Frihandel låter bra, men…

President Obama besökte Sverige och samarbetsviljan tycks stor. Presidenten ville lära sig mer om forskningen kring svensk miljöteknik och fick på KTH möta några exempel på lovande svenska uppfinningar och produkter som kan göra stor skillnad.

Två bra exempel
Solvatten, som jag mötte första gången för 8-10 år sedan i Halmstad på en miljötekniktävling, kan lösa en stor del av den fattiga världens dricksvattenproblem. Och Powertrekk, en bränslecell/batteripack som kan bli en viktig energibärare för konsumentelektronik, laddad med vatten och med förutsättningar att ersätta mycket av dagens miljöbelastande strömförsörjning. (Länkar till Solvatten och KTH nedan).

Frihandel
Huvudämnet på agendan under sverigebesöket var annars frihandelsavtalet mellan EU och USA, som det exportberoende Sverige skulle dra stor nytta av, heter det. Vi skulle få sälja mer elektronik, bilar och livsmedel har man sagt. Det som inte nämns lika ofta är att importen av samma produkter också skulle öka. GMO-baserade livsmedel skulle därmed lättare hitta kanaler till den svenska marknaden.

Eskils vägval
Eskil Erlandsson, som vurmar för ”Det svenska Matlandet” och de spillror av svenskt lantbruk som fortfarande fungerar, ställer sig således bakom att vi medvetet öppnar upp för det industrijordbruk som med hänsynslösa metoder pressar fram billiga råvaror från köttfabriker, round-up-ready-grödor (dvs GMO-modifierade grödor som klarar att står emot kemisk bekämpning av naturens organismer) och annat elände som vi inte ens vill veta att det säljs som ”livsmedel”.

Vem står emot?
Det vill till att svenska konsumenter sätter upp ett mottryck mot denna industri, som naturligtvis ser EU som en viktig marknad, där det finns strukturella förutsättningar för massimport av billiga råvaror. Klarar våra bönder att konkurrera med en ökad import? Och frågan är om konsumenterna klarar att ifrågasätta utvecklingen och om samma politiker som nu släpper fram eländet också har kraft att ifrågasätta konsekvenserna av sina beslut.

Paradox
En märklig paradox är president Obamas och många amerikaners (berättigade) upprördhet över kemikalieanvändningen i det syriska kriget, men som stillatigande uppmuntrar förgiftandet av det egna jordbruket. Ett jordbruk som bryter ner ekosystemen är naturligtvis oförenligt med ett ansvarstagande för hållbarheten. Att delar av kemikalierna dessutom hamnar i slutprodukter finns numera många belägg för. Den officiella räddningsplankan brukar heta ”gränsvärde”. Vilket gränsvärde har en daggmask?

KTH-länk här.
Solvatten och president Obama här.

Hopp- och hotfullt om framtiden

Igår firade min tidigare arbetsplats Ekocentrum sitt 20-årsjubileum som stiftelse. Många av de företag och organisationer som varit med under framväxten deltog i firandet. I raden av föredrag stack ett ut: det av Erik Herngren från Kairos Future som landade i frågan om teknik och livsstil i relation till förväntad förändringsbenägenhet. Inte så förvånande trodde publiken på både och: nya system och en förändrad livsstil blir framtidens lösning på klimathotet osv.

Allt är möjligt
Det är naturligtvis hoppfullt att se båda dessa lösningar sida vid sida. Vi har tekniken och systemlösningarna och vi kan ställa om vår livsstil. Allt är möjligt. Frågan är vad som behöver hända för att detta ska förverkligas? Eller om frågan är för snävt formulerad. Ser vi inte hela bilden?

6500 unga
Nyfiken tittar jag in på hemsidan för Kairos Future (som inte har med Egypten att göra utan med Grekland och begreppen kring tiden, lärde vi oss). Hittar snabbt en rapport om hur 6500 unga från hela världen ser på sig själva och sin framtid. (Se länk nedan).  70 % ser positivt på sin framtid. Men mer än var tredje tillfrågad ungdom bedömer klimatfrågan som körd enligt undersökningen. Och hela 60 % anser att samhället framtid är mörk och att samhället har blivit alltför individualiserat. Man hajar till.

