Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Är ägandet centralt i energifrågan?

Posted on by
Reply

I tidningen Ny Teknik presenteras just ny teknik, många gånger med välunderbyggda debattartiklar från kunniga forskare och specialister. Bland annat skriver forskarna om hur ny teknik kan lösa vår tids stora bekymmer med klimatförändringarna och fossilberoendet. Allra senast var det en professor i molekylär biologi som hävdade att vi måste se bortom teknikskiftet och fokusera betydligt mer på energisparåtgärder. (Länk se nedan).

Vitvaror som glödlampor?
Professor van der Spoel argumenterar för att energikrävande vitvaror måste bytas ut och pekar i samma andetag på bristen på incitament när det tar 10 år att tjäna tillbaka inköpet i form av lägre energipris. Energikrävande vitvaror borde fasas ut på liknande sätt som nu sker med glödlampor, hävdar professorn, och lägger därtill behovet av en skatteväxling som beskattar fossilenergi och som gynnar de företag och privatpersoner som planerar för låg energianvändning. Därutöver vill han se en lag som skyddar överuttag av resurser ur bl.a. skogen, för att säkra biologisk mångfald.

Vem säljer negawatt?
Van der Spoel har rätt i att vi alltför lite talar om energibesparing. Ett problem är att det inte finns ett särintresse som driver besparingsfrågan på allvar. Det finns inte tydliga aktörer på marknaden som enbart tjänar pengar på att vi minskar vår energianvändning. Förvisso finns det framsynta energibolag som inser att de måste göra om sin affärsstrategi och som argumenterar för lägre energianvändning, men de gör det i den takt de samtidigt kan fasa in nya affärsmodeller, som exempelvis genom att knyta upp sina kunder i funktionsavtal, där man säljer inomhusklimat i stället för kilowatt-timmar (kWh). Nog bra, men inte bra nog.

Hur gör vi?
Frågan är hur vi skapar ett energisystem som prioriterar utfasning av fossilberoendet, som ger incitament till energibesparing och som tryggar en snabb omställning till förnybara energislag? Kanske måste vi ta radikala grepp för att säkra omställningen?

Prioriteringar
Det tål att fundera på om omställningen till ett klimatneutralt energisystem måste överordnas principen om en avreglerad energimarknad. Man kan också fundera över om det är rimligt att aktieägares (kortsiktiga) intressen är viktigare än planetens långsiktiga välmående, dvs är det rimligt att energiförsörjningen baseras på privatägda aktiebolag? Energibolagens vinster borde gå till nyinvesteringar i förnybar energi, inte till aktieutdelningar till placerare. Energifrågan är så fundamental att detta måste diskuteras.

Kooperativ, kommuner, staten
Andelsägande är intressant, eftersom investering, resultat, vinst och samhällsnytta kopplas till lokalsamhällets behov och boende. Gemensamt samhällsnyttigt ägande genom staten, landsting, kommuner, kooperativa föreningar etc borde vara den bästa vägen att gå för att trygga försörjningen och framför allt säkra långsiktigheten i investeringar som kan ersätta de energisystem som inte hör hemma i ett hållbart samhälle.

Marknaden löser problemen på fel sätt
Marknaden löser inte alla problem, eller löser problemen på ett ibland smärtsamt sätt. Det ingår i marknadsekonomin att det finns vinnare och förlorare, att några tjänar på att det går sämre för andra. Ofta är det en bra princip för att sålla bort de företag som inte klarar konkurrensen, men för en global ödesfråga som hur vi ställer om energisystemen behövs andra och långsiktiga spelregler.

Invändning
Invändningen kan vara att vi idag lever på en integrerad elmarknad, att priset på vår el sätts på en nordisk och europeisk nivå, vi kan inte själva isolera oss från omvärlden osv. Men det handlar om produkten, elen, som distribueras. Det långsiktiga handlar om hur vi använder vinsten. Ska vinsten betalas till privata ägare eller ska vinsten användas för att trygga en snabb och hållbar omställning av energisystemet?

Kunniga styrelser
Styrelsen i varje energibolag över en viss storlek borde utses och bestå av kunniga personer, som förstår energifrågan, klimatfrågan och hur man bygger en långsiktig affärsmässighet. Inte genom brunkol i Tyskland, inte genom att bygga in oss i ett fortsatt beroende av uran, inte genom att tillåta fracking. Utan genom att konsekvent fasa ut fossilberoendet, uppmuntra energibesparingar och byte till snålare apparater samt genom att satsa på förnybart. Ett helhetsgrepp för framtiden.

Länktips till artikel i Ny Teknik:
klicka här.

Regionala Almedalsveckor behövs!

Posted on by
Reply

Nu börjar Almedalsveckan, en märklig tummelplats för politiska partier, media, näringsliv, myndigheter, frivilligorganisationer, opinionsbildare, samhällsintresserade och andra aktörer. Riksmedia fokuserar av tradition på partiledartalen. De år åtta till antalet. Men Almedalsveckan handlar om 2300 events: debatter, seminarier, föredrag, möten, mingel… där olika organisationer kommer till tals. Detta tycks media inte vilja kännas vid.

