Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Allmänintresse eller särintresse? Om elen.

Posted on by
Reply

Svensk Energi byter nu fot när det gäller elanvändning. Tidigare har man uppmanat sina medlemmar, elbolagen, att uppmuntra en minskad elanvändning hos allmänheten. Nu har Svensk Energi en annan strategi. Enligt en debattartikel från Naturskyddsföreningen m.fl. på DN Debatt (länk se nedan) vill elbolagens branschförening nu att ”släcka-lampan-tipsen” tas bort från elbolagens hemsidor och att elen ska ses som en ”prisvärd hjälte” i konsumenternas ögon.

Konflikt: Allmänintresse mot särintresse
Svensk energi försvarar sig i en annan debattartikel (länk nedan)  med att lyfta fram att ”med rätt kunskap kan kunderna göra medvetna val.” Och att energifrågan måste se ur ett helhetsperspektiv. Mellan raderna läser man en avvägning mellan det politiskt korrekta att hushålla med energi och branschens behov av att långsiktigt säkra upp en stabil efterfrågan på elenergi. På ett relativt tydligt sätt synliggör debattinläggen den generella intressekonflikt som hela samhället står inför: Allmänintresset kontra särintresset. Vi vill totalt sett minska slöseriet på resurser, även energi. Samtidigt måste producenter och systemägare ha en rimlig avkastning på investeringar och en budgeterbar framtid.

Hushållning måste vara grundprincipen
Samhällsekonomiskt är det naturligtvis en stor fördel om vi kan reducera energianvändningen där den inte behövs, effektivisera, byta lampor till LED, stänga av förbrukning som egentligen inte behövs, byta till modernare teknik. Miljö- och klimatmässigt är det naturligtvis dessutom smart att frigöra produktionsresurser för elexport. Eftersom en stor del av svenskproducerad el är klimatneutral kan exporten reducera behovet av klimatskadlig fossilbaserad elproduktion i andra länder. Elbolagen kan rimligen också få mer betalt av elanvändare i andra länder, där elen är dyrare.

Tror branschen på en smart framtid?
Det hade varit mycket mer intressant om Svensk Energi i sin kommunikationsstrategi resonerat kring den stora omställning som rimligtvis kommer inom något decennium, när fossildrivna fordon ersätts med eldrivna. Och hur ett verkligt smart elnät kommer att påverka alla parter: konsumenter, producenter, distributörer, elbolag etc. Att förmå sina medlemmar att ta bort ”släcka-lampan-tipsen” sänder märkliga signaler. Man tycks inte lita på sin egen tekniks fördelar. Tror man inte på smarta elnät?

Två hål i väggen
Man vill – tycks det – helst tillbaka till 80-talets ”två-hål-i-väggen”-reklam, som gick ut på att el bara ”finns” och ska användas. Det är inte ansvarstagande för framtiden, det är inte proaktivt, det är inte nyskapande. Det är bara trist.

Länktips:
Naturskyddsföreningen mfl: http://www.dn.se/debatt/branschen-vill-stoppa-rad-om-minskad-elanvandning
Svensk Energi: http://www.dn.se/debatt/elkunder-med-koll-gor-medvetna-val
Slutreplik: http://www.dn.se/debatt/svensk-energi-har-fundamentalt-fel

Att utveckla en stad: Några slutsatser

Posted on by
Reply

I en stadsdeltidning, Tidningen Nordost, utgiven av Direktpress, är huvudnyheten i nr 16 att Göteborgs stora utvecklingsprojekt ”Utveckling Nordost” får kritik av föreningar och personer verksamma i Angered och Bergsjön. ”Man borde bjudit in alla föreningar och gett tydlig information så att vi alla tillsammans hade kunnat arbeta mot det gemensamma målet.” Och ” … viljan är god… men… när det väl gällt har befogenheterna saknats”. Hur ska egentligen en stad utvecklas?

Vad och var
Utveckling Nordost pågår 2011 – 2013 och är hälftenfinansierat av EU och har en total budget på över 120 millioner kronor. Projektet drivs i bolagsform och har fokuserat på fyra områden: nya jobb, kultur, nya mötesplatser och ett gott liv i Angered och Östra Göteborg, som är förvaltningarnas namn för de geografiska områden som inkluderar Hammarkullen, Hjällbo, Kviberg, Kortedala, Bergsjön, Lövgärdet osv.

Projekt är inte lämpliga för processer
Under 2012 hade jag förmånen att få göra några månaders punktinsats i projektet. På så sätt fick jag även en inblick i projektets arbetssätt, metoder och drivkrafter. Mitt intryck är att projektformen är svår att utgå ifrån för att genomföra bestående förändringar. Det handlar om processer, om relationer, om att bygga förtroenden och medagerande. Sådant passar dåligt in i projektformens strikta ramar. Projekt är hierarkiska. Processer är relativa.

