Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Två perspektiv på barn: individ och struktur

Posted on by
Reply

För att samhället ska klara framtidens utmaningar krävs att vi värderar barnens behov. på ett tydligare och konsekvent sätt. Detta har med det kulturella kittet att göra, de gemensamma värderingarna och vårt sätt att bete oss mot varandra. Hur är vi mot våra barn? På individnivå och på systemnivå?

Sorgen
En ung flicka begår självmord i Kumla. Troligen mot bakgrund av flera faktorer, men möjligtvis har en vuxens mans pedofilaktiga nätbeteende varit bidragande i tragedin. Och samtidigt kämpar hundratals barn och ungdomar i vårt land en inre och en yttre kamp, när de dagligen utsatts för mobbning och icke-kontakt med andra. Ensamt. Isolerat. Hopplöst. Och ännu värre måste det vara med den stora sorg det innebär att inse att ens barn inte längre orkade leva.

Kluvenhet
Hierarkierna härskar och utstötningsmekanismerna är obönhörliga samtidigt som ohejdad idoldyrkan och drömmen att själv bli en hyllad idol, bli sedd, förför och lockar med gemenskapskänslor å ena sidan och berömmelse och framgång å den andra. Hur kluvet måste inte detta kännas. Att å ena sidan köa timvis för en skymt av sin idol och å andra sidan längta efter att själv få stå i rampljuset, vara någon.

Vara på nätet?
Man ropar på skolan. Skolan ska lösa detta, rapportera, agera. Lärarna ska vara på nätet, ha koll. Som om nätet var en plats. Jag vet inte var jag skulle vara om jag skulle vara nätvandrare. Kolla filmer på Youtube? Följa några kända taggar på twitter? Hur skulle man kunna ”vara på nätet” ? Man kan försöka gå med i FB-grupper där unga är med, det är en liten möjlighet, men det finns ingen chans att se vad enskilda elever skriver till varandra. Vare sig kärleksfullt eller fyllt av hat. Hur skulle någon kunna göra det?

Är barnen viktigast?
En ändring skulle kunna vara att prioritera umgänget i familjen, runt middagsbordet osv, verkligen ägna varandra tid. Verkligen lyssna – på riktigt. Inte prioritera egna måsten före barnens. Hellre prata lite med andra föräldrar, lyssna, stämma av. Inte kompromissa som vi tycks tendera att göra. Hellre finnas där. Inte fångas in av tidstjuvarna.

Signalen
Samhället, kommunerna, skulle kunna visa att barnen är den viktigaste investeringen. Skolbyggnader måste få kosta. De måste hålla hög kvalitet. I Henån på Orust står en felbyggd ny skola oanvändbar sedan länge bara för att någon, oklart vem, trott sig kunna spara pengar genom att bygga billigt. Men signalen från vuxenvärlden är tydlig: det är inte så viktigt hur barnen och deras lärare har det. Billigt är viktigast. Hur blev det så? Är inte barnen det mest värdefulla vi har?

Hög tid att lita på lärarna
Nu kommer signaler om att lärarna ska få mer tid för undervisning. Administrationen ska minska. Är det inte ganska typiskt? Kontrollbehovet, omyndigförklarandet av lärarkåren har tillåtits gå så långt att själva grundidén med skolan har urholkats. Tacka tusan för att de bästa lärarkrafterna flyr yrket. När skolan började hanteras som en kostnadspost i budgeten istället för som en investering i framtiden hamnade vi i en samhällelig utförsbacke. Skolan är för viktig för att reduceras till mätbara årstjänster, kvadratmeter och genomsnittsbetyg.

Alla resurser ska tas till vara
Och ändå är hela samhället beroende av att våra unga får en bra utbildning. För att klara en ökad internationell konkurrens på industriproduktionsidan ska Sverige överleva på IT, på tjänstesektorn och på smartness. Gapet mellan verklighet och vision bara växer. Med en försämrad grundutbildning står vi allt svagare i konkurrensen. Det är summan av vad vi gemensamt lyckas producera av produkter och tjänster som bygger vårt välstånd. Men då måste vi ta tillvara alla mänskliga resurser på ett mycket bättre sätt. Oavsett skillnader i bakgrund och förutsättningar.

Lika illa i vinstdrivna skolor
Feltänket finns dessutom oavsett ägarstruktur. De vinstdrivna skolor som ingår i koncerner och bolag beter sig på liknande sätt när de prioriterar ner eleverna. Läs vittnesmålen i denna artikel: http://www.expressen.se/ledare/lararnas-vittnesmal-ar-chockerande/.

Slutsats
Både på individnivå genom att inte tolerera mobbning och på systemnivå genom att beslutsfattare prioriterar rätt kan vi hjälpa våra unga till en bättre framtid. Ska det vara så svårt?

Klarar vi pensionerna?

Posted on by
Reply

Forskas det tillräckligt brett på de sociala trygghetsystemen? Tanken väcks när jag tar del av ett seminarium via UR-Samtiden, där bl.a. den norske professorn Björn Hvinden från Tromsö visar på viktig statistik och framtidsprognoser. (Se länk nedan). Vår BNP har fyrdubblats i Norden på 30 år. Under samma tid har de offentliga utgifterna i Sverige ökat cirka 50%. Nära var fjärde medborgare i Sverige kommer om 30 år att vara 65+. Klarar vi detta?

