BNP löser inte uppgiften

Varför envisas nästan alla ekonomer att redovisa ekonomisk utveckling med jämförelse av BNP? Summan av redovisad ekonomisk verksamhet är ju ett ganska trubbigt mått på utveckling. Lite grand som om vi skulle mäta varje människas framgång i hur mycket mat vi äter. BNP säger väldigt lite om fördelningen av de ekonomiska resurserna och väldigt lite om konsekvenserna av olika verksamheter. Att skövla skog ger på ett plan och för vissa aktörer en ekonomisk intäkt, men innebär förluster på andra plan, biologisk mångfald och turism exempelvis, för att ta ett tydligt exempel.

Allt är inte bra
Det finns andra exempel på hur summan av all försäljning blir missvisande. Alla cigaretter och all tobak som säljs genererar momsintäkter till staten, samtidigt som sjukvårdens kostnader ökar i takt med att medborgare drabbas av rökningens skadeverkningar. Både tobaksindustrins intäkter och det allmännas hantering av samma produkters konsekvenser adderar till BNP. Vår acceptans och hantering av skadliga produkter som till slut hamnar i reningsverken är ett annat exempel. Vi tillför ämnen som vi senare behöver rena bort ur kretsloppet. Och både tillförsel och rening blir en del av BNP. Utan hänsyn till överordnad och långsiktig nytta för samhället summeras all aktivitet för att illustrera ”utveckling” eller ”välstånd”.

Ska verkligen vinst vara överordnat allt annat?
En parameter i det ekonomiska systemets uppbyggnad är att vinst ständigt är viktigare än värde. Koncernskolorna är ett flagrant exempel på hur oviktigt det blivit att barn och ungdomar får en optimal utbildning i jämförelse med att koncernägarna kan plocka ut vinst. Värdet av en välutbildad befolkning med optimala möjligheter att på personlig och samhällelig nivå förverkliga något bra underställs aktieägarnas krav på vinst. Inget annat land än Sverige tycker att detta är bra. Tidögänget håller envist fast vid koncernskolornas syn på vinst trots att det skadar Sverige och våra chanser att utveckla samhället. Att utbildning är oviktigt har ju dessutom SD markerat i otaliga sammanhang. Okunskap gör det lättare att påverka opinionen.

Vinstjakten ökar på momsintäkterna, men löser inte problemen
Det finns självklart andra sätt att beräkna och bedöma samhällsutvecklingen. Och i botten behöver vi därför ha en ny, alternativ, bedömning av företagens ekonomi. Vinstjakt är inte viktigast. Det viktiga borde vara värdeutveckling och långsiktigt bidrag till en ekonomi i balans och ett kretslopp i balans. När vi slänger en T-shirt och köper en ny tjänar staten moms, men det är inte så staten ska resonera. Skatter och avgifter behöver styra i den riktningen att det blir lönsamt för företag att anstränga sig att minimera skadorna på planeten och vår närmiljö. Och att minska behovet av ”rening”. Det är egentligen ganska logiskt.

Giftspridning utan formellt ansvar
Hur det kan gå när en ”vanlig familj” hamnar i kläm och drabbas av hur giftiga ämnen sprids ut utan ansvar kan vi se från Jönköpings-exemplet som jag länkar till i länktipsen nedan. Eller fundera på varför USA lämnat 40 militärbaser på Grönland som soptippar, där oljespillstunnor och ännu värre saker rostar bort i skör ishavsmiljö. Det finns rapporter som talar om
” … kvarlämnade miljöskadliga ämnen som 200 000 liter dieselolja, 24 miljoner liter avlopp, samt betydande mängder av den giftiga kemikalien PCB och lågradioaktivt avfall från den mobila kärnreaktor som tidigare fanns på basen, rapporterar den grönländska tidningen KNR” (Klippt från tidningen Syre).


Länktips till en debattartikel som berör BNP-frågan: https://www.gp.se/d849318e-f9eb-4b13-86b6-dc79741eb104

Länktips om gifter i Jönköping: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wrR0rL/klagerup-jonkoping-familjerna-fast-pa-giftiga-tomterna

Länktips om Grönlands-gifter: https://tidningensyre.se/2016/nummer-86/militart-avfall-tinar-fram-ur-gronlandsisen/

Voyager 1 lär oss mycket

Den 18 november 2026 har Voyager 1 nått så långt ut i universum så att radiosignalen tar precis ett dygn, 24 timmar, att nå fram från jorden. Och därmed tar det 48 timmar att få bekräftat att signalen gått fram och fått den reaktion som förväntades. Solen befinner sig på 8 minuters avstånd. Voyager 1 passerade gränsen för vårt solsystem år 2004 och hade då nått 94 astronomiska enheters avstånd. (En astronomisk enhet är avståndet mellan jorden och solen). Det motsvarar drygt 14 miljarder kilometer. Nu är farkosten ute i ”tomma rymden”, men den visar sig inte vara så tom som man trodde. Och Voyager 2 bekräftar det som Voyager 1 hittar.

Det började 1977
Det var år 1977 Voyager 1 skickades iväg och resan planerades för en livslängd på fyra år. Genom en smart designad resväg kunde hastigheten på farkosten accelereras eftersom gravitationen vid varje planetpassage utnyttjades maximalt. Ombord fanns dåtidens bästa elektronik och energisystem. Tack vare framsynta experter och kloka detaljbeslut på teknisk nivå fungerar denna 50 år gamla teknik fortfarande. Till och med när en processor gav upp lyckades teknikerna koppla ihop systemet på ett nytt sätt, så att andra elektronikdelar kunde överta delar av funktionerna ombord. Gammal 70-talsteknik var nog inte så dum, egentligen.

Det finns ny gravitation
Det finns strålning i universum som vi tidigare inte kände till. Solen skyddar oss också från cirka 75 procent av den bakgrundsstrålning som annars skulle ha omöjliggjort liv på jorden. Det finns samband mellan galaxer, gravitation och livslängd som vi inte fullt ut begriper. Det finns en storleksfaktor i universum som i sig är bortom fattningsförmågan. Och någonting med fysikens lagar som vi rimligen ännu inte har greppat till fullo. Rumstiden och hur allt kröks är fortfarande inte helt kristallklart, i alla fall inte för mig.