Korsbefruktning
Almedalsveckan är en unik möjlighet till korsbefruktning och nya insikter, om uppdatering av forskningsläget på olika områden, om att lyssna till näringsliv, organisationer, myndigheter och andra initierade, att samtala och överbrygga mellan sektorer i samhället. Detta är långt viktigare för demokratin än att åtta partiledare talar och blir intervjuade i några soffor.

Den orättvisa bilden
Folkbildningsdelen av Almedalen är något som media medvetet eller omedvetet tonar ner. Istället brukar man lyfta hur mycket skattepengar som går åt för att myndigheterna ska kunna medverka på plats. Eventuellt för att förstärka bilden av veckan i Visby som ett enda stort mingelparty, där journalister, opinionsbildare och makthavare roar sig på allmänhetens bekostnad. Den bilden är orättvis och kan bara förstärka intrycket av att maktens män (och kvinnor) distanserar sig från ”vanligt folk”.

Mötesplatser behövs
Mycket ofta är det ”mötesplatser” som nämns som viktiga förutsättningar för lokal och regional utveckling. Man inser på kommunnivå att det behövs neutrala mötesplatser där de långsiktiga frågorna får utrymme att diskuteras, där forskare, allmänhet, beslutsfattare, näringslivschefer och andra får lyssna till varandras slutsatser, kan diskutera lösningar och jämföra varandras verklighetsbilder.

Inrätta en ”Almedalsvecka” regionalt
Almedalen skulle eventuellt behövas i varje hörn av landet, i lokal/regional form, för att på ett koncentrerat, prestigelöst sätt och i samtalsform diskutera frågor som bara delvis berör varandra, men som kan visa sig värdefulla att ta upp i samma sammanhang. De oväntade mötena, de nya tankarna och idéerna behöver en plats att ta form. Almedalen är till sin karaktär en nationell mötesplats för samhällsfrågor, inte primärt en arena för de åtta partiledarna.

Gräsrotsperspektiv
Jag ska sammanfatta veckan när jag får möjlighet, och försöka förmedla några av de viktigaste intrycken och nyheterna från mitt perspektiv. Det är inte de åtta eventen som är mitt huvudfokus. Det är det urval av intrycken från de 2300 övriga som jag gör som blir det jag tar med mig.

 

Nordiska ministerrådets hållbarhetsstrategi – för vem?

Posted on by
2

”Ett gott liv i ett hållbart Norden” publicerades den 12 juni 2013 av Nordiska Ministerrådet. En skrift på 36 layoutade sidor med förväntade rubriker som ”Ett nordiskt perspektiv på hållbar utveckling”, ”Utbildning, forskning och innovation” och ”Ett förändrat klimat”. Jag följer med intresse vad som händer på nordisk nivå eftersom jag  tror att de nordiska länderna har mycket att vinna på och bidra med genom att samverka mer. Därför var jag extra nyfiken på hur ministerrådet skulle formulera vår tids stora utmaningar och lösningar ur ett gemensamt nordiskt perspektiv. Utgångspunkter, ambitionsnivå, fokusering, nytänkande… det var med förväntan jag började läsa. (Länk se nedan).

Beteendeförändringar
Redan i inledningen börjar jag ana oråd. Brundtland 1987. Hm. Räcker det? Man har lagt till några ord om kulturens betydelse för hållbarheten, bra så. Men ansatsen kring hållbarheten kretsar kring den snart 30 år gamla Brundtland-texten. Illustrativt är hur man i det första kapitlet paketerar in behovet av beteendeförändringar:
” Möjligheten till ett rikt friluftsliv och tillgång till grönområden är viktiga ingredienser för mänskligt välbefinnande. Det ökar dessutom förståelsen för de insatser och beteendeförändringar som krävs för att utvecklingen ska bli mer hållbar.”
Jag får leta för att hitta mer text om livsstils- och beteendeförändringar – det som forskarna hävdar är ungefär halva lösningen på energi- och klimatfrågan.

Vi borde kanske…
Om sin egen verksamhet säger man, nästan lite överraskat, att det skulle faktiskt kunna göras något. Så här formuleras ambitionen för den egna organisationen:
” Även Nordiska ministerrådets och Nordiska ministerrådets sekretariats egen verksamhet och faciliteter ska vara hållbara. En möjlighet är att miljöcertifiera hela verksamheten. Detta skulle även kunna gälla Nordiska rådet och Nordiska kulturfonden.”
Hoppla. Yrvaket konstateras att vi borde kanske göra något. Vad sänder detta för signaler?

Kontrastlöst
Det som vid en läsning bekymrar allra mest är att hela talet om hållbarhet ur olika perspektiv aldrig kontrasteras mot något ohållbart. Ingenstans framställs något som fel eller nödvändigt att ersätta med något hållbart. Kontrasterna uteblir. Därmed blir hela skriften en utslätat, tillrättalagd, politiskt korrekt text, som inte är avsedd att förändra något. Det finns ingen dramatik, inget motsatsförhållande, inget erkännande att decennier av politik och verksamhet lett fel. Tvärtom är texten en illustrativt exempel på hur man kan beskriva ett önskvärt tillstånd utan att relatera det till det som ska elimineras. Jag hittar inget exempel på detta.

