Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, hade ett intressant webbinarium den 26 mars som skulle handla om Ukrainas drönartillverkning. Det var självklart ett stort fokus på hur Ukraina gjort för att vara så pass snabba och framgångsrika med sin drönartillverkning, utveckling av innovationssystem, upphandling, finansiering, kvalitetssäkring, uppskalning och utbildning som de varit särskilt den senaste tiden. Jag ska strax återkomma till några viktiga komponenter som jag noterade, men först en spin-off från diskussionen som väcktes av ett företag i textilbranschen som deltog.
Är det kriget som återigen visar vägen? Är det framtidens industri vi ser ta form ur det fasansfulla krigets verklighet? Är det så här alternativet ser ut till det storskaliga, centralstyrda, vinstdrivna industrisamhälle vi vant oss vid? Är det Ukraina som visar vägen ut ur det linjära och storskaliga tänket? Är det ett krig som behövs för att få oss att förstå hur vi ska organisera tillverkning, innovation och optimering av transporter, råvaruflöden och profit? Frågorna blev hängande i luften för mig.
Två forskare inledde Men först några ord om hur Ukraina klarat att utveckla en världsledande drönartillverkning mitt under brinnande krig. Maryna Brychko, ursprungligen från Ukraina, men verksam vid Blekinge Tekniska Högskola, och Pontus Braunerhjelm från Entreprenörskapsforum inledde med en genomgång av de strukturer och arbetssätt Ukraina valt.
Lärdomar från Ukrainas innovationssystem
Decentraliserat på alla beslutsnivåer Det som skiljer Ukrainas system från många andra länders är hur man valt att decentralisera allt för att skapa korta och snabba beslutsvägar. Detta har inneburit att kunskapslooparna har kunnat vara extremt korta. Erfarenheter från krigszonen har snabbt kommit tillbaka till entreprenörer och beslutsfattare, så att verklighetens funktionalitet snabbt kommit att plockas upp i de modifieringar man gjort av systemen. Allt har också byggt på en både bred och tillräckligt avancerad utbildning av många ukrainare, så att förståelsen för både mjukvara och hårdvara har varit hög.
Storskaligheten blir akterseglad I den paneldebatt som följde nämndes hur det svenska systemet bara har en beställare, FMV, som dessutom har ett stort antal regler och bestämmelser, som gör det svårt för ett innovativt företag att lyckas i Sverige. Ett slags Moment 22 nämndes, där det i praktiken blir omöjligt för ett litet företag i Sverige att lyckas förrän man är stort, och stort kan man ju bara bli om man lyckas få en order som gör att verksamheten kan växa.
Snabbt, småskaligt och kompetensbaserat Loop-systemet, där kunskapen tas till vara direkt från verkligheten, var något som gång på gång nämndes. Och hur man sjösatt program i Ukraina med syfte att underlätta diversifiering och decentralisering, samtidigt som man möjliggjort uppskalning av framgångsrika koncept. Snabbheten och kvaliteten på det som utvecklas blir på så sätt enastående, samtidigt som det naturligtvis blir svårt att hålla fast vid enhetlighet och utbytbarhet. I frontlinjen blir det därför viktigt att snabbt kunna ta till sig ny teknik och nya sätt att arbeta. Här förstod jag att den generella utbildningsnivån i Ukraina är starkt bidragande till framgångarna. Förstår man hur saker hänger ihop blir det lättare att ta till sig instruktioner.
Om vi tänker bort kriget… Det intressanta ur hållbarhetshorisont är vilka drivkrafter som tar över när det inte längre är vinstintresset, ägandet och storskaligheten som styr. I den decentraliserade affärsmiljön är närheten till ”marknaden”, nyttjaren, avgörande, och att vara relevant med kvalitet, funktionalitet och tillförlitlighet. Om vi för ett ögonblick tänker bort kriget och tänker vad av detta har med framtidens hållbara ekonomi att göra?
Är detta framtidens industri? Det en viktig tanke att släppa ägandet och vinstjakten som det primära, utan i stället att se till helheten, nyttjandet och funktionen. Hur tar vi fram produkter som löser de uppgifter vi har att lösa? Och hur ser drivkrafterna ut när kriget upphört? Vad gör att nya produkter tas fram, skalas upp tar plats i vår vardag? På vems initiativ när det inte längre handlar om ett lands överlevnad? Är det småskaliga nätverk av sammanlänkade producenter som hjälps åt att lösa konkreta uppgifter? Och hur ska ekonomin kring produktionen se ut? Finns det vinst? Systemen för redovisning och skatt, hur ska de designas? Och hur ska överskottet i så fall fördelas eller ens beräknas när användaren är involverad i utveckling, kvalitetssäkring och dokumentation?
Mycket ställs på huvudet Modellen kullkastar mycket av det vi brukar ta för självklart, men här öppnas kanske en dörr till framtiden som vi behöver analysera noga. Jag får återkomma när jag funderat ett varv till.
Flera av er som följer bloggen känner till att jag i tio år har ägnat en hel del tid åt det som oftast kallas cirkulär ekonomi. Det kommer hela tiden ny forskning och det rör på sig i olika branscher. I dagarna har jag läst en rapport från Jenny Karlsson i Karlstad, som lett projektet Again: Återbruk i handeln. (Se länktips nedan). Detaljhandeln, inklusive e-handeln, har en självklar nyckelroll i skiftet från linjär konsumtion till mer cirkularitet i hur vi nyttjar produkter.
Pre-loved är ett av många begrepp för second-hand I Karlstad finns numera en galleria som testades 2023 och som har återuppstått i föreningsdriven form i år. Den kallas Rundgång och unikt är placeringen i centrala Karlstad, där många konsumenter rör sig. Det som sticker ut med Jenny Karlssons rapport är hur hon integrerar betydelsen av kundens upplevelse i sin tolkning av framgångsfaktorer och hur man bäst kan forma den cirkulära ekonomin. Rapporten börjar med en imponerande redovisning av 200 lästa forskarrapporter och kokar inledningsvis ner till en lista på begrepp som används, där ”pre-loved” sticker ut. Pre-loved betyder att produkten tidigare har varit älskad av någon annan. Det ger ett annat signalvärde än second-hand.
En upplevelsebaserad process Spännande blir det att läsa att event som ordnades i den testbutik som fanns i Karlstad ökade försäljningen med 60 procent jämfört med dagar utan event. Man såg också till att det dök upp nya företag och nya produkter varje vecka, vilket lockade kunder att återkomma. På sidan 33 hittar jag följande citat som känns centralt för hela rapporten: ” (Återbruk är ) … en upplevelsebaserad process, där kundens värderingar, känslor och sociala engagemang samspelar över tid”.
Lustfylld och attraktiv exponering I den del som handlar om rekommendationer hittar jag bland annat att konsumenter ska lockas att bli cirkulenter. Och de behöver både bli överraskade och känna igen sig. Några greenfluencers betonar också hur viktigt det kan vara att inkludera sociala medier i kommunikationen för att nå rätt publik. Sortimentet ska bygga på tydliga kriterier om vad som är vad och exponeringen ska vara lustfylld och attraktiv. Förpackningen, designen av lokalen och miljön ska bidra till att motverka fördomar kring ”begagnat”.