Flera perspektiv
Bjrön Hvinden inleder sitt anförande med att förklara att han inte är nationalekonom. Hans ämne är sociologi. Samtidigt kan jag tycka att det är just sambanden mellan en hållbar samhällsekonomi, individers och gruppers inställning till den gemensamma finansieringsformen, befolkningsutveckling, politik, värderingar och anpassning till nya globala förutsättningar som blir avgörande för möjligheterna att utveckla våra trygghetssystem.

Politiska skiljelinjer i Norge
Björn Hvinden berör de politiska skiljelinjerna och intressant i det sammanhanget är hur det norska Fremskrittspartiet en gång uppstod ur ett missnöje med skattetrycket i Norge och numera är det parti i Norge som tydligast försvarar de rådande trygghetssystemen. Dock med det tillägget att det nämna partiet vill begränsa rättigheterna för personer från länder utanför OECD att ta del av de generella trygghetssystemen.

Skatten som lockbete
Här finns en risk för framtiden, som kan vara svårt för de politiska partierna att hantera. Å ena sidan vill partierna vädja till olika invånares värderingar och identifikation. Att politiken man vill föreslå bäst tar tillvara just en viss målgrupps intressen på bästa sätt. Det finns ett element av identifierbar gruppegoism som varje parti adresserar. Skattepolitiken är ett exempel på detta. ”Rösta på oss så sänker vi din skatt” eller ”Rösta på oss så höjer vi skatten för någon annan”, osv.

Lära av Japan?
Ska vi klara de multipla hoten (klimat, global ekonomi, resurser, energi, vatten, fördelningsfrågor, millenniemålen…) behövs en starkare sammanhållning än förut. Ska vi öka känslan av tillhörighet och innanförskap måste klyftorna minska. Kanske är det Japan vi ska lära oss av. Under 20 år har man haft en stagnation i sin ekonomi. Befolkningen blir äldre, till råga på allt har man drabbats av jordbävningar, tsunamis och utslagen elproduktion. Och ändå – inga rapporter om kravaller, ingen social oro, snarare en beundransvärd tålmodighet och ett accepterande av rådande läge. (Sveriges Radios program Konflikt tog upp delar av detta häromdagen, se länk nedan)

Ny forskning
Det som behövs nu är tvärvetenskaplig forskning som fångar upp vår tids frågor på ett annat sätt än den gängse forskningen. Som vågar väga samman socio-ekonomiska perspektiv med politik, värderingar och samhällsutveckling. Som på ett intelligent sätt väger samman alla parametrar och utgår från business as unusual. Och som förstår vilka utbildnings- och folkbildningsuppgifter som finns framgent. Utbildning som behövs inte minst för de personer som upplever sig marginaliserade i utanförskap och passivitet.

Länktips: UR-Samtiden (januari 2013)  http://www.ur.se/Produkter/174928-UR-Samtiden-100-ars-valfard-och-sen-da-Norges-socialforsakringssystem .

Konflikt 9 mars: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=5468071 .

En milstolpe i Trollhättan

Posted on by
3

Vi befinner oss i slutet av FN:s dekad för lärande inom hållbar utveckling. *) Det går för långsamt, på tok för långsamt, tänker jag. Det som sker på utbildningens område för att förstärka processerna för ökad kunskap och en tydlig hållbarhetsprofil både i utbildningssystemet och i samhället i stort. Ska det ta sådan tid att förändra kurser och program? Är det inte uppenbart att alla människor behöver ha nya verktyg för att kunna fungera inom ramen för hållbarheten? Och att utbildningssystemet har en extra viktig roll i detta? Visst känns det oroväckande att dekaden beslutades 2002 i Johannesburg och att den ännu inte gjort ett tydligt avtryck i det dagliga livet? Desto roligare att kunna berätta om en milstolpe i Trollhättan.

Kick-off för RCE Västra Götaland
Den 1 mars 2013 är det ”Kick-off” för RCE Västra Götaland. **) Till en fullsatt samlingslokal i Trollhättan har initiativtagarna från bl.a. Studieförbundet Vuxenskolan och Högskolan Väst kallat dem som känner sig engagerade i lärande för hållbar utveckling. Knappt 50 personer ägnar en dag åt att dela med sig av sina tankar, grupparbeta, lyssna och nätverka. Här finns personer från kommuner, universitet, NGO:er, projekt och enskilda. Uppsala Universitet är på plats. Malmö Stad skickar blommor och en hälsning.

Olikheterna en tillgång
RCE Västra Götaland vill möjliggöra nätverkande och kunskapande för att stärka hållbarheten. (Eller tvinga fram hållbarheten, tänker mitt otåliga alter ego).
Presentationsrundan tar nästan en minut per person. Alla har ju något viktigt skäl till att vara där. Mångfalden och olikheterna känns tydligt som en tillgång. Verkligheten kan beskrivas på olika sätt. Vi har olika roller. Samtalen berikar.

Några klyftor att resonera kring
Initiativgruppen har förberett med sex ”klyftor” som vi får välja att samtala kring.