Framtiden som ett planerat projekt
Projekt måste fördefinieras (”Vad vill ni göra?”), förfinansieras (”Vad kommer det att kosta”) och kvalitetssäkras för att inte landa snett som det nerlagda ungdomsprojektet ”Upp!” (”Har ska det organiseras?”). Kvar efter dessa åtgärder blir ett litet manöverutrymme för improvisation, där idéer kan fångas upp i takt med att de utvecklas i samråd med boende, företag och andra intressenter. Eller som projektledaren Susan Runsten säger i tidningsintervjun: ”Eftersom det här är ett EU-projekt var vi tvungna att komma på formuleringarna i förhand för ansökans skull.” Verklig utveckling, och särskilt mänsklig sådan, kan inte planeras fram i alla detaljer. Man kan ge ramar och förutsättningar, men sedan måste det finnas ett utrymme för själva växandet. Och tur är väl det.

Bra eller bättre ?
Projektet gör trots allt en massa bra saker. Ett stort antal delprojekt genomförs, en del med riktigt stor potential att göra nytta under många år framöver. Det är bra och det kommer att göra skillnad. (Jag hoppas få tillfälle att återkomma till några av dem senare i år).
Men ändå dröjer känslan kvar – vad hade kunnat åstadkommas för 120 miljoner? Om pengarna hade kunnat användas på ett sätt som fullt ut involverade företag, boende, fastighetsägare, skolor, idrottsföreningar, kulturföreningar och andra intressenter i ett tidigt skede?

Olika förväntningar
Flera av de boende i Bergsjön pekar på den lokala kraften, föreningarna, eldsjälarna, som de anser staden/projektet missar att bjuda in på rätt sätt. Dialogen har varit bristfällig, det har funnits en otydlighet på vilket sätt projektet skulle knyta an till det som redan pågår i föreningslivet och bland de som bor och verkar i stadsdelarna. Förväntningarna har antagligen varit orealistiska. När Göteborgs Stad informerar om att man tänker satsa stora pengar i utveckling av eftersatta stadsdelar väcker det naturligtvis förhoppningar hos dem det berör. Att det finns strikta regelverk kring hur skattepengar får användas ska vi vara tacksamma för. Men baksidan av detta är att det uppstår helt olika bilder och förväntningar på vad som kommer att kunna hända när pengarna väl ska användas.

Jämbördigt erfarenhetsutbyte
En dellösning måste vara att skapa kontinuitet i relationerna mellan staden (SDF), lokalt näringsliv, bostadsbolag, föreningsliv och lokala aktörer i övrigt. Så att det finns en kontinuerlig ömsesidig förståelse för vilka frågor medborgarna tycker är viktiga, vad man arbetar med, vilka idéer som utvecklas, vilka nya företag som är på gång att etableras osv. Ett mer jämbördigt erfarenhetsutbyte än när staden ska ”hjälpa” de ”behövande”. (Vilket också behövs, men har en annan karaktär på relation och åtgärder).

Några slutsatser
– Hållbarheten byggs underifrån, men samordnas bäst på en högre nivå.
– Förnyelse och förvaltning kräver olika perspektiv och olika kompetenser.
– Kontinuitet, processer, med dialog på olika plan och i olika syften är avgörande.
– Delaktighet, ansvarsfördelning och tydlighet i rollerna är andra viktiga parametrar.
– Involvera lokala eldsjälar och föreningar och skapa handlingsutrymme för utveckling.
– Gör det tillåtet att misslyckas med enstaka delar, bara ambitionen var rätt.
– Helhetsperspektivet har svårt att rymmas i det kommunala delperspektivet.
– Specifikt Göteborg: Knyt an arbetet till 400-årsfirandet.

Länktips: www.utvecklingnordost.se

Skolan: Om lärare och helhetssyn på barnet

Posted on by
Reply

Partiledardebatt i SVT 5 maj.  En tävling i att inge störst förtroende. Flera viktiga frågor diskuteras. Journalisterna bedömer dagsform, argumentation, retorik. Som om det snart vore dags för ”Sweden – douze points” från olika jurygrupper. Är det verkligen Sveriges viktigaste frågor och största problem man diskuterar? Trots allt ganska skönt att höra folkpartiledaren erkänna att ”vi har haft en lite för glättig inställning till privatisering”, men naturligtvis inte utan att först anklaga motståndarsidan för ett principiellt motstånd mot privatisering.

Trollformel – men vad ska formeln åstadkomma?
Skolan ska förstatligas, säger tre av partierna. En trollformel som rimligen döljer ett antal olika möjliga delbeslut. Programledarna följer inte upp detta. Menar partierna samma sak? (Det gör de naturligtvis inte). Oavsett – staten kan knappast ha en åsikt om vilka skolbyggnader som behövs, eller på ett klokt sätt ta beslut om hur rationellt (läs=låg lärartäthet) skolan får bedrivas i staden respektive på mindre orter och på landsbygden. Staten kan vara en garant för likabehandling, men knappast en optimal beslutsorganisation för att hantera löpande drift av skolan.