Tabell ur rapporten
Inse att det tar tid att hantera returer Rapporten innehåller en del konkreta råd till handeln, både kring den egna verksamheten, men också angående vilken roll relationen till kunden spelar. Och hur viktigt det kan vara att dela kunskap med andra företag, att erbjuda s.k. shop-in-shop, att involvera och uppskatta kunden på nya sätt, bekräfta kundens värderingar och smak. På sidan 40 lyfts behovet av nya tjänster, där det kan handla om bedömning av returer, hantering, lagning, reparation, modifiering, tvättning osv. Det är allt sådant som tar tid och därmed gör affärsmodellen dyrare. Det betonas också att många behöver ny kunskap.
Gemenskap och det unika Det som sticker ut i rapporten är värdet av event, att på nya sätt involvera kunden i en unik upplevelse och att ha story-telling som en del av konceptet. ”Den här produkter har NN använt i filmen XX” eller liknande. Vikten av att skapa communities och gemenskap betonas också. Jag kommer att tänka på vad som skapar sammanhållning på en fotbollsläktare, där det spelas boll i 90 minuter, men inramningen och deltagandet i samma hejaramsor är väl så viktiga som själva matchen. Kanske är det sammanhang vi söker numera i denna skärm-låsta tid.
Det finns en del som återstår att hantera Ska jag peka något som jag saknade i rapporten så är det kanske hur svårt det troligen blir för många företag i detaljhandeln att byta affärsmodell. Man har fel produkter (det behövs lång livslängd och reparerbarhet), fel lokaler (var ska returer lämnas in och var ska kontroll och reparation ske?), fel personal (det krävs mer kunskap när avvikelser ska konstateras) och troligen fel budget och vinstprognos (det blir inte lika lönsamt när cirkulära modeller sjösätts). Något annat som saknas är också mer utförliga resonemang kring ”product-as-a-service”, dvs hur vi byter från att äga till att nyttja en produkt och betalar för nyttjandet per tidsenhet eller per nyttjandetillfälle. Här måste mer konkreta råd komma fram. Hur gör handeln för att bli attraktiv i en ny verklighet? Och när kommer en ny momsmodell som tar hänsyn till att konsumenten/cirkulenten är en aktör i kedjan?
Upplevelser och event var intressant Men med det sagt gav rapporten en hel del aha-upplevelser som är värda att ta fasta på. Inte minst detta med upplevelser och event, igenkännandet och överraskandet. Och kanske detta att namnge kunder för andra kunder. ”Vill du inte ha samma pryl som NN?” För att stärka sammanhållningen och känslan av att dela något.
Alexander Stubb är en intressant politisk ledare i Europa och på den internationella arenan. Han är president i Finland och i mitt tycke en av de tydligare rösterna i dagens europeiska politik. I länklistan nedan har jag samlat några av de uttalanden (filmer) som Stubb har gjort och som blir bra exempel på hur han formulerar sig för en bred publik. Att han är språkbegåvad är klart. Jag har sett klipp där han talar på franska, engelska, finska och svenska. Möjligen behärskar han fler språk, det vet jag inte.
Agenda intervjuade Stubb Som fredsvän gillar jag hans formuleringar till kärnvapen. I Agenda-intervjun häromveckan (cirka 46 minuter in i programmet) sa han två saker som jag gärna återger. Dels sa han att ”det viktigaste med kärnvapen är att de inte används” och ”ju mindre vi talar om kärnvapen desto mer säkerhet ger det oss”. I Agenda sa han också att Putin inte vinner kriget mot Ukraina, men att Putin tyvärr inte heller strävar efter fred. Sanktioner och åtgärder mot den ryska skuggflottan är åtgärder som kan hjälpa Ukraina, som dessutom också har blivit bra på att tillverka drönare. Han betonade också att alla freder alltid är smärtsamma. Finland har ju utkämpat med två krig med ryssen och tvingats ge upp stora landområden, så han och hans landsmän vet ju vad fred kan kosta.
Stubb talade till några gymnasieungdomar Ett av klippen med Stubb är från ett besök på en gymnasieskola, där han betonar för eleverna att ”du måste ha en känsla av att göra något meningsfullt”. Det är en bra vägledning i en ung människas liv.
Stubb talade till britterna på Chatham House I London finns Chatham House, en NGO som arbetar med fred, samarbete och säkerhetsfrågor. Chatham House har en regel, the Chatham House Rule som innebär att det går bra att dela den information man får under samtal, men man får inte återge vem som sa vad, eller vem som talade. Sannolikt handlar denna regel om att bygga förtroende och öppenhet. Under sitt tal på Chatham House gav Stubb britterna en hel del att tänka på. Han talade som europé och gav i all vänlighet britterna några råd. Han sa ungefär så här (kanske inte exakt översatt, men original talet finns ju nedan). ” Vi brukar hävda att ni britter är pragmatiska, så låt oss arbeta med frågorna tillsammans. Låt mig vara pragmatisk och säga att vi behöver fördjupa samarbetet inom åtminstone tre områden:
Säkerhet, inklusive informationsutbyte och försvar
Ekonomi, tullar och den interna marknaden. Släpp tanken att UK står utanför samarbetet och jobba för en flexibel lösning
Teknologi, forskning, utbildning och innovation.
UK och EU har gemensamma intressen och värderingar. Vi behöver er röst i Europa, vi saknar er, er kompetens, ert reformarbete och deltagande på marknader och i arbetet mot klimatförändringarna.”
Stubb talade på ett G-20-möte och betonade det multilaterala Stubb talade också på ett G20-möte nyligen, där han var ganska ödmjuk och stolt över att få delta. Hans budskap var tydligt. Han menade att världsordningen ändras och just står multilaterala mot de multipolära. Det multilaterala strävar efter samarbete och att upprätthålla en viss ordning och att säkra vissa institutioner (där menade han troligen FN och FN:s olika organ). Den multipolära ordningen har andra kännetecken. Med starka poler på världsarenan förstärks risken för konflikter. Vi behöver se mer multilaterala initiativ, inte minst i Ukraina, Gaza och i Sudan, menade han. Vi måste också inse att det inte går att gå tillbaka till den ordning som gällt sedan 1945.
En förmåga att formulera viktiga budskap Det är på ett sätt befriande med en politisk ledare som talar tydligt och klart om hur han ser på världen och vad som behöver göras.
Som många vet följer jag regelbundet nyhetsbrevet OmEV, som på ett initierat sätt beskriver utvecklingen på elfordonssidan, inte minst vad forskningen redovisar. Häromdagen skrev man om Afrika och elfordon. Eftersom jag nyligen kom hem från Uganda tänkte jag att det kunde vara intressant att återge vad forskningen hittat och jämföra lite med mina egna intryck.
Boda-boda i trafiken
Bensinstationer erbjuder regnskydd
Boda-boda är vanliga En av de forskningsrapporter som nämns i OmEV:s nyhetsbrev (se länktips nedan) handlar bland annat om studier av situationen i Uganda för elfordon. Rapporten slår fast att finansieringskostnaden för olika fordon är dominerande. Man skriver: ”Att låna, leasa etc. ett eldrivet fordon under dess livslängd beräknas alltså bli minst lika dyrt som själva inköpskostnaden. ” Detta kan jag bekräfta. I Uganda är det vanligaste transportmedlet en liten motorcykel, som självfallet är bensindriven. De kallas boda-boda och är det dominerande transportmedlet i Kampala. Det går minst 10 MC:s på varje bil. Och trafiken i huvudstaden Kampala är därmed något otroligt komplicerad, med tvåhjulingar som kryssar sig fram som myror mellan bilar som står i kö, länge.