Vi mot dem
För sin egen del ser de unga fortfarande ljust på framtiden, men samhället är de mer pessimistiska kring. Lägg därtill förmögenhets- och inkomstskillnader mellan och inom länder, befolkningsutvecklingen med en ökande andel äldre som ska försörjas av de solidariska trygghetssystemen, klimat- och miljöhot, energiomställningen, krigen och upplösningen i länder som Syrien, Kongo och Somalia och ett tiotal andra omedelbara hot. Fram träder en bild av multipla hot, där risken är att makthavarnas fokus på konsumtionsdriven tillväxt och konstgjord andning till det finansiella systemet bidrar till att förvärra utvecklingen. Fram träder en motsättningarnas värld. En värld där en minoritet rika förskansar sig mot hotet från majoriteten fattiga. Vi mot dem.

Action!
Det duger inte att vänta och se. Varje gång vi hoppas att utvecklingen på något märkligt sätt ska korrigera sig själv (marknaden löser alla problem säger ultraliberalerna) lurar vi oss själva. Det finns tillräckligt med underlag för att konstruktivt och aktivt bidra till att vända utvecklingen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn, vi som råkar sitta på den rika sidan av gungbrädan.

Länk till rapporten:
http://www.kairosfuture.com/trender/global-youth-2013

Vatten – finns det något mer väsentligt?

Det är mycket vatten nu. Vattenfilmfestivalen i Göteborg ”Voices from the Waters” i samarbete med systerfestivalen i Indien har precis avslutats. Stockholm är denna vecka värd för den 22:a World Water Week, där tre tusen delegater träffas för att utbyta erfarenheter och hitta samsyn kring vattenfrågorna. Vattentemat berör och engagerar. Bra. Länkar: se nedan. Världsvattenveckan ska jag återkomma till.

Flera format i Göteborg
Det görs mycket film som berör vattentillgång, fiske, utvecklings- och rättvisefrågor. Arrangörerna i Göteborg (Nätverkstan) hade dessutom ordnat ett antal speedföredrag och samtal som gav en fördjupad förståelse för delar av den problematik som omgärdar vattnet som vår viktigaste livgivande resurs. Själv fick jag fem minuter och 10 bilder för att berätta om Svensk Vattenallians.

Viktoriasjön – dubbelt så stor som Östersjön och saknar sjökort
Dokumentärfilmen har sina fördelar och sina begränsningar. När vi matats i decennier av hollywoodsk dramaturgi kräver dokumentären något annat av oss betraktare. Storyn är inte tillrättalagd. Livet är mycket mer som i verkligheten (även om dokumentärfilmaren också gör sina urval, väljer klippteknik etc). I Suzanne Nilssons och Bengt Löfgrens ”Deep trouble in lake Victoria” möter de svenska experterna på sjökortsmätning den afrikanska lokalbefolkningens vardagsbekymmer. I alltför små farkoster försöker ugandier och andra att försörja sig på fiske, medan svenskarna har en vision av farleder över Viktoriasjön, som skulle underlätta handel och utbyte mellan länderna. Svenskarnas teknikfixering kontrasterar mot ugandiernas överlevnadsbehov på en daglig nivå. Ett mätningsarbete som normalt skulle vara klart på en vecka tar fem veckor eller mer. Bränslet är slut… Att få möta Bengt Löfgren IRL vid filmens visning var extra värdefullt.

EU:s nya lagstiftning – som gäller nationellt
Eller samtalet om utfiskningen, EU, forskningen och politikers respektive allmänhetens ansvar. Om hur vissa arter glädjande nog tycks återhämta sig i Nordsjön och torsken i Norra ishavet tycks trivas som – just det – fisken i vattnet…. Och om hur EU:s nya regelverk innebär att de nationella politikerna måste följa forskarnas bedömning av fiskekvoter för att möjliggöra ett hållbart fiske (senast år 2019 – bra jobbat Isabella Lövin). Men också hur osynliga resurserna under havsytan är. Gränslösa. Allas och ingens. Och att bara 0,6 % av alla fiskevatten är skyddade, 99,4 % är tillgängliga för exploatering.

Tematiska helger – varför inte ?
Det finns många frågor som behöver belysas. Kanske skulle det vara bra om vi vande oss vid att en gång per månad, en helg, ägna oss åt något principiell fråga som gäller något mer än det dagliga strävandet. Nu var det vatten den här helgen som gick. Nog borde vi kunna hitta 10-12 frågor som kan belysas genom filmens, forskningens och det lyssnande samtalets metodik. Kanske konsten och medskapandet har en roll. Skolorna….