Mantrat
Hållbarheten lovordas upprepat som ett mantra. Så här heter det om strategin:
” Den övergripande målsättningen med strategin är att de nordiska länderna successivt ska utvecklas till mer hållbara välfärdssamhällen och att skapa positiva förändringar inom en överskådlig framtid. Fram till år 2025 ska betydande resultat inom de prioriterade områdena ha uppnåtts.”
Det låter ju fint, men när de goda idéerna aldrig får möta de mindre goda, när allt är ljust och vackert blir beskrivningen platt. Alla ska leva lyckliga i framtiden. Jaha. Det låter ju bra. Men var börjar omställningen, hur preciseras det ohållbara, vad av det nuvarande ohållbara systemets totalintegrerade ekonomi måste förändras för att en hållbar utveckling ska bli möjlig?

Sveket
Det kanske måste bli så här. När fem länder och några områden (Färöarna, Grönland och Åland) ska enas om en skrift. Den måste kanske bli urvattnad och livlös? Kompromissandets förbannelse? Eller tycker man att formuleringarna blev bra? Är man nöjd på Nordiska Ministerrådet? Tog Norden sitt globala ansvar för att leda världens länder i en hållbar riktning? Stakade man ut vägen med tydliga mål och åtgärder? Preciserade man nödvändiga förändringsmekanismer? Jag tycker inte det. Man sviker framtidens barn, man sviker utvecklingsländerna, man sviker i ett läge när man kunnat ta ett betydligt större ansvar.

Fyra frågor illustrerar andan i strategin
Vem är läsaren av strategin? För vem formuleras den? När bör-satserna staplas på varandra och självklarheter formuleras som nyheter blir hela skriften mer ett tidsdokument över politikens tillkortakommanden än något annat. Eller är jag orättvis? Så här står det om arbetslösheten, integrationen och den demografiska fördelningen:
” En av de viktigaste utmaningarna blir att verka för att en större del av den arbetsföra befolkningen deltar i arbetslivet. Det innebär bland annat att den invandrade befolkningen behöver integreras bättre i samhälls- och arbetslivet. Övergångstiden från skola till arbete behöver kortas ner och möjligheterna att förlänga arbetslivet behöver förbättras.”
Fler ska jobba, invandrare ska integreras, slöa ungdomar ska sättas i arbete och pensionärerna ska räkna med att jobba längre. Genom att undvika att sätta in dessa fyra frågor i ett sammanhang, väga deras betydelse mot varandra eller att värdera dem blir uppräkningen bara en ordkuliss.

Ljust istället för kontrastrikt
Kanske är det så här det blir. Nordens ledande politiker kommer från olika politiska partier. Man ska enas om skrivningar. Då blir det uddlöst och ointressant, utan problematisering och utan en vass analys. En ljus bild istället för en kontrastrik. En framgångsbild istället för en beskrivning av de uppförsbackar som väntar oss och hela mänskligheten.

Länk: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2013-725

Nu försvåras förnyelsearbetet

Posted on by
Reply

Låt mig först understryka att Västsvenska Handelskammaren gör ett bra jobb med att samla och stödja västsvenskt näringsliv. Mycket av det Handelskammaren driver är viktigt för företagens  och vår regions möjlighet att utvecklas. Men dagens (12 juni) annonsbilaga i GP, ”Internationella affärer”, som Mediaplanet ger ut i samarbete med Handelskammaren gör mig bekymrad.

En förenklad bild av vad som måste ske
Annonsbilagan på 16 sidor är fylld av annonser och har ett antal inflikade artiklar eller redaktionellt utformade texter på nio av sidorna. På sidan två, i en slags ”ledare” utvecklar Handelskammarens VD Johan Trouvé sina tankar kring Västsverige som Sveriges exportmotor, hur vi måste öka i kraft och tempo för att inte tappa position, hur investeringar i infrastruktur bevarar vår starka position och betydelsen av att skolan och affärsklimatet rättas till så att utländska företag och deras personal trivs, stannar kvar osv.

Intressanta delar
Jag läser alla artiklarna i bilagan. Om BRIC-länderna, om hur man ska bete sig för att göra affärer i Kina, om hur ett teknikföretag klarar sina affärer med stöd från Exportkredit-nämnden, en mycket intressant artikel om hur läkare från Sahlgrenska bygger upp en specialistklinik i Addis Abeba, Etiopien, om experttips kring handel med utlandet och en text av handelsminister Ewa Björling om handelshinder och regeringens vilja att öppna dörrar för svenska företag på tillväxtmarknader.

Minskad begriplighet
Bilagan når hundratusentals läsare i Västsverige med en lättillgänglig bild av Västsveriges exportsatsningar, ett antal annonserande företag och vad ledande aktörer tycker är viktigast att kommunicera. Jag blir orolig. Är detta hur Västsverige ska klara uppgiften att konkurrera, utvecklas och samtidigt vända ett antal negativa trender? Vad händer med de gemensamma bilderna och förståelsen för svårigheter och möjligheter om hälften av förutsättningarna inte nämns? Det känns som att läsa varannan sida av Strindbergs Hemsöborna.