Persontaxi som många använder
Det är hjälmtvång, som många efterlever
Finansiering Jag frågade en lokal ugandier hur mycket en motorcykel kostar och fick egentligen inget konkret svar, utan mer ett svar som gick ut på att de som kör som bud- och persontaxi hela tiden betalar en stor andel av sina intäkter till den som finansierat fordonet. Och de siffror som nämndes innebär att den som kör omkring med en bensin-MC betalar det dubbla priset för sitt fordon inklusive den ränta långivaren ska ha. Pengar är dyrt och jobb och försörjning är något som de flesta vill ha. (Jag såg i och för sig endast unga män som körde boda-boda, vad unga flickor gör vet jag inte). Man kan också föreställa sig att den som finansierar en boda-boda-MC även äger fordonet för att säkerställa att pengarna ska komma in. Exploateringen av arbetslösa unga män ligger nära till hands att befara.
Hjälmtvånget gäller inte passagerare…
Eldrift är ovanlig Jag såg en (1) eldriven MC under fjorton dagar. Så de finns, men är ovanliga. De laddas på bensinstationer som finns på väldigt många ställen. Under regnskurarna, som kommer ibland, passade många boda-boda-förare på att skydda sig under bensinstationernas tak.
Presidenten är över 80 år gammal Ugandas regering har planer på att starta ett eget oljeraffinaderi, fick jag höra. Regeringen är medveten om att oljeberoendet måste minska, men man förlorar idag mycket på att den egna olja man utvinner inte kan raffineras inom landet. Därför tänker man försöka starta ett eget raffinaderi, troligen också för att göra sig mindre beroende av andra länder i dessa oroliga tider. Besluten på statlig nivå måste hantera både de kortsiktiga, de långsiktiga och de strategiska perspektiven på en gång. Man har nyligen återvalt presidenten, Museveni, på ytterligare fem år. Trots att han är över 80 år gammal uppges han vara i god form och deltar aktivt i styret av landet. Som ett kuriosum kan nämnas att Museveni bodde tre år på 80-talet i Angered. Särskilt mycket av svensk demokrati, rättvisa för HBTQ-minoriteter osv har han inte tagit till sig, snarare tvärtom.
Hälften av befolkningen är under 15 år Hälften av Ugandas befolkning på drygt 50 miljoner människor är 15 år eller yngre. Det innebär att om tio år måste ytterligare kanske tio miljoner ugandier hitta ett arbete. Det kommer inte fungera är min gissning. När vuxna människor inte hittar ett sätt försörja sig kommer det leda till oroligheter och militären kommer troligen att tvingas ta kontrollen över mycket av samhället, är det jag befarar. Och eftersom det inte finns kollektivtrafik kommer det att bli ännu svårare att lösa transporter av gods och människor. Och att i detta virrvarr av drivkrafter och framtidshopp hitta lösningar för elektrifiering av transportsektorn måste nog tyvärr betecknas som svårt. Man kan hoppas att staten får in så mycket skatteintäkter att Uganda får möjlighet att bygga infrastruktur, vägar, spårvägar och sprida välfärden till en majoritet av befolkningen, så att samhället klarar de stora utmaningar de står inför. Tyvärr tror jag att den sittande presidenten prioriterar att någon av hans söner ska efterträda honom på presidentposten och att det är på det sättet han vill säkra makten. Oppositionsledaren i det senaste presidentvalet sägs ha flytt landet.
Vem har tillgång till el? Så hur ska elektrifieringen av transportsystemet gå till? Och hur stor del av elen i Uganda produceras fossilfritt? Vattenkraft finns, men det är långt ifrån hela befolkningen som har tillgång till el. För tio år sedan hade bara tio procent av landsbygdens befolkning tillgång till el. Och det är därmed sannolikt åtminstone halva befolkningen som fortfarande saknar kontinuerlig elförsörjning. I huvudstaden finns el, men där bor bara ett par miljoner av befolkningen. Och Uganda är ett av Afrikas 54 länder.
Korruptionen är ett hinder Ska världen klara elektrifiering behövs icke-korrupta ledare i de olika länderna (och att den svenska regeringen inte mutar de styrande som man gjorde i Somalia) och att länderna får hjälp att bygga ut sina elnät och sin fossilfria elproduktion. Så att förutsättningar finns för elektrifiering av transportsystemet. Det land som syns mest i Uganda är Kina, som byggt landets motorväg och som bygger andra hus, hotell och byggnader. Och Kina ställer ju inte krav på mänskliga rättigheter, så det känns säkert enkelt för de styrande att sluta avtal med Kina. USA lär inte bry sig. Och Europa har andra problem just nu. Situationen är lite dyster, kan man säga.
Daniel Rydéns bok ”Lögner, osanningens historia” kom ut 2024 och känns tyvärr viktig att läsa. Intrycket är att lögnen har blivit allt vanligare, kanske för att vissa politiska ledare satt det i system att använda vilseledande påståenden och rena lögner för att skapa misstro och öka distansen mellan sig själva och väljarna, samt mellan olika grupperingar. Misstron växer när förtroendet sviktar. En misstro som vissa vill exploatera politiskt.
Lögner, av Daniel Rydén, cirka 300 sidor
Det finns olika slags lögner Rydéns bok tar ett rejält grepp om ljugandet som fenomen, går tillbaka i historien och berättar på ett intresseväckande sätt om ljugandet. Lögnen kan till och med i bland vara nödvändig, för att uppnå något annat, för att skona någon eller för att bevara en hemlighet som ingen skulle vinna på att den spreds. Rydén visar med sin bok att det finns en mängd olika slags lögner och plockar fram exempel från både dåtid och nutid. Lögner kan vara medvetna och omedvetna, det finns en rad olika motiv för att ljuga och att undertrycka sanningen, att skona någon från en alltför kostsam sanning. Lögnen måste dessutom vara avsiktlig för att kallas lögn. Missuppfattning är något annat.
Det kan finnas motiv att ljuga som är rimliga När någon ligger på sitt yttersta kan det finnas all anledning att låta den personen få känna sig lugn och trygg och inte behöva oroas av att något oönskat har inträffat. Vi kan använda lögnen för att kortsiktigt skona någon från en alltför besvärande sanning. Bekymret är egentligen inte lögnen, drar Rydén som slutsats, utan den majoritet som låter lögnen spridas. Det internet har inneburit, menar han, är inte bara att konspirationsteorier lätt kan spridas, utan också att sanning allt lättare kan nås av många.
Hur ska domstolarna kunna lita på bildbevis? Jag rekommenderar alla att läsa boken, för den ger en bred och exempelfylld översikt av lögnen som fenomen. I det här sammanhanget vill jag framför allt lyfta några reflexioner och egna tankar som boken ledde fram till. Ett exempel är att han inte berör är vad AI-manipulerade bilder och filmer kommer att innebära. Och därmed hur svårt det blir i en nära framtid att skilja på faktisk och fabricerad dokumentation. Hur ska domstolarna i framtiden förhålla sig till bildbevis? Hur ska vi kunna tro på det som visas? I det politiska fältet ser vi ju också hur lätt det har blivit att tala om alternativa sanningar. När vetenskapligt underbyggda rapporter, som t.ex. regeringens klimatpolitiska råds rapporter, avfärdas av ansvarig minister som åsikter. Innebär det att all vetenskap kan likställas med åsikter, och vart leder i så fall det synsättet?
