid, ändrade skattesystem, skatteväxling etc. Rökningen försvann på några få år från det offentliga rummet. Omställningar kan gå fort.