Skärpning
Vi måste våga tänka i nya former och nya sätt att lära oss att förstå varandra och naturen. Den natur vi tror att vi kan tygla, men som snarare kommer att betrakta människan som något oönskat, som det gäller att bli av med. Om vi inte skärper oss.

Länkar:
www.voicesfromthewaters.se
www.worldwaterweek.org
www.vattenallians.se

Idéernas kamp

Ibland får man känslan att vår tids konflikter och motsättningar är symptom på något större. Syrien slits isär av strider mellan de som har och de som skulle vilja ha makten i landet. Egyptens ledare förstärker motsättningar istället för att bygga ett solidariskt, sammanhållet land. Klimatförändringarna möjliggör mer klimathotande arktisk oljeutvinning. Förmögenhetsfördelningen mellan rika och fattiga i världen är absurd.

Idéernas kamp
Jag kan inte låta bli att se ett mönster i alla dessa konflikter. Det som pågår tycks vara en idéernas kamp. Det verkar som om idén om medmänsklighet, ansvarstagande och empati som vägledande principer tycks förlora mot idén om kortsiktigt inflytande för det egna särintresset. ”Vi” definieras snävare och snävare. Inte ens barnens framtid tycks beröra.

Mellantider
Idéernas kamp pågår, tycks det, på alla möjliga plan och områden. Det långsiktigt rimliga och för samhället bästa tycks ständigt förlora mot de kortsiktiga intressena. Dow Jones stiger, Nazdaq faller – på bästa sändningstid beskrivs indikatorer som mellantider i ett race för den egna profiten. Vinner du? Förlorar du? Och i deklarationstider: ”Så här kan du undvika att betala skatt”… Varför tror vi att lägre skatt ger oss ett bättre samhälle?  Idén om att gynna sig själv på helhetens bekostnad finns överallt.

Upplösning
På global nivå är det mer och mer uppenbart att krig mellan nationer har blivit mer sällsynta. Istället är det befolkningsgrupper inom länder som strider mot varandra. Miliser kallas de ofta, som om de stod för något positivt. Laglösheten och bristen på alternativ livsföring tycks lägga grunden för piratverksamhet och systematiska kidnappningsförsök vid Afrikas horn. Respekten för andras liv och egendom saknas. Områden slutar att fungera som samhällen. Kvinnor och barn lider mest.

Kollissionen
Sanningen offras snabbt i dagens konflikter. Är det inte inte pressen i Ryssland och Vitryssland som åläggs begränsningar så är det USA som jagar sanningssägare som Manning och Snowden med hundraåriga fängelsestraff för att de blottlagt obehagliga sanningar. Lite märkligt är det att höra ledande svenska politiker mumla när principen om det öppna informationssamhället kolliderar med statens behov av kontroll. Varför förs inte en livlig och principiell debatt om denna avvägning? Vilken version av Stasi-samhälle vill vi egentligen ha?

Kompassen
Det var enklare förr. Var och en fick sin dos av etisk fostran en gång i veckan när prästen stod i predikstolen. Idag måste var och en finna sin moraliska kompass. Uppenbarligen har vi en bit kvar innan principen om medmänsklighet och människokärlek står över egoismen. Kampen fortsätter.

Ett torg för alla på lika villkor

Precis där jag bor i Linnéstaden i Göteborg har man gjort om en infartsgata till en bussgata och samtidigt passat på att fräscha upp ett litet torg som heter Sveaplan. Ny beläggning, lite planteringar, torgkänsla osv. Nordenskjöldsgatan byter, i alla fall delvis, karaktär från traditionell stadsgata med parkeringsfickor till torggata.

Synd om affärsidkare
Arbetet har tagit lång tid och kostat mycket pengar. I media och sociala fora ondgör sig många över försämringar för bilismen och störningar som inneburit stora förluster för affärsidkare i området. Helt perfekt har inte ombyggnaden skett, kan man säga. Men vad händer på ett torg som återerövrar marken?

Öppenhet – både möjlighet och hot
Känslan när man går på den stensatta torg/gatumarken, där bilar, cyklar, gående och serveringar förväntas samsas intuitivt, är att platsen har blivit mer jämlik. Vi rör oss alla på ett mer jämlikt sätt. Inga övergångsställen som tvingar gående att anpassa sina rörelser till fordonens hastighet och riktning. Inga parkeringsfickor, där bilarna tidigare automatiskt tog utrymme. Men heller inga skyddsräcken eller säkerhetszoner. Är man långsamtgående pensionär med dålig syn, småbarnsmamma med spralliga barn eller vinglig cyklist får man liksom skylla sig själv om det händer något. Man är utlämnad.

