Är 80-20 en rimlig avvägning?

Posted on 21 april, 2026 by Christer Owe

Då och då får jag ett nyhetsbrev från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien och dess VD, professor Sylvia Schwag Serger. Antagligen för att jag deltagit vid något av deras event och därmed finns i deras epost-listor. Mångfalden perspektiv på verkligheten har ett värde i sig. IVA har naturligtvis sitt fokus på nyttan och värdet med den forskning som samhället väljer att prioritera. På så sätt är väl IVA ett särintresse. Samtidigt går det inte att bortse ifrån hur viktigt det är att vi bedriver forskning och kunskapsutveckling för att hitta (ännu bättre) lösningar på vardagens alla problem.

Den australiska rapporten pekar på vägar framåt
I det senaste nyhetsbrevet från professor Schwag Serber väljer hon att lyfta fram hur man ser på forskningens utveckling i Australien. En slutsats man dragit ”down-under” är att bättre analysera och mäta resultat och effekt av den forskning som bedrivs, inte titta för mycket på insatsernas storlek. Hon lyfter också hur man i Australien nu i den senaste analysen betonar tydligare prioriteringar, starkare styrning, skyddad grundforskning, starkare incitament för näringslivet att delta, administrativ förenkling och en bättre kapitalförsörjning och samordning.

Nationalisterna vill inte ha utländska forskare
Tidens protektionistiska strömningar nämns också genom att det även i Australien har blivit svårare att locka utländska studenter och forskare. Som hon skriver: ”Under många år var utländska studenter en mycket stor exportintäkt och Australien var ett av de länder i världen med högst andel internationella studenter. Förutom att bidra till en hög nivå av högutbildad arbetskraft finansierade detta till stor del Australiens högre utbildning och forskning.” Det är inte svårt att föreställa sig hur det internationella utbytet bidrog till en kvalitetshöjning på akademisk nivå. Studenter med olika bakgrund ställer helt enkelt olika frågor och kan hitta olika lösningar på uppgifter, en dynamik som är svår att skapa på annat sätt.

Hur ser en rimlig fördelning ut?
Den fråga som blir hängande i luften är vad vi egentligen menar med bra forskning. Är det den forskning som gynnar finansiärer och kapitalintressen, så att stora företag kan fortsätta att växa? Eller är bra forskning sådan som jämnar ut skillnader och skapar förutsättningar för en sund samhällsutveckling, där alla får en chans att utveckla sin förmåga? Ska vi komma till rätta med alla obalanser i världen behöver vi belöna forskare och de resultat de åstadkommer utifrån samhällsnytta och framtidsnytta, snarare än utifrån på vilka sätt de redan rika kan berika sig ännu mer tack vare forskningen. Framför allt om forskningen ska finansieras av skattemedel, av pensionsfonder och andra gemensamma tillgångar. Kanske ska vi ha en 80-20-regel för forskningsanslag? Om 80 procent av forskningen gynnar det allmänna så kan 20 procent få gå till privata intressenter. Är det en rimlig nivå?

Tack till de tusentals afghanska pojkarna!

Posted on 20 april, 2026 by Christer Owe

Rätt ofta sprids budskapet att migrationen för tio år sedan var kaotisk, att det vällde in afghanska pojkar som ingen kunde ta hand om och som bara skapade problem. Men hur gick det egentligen för dessa tonårspojkar? De kom till ett nytt land, kunde inte språket, hade knappt gått i skolan och det är väl de som idag försörjer sig i den kriminella världen, eller hur? Det visar sig att när SCB sammanställde statistik över hur dessa pojkar klarade sig gick det bättre för dem än för motsvarande grupp unga män födda i Sverige. Har den bilden fastnat hos gemene man? Nej, snarare har det i åratal tjatats om hur katastrofalt mottagandet var och hur dyrt det blev för Sverige att generöst ta emot flyktingar. Trots att fakta visar motsatsen. Tack vare flyktingpojkarna och de utlandsfödda fungerar ett antal viktiga samhällssektorer.

20 000 pojkar, där många nu har jobb
Diagrammet ovan är hämtat från SCB:s statistik som redovisar hur det gick för 13 000 ensamkommande pojkar, respektive 7 000 som fick stanna enligt den så kallade gymnasielagen som infördes när handläggningstiden blev väldigt lång på Migrationsverket och de skulle kunna använda tiden till att läsa in en gymnasieexamen. Som synes är andelen sysselsatta större både för de ensamkommande och de som fick uppehållstillstånd genom gymnasielagen än för inrikes födda. (Statistiken jämför pojkar födda 1999).