Vad är det vi inte vet?
Vill man förstå mer av Voyager 1 finns det en hel del att fånga upp på nätet. Några kan tycka att detta är ointressant. ”Jag kommer aldrig ut i rymden…”, typ. Samtidigt är människans plats i tillvaron en ständigt återkommande fråga. Var hör vi hemma? Varifrån kommer vi, och hur ser egentligen världen och universum ut? Har vi missat något väsentligt?

Teknikutvecklingen
Det som är lite extra tänkvärt vid sidan av att kunskapshorisonten flyttas, är att vi kan lära oss av teknikutvecklingens språng. Ofta lockas vi av det senaste, den hård- och mjukvara som allra senast tagits fram. Men när vi inte bara tittar framåt utan också bakåt kan vi inse värdet av att ha teknik som kan hållas vid liv under lång tid och under extrema förhållanden. Allt finns inte att köpa nytt på internet. Vissa system är beroende av att kunna repareras och hållas vid liv på ett basalt plan. Så borde vi kanske tänka oftare när det gäller samhällskritisk infrastruktur. Så att kommunikation, kanske telefoni, inte alltid kräver att hela elsystemet fungerar. Slår åskan ner i en elcentral kan man behöva ringa brandkåren utan att ha el, för att ta ett exempel. Vi behöver alltid backup-system. Och gärna decentraliserade lösningar, hellre än centrala, som lätt kan slås ut.

Det är mycket vi inte vet och det är lite hoppfullt
Men det stora med Voyager 1 är naturligtvis allt vi kan lära oss om den stora evighet som omger oss. Och där vi sannolikt ännu inte vet allt vi borde känna till. Framtiden är fortfarande större och mer informativ än dagens verklighetsbilder. Det är något hoppfullt med det.

Länktips till en Youtubefilm: target=”_blank”> https://youtu.be/PoUAIroIc8E?si=Z4XMIURlNxmpI1KV

Länktips till en annan youtubefilm: https://youtu.be/YtTS23LC_D4?is=zoIuiA2eaFwtVtaJ

Den sumeriska kulturen har gett oss 500 000 vittnesbörd

Det finns 500 000 lertavlor bevarade från den sumeriska kulturen, de flesta på museer på en handfull platser i världen. Lertavlorna innehåller anteckningar och texter som är många tusen år gamla. En femtedel är översatta och systematiserade, de flesta av en forskare som hette Samuel Noah Kramer och som ägnade en stor del av sitt liv åt att förstå texterna. Han ägnade sig inte åt att tolka innebörden utan såg alla texter som vittnesbörd och fakta, som andra kunde få tolka och förstå. (Länktips nedan till ett två timmars you-tube-föredrag).

Omprövningen är jobbig för en de0
Här har vi människans äldsta dokument som ett tydligt vittnesbörd om hur livet, kulturen och historien kunde beskrivas av en civilisation som vi bara vet en del om. Här finns texter om människans ursprung, hur vi fick kunskap och hur den sumeriska kulturen utvecklades före de mer kända, yngre, kulturerna i tvåflodslandet och senare. Det är svårt att stoppa in texternas budskap i den världsordning vi vant oss vid. Det finns många forskare och andra som skulle behöva ompröva sin inställning om delar av det som de sumeriska lertavlorna skulle inkorporeras i den konsensusbild vi vant oss vid och nöjt oss med till dags dato.

Talet 60 har vi fortfarande användning för
En del av det sumeriska arvet lever faktiskt vidare idag. Utan att tänka på det har vi via Babylon, Persien, Grekland och Rom fortsatt att använda en talbas, 60, som sumererna använde. Cirkelns omkrets i 360 grader är rätt praktisk eftersom talet 60 går att dela med så många andra tal. Och fortfarande använder vi 60 minuter som ett mått på en hel timme. Det är lite fascinerande att tidräkningen är äldre än vårt alfabet.

Beskrivande, inte fabulerande
Man kan naturligtvis avfärda de 500 000 lertavlorna som myter, som fantasier och religiösa föreställningar. Men samtidigt är det ganska imponerande att sumererna under så lång tid konsekvent återgav samma historier utan att ”bättra på dem”. Det som framkommer i föredraget är hur specifikt allt återges, hur texterna hela tiden kretsar kring förlopp och fakta snarare än kring drömmar eller föreställningar om hur världen borde vara. Om allt bara vore ett påhitt skulle ju historierna steg för steg kanske bli lite annorlunda. I föredraget framkommer just upprepningen som en märklig omständighet. Som om det handlade om att dokumentera, snarare än att fiktivt skapa en föreställning om en tidigare eller kommande värld.

Vi har en del att lära av historien
Det är stimulerande att vi inte vet allting, tycker jag. Att det fortfarande finns mycket att upptäcka, inte minst om människans historia, våra olika civilisationer och kanske hur DNA-forskningen kan bli ett komplement i detta, liksom att låta AI översätta 400 000 lertavlor. Det vore intressant att få veta mer om hur vi hamnade där vi är och förstå vad som fick olika kulturer att gå under eller uppstå. Så att vi lär oss av historien.

Länktips: (Tack Lasse för tipset) Två timmar föreläsning om Samuel Noah Kramer och hans forskning kring de 500 000 lertavlorna från den sumeriska kulturen: https://www.youtube.com/watch?v=kQ1fhizyTFQ&list=LL&index=55

Läsning: Christer Ljungbergs bok och tredje platsen

Christer Ljungberg har skrivit en intressant bok om ”Tredje platsen” som jag just har läst. Christer Ljungberg startade Trivector, ett konsultföretag som specialiserat sig på mobilitet, hållbara transporter och tagit plats som ett framgångsrikt företag på det området. I samband med pandemin började han intressera sig för begreppet Tredje platsen och resultatet har blivit en bok på 200 sidor.

Pandemin satte fingret på behovet
Enklast kan begreppet beskrivas som att den första platsen är vårt hem, den andra är vår arbetsplats och den tredje platsen är den plats vi återvänder till när vi vill träffa andra människor. Pandemin kastade om våra sätt att leva. Många fick möjlighet att arbeta hemifrån, vi var alla tvungna att undvika folksamlingar och pandemin blev en utmaning för många kaféer och verksamheter som är beroende av tillfälliga besökare. Den tredje platsens funktion blev synliggjord.