Reaktioner
Den segregering och den prioritering i trafikslag, som gäller i andra delar av staden och som gällt även här, som också strukturerat flödena i hastighet och tillhörighet är borta. Platsen är allas. Några serveringar har förstått möjligheten och sprider ut sina bord och stolar så långt de vågar. Bilister tvekar. ”Får man köra här”? Andra kör på som vanligt. ”Här har jag alltid kört och här ska jag fortsätta att köra”. (Typ).

Form och innehåll
Exemplet får mig att reflektera över form och innehåll. Hur väsentligt det är att ha rätt form för det innehåll som eftersträvas. Ska platser vara tillgängliga för alla, ska formen stödja den funktionen. Ska människor mötas är det mötet som är centralt. Är det logistik och förflyttning som är syftet måste rummet gestaltas för detta. Jag funderar över Järntorget.

Järntorget
Är det oklarheten i syftet med Järntorget som stör? Det är en väsentlig knutpunkt i kollektivtrafiken västerut från och till centrum, samtidigt som torget försöker locka oss att stanna upp vid fontänen, vid kiosker, butiker och serveringar. Bilarna har fösts undan till två sidor, men spårvagnsgnisslet skär fortfarande sneda cirkelsegment genom helheten. Är det detta som hindrar Järntorget att bli ett riktigt torg? Kompromissen, som inte blir bra?

Överför tänket till andra områden
Vilken tur att jag inte är arkitekt och behöver förhålla mig professionellt till frågan. Nu kan jag bara fånga upp mina egna och andras reaktioner på stadsrummets gestaltning och fundera fritt. Troligen har form-och-innehålls-gestaltningen stor betydelse för många fler sammanhang. I projekt, där man vill skapa delaktighet och dialog. I festivaler som ska kännas tillgängliga, osv. Sveaplans öppna torg- och gatuyta kanske kan inspirera på helt andra områden. Vad vet jag?

Tio små naglar och hållbarheten

Ett VM i friidrott äger rum i Moskva. Superstjärnan glider över högsta höjden.  Pressen och prestationen är på hög nivå. Favoriten vinner, nationen jublar. Jelena Isinbajeva tar emot guldmedaljen. Hemma-VM tycks bli ett triumftåg.
Nästa dag uttalar sig Rysslands hjältinna om regnbågsfärgade naglar. Hon tar skarpt avstånd och fördömer markeringen som Emma Green Tregaro gjort. ”Det är respektlöst mot vårt land och våra medborgare. Jag stödjer vår regering”, säger stavhopperskan och tillägger att ”vi har inte de problemen i Ryssland”.

Vad är problemet?
På vilket sätt har stavhopp och idrott med hållbar utveckling att göra? Vad gör det för skillnad om en nationalikon uttalar sig till stöd för sin regering? Är det inte rimligt, förresten, att hon gör det? Att hon ställer sig bakom sitt lands lagar?

Legitimerar förtryck
Naturligtvis är det ett problem. Dels att ett land med sin huvudstad i Europa år 2013 stiftar lagar som gör livet svårare för en utsatt minoritet. Dels att samma land har inskränkt press- och yttrandefrihet och inskränker de mänskliga rättigheterna. Och dels att en aktiv på toppnivå i en världsidrott utan att reflektera eller att problematisera så förbehållslöst ställer sig bakom en förlegad människosyn och därmed legitimerar en fortsatt diskriminering och fysisk/mental press på personer med en icke-hetero-läggning. Kanske hade hon inget val. Eller kanske är hon så fast i gamla fördomar och föreställningar att hon faktiskt tycker det hon sa. Oavsett vilket är det sorgligt.

Individnivå
Respekten för andra människor, empatin, förståelsen för andra människors värderingar och ställningstaganden är fundamental för att bygga broar mellan folk. Vi ser hur polarisering och maktfrågor sliter sönder länder inifrån. I Syrien och nu i Egypten. Länder krigar inte längre mot varandra. Nu sker striderna mitt i hjärtat av varje stat, varje nation. Om vi inte lyckas grundlägga mänskliga rättigheter på individnivå kommer våra samhällen att krackelera, precis som nu sker inför våra ögon i några utsatta länder. Mänskliga rättigheter är en individfråga.