Initiativförmåga och mod
Att fly till Europa från ett fattigt asiatiskt bergsland kräver initiativförmåga och mod. Det finns rimligen egenskaper hos många av de som kom hit som gör att de tar sig an utmaningar på ett aktivt sätt. De väntar inte på att någon ska hjälpa dem, de inser sin egen roll i byggandet av en framtid i ett nytt land. Och när studierna var klara tog de de jobb som fanns. Många sökte sig till serviceyrken och till vård och omsorg, ”Det är tre gånger vanligare för de som kom hit som ensamkommande pojkar att idag arbeta inom vård och omsorg, än inom samma ålderskategori bland inrikesfödda.” läser jag i en debattartikel (se länktips nedan). Så att hemtjänsten inte har ännu större problem hänger samman med att vi tog emot flyktingar från Afghanistan, gav dem utbildning och nu drar nytta av deras arbetsinsats och skatteintäkter. När ska denna bild sjunka in hos vanligt folk?

Tidögänget tycks tro att vi inte fattar
Det är dessutom så att 39 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands och 42 procent av tandläkarna. När Tidögänget nu gör allt de kan för att få utlandsfödda att känna sig ovälkomna i Sverige tänker de inte på läkarna och tandläkarna och vilken nytta dessa gör, än mindre tänker de på det otacksamma och dåligt betalda arbete som görs varje dag i hemtjänsten. De tänker naturligtvis inte heller på alla bussförare och människor med obekväma arbetstider som håller igång våra samhällsfunktioner. Det Tidögänget tycks tro är att svenska folket inte har fattat hur verkligheten ser ut, hur den låg betalt arbetande befolkningen skapar förutsättningar för välfärdssamhället.

Länktips: SCB-statistik från 2022 om hur det gick för de afghanska pojkarna: här

Länktips: Debattartikel av Tony Johansson om hur invandringen räddar välfärden: här

Den sista flytten ─ vad ska man tänka på?

Posted on 19 april, 2026 by Christer Owe

CASE-dagen i Lund den 16 april 2026 tog upp många olika aspekter av det som har med äldrepolitik att göra. (Länktips, se nedan). Linda Arvidsson berättade om sin forskning kring den livsavgörande och svåra process det kan innebära att flytta från sitt eget hem till ett särskilt boende. Det som kanske många upplever som svårast är kanske insikten att det blir den sista flytten i livet, att det är svårt att ta in just det avgörande i beslutet att flytta. Vilka saker ska följa med, vilka minnen, föremål, fotografier och annat måste följa med? Hur hanterar man dessa svåra frågor, särskilt om beslutet måste tas snabbt?

Anhörig eller närstående?
En delproblematik har med roller och definitioner att göra. När är man anhörig eller närstående och vad är skillnaden? En kommentar till detta som jag fångat upp är att ”närstående” definieras av den person som är i behov av omsorg, medan ”anhörig” utgår från de formella band som finns runt samma person, i praktiken barn eller make/sambo. Det känns naturligtvis mer tilltalande att den omsorgsbehövande själv får bestämma vem man vill ha kontakt med när det gäller beslut kring den egna situationen. Närstående-definitionen gör på det sättet besluten mer demokratiska än att utgå från folkbokföringen.

Bakom den nöjda fasaden… en annan forskare hittar ett mönster
En länk som Linda Arvidsson tipsade om leder mig till en annan forskningsrapport (se länktips nedan). Den som hamnat på ett boende förväntas vara nöjd och tacksam. Men bakom fasaden av nöjdhet upptäcker en annan forskare, Linda Erlandsson, ett annat mönster. Det handlar om anpassning, det handlar om lågt ställda förväntningar och en känsla av att inte kunna påverka. Min gissning är att detta kommer ändras när allt fler ur den stora grupp som är födda på 40- och 50-talen hamnar på ett boende och inte finner sig i vad som helst.

Delaktighet och respekt
Linda Erlandsson formulerar sina tankar så här: ”Jag vill att vi ska se äldre som aktiva medborgare, inte bara som omsorgsmottagare. Deras röster är avgörande för att vi ska kunna skapa en äldreomsorg som bygger på värdighet och delaktighet.” Just delaktighet och ett mer mänskligt bemötande förutsätter att omsorgstagarna blir lyssnade på och att deras synpunkter tas till vara. Det är på ett sätt hoppfullt att det forskas på hur bemötandet kan bli mer jämställt och respektfyllt. Det är ju trots allt så att det rum som omsorgstagaren disponerar är ett hem, men samtidigt är personalens arbetsplats. Balansen mellan ”hemkänsla” och ”arbetsplats” behöver troligen illustreras och bekräftas, så att omsorgstagaren inte känner sig som gäst i en främmande miljö. Detta även om tidsscheman, måltider och medicineringsrutiner hela tiden styr verksamheten. Bara för att vi är gamla och i behov av omsorg ska vi inte bemötas som mindre värda eller mindre vetande.

Flyttlots är en bra idé
Det Linda Arvidsson tog upp under CASE-dagen som en bra idé för kommuner att fånga upp var idén om en flyttlots, som kan finnas till hands när det handlar om de svåra beslut som ska tas när det handlar om att lämna det egna hemmet och flytta till ett särskilt boende. Det finns mänskliga, juridiska, ekonomiska och praktiska aspekter att ta hänsyn till och extra svårt blir det naturligtvis om de närstående inte är överens om tidplaner eller beslutet i stort. Det är ett svårt steg att ta och besluten behöver tas efter moget övervägande. En flyttlots med vana att hantera dessa frågor skulle säkert vara till stor hjälp.