Akuta frågor som kräver förändring
Någonstans i denna mediala bild av exportföretagens verklighet borde behovet av förändring och anpassning ha nämnts. Åtminstone i en bisats borde de mest akuta och mest allvarliga förändringsåtgärderna sammanfattats, som exempelvis:
Att Sverige och världen står inför en stor omställning av energisystemen av både resurs- och klimatskäl.
Att västsvenska företag, precis som alla andra, behöver se över sina affärsmodeller för att anpassa ekonomi, produktion, konsumtion, nyttjande och återanvändning till ett mer kretsloppsanpassat system i samklang med vad naturen långsiktigt tål.
Att nya synsätt måste gälla, där avfall ses som resurs, där överexploatering av människor och ekosystem upphör och där varje delbeslut bidrar till att framtidssäkra vårt samhälle och livsbetingelserna på jorden.

Ansvarsdelen nämns inte
Genom att låtsas att vi inte står inför stora strukturella förändringar sänder Handelskammaren signalen att fortsatt linjär tillväxt är både nödvändig och möjlig och att de problem som finns är hanterbara på en upplevd trivsel-nivå. Genom att inte nämna näringslivets eller exportindustrins ansvar för utvecklingen, där CSR är ett steg på vägen, signalerar man att dessa frågor inte är så viktiga.

Fundamentet för politiska beslut undermineras
Om vi inte ser behovet av en radikal förändring av den nuvarande konsumtionsdrivna ekonomin, den kreditbaserade pengatillströmningen och överutnyttjandet av jordens resurser kommer vi aldrig att få politiska eller företagens beslut att gå i rätt riktning. Just politiken behöver en acceptans hos gemene man för de beslut som ska tas. Med dagens annonsbilaga minskar förståelsen för vilka genomgripande förändringar samhället och näringslivet står inför.

Om inte båten sjunker kan vi ju fortsätta spela dansmusik på övre däck och låtsas som det regnar.
Översvämningarna i Centraleuropa rör väl inte oss, eller?

Grafen: Framtidsradar på flaggskeppet!

Posted on by
2

Nanotekniken fascinerar. Material och substanser så små att de inte ens syns för blotta ögat. Ett av de material som forskare, finansiärer och investerare hoppas mycket på är grafen (uttalas grafe:n), kolatomer bundna hexagonalt i sexhörningar. Professor Jari Kinaret har lyckats få ett av EU:s s.k. ”Flaggskeppsprojekt” till Chalmers, där fokus ska vara forskning för tillämpning. Industrier och universitet från 17 länder deltar. Chalmers har fått ledarrollen. En fantastisk möjlighet, naturligtvis.

Om grafen
Grafen har många egenskaper. 300 gånger starkare än stål, leder elektrisk ström miljoner gånger bättre än koppar, transparent till 98%, kan ersätta indium-tenn-oxider, möjliggör THz-kommunikation, det är böjligt och möjligt att inkludera i sandwich-konstruktioner, där olika atomlager kombineras…

Seminarium 10 juni
Johanneberg Science Park ordnade en informationsdag den 10 juni på grafen-temat. Förutom Jari Kinaret lyssnar vi till professor Mikael Fogelström från Chalmers och Helena Teander från Chalmers Industriteknik. Koreanska Samsung arbetar med grafen i lite större skala, medan ett svenskt företag som heter Graphensic AB, ännu så länge tillverkar grafen i små mängder. Det finns vissa praktiska komplikationer med ett material som nästan inte syns….

Standardisering
Förutom det ambitiösa 10-åriga flaggskeppsprojektet som är uppdelat i ett stort antal delprojekt, WP på byråkratiska, ska man också hålla tät kontakt med ett annat EU-finansierat projekt som har fokus på tillverkning av grafen. En sådan fråga kan vara standardisering. Hur ska ett material definieras och inkluderas i produktionsmiljöer?

Vad ska det användas till?
Forskarna nämner energi, kompositmaterial, textilapplikationer, självlysande tapeter, smarta förpackningar och framför allt mätteknik som möjliga och tidiga applikationer för grafen. Att med hög noggrannhet mäta resistens i en elektrisk krets kan vara värdefullt, ungefär som en elektronikens stämgaffel, som Mikael Fogelström säger. Värdekedjor är återkommande ord. Intellektuella och industriella. Helena Teander vill hjälpa små och medelstora företag att hitta utvecklingsmöjligheter i grafen. Och som hon poängterar: Grafen är ingen bransch.

Och: kretslopp ??
Det som förvånar är att ingen ens i en bisats relaterar denna atomslöjd till rimliga hänsynstaganden till kretslopp, livscykelanalyser, försiktighetsprinciper eller till ett (kommande?) regelverk. Har vi ingenting lärt? Ska vi återigen introducera teknik ”bara för att det går” utan att reflektera över konsekvenser för människa och miljö?

Unik chans
Här har Chalmers och partners en unik möjlighet att inkludera ett systemtänk i styrningen av sitt prestige-flaggskepp. Man skulle kunna montera en framtidsradar på kommandobryggan för att spana på grynnor och ännu så länge osynliga faror.