Klok flicka
En hållbar utveckling är ingen teoretisk konstruktion. Det är en ständig process i syfte att möta verkligheten så klokt och så långsiktigt vi bara kan. Tio små naglar på en göteborgstös blir därför så viktiga för att påminna oss om individens ansvar.

Är ägandet centralt i energifrågan?

I tidningen Ny Teknik presenteras just ny teknik, många gånger med välunderbyggda debattartiklar från kunniga forskare och specialister. Bland annat skriver forskarna om hur ny teknik kan lösa vår tids stora bekymmer med klimatförändringarna och fossilberoendet. Allra senast var det en professor i molekylär biologi som hävdade att vi måste se bortom teknikskiftet och fokusera betydligt mer på energisparåtgärder. (Länk se nedan).

Vitvaror som glödlampor?
Professor van der Spoel argumenterar för att energikrävande vitvaror måste bytas ut och pekar i samma andetag på bristen på incitament när det tar 10 år att tjäna tillbaka inköpet i form av lägre energipris. Energikrävande vitvaror borde fasas ut på liknande sätt som nu sker med glödlampor, hävdar professorn, och lägger därtill behovet av en skatteväxling som beskattar fossilenergi och som gynnar de företag och privatpersoner som planerar för låg energianvändning. Därutöver vill han se en lag som skyddar överuttag av resurser ur bl.a. skogen, för att säkra biologisk mångfald.

Vem säljer negawatt?
Van der Spoel har rätt i att vi alltför lite talar om energibesparing. Ett problem är att det inte finns ett särintresse som driver besparingsfrågan på allvar. Det finns inte tydliga aktörer på marknaden som enbart tjänar pengar på att vi minskar vår energianvändning. Förvisso finns det framsynta energibolag som inser att de måste göra om sin affärsstrategi och som argumenterar för lägre energianvändning, men de gör det i den takt de samtidigt kan fasa in nya affärsmodeller, som exempelvis genom att knyta upp sina kunder i funktionsavtal, där man säljer inomhusklimat i stället för kilowatt-timmar (kWh). Nog bra, men inte bra nog.

Hur gör vi?
Frågan är hur vi skapar ett energisystem som prioriterar utfasning av fossilberoendet, som ger incitament till energibesparing och som tryggar en snabb omställning till förnybara energislag? Kanske måste vi ta radikala grepp för att säkra omställningen?

Prioriteringar
Det tål att fundera på om omställningen till ett klimatneutralt energisystem måste överordnas principen om en avreglerad energimarknad. Man kan också fundera över om det är rimligt att aktieägares (kortsiktiga) intressen är viktigare än planetens långsiktiga välmående, dvs är det rimligt att energiförsörjningen baseras på privatägda aktiebolag? Energibolagens vinster borde gå till nyinvesteringar i förnybar energi, inte till aktieutdelningar till placerare. Energifrågan är så fundamental att detta måste diskuteras.

Kooperativ, kommuner, staten
Andelsägande är intressant, eftersom investering, resultat, vinst och samhällsnytta kopplas till lokalsamhällets behov och boende. Gemensamt samhällsnyttigt ägande genom staten, landsting, kommuner, kooperativa föreningar etc borde vara den bästa vägen att gå för att trygga försörjningen och framför allt säkra långsiktigheten i investeringar som kan ersätta de energisystem som inte hör hemma i ett hållbart samhälle.

Marknaden löser problemen på fel sätt
Marknaden löser inte alla problem, eller löser problemen på ett ibland smärtsamt sätt. Det ingår i marknadsekonomin att det finns vinnare och förlorare, att några tjänar på att det går sämre för andra. Ofta är det en bra princip för att sålla bort de företag som inte klarar konkurrensen, men för en global ödesfråga som hur vi ställer om energisystemen behövs andra och långsiktiga spelregler.

Invändning
Invändningen kan vara att vi idag lever på en integrerad elmarknad, att priset på vår el sätts på en nordisk och europeisk nivå, vi kan inte själva isolera oss från omvärlden osv. Men det handlar om produkten, elen, som distribueras. Det långsiktiga handlar om hur vi använder vinsten. Ska vinsten betalas till privata ägare eller ska vinsten användas för att trygga en snabb och hållbar omställning av energisystemet?

