Det är beställaren som måste vara skickligare än leverantören

Ingen leverans blir bättre än de krav som ställs av beställaren. Det är därför viktigt att den som beställer en vara eller en tjänst är mer kunnig och mer insatt i systemets randvillkor, omgivning och långsiktiga funktion än leverantören kan förväntas vara. Ett klassiskt exempel är hur Göteborgs Spårvägar glömde bort att skriva in rostskydd för det svenska klimatet när man för några decennier sedan beställde spårvagnar från Italien. Leverantören såg ingenting om rostskydd i underlagen och följdriktigt levererades ett stort antal spårvagnar av typen M32 med otillräckligt rostskydd, vilket blev en dyr läxa för Göteborgs spårvägar. (Länktips nedan).

Idiotsäkert?
Ett mer näraliggande exempel på hur beställaren inte gjort sin hemläxa är hur man inför ett digitalt röstningssystem för våra val till riksdag, region och kommun och ändå lyckas bygga in ett fel som gör att minst 500 röster kan ha hamnat fel eller inte räknas. Just vårt röstsystem, kärnan i det demokratiska samhället, måste självfallet vara ”idiotsäkert”. Det ska inte gå att göra fel, systemet ska inte hantera röster på godtyckligt sätt, processen kring röstandet måste vara kristallklar och ha inbyggda varningssystem om något inte görs på rätt sätt.

Vad är ett fel egentligen?
Valmyndigheten gick ut med att det var 4000 röster som kan ha hanterats fel. Så här skrev Valmyndigheten på sin hemsida den 4 september: ”Orsaken är ett tekniskt fel i Valmyndighetens it-system och det finns inga tecken på någon extern orsak eller påverkan. Det är ett generellt fel som har berört röstmottagningen i röstningslokaler i nästan alla kommuner.”  Jag tillåter mig att tvivla på att det är ett tekniskt fel, snarare handlar det om att beställaren inte har tagit höjd för möjliga situationer, exempelvis att uppkopplingen bryts. Så här skriver DN den 10 september.

Ett stort antal röster riskerar att inte räknas
”Valmyndigheten bekräftar det tekniska felet i bland annat Nynäshamns kommun. Enligt myndigheten var det kopplat till att en vallokal där tillfälligt tappade uppkopplingen. När myndigheten började gå igenom lagda förtidsröster insåg man att många fler hade dubbelregisterats. Först hittade man uppåt 4000 stycken. Många av dessa visade sig senare bero på att personer hade röstat flera gånger. Senare kunde siffran justeras ner till runt 500.” Ungefär samtidigt börjar en lista cirkulera i media, där de kommuner och vallokaler som drabbats av det tekniska felet nämns, liksom vilka klockslag det handlar om.

Minst två nivåer behövs, en operativ och en övervakande
Det är pinsamt att konstatera att den som specificerat systemet för röstningsmottagning uppenbarligen inte har angett hur systemet ska hantera nätbortfall (strömnät och datauppkoppling) och hur mottagaren ska hantera det felmeddelande som den tekniska uppkopplingen behöver kunna hantera på ett korrekt sätt. När en röst registreras behöver naturligtvis hela proceduren vara övervakad av ett separat system, som omedelbart reagerar om något störning skulle inträffa. All teknik har brister, allt kan gå sönder och störningar kan uppstå. Blixten kan slå ner. Det kan hända oväntade saker och ett röstningssystem får inte byggas på att allt är i drift och utan problem. Snarare måste utgångspunkten vara att allt som kan störa röstningen behöver hanteras som en avvikelse och resultera i en varning till operatören och till den röstande medborgaren att proceduren inte gick igenom. Så att allt kan gå rätt till och den röstande kan känna sig trygg i att rösten räknas.

Worst case
Valmyndigheten skyller på Skatteverket, men det är ett svagt försvar. Det är Valmyndigheten som har ansvaret för röstningen och då ska de tänka ”worst case” och bygga hela systemet runt en situation där varken uppkoppling eller starkströmsförsörjning är konstant på plats, liksom på att operatören, röstmottagaren, kan göra mänskliga fel. Dvs det måste finnas varningssignaler om någon trycker på fel knapp i fel ordning av misstag eller medvetet. Det går inte att utgå från att rostskydd är självklart för att likna det vid Göteborgs inköp av M32 spårvagnar. Demokratin är för viktig för att hanteras som om allt är frid och fröjd i alla lägen.