Ensamheten kostar livslängd
Ljungberg har på ett tilltalande sätt vävt samman en lättläst och intresseväckande text med ett stort antal forskningsreferenser vilket naturligtvis underlättar för den som vill gräva djupare i olika delfrågor. Tematiskt återkommer han ofta till stadens puls och hur staden kan planeras. 15-minuters-staden, att kunna nå många viktiga funktioner till fots eller till cykel, den täta stadens fördelar lyfts fram. Den tredje platsen kan bidra till att bryta destruktiv ensamhet. Bland annat nämns forskning som tyder på att ofrivillig ensamhet kan förkorta livet lika mycket som att röka 15 cigaretter om dagen. Fördelarna handlar bland annat om de svaga band, som vi behöver, weak ties, där det kan räcka att säga hej till någon och att möjliggöra det oplanerade, det oväntade.

Börja med människorna
Ur ett stadsplaneringsperspektiv är Ljungberg tydlig. ”Börja med människorna” är hans starka budskap. Tredje-platser fungerar bäst när de fyller ett behov och människor spontant dras till dem. Tredje-platser bygger trygghet och tillit i samhället och gör att människor känner igen sig och blir mer jämlika. Pubarna i England uppstod just som en reaktion på de klubbar för överklassen, som krävde medlemskap och att vara en del av ett sammanhang. En pub var från början ett public space, där alla var välkomna. Och eftersom många bodde trångt och barnen behövde sova….

Identitet och sund samhällsutveckling
Bland det värdefulla jag tar med mig från läsningen är hur en tredje plats kan utvecklas från att vara en plats att gå till, till att vara en plats man tillhör. Det handlar om identitet, hemkänsla utanför hemmet och att känna sig delaktig på ett jämlikt sätt. I dessa tider av vi-och-dom-tänkande, konflikter och politiskt definierat utanförskap blir detta allt viktigare, känner jag. Ljungberg vinklar inte sin text politiskt, men det finns självklart en möjlighet att fånga upp flera av Ljungbergs idéer när det gäller en sund samhällsutveckling.

Kaffepannan, kok-kaffet och andra detaljer
Ett helt kapitel ägnas åt kaffet, eftersom tredje-platser ofta kombineras med att vi umgås över en kopp kaffe. Begrepp som kafferep och kaffetår liksom hur olika kedjor utvecklats kring kaffet gås igenom utförligt. Möjligen saknar jag en markering av hur stark ställning kok-kaffet hade under lång tid, hur kaffepannan var en självklar detalj, inte bara hos påskkäringar som flög till Blåkulla, men även sotbrända hängande över lägereldarna där arbetarna pustade ut efter en dag vid kolarmilorna. Även den norrländska seden att ha salt i kaffet kunde ha nämnts. Och hur Melitta blev ett begrepp och banade väg för bryggningen och så småningom halv- och helautomatiska maskiner, där myntinkast var ganska vanligt på arbetsplatserna innan det blev mer eller mindre norm att arbetsgivaren bjuder på kaffe. Inte heller kaffesumpen nämns, sumpen som ju faktiskt är användbar ur ett kretsloppsperspektiv för att göra kompostjord. Men det är detaljer, som inte förtar bokens värde.

Rollfördelning
Det man skulle önska i uppföljande bok om tredje platsen är att några aspekter kom med lite tydligare och kanske även ett fördjupat resonemang kring rollfördelning, vinst, ägande och driftsvillkor för tredje-platser, så att det blir tydligt hur förutsättningarna ser ut.

En cirkulär ekonomi måste bygga på tillit
Ett kapitel skulle t ex kunna handla om tredje platsen i relation till köpcentra. Många städer i Sverige har satsat på externa köpcentra för att locka butikskedjor och skapa förutsättningar för ökad konsumtion. Men i takt med att vi behöver ställa om vår konsumtion till mer av nyttjande så kommer också det mänskliga mötet bli viktigt. Vi behöver lära känna den person som vi ber ta hand om vår produkt för att reparera eller förlänga livslängden på den. Vi behöver mötesplatser för att bygga förtroende och tillit. ”Känner du NN?” ”Brukar han göra ett bra jobb?” Osv, dvs det finns all anledning att ha tredje-platser i anslutning till inlämningsställen och butiker där kunskap och hantering, reservdelar och erfarenhet är viktiga delar. Och kanske är det de gamla stadskärnorna som är bäst lämpade för mixen av inlämning, förståelse, förtroende och kunskap.

En eller två i hushållet
Ett annat kapitel i den uppföljande boken skulle kunna handla om skillnaden för parlevande personer och ensamstående. Det kan vara en stor skillnad på hur man söker gemenskap om man är lever i en relation eller lever ensam, inte minst socialt, men även ekonomiskt. Det som inte heller kommer fram i boken är hur olika funktionshinder behöver uppmärksammas och att färdtjänst och liknande kan behöva involveras i de lösningarna.

Seniorer
En annan kategori som bara nämns lite i förbigående är seniorer. Många lever längre idag och har många aktiva år efter pensionering. Det är ingen enhetlig grupp, men gemensamt för dem är att de ”plötsligt” har mycket tid och också har en möjlighet att bidra till samhället med olika insatser, mot betalning eller som volontärer. Att ta tillvara seniorers kunskaper, intressen och färdigheter är en del av den samhällsutveckling som vi behöver se. Och just i gränslandet mellan det kommersiella och det frivilliga kan många av seniorerna hitta en ny roll.

Kort- eller långsiktigt perspektiv?
Ett annat kapitel skulle kunna förtydliga målbilderna just när det gäller ekonomin. Det nämns i boken att vissa företag gärna ser en snabb genomströmning av kunder, medan andra förstår värdet av att kunderna sitter kvar, trivs och återkommer. Målkonflikten är på ett plan överordnad mellan verksamhetens (kortsiktiga) vinstkrav och samhällets behov av långsiktighet och förtroendebyggande institutioner. Biblioteken nämns flera gånger, men vi behöver kanske utveckla nya och andra tredje-platser, där det fungerar att besökare spenderar tid utan att konsumera. Det handlar om mixen av synlighet och osynlighet på individnivå. Var och en ska kunna välja hur involverad man ska vara i de skeenden som pågår.