Skolvalet
(V) är starkast emot skolvalet – endast undantagsvis ska föräldrar få möjlighet att välja skola, tycker man. Det man missar är att kvalitet i skolan inte handlar om att uppifrån bestämma vilka elever som ska gå i samma klass. (V) resonerar som om det är eleverna som har ansvar för kvaliteten. Som om kvotering av motiverade och omotiverade elever skulle vara lösningen. Motivation är f.ö. något som varierar över tid hos varje elev.

Nyckeln är bra lärare, motiverade, kunniga, tydliga
Naturligtvis är det lärarna som via höjda löner, höjd status och en större pedagogisk frihet ska utgöra kärnan i den kompetenshöjning som skolan behöver. När lönen blir attraktiv söker sig de mest kompetenta studenterna till lärarutbildningen och till läraryrket. Med duktiga lärare sugs alla elever, även de (V) vill hjälpa genom att förhindra ett fritt skolval, in i kunskapssökandet och lärarna kan levandegöra vad ökad kunskap kan innebära, hur spännande det kan vara att lära sig nya saker. Med bra lärare som både har kunskaper och färdigheter, egenskaper och ambition kan utvecklingen vändas.

Är du lönsam, lille vän?
Det flera av partiledarna tycks fokusera på är att skolan ska lyckas ”producera” anställningsbara personer som kan bidra i samhället, betala skatt och höja svensk konkurrenskraft och BNP. Det går inte att låta bli att tänka på Peter Tillbergs klassiska  tavla ”Är du lönsam, lille vän?” – Har verkligen ingenting hänt ?

Hela människan
I grunden är det synen på människa, kunskap och lärande som avgör hur man ser på skolans, lärarens och individens roll. När jag och min dåvarande fru valde Waldorfpedagogiken för våra barn var det för att den skolformen ser på människan och kunskapen ur ett helhetsperspektiv och medvetet säkerställer en genomtänkt parallell utveckling av barnet tankemässigt, socialt, kroppsligt/motoriskt, själsligt och andligt. Det är människor skolan ska stötta i deras utveckling, hela människor. Inte produktionsenheter, skattebetalare eller konsumenter.

Nästa partiledardebatt: Om synen på människan
Tänk om nästa partiledardebatt uteslutande kunde få handla om synen på människan, synen på människans roll i samhället, samhällets roll i människans liv och hur vi bygger en värld som bättre tar till vara varje människas unika förutsättningar utan att skada våra gemensamma resurser och vår livsmiljö.

Länktips: Är du lönsam, lille vän?
Kort om Waldorfpedagogiken

Vatten – viktigast över huvud taget?

Posted on by
Reply

Jag har förmånen att få arbeta sedan några månader med en förstudie *) som utgår från frågan om industriföretagens vattenanvändning. Vatten är globalt en kritisk resurs och det är generellt viktigt att bygga upp metoder och teknik för att säkra kvaliteten och minska volymen på vattenanvändningen. Om ett par veckor genomförs i Kristianstad och i Göteborg två workshops inom ramen för förstudien, där totalt ett drygt 50-tal personer kommer att närvara. Flera viktiga industrigrenar kommer att finnas representerade, liksom andra företag och organisationer.

International Water Cooperation Year – 2013
Ban Ki-Moon har formellt utsett 2013 till ett år, då länder och företag uppmanas att samarbeta internationellt kring vattenfrågan. FN och detta fall UNESCO har all anledning att lyfta frågan, eftersom det fortfarande är i storleksordningen 800 miljoner människor som inte har tillgång till rent dricksvatten. Ansträngningarna måste öka för att rätta till detta faktum. Det kan vara bra med bistånd och brunnsprojekt, men ser vi till hela världsekonomin handlar vattenfrågan väldigt mycket om resursfördelning och minskat slöseri.

Dacca – symbol för problemen
Flera branscher har kommit en bra bit på vägen och hjälps åt att bevaka lagstiftningen, forskningsresultaten och teknikfronten. Livsmedel och drycker har av naturliga skäl sedan lång tid rutiner och ett starkt fokus på vattenfrågan. Även textilbranschen har sedan flera år ett löpande samarbete. Katastrofen i Dacca, där ett hus rasade samman och begravde hundratals textilarbetare kan ses som en symbol för alla de problem och åtgärder som fortfarande återstår innan vi har en global textilproduktion som tar rimlig hänsyn till människa och natur. Att ta tag i vattenfrågan är nödvändigt, eftersom vatten är livsuppehållande och eftersom vattenresursen måste fördelas på ett humant och ekologiskt försvarbart sätt.