Det borde vara dags att ta hållbarhetsarbetet på allvar.

Efter kapitalismen?

Posted on by
Reply

Har kapitalismen och marknadsekonomin kommit till vägs ände? Effektivisering och specialisering kännetecknar, brukar vissa hävda, det ökade värde som ägarna av produktionsmedlen inkasserar när den industriella produktionen utvecklas. Vinst till ägarna uppstår genom mekanisering och specialisering. Marknadskrafterna driver samtidigt en utveckling i konkurrensens tecken. The winner takes it all. Lägst pris vinner. Monopol som vision.

Parhästar
Kan dessa två system fortsätta som parhästar hur länge som helst? Kan vi fortsätta att mekanisera, automatisera och göra mänskligt arbete överflödigt och samtidigt hävda ”full sysselsättning” och ”kampen mot ungdomsarbetslösheten” som viktiga mål? Blir inte detta helt motstridigt? Vad ska människor göra, vilka arbeten ska utföras i det optimala kapitalistiska och marknadsdrivna samhället?

Någon annan betalar
Vi ser globalt och lokalt nackdelarna med ett ensidigt ekonomifokus. Vinsten hos den ene sker på bekostnad av förlusten hos miljön, ekosystemen, eller hos den andre. Underbetald arbetskraft, hänsynslöst användande av naturresurser, linjära tänkesätt i stället för kretsloppsanpassade – systemfelen borde vara uppenbara vid det här laget. Att någon är villig att utföra arbete till en ersättning lägre än min egen är bakgrunden till att produktionen flyttas till ”låglöneländer” där miljö, arbetsvillkor, sociala hänsyn, mänskliga rättigheter etc sätts på undantag. Är detta rimligt? Är det hållbart? När och hur ska detta ändras?

Sociala företag tar ansvar
I den spirande sociala ekonomin och hos en del företagsledare och entreprenörer finns tendenser till att vilja se verksamheter och företag ur ett mer sammansatt perspektiv. Det som tas fram ska gynna, inte skada, samhället. Anställda ska ha rimliga löner och villkor. Man kan lyssna till Björn Söderberg och hans företagsetableringar i Nepal för att få en glimt av vad de nya företagarna har för ideal. De vill tjäna pengar, men inte på bekostnad av att samhället, naturen och människorna lider skada.

Olika blandekonomi
Kapitalismen segrade måhända 1989 över planekonomin. Men i Kina experimenterar man nu med en blandekonomi av motsatt slag än den vi talar om i Sverige. Hos oss är staten en aktör som på politiskt-demokratiskt uppdrag ska balansera marknadskrafterna. (Även om statligt ägande, utförsäljningar och annat på senare år skadat bilden av staten). I Kina saknas det demokratiska uppdraget. Staten ( =partiet) har en självpåtagen roll av att balansera den fria marknaden och gör detta på ett annat sätt än i Sverige. Märkligt nog med en snabbare utveckling än hos oss. Elcyklar, vindkraftverksutbyggnad och stadsutveckling med hållbarhetsförtecken är några profilområden där kineserna tycks ligga före oss.

Vi behöver något annat
Därmed kan vi inte hävda att diktatur och begränsad yttrandefrihet är överlägsna demokrati och en fri press. Men det är intressant att reflektera över vad som ska ersätta vår mix av blandekonomi och tilltro till marknaden, som ju uppenbarligen inte löser våra problem, liksom hur man i Kina kommer att hantera underskottet av frihet på idéområdet och individens rimliga ställning i relation till kollektivet.

Konsumtionen som vår tids opium

Posted on by
Reply

På Stadsmuséet i Göteborg ordnas regelbundet föredrag i en serie som heter Mellanrum. Den 29 maj var temat Hållbar konsumtion. Vi fick lyssna till Karin Bradley från KTH i Stockholm och Cecilia Solér från Handelshögskolan i Göteborg. Här något av det jag noterade.

Märkliga siffror
Konsumtionen i Stockholm uttryckt i utsläpp av koldioxidekvivalenter är högre än motsvarande siffra för riket i genomsnitt, högre än siffran för Göteborg och för Malmö. När jag snabbt tittade på diagrammet kunde jag se att rekreation och kultur samt möbler och inredning hade tydligt större utsläppsmängder i Stockholm. Kultur brukar ju annars räknas till de verksamheter som skonar miljön. Från år 2000 till år 2008 ökade det svenska CO2-utsläppet med nära 20 miljoner ton enbart på den importrelaterade konsumtionen, från cirka 40 miljoner ton till knappt 60 miljoner ton enligt siffror från Naturvårdsverket. Vad är det vi köper i så stora mängder efter millennieskiftet?