Landsbygden
Bensinstationer nämns flera gånger som en tredje plats på landsbygden, där korta spontana möten kan uppstå. Jag undrar om det stämmer. Möjligen kan vissa män känna det naturligt att hänga en stund på macken, kanske för att diskutera detaljer kring motorer, tänkbara inköp osv. Men var träffas landsbygdens kvinnor? Jag undrar om det är på macken, sannolikt har de andra mötesplatser och vilka är de? Det kunde vara viktigt att förstå för att underlätta livet på landet. I synnerhet som befolkningen åldras, många kvinnor lever längre än män och många kommuner sliter med frågan hur de ska locka ny befolkning för att upprätthålla samhällsservice, få skolor och omsorg att fungera osv. Möjligen är det gemensamägda lokaler som är en lösning, där de boende själva går ihop och äger och driftar lokaler/tredje-platser för att de ska fungera och kanske i informella eller formella samverkansformer med det lokala näringslivet.

Samhällsutveckling
På ett plan handlar Christer Ljungbergs bok om samhällsutveckling. Hur vi kan forma ett tillitsskapande och jämlikt samhälle, där alla känner sig delaktiga. På det sättet är hans bok ett mycket bra komplement eftersom livet inte enbart handlar om stuprörslösningar kring arbetstid, boendeytor eller skatter. Det gäller att planera för det oplanerade, det spontana och det överraskande. Och börja med människors olika behov. Det är också så som nya innovationer kan ta plats. Jag ser fram emot uppföljaren.

Länktips till förlaget: https://whipmedia.se/den-viktiga-tredje-platsen/

Hur ska det offentliga bli bättre ”första-kund”?

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, driver på för att den svenska forskningen och innovationerna ska få de resurser och det erkännande som de förtjänar. I ett nyhetsbrev som kom den 16 juni 2026 läser jag hur professor Sylvia Schwaag Serger, vd för IVA, exemplifierar med hur samhället förr var bättre på att samverka kring strategiskt viktiga innovationer som när ASEA och Vattenfall tog gemensamt ansvar för utbyggnaden av det svenska elnätet eller när LM Ericsson och Televerket satsade på AXE-systemet. Schwaag Serger efterlyser mer offentliga ”förstakunder”, som kan vara helt avgörande för att innovativ teknik ska kunna tas fram och bli serietillverkade.

IVA pekar på den rådande kulturen i det offentliga
Hon förmodar i sin text att återhållsamheten hos en del offentliga beställare kan hänga ihop med den rådande kulturen i det offentliga. Hon förtydligar med ”..rädslan hos enskilda tjänstemän av att göra fel. Tjänstemän granskas hårt av chefer, revisorer, domstolar och även medier. Om den ansvarige tjänstemannen skulle välja en ny, oprövad lösning som misslyckas leder det till kritik och kan innebära tuffa konsekvenser för den enskilde.”  Och preciserar ytterligare: ”Det är inte de enskilda tjänstemännen det är fel på. Det är den straffande kulturen och de stelbenta regelverken som är det reella problemet. Hur får vi upphandlande aktörer att våga (och se möjligheterna med) börja använda upphandlingsinstrumentet i teknikutvecklande syfte? Staten skulle kunna ha en mycket viktig roll som ankarkund till små och medelstora företag och stimulera dem att skala upp.”

Vem tackar någon för att man vågar testa?
Jag tror hon har rätt. Det finns säkert flera skäl till att svenska offentliga myndigheter i internationell jämförelse är återhållsamma med beställningar av oprövad teknik. En anledning kan säkert vara att det är ingen som tackar den som tar initiativ bortom rutinerna. En annan kan vara den risk som finns att det går fel och att kritiken blir förödande för den personliga karriären. Det är sannolikt säkrare för den enskilde att sitta still i båten och göra som man brukar göra.

Tjänstemanna-ansvaret återinförs 
Det som dessutom nu har tillkommit och ytterligare bromsar innovationskraften hos offentliga upphandlare är Tidöregeringens nya lag som införs den 3 juli 2026 och som handlar om tjänstemanna-ansvar. Det tycks som om det är SD som har drivit på för att få kontroll över hur tjänstemän agerar. Det finns webb-klipp som tyder på detta. Och även om en ny regering skulle tillträda efter valet i höst lär det dröja innan man förändrar denna nya lag om tjänstemanna-ansvar, eftersom det ständigt finns en mängd olika lagar som behöver ändras eller korrigeras utifrån de politiska partiernas prioriteringar. Men nog är det lite märkligt att det är näringslivets ”vänner” på högersidan som driver igenom en lag som ytterligare bromsar just de mekanismer IVA pekar på, där det offentliga skulle kunna ta ett större ansvar och hjälpa innovativa företag att förverkliga sina produkter och tjänster.

Och nu måste många rutiner AI-anpassas
Det finns ytterligare en aspekt som krånglar till det hela och det är att hela samhället står inför en anpassning till AI-teknologin, där en del administrativa rutiner kommer att behöva ses över och lagstiftningen sannolikt kommer att behöva korrigera för avarter och missbruk, som kan relateras till hur AI-teknologin används för att ”effektivisera” och skapa vinster som i sin tur får återverkningar på arbetsmarknad, arbetsuppgifter, ansvarsområden, redovisning, tidsåtgång osv. Därutöver finns det kompetensbehov hos beställare som kanske inte alltid är uppdaterat om man gick sin utbildning för 30 år sedan. Utvecklingen går fort.

Det räcker med fyra år av Tidö-tester
Det som behövs nu är mer av tillit och samarbete, inte kontroll och maktutövning utifrån ett ideologiskt kontrollbehov. Det räcker med de dumheter som landat i förslag om att sätta barn i fängelse eller att utvisa unga personer bara för att de råkat bli 18 år gamla. Eller försöken att ekonomiskt strypa folkbildningen, studieförbunden och de fria resurser som fyller de tomrum som alltid uppstår när det offentliga inte fångar upp alla människor med olika behov. Sverige är bättre än den Tidö-version som vi nu har fått testa under fyra år.

Länktips: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/02/regeringen-foreslar-utokat-tjanstemannaansvar/

(Anm. Jag länkar av princip inte till SD-sidor, men det finns en sida från SD i Åstorp publicerat i februari 2026 som är lätt att hitta för den som vill kolla.)

Hur går det när bensinmacken lägger ner?