Begreppen är det som håller samman vår världsbild Rydéns bok är en påminnelse om hur komplex mikro- och makrovärlden är. På ett personligt plan är vi ibland ”tvingade” att ta till nödlögner för att inte skada våra nära och kära. Vi kan behöva dölja ett misstag eller slippa erkänna vad vi egentligen har gjort. På makronivå är det väldigt viktigt att vi håller fast vid någon slags sanningskod, en moral, som gemensam nämnare. Och att vi hjälps åt att blottlägga halvsanningar och inlindade felaktigheter. Om vi inte ser upp hamnar vi lätt i den värld av påhittade konflikter som de auktoritära krafterna i världen vill att vi ska fastna i. Det är inte migrationspolitik att splittra fungerande familjer och att utvisa personer som gjort allt rätt och som bidrar till ett gott samhälle. Det är segregationspolitik med syftet att vidga klyftorna och tilliten mellan människor. Begreppen spelar roll.
Det blir svårt att navigera i en strid ström av information Det som fastnar mest ur boken är hur vanligt det är att vi ljuger och hur dåligt förberedda vi är inför den våg av desinformation som kommer att översvämma oss i takt med att det blir allt lättare att skapa trovärdiga bilder och att få ChatGPT och andra system att dra fel slutsatser. Det kommer att bli en kamp mellan den goda gruppering som vill hålla fast vid en sann världsbild och en makt- och pengahungrig gruppering som strävar efter dominans även när detta innebär att vi översköljs av felaktigheter och lögner. Passivitet och likgiltighet blir lät följden när olika budskap står i direkt motsats till våra egna upplevelser. Det kommer att bli svårt i framtiden att navigera mellan sanningar, halvsanningar och lögner och att förstå vad som är vad. Till slut är det enda vi kan lita på våra egna upplevelser, som i bästa fall kan bekräftas av människor vi litar på. Men det blir inte lätt att navigera i denna ström av påståenden.
Det satsas stort på AI i dessa tider. Kraftfull och snabb hantering av data ska ersätta mycket av det arbete som utförts av människor. Nya lösningar ska kunna komplettera de befintliga. Förutom tidsvinster finns det säkert de branscher som räknar med att kunna ersätta anställda med datorkraft. Det är egentligen inget nytt. Det har skett stora förändringar i olika branscher förr. Yrken försvann. Vad gjorde en sättare? Eller alla de sekreterare som förr skrev ner och arkiverade alla papper? De har försvunnit.
Vad är ”rätt” i AI-världen? Det som kanske inte alltid uppmärksammas i AI-diskussionen är vad som skiljer det maskinella handhavandet från det mänskliga. Vi människor tänker och agerar hela tiden i ett spann mellan upprepning och nytänkande, där vi ständigt funderar på om det vi har framför oss kan lösas på ett annat sätt än förra gången. Så ”tänker” inte AI. Det programmen är utmärkta på är att väga samman stora mängder data för att hitta det svar som har störst sannolikhet att vara ”rätt”. Kvantitet och upprepning är på så sätt något som AI normalt använder för att kvalitetssäkra en lösning eller ett svar. Att ifrågasätta och tänka nytt är svårt för datorer, även om det naturligtvis förekommer, lite beroende på hur uppgiften formulerats.
Mer av samma eller nya lösningar? Men det som ligger i AI-utvecklingens natur är att vi får mindre av innovation och alternativa lösningar när våra datorer bygger sitt agerande på sannolikheten att det mest förekommande svaret på en fråga är det korrekta. Upprepning och antalet likartade svar hjälper programmen att identifiera ”rätt” svar. Så om vi tror att AI kommer hjälpa oss att navigera i okända farvatten för att mejsla ut vägen till en hållbar värld kanske vi tänker fel. Risken är att AI betonar ”business-as-usual” när vi behöver ”business-as-unusual” för att komma närmare en värld i balans med resurser, energianvändning och rättvisa.
Att inte göra fel har blivit viktigare än att använda sin kunskap Kopplar man detta till det problem Håkan Boström lyfter i sin GP-ledare den 27 februari blir det om möjligt ännu svårare att skapa utrymme för den omställning och det nytänkande som faktiskt krävs för att klara en hållbar framtid. Boström beskriver en trend han iakttagit att det i det offentliga systemet har blivit viktigare att undvika att göra fel än att använda sitt eget omdöme och sin erfarenhet i syfte att optimera ett beslut eller ett vägval. Han exemplifierar med hur psykiskt sjuka patienter slentrianmässigt transporteras med hjälp av poliser helt enkelt därför att då har sjukhuset tagit det säkra före det osäkra och inte gjort fel, även om polistransport sannolikt inte varit nödvändigt i varje enskilt fall. Den som undviker att göra fel tar heller inga risker och litar heller inte på sitt eget omdöme. Boström konstaterar också följdriktigt att ”tjänstemän som inte vågar ta ansvar för sina beslut är sällan problemlösningsorienterade”.
Följ budgeten och håll tidplanen Bakom den trend Boström beskriver finns också två tydliga drivkrafter, dels att hålla budget och dels att hålla tidplanen. Att göra en bedömning och ta ett unikt beslut kan innebära att det tid att landa i ett beslut, och kan i värsta fall komma att kosta mer. Därför blir det enklast och tryggast att göra på det sätt som inte kan beskrivas som felaktigt. Men om allt beslutsfattande eller underlag för beslut ska underställas AI och/eller principiella rambeslut i budgetar osv blir konsekvensen att 8 månader gamla bebisar får utvisningsbeslut. Vilket vi ju nu ser. Ett omänskligt och närmast cyniskt samhälle, där rimliga avvägningar försvinner in i mörkret mellan ekonomisk optimering, styrande paragrafer och extrema politiska ambitioner. Just den slutsatsen drar inte Boström, men det gör jag.
Synonymerna till ordet ”stram” i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) är spänd, styv, knapphändig och sträng i stil, avmätt. Det innebär fyra delvis åtskilda innebörder så som de återges. Ingenstans står det att stram skulle betyda orättvis eller inhuman. Men det är den innebörden Tidöregeringen nu gett ordet, påhejade av socialdemokrater som inte vill framstå som annorlunda än partierna på högerkanten.
Jag mår illa Det är så att man blir illamående när företrädare för de största partierna närmast som en grammofonskiva som hakat upp sig hela tiden upprepar ”stram migrationspolitik”. När SD talar om detta kopplar de begreppet till sitt sedan länge kommunicerade begrepp ”folkutbyte”, som de hävdar pågår. Svenskheten är hotad, menar de. Nu behövs kulturkanon, återkallande av permanenta uppehållstillstånd och ”ordning och reda”. Och lyfter gärna fram de exempel på kriminella med utländsk bakgrund som exempel på hur det inte går att lita på ”dem”. Det gäller för nationalisterna att skilja på ”vi och dom”. Konflikten är deras livsrum.