Kunniga styrelser
Styrelsen i varje energibolag över en viss storlek borde utses och bestå av kunniga personer, som förstår energifrågan, klimatfrågan och hur man bygger en långsiktig affärsmässighet. Inte genom brunkol i Tyskland, inte genom att bygga in oss i ett fortsatt beroende av uran, inte genom att tillåta fracking. Utan genom att konsekvent fasa ut fossilberoendet, uppmuntra energibesparingar och byte till snålare apparater samt genom att satsa på förnybart. Ett helhetsgrepp för framtiden.

Länktips till artikel i Ny Teknik:
klicka här.

Regionala Almedalsveckor behövs!

Nu börjar Almedalsveckan, en märklig tummelplats för politiska partier, media, näringsliv, myndigheter, frivilligorganisationer, opinionsbildare, samhällsintresserade och andra aktörer. Riksmedia fokuserar av tradition på partiledartalen. De år åtta till antalet. Men Almedalsveckan handlar om 2300 events: debatter, seminarier, föredrag, möten, mingel… där olika organisationer kommer till tals. Detta tycks media inte vilja kännas vid.

Korsbefruktning
Almedalsveckan är en unik möjlighet till korsbefruktning och nya insikter, om uppdatering av forskningsläget på olika områden, om att lyssna till näringsliv, organisationer, myndigheter och andra initierade, att samtala och överbrygga mellan sektorer i samhället. Detta är långt viktigare för demokratin än att åtta partiledare talar och blir intervjuade i några soffor.

Den orättvisa bilden
Folkbildningsdelen av Almedalen är något som media medvetet eller omedvetet tonar ner. Istället brukar man lyfta hur mycket skattepengar som går åt för att myndigheterna ska kunna medverka på plats. Eventuellt för att förstärka bilden av veckan i Visby som ett enda stort mingelparty, där journalister, opinionsbildare och makthavare roar sig på allmänhetens bekostnad. Den bilden är orättvis och kan bara förstärka intrycket av att maktens män (och kvinnor) distanserar sig från ”vanligt folk”.

Mötesplatser behövs
Mycket ofta är det ”mötesplatser” som nämns som viktiga förutsättningar för lokal och regional utveckling. Man inser på kommunnivå att det behövs neutrala mötesplatser där de långsiktiga frågorna får utrymme att diskuteras, där forskare, allmänhet, beslutsfattare, näringslivschefer och andra får lyssna till varandras slutsatser, kan diskutera lösningar och jämföra varandras verklighetsbilder.

Inrätta en ”Almedalsvecka” regionalt
Almedalen skulle eventuellt behövas i varje hörn av landet, i lokal/regional form, för att på ett koncentrerat, prestigelöst sätt och i samtalsform diskutera frågor som bara delvis berör varandra, men som kan visa sig värdefulla att ta upp i samma sammanhang. De oväntade mötena, de nya tankarna och idéerna behöver en plats att ta form. Almedalen är till sin karaktär en nationell mötesplats för samhällsfrågor, inte primärt en arena för de åtta partiledarna.

Gräsrotsperspektiv
Jag ska sammanfatta veckan när jag får möjlighet, och försöka förmedla några av de viktigaste intrycken och nyheterna från mitt perspektiv. Det är inte de åtta eventen som är mitt huvudfokus. Det är det urval av intrycken från de 2300 övriga som jag gör som blir det jag tar med mig.

 

Nordiska ministerrådets hållbarhetsstrategi – för vem?

”Ett gott liv i ett hållbart Norden” publicerades den 12 juni 2013 av Nordiska Ministerrådet. En skrift på 36 layoutade sidor med förväntade rubriker som ”Ett nordiskt perspektiv på hållbar utveckling”, ”Utbildning, forskning och innovation” och ”Ett förändrat klimat”. Jag följer med intresse vad som händer på nordisk nivå eftersom jag  tror att de nordiska länderna har mycket att vinna på och bidra med genom att samverka mer. Därför var jag extra nyfiken på hur ministerrådet skulle formulera vår tids stora utmaningar och lösningar ur ett gemensamt nordiskt perspektiv. Utgångspunkter, ambitionsnivå, fokusering, nytänkande… det var med förväntan jag började läsa. (Länk se nedan).