En av de förändringar som kommer att påverka landsbygden lite mer än städerna är utfasningen av de fossila bränslena. På landet kommer det att bli glesare mellan tankställena för bensin och diesel och det kommer samtidigt att bli svårare att få lönsamhet på investeringar i laddinfrastruktur när få utnyttjar möjligheten att ladda på publika ställen. Hur snabbt det kommer att gå och hur omställningen hänger samman med behoven hos räddningstjänst, hemtjänst, skogs- och lantbruksmaskiner osv var något som togs upp i ett webbinarium som anordnades av Trivector och IVL den 11 juni 2026.

Mackdöden utifrån landsbygdens och glesbygdens perspektiv
Rubriken var mackdöden och Trivectors Håkan Johansson och Åsa Hult från IVL gjorde en gedigen presentation, där det tydligt framkom att man gjort hemläxan, skaffat statistikdata från SCB, intervjuat personer, genomfört workshopar i fem orter i olika delar av landet, gjort utblickar mot våra grannländer och på det hela taget förstått hur de skulle underbygga sina påståenden utan att överdriva problemen eller skapa oklarhet om tidsfaktorns betydelse. Fem orter ingick i studien: Moskosel, Fredrika, Sörsjön/Norrnäs, Lesjöfors och Gustavsfors.

Detta var den prognos man visade

Hur snabb blir omställningen?
Bilden ovan är den bästa prognos man kunde göra, baserat på de fakta man har. Helt utan fossila bränslen blir det svårt att få allt att fungera, det har bl a att göra med avskrivningstider och kostnader för olika maskiner och arbetsredskap. Men som synes är kurvan rätt så brant. På 4-5 år räknar man med 25 procent lägre efterfrågan på fossila bränslen (jämfört med 2019) och runt 2040 har 70 procent av efterfrågan försvunnit. Man gick inte in på de variationer som kan uppstå genom prishöjningar, oro i omvärlden, tillgångsbegränsningar, ransoneringar osv.

Mackarna behövs i lokalsamhället
Man ägnade en hel del av presentationen åt att problematisera ”mackarnas” betydelse för lokalsamhället. Hur det ofta är så att de lokala butikerna för livsmedel också har drivmedel, är ombud för apoteket och andra servicefunktioner. Inte minst kan det uppstå tidsförluster och problem för hemtjänsten om man tvingas åka långt för att tanka en bil. Det vore lämpligt att alla kommuner, särskilt i glesbygd, gör en sårbarhetsanalys för att se hur olika parametrar kan komma att påverka hur samhällsservicen kan komma att påverkas när mackarna lägger ner.

Måste butiken lägga ner får det stor betydelse för lokalsamhället

Det handlar inte bara om bilar
Det nämndes i förbigående att vissa gårdar, kanske lite oftare än idag, sannolikt kommer att ha egna bränsletankar för att i sin tur kunna försörja sina arbetsredskap och maskiner med fossila drivmedel. Här finns naturligtvis en tänkbar möjlighet för lokalsamhället att gå samman och samäga ”bufferttankar”, som kan hjälpa till att – bokstavligen ! – hålla allt flytande i en svår övergångsfas. Det kommer att ta tid innan olika traktorer och skogsmaskiner går på el. På landsbygden är man van att hjälpas åt och det kommer man säkert att fortsätta med. Min gissning är att det blir en och annan hemtjänstbil som kommer att gå på diesel innan de går på el. Och att hemtjänstbilarna får en möjlighet att tanka lokalt från en bondes anläggning.

Bromsande faktorer
Man tog naturligtvis också upp en del andra hinder som finns för omställningen. Att elbilar är dyra, att det finns stora osäkerheter kring prisnivåer både för det fossila och kring elen, att det är en äldre befolkning på landet, personer som möjligen är lite mindre förändringsbenägna och som har svårare att få lån, liksom att många på landsbygden har mer än ett fordon som använder flytande fossilt bränsle. Det finns också attityder kopplat till livsstilsval och kultur som har med valet av fordon att göra. De personer som bygger sin identitet och sin livsglädje på att umgås med likasinnade kanske inte byter ut sin amerikanare med dyr ljudanläggning så lätt. Rent tekniskt finns också ett uttalat behov av fyrhjulsdrift och att kunna dra tung last med dragkrok, att klara snöoväder och andra hinder. På landet är man tydligare hänvisad till sig själv och behöver kunna hantera de situationer som uppstår, liksom att kunna lita på och hjälpa varandra.

Vilken omsättning behöver macken?
Försvinner macken finns också risken att butiken försvinner. Och det finns vägar som inte får stöd för uppbyggnad av laddinfrastruktur. 2 mil angavs som en rimlig gräns för att åka och tanka. Så har man det tydligen i Norge. Vi fick också lära oss att det finns tumregler för hur mycket omsättning en mack behöver ha för att kunna täcka kostnaderna på ett rimligt sätt. Branschen själva brukar ange 500 kubikmeter (500.000 liter) som ett riktmärke för en obemannad station. Men siffrorna som Johansson och Hult visade att det finns exempel på tankställen med betydligt lägre volymer per år som ändå härdar ut och håller öppet. Sannolikt för att det finns en insikt i att om macken försvinner blir det också svårare för lokala livsmedelsbutiker och andra att klara sig. En lägsta volym för att klara en långsiktig närvaro tycks vara cirka 150 kubikmeter.

Det finns fortfarande tid
Turismen står en för stor del av omsättningen, och då handlar det ganska ofta också om snöskotrar på vintern vid sidan av husbilar m m på sommaren. Det är lätt att inse att en maskinpark av snöskotrar tar tid att byta ut. Det finns ett antal bromsande faktorer kring elektrifieringen av de fossildrivna maskinerna och fordonen, inte minst hur enskilda verksamheter sannolikt har byggt upp sin drift under lång tid och har gjort kalkyler utifrån kända antaganden. Det är säkert inte enkelt att snabbt byta från fossildrivna redskap till eldrivna (om de överhuvudtaget finns). De tabeller som visades pekar på att några av mackarna hamnar på kritiska nivåer i närheten av 2034, medan det kan dröja till 2050 innan andra hamnar på nivåer då lönsamheten blir svår att upprätthålla.

Förslag på stöd, insatser och framförhållning
Det listades ett antal policyrekommendationer, som framkommit genom samskapande. Man såg stöd till påskyndad elektrifiering som intressant, liksom stöd för att behålla mackarna under längre tid. Det nämndes även att landsbygden kan behöva ett utökat skatteunderlag. Man ville även se långsiktiga stöd för inrättande av laddinfrastruktur vid dagligvarubutiker. Det nämndes även att höjda drivmedelsskatter kan kombineras med riktade stöd till barnfamiljer osv. Det betonades att det behövs kunskap om hur butiker och mackar samexisterar och hur viktiga båda är för lokalsamhället. En turistskatt nämndes, liksom att låta landsbygd och glesbygd ta del av de intäkter som genereras av lokal elproduktion.