Återger en del av Christine Tidåsens argument På Facebook läser jag vad Christine Tidåsen skriver om utvisningarna av studenter och ungdomar. Hon är doktor i ekonomi och undervisar på ekonomihögskolan på Linnéuniversitet i Växjö och har en forskares blick för vad den ”strama migrationspolitiken” innebär på samhällsnivå. Ur hennes inlägg plockar jag några särskilt viktiga aspekter, som kanske inte alltid kommer fram, och som Anders Holmberg missade att fråga Jimmie Åkesson om under 30 minuters utfrågning den 19 februari.
Varför väljer folk Sverige? Att först investera i utbildning av unga människor för att därefter inte dra nytta av det dessa unga människor tillför samhället ”strider mot grundläggande nationalekonomisk rationalitet”, menar hon. Hon påpekar att konkurrensen om kompetenta människor hårdnar globalt, särskilt nu som befolkningarna blir allt äldre och färre ska försörja fler. Mycket intressant är när hon slår fast att ”Forskning visar att högkvalificerad arbetskraft väljer länder utifrån institutionell stabilitet, rättssäkerhet och framtidsutsikter för sina barn (OECD, 2019; World Bank, 2023). Ett land där barn riskerar att utvisas efter lång etablering skickar en signal om oförutsägbarhet. Och signaler spelar roll.”
Fler av Christine Tidåsens bästa argument Migrationspolitiken påverkar inte bara de direkt berörda utan hela inflödet av studenter, forskare och kvalificerad arbetskraft, skriver hon och det gör att Sverige går miste om framtida entreprenörer, forskare och skattebetalare. ”Det är så brain drain uppstår”. påpekar hon. Det är genom gradvisa värderingsförskjutningar och när det psykologiska samhällskontraktet eroderar. När framtiden blir osäker för familj och barn. Hon skriver: ”Forskning om konkurrenskraftiga kunskapsekonomier visar att attraktionskraft bygger på en kombination av ekonomiska möjligheter och social stabilitet (Florida, 2005; Anholt, 2010). När värderingssignaler förskjuts påverkas hela ekonomin: investeringar, innovation och kompetensförsörjning.” Det är mycket mer som står på spel än vad debatten lyckas fånga. Och den ”paus” socialdemokraterna argumenterar för ändrar inte grunden för den ”strama migrationspolitiken”. Pausen skulle möjligen ge de akuta utvisningsfallen lite andrum, men ger inte personer som funderar på att flytta hit någon signal om att synen på personer från andra länder ändras. För det är sin egen framtid alla planerar för. Trygg, säker och full av möjligheter. Och det är det som skaver rejält nu.
Åkesson VILL få så många som möjligt att lämna Sverige I Anders Holmbergs 30-minuter-utfrågning sa Jimmie Åkesson att man inte kan bygga lagstiftning på några av media uppmärksamma individuella fall. (Och påpekade samtidigt att hela bilden aldrig kommer fram i media, vilket i sig kan vara sant, men därmed inte sagt att det som inte lyfts av media skulle stå i motsats till vad media lyfter fram). Men det hör faktiskt till lagstiftarens ansvar att säkerställa att effekterna av de lagar man stiftar inte skapar nya problem, nya och oönskade orättvisor osv. Skillnader är ju att Åkesson vill att de utrikesfödda ska dra slutsatsen att det bästa är att lämna Sverige (enligt deras hypotes om pågående folkutbyte och i linje med de andra lagar man stiftar där folk ska ges bidrag för att lämna Sverige).
Cornelis, Georg Riedel och? En av Sveriges mest uppskattade trubadurer var Cornelis Vreeswijk. Han fångade på ett unikt sätt både den glädje och det vemod som präglar delar av det som är typiskt svenskt. Cornelis var aldrig svensk medborgare och tillhör på så sätt den grupp som Tidögänget vill skapa ”ordning och reda” kring. Georg Riedel tillhörde samma generation som Cornelis och har också på ett unikt sätt bidragit till det som alla svenskar kan känna igen sig i. Georg Riedel flydde med sin föräldrar från dåvarande Tjeckoslovakien och hamnade i Sverige. Vid en prisceremoni 2021 fick Georg Riedel ta emot Stockholm Stads hederspris med en motivering som bl.a. löd ” Georg Riedels klanger och melodier är ett med svenska folkets DNA. ” Hade SD:s syn på ”svenskhet” och ”vi och dom” fått råda hade svensk kultur gått miste om två synnerligen uppskattade kulturpersonligheters stora bidrag. Och frågan infinner sig naturligtvis vilka Cornelisar och Georg Riedlar vi nu går miste om, när de kalla högervindarna drar genom landet.
Helt fel att använda myndighetsåldern som instrument Det är självklart så att barn som bor hemma hos sina föräldrar ska kunna räknas som en del av familjen. Att myndighetsåldern 18 år mest har en betydelse för individens ansvar är rimligt, men man kan inte koppla myndighetsåldern till ett nytt krav på att klara sin försörjning själv. Att avkräva alla 18-åringar att flytta hemifrån, ordna sin försörjning och inte längre räknas som en del av den familj man vuxit upp med är synnerligen inhumant och orimligt. Särskilt om man fortfarande går i gymnasiet.
Många delproblem Det finns en mängd andra märkligheter i hur lagstiftningen tillämpas, där allt motiveras med ”stram migrationspolitik”. Extremt långa väntetider, inlåsningseffekter som gör att pågående ärenden innebär att det inte går att lämna landet tillfälligt osv. Hur länge vandrar man in, egentligen?
Lite statistik (från nätet) 37 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands. Hur tänker sig Tidögänget klara vårdköerna om kanske hälften av dessa lämnar landet? 36 procent av alla bussförare är födda utomlands. Hur tänker sig Tidgänget klara kollektivtrafiken om t ex 5000 av dessa 9000 bussförare lämnar Sverige? 35 procent av landets undersköterskor är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Det finns inte statistik för alla yrkesgrupper, men det går att göra egna bedömningar. Inom många serviceyrken och vissa branscher är det mycket vanligt att personalen har en utrikes bakgrund. Sverige behöver alla arbetande, skötsamma och bidragande människor. Det folk som behöver bytas ut är det folk i beslutande församlingar som just nu företräds av Åkesson.
Flera sker händer nu, som tillsammans börjar likna ett mönster. Som vi behöver vara observanta på. Det handlar om kravet på tjänstemannaansvar, som nu tydligen ska röstas igenom i Riksdagen. Det kan ju låta klokt att den som gör fel också ska kunna ställas till svars på ett formellt sätt. Men risken är uppenbar att det skapar en ytterligare stelbent och långsam förvaltningskultur, där ingen vågar göra något utan att vara försäkrad om att det man gör sker inom ramen för vad överordnade (och ytterst makthavande politiker) anser rätt.
Mer samverkan och mer tilltro Jag tror att tjänstemannaansvaret får en bromsande effekt och att det blir ännu svårare än idag att testa något nytt, att bryta mönstret. Den omställning vi behöver organisera skyndsamt, på en mängd olika områden i samhället, bromsas in ännu mer och det blir näst intill betraktat med misstänksamhet om någon tjänsteman inte gör som ”man alltid har gjort”. Detta i ett läge när vi behöver hitta innovativa vägar framåt i hela samhället. Och vi behöver öka tilltron till varandra, inte öka misstänksamheten. Därmed inte sagt att chefer ska blunda för fel. Tvärtom ska vi ha en mer inkluderande ledarstil på många håll, där man löser problem och uppgifter gemensamt och tar del av varandras svåra avvägningar. Innan någon beslutar om rimligheten i att ta ett beslut som drabbar en 18-åring för hela livet behöver beslutet förankras i en större grupp. För att ta ett aktuellt exempel.