Kunskapsbehovet i hela kedjan
Även annan tillverkningsindustri använder vatten. Massa- och pappersindustrin är självklar, men även inom kemisk produktion, verkstadsproduktion och inom läkemedelsindustrin åtgår mycket vatten. Och flera av de svenska industriföretagen har produktion både i Sverige och utomlands, vilket gör att metoder, mätresultat och prioriteringar kan se helt olika ut. Kunskapsbehovet kring vattenfrågan måste också synliggöras. Underleverantörer, fabriker, den egna personalen, återförsäljare och slutkunder – alla behöver förstå hur en optimal hantering ser ut. Att som t.ex. Nudie Jeans sälja otvättade jeans blir plötsligt en vattenbesparande åtgärd.

Mer om en månad
Om en månad kommer den slutliga rapporten finnas tillgänglig. Då finns det anledning att återkomma till frågan. Överhuvudtaget är vatten en mycket central fråga. Det gäller bara att ingen tar sig vatten över huvudet.

*) Länkar till Havs- och Vattenmyndighetens kalendarium och till Krinova:
program 13 maj i Kristianstad .
program 15 maj i Göteborg
Krinova Inkubator och Science Park – pressmeddelande om förstudien .

Är det politiken som kapitulerar?

Posted on by
Reply

Kulturdelen av GP den 20 april innehåller en läsvärd artikel av Elin Grelsson Almestad, som på en föredömligt sätt lyfter perspektivet kring det som borde vara de självklara huvudfrågorna i dagens debatt. Framtiden. Politikens möjliga prioriteringar. Avvägningar mellan olika särintressen.

Allt ordnar sig – hopplöshetens livlina
Elin Grelsson Almestad beskriver regeringens framtidsutredning: ”Lustfyllt och naivt beskriver rapporten en värld som liksom ordnar upp sig av sig självt i ett lyckligt slut, utan politiska ansträngningar eller prioriteringar”. Hela texten är en lång sågning av framtidsrapporten. Som att rapporten konstaterar att ”det är svårt att veta någonting om framtiden” och ”Vi kan inte veta idag det vi kommer att veta först i morgon”. Plattityder och truismer som inte vägleder utan snarast ger intryck av hopplöshet.

Underkänt
”Politikens själva väsen borde handla om att möjliggöra både verklighetsförankrade reformer och storslagna utopier, allt i en kollektiv anda av förändring”, skriver Elin Grelsson Almestad och konstaterar att regeringens framtidsrapport är präglad av ”upprepningar och med en skriande avsaknad av just politik”. Underkänt i huvudämnet politik, med andra ord.

Verkligheten är komplex
Frågan är om inte regeringen ursprungligen hade en mer ambitiös avsikt med framtidsutredningen. Men att verkligheten visade sig så komplex och så svår att bemästra i form av global klimatförändring, global finanskris och resurskris, svårhanterlig skuldkris, hotande vattenkris, kemikaliekris, livsmedelskris, fördelningskris, demokratiunderskott och ett stort antal andra problem, att man resignerar under resans gång. Kan det vara så?

Ingen Plan B
Men om politiken inte orkar formulera vägen framåt? Vad gör vi då? Om alla särintressen tillåts ta plats på det allmännas (planetens/samhällets) bekostnad, då blir det ännu mer av vinnare som vinner och förlorare som förlorar. Det besvärliga är att det inte finns någon plan B när det politiska fältet lämnar W/O.

 

Länktips: http://elingrelsson.se/2013/04/20/framtid-fylld-av-floskler/

Tappa inte helheten, Mistra Urban Futures!

Posted on by
Reply

Mistra Urban Futures är en tioårig satsning i Göteborg som direkt involverar Göteborgs Stad, Chalmers, Göteborgs Universitet, Västra Götalandsregionen, Göteborgsregionens Kommunalförbund GR, Länsstyrelsen Västra Götaland och IVL Svenska Miljöinstiutet. Med samarbeten i tre världsdelar på fem lokala plattformar, ska kunskapsöverföring och  forskning bedrivas som ska inta en världsledande position och göra verklig skillnad för miljön och för människors liv i världens städer. (Länk se nedan).

Urban Research
Den 16 april deltog jag i ett samtal om hållbar utveckling ingående i Urban Research, ett delprojekt som fokuserar på de politiska beslutsprocesserna. Hur fungerar det när politiker ska besluta om hållbar utveckling? Tre problem tar större plats än andra: segregationen, infrastrukturfrågorna och åtgärder relaterade till klimatförändringarna. En av forskarna, Stig Montin,  sammanfattade de tankemodeller som dominerar: ekonomisk tillväxt, decoupling, regionförstoring och compact city. Han ställde också den intressanta, men obesvarade, frågan: Varför tas vissa frågor på större allvar i det politiska beslutsfattandet?