  • Ord – Handling,
  • Stad – Land,
  • Hegemoni – Interkulturalitet,
  • Formellt – Informellt – Icke-formellt lärande,
  • Nuvarande respektive Hållbart ekologiskt fotavtryck,
  • Kortsiktig tillväxt – Globalt ansvarstagande.

 

Stolpar
Vi ägnar en timme åt tankeutbyte och diskussioner i de olika grupperna. Eftersom alla är inne i frågeställningarna blir det snabbt konkreta frågeställningar och kloka inspel. Alla vill bidra. Våra olika bakgrunder berikar. Det blir omöjligt att notera allt. Här några stolpar som jag kommer att bära med mig. (Många fler klokheter sades – detta är ett personligt urval).
– Vad är spetskompetens när det gäller hållbar utveckling?
– Vilken roll spelar människosynen och etiken?
– Hur ska studenter bli duktigare än sina lärare?
– Skapa mervärden genom samverkan, nya perspektiv, genom att inspirera andra.
– Utgångspunkten är det genuina engagemanget, ta vara på bredden, låt nätverken växa.
– Tillitens betydelse, viktigt att stegvis bygga en infrastruktur för relationer och kunskaper.
– Dela erfarenheter, pröva sig fram, potential att alla ska kunna och vilja vara delaktiga.

UNESCO m.m.
Nestorn Carl Lindberg, som bl.a. är medlem av Unesco:s högnivågrupp inom utbildning för hållbar utveckling, håller efter lunch ett anförande där han redogör för de viktigare internationella milstolparna och händelserna. Överraskande är att Sveriges utbildningsminister undertecknat en överenskommelse i Bryssel i november 2010, där EU:s utbildningsministrar enats om slutsatser kring utbildning för hållbar utveckling och att denna överenskommelse ännu inte gjort något synligt avtryck i Sverige. Särskilt som Carl Lindberg ger exempel på hur både Kina och Indien arbetar med frågan. Varför gör inte Sveriges regering mer?

Mod och respekt
Talen fortsätter. Förskoleperspektivet. Högskolan i Väst. De långväga gästerna från Uppsala berättar om sitt arbete att få till stånd ett RCE i Uppsala. Man betonar vikten av teori och praktik. Hur staden och landet måste samverka. Hur det både behövs mod att ta steg framåt och respekt för andras åsikter.

Allt finns
Själv betonade jag i mina inspel betydelsen av helhetssyn, hur viktigt det är att överbrygga där det uppstått ”stuprör” och alldeles för åtskilda ansvarsgränser i samhället. Att vi måste gå från en konkurrensekonomi till en samverkansekonomi, där samhällsnyttan måste gå före egennyttan. Liksom att allt finns. All teknik, alla strukturer, all kunskap vi behöver finns. Den ska bara hitta rätt plats på rätt sätt. Bara….

Stort Tack till initiativgruppen för en värdefull dag.

*) FN:s dekad läs mer http://www.desd.org
**) Regional Center of Expertise Västra Götaland http://rcevast.wordpress.com
Ytterligare länktips: http://www.cemus.uu.se

Att tänka på: Vad är skillnaden mellan
”Utbildning inom Hållbar Utveckling” och ”Lärande för Hållbar Utveckling” ?

Lösningen är på nästa nivå

Posted on by
Reply

Kriserna vi står inför hänger ihop. Ett överutnyttjande av resurser (mänskliga och naturens), en snabb exploatering av högvärdig fossil energi, ett hänsynslöst utnyttjande av ekosystemtjänsterna, kortsiktiga vinstintressen på en frisläppt finansmarknad, klimatkonsekvenser av vår oreflekterade förbränning, okontrollerad skövling av skogar, okontrollerat överfiske av havens resurser, oreglerat kretsloppstänkande med förödande resultat för fiskar och fåglar, ett jordbruk med övertro på handelsgödsel och skadebekämpande onaturliga ämnen, ett köp-och-släng-samhälle utan dess like och en samhällsekonomi som förutsätter ökade ansträngningar i samma stil … visst har vi ett antal kriser att hantera. Och fler ändå…

Sträva efter att lösa problemen synkront
Men så länge vi tror att vi kan vända utvecklingen, så länge lösningarna finns eller skymtar runt hörnet så länge måste vi sträva efter att rida utvecklingen rätt. Samtidigt.

Det finns alltid en högre nivå
Ett sätt att förhålla sig är att i samband med identifikation av ett delproblem på vardagsnivå och i samband med att vi på bästa sätt försöker åtgärda problemet samtidigt lyfter blicken en eller två nivåer. Varje problem och lösning hänger ju ihop med verkligheten på minst ett sätt. För att säkerställa att vi inte missar något blir det viktigt att se sammanhanget, helheten. Systemnivåerna över problemnivån blir de nivåer vi måste behärska för att säkra att dellösningen inte orsakar nya problem eller förvärrar något annat.

Begränsningar: tid, kunskap, ansvar, ekonomi
Det är inget nytt. Einstein sa något åt det hållet, att det inte går att lösa ett problem på samma nivå som det uppstått. Ganska logiskt. Samtidigt har vi svårt att åstadkomma detta. Ibland för att ansvarsområden och befogenheter är beskurna. Ibland för att kunskaper saknas. Ibland för att det är bråttom eller för att det kostar för mycket.