Självcensur En annan detalj jag snappat upp på senare tid är att personer i forskarmiljön beskriver utvecklingen som en gradvis förskjutning i hur man formulerar sina ståndpunkter. Istället för att tydligt markera mot det man anser vara fel (ur expertperspektiv) lindas nu formuleringarna in i något språk som känns anpassat till hur makten vill att svaret ska se ut. En slags självcensur tycks bre ut sig, vilket är ett tidigt tecken på att det demokratiska och öppna samhället håller på att sluta sig. Det går att googla på ”självcensur” så kommer exemplen fram för den som vill hitta dem. Om vi inte har ”högt i tak” och lyssnar på våra experter i olika sakfrågor landar vi i ett samhälle som riskerar att villa bort sig i felaktiga prioriteringar. Exempelvis kan ju det svenska energisystemet inte samtidigt vara ”förstört” av tidigare regering och ”Europas bästa”. Här måste professionella mediakanaler skärpa till sig och markera när faktaredovisning övergår i propaganda. 50 år gamla kärnkraftverk (Ringhals 1 och 2) skulle aldrig ha stängts ner hävdar högern. Skulle de själva köra en 50 år gammal bil och anse den vara fullt driftsduglig, modern och säker?
Gallup lägger ner sin presidentundersökning Det tredje exemplet på hur vindarna blåser just nu är att Gallup, det gamla institutet som gett namn åt den typ av undersökningar som de länge varit proffs på, nu bestämt sig för att sluta mäta presidenters popularitet. I 88 år har man mätt hur allmänheten anser att presidenten sköter sin uppgift. Och svaret har naturligtvis varierat. Nixon låg inte så bra till (i samband med Watergate) och flera andra har haft låga siffror. Men det nya nu är att mannen i Vita Huset uppenbarligen har tröttnat på det han kallar ”fake” siffror från Gallup och sannolikt hotat institutet med ekonomiska och/eller rättsliga konsekvenser om de fortsätter att rapportera siffror som visar vad väljarna tycker om Trump. Trump har ju fått TV-bolag att avskeda programledare och sätter gärna hårt mot hårt utan att blinka. Och Gallup har tagit beslut om att sluta mäta Trumps popularitet. Inse vad detta innebär. Mobbaren i Vita Huset tvingar sin omgivning att hylla honom eller ta konsekvenserna.
Det gäller att se upp Det är de samtidiga och stegvisa förskjutningarna som är faran. De som vi nästan inte lägger märke till. Media vill ju alltid ha tydliga bilder att hålla fram. Men förbättringar går sällan över en natt, och de flesta försämringar sker också i små steg. Någon procentsats minskas, ett stöd tas bort, en budgetpost reduceras. Men ser man helheten blir förändringen tydlig.
Ålderism är ett problem som i allt högre grad blir uppmärksammat i olika sammanhang. Att bli bedömd och bemött på ett visst sätt baserat på fördomar om ålder borde inte förekomma. Samtidigt är det ett återkommande mönster i stora delar av samhället att sortera personer utifrån fysisk ålder. Inte minst gäller det när det finns många sökande till ett arbete, både i det privata näringslivet och inom offentlig verksamhet. Att bli uppsagd i femtioårsåldern kan visa sig bli detsamma som att bli ”dömd” till ett långt utanförskap i väntan på pension. I en annan text tog jag upp Omställningsfondens arbete, där de aktivt hjälper både kommuner och individer att hitta arbetsuppgifter. (Se länktips nedan, Och några dagar senare skrev GP på ledarplats om ålderismen, se länktips nedan).
Ta till vara erfarenhet bättre En av talarna på Omställningsfondens event i februari var John Mellkvist, som är generalsekreterare på Pluskommissionen. Några av hans insikter och slutsatser ska jag försöka återge här. Bland annat påpekade han hur arbetsgivare ibland missförstår att någon har bytt arbete flera gånger och tolkar det som att den sökande har svårt att finna sig till rätta. Men ur individens perspektiv kan det tvärtom vara en indikator på att den sökande nu blivit klar över vad han eller hon vill göra i arbetslivet, att det blivit tydligt vilken uppgift vederbörande känner sig hemma i. Livsfaser och ålder går heller inte hand i hand. ”Vi behöver äldre nybörjare” som John Mellkvist formulerade det. Verksamheter kan också må mycket bra av att någon kommer in med friska ögon och kanske med erfarenheter från andra arbetsplatser, där man hanterat olika frågor på ett framgångsrikt sätt.
Befolkningspyramiden och Farbror Melker John Mellkvist påminde publiken om att 80+ – personer är den just nu snabbast växande gruppen i samhället. Detta samtidigt som befolkningen riskerar att krympa eftersom antalet födda barn per kvinna nu är klart lägre 2,1 (som håller befolkningen på en stabil nivå). Idag lever vi också ett betydligt mer aktivt liv än tidigare generationer. Och så visade han en bild på en 43-årig farbror Melker (Torsten Lilliecrona) från Vi på Saltkråkan och en 55-årig farbror Melker (Henrik Norlén) från den senaste nyinspelningen. Ålder är bara en siffra.
Bild från John Mellkvists presentation
Märkliga effekter Det finns en ekonomisk prislapp på detta att inte alla får arbeta. Dels i uteblivna intäkter för samhället, men också i form av att det betalas ut arbetslöshetsersättning. Den siffra John Mellkvist nämnde var 69 miljarder kronor per år. Och pekade också på den paradox som ligger i begreppet erfarenhet. Många som rekryterar vill ha erfaren personal. Men när erfarna personer erbjuder sina tjänster tas de inte till vara.
Kompetensutmaning? Personligen tror jag att det kan hänga samman med att mellanchefer inte vill riskera att bli utmanade av en nyanställd med mer kompetens, erfarenhet och pondus än vad han eller hon känner sig ha. Det blir en slags kompetenspyramid som styr vem som får komma ifråga. Kanske också för att vederbörande känner på sig att den egna kompetensen inte är tillräcklig. Och inte vill riskera att bli exponerad som okunnig på något område.
Vem kommer vara borta mest tid eller stanna flest år? Det ingår också i paradoxen att när barnen är utflugna, vabbandet är slut och hela livssituationen skulle möjliggöra en gedigen satsning på arbetstiden (i 55+ – åldern) värderas en småbarnsförälder högre, trots att den yngre personen rimligen kommer att behöva stressa mer för att få livspusslet att gå ihop. Till paradoxen hör också att den yngre personen sannolikt kommer att vilja klättra vidare i karriärer, inte minst för att höja sin egen lön, vilket ju gör att sannolikheten för att en nyanställd 35-åring stannar i 15 år på samma arbetsplats är lägre än sannolikheten att en 55-åring gör det.