Fotavtrycket
Vi vill gärna tro att de som är miljömedvetna har mindre ekologiskt fotavtryck än andra. Att vi är duktiga på källsortering, lågenergilampor och på att välja rätt. Forskningen visar tydligt att de okunniga, som inte källsorterar och som aldrig köper ekologiska produkter ofta gör ett mindre ekologiskt fotavtryck. Den hållbara livsstil som medvetna konsumenter ägnar sig åt kompenseras mer än väl av konsumtionsvolymen, antalet flygresor, bilinnehav etc. Den som har låg inkomst konsumerar mindre och lämnar därför ett mindre ekologiskt fotavtryck. Detta skaver naturligtvis på självbilden och även den gängse uppfattningen. Det räcker inte att vara duktig. Vi måste växla ner.

Icke-hierarkisk konsumtion
Karin Bradley talade en hel del om forskningen kring fenomenet peer-to-peer-consumtion, ett begrepp som saknar bra svensk översättning. Jämbördig konsumtion, kanske, eller icke-hierarkisk. Hon nämnde Klädoteket, Streetbank, ”Sharing is the new shopping” och andra trender där förtroendet människor emellan utgör ett viktigt kapital. Ska man låna ut något, vill man ju lita på vederbörande. Det finns lånesystem för bostäder (airbnb) och för verktyg. I England finns Landsharing, där folk lånar trädgårdsyta för odling. Karin tipsade även om ett TED-talk om ”open source ecology” som kan vara värt att kolla upp. Forskningen pekar på andra drivkrafter än de traditionella: behov, innovation eller ett socialt välbefinnande, den ekonomiska krisen i många länder, men även sociala mediers genomslag och en ökad medvetenhet.

Shopping som drog
Cecilia Solér gick in på konsumtionens nya roll som normersättare och livsavgörande beteende. Jag fick bilden av att mode, teknik och reklam driver fram (konstgjorda) behov som skapar ett beroende. Shop-a-holics nämndes i sammanhanget. Vi shoppar när vi är ledsna, när vi är glada, åt oss själva och åt våra närmaste. Shoppingen har blivit som en drog för många och inte minst ungdomar jämför kläder och utseende på ett näst intill destruktivt sätt. Mönstret genererar inlåsningseffekter. Det blir svårt att bryta mot normer och att se alternativen. Och som någon i publiken betonade – vi blir sedan 60-talet inte längre lyckligare av vår ökade konsumtion, tvärtom, den ökade konsumtionen påverkar oss negativt.

Psykiska problem
Cecilia Solér gick så långt att hon sa att man kan bli sjuk om man inte får konsumera: psykiska problem och i förlängningen en ökad frekvens självmord. Bloggaren Blondinbella nämndes som ett konkret exempel på hur ett ensidigt konsumtionsfokus ledde till ångestattacker och sjukdom (som hon själv öppet berättat om i något sammanhang). ”Vi är alla shop-a-holics light” som Cecilia uttryckte det. Ingen är opåverkad.

Det kan gå fort
Lösningen måste ligga i att varva ner tempot, ge oss själva mer tid och mindre utrymme för överkonsumtion, kanske lägre arbetstid, ändrade skattesystem, skatteväxling etc. Rökningen försvann på några få år från det offentliga rummet. Omställningar kan gå fort.

 

Allmänintresse eller särintresse? Om elen.

Posted on by
Reply

Svensk Energi byter nu fot när det gäller elanvändning. Tidigare har man uppmanat sina medlemmar, elbolagen, att uppmuntra en minskad elanvändning hos allmänheten. Nu har Svensk Energi en annan strategi. Enligt en debattartikel från Naturskyddsföreningen m.fl. på DN Debatt (länk se nedan) vill elbolagens branschförening nu att ”släcka-lampan-tipsen” tas bort från elbolagens hemsidor och att elen ska ses som en ”prisvärd hjälte” i konsumenternas ögon.

Konflikt: Allmänintresse mot särintresse
Svensk energi försvarar sig i en annan debattartikel (länk nedan)  med att lyfta fram att ”med rätt kunskap kan kunderna göra medvetna val.” Och att energifrågan måste se ur ett helhetsperspektiv. Mellan raderna läser man en avvägning mellan det politiskt korrekta att hushålla med energi och branschens behov av att långsiktigt säkra upp en stabil efterfrågan på elenergi. På ett relativt tydligt sätt synliggör debattinläggen den generella intressekonflikt som hela samhället står inför: Allmänintresset kontra särintresset. Vi vill totalt sett minska slöseriet på resurser, även energi. Samtidigt måste producenter och systemägare ha en rimlig avkastning på investeringar och en budgeterbar framtid.

Hushållning måste vara grundprincipen
Samhällsekonomiskt är det naturligtvis en stor fördel om vi kan reducera energianvändningen där den inte behövs, effektivisera, byta lampor till LED, stänga av förbrukning som egentligen inte behövs, byta till modernare teknik. Miljö- och klimatmässigt är det naturligtvis dessutom smart att frigöra produktionsresurser för elexport. Eftersom en stor del av svenskproducerad el är klimatneutral kan exporten reducera behovet av klimatskadlig fossilbaserad elproduktion i andra länder. Elbolagen kan rimligen också få mer betalt av elanvändare i andra länder, där elen är dyrare.