Svårigheter med social hållbar utveckling
Nazem Tahvilzadeh, en forskare från KTH, ställde i sin presentation några mycket relevanta och vassa frågor. ”Hur ska hållbarheten förverkligas, vilken roll har olika grupper i detta, vilka deltar formellt respektive informellt, vilka mekanismer styr, hur ser hindren ut?” Den socialt hållbara utvecklingen blir lätt en fråga om byggande, menade Nazem, eftersom det bl.a. saknas kunskap och förebilder. En annan av samtalsdeltagarna pekade på behovet av sociala mål för att kunna besluta om åtgärder. Någon tipsade även om Malmökommissionen. (Länk se nedan).

Själv vill jag lyfta fram tre saker:
1. Behovet av tydlighet. När vi talar hållbarhet måste vi också kunna beskriva det ohållbara, för att kunna välja och kunna fasa ut det som inte kan anses hållbart. På ett sätt handlar det om att sätta färg på hållbarheten. Det som ska förändras har en annan kulör, eller gråskala, än det som just nu inte behöver förändras.
2. Jag saknar också insikten av att staden är en del av ett kretslopp, för energi, för näring, för människor och råvaror. Staden kan inte fungera utan sin landsbygd och vice versa.
3. Och hur bra fungerar en förvaltande myndighet när uppdraget till stor del handlar om att förändra? Myndigheter ska säkerställa allas lika rätt. Men förändringar av rådande system kräver andra kompetenser, andra processer och en annan uppföljning än det förvaltande perspektivet. Ligger lösningen i att göra mer av det vi gjort, eller ska vi göra något annat?

Hållbarheten låter sig inte definieras så lätt och måste på ett konkret sätt genomföras på flera områden samtidigt. Det ska bli intressant att se hur långt Mistra Urban Futures når i ambitionen att ta ett helhetsgrepp när det gäller hållbar stadsutveckling.

Länk till konsortiet:
http://www.mistraurbanfutures.se/omcentrumet/konsortiet.4.15c2317a1266994794c8000611.html

http://www.malmokommissionen.se/

Vinsten på det som aldrig hände

Posted on by
Reply

I dagens GP redovisas ett projekt i Kungälv, som borde få efterföljare. (Länk se nedan). Toleransprojektet, som initierades 1995 efter att John Hron mördats vid en av kommunens badplatser, har pågått i två decennier och gett tydliga och mätbara resultat. Det riktigt intressanta är att man har lyckats sätta ett belopp på vad samhället tjänat på att saker inte hänt, men som hade hänt om projektet inte arbetat förebyggande så som man gjort. Detta är sensationellt.

Icke-kostnadernas nyckel
I en kommunal driftsbudget syns många av utgifterna som kostnader, inte som investeringar. Att investera i ungdomsgårdar, speciallärare, anti-mobbningsåtgärder, hög lärartäthet syns i budgeten som en kostnad. Det finns i budgetögonblicket inget konto för långsiktiga samhällsvinster. Att en kriminell kan kosta miljontals kronor i skadegörelse, sjukskrivna våldsoffer, bortfall i skatteintäkter, ökade krav på larm och bevakning är känt. Det nya med Toleransprojektet slutsatser är att det öppnar upp för ett resonemang om hur varje investerad krona tjänas in mångdubbelt i kostnader samhället aldrig fick.

22 gånger pengarna
I fallet med Toleransprojektet hävdar rapporten att Kungälv, lågt räknat, tjänat in 22 kronor på varje investerad krona. Det behövs ingen masterexamen från Handels för att förstå att 22 gånger pengarna är en bra utdelning. Hoppet står nu till att forskningen följer upp detta och bekräftar rapportens giltighet och att modeller kan utvecklas för att i andra kommunala budgetar skapa utrymme för liknande investeringar. Utan att ha läst rapporten i sin helhet kan jag ana att en del av vinsten uppstår i en flerårscykel. Detta i sin tur kan tvinga fram flerårsbudgetar, där varje kommunal budget blir mer än en redovisning av det förväntade ettåriga kassaflödet.

Investera i de unga genom skolan
Genom att investera i högre lärartäthet skulle vi få en bättre generell utbildningsnivå och högre anställningsbarhet på de elever som lämnar utbildningssystemet. Vi skulle öka möjligheten för svenska företag och svensk industri att hävda sig internationellt. Vi skulle få en lägre arbetslöshet och framför allt skulle vi få ett mindre utanförskap på individnivå, där unga idag riskerar dras in i allt från passivitet och drogberoende till gängkulturer och kriminalitet.

Samhällsekonomiskt lönsamt
Genom att investera i mjuk infrastruktur, social utveckling och gränsöverskridande projekt skulle vi kunna lägga grunden till ett mer sammanhållet samhälle, där inte bara en majoritet känner sig delaktiga utan alla. Nu finns en utgångspunkt för att utveckla synen på samhällsekonomiskt lönsamma investeringar. Vem tar bollen?