Den egna begränsningen
När det ropas på ”modiga beslutsfattare” är det nog väldigt ofta just detta som saknas. Modet att inse att den egna kompetensnivån inte räcker till. Att någon annan behöver säkerställa att dellösningen passar in i helheten.

Motsättningar
Riktigt komplicerat blir det när två enskilt positiva lösningar ställs mot varandra. Genomförs den ena sker det med automatik på bekostnad av den andra. Den ständigt återkommande vargdebatten kan illustrera ett dilemma åt detta håll. Vi vill skydda vargen samtidigt som djurägare och renskötare lider svår skada av vargens härjningar. (Och just till detta dilemma finns naturligtvis tänkbara lösningar som att staten (vi alla) går in och ersätter djurägare och samebyar för dödade djur). Ett annat infekterat beslutsområde är vindkraftsetablering kontra naturupplevelse eller störningsfri boendemiljö. Just i sådana fall är det de överordnade perspektiven som kan vara vägledande. Inte lätt, men nödvändigt.

De tvådimensionella myrornas paradox
Ibland tänker jag på oss människor som tvådimensionella myror som kryper omkring på ett tredimensionellt klot. Vi går bevisligen åt olika håll, men kommer ändå tillbaka till där vi var. Och vi förstår inte hur det kan gå till. De tvådimensionella myrorna ser inte den tredje dimensionen. Vi måste förstå att lösningen ligger på nästa nivå.

Köpcentra, e-handel och samhällsutveckling

Posted on by
Reply

Hur kommer affärer, butiker och köpcentra att utvecklas de närmaste åren? Kommer butiker att öka eller minska, kommer vi få se fler eller färre externa köpcentra? Hur kommer konsumenterna att vilja köpa sina varor? Blir e-handeln dominerande? Det här är viktiga frågor inte minst för dem som investerar i fastigheter och deras långivare. Men det är också avgörande för i vilken riktning samhället utvecklas.

E-handelns fördelar
Alla som bryr sig om transporternas miljöpåverkan inser att vi behöver minska det individuella resandet med egen bil till och från butiker. Energi- och klimatmässigt är det osmart att distribuera produkter på det sätt vi vant oss vid alltsedan privatbilen blev förstahandsvalet för våra inköpsresor. När Internet och e-handel nu blivit allt vanligare kan en del av inköpsresorna elimineras. Konsumenten kan beställa när hen vill och ofta finns ett utlämningsställe på gångavstånd.

Mat, böcker, teknik och biljetter
Viss e-handel innebär dessutom hemleverans vid dörren. De alltmer populära matkassarna är det kanske tydligaste exemplet på detta. I fallet med matkassarna finns fler mervärden för konsumenten: någon har tänkt ut rätt mängd varor, tänkt ut recept och variation. I bästa fall är dessutom varorna av god kvalitet, kanske ekologiska och utvalda enligt säsongens utbudsvariationer. Böcker och enklare teknikprodukter är två andra kategorier som köps mer och mer på nätet. Evenemangsbiljetter, resebiljetter etc kräver heller inte att konsumenten tar sig till en biljettkassa, vilket sparar resande och tid. Vi är nog bara i början av e-handelns utveckling.

Två faktorer som försvårar för butiker
Det finns gamla citymiljöer och affärsstråk som tappar i attraktionskraft. Först slås de ut av de externa köpcentra som ytligt sett förenklar för konsumenten att kombinera flera inköp på en gång, ofta i gallerior eller inomhuscentra, där bekvämligheten är hög och närheten till andra funktioner ökar attraktionskraften: kaféer, restauranger, biografer, lekytor osv. Därefter slås de gamla cityområdena ut pga att köpstarka barnfamiljer primärt väljer bort att bosätta sig i centrala lägen. Kvar i centrum blir fåpersonshushåll, äldre och i vissa fall studenter som hittar billiga boenden i lägenheter som ännu inte renoverats eller blivit bostadsrätter. Färre och ekonomiskt svagare personer bor kvar på gångavstånd till city och de gamla butikerna. Citybutikernas kundunderlag minskar.

Landskronaexemplet
Jag har haft anledning att besöka Landskrona, en stad mellan Helsingborg och Malmö. Och där sett hur de centrala delarna förlorat attraktionskraft. Fastighetsägarna får svårt att renovera sina hus när bottenvåningens butiker slår igen. Detta leder till att hela fastigheten tappar i attraktionskraft på bostadsmarknaden. De som har valmöjlighet väljer att bo någon annanstans. Kvar blir de personer som saknar möjlighet att välja bostad. Boende och butiksföretag väljer bort de centrala lägena. En sådan utveckling kan gå väldigt långt.

Helhetsansvaret
Detroit i USA har drabbats av att hela kvarter och stadsdelar helt enkelt blivit övergivna. Ingen vill bo i förfallna hus, vilket gör att husen förfaller och områden förslummas. Så långt har det inte gått i Landskrona, men det är många faktorer som samverkar när ett samhälle hamnar på skuggsidan. Det är också oklart var ansvaret för detta finns. Kan man anse att en kommun har ansvaret för privata fastighetsägares investeringsbeslut? Knappast. Så hur fångar vi på ett bra sätt upp nedbrytningstendenserna i lokalsamhället?