Länktips: https://forskarskolanfys.se/2025/10/10/bakom-fasaden-av-nojdhet-ny-forskning-synliggor-aldres-roster-i-aldreomsorgen/

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen

Kommer AI att bli en del av äldreomsorgen?

Posted on 19 april, 2026 by Christer Owe

CASE-dagen i Lund den 16 april 2026 innehöll ett flertal intressanta presentationer. (Länktips till programmet se nedan). I en annan bloggtext nämnde jag frågan om den demografiska utveckling vi står inför. En annan mycket intressant och relevant presentation handlade om hur AI kan komma att användas exempelvis inom äldreomsorgen.

Mellan två och sjutton sensorer
William Son Galanza presenterade sin forskning kring AI och inledde med att ställa den retoriska frågan om AI förstår vad en person gör. Kan det vara så att AI i själva verket är bättre än människor på att identifiera och varna för problem som kan kopplas till hur en person beter sig? Forskarna testar för fullt med sensorer för att identifiera och lära sig känna igen rörelsemönster. Man har använt upp till 17 sensorer på en person för att bygga upp databaser kring vad som är återkommande beteenden och rörelsemönster. Man har även testat med enbart två sensorer (vid höft och på handled). Det tar betydligt längre tid att kartlägga beteenden och rörelsemönster med enbart två sensorer, fick vi veta.

Databas med typiska rörelsemönster som bas
För tillfället har man nått cirka 89 procents noggrannhet, dvs att AI-systemet känner igen ett visst beteende med 89 procents träffsäkerhet. De beteenden man försöker kategorisera på detta sätt handlar om att läsa tidningen, se på TV, vila, gå på toaletten osv. När man byggt upp en databas per testperson kan det så småningom bli tal om att etablera diagnosmodeller, dvs parametrar som ska användas för att indikera avvikelser från normalbeteendet. Och syftet är naturligtvis att tidigt kunna indikera att personen avviker från sitt normala beteende och kanske visar symptom på någon störning, som behöver åtgärdas.

Vilka naturliga variationer är rimliga?
Presentationen var kort eftersom dagen var späckad med olika inspel, men en fråga som inte blev riktigt besvarad var naturligtvis hur stor naturlig tolerans man arbetar med för att kalla ett rörelsemönster för normalt och inte avvikande. Det är ju trots allt människor det handlar om, människor som inte är maskiner, som kan bete sig lite olika beroende på om man ser en fotbollsmatch på TV och lever sig in i det hela, eller tittar på vädret. Dvs hur tänker man egentligen kring de naturliga variationer som alltid kommer att finnas?

Elva procents fel i utgångsläget låter inte bra
Och tycker man verkligen att 89 procent träffsäkerhet räcker? Måste man inte ha 98 eller 99 procent som utgångspunkt för att med säkerhet slå fast att en avvikelse inträffat? Om AI-övervakningen sätts in där det handlar om liv eller död och där tidsfaktorn är avgörande för en eventuell åtgärd känns det lite svajigt att ha så mycket som elva procents fel redan i utgångsläget. Det låter som att man har långt kvar. Det nämndes heller inte under den korta presentationen om man tänker sig en kombination av aktiva och passiva indikatorer, dvs att personen i fråga också själv kommer att vara aktiv, trycka på någon knapp, tala till en mikrofon eller på annat sätt bevisa sitt allmäntillstånd. En kombination av olika analysmetoder torde ju öka träffsäkerheten avsevärt. För att inte tala om värdet av att ha en granne som tittar in lite då och då.

Var ligger förtjänsten och för vem?
Och det finns alltid en ekonomisk sida av all teknik. Vem ska egentligen betala och vem ska tjäna pengar på de lösningar som till slut införs? Och hur ser alternativkostnaden eller alternativförtjänsten ut? Det finns en hel del frågor kvar att lösa. Och mest grundläggande är ändå att vi människor inte får ses som objekt, som maskiner som alltid beter oss på likartat sätt. Den utvecklingen känner jag obehag inför.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen

Hur gör vi när samhället krymper?

Posted on 18 april, 2026 by Christer Owe

Den 16 april gick CASE-dagen av stapeln i Lund. Vartannat år ordnar man en heldag för att sprida kunskap kring den forskning som CASE är med och organiserar och som på olika sätt berör äldre personers situation i samhället. CASE har funnits i snart 20 år och fyller en viktig funktion. (Se programmet för dagen i länktipset nedan). Ur alla de tänkvärda presentationer som lyftes fram under dagen var det den om demografin som fastnade tydligast för mig.

Hälften av kommunens anställda arbetar med äldre
Det är uppenbart att vi har en demografisk utveckling som relativt snart kommer att påverka vilken nivå på omsorg kommunerna kommer att kunna erbjuda de personer som idag har hemtjänst eller bor på särskilt boende. Förvaltningsdirektören, Sergio Garay, i Malmö Stad beskrev sin verklighet i siffror. Idag anställer Malmö stad 25 procent av stadens arbetskraft. Om tio år skulle den siffran behöva vara över 50 procent. Hälften av de som anställs arbetar med äldre.