Beteendeförändringar
Redan i inledningen börjar jag ana oråd. Brundtland 1987. Hm. Räcker det? Man har lagt till några ord om kulturens betydelse för hållbarheten, bra så. Men ansatsen kring hållbarheten kretsar kring den snart 30 år gamla Brundtland-texten. Illustrativt är hur man i det första kapitlet paketerar in behovet av beteendeförändringar:
” Möjligheten till ett rikt friluftsliv och tillgång till grönområden är viktiga ingredienser för mänskligt välbefinnande. Det ökar dessutom förståelsen för de insatser och beteendeförändringar som krävs för att utvecklingen ska bli mer hållbar.”
Jag får leta för att hitta mer text om livsstils- och beteendeförändringar – det som forskarna hävdar är ungefär halva lösningen på energi- och klimatfrågan.

Vi borde kanske…
Om sin egen verksamhet säger man, nästan lite överraskat, att det skulle faktiskt kunna göras något. Så här formuleras ambitionen för den egna organisationen:
” Även Nordiska ministerrådets och Nordiska ministerrådets sekretariats egen verksamhet och faciliteter ska vara hållbara. En möjlighet är att miljöcertifiera hela verksamheten. Detta skulle även kunna gälla Nordiska rådet och Nordiska kulturfonden.”
Hoppla. Yrvaket konstateras att vi borde kanske göra något. Vad sänder detta för signaler?

Kontrastlöst
Det som vid en läsning bekymrar allra mest är att hela talet om hållbarhet ur olika perspektiv aldrig kontrasteras mot något ohållbart. Ingenstans framställs något som fel eller nödvändigt att ersätta med något hållbart. Kontrasterna uteblir. Därmed blir hela skriften en utslätat, tillrättalagd, politiskt korrekt text, som inte är avsedd att förändra något. Det finns ingen dramatik, inget motsatsförhållande, inget erkännande att decennier av politik och verksamhet lett fel. Tvärtom är texten en illustrativt exempel på hur man kan beskriva ett önskvärt tillstånd utan att relatera det till det som ska elimineras. Jag hittar inget exempel på detta.

Mantrat
Hållbarheten lovordas upprepat som ett mantra. Så här heter det om strategin:
” Den övergripande målsättningen med strategin är att de nordiska länderna successivt ska utvecklas till mer hållbara välfärdssamhällen och att skapa positiva förändringar inom en överskådlig framtid. Fram till år 2025 ska betydande resultat inom de prioriterade områdena ha uppnåtts.”
Det låter ju fint, men när de goda idéerna aldrig får möta de mindre goda, när allt är ljust och vackert blir beskrivningen platt. Alla ska leva lyckliga i framtiden. Jaha. Det låter ju bra. Men var börjar omställningen, hur preciseras det ohållbara, vad av det nuvarande ohållbara systemets totalintegrerade ekonomi måste förändras för att en hållbar utveckling ska bli möjlig?

Sveket
Det kanske måste bli så här. När fem länder och några områden (Färöarna, Grönland och Åland) ska enas om en skrift. Den måste kanske bli urvattnad och livlös? Kompromissandets förbannelse? Eller tycker man att formuleringarna blev bra? Är man nöjd på Nordiska Ministerrådet? Tog Norden sitt globala ansvar för att leda världens länder i en hållbar riktning? Stakade man ut vägen med tydliga mål och åtgärder? Preciserade man nödvändiga förändringsmekanismer? Jag tycker inte det. Man sviker framtidens barn, man sviker utvecklingsländerna, man sviker i ett läge när man kunnat ta ett betydligt större ansvar.

Fyra frågor illustrerar andan i strategin
Vem är läsaren av strategin? För vem formuleras den? När bör-satserna staplas på varandra och självklarheter formuleras som nyheter blir hela skriften mer ett tidsdokument över politikens tillkortakommanden än något annat. Eller är jag orättvis? Så här står det om arbetslösheten, integrationen och den demografiska fördelningen:
” En av de viktigaste utmaningarna blir att verka för att en större del av den arbetsföra befolkningen deltar i arbetslivet. Det innebär bland annat att den invandrade befolkningen behöver integreras bättre i samhälls- och arbetslivet. Övergångstiden från skola till arbete behöver kortas ner och möjligheterna att förlänga arbetslivet behöver förbättras.”
Fler ska jobba, invandrare ska integreras, slöa ungdomar ska sättas i arbete och pensionärerna ska räkna med att jobba längre. Genom att undvika att sätta in dessa fyra frågor i ett sammanhang, väga deras betydelse mot varandra eller att värdera dem blir uppräkningen bara en ordkuliss.