Privatpersoners optimering – företagens konkurrenskraft
Några av drivkrafterna bakom samhällets utveckling är individuella val, där människor väljer att optimera sin livssituation utifrån ett antal parametrar. En annan drivkraft handlar om näringslivets konkurrenskraft. Var finns kunderna? Var finns ekonomin? Hur kan företaget bygga sina varuflöden så optimalt som möjligt? Var finns sammanhanget, klustren av butiker och andra företag? Hur blir företaget en attraktiv arbetsplats för jobbsökande?

Hur tänkte man?
Ingen vill ha ett uppifrån detaljplanerat samhälle där boendet och företagsetableringarna detaljstyrs av någon myndighet. Få vill heller ha ett helt fritt system, där ingen hänsyn tas till helheten och de långsiktiga konsekvenserna. Vi måste planera samhället. Hur individens fria val och företagens konkurrensförmåga ska möta behovet av helhetsstyrning är en intrikat fråga. Att det är svårt visar exemplet med köpcentret Emporia i Malmö. Malmö Stad har länge och framgångsrikt planerat stadsdelar och stadens utveckling ur ett hållbarhetsperspektiv. Men hur tänkte man när man byggde Emporia?

Lär av öarna
En möjlighet är att studera transporter, logistik, boende och varuflöden så som allt detta sköts på öarna. Det isolerade samhället måste lösa sin logistik på ett klokt sätt, även ur ett kretsloppstänkande. Man använder skrindor och kärror för lokala transporter. Man har naturliga omlastningsställen (oftast i hamnen) och man inser att allt som landas på ön på något sätt måste tas om hand. Öarna borde vara självklara studieobjekt för att se hur vi kan organisera samhällen på ett resursklokt och mänskligt sätt.

Länktips:
www.fastighetssverige.se/artikel/axa-e-handeln-har-underskattats-11289/.

Vi tål inte hur många försämringar som helst

Posted on by
Reply

Det finns en överenskommelse i Sverige och i de andra nordiska länderna. En tyst överenskommelse som utgår ifrån att staten i huvudsak gör rätt och skapar ett bra samhälle för medborgarna och att dealen är att vi alla betalar skatt för det som staten, kommunerna och våra myndigheter tillhandahåller: skola, vård, omsorg, sociala skyddsnät, infrastruktur, försvar, säkerhet, brandförsvar, barnbidrag, pensioner, grundtrygghet osv. Vi får se upp så att inte denna överenskommelse spricker.

Förväntningar
Om vi inte har ett polisväsende och ett försvar som kan hantera individuellt uppleva hot eller hot på nationell nivå uppstår en oklarhet: vad är det vi betalar för? Om inte sjukvården klarar att ge gamla och sjuka den vård och omsorg som vi anser rimlig tappar vi tilltron till samhället. Om inte skolan ger varje barn och ungdom en bra start i livet, om inte våra vägar, järnvägar, spårvägar och kollektivtrafik fungerar blir konsekvensen att vi slutar tro på våra demokratiskt valda företrädare. På varje område har vi på senare tid sett problemen växa.

Tvång?
Överenskommelsen tål några svackor och bakslag. Men inte på alla områden och inte samtidigt. Spårvagnseländet och biljettsystemseländet i vårt närområde är två konkreta exempel på misstag som inte borde få förekomma. När det gäller spårvagnarna hävdar de ansvariga politikerna att man inte kunde välja annat än det billigaste alternativet – då, anser man, hade politikerna både dragit på sig formell kritik och opinionens kritik. Man ansåg sig ”tvungna” att handla upp de italienska spårvagnarna.

Spårvagnarna avgörande för Göteborg
Naturligtvis hade man kunnat undvika att köpa de vagnar vi nu kommer att få leva med. Naturligtvis hade det varit möjligt att skriva upphandlingen så, att slitaget på spåren hade varit en viktig parameter, naturligtvis hade man kunnat kräva referenser på system som under 10 år klarat de svåra driftsförhållanden, luftfuktighet, salt osv, som gäller i Göteborg. Naturligtvis hade man kunnat kräva att få följa arbetet i fabriken för att under produktionsfasen säkerställa att rätt antikorrosionsbehandling användes, att rätt hjulaxlar, motortyper osv monterades. Naturligtvis hade man kunnat begära en prototypserie på några få vagnar som skulle gå på försök under värsta tänkbara väderförutsättningar. När vi nu har spårvagnar istället för tunnelbana som det kapacitetsstarkaste kollektivtrafiksystemet så skulle alla aspekter av nyleveransen noga övervägts i förväg. Det fick ju inte gå fel. Hela kollektivtrafiksystemet i Göteborg bygger ju på att vagnarna rullar och fungerar vecka in och vecka ut i 30 år eller mer. Man hade kunnat ta in oberoende experter, man hade kunnat lägga ribban på en säkrare höjd. Det hade sannolikt varit samhällsekonomiskt lönsammare och det hade definitivt stärkt förtroendet för det politiska systemet.