Länktips: En av många artiklar om M32, spårvagnen i Göteborg som inte fungerar som beställaren tänkte sig. https://spanaren.se/2021/10/06/gor-av-med-mest-pengar-och-klarar-bara-halva-strackan/

Länktips: En artikel i DN om hur problemet med röstningen upptäcktes: https://www.dn.se/sverige/sa-kunde-rostmissen-ske-upptacktes-av-en-slump/

En modell för fred?

I söndags intervjuades Miljöpartiets språkrör Amanda Lind i SVT:s partiledarutfrågning. Hon fick naturligtvis de frågor som journalisterna bedömde skulle vara mest besvärliga att besvara. Inget konstigt med det. Journalisterna ska naturligtvis identifiera teman, ämnen och detaljfrågor som partierna kan ha svårt att hantera. Överlag svarade Amanda Lind på frågorna på ett för tittarna tydligt och begripligt sätt. Men en fråga stack ut och kan vara intressant att titta närmare på. (Se intervjun i länktips nedan).

Gabna och Per Geijer
Det finns legitima intressen som kolliderar. Det programmet tog upp var ny gruvbrytning som riskerar att helt omöjliggöra för Gabna sameby att fortsätta med rennäringen så som man gjort i generationer. Här ställs ursprungsbefolkningens behov mot behovet av att utvinna sällsynta metaller i den fyndighet som brukar betecknas Per Geijer i Kiruna. Metallerna har stor betydelse för att klara en storskalig omställning till ett mer elektrifierat och mindre fossilt samhälle. Två intressen ställs mot varandra och båda är väsentliga att värna.

Hantering av svåra konflikter
Det intressanta var Amanda Linds svar. Istället för att ta ställning till det ena eller andra (och få en omedelbar följdfråga från journalisterna om inte detta kan uppfattas som ett svek mot den andra sidan) pekade Amanda Lind på att det inte är hennes sak att ta ställning just nu. Komplicerade frågor måste hanteras betydligt mer ingående. Båda sidor måste få lägga fram sina synpunkter, samtala med varandra, oberoende experter måste få bedöma och analysera konsekvenser, nya alternativa lösningar måste utredas ordentligt och hela processen måste få ta tid.

Legitima krav och ömsesidig respekt
Det som slog mig med Amanda Linds svar var att detta är exakt den process som måste till för att lösa många av vår tids konflikter. Om man tror att man kan ”skapa fred” genom att en starkare part tvingar den svagare till underkastelse har man inte förstått vad fred är. Freden måste byggas på en ömsesidig förståelse för legitima krav och på en ömsesidig respekt för parternas kompromisser med de egna värderingarna. ”Hur skulle jag vilja lösa konflikten om rollerna var ombytta?” är en tänkvärd modell för att vrida och vända på rättvisan i den överenskommelse som kan skönjas.

Första och andra världskriget
Segrarmakterna i första världskriget straffade den tyska sidan, närmast förnedrade dem, och revanschkänslan växte sig stark. Andra världskrigets fasor hade kanske kunnat undvikas om freden 1919 hade uppfattats som lagom rättvis av alla parter. Och ska vi få en långvarig fred i Ukraina måste den bygga på en respekt för den andra sidans synpunkter och perspektiv. Det är sannolikt svårt. Människor har dött. Städer har förstörts, liv och egendom har förgjorts. Det är svårt att acceptera krigets konsekvenser.

Israel
När Netanyahu i Israel ockuperar södra Libanon och stora delar av Gaza för att etablera en ”skyddszon” är det inte fred han bygger förutsättningar för. Det är kontroll och ett permanentande av en temporär lösning, där makten inte delas utan är ensidigt på den starkares sida. Det finns inte förutsättningar från fred i Israels närhet sålänge respekten för den andra sidans behov saknas.