Social hållbarhet kan vara en stark drivkraft

Hur vi tar hand om våra lägenheter, fastigheter och bostadsområden spelar stor roll för hur samhället utvecklas. När människor trivs och vill bo kvar skapas en stabilitet, som är svårt att ersätta med andra åtgärder. Hur uppstår känsla av tillhörighet och sammanhang? Det har att göra med en slags underförstådd förståelse för ett områdes karaktär och möjligheter, hur platsen resonerar med den egna upplevelsen. Det finns problemområden som behöver hjälp att bli mer omtyckta och uppskattade. Den 28 maj tog jag del av tre projektexempel som alla på lite olika sätt försöker hantera behovet av att framtidssäkra de utsatta bostadsområdena.

Tre intressanta exempe4
Shift Sweden ordnade ett webbinarium, där man släppte fram Botildenborg i Malmö att berätta om hur källare kan bli gemensamma kök. Ett annat projekt försöker hjälpa till med finansieringslösningar för de fastigheter som står inför stora renoveringsbehov och ett tredje projekt handlade om hur ett gammalt utdömt värmeverk i Bredäng gått från att vara ett problem till att bli en lokal resurs och ett nav för både kultur och boende. (Länktips, se nedan).

Från källare till kök
De tre exemplen visar hur viktigt det är att skapa utrymme för utveckling vid sidan av det formella ansvar som normalt kommuner och allmännyttan tar. Och att det ofta är civilsamhället som har idéer och ser möjligheter. I exemplet med källare som gjordes om till kök handlade om att se möjligheter med outnyttjade lokaler och ana värdet av mötesplatser med en grundfunktion, där man också skapar nyttiga livsmedel tillsammans. Det är viktigt att säkerställa att ventilation, vatten och avlopp, värme och ljus liksom arbetsplatser fungerar rent tekniskt, samtidigt som det säkerligen är avgörande att de boende själva får sätta sin prägel på det som organiseras. Den ömsesidiga tilliten måste byggas upp och utvecklas. Den skapar meningsfullhet och bidrar till att möjliggöra ett långsiktigt fokus.

Östersundshem satsar på andelsägande
Ett annat exempel fokuserade på hur andelsägande skulle kunna skapa en finansiering för nödvändiga renoveringsbehov, samtidigt som det bidrar till att få de boende att investera i ett mer långsiktigt boende/ägande och därmed en viss stabilitet i bostadsområdet. Enligt den person beskrev projektet innebär det inte nödvändigtvis tredimensionell fastighetsbildning. Det tål att följas upp. Östersundshem var i alla fall väldigt intresserade av detta projekt.

Värmeverket ett nav  i Bredäng
Ett tredje exempel var ett gammalt värmeverk i Bredäng, som ingen ville ta ansvar för och som en kulturarbetare med bakgrund i Fryshuset i Stockholm såg potentialen i och nu har omvandlat till ett kulturellt nav för stadsdelen, där man dessutom tänker sig nittio lägenheter och att det gamla värmeverket blir en samlingsplats för människor med idéer. Så blir det sociala och kulturella spåret en brobyggare in i det hållbara.

Skapa utrymme för det nya och idéburna
Alla tre exemplen illustrerar för mig hur viktigt det är att skapa former och formella ramar kring det som ligger utanför kommunens kärnuppdrag. När några vill ta initiativ och forma en hållbar framtid får inte regelverken, planarbetet eller andra hinder vara i vägen, utan det behövs tydliga undantagsregler för det som ska kunna ta form och som inte drivs av kommersiella intressen.

Även torgen kan skapa trivsel
Häromdagen var jag också på Handelsrådets spaningsseminarium, där Göteborgslokaler berättade om hur man tagit tag i Vårväderstorget i Biskopsgården och Hjällbo torg (båda är utsatta områden) och med relativt enkla medel skapat en miljö som är inbjudande och positiv. Kvalitet och trivsel kanske är ännu viktigare i just dessa områden, där annat saknas.

Länktips: https://arena.shiftsweden.se/labb-och-projekt/fran-kallare-till-kok

Länktips: https://arena.shiftsweden.se/labb-och-projekt/hur-kan-ett-varmeverk-bli-varmeverket

Länktips: Vårväderstorget, en uppskattad förnyelse: https://vartgoteborg.se/p/stort-lyft-for-varvaderstorget-i-ny-undersokning/

Det cirkulära byggandet kommer stegvis närmare

Den 27 maj var det en ”Urban Lunchtime”, som är event anordnade av Urban Futures. (Se länktips nedan). Sara Pettersson, verksamhetsledare på Urban Futures, inledde och sedan talade Sandra Moberg och Thomas Stoll, båda från IVL, och Johanna Engberg från White Arkitekter. Seminariet fokuserade på systemförståelse och framtagna handböcker för att få byggbranschens olika aktörer att förstå hur man kan ta ansvar för en omställning där samhällsplanering och byggande blir organiserat utifrån cirkulära principer.

Handböcker för byggande, samhällsplanering och verksamhetsutveckling

Tydlighet från ledningens sida
En av bilderna visade hur viktigt det kan vara att undvika rivning och att undvika nybyggnation men också hur viktigt det är att dokumentera det som görs för att underlätta en senare renovering. Det är viktigt att ha framtagna strategier och också att genomföra processer i etapper, där det lämnas utrymme för justeringar. Det handlar om att i förväg definiera vilka processer som behövas och att ledningen är tydlig med vad man vill få genomfört. Planeringstiden kan kosta en del, men det blir klart billigare på materialsidan om allt görs på rätt sätt.

Systemnivå och generella ändringar
I seminariet får vi veta att ett företag sparade 70 MSEK på att tänka rätt från början och ett annat Uppsala-projekt kortade ner färdigställandetiden med två år, vilket naturligtvis gynnar fastighetsägare som kan få intäkter snabbare. Detta enbart på att projektet genomfördes som en ombyggnad istället för en rivning. Under seminariet upprepas budskapet att systemnivån är viktig att utgå ifrån. Det gäller att få in det cirkulära tänket som det nya normala. Se till att vägvalen sker tidigt i processen. Om det cirkulära kommer in för sent i processen är risken stor att det blir ändringar på marginalen istället för att bli ändringar av mer generell natur.

