Den 3 maj var det partiledardebatt på SVT. Det är ett svårt format, där alla åtta partierna naturligtvis vill få maximalt med utrymme att torgföra sina ståndpunkter. Programmet hade i alla fall lyckats begränsa de tillfällen då partiledarna talade i munnen på varandra. Det var en detalj som jag noterade som jag tänkte kommentera här. Elisabeth Thand Ringqvist, som är relativt ny som ledare för Centern, nämnde helt hastigt att hon skulle vilja förändra SFI-utbildningarna så att de blir mer inriktade på arbetsmarknaden, ett slags jobb-SFI. Det kan låta bra. Att folk ska lära sig de ord och uttryck som behövs på en arbetsplats.
Vad är jobb-svenska?
Kommer man till Sverige utan att kunna ett ord svenska är det nog trots allt så att man först måste behärska de uttryck som har med vardagen att göra, förstå de frågor och svar som alla hela tiden har att hantera. Det kan låta smart att fokusera på ”jobb-svenska”, men i alla jobb finns det kollegor och många gånger kunder som man måste kunna förstå. Det räcker inte att alla lär sig vad moped, bensin, hjälm, uniform, kund, tidspress och punktlighet betyder. Alla ska ju inte bli Foodora-bud. Några kanske ska plocka bär i skogen, då behöver man helt andra ord. Eller bädda sängen åt en multisjuk som vårdas hemma. Då är det viktigt att första vad kissa betyder. ”Jobb-svenska” låter enkelt, men det finns ingen ”jobb-svenska”. Alla arbeten har sina specialtermer. Och i alla yrken behöver man förstå verben och vad som är viktigt att förstå ur säkerhetsperspektiv.
Kan inte staten avlasta företagen?
Jag kan förstå att Centern vill gynna de företag som behöver personal. Men i så fall är det väl betydligt smartare att sätta av resurser för nyanställda med svaga svenska-kunskaper att få ägna 4 timmar per vecka åt att genom specialkurser (via Studieförbunden?) få lära sig de saker som en viss anställning kräver för att arbetet ska fungera optimalt. Och att den tiden avlönas av staten, så att företagen inte gör någon förlust på att anställa någon som behöver bättra på sina språkkunskaper under några månader.
En resa gav ett annat perspektiv
En annan aspekt av detta med att lära sig ett främmande språk kom jag i kontakt med genom en resa till Sicilien. (Ja, jag klimatkompenserade självklart!) Tillsammans med några goda vänner besökte jag och sambon ett antal sevärdheter, vingårdar m m på denna ö, allt organiserat via en välkänd researrangör och med en svensk reseplanerare som följde med på resan och kunde berätta om de olika besöksobjekten osv. I en paus berättade hon om hur hon bott i Italien i 30 år och hur det var att ha sina barn i italiensk skola. Det hon berättade blev en tydlig spegling av hur vi ser på människor från andra länder och hur de förhåller sig till modersmålet.
När barnen behöver sin mamma
Det hon berättade sjönk in på ett tydligt sätt. Om hur hon bara kunde svenska vaggvisor när barnen var små, om hur viktigt det var att kunna trösta på modersmålet när barnet gjort sig illa. När barnen behövde sin mamma och hennes tydligt formulerade känslor var det svenska språket helt nödvändigt. Att barnen dessutom under skolåren lärde sig svenska vid sidan av italienska var också en självklarhet, men just detta att som förälder kunna erbjuda en total närhet till sitt barn genom modersmålet var en insikt som landade hos mig. Och slutsatsen måste bli att så har naturligtvis alla mödrar det. Oavsett vilket land man kommer ifrån behöver man kunna förmedla närhet och känslor på ett mycket medmänskligt plan. Den detaljen försvinner lätt när ”SFI” och språkkrav formuleras och vissa partier kräver att ”de måste lära sig svenska om de ska bo här”.
Barnen måste gå först
Att utgå från människan och egentligen från barnens behov måste väl egentligen vara självklart om vi vill åstadkomma ett samhälle som håller ihop? Vi är inte enbart arbetstagare som gör vad arbetsgivaren kräver. Vi är inte enbart resurser för samhället, utan också i ännu högre grad finns vi för våra barn. Om vi inte hittar rätt balans i den avvägningen förstår jag inte vart vårt samhälle är på väg.