Hur gör vi när samhället krymper?
SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har räknat ut att man de närmaste åren behöver anställa 1000 personer i månaden i kommunerna bara för att hålla jämna steg med avgångar och rekryteringsbehov. När jag läser i Tillväxtverkets rapport (se länktips nedan) på sidan 30 ff om hur befolkningsutvecklingen ser ut i landet blir bilden väldigt bekymmersam. Tillväxtverket skriver: ” Inte mindre än 15 län och 203 kommuner har upplevt ett födelseunderskott under 2023.” Av våra 290 kommuner är det således 203 som minskar i befolkningstal. Samtidigt har de självklart färre och färre som bidrar med skatteintäkter och fler och fler som blir pensionärer. Färre ska försörja fler. Hur detta ska fungera behöver vi ha en diskussion om. Skatten kan höjas, men inte hur långt som helst. Och det är svårt att rekrytera personal när ingen söker jobbet. Än mindre att ställa krav på behörighet och kvalifikationer. Hur vill vi att välfärden ska fungera i ett krympande samhälle? Hur undviker vi att klyftorna ökar ytterligare?

Hur gör vi när det inte längre föds barn?
På sidan 31 i Tillväxtverkets rapport konstaterar man att ”redan i dag finns det 35 kommuner där färre än 50 barn föds årligen, vilket kan ha
direkta konsekvenser på den lokala ekonomin. Bland annat påverkas efterfrågan på offentliga tjänster såsom barnomsorg och skola, vilket på sikt även kan leda till neddragningar eller förändringar av den lokala välfärden.”
Hur gör vi när samhällets struktur inte längre fungerar? Ska vi slå ihop kommuner igen? Hur gör man när det blir restider på flera timmar till närmaste skola? Och den lärare man lyckas anställa inte är kvalificerad att undervisa i de ämnen som eleverna har rätt att få undervisning i?

Den etniska rensningen skadar Sverige
Det säger sig själv att Tidögängets acceptans av att förverkliga SD:s gamla dröm om ett etniskt homogent Sverige är direkt kontraproduktiv i sammanhanget. Vi kommer att behöva varenda arbetande, skattebetalande och produktiva person som vill bo här. Om inte annat så för att ta hand om de äldre som inte längre klarar sig på egen hand. Kanske kommer utvecklingen bli tydligast på Gotland, där förutsättningarna blir mycket tydliga när befolkningen åldras och födelsetalen minskar.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen och https://www.case.lu.se/artikel/en-forskningsdag-om-omsorg-trygghet-och-innovation

Länktips: Tillväxtverket rapport: https://tillvaxtverket.se/download/18.2a8882f5197ed87435d23c14/1752145601305/Tillst%C3%A5nd%20och%20Trender%202025.pdf

Miljardärsskatt en enkel och rättvis idé

Posted on 14 april, 2026 by Christer Owe

Gabriel Zucman har fått en del uppmärksamhet för sin enkla idé att beskatta de allra rikaste, de superrika miljardärerna, så att de får betala ungefär en tredjedel av de intäkter de får från sina förmögenheter i skatt. Idag undviker de allra rikaste skatt genom olika smarta upplägg, samtidigt som deras förmögenheter växer på ett orimligt sätt. Zucman hävdar att det är vanligt att de allra rikaste ökar sin förmögenhet med sex procent per år och att det därför är rimligt att de betalar två procent i skatt.

500 miljarder
har tappats bort
Jag läste den lilla skrift som heter ”Miljardärsskatt så kan den införas” på cirka 70 sidor och som har ett kommenterande kapitel av Elinor Odeberg från Arena Idé. Zucmans originaltext utgår från situationen i Frankrike och det är därför bra att de avslutande sidorna finns med. Redan i inledningen sätter Odeberg skattesänkningarna i perspektiv. Hade skattetrycket i Sverige varit detsamma idag som för 25 år sedan hade det allmänna haft 500 miljarder kronor mer att fördela per år. Det motsvarar hela sjukvårdsbudgeten för ett år eller ungefär tre gånger så mycket som försvarsbudgeten. Det är således stora belopp som numera är borttagna från den offentliga ekonomin.

Bidra efter förmåga, utnyttja systemen efter behov
De 46 rikaste svenskarna äger en förmögenhet lika stor som 8 miljoner svenskar innehar. Denna extrema förmögenhetsskillnad skapar problem eftersom det demokratiska samhället bygger på idén att alla bidrar efter förmåga och också har möjlighet att utnyttja skyddsnäten efter behov. Blir vi sjuka ska vi inte behöva titta efter på bankkontot om vi har råd att bli friska. När samhället blundar för orättvisor och t.o.m. uppmuntrar en orättvis utveckling skadar vi själva fundamentet för de principer som bär upp en demokrati.