Lönsamheten på aktörsnivå styr fortfarande?
Fokus måste ligga uppströms eftersom det hittillsvarande har handlat om att riva och att ordna nyproduktion. Mycket internationellt arbete pågår. Man ser mer och mer systemtänkande, styrning och fokus på planering, där det gäller att värdera det befintliga. Det slår mig att det som inte berörs under dragningen är vem som ska värdera olika objekt ur ett långsiktigt perspektiv. Fastighetsägare, entreprenörer och långivare har sina lönsamhetskalkyler, men mot detta behöver vi ställa andra värderingar. Vad tjänar samhället på? Och hur ska de kalkylerna se ut?

Från linjär reflex till cirkulärt omdöme
Presentatörerna betonar att det egentligen inte handlar om att ställa upp fler krav, utan snarare att ställa rätt frågor i rätt sammanhang. Och vem har egentligen ansvar för de olika processerna och hur sker övergången? Frågorna måste också ställas när det fortfarande finns ett utrymme för påverkan och vägval. Det man vill propagera för är en metodik som bygger på samverkan och logiska beslut. ”Från linjär reflex till cirkulärt omdöme” som man beskriver det. Vem får ställa krav och i vilket läge? Var uppstår barriärer och varför?

”Vi river inte”
Ett par projekt lyftes fram: Vi på Hörnet och Hoppet 2, projekt som jag berört tidigare i bloggen. Ett krav som lyftes krav var att byggprojekt bör tvingas att göra återbrukskalkyler ur klimatsynpunkt. Och tanken fördes fram att man hoppas att någon kommun går före och säger att man av princip aldrig river byggnader, i alla fall som grundtanke.

Olika förutsättningar och ekonomin på samhällsnivå?
Det som saknades en del under den 45 minuter långa (dvs egentligen korta) presentationen var något om de olika stadsdelarnas helt olika förutsättningar, där det också bor och vistas olika kategorier människor. Hur ska olika kooperativa former kunna ta plats och hur kan långsiktiga, transparenta och förtroendeskapande samarbeten stimuleras, så att konkurrens-ekonomin ersätts av en mer samarbetsinriktad ekonomi med win-win i fokus? Och just detta som jag nämnde förut om hur samhällsnyttan och det långsiktiga värdet med olika fastigheter och projekt ska beräknas och ställas i relation till de kortsiktiga vinstintressen som ofta blir avgörande? Och vem ansvarar för detta? Och vem bedömer resultatet?

Länktips: Urban Futures inspelning av eventet kommer att placeras här när den är publicerad. Lite om eventet: https://urbanfutures.se/evenemang/urban-lunch-time-98

Det är inte NATO som är faran, det är DCA-avtalet

NATO-inträdet föregicks av ett s.k. DCA-avtal, där Sverige uttryckligen ger USA fria händer att använda 17 av de svenska militärbaserna för att lagra personal, materiel och vapen. Man har inte undantagit kärnvapen. Det blir fritt fram för USA att använda svenska baser för att utföra operationer. I praktiken blir det USA som ytterst beslutar om vad Sverige ska göra i en tid av ofred eller där en president i USA kringgår Kongressen och startar någon militär operation i vårt närområde. Till råga på allt ska amerikansk lagstiftning gälla. I praktiken innebär det att USA eller en felinformerad president i USA kan tvinga in Sverige i ett krig ingen i Sverige har beslutat om.

Vilka lagar gäller och vilka lagar åsidosätts1
Jag har läst en analys från i år av DCA-avtalet av professor Joachim Åhman (se länktips nedan), som jag hittade på Svensk Juristtidning. Det jag läser mellan raderna är att hela utgångspunkten är att lagar gäller och respekteras. Vi är så vana i Sverige att våra lagar och domstolar alltid får sista ordet. Men vem säger att krig eller ”speciella operationer” lyder under de civilrättsliga lagar som upprättas när allt är frid och fröjd? Är det inte snarare sannolikt så att krig och ofredstider innebär att de normala lagarna åsidosätts? Att det är krigslagar som införs för att förenkla all resursfördelning, beslutsföring osv? Vem tror på allvar att ett krigande land bryr sig om folkrätten, om mänskliga rättigheter eller om alla de regler som gäller i fredstid?

Mänskliga rättigheter finns inte i krig
Jag läste någonstans att krig startas inte av demokratier. Det ligger något i den tanken. Och att det finns en tydlig förskjutning i värderingar och normer i ett antal länder, där ledarna inte drar sig för att använda våld mot inre och yttre fiender. När den palestinska befolkningen under israelisk kontroll behandlas på det inhumana sätt som görs, har politikerna i Israel gått från att försvara mänskliga rättigheter till att förkasta dem. Och vi har en president i USA som ser oppositionella och medierna som sina fiender.

Det behöver inte kallas invasion
Steget till att fullt ut bryta med sina traditionellt sett allierade blir kortare och kortare. Mot den bakgrunden blir Sveriges frivilliga accepterande av USA:s överhöghet över svenskt territorium både märkligt och farligt. Det kan komma en tid då det kommer att kallas ”försvar av våra intressen” när vi i själva verket inte längre kontrollerar vårt eget land. En främmande makt behöver inte kalla det invasion eller krig, utan bara att man ”försvarar det som måste försvaras”. Och vi kan inget göra. Jag hoppas jag har fel.

Bevaka 15 juni-debatten
Den 15 juni ska Riksdagen debattera och besluta om en fråga som också handlar om hur svenskt territorium ska kunna användas av annat land. Det finns anledning att fortsätta bevaka frågan om hur vi säkerställer att andra länder inte får kontroll över Sverige eller använder våra resurser för egna syften. (Se ett inlägg från Svenska Freds på Instagram i länktipsen nedan).