Försämringar
Det komplicerade och för spontanbesökaren närmast obegripliga biljettsystemet för att resa kollektivt är ett annat exempel. I dagens samhälle ska saker och ting fungera. Vi har hela världen i vår mobiltelefon, allt från kompisars adresser, all information om var jag hittar det jag letar efter, kontouppgifter och personliga fakta, nyheter, biljetter etc. Inte nog med att det valda biljettsystemet i grunden inte utgår från resenärens sätt att bete sig – nu har livlinan med sms-biljetter förändrats så att turister och tillfällighetsbesökare får ännu svårare att åka kollektivt. Varje sådant utvecklingssteg som upplevs som en försämring är förödande för tilltron till det gemensamma, det skattefinansierade.

Inrätta remissinstanser
Min slutsats är att ingen ser till helheten. Varje delbeslut kan se klokt ut på papperet. Men ur ett samhällsperspektiv och ur en allmän känsla av att allt blir bättre är det nu på många områden som medborgarna upplever försämringar. Det ska inte behöva vara så. En lösning skulle kunna vara att inrätta både permanenta och tillfälliga remissinstanser, som ur olika perspektiv får ge synpunkter på de större besluten, de som påverkar vardagen för många. Det hade även varit en användbar mekanism inför beslutet om Västsvenska paketet.

Bortom tillväxten

Posted on by
Reply

”The post growth economy is coming to us – by design or by desaster”. Detta säger en ekonomiforskare från Tyskland, Niko Paech, i en intervju på YouTube – länk se nedan. Fler och fler forskare kommer till tals angående tillväxten, ekonomin och hur vi behöver ett nytt paradigm som håller ihop olika, delvis motstridiga, intressen.

Vetenskapligheten ger utrymme för skeptiker
Alarmister brukar skeptiker benämna de personer, som ständigt påpekar hur allvarligt läget är. Skeptiker och förnekare tar gärna position utifrån ett tolkningsföreträde. Klimatfrågan är ett sådant exempel. Eftersom IPCC inte med 100% säkerhet kan fastställa den mänskliga påverkan på den pågående klimatförändringen raljerar skeptiker och förnekare gärna kring den osäkerhet som vetenskapen per definition måste förhålla sig till. Vi vill gärna tro att det blir en sommar även i år, men 100% säkra kan vi inte vara.

Kakan krymper
Ekonomer delas inte normalt inte in i skeptiker och alarmister. Inte ännu. Men det skulle inte förvåna om vi om 5 år talar om tillväxtskeptiker och tillväxtsupporters. Nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt tycks vara en förutsättning för ett antal kalkyler på statsekonominivå. Hur ska våra växande och åldrande befolkningar få en allt större del av den offentliga kakan? När kakan slutat att växa?

Ûberkonsumtion
Samtidigt har Niko Paech rätt. Ekonomin efter tillväxten är på väg emot oss. Antingen som en planerad händelse eller som en katastrof. Jorden och naturens förutsättningar sätter absoluta gränser för resurs- och energiuttag. Ûberkonsumtionen driver en überproduktion som tvingar fram en überekonomi. Vi konsumerar numera långt över vad jorden naturligt återskapar och tär därmed kraftigt på ”kapitalet” istället för att skörda överskottet. Det Niko Paech föreslår är kraftigt förkortad arbetstid som ett sätt att dra ner konsumtion och produktion, samtidigt som han inser att ett sådant förslag skulle möte kraftigt motstånd.

Ta ledigt
Arbetstidsförkortning för att rättvist sänka konsumtionsnivån skulle troligen bara fungera om den blir lagstadgad.   Istället för att krisbranscher drar ner sina volymer skulle vi alla dra ner på vår arbetstid. Istället för att några blir arbetslösa skulle vi alla ”ta ledigt” någon dag per vecka. Rimligtvis samtidigt sänka lönen och dra ner på konsumtionen, framför allt den konsumtion som sker utöver de basala behoven.

Lördagarna – minns ni?
Vi slutade arbeta på lördagar på 60-talet, 40-timmarsveckan med 5 vardagar och en ledig lördag blev praxis. Det är ingen naturlag att arbetsveckan ska se ut på det sättet. Det är fullt tänkbart att vi alla går ner till 32 timmars arbetsvecka. Möjligen skulle det vara praktiskt att införa detta i form av två lediga halvdagar: måndag förmiddag och fredag eftermiddag. Eller så gör arbetsmarknadens parter upp hur de 32 timmarna fördelas.

Nya helgdagar: hela jul och nyårshelgen
En möjlighet är att införa ett antal nya helgdagar, då i stort sett hela befolkningen blir arbetsbefriad. Från den 23 december och till den 2 januari skulle kunna vara ett antal sådana dagar. Eftersom de i praktiken har blivit en sammanhängande ledighet för väldigt många som tar semester, kompledighet och annat för att få vara lediga över jul och nyår. Varför inte lagstifta om detta, när det ändå är praxis?

Hur som helst. Niko Paech har rätt. Vi behöver planera för ekonomin bortom tillväxten, diskutera olika lösningar, vrida och vända på argumenten. Annars möter vi katastrofen.

Länktips: Intervju med Niko Paech. http://www.youtube.com/watch?v=zTgqVNMaSmU.

Grafen som möjlighet för ekosystemet

Posted on by
Reply

Jag har tagit upp nanotekniken flera gånger på den här sidan (länkar se nedan). Atomslöjd kallas det också. Industritillämpningar, nya läkemedelsapplikationer och smarta nya ytskikt för solceller… det finns många lovande applikationer för den nya tekniken. Många av partiklarna består av metaller, grundämnen som i felaktiga koncentrationer kan vara giftiga för både människa och miljö. Silver är ett av de vanligaste nanomaterialen, men zink, koppar, kol och guld finns också med på listan.

