Frihandel låter bra, men…

President Obama besökte Sverige och samarbetsviljan tycks stor. Presidenten ville lära sig mer om forskningen kring svensk miljöteknik och fick på KTH möta några exempel på lovande svenska uppfinningar och produkter som kan göra stor skillnad.

Två bra exempel
Solvatten, som jag mötte första gången för 8-10 år sedan i Halmstad på en miljötekniktävling, kan lösa en stor del av den fattiga världens dricksvattenproblem. Och Powertrekk, en bränslecell/batteripack som kan bli en viktig energibärare för konsumentelektronik, laddad med vatten och med förutsättningar att ersätta mycket av dagens miljöbelastande strömförsörjning. (Länkar till Solvatten och KTH nedan).

Frihandel
Huvudämnet på agendan under sverigebesöket var annars frihandelsavtalet mellan EU och USA, som det exportberoende Sverige skulle dra stor nytta av, heter det. Vi skulle få sälja mer elektronik, bilar och livsmedel har man sagt. Det som inte nämns lika ofta är att importen av samma produkter också skulle öka. GMO-baserade livsmedel skulle därmed lättare hitta kanaler till den svenska marknaden.

Eskils vägval
Eskil Erlandsson, som vurmar för ”Det svenska Matlandet” och de spillror av svenskt lantbruk som fortfarande fungerar, ställer sig således bakom att vi medvetet öppnar upp för det industrijordbruk som med hänsynslösa metoder pressar fram billiga råvaror från köttfabriker, round-up-ready-grödor (dvs GMO-modifierade grödor som klarar att står emot kemisk bekämpning av naturens organismer) och annat elände som vi inte ens vill veta att det säljs som ”livsmedel”.

Vem står emot?
Det vill till att svenska konsumenter sätter upp ett mottryck mot denna industri, som naturligtvis ser EU som en viktig marknad, där det finns strukturella förutsättningar för massimport av billiga råvaror. Klarar våra bönder att konkurrera med en ökad import? Och frågan är om konsumenterna klarar att ifrågasätta utvecklingen och om samma politiker som nu släpper fram eländet också har kraft att ifrågasätta konsekvenserna av sina beslut.

Paradox
En märklig paradox är president Obamas och många amerikaners (berättigade) upprördhet över kemikalieanvändningen i det syriska kriget, men som stillatigande uppmuntrar förgiftandet av det egna jordbruket. Ett jordbruk som bryter ner ekosystemen är naturligtvis oförenligt med ett ansvarstagande för hållbarheten. Att delar av kemikalierna dessutom hamnar i slutprodukter finns numera många belägg för. Den officiella räddningsplankan brukar heta ”gränsvärde”. Vilket gränsvärde har en daggmask?

KTH-länk här.
Solvatten och president Obama här.

To bi or not to bi

Upp emot en tredjedel av bisamhällena i USA överges. Man har länge undrat över orsaker och samband. Nu har flera studier visat att det finns en direkt koppling mellan användandet av s.k. neonikotinoider i jordbruket och den allvarliga minskningen av bin. (Se nedan för direkt länk till en bakgrundsartikel).

”Det största hotet”
Ett tyskt företag pekas ut som ansvarigt för att ha tagit fram bekämpningsmedlet som gör att bina inte hittar hem till sin drottning. Immunförsvaret försvagas och bina klarar inte längre sin viktiga pollinering. Kevin Hackett, som arbetar på federal nivå i USA och leder arbetet med jordbrukets bi- och pollineringsprogram säger att ”detta är det största hotet mot vår livsmedelsförsörjning”.

Flera hot: monokultur och GMO
Insektsbekämpningen, som ju uppenbarligen fungerar över förväntan, är tyvärr inte det enda hotet mot de viktiga bina. Monokulturer ger en ensidighet i näringsintaget för bina och som extra börda tvingas bina dessutom försöka överleva de genetiskt preparerade växterna, som ibland t.o.m. tillförts bekämpningsmedel i laboratoriet.

Ändrat synsätt: Partnerskap
Bill McKibben har formulerat problem och lösning på ett tydligt sätt: ”Past a certain point, we can’t make nature conform to our industrial model. The collapse of beehives is a warning – and the cleverness of a few beekeepers in figuring out how to work with bees not as masters but as partners offers a clear-eyed kind of hope for many of our ecological dilemmas.” Ungefär: ”Bortom en viss gräns bryter vår industriella modell mot naturen. Bisamhällenas kollaps är en varning – och det hoppfulla inför flera av våra utmaningar i det som rör våra ekosystem är att några få biodlare nu arbetar på att finna sätt att arbeta med bin som partners istället för att de är underställda vårt sätt att tänka.”

To bi or not to bi är verkligen frågan.

Länktips: (från reuters.com) här.