Länktips: En analys av DCA-avtalet: https://svjt.se/svjt/2026/357

Länktips: Svenska Freds om DCA-avtalet https://www.svenskafreds.se/vad-vi-gor/dca/

Länktips: Inlägg om debatten 15 juni: https://www.instagram.com/reel/DYm83q2lMBf/

Kolla gärna in www.monreform.org

Det talas för lite om pengar på en systemnivå. Hur skuldsättningen och förmögenhetsfördelningen ökar på ett sätt som bara kan beskrivas som långsiktigt skadligt. Redan på 80-talet väcktes idéer och skrev böcker om detta. Margrit Kennedys ”Pengar utan ränta och inflation” som hon skrev på 80-talet står i min bokhylla och flera av hennes tankar landade i bildandet av JAK-banken och hade kanske betydelse även när Ekobanken tog form i Sverige. Men systemet har bara fortsatt att utvecklas, troligen eftersom tillräckligt många med inflytande vill ha det så. Samtidigt borde de flesta inse att en ekonomi som bygger på skuldsättning, ränta och evig tillväxt bara kan sluta i katastrof.

Ett internationellt nätverk
Monreform.org heter en hemsida som väckt mitt intresse. På sin hemsida skriver de ”We need a just money system that works for the people, not for the big banks. We are a global network of movements that collaborate with policymakers, the public and economists around the world to redesign money for social justice and a liveable planet.” På sin Om-oss-sida skriver de om problemet och där bland annat: ”Hur mycket pengar som skapas och vart nya pengar allokeras bestäms främst av privata banker utifrån att de maximerar sina egna vinster snarare än ekonomins behov.” Och dessa nya pengar uppstår ju till stor del via efterfrågan och ”marknadens” värdering av något som ska finansieras. Är ett 28 kvadratmeter stort sommarhus på Orust, i Edshultshall närmare bestämt, värt 12 miljoner kronor kan säkert banken gå i god för merparten om köparen är trovärdig. Vips har ett antal miljoner kronor uppstått ur tomma intet. Om säljaren får som han vill.

Det finns mycket skrivet
I Sverige är ”Positiva Pengar” medlemsorganisation i International Movement for Monetary Reform, som nätverket heter. I Länktipsen nedan finns en länk till en litteraturlista från de senaste 15 åren, då det har skrivits många artiklar och böcker om behovet av ett annat monetärt ekosystem. Det som slår mig är hur tydligt skuldsättningen framstår som ett stort problem. En skuldsättning som har sin parallell i klimatet, där vi sedan 100 eller 150 år håller på att skuldsätta mänskligheten på ett sätt som blir allt svårare att reversera. Men det ekonomerna skriver om är pengar, inte hur allt hänger ihop (vad jag kan se). Eller hur vi överanvänder resurser, och exploaterar fattiga människor osv.

Mohamsson vill se fler miljardärer (!)
De som vill fortsätta springa i det lockande ekorrhjulet har fått nya förespråkare i det tidigare humanistiska liberala partiet i Sverige. Ett parti som nu på allvar hävdar att Sverige ska sträva efter att ha ännu fler miljardärer. (Se länktips nedan). Detta är inte satir eller humor. På fullt allvar tycks man mena att det är bra för samhället att förmögenhetsklyftorna ökar, att fåtalet superrika blir ännu fler och att det relativa välståndet i ännu högre grad villkoras av om medborgarna har gott om pengar eller inte.

Inlåsningseffekter istället för bred nytta
Det pengar som miljardärerna lägger på hög används inte till att köpa barnblöjor, nya skor för att ersätta de som barnen växer ur eller till att besöka en gammal släkting i obygden. Det skulle däremot ett generellt högre barnbidrag kunna göra. Men den breda välståndsökningen vill inte de fartblinda liberalerna se. De vill hellre att de privata avkastningarna på fonder och obeskattade tillgångar växer. De rika hittar alltid sätt att slippa betala inkomstskatt, så att även kommunal verksamhet då behöver skäras ner ytterligare. ”Valfrihet” det heta när de rika hittar sätt att gynna näringslivsdriven gärna skattefinansierad verksamhet som skulle vara mer rättvist att driva ideellt eller kommunalt.

28 maj blir det intressant att lyssna
I skrivande stund har jag inte lyssnat på seminariet den 28 maj 2026, men jag ska återkomma när jag tagit del av det som förmedlas. Det är viktigt att vi förstår ekonomin på systemnivå, men vi får heller inte glömma bort att allra viktigast är faktiskt att de basala funktionerna skyddas och utvecklas på ett hållbart sätt. Utan luft som går att andas, utan vatten som går att dricka, utan näringsriktig och ekologisk mat som mättar och sunda sociala sammanhang som får barnen att växa till ansvarstagande och kunniga vuxna och utan fred är det mesta meningslöst. (Tipstack till René M.)

Tillägg den 29 maj
Nu är det den 29 maj och jag lyssnade på seminariet igår (till största delen). Michael Kumhof, som tycks vara från Tyskland, höll en avancerad föreläsning om det han kallar Chicagoplanen. Det har att göra med att många världens ledande ekonomier tog tag i de strukturella problemen i samband med depressionen på 30-talet. Och det brukar kallas just Chicagoplanen. Kumhof har ägnat hela sitt professionella liv åt strukturerna bakom de nationalekonomiska teorierna. Hans föreläsning förutsatte att man som åhörare hade någorlunda koll på systemet idag och hur det skulle kunna förändras.

Två slags banker
Det lilla jag förstod var att Kumhof argumenterar för att dela upp bankväsendet i två kategorier banker. En slags bank som hanterar pengar och en annan som hanterar skulder och genom att organisera balansräkningarna på rätt sätt för de olika kategorierna kan vi, om jag förstår honom rätt, komma till rätta med problemet att skuldsättningen frigör nya resurser och i praktiken skapar pengar ur tomma intet. Men jag är inte nationalekonom, så jag kan bara hänvisa till Kumhof och hans intressanta förslag så att den som begriper mer kan fånga upp det som skulle behöva analyseras på rätt nivå. Spontant känner jag att vi behöver ändra på systemet, så att bankerna fungerar som stöd för en långsiktigt hållbart samhälle. Den som har lust får gärna återkomma med tankar kring detta.

Ur M Kumhofs presentation 28 maj

Länktips: Den 28:e maj var det ett seminarium på engelska som jag delvis följde:
https://monreform.org/kumhof-money-as-debt/

Länktips: Litteraturlista från Monrefom.org: https://www.monetaryalliance.org/bibliography-introductory/

Länktips: Liberalerna vill se ännu fler miljardärer: https://www.sverigesradio.se/artikel/l-vill-dubbla-antalet-miljardarer