Grafen-satsningen
EU-kommissionen utsåg nyligen grafen (Graphene) till ett av de första s.k. flaggskeppsprojekten, som får otroliga 1000 millioner Euro i stöd för att möjliggöra för 126 forskargrupper från 17 länder att forska och utveckla möjligheterna kring detta lovande nanostora material med unika egenskaper. Chalmers har fått förtroendet att leda denna satsning under 10 år. En fantastisk möjlighet, naturligtvis.

En möjlighet att tänka helhet
Om vi tänker strategiskt för Sverige och Västsverige är det naturligtvis intressant att koordinera industrisatsningar och annan forskning i relation till den möjlighet det 10-åriga flaggskeppsprojektet innebär. Tänker vi dessutom ett varv till skulle Sverige och Chalmers kunna ta ett helhetsgrepp kring nanotekniken just med utgångspunkt i grafen-applikationerna. Säkerhetsfrågorna, livscykelperspektivet, risker, kartläggning, registrering, gränsvärden och lagstiftning runt användande av främmande ämnen i det naturliga kretsloppet skulle plötsligt kunna få en helt ny betydelse både på forskningssidan och för den industriella tillämpningen.

Möjlighet
Tänk om 5- 10 procent av forskningssatsningen kunde få gå till att säkerställa att ekosystemet förblir intakt. Och tänk om den forskningen finge bilda skola för andra främmande ämnen i ekosystemet. Kanske hittar vi då vägar ut ur den svåra sits vi försatt oss i genom att helt sonika blunda för baksidan av industrisamhällets expansion.

Tänk om…

Länktips:
http://christerowe.se/2012/10/nr148-chalmers-och-hallbarheten/
http://christerowe.se/2012/10/nr145-nanoteknik-och-life-science/http://christerowe.se/2012/09/nr125-nationell-plan-for-nanotekniken/

Vägen till det hållbara 2030?

Posted on by
1

Det är inte helt vanligt att en bok eller en rapport försöker greppa helheten kring en hållbar utveckling. I november 2012 gjorde Naturvårdsverket ett försök genom att publicera Christer Sannes 140-sidiga rapport ”Hur kan vi leva hållbart 2030?”. (Länkar se nedan). Teknikutveckling, energi- och resursanvändning, ekonomi och samspelet mellan olika utvecklingsspår redovisas huvudsakligen ur ett svenskt perspektiv, samtidigt som den globala dimensionen ständigt gör sig påmind i Sannes läsvärda skrift.

Jobben
En sällan diskuterad motsättning lyfts i rapporten, den mellan politikers vision om mer jobb och ökad sysselsättning å ena sidan och näringslivets effektiviserings- och rationaliseringssträvan som, å andra sidan, handlar om att spara arbetstid och i förlängningen producera samma volym och resultat med färre arbetade timmar, färre anställda. Näringslivets produktivitetsökning som möjliggör löneökningar står på så sätt i motsatsförhållande till politikers strävan att få fler människor i arbete. Delvis döljs denna motsättning av företagens expansionsvilja. När fabriken säljer mer behövs fler som arbetar.

Mjölken
En sektor där rationaliseringen är tydlig är jordbruket. Mekaniseringen av jordbruket och sammanslagning av jordbruksenheter har det senaste halvseklet inneburit att tusentals arbetstillfällen försvunnit. Mjölkningen, som fortfarande kunde vara manuell för 50 år sedan ersattes först med mjölkningsmaskiner och senare med helautomatiska mjölkningsrobotar. De dyra mänskliga händerna ersattes med investeringar i avancerad teknik. Korna producerar dessutom 5-6 gånger mer mjölk per år än innan racet började. Hur människor, djur och natur påverkas av dessa åtgärder har varit sekundärt. Överordnat har varit att öka ”lönsamheten”. Nu står vi där med en mjölkproduktion i Sverige som har gjort allt för att rationalisera, inte får betalt för sina kostnader och nu endast har kvar att rationalisera bort sig själv.

Konsumtionsfällan
Hur vi använder ett ökat konsumtionsutrymme redovisas i Sannes rapport. När vi tjänar mer konsumerar vi mer. Frågan blir då hur vi på ett privat plan kan se vår ökade köpkraft i ett nytt ljus. Går det att avstå ökad konsumtion när resurserna finns? Om målet är att höja sin lön, skaffa sig en bättre privatekonomi, bättre boende, mer prylar, fler resor… hur gör vi för att använda vår ökade köpkraft på ett hållbart sätt? Detta är ingen enkel förändringsprocess. Socialt och kulturellt finns en djupt rotad målbild av vad som kännetecknar framgång och välstånd i livet. Visst finns det människor som sparar, som betalar av sina lån, som delar med sig. Men en stor andel av en ökad disponibel inkomst används för konsumtion. Vilka mekanismer som ska bryta denna trend är nödvändigt att diskutera och samtidigt ha i åtanke att konsumtions- och volymökningarna är många företags överlevnadsmöjlighet. Företag med anställda, som ska ha lön och löneökningar…. På två sätt sitter vi fast i dagens konsumtionsfälla.