Länk till GP-artikel:
https://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1522246-arbete-for-okad-tolerans-ar-extremt-lonsamt

S missade det uppenbara

Posted on by
Reply

S-kongressen i Göteborg avslutad. Media bevakar varje rörelse. Som vore det en nyskriven pjäs regisserad av någon av tungviktarna inom scenkonsten. Pjäsen måste bli en succé. Debatterna beskrivs som tillrättalagda, kompromisserna har manusförfattarna snickrat ihop i kulisserna. Journalisterna hoppas på någon dramatik, något som gör att de kan begära mycket trycksvärta. Pjäsen fick sitt lyckliga slut. Men vad kom inte fram?
( Brasklapp: Jag har bara tillgång till medias rapportering från kongressen, och jag har inte ens detaljstuderat alla medier. Så med reservation för missade rapportsnuttar, några iakttagelser. *)

Rörelser vid sidan av
När socialdemokratin växte fram som en politisk kraft för cirka 100 år sedan utvecklades samtidigt en flora av sidorörelser. Fackföreningar, bildningsförbund, folkets-hus-rörelsen, kooperativa verksamheter… många av dem finns kvar idag. Men frågan är vilken roll gräsrötterna spelar idag? COOP som ägs av Kooperativ Förbundet, men drivs som en affärskoncern – hur mycket gräsrotsaktivism ryms där?

Energiexemplet
Tydligast blir perspektivskillnaderna i synen på energi. Tunga starka förbund och makthavare ser de stora lösningarna, en fortsatt trygghet i att kunna påverka ägande och politiska styrmedel, kunna planera ingenjörsmässigt samhället ”uppifrån”. Andra ser hoten med de storskaliga lösningarna och ser de demokratiska och säkerhetsmässiga fördelarna i ett mindre sårbart, mer utspritt och, möjligen, kooperativt ägda anläggningar som på lokal nivå tryggar lokal ekonomi, lokalt inflytande och säkrar ett visst oberoende från de stora systemen. Off grid när det krävs.

En stor stark eller det gemensamma
Det starka samhället står mot det folkligt förankrade. Ägandet sker i det ena fallet genom staten (vi alla) eller genom kooperativet (vi som samverkar lokalt). Tydligare kan det inte bli. Socialdemokraterna står på två ben och har länge lutat åt det ena: det starka, det goda, nästan förmyndaraktiga samhället som ger individerna trygghet. Det andra benet finns, men är inte lika synligt: det gemensamägda, det samhälle som bygger på lokal kunskap, engagemang och gemenskap på individnivå. Tillspetsat: Vill man ha passiva eller aktiva medborgare?

Varför inte kooperativ?
För en betraktare från utsidan är det märkligt att (S) inte för länge sedan identifierat vår tids individuella perspektiv och lyft fram den variant av det individuellt byggda, solidariskt formade samhälle som är (S) både historiska bedrift och starkaste argument. Varför bejakar man inte i högre utsträckning det engagemang och den kollektiva nytta som de kooperativt drivna verksamheterna möjliggör?

Maktfråga?
Kan förklaringen ligga i maktstrukturerna? Alltför många makthavare sitter fortfarande på beslutspositioner som man inte vill ge upp. Är det så att man har kämpat länge för att nå en position i sitt parti, kommun eller annat sammanhang och inte vill tappa det inflytandet till förmån för något okontrollerat som har rötterna i civilsamhället?

Privat eller offentlig – man missar det uppenbara
För oberoende av parti talar fler och fler nu om civilsamhällets betydelse. Om vi ska klara åtagandena i samhället längre fram kommer vi att behöva ha komplement till det offentliga och det privata. Varken vinstdrivna privatskolekoncerner eller kommunalannorektiska, budgetslimmade skolor tycks ha rätt form och innehåll för den viktiga uppgiften att ge nästa generation förutsättningar att hitta sitt yrke och att bidra till samhället.Tänk så lätt man hade kunnat trolla sig ur ”vinster-i-välfärden”-fällan genom att lyfta de organisatoriskt fristående, samhällsnyttiga, alternativen!

Social ekonomi
Kopplingen till den sociala ekonomin är näraliggande. Företag som bygger in en samhällsnyttig funktion i sin affärsidé, kanske helt och hållet. Företag som utgår från en palett av förutsättningar och låter olika problem och lösningar samverka så att mer än ett problem löses samtidigt. Företag som ser bortom egenintresset, som tagit intryck av diskussionen kring CSR och Shared Value. Företag som utgår från en annan världsbild.

Kvalitetsfunktion: närheten, delaktigheten
Danska samägda vindkraftsanläggningar, tyska solcellssystem, smarta samordnade nätverk av underleverantörer i olika branscher ( som t.ex. Kaprifolkött)… exemplen är många på organisatoriska lösningar som fyller en kvalitetsfunktion och där framgången hänger samman med att man utgår från de lokala förutsättningarna, de lokala resurserna, kunskaperna och engagemanget. I medias rapportering från S-kongressen hörs väldigt lite om detta. Kanske för att annat informationsbrus är starkare. Kanske finns dessa idéer företrädda i S.