Hur ser argumentationen ut?
Varför ska inte de allra rikaste betala åtminstone 33 procent av sin förmögenhetsökning per år i skatt? De har ju råd med det. Och de använder ju samma vägar som vi andra, de förlitar sig på brandkår och polis på samma sätt som vi andra. Varför ska inte de allra rikaste vara med och ta en del av kostnaden för de tjänster de också är med och använder? Hur ser argumentationen ut? Varför anser de allra rikaste att de ska skyffla över alla kostnader på oss andra? Vilket samhälle får vi om den principen sprider sig till fler? Till slut vill väl ingen betala för något?

Utbildad arbetskraft
På en nivå är det ju utbildningssystemet som ser till att det finns anställningsbar arbetskraft som de stora företagen kan anställa. Om nu Stefan Persson tror att han behöver duktig butikspersonal till sina HM-butiker som har kunskaper som gör dem anställningsbara är det väl utmärkt att det finns en bra skola, med bra lärare, som utbildar den personal han behöver? Eller om nu allt ska ske via e-handel behöver han väl anställa duktiga IT-tekniker och ekonomer som förstår hur systemen ska skyddas? Och deras utbildning får han idag via oss andra.

Samhället är nödvändigt
Som Elinor Odeberg så träffande skriver i sin del av boken: ”De superrika har byggt sin förmögenhet på andras arbete och investeringar. På vårt arbete, Och utan det som skatterna finansierar hade de aldrig nått framgång….. utan ett starkt samhälle, inga framgångsrika företag.” Samtidigt är två procent inte tillräckligt, men det är i alla fall en början för att rätta till felen.

Länktips:
Ett litet tillägg från ett EU-symposium om beskattning av de superrika:https://www.facebook.com/reel/1819620108702801

Den nya momsen måste fånga upp nytta och värde

Posted on 1 april, 2026 by Christer Owe

Jag började intressera mig på allvar för cirkulär ekonomi 2015. Under de följande åren sökte jag (och fick) bidrag för att genomföra projekt med inriktningen social cirkulär ekonomi på Ringön i Göteborg och på Orust. Det finns fortfarande alldeles för lite projekt och initiativ som inkluderar en proaktiv syn på människan i det cirkulära, där människors olikheter och kunskaper tas till vara. En annan brist är hur ekonomin är organiserad. Staten blockerar den cirkulära ekonomin.

Staten vinner på slöseri. Så kan vi inte ha det.
Den linjära logiken och vinstjakten har alldeles för länge fått dominera hur vi ser på ekonomisk redovisning, ekonomisk utveckling och beskattning. Det gynnar staten, via moms-systemet, att vi konsumenter överkonsumerar och köper tio saker istället för två. Staten får också in moms snabbare om vi kasserar det vi just köpt och köper nytt istället. Lång livslängd, hushållning och kvalitet nedprioriteras av momssystemet eftersom staten får in mer moms om vi köper mer prylar. Moms-systemet blockerar på så sätt en hållbar utveckling. Vi behöver utveckla alternativ. Kanske något som relaterar till det långsiktiga värde som genereras och den nytta det ger.

Intressant med Ukraina, där nyttan står i fokus
När jag tar del av rapporteringen från Ukraina (se länktips nedan) och de lyfter fram civilsamhällets roll och hur man organiserat mycket av beslutsfattande på ett decentraliserat sätt och framför allt släppt kravet på ekonomisk vinst till förmån för den nytta olika lösningar bidrar med, träder en bild fram av hur den nya ekonomin skulle kunna organiseras. Dagens ekonomiska kortsiktighet och fokus på vinstackumulering behöver ersättas av långsiktighet, resurshushållning och ett fokus på vilken nytta på kort och lång sikt en verksamhet innebär.

Momsen behöver hantera kortsiktig nytta och långsiktigt värde
Istället för en moms som ökar när vi slösar med resurser borde vi ha en omvänd moms, som premierar ett långsiktigt ansvarstagande och som styr bort från felaktiga affärsmodeller. Man skulle kunna kunna tänka sig att alla betalar in en schablonskatt och därefter får möjlighet att begära tillbaka på skatten om man kan redovisa (självklart granskat och certifierat på ett rimligt sätt) att lösningen inneburit besparingar. En slags bonus eller återbäring baserad på vilken nytta en produkt gör genom att finnas och användas på ett rimligt sätt. Den nya momsen behöver på ett klokt sätt både hantera kortsiktig nytta och långsiktigt värde. Och vi kan behöva inkludera privatpersoner i systemet, så att den som bevarar funktionalitet, håller liv i en produkt, kvalitetssäkrar och vårdar en produkt utifrån vissa kriterier också kan få återbäring på schablonskatten. Det måste löna sig att ta ansvar för helheten.

Testa alternativa redovisningssätt
Det behövs också en parallell redovisning för företag, som inte enbart bygger på att optimera vinst till ägare, på bekostnad av miljö, energi, resurser och allt annat som tyvärr ofta nedprioriteras av den traditionella handeln. Vi måste kunna testa andra sätt att bokföra och redovisa hur verksamheter bedrivs, så att inte allt hela tiden syftar till att överutnyttja människor, miljö och resurser. Lösningarna behöver diskuteras och testas. Vem tar upp denna boll?