Tror branschen på en smart framtid?
Det hade varit mycket mer intressant om Svensk Energi i sin kommunikationsstrategi resonerat kring den stora omställning som rimligtvis kommer inom något decennium, när fossildrivna fordon ersätts med eldrivna. Och hur ett verkligt smart elnät kommer att påverka alla parter: konsumenter, producenter, distributörer, elbolag etc. Att förmå sina medlemmar att ta bort ”släcka-lampan-tipsen” sänder märkliga signaler. Man tycks inte lita på sin egen tekniks fördelar. Tror man inte på smarta elnät?

Två hål i väggen
Man vill – tycks det – helst tillbaka till 80-talets ”två-hål-i-väggen”-reklam, som gick ut på att el bara ”finns” och ska användas. Det är inte ansvarstagande för framtiden, det är inte proaktivt, det är inte nyskapande. Det är bara trist.

Länktips:
Naturskyddsföreningen mfl: http://www.dn.se/debatt/branschen-vill-stoppa-rad-om-minskad-elanvandning
Svensk Energi: http://www.dn.se/debatt/elkunder-med-koll-gor-medvetna-val
Slutreplik: http://www.dn.se/debatt/svensk-energi-har-fundamentalt-fel

Att utveckla en stad: Några slutsatser

Posted on by
Reply

I en stadsdeltidning, Tidningen Nordost, utgiven av Direktpress, är huvudnyheten i nr 16 att Göteborgs stora utvecklingsprojekt ”Utveckling Nordost” får kritik av föreningar och personer verksamma i Angered och Bergsjön. ”Man borde bjudit in alla föreningar och gett tydlig information så att vi alla tillsammans hade kunnat arbeta mot det gemensamma målet.” Och ” … viljan är god… men… när det väl gällt har befogenheterna saknats”. Hur ska egentligen en stad utvecklas?

Vad och var
Utveckling Nordost pågår 2011 – 2013 och är hälftenfinansierat av EU och har en total budget på över 120 millioner kronor. Projektet drivs i bolagsform och har fokuserat på fyra områden: nya jobb, kultur, nya mötesplatser och ett gott liv i Angered och Östra Göteborg, som är förvaltningarnas namn för de geografiska områden som inkluderar Hammarkullen, Hjällbo, Kviberg, Kortedala, Bergsjön, Lövgärdet osv.

Projekt är inte lämpliga för processer
Under 2012 hade jag förmånen att få göra några månaders punktinsats i projektet. På så sätt fick jag även en inblick i projektets arbetssätt, metoder och drivkrafter. Mitt intryck är att projektformen är svår att utgå ifrån för att genomföra bestående förändringar. Det handlar om processer, om relationer, om att bygga förtroenden och medagerande. Sådant passar dåligt in i projektformens strikta ramar. Projekt är hierarkiska. Processer är relativa.

Framtiden som ett planerat projekt
Projekt måste fördefinieras (”Vad vill ni göra?”), förfinansieras (”Vad kommer det att kosta”) och kvalitetssäkras för att inte landa snett som det nerlagda ungdomsprojektet ”Upp!” (”Har ska det organiseras?”). Kvar efter dessa åtgärder blir ett litet manöverutrymme för improvisation, där idéer kan fångas upp i takt med att de utvecklas i samråd med boende, företag och andra intressenter. Eller som projektledaren Susan Runsten säger i tidningsintervjun: ”Eftersom det här är ett EU-projekt var vi tvungna att komma på formuleringarna i förhand för ansökans skull.” Verklig utveckling, och särskilt mänsklig sådan, kan inte planeras fram i alla detaljer. Man kan ge ramar och förutsättningar, men sedan måste det finnas ett utrymme för själva växandet. Och tur är väl det.

Bra eller bättre ?
Projektet gör trots allt en massa bra saker. Ett stort antal delprojekt genomförs, en del med riktigt stor potential att göra nytta under många år framöver. Det är bra och det kommer att göra skillnad. (Jag hoppas få tillfälle att återkomma till några av dem senare i år).
Men ändå dröjer känslan kvar – vad hade kunnat åstadkommas för 120 miljoner? Om pengarna hade kunnat användas på ett sätt som fullt ut involverade företag, boende, fastighetsägare, skolor, idrottsföreningar, kulturföreningar och andra intressenter i ett tidigt skede?

Olika förväntningar
Flera av de boende i Bergsjön pekar på den lokala kraften, föreningarna, eldsjälarna, som de anser staden/projektet missar att bjuda in på rätt sätt. Dialogen har varit bristfällig, det har funnits en otydlighet på vilket sätt projektet skulle knyta an till det som redan pågår i föreningslivet och bland de som bor och verkar i stadsdelarna. Förväntningarna har antagligen varit orealistiska. När Göteborgs Stad informerar om att man tänker satsa stora pengar i utveckling av eftersatta stadsdelar väcker det naturligtvis förhoppningar hos dem det berör. Att det finns strikta regelverk kring hur skattepengar får användas ska vi vara tacksamma för. Men baksidan av detta är att det uppstår helt olika bilder och förväntningar på vad som kommer att kunna hända när pengarna väl ska användas.