Sluta blunda
De politiska partierna blir irrelevanta om de fortsätter blunda för dessa systemfel, som vi måste tackla på ett rättvist och uthålligt sätt. Idédebatten i de politiska partierna måste börja handla om hur vi bygger det hållbara samhället, där globalt rättvis välfärdsökning snarare än ekonomisk tillväxt är det eftersträvansvärda. Där allmänintresset ställs över varje särintresse.

Länktips: Powerpoint om rapporten ”Hur kan vi leva hållbart 2030?”  här.
Rapporten kan laddas ner här.
Kortkort sammanfattning i text här.

Kompensera för feltänket?

Posted on by
Reply

Nu kommer rapporter om att mindre än 1 procent av resenärerna hos SAS frivilligt väljer att kompensera sina flygresor. I radions Studio Ett den 28 januari förklarade en representant för SAS att klimatkompensation framför allt är ett val för de resenärer som bokar via SAS hemsida. En delförklaring som nämns är att företagen samlar ihop sina resor och klimatkompenserar alla resor i en klump inför årsbokslutet.

Varför kompenserar vi inte?
Hur kommer det sig att så få resenärer väljer att kompensera sina resor? Är det fel väg att gå? Är det ett annat system som behövs? Är det för komplicerat att kompensera? Känns det meningslöst? Hur kommer det sig att svenskar som reser mycket och också anser sig klimatmedvetna, som källsorterar och köper energismart belysning inte kompenserar för CO2-utsläppen när de köper sin flygresa?

Flera mekanismer
Klimatet är en fråga som engagerar på flera sätt. Utsläppsrätter har nu införts även för flyget, något som kommer att kunna medverka till att påskynda minskningen av flygets miljö- och klimatpåverkan. Utöver det egna arbetet kan flygbolagen erbjuda klimatkompensation. Resenärerna kan enkelt addera en kostnad för trädplantering eller energiprojekt. Kompensation ska användas när alla andra rimliga åtgärder är vidtagna. Kompensation kan vara bra, men den löser inte grundproblemen.

Positiv livssyn
Mycket av de senaste årens miljödebatt har framställts som en fråga vi bör ha dåligt samvete för. Det är moraliskt korrekt att korrigera för sitt eget och andras felaktiga beteende. Men är verkligen kopplingen till moral och etik en långsiktigt framkomlig väg om syftet är att få till varaktiga beteendeförändringar? Livet måste vara bejakande, inte en försakelse. Särskilt inför och under en semesterresa vill vi koppla av, känna att vardagens bekymmer är långt borta och att vi kan få känna oss lite bortskämda, serverade god mat, festliga upplevelser och sol, sol, sol…

Lösningen ligger hos oss själva
Kanske är det så enkelt. Semesterresan är vårt andningshål, en ventil i vardagens gråa ansvarstagande, och den är svår att kombinera med ett återhållsamt, korrekt beteende. Slutsatsen blir att – som alltid – lösningen ligger hos oss själva. Det är genom att inse att det vi gör för planeten, för barn och barnbarn gör vi inte primärt för att tillfredsställa vårt eget gnagande samvete utan för att det är en självklar gärning. Vi lånar planeten de cirka 80 år vi vandrar här. Vi har ingen rätt att lämna planeten i sämre skick än när vi kom. Det ligger ingen uppoffring i detta. Det är ett självklart förhållningssätt. Faktum är att vi bör sträva efter att göra planeten en ännu bättre plats att leva på, så att andra människor i nutid och kommande generationer har fördel av vår tid på jorden.

Helheten
Ur detta kommer slutsatsen att klimatkompensation är som plåster. Den löser inte grundproblemet, kompensationen bromsar de allvarliga klimatproblemen en aning. Men det är genom en konsekvent eliminering av de system, som skadar förutsättningarna för liv på jorden som vi kan vända utvecklingen. Och då kan vi inte blunda för fattigdomen, ojämlikheten, akuta försörjningsproblem, sociala orättvisor och allt annat som måste betecknas ohållbart. Och när den förändringen på allvar önskas av tillräckligt många människor kommer den att ske.

Metod? Konkretisera. Tänk nytt.
Invändningen är solklar. Det går inte att ställa om hela samhället på en gång. Det är stegvis vi kan fasa ut de ohållbara strukturerna och ersätta dem med hållbara, rättvisa system. Det är genom konkreta, små steg vi kommer närmare målet. Ett sådant steg skulle kunna vara att de 800 miljonerna rikaste människorna anstränger sig att hjälpa de 800 miljonerna fattigaste. *) Globala lösningar på mikronivå. Tänk nytt.

Kompassen
För att de små stegen ska bli meningsfulla måste vi ha en kompassriktning. Just nu känns det som de flesta kompasser snurrar runt, runt. Kortsiktiga hänsyn ställs mot långsiktiga mål. Jobb mot skog, gruva mot renar, guld mot gröna skogar. Så kan vi inte ha det.

*) Man bedömer att cirka 800 miljoner människor inte har tillgång till rent dricksvatten idag.

Länktips: Klimatkompensation: http://uandwe.se/tjanster/klimatanalys/.