Länktips: Om hur Ukraina faktiskt kan visa vägen även för den civila ekonomin: https://christerowe.se/2026/03/nr1322-ukrainas-dronartillverkning-visar-vagen/

Ukrainas drönartillverkning visar vägen

Posted on 26 mars, 2026 by Christer Owe

Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, hade ett intressant webbinarium den 26 mars som skulle handla om Ukrainas drönartillverkning. Det var självklart ett stort fokus på hur Ukraina gjort för att vara så pass snabba och framgångsrika med sin drönartillverkning, utveckling av innovationssystem, upphandling, finansiering, kvalitetssäkring, uppskalning och utbildning som de varit särskilt den senaste tiden. Jag ska strax återkomma till några viktiga komponenter som jag noterade, men först en spin-off från diskussionen som väcktes av ett företag i textilbranschen som deltog.

Är det kriget som återigen visar vägen?
Är det framtidens industri vi ser ta form ur det fasansfulla krigets verklighet? Är det så här alternativet ser ut till det storskaliga, centralstyrda, vinstdrivna industrisamhälle vi vant oss vid? Är det Ukraina som visar vägen ut ur det linjära och storskaliga tänket? Är det ett krig som behövs för att få oss att förstå hur vi ska organisera tillverkning, innovation och optimering av transporter, råvaruflöden och profit? Frågorna blev hängande i luften för mig.

Två forskare inledde
Men först några ord om hur Ukraina klarat att utveckla en världsledande drönartillverkning mitt under brinnande krig. Maryna Brychko, ursprungligen från Ukraina, men verksam vid Blekinge Tekniska Högskola, och Pontus Braunerhjelm från Entreprenörskapsforum inledde med en genomgång av de strukturer och arbetssätt Ukraina valt.

Lärdomar från Ukrainas innovationssystem

Decentraliserat på alla beslutsnivåer
Det som skiljer Ukrainas system från många andra länders är hur man valt att decentralisera allt för att skapa korta och snabba beslutsvägar. Detta har inneburit att kunskapslooparna har kunnat vara extremt korta. Erfarenheter från krigszonen har snabbt kommit tillbaka till entreprenörer och beslutsfattare, så att verklighetens funktionalitet snabbt kommit att plockas upp i de modifieringar man gjort av systemen. Allt har också byggt på en både bred och tillräckligt avancerad utbildning av många ukrainare, så att förståelsen för både mjukvara och hårdvara har varit hög.

Storskaligheten blir akterseglad
I den paneldebatt som följde nämndes hur det svenska systemet bara har en beställare, FMV, som dessutom har ett stort antal regler och bestämmelser, som gör det svårt för ett innovativt företag att lyckas i Sverige. Ett slags Moment 22 nämndes, där det i praktiken blir omöjligt för ett litet företag i Sverige att lyckas förrän man är stort, och stort kan man ju bara bli om man lyckas få en order som gör att verksamheten kan växa.

Snabbt, småskaligt och kompetensbaserat
Loop-systemet, där kunskapen tas till vara direkt från verkligheten, var något som gång på gång nämndes. Och hur man sjösatt program i Ukraina med syfte att underlätta diversifiering och decentralisering, samtidigt som man möjliggjort uppskalning av framgångsrika koncept. Snabbheten och kvaliteten på det som utvecklas blir på så sätt enastående, samtidigt som det naturligtvis blir svårt att hålla fast vid enhetlighet och utbytbarhet. I frontlinjen blir det därför viktigt att snabbt kunna ta till sig ny teknik och nya sätt att arbeta. Här förstod jag att den generella utbildningsnivån i Ukraina är starkt bidragande till framgångarna. Förstår man hur saker hänger ihop blir det lättare att ta till sig instruktioner.

Om vi tänker bort kriget…
Det intressanta ur hållbarhetshorisont är vilka drivkrafter som tar över när det inte längre är vinstintresset, ägandet och storskaligheten som styr. I den decentraliserade affärsmiljön är närheten till ”marknaden”, nyttjaren, avgörande, och att vara relevant med kvalitet, funktionalitet och tillförlitlighet. Om vi för ett ögonblick tänker bort kriget och tänker vad av detta har med framtidens hållbara ekonomi att göra?

Är detta framtidens industri?
Det en viktig tanke att släppa ägandet och vinstjakten som det primära, utan i stället att se till helheten, nyttjandet och funktionen. Hur tar vi fram produkter som löser de uppgifter vi har att lösa? Och hur ser drivkrafterna ut när kriget upphört? Vad gör att nya produkter tas fram, skalas upp tar plats i vår vardag? På vems initiativ när det inte längre handlar om ett lands överlevnad? Är det småskaliga nätverk av sammanlänkade producenter som hjälps åt att lösa konkreta uppgifter? Och hur ska ekonomin kring produktionen se ut? Finns det vinst? Systemen för redovisning och skatt, hur ska de designas? Och hur ska överskottet i så fall fördelas eller ens beräknas när användaren är involverad i utveckling, kvalitetssäkring och dokumentation?