Jämbördigt erfarenhetsutbyte
En dellösning måste vara att skapa kontinuitet i relationerna mellan staden (SDF), lokalt näringsliv, bostadsbolag, föreningsliv och lokala aktörer i övrigt. Så att det finns en kontinuerlig ömsesidig förståelse för vilka frågor medborgarna tycker är viktiga, vad man arbetar med, vilka idéer som utvecklas, vilka nya företag som är på gång att etableras osv. Ett mer jämbördigt erfarenhetsutbyte än när staden ska ”hjälpa” de ”behövande”. (Vilket också behövs, men har en annan karaktär på relation och åtgärder).

Några slutsatser
– Hållbarheten byggs underifrån, men samordnas bäst på en högre nivå.
– Förnyelse och förvaltning kräver olika perspektiv och olika kompetenser.
– Kontinuitet, processer, med dialog på olika plan och i olika syften är avgörande.
– Delaktighet, ansvarsfördelning och tydlighet i rollerna är andra viktiga parametrar.
– Involvera lokala eldsjälar och föreningar och skapa handlingsutrymme för utveckling.
– Gör det tillåtet att misslyckas med enstaka delar, bara ambitionen var rätt.
– Helhetsperspektivet har svårt att rymmas i det kommunala delperspektivet.
– Specifikt Göteborg: Knyt an arbetet till 400-årsfirandet.

Länktips: www.utvecklingnordost.se

Skolan: Om lärare och helhetssyn på barnet

Posted on by
Reply

Partiledardebatt i SVT 5 maj.  En tävling i att inge störst förtroende. Flera viktiga frågor diskuteras. Journalisterna bedömer dagsform, argumentation, retorik. Som om det snart vore dags för ”Sweden – douze points” från olika jurygrupper. Är det verkligen Sveriges viktigaste frågor och största problem man diskuterar? Trots allt ganska skönt att höra folkpartiledaren erkänna att ”vi har haft en lite för glättig inställning till privatisering”, men naturligtvis inte utan att först anklaga motståndarsidan för ett principiellt motstånd mot privatisering.

Trollformel – men vad ska formeln åstadkomma?
Skolan ska förstatligas, säger tre av partierna. En trollformel som rimligen döljer ett antal olika möjliga delbeslut. Programledarna följer inte upp detta. Menar partierna samma sak? (Det gör de naturligtvis inte). Oavsett – staten kan knappast ha en åsikt om vilka skolbyggnader som behövs, eller på ett klokt sätt ta beslut om hur rationellt (läs=låg lärartäthet) skolan får bedrivas i staden respektive på mindre orter och på landsbygden. Staten kan vara en garant för likabehandling, men knappast en optimal beslutsorganisation för att hantera löpande drift av skolan.

Skolvalet
(V) är starkast emot skolvalet – endast undantagsvis ska föräldrar få möjlighet att välja skola, tycker man. Det man missar är att kvalitet i skolan inte handlar om att uppifrån bestämma vilka elever som ska gå i samma klass. (V) resonerar som om det är eleverna som har ansvar för kvaliteten. Som om kvotering av motiverade och omotiverade elever skulle vara lösningen. Motivation är f.ö. något som varierar över tid hos varje elev.

Nyckeln är bra lärare, motiverade, kunniga, tydliga
Naturligtvis är det lärarna som via höjda löner, höjd status och en större pedagogisk frihet ska utgöra kärnan i den kompetenshöjning som skolan behöver. När lönen blir attraktiv söker sig de mest kompetenta studenterna till lärarutbildningen och till läraryrket. Med duktiga lärare sugs alla elever, även de (V) vill hjälpa genom att förhindra ett fritt skolval, in i kunskapssökandet och lärarna kan levandegöra vad ökad kunskap kan innebära, hur spännande det kan vara att lära sig nya saker. Med bra lärare som både har kunskaper och färdigheter, egenskaper och ambition kan utvecklingen vändas.

Är du lönsam, lille vän?
Det flera av partiledarna tycks fokusera på är att skolan ska lyckas ”producera” anställningsbara personer som kan bidra i samhället, betala skatt och höja svensk konkurrenskraft och BNP. Det går inte att låta bli att tänka på Peter Tillbergs klassiska  tavla ”Är du lönsam, lille vän?” – Har verkligen ingenting hänt ?

Hela människan
I grunden är det synen på människa, kunskap och lärande som avgör hur man ser på skolans, lärarens och individens roll. När jag och min dåvarande fru valde Waldorfpedagogiken för våra barn var det för att den skolformen ser på människan och kunskapen ur ett helhetsperspektiv och medvetet säkerställer en genomtänkt parallell utveckling av barnet tankemässigt, socialt, kroppsligt/motoriskt, själsligt och andligt. Det är människor skolan ska stötta i deras utveckling, hela människor. Inte produktionsenheter, skattebetalare eller konsumenter.

Nästa partiledardebatt: Om synen på människan
Tänk om nästa partiledardebatt uteslutande kunde få handla om synen på människan, synen på människans roll i samhället, samhällets roll i människans liv och hur vi bygger en värld som bättre tar till vara varje människas unika förutsättningar utan att skada våra gemensamma resurser och vår livsmiljö.

Länktips: Är du lönsam, lille vän?
Kort om Waldorfpedagogiken