Även C
På den borgerliga sidan gör (C) i princip samma misstag. Tappar bort framgångsexemplen från förr, som i ny tappning skulle kunna kanalisera lokalsamhällets och bygdernas initiativkraft och utvecklingsförmåga. Så det ligger väl i tiden.
Men nog är det märkligt. Man sitter på en lösning man inte vill använda.

*) Och även om debatten i plenisalen eller i korridorerna handlade om kooperativ var det inte det som media lyckades fånga upp – så sett ur allmänhetens perspektiv är bilden sann.

Framtidskommissionen: presskonferens 2.0

Posted on by
1

Presskonferens. Framtidskommissionen har avslutat sitt arbete. Vår tids utmaningar, generella slutsatser och väsentliga prioriteringar på kort och lång sikt ska presenteras.

Mer samverkan
Statsministern sammanfattar läget. Han betonar samarbete och samverkan. Hur viktigt det är att näringslivet, forskningen, organisationer, civilsamhälle och myndigheter anstränger sig att synkronisera sitt arbete. Hur vi kan samverka först i Norden, senare i EU för att dels skapa en stabilare hemmamarknad, dels för att ta vara på resurser, inte minst mänskliga, på ett bättre sätt. Han ber att få återkomma i slutet av presskonferensen och lämnar över till utbildningsministern.

Demokrati och ödmjukhet
Utbildning är centralt för vår välståndsutveckling, vår konkurrenskraft och för att ta vara på de möjligheter vi har som individer, som företag, kommuner och som nation, säger utbildningsministern. Att vi fortfarande inte lyckas ge alla en grundskolekompetens är ett misslyckande. Han utvecklar tanken att det kanske är som med demokrati: att demokrati inte är något som kan beslutas. Demokrati växer fram som en konsekvens av majoritetens förhållningssätt. Demokrati handlar inte om majoritetens rätt att bestämma utan om majoritetens respekt för minoritetens möjligheter inom ramen för flertalets vilja. Med stor självdistans och ödmjukhet utvecklar utbildningsministern utmaningarna inom utbildningens och folkbildningens område.

Människovärde och ekokommuner
Socialministern får ordet och talar om människovärde, om vårt ansvar gentemot varandra, över nations- och generationsgränser och vårt ansvar gentemot kommande generationer. Hur vi har våra barn och hela planeten till låns. Om hur allt hänger samman. Han lyfter fram några partivänner som enträget drivit hållbarhetsperspektivet i olika sammanhang: Anders Wijkman och Lars Thunberg. Den senare bl.a. som ordförande för Sveriges Ekokommuner, som kan ha en nyckelroll i den operativa omställningen av Sverige till ett mer humant, framtidssäkrat lågenergisamhälle, där husen byggs energisnålt och klimatsmart. Ett samhälle som kännetecknas av sammanhållning och mycket mer av ett företagande där etik och värderingar, den sociala ekonomin och civilsamhället spelar en viktig roll.

Hållbart näringsliv i hela landet
Näringsministern beskriver därefter att det inte är någon tillfällighet att frågor om näringsliv, miljö, landsbygd och IT hänger ihop. För om det är något som framtiden behöver så är det ett hållbart näringsliv, som dels möjliggör en levande landsbygd, distansarbete och en tryggad försörjning, dels integrerar alla hållbarhetens aspekter fullt ut. Staden och landet behöver varandra för att vi ska få ett kretsloppssamhälle. Vi har bara en framtid och den måste bli hållbar, betonar ministern och lämnar tillbaka till statsministern.

En ekonomi som underordnas andra mål
Slutsatsen för min del, avslutar statsministern, är att ingen klarar alla utmaningar på egen hand. Ingen sitter inne med en patentlösning som löser alla problem på en gång. Här krävs mycket av gränsöverskridande kontakter och prestigelöshet, förmodligen ny lagstiftning, kanske helt oprövade metoder för att experimentera med nya utvecklingsformer för verksamheter. Vi har ett  problem med vår återkommande fixering vid tillväxt mätt i BNP, det kan villigt erkännas, säger statsministern. Därför tillsätts nu en expertgrupp som först på svensk nivå, därefter på EU-nivå ska arbeta fram modeller för en hållbar ekonomi som underordnas välfärdsmålen, FN:s millenniemål och som tar sin utgångspunkt i den analys som professor Johan Rockström m.fl. gjort rörande hållbarhetsmålen. Vi återkommer om detta, avslutar statsministern.

Historiskt ögonblick
Det blir tyst i salen. Journalisterna tittar på varandra. Vad var det här? Ett historiskt ögonblick? En regering som tar ansvar, som tar täten i omställningsarbetet? Vilka rubriker beskriver denna presskonferens bäst?