Mycket ställs på huvudet
Modellen kullkastar mycket av det vi brukar ta för självklart, men här öppnas kanske en dörr till framtiden som vi behöver analysera noga. Jag får återkomma när jag funderat ett varv till.

Länktips: IVA om Ukraina och drönare: https://www.iva.se/kunskapsoversikt-ukraina

Cirkulär ekonomi: Rapport från Karlstad

Posted on 25 mars, 2026 by Christer Owe

Flera av er som följer bloggen känner till att jag i tio år har ägnat en hel del tid åt det som oftast kallas cirkulär ekonomi. Det kommer hela tiden ny forskning och det rör på sig i olika branscher. I dagarna har jag läst en rapport från Jenny Karlsson i Karlstad, som lett projektet Again: Återbruk i handeln. (Se länktips nedan). Detaljhandeln, inklusive e-handeln, har en självklar nyckelroll i skiftet från linjär konsumtion till mer cirkularitet i hur vi nyttjar produkter.

Pre-loved är ett av många begrepp för second-hand
I Karlstad finns numera en galleria som testades 2023 och som har återuppstått i föreningsdriven form i år. Den kallas Rundgång och unikt är placeringen i centrala Karlstad, där många konsumenter rör sig. Det som sticker ut med Jenny Karlssons rapport är hur hon integrerar betydelsen av kundens upplevelse i sin tolkning av framgångsfaktorer och hur man bäst kan forma den cirkulära ekonomin. Rapporten börjar med en imponerande redovisning av 200 lästa forskarrapporter och kokar inledningsvis ner till en lista på begrepp som används, där ”pre-loved” sticker ut. Pre-loved betyder att produkten tidigare har varit älskad av någon annan. Det ger ett annat signalvärde än second-hand.

En upplevelsebaserad process
Spännande blir det att läsa att event som ordnades i den testbutik som fanns i Karlstad ökade försäljningen med 60 procent jämfört med dagar utan event. Man såg också till att det dök upp nya företag och nya produkter varje vecka, vilket lockade kunder att återkomma. På sidan 33 hittar jag följande citat som känns centralt för hela rapporten:
” (Återbruk är ) … en upplevelsebaserad process, där kundens värderingar, känslor och sociala engagemang samspelar över tid”.

Lustfylld och attraktiv exponering
I den del som handlar om rekommendationer hittar jag bland annat att konsumenter ska lockas att bli cirkulenter. Och de behöver både bli överraskade och känna igen sig. Några greenfluencers betonar också hur viktigt det kan vara att inkludera sociala medier i kommunikationen för att nå rätt publik. Sortimentet ska bygga på tydliga kriterier om vad som är vad och exponeringen ska vara lustfylld och attraktiv. Förpackningen, designen av lokalen och miljön ska bidra till att motverka fördomar kring ”begagnat”.

Inse att det tar tid att hantera returer
Rapporten innehåller en del konkreta råd till handeln, både kring den egna verksamheten, men också angående vilken roll relationen till kunden spelar. Och hur viktigt det kan vara att dela kunskap med andra företag, att erbjuda s.k. shop-in-shop, att involvera och uppskatta kunden på nya sätt, bekräfta kundens värderingar och smak. På sidan 40 lyfts behovet av nya tjänster, där det kan handla om bedömning av returer, hantering, lagning, reparation, modifiering, tvättning osv. Det är allt sådant som tar tid och därmed gör affärsmodellen dyrare. Det betonas också att många behöver ny kunskap.

Gemenskap och det unika
Det som sticker ut i rapporten är värdet av event, att på nya sätt involvera kunden i en unik upplevelse och att ha story-telling som en del av konceptet. ”Den här produkter har NN använt i filmen XX” eller liknande. Vikten av att skapa communities och gemenskap betonas också. Jag kommer att tänka på vad som skapar sammanhållning på en fotbollsläktare, där det spelas boll i 90 minuter, men inramningen och deltagandet i samma hejaramsor är väl så viktiga som själva matchen. Kanske är det sammanhang vi söker numera i denna skärm-låsta tid.

Det finns en del som återstår att hantera
Ska jag peka något som jag saknade i rapporten så är det kanske hur svårt det troligen blir för många företag i detaljhandeln att byta affärsmodell. Man har fel produkter (det behövs lång livslängd och reparerbarhet), fel lokaler (var ska returer lämnas in och var ska kontroll och reparation ske?), fel personal (det krävs mer kunskap när avvikelser ska konstateras) och troligen fel budget och vinstprognos (det blir inte lika lönsamt när cirkulära modeller sjösätts). Något annat som saknas är också mer utförliga resonemang kring ”product-as-a-service”, dvs hur vi byter från att äga till att nyttja en produkt och betalar för nyttjandet per tidsenhet eller per nyttjandetillfälle. Här måste mer konkreta råd komma fram. Hur gör handeln för att bli attraktiv i en ny verklighet? Och när kommer en ny momsmodell som tar hänsyn till att konsumenten/cirkulenten är en aktör i kedjan?