Det kanske är i den andra karriären man hittar ”hem” John Mellkvist påpekade också att ålderismen är mer påtaglig i individualistiska samhällen (som det svenska). Och nämnde hur språket också indikerar subtila signaler, exempelvis när man lite förklenande talar om ”våra äldre”, som om de behöver tas om hand och inte har egna önskemål. Detta samtidigt som klokhet, vishet och erfarenhet från goda och mindre goda processer borde tas till vara. Han nämner att besluten generellt sett blir bättre med äldre chefer. Och att många hittar sin egentliga roll i en andra karriär, där man kan använda erfarenheter från tidigare uppgifter (och misstag) på ett klokt sätt. Det gäller att vara nyfiken och se möjligheter, menar han.
Själv hade jag drygt tjugo år i näringslivet i olika roller innan jag hamnade i en fristående stiftelse med miljö och hållbarhet i fokus (Ekocentrum i Göteborg). Så jag kan bekräfta detta med ”karriär två”, som ofta gör att man hittar en uppgift som bättre motsvarar kompetens, intresse och läggning. Och där erfarenheterna från ”karriär ett ” också kan tas till vara.
Ordet omställning dyker upp allt oftare. Behovet av en omställning har jag varit medveten om i åtminstone trettio år, så för mig känns det långsamt som om den nödvändiga omställningen faktiskt också kan inträffa. Visst är oljelobbyns och fossilkramarnas framgångar förfärliga, liksom hur sanning och lögn flätas samman i ett ocertifierat och okontrollerat nyhetsflöde. För att inte tala om hur respekten för kunskap ersätts av en allmän utmattning i det konstanta flödet av känslostyrd information. Men ändå. Två exempel från den här veckan flätas samman till en intressant möjlighet. Ursäkta om texten denna gång blir aningen längre än brukligt.
Ingen tillfällighet att så mycket nu handlar om omställning? Omställningsfonden, omställningslabben och en rapport som listar sju olika behov av omställning visar sig för mig nästan samtidigt. Det tyder på att frågan om omställning har börjat betyda mer i olika sammanhang. De sju olika omställningsbehoven som presenterades under en konferens om återbruk påstods där ha att göra med eller innebära: – styrning och organisering, – policy och regelverk, – platsspecifika och geografiska parametrar, – omställning för företag och/eller affärsmässig omställning, – omställning av kultur och normer, – hur vi kan behöva förändra synen på etik och rättvisa – samt omställning relaterad till konsumtion och användare.
En intensiv timme om kunskapsfronten Behovet och konsekvenserna av återbruk i bygg- och fastighetssektorn har blivit allt tydligare och konferensen sammanfattade kunskapshorisonten på ett möte på Chalmers för en fullsatt sal. På samma konferens presenterades Omställningslabben som de organisatoriska plattformar som etableras för att möjliggöra samverkan, projekt och processer. Omställningsfonden är något helt annat, men skulle kunna knyta an till de omställningslabb som utvecklas.
Lite info om Omställningsfonden Omställningsfonden presenterade sin verksamhet vid ett webbinarium i veckan. Omställningsfonden finansieras av SKR:s och Sobonas medlemmar. (SKR = arbetsgivarorganisation för Sveriges Kommuner och Regioner), Sobona = arbetsgivarorganisation för kommunala bolag.) De har resurser att hjälpa kommuner och regioner att genomföra projekt för grupper av anställda, som riskerar att friställas av olika skäl. De arbetar med kompetensutveckling och systematiskt stöd för att matcha behov och resurser på ett mänskligt plan. Omställningsfonden har även ett individfokus och kan stödja personer som behöver komplettera sin meritlista, kanske utveckla och certifiera sin kunskap osv. På ett plan gör omställningsfonden det som Arbetsförmedlingen borde göra.
Win-win på att ta tillvara resurser På Omställningsfondens webbinarium berättade de om sin verksamhet, lyfte fram framgångsrika projekt och dessutom hade bjudit in John Mellkvist, generalsekreterare vid Pluskommissionen att tala om ålderism. (Just hans föredrag kommer jag att återkomma till separat. Det var mycket intressant). Omställningsfonden når i dagsläget 1.3 miljoner anställda inom välfärdsyrken. Många av de anställda har behov av karriärlyft, kompetensutveckling och stöd på olika sätt. Behoven ute i kommuner och regioner förändras och en del av de anställda saknar kanske formella meriter, kompetenser och anställningsbarhet för utlysta tjänster. Både för kommunerna och för de anställda blir det tidsödande, oroande, dyrt och komplicerat att introducera helt ny personal. Det är smidigare för alla inblandade att kompetensutveckla befintlig personal. Samtidigt står ju inte utvecklingen still. Nya behov uppstår, inte minst som en följd av naturlig avgång och pensionering.
Flera perspektiv vägs samman Det som är tilltalande med Omställningsfondens arbetssätt är att man ser till både organisationens och den anställdes behov. Den som har arbetat en längre tid på en arbetsplats har naturligtvis samlat på sig erfarenheter och en viss rutin, som det kan vara ett slöseri att kasta bort. Många har dessutom kompetenser vid sidan av de formella krav som preciserats. Det kan ta tid att hitta det jobb eller de arbetsuppgifter som bäst matchar utbildning, erfarenhet, läggning och intresse. Vissa begrepp tolkas och innebär olika saker beroende på hur rutiner lagts upp. ”Ansvarstagande” och ”självgående” är sådana ord, som kan betyda olika saker. Den som har en ordningsam läggning kanske är perfekt till att ansvara för ett mellanlager av material, som ständigt behöver fyllas på. Den som är social till sin natur kanske ska ha mycket kontakter med brukare. Den som har ett främmande språk som modersmål kanske kan göra nytta på fler sätt. Osv.
Mjölby sparade pengar på att ta till vara kompetens Vid ceremonin den 4 februari var det just ett tolkomskolningsprojekt som uppmärksammades av Omställningsfonden. Tre modersmålslärare och studiehandledare fick hjälp av Mjölby kommun och Omställningsfonden att bli kontakttolkar. Detta gjorde att kommunen nu slipper handla upp externa tolkar, utan kan använda den egna personalen på ett flexibelt sätt. Vid samma ceremoni uppmärksammades också ett måltidsbiträde som hade blivit varslad om uppsägning, men som fick hjälp och uppmuntran att gå en kockutbildning och byta karriär relativt sent i yrkeslivet.
Matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor Att se behov och lösningar från olika perspektiv tror jag är en nyckel till framgång när det gäller omställning generellt sett. Arbetsgivaren kan ta till vara kompetens genom att få visst stöd att genomföra de kompletterande utbildningar och processer som behövs. Arbetare säljer inte sin tid till arbetsgivare. Arbetsgivare ska inte se sin personal som förbrukningsvaror. (”You are fired…”). Samhället vinner på en helhetssyn. Mänskligt och organisatoriskt handlar det om att matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor. Och ta till vara sådant som har ett dolt värde vid sidan av bokslut och vinstrapporter.