Ljust istället för kontrastrikt
Kanske är det så här det blir. Nordens ledande politiker kommer från olika politiska partier. Man ska enas om skrivningar. Då blir det uddlöst och ointressant, utan problematisering och utan en vass analys. En ljus bild istället för en kontrastrik. En framgångsbild istället för en beskrivning av de uppförsbackar som väntar oss och hela mänskligheten.

Länk: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2013-725

Nu försvåras förnyelsearbetet

Låt mig först understryka att Västsvenska Handelskammaren gör ett bra jobb med att samla och stödja västsvenskt näringsliv. Mycket av det Handelskammaren driver är viktigt för företagens  och vår regions möjlighet att utvecklas. Men dagens (12 juni) annonsbilaga i GP, ”Internationella affärer”, som Mediaplanet ger ut i samarbete med Handelskammaren gör mig bekymrad.

En förenklad bild av vad som måste ske
Annonsbilagan på 16 sidor är fylld av annonser och har ett antal inflikade artiklar eller redaktionellt utformade texter på nio av sidorna. På sidan två, i en slags ”ledare” utvecklar Handelskammarens VD Johan Trouvé sina tankar kring Västsverige som Sveriges exportmotor, hur vi måste öka i kraft och tempo för att inte tappa position, hur investeringar i infrastruktur bevarar vår starka position och betydelsen av att skolan och affärsklimatet rättas till så att utländska företag och deras personal trivs, stannar kvar osv.

Intressanta delar
Jag läser alla artiklarna i bilagan. Om BRIC-länderna, om hur man ska bete sig för att göra affärer i Kina, om hur ett teknikföretag klarar sina affärer med stöd från Exportkredit-nämnden, en mycket intressant artikel om hur läkare från Sahlgrenska bygger upp en specialistklinik i Addis Abeba, Etiopien, om experttips kring handel med utlandet och en text av handelsminister Ewa Björling om handelshinder och regeringens vilja att öppna dörrar för svenska företag på tillväxtmarknader.

Minskad begriplighet
Bilagan når hundratusentals läsare i Västsverige med en lättillgänglig bild av Västsveriges exportsatsningar, ett antal annonserande företag och vad ledande aktörer tycker är viktigast att kommunicera. Jag blir orolig. Är detta hur Västsverige ska klara uppgiften att konkurrera, utvecklas och samtidigt vända ett antal negativa trender? Vad händer med de gemensamma bilderna och förståelsen för svårigheter och möjligheter om hälften av förutsättningarna inte nämns? Det känns som att läsa varannan sida av Strindbergs Hemsöborna.

Akuta frågor som kräver förändring
Någonstans i denna mediala bild av exportföretagens verklighet borde behovet av förändring och anpassning ha nämnts. Åtminstone i en bisats borde de mest akuta och mest allvarliga förändringsåtgärderna sammanfattats, som exempelvis:
Att Sverige och världen står inför en stor omställning av energisystemen av både resurs- och klimatskäl.
Att västsvenska företag, precis som alla andra, behöver se över sina affärsmodeller för att anpassa ekonomi, produktion, konsumtion, nyttjande och återanvändning till ett mer kretsloppsanpassat system i samklang med vad naturen långsiktigt tål.
Att nya synsätt måste gälla, där avfall ses som resurs, där överexploatering av människor och ekosystem upphör och där varje delbeslut bidrar till att framtidssäkra vårt samhälle och livsbetingelserna på jorden.

Ansvarsdelen nämns inte
Genom att låtsas att vi inte står inför stora strukturella förändringar sänder Handelskammaren signalen att fortsatt linjär tillväxt är både nödvändig och möjlig och att de problem som finns är hanterbara på en upplevd trivsel-nivå. Genom att inte nämna näringslivets eller exportindustrins ansvar för utvecklingen, där CSR är ett steg på vägen, signalerar man att dessa frågor inte är så viktiga.

Fundamentet för politiska beslut undermineras
Om vi inte ser behovet av en radikal förändring av den nuvarande konsumtionsdrivna ekonomin, den kreditbaserade pengatillströmningen och överutnyttjandet av jordens resurser kommer vi aldrig att få politiska eller företagens beslut att gå i rätt riktning. Just politiken behöver en acceptans hos gemene man för de beslut som ska tas. Med dagens annonsbilaga minskar förståelsen för vilka genomgripande förändringar samhället och näringslivet står inför.

Om inte båten sjunker kan vi ju fortsätta spela dansmusik på övre däck och låtsas som det regnar.
Översvämningarna i Centraleuropa rör väl inte oss, eller?