Upplevelser och event var intressant
Men med det sagt gav rapporten en hel del aha-upplevelser som är värda att ta fasta på. Inte minst detta med upplevelser och event, igenkännandet och överraskandet. Och kanske detta att namnge kunder för andra kunder. ”Vill du inte ha samma pryl som NN?” För att stärka sammanhållningen och känslan av att dela något.

Länktips: Rapport och podd från Again: Återbruk i handeln

Alexander Stubb säger en del kloka saker

Posted on 21 mars, 2026 by Christer Owe

Alexander Stubb är en intressant politisk ledare i Europa och på den internationella arenan. Han är president i Finland och i mitt tycke en av de tydligare rösterna i dagens europeiska politik. I länklistan nedan har jag samlat några av de uttalanden (filmer) som Stubb har gjort och som blir bra exempel på hur han formulerar sig för en bred publik. Att han är språkbegåvad är klart. Jag har sett klipp där han talar på franska, engelska, finska och svenska. Möjligen behärskar han fler språk, det vet jag inte.

Agenda intervjuade Stubb
Som fredsvän gillar jag hans formuleringar till kärnvapen. I Agenda-intervjun häromveckan (cirka 46 minuter in i programmet) sa han två saker som jag gärna återger. Dels sa han att ”det viktigaste med kärnvapen är att de inte används” och ”ju mindre vi talar om kärnvapen desto mer säkerhet ger det oss”. I Agenda sa han också att Putin inte vinner kriget mot Ukraina, men att Putin tyvärr inte heller strävar efter fred. Sanktioner och åtgärder mot den ryska skuggflottan är åtgärder som kan hjälpa Ukraina, som dessutom också har blivit bra på att tillverka drönare. Han betonade också att alla freder alltid är smärtsamma. Finland har ju utkämpat med två krig med ryssen och tvingats ge upp stora landområden, så han och hans landsmän vet ju vad fred kan kosta.

Stubb talade till några gymnasieungdomar
Ett av klippen med Stubb är från ett besök på en gymnasieskola, där han betonar för eleverna att ”du måste ha en känsla av att göra något meningsfullt”. Det är en bra vägledning i en ung människas liv.

Stubb talade till britterna på Chatham House
I London finns Chatham House, en NGO som arbetar med fred, samarbete och säkerhetsfrågor. Chatham House har en regel, the Chatham House Rule som innebär att det går bra att dela den information man får under samtal, men man får inte återge vem som sa vad, eller vem som talade. Sannolikt handlar denna regel om att bygga förtroende och öppenhet. Under sitt tal på Chatham House gav Stubb britterna en hel del att tänka på. Han talade som europé och gav i all vänlighet britterna några råd. Han sa ungefär så här (kanske inte exakt översatt, men original talet finns ju nedan). ” Vi brukar hävda att ni britter är pragmatiska, så låt oss arbeta med frågorna tillsammans. Låt mig vara pragmatisk och säga att vi behöver fördjupa samarbetet inom åtminstone tre områden:

Säkerhet, inklusive informationsutbyte och försvar
Ekonomi, tullar och den interna marknaden. Släpp tanken att UK står utanför samarbetet och jobba för en flexibel lösning
Teknologi, forskning, utbildning och innovation.

UK och EU har gemensamma intressen och värderingar. Vi behöver er röst i Europa, vi saknar er, er kompetens, ert reformarbete och deltagande på marknader och i arbetet mot klimatförändringarna.”

Stubb talade på ett G-20-möte och betonade det multilaterala
Stubb talade också på ett G20-möte nyligen, där han var ganska ödmjuk och stolt över att få delta. Hans budskap var tydligt. Han menade att världsordningen ändras och just står multilaterala mot de multipolära. Det multilaterala strävar efter samarbete och att upprätthålla en viss ordning och att säkra vissa institutioner (där menade han troligen FN och FN:s olika organ). Den multipolära ordningen har andra kännetecken. Med starka poler på världsarenan förstärks risken för konflikter. Vi behöver se mer multilaterala initiativ, inte minst i Ukraina, Gaza och i Sudan, menade han. Vi måste också inse att det inte går att gå tillbaka till den ordning som gällt sedan 1945.

En förmåga att formulera viktiga budskap
Det är på ett sätt befriande med en politisk ledare som talar tydligt och klart om hur han ser på världen och vad som behöver göras.

Länktips: Chatham House i London: https://www.chathamhouse.org/2026/03/brexit-was-colossal-mistake-says-president-stubb-finland-europe-should-build-flexible

Ett utdrag ur besöket på Chatham House: https://www.facebook.com/reel/1282654913218186

The Chatham House Rule: https://www.chathamhouse.org/about-us/chatham-house-rule

Ett tal på senaste G20-mötet: https://www.facebook.com/reel/774740105578802

Ett besök på en gymnasieskola: https://www.facebook.com/reel/4396210380651601

Intervju med SVT:s Agenda: https://www.svtplay.se/video/84dm31V/agenda/ayatollans-dod?video=visa&position=1828

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Helhetsperspektiv