CMB ordnar intressanta event Allt detta om Omställningsfondens arbete hade jag med mig när jag fick en uppdatering av CMB på Chalmers i form av tre presentationer under rubriken ”Marknad och logistik för återbruk ─ var är kunskapsfronten?”. Shift Sweden är det paraply som under 10 år ska finansiera olika projekt, där bl a Vinnova, Formas och Energimyndigheten står för en stor del av finansieringen. Ambitionen är att under 10 år ställa om Sverige i fossilfri riktning och med stor medvetenhet om resurshushållning och att skapa attraktiva livsmiljöer för alla. (se länktips nedan, där man f.ö. även specifikt nämner civilsamhället). När man nu siktar på återbruk i byggsektorn är det tre skiften man vill arbeta med: (1) Från linjära byggprocesser till cirkulära affärsmodeller, (2) Från ohållbara transporter till konkurrenskraftiga alternativ och (3) Från att se och genomföra förändring i silos till att integrera den byggda miljön och mobiliteten i samma system. Man börjar med skifte 1.
Hur definierar vi ”nästan som ny”? De plattformar man använder kallas för omställningslabb, som kan ha en tematisk eller geografisk inriktning. Nya omställningslabb planeras för fullt. Målsättningen är att minska avfallsströmmarna i byggsektorn, att minska klimatpåverkan och resursanvändning samt att skapa förutsättningar för ett mer motståndskraftigt samhälle. Det behövs ett antal uppfyllda kriterier för att återbruk ska kunna bli norm. Det finns också ett behov av en viss diversifiering i hur material kan ”loopas” från demontering till nymontering. Ibland kan samma tegel plockas ner och monteras tillbaka på plats. I presentationen visades fem olika ”återbruksloopar” där den femte handlade om att tillverkaren tar tillbaka sin produkt, ser över den och sätter den på marknaden igen. Var och en inser att här krävs nya aktörer, nya rutiner, utbildningar och en mängd nya regelverk och praxis. När är en produkt ”ny” eller ”så gott som ny”? Osv, Vilka garantivillkor ska gälla och hur hänger miljödeklarationer samman med återmontage? Att slippa nytillverka minskar ju klimatavtrycket, osv.
En möjlig koppling till Omställningsfonden? Vi fick lära oss att det kommer att behövas en mängd nya tjänster och kunskaper för att detta ska fungera. Och här insåg jag plötsligt att det kan finnas en koppling till det som Omställningsfonden arbetar med. Om någon har kunskap om hur ett ventilationssystem ska fungera och ställas in, men kanske inte längre har en kropp som orkar bära och lyfta tung utrustning, så kanske det finns utrymme för en viss omskolning eller omställning av yrkesroller för att ta till vara en individs kompetens. Ett sådant synsätt kräver att vi släpper det ensidiga lönsamhetskrav som branschdominerande företag och de anonyma aktieägarna hela tiden utgår från. Vi behöver balansera ”vinst-as-usual”- tänket med ett samhällsnyttoperspektiv, som ju också saknar tydliga förespråkare. I jakten på kortsiktiga vinster och uppfyllande av prognoser finns hela tiden de röster som brukar kallas ”marknaden”. Men vem ger röst åt sunt förnuft, helhetstänk och den långsiktiga nyttan av att inte slösa bort viktiga värden?
Hur ser motkrafterna ut? Vad som heller inte hann presenteras på en intensiv timmes presentation var hur hur motkrafterna ser ut. Vem är det som motsätter sig omställning enligt det som forskarna från RISE m.m. presenterade? I Sverige har vi en oligopol-liknande situation med en handfull dominerande stora byggföretag. Det är lätt att inse att de ogärna ser en omställning, där deras vinstmarginaler och position försvagas. Så vem ska utmana dem? Vad ska få dem att vilja ”komplicera” en rivning eller ett nybygge med platsspecifika dellösningar, återmontage av tidigare teknik osv? När det är enklare och kanske kortsiktigt billigare att bara göra som man brukar göra.
Rollfördelning och redovisning Det som saknades under genomgången av kunskapsfronten, och som kanske inte rymdes av tidsskäl, var hur de nya affärsmodellerna ska ta form, av vem och hur de i sin tur ska kopplas till årsredovisningar, vinst och skattesystem. Det är viktigt att den nya ekonomin, som behöver ta form också fungerar hela vägen så att inte ”marknadens” krav på lönsamhet bromsar den resurshantering som samhället behöver. Att detta hänger ihop med ”Enough”-ekonomin, som jag brukar kalla ”lagom”-ekonomin och som Jennifer Hinton forskar på är sannolikt. Och att vi kommer att behöva ett eller ett par parallella redovisningssystem för företag är klart. Det måste möjligt att redovisa hur företagets verksamheten kan bedömas och beskattas med utgångspunkt från långsiktiga krav och värdering av bevarande vid sidan av kortsiktig ”vinst”, som inte tar hänsyn till helheten.
Ställ krav på fastigheter att ha minst två funktioner När det gäller policy- och regelverksomställningar nämndes möjligheten att via lagar ställa krav på en större andel återbrukade material i projekt, samt att möjliggöra en större flexibilitet i bygglov (exempelvis att hålla öppet för val av fönster- eller dörrpartier beroende på vad som finns tillgängligt). Det man kunde nämnt är kravet på att nybyggda fastigheter ska kunna användas på minst två olika sätt eller idén att skapa ”virtuella kommuner” för att skapa ett lagrum för kommuner att bedriva verksamhet utanför kommungränsen, tillsammans med andra kommuner.
Vi behöver en återbruksanpassad moms! När det gäller styrningsperspektivet på omställningen handlar det mycket om att etablera digitala stödsystem och digitala tjänster. Det som blir hängande i luften är naturligtvis vem som ska åta sig att etablera dessa system, med vilka kapacitetskrav och hur tillgänglighet och uppdatering ska ske osv. Rollfördelningen behöver klargöras, liksom hur ägandefrågorna (och värderingsfrågorna) hänger ihop med de material som demonterats. Är det avfall? Är det ”nästan nya ventilationskanaler” eller vad handlar det om? I vems bokföring syns de och till vilket värde? Och hur ser en återbruksanpassad momslagstiftning ut? Dagens moms är ju som bekant helt anpassad till ett linjärt varuflöde. Här krävs ett EU-anpassat nytänkande.
Ekonomi, igen! Hur demontering blir norm är också svårt att beskriva. Jag tror att här är kopplingen till hur redan brukat material ska värderas i bokföringen är en del av hur normförskjutningen kan äga rum. Så: ekonomi, igen! När det gäller företagens vardag handlar det också om hur demonterat material ska kategoriseras på ett enhetligt sätt, liksom kvalitetssäkras. Här finns säkert ett visst motstånd från leverantörshåll. De vill ju hellre sälja nya produkter än behöva acceptera att en grossist tar hand om en äldre produkt och säljer den på marknaden. Rollfördelningen för denna omställning är synnerligen oklar. Vem vill och vem vill inte se återbruk i stor skala? Hur ser motkrafterna ut och vilka delbeslut kan stödja omställningen? Så: ekonomi, igen! På konferensen listades en mängd behov och luckor som finns, bland annat dessa:
Några av de behov som nämndes på CMB-konferensen 5 feb
Lokala behov och brukarperspektiv De behov som listades ur ett lokalt perspektiv var naturligtvis fungerande logistiksystem, och återbrukshubbar för mellanlagring. Ur brukarperspektiv nämndes att det behöver bli en tydligare norm att återbrukade köksinredningar (o.dyl.) anses en naturlig del av en renovering. Ur etiskt perspektiv nämndes behovet av att ha enhetliga system för att värdera kvalitet, kulturvärden och estetiska parametrar m.m.