… Tyvärr vaknar jag i samma ögonblick upp till en kall marsmorgon. Drömmens presskonferens ägde inte rum. Ännu.

Länktips: Besviken Pekka Mellergård som ingick i Framtidskommissionen: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/besvikelse-efter-flera-ars-utredande/ .

Några sätt att hålla koll och kontakt

Posted on by
Reply

En metod att pejla vart näringslivet och samhället är på väg är att besöka Almedalsveckan i Visby i juli varje år. De senaste 6-7 åren har jag varje år försökt vara där för att fånga upp vem som säger vad. Almedalen har vuxit ut till ett småskaligt megaevent, där det pågår samtal, föreläsningar och knyts kontakter bokstavligen i varenda gathörn under en hel vecka. Men det finns fler sätt att pejla i vilken riktning det offentliga samtalet går.

Mässor
Ett traditionellt sätt att följa en bransch är att besöka mässor. Vem ställer ut vad och med vilka huvudbudskap? Jag har några branscher som jag av tradition följer på det sättet. Strövar runt i mässlokalerna, stannar till, informerar mig, iakttar vad som sägs och inte sägs. Vem som är där och inte syns till. Av förklarliga skäl blir det oftast mässor på Svenska Mässan i Göteborg som jag besöker.

Branscher som lobbar
Ett annat sätt att följa en bransch är att prenumerera på ett nyhetsbrev. Det kan räcka att ögna igenom rubrikerna för att få en bild av vad den branschen anser viktigast att lyfta. Ganska ofta är det branschens relation till lagar, myndigheter och villkor som hamnar i fokus. Man upplever många regler som onödigt begränsande och krångliga. Via opinionsbildning och lobbying vill man påverka regelverket. Lobbyorganisationer har som idé att driva särintresset. Här uppstår ett feltänk. Som om en viss bransch står i motsats till allmänintresset. Man armbågar sig fram för att förbättra för den egna gruppen. Det var säkert detta som fick Fredrik Reinfeldt för en tid sedan att beteckna Svenskt Näringsliv som ett särintresse.

Årsmöten
Ett tredje sätt att hålla sig uppdaterad är att gå på årsmöten. En gång per år följa hur diskussionerna förs i olika branscher när de summerar sin verksamhet. Det tacksamma med den typen av möten är att stödet för ledningen blir tydligt, argumentationen, kroppsspråket… hur starkt står vissa synsätt i de egna leden, osv.

Sociala medier
Sedan finns alla sociala media. Man kan ”följa” verksamheter för att få input, ta del av inlägg och debattrådar. Det svåra med det formatet är att veta hur representativ en debattör är. Å andra sidan kan mångfalden av inlägg ge en bra summering av de frågor som tas upp. Twitter är ett svårt format. Det fungerar säkert för journalister som vill fånga sekundaktuella frågor och åsikter. Som live-feedback-format under konferenser är det utmärkt. Vi lär oss säkert.

Public Service-TV
Vid sidan av konferenser, kongresser och kortare seminarier finns naturligtvis även gammelmedia. Mitt intryck är att Public service-TV har svårt att lita på sitt eget innehåll. Det måste spetsas, skruvas och göras till avslöjanden. Det räcker inte att illustrera verkligheten. Reportagen måste landa i något kontroversiellt, helst som leder till någon ministers avgång. Eller åtminstone en högljudd omgång i ”Debatt”. Hjulspåren är djupa vid det här laget. Mönstret upprepas. Tonläget är uppskruvat. Det är synd. Det finns så många andra frågor att lyfta. De långsamma förloppen, nedläggningen av delar av Sverige, klyftorna och resignationen. Omfördelningen av förmögenheter och skulder. Utanförskapet.

Public Service-radio
Radion står på andra ben. Formatet kräver ett intressant innehåll. Vad som sägs blir mycket viktigare än hur. Radions olika program blir därmed intressantare. En ny generation upptäcker dokumentärer i P3, kanske lyssnar på vetenskapsradion på väg till jobbet. Radion har ett försprång som de borde kunna utveckla ännu mer. De måste ta sitt innehåll på allvar.

Samtalet
Allra viktigast är ändå samtalet. Med bekanta och obekanta. För att lära sig något varje dag och för att få nya perspektiv på det man tror sig veta eller känna till. I det personliga mötet händer något. Det är oöverträffat. Mejl, SMS och telefon är formatvarianter på detta samtal, som är grunden för vår förståelse av världen. Och låt oss inte helt glömma bort gamla hederliga brev, snigelposten, som ju håller på att försvinna. Brevet har också sin plats i helheten. Håll med om att det är lite roligare att få ett brev än ett SMS.

Länktips: http://www.almedalsveckan.info/12454 .
www.svenskamassan.se .
Svenska postnummer sök här .