Iran
Ännu värre är det med Iran, som ju på ett uppenbart sätt står emot framför allt USA:s aggression och har skapat en mycket oklar situation i det område som kallas Hormuz-sundet. Här kan det gå precis hur som helst. USA trodde att Iran skulle vika ner sig och Iran hittade sätt att låsa fast USA i en situation som varken är fullskaligt krig eller ens vapenvila. Ingendera sidan lär på kort sikt söka en fredlig lösning. Och än så länge tvekar även hökarna på respektive sida att eskalera konflikten ytterligare. Freden tycks avlägsen.

Nej ”The winner doesn´t take it all”
Men åter till Amanda Lind. Med några korta meningar begripliggjorde hon hur motstridiga intressen behöver hanteras på ett klokt sätt så att båda sidor förstår den andres perspektiv och att lösningen mer eller mindre etableras av sig själv, när alla kort ligger på bordet och alla parter strävar efter en så rimlig och rättvis lösning som möjligt. Det så långt från ”the winner takes it all”-filosofin som man kan komma. Där starka ekonomiska och/eller politiska krafter strävar efter dominans behöver en ömsesidig kompromissvilja vara både konkret och eftersträvansvärd. Så indoktrinerade är vi i vinnar-förlorar-tänket att freden och kompromissen är svåra att föreställa sig.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/84dn9P3/val-2026-utfragningen/amanda-lind-mp

Vad är ett samhälle och hur skapar vi fred?

Är det bra för ett samhälle att det är enklare att bli rik på pengar än på arbete? Är det ett problem att unga människor inte vill bilda familj, hitta en bostad och skaffa barn? Och hur stort problem är det att förmögenheten och makten kan koncentreras till ett fåtal tech-bolag, som leds av personer som t.ex. Elon Musk och Peter Thiel, där det blir allt lättare att styra och påverka beteenden, konsumtion och lagrad ekonomisk information? Detta på ett sätt som kan ge företag en närmast orwellsk kontroll över människors vardag. Dessa tre frågor skulle kunna vara uppföljningsfrågor på den mer generella frågan om hur våra politiker ser på samhället och samhällets utveckling.

Vad är ett optimalt samhälle?
För om vi inte har ett samhälle som vi kan känna att vi tillhör, och bidrar till och har nytta av, vad har vi då? Anarki? Samhällsstrukturen speglar hur vi ser på oss själva. Är vi egoister kanske vi vill ha ett så litet och ”billigt” samhälle som möjligt, medan motsatsen kanske gäller om vi ser värdet med ett samhälle som hjälper de svagaste, de sjuka osv. Det hade varit intressant att någon gång i partiledarutfrågningarna få partierna att beskriva hur deras optimala samhälle ser ut.

Globalt samarbete via FN, eller…?
Och en följdfråga skulle kunna vara hur partierna ser på det globala samarbetet, ansvarstagandet och utvecklingen. Hur ska det gå till att få ordning på de globala utmaningar som enskilda länder inte mäktar med att lösa? Ska frågorna hänga i luften eller ska de lösas tillsammans med andra länder? Hur ska i så fall demokratier hantera icke-demokratier och vilken roll ser partierna för FN i framtiden? En större eller mindre roll? Varför?

Hur ska fred skapas och vilken roll har Sverige?
Och om vi ser freden som förutsättning för samarbete, hur ska det gå till att skapa fred i de konflikter som plågar många länder? Vill partierna se FN-styrkor på plats i olika länder eller är lösningen att stormakter som USA eller Kina ensidigt går in och ”ställer saker till rätta”? Vad händer med länder som tvingas in i överenskommelser av en supermakt? Blir det verklig fred eller bara ett tillfälligt påtvingat eldupphör? Hur ser partierna på fredsfrågan och Sveriges roll för att bidra till en fredlig utveckling, som vi alla skulle vinna på? Om världens vapentillverkning halverades skulle den kunna avskaffa världssvälten flera gånger om.

Pengarna finns uppenbarligen
Tittar man närmare på siffrorna från SIPRI kostar det ungefär 4-5 procent av världens vapentillverkning att avskaffa världssvälten. Man ska vara försiktig med statistik, men storleksordningen är tydlig: Om vi bara tillverkar hälften så mycket vapen som idag skulle vi kunna ge miljarder människor en anständig tillvaro. Bekymret är naturligtvis ägandet, ekonomin, inflytandet och vem som tar vilka beslut och varför.

Vilken riktning vill vi att samhället tar?
Men visst vore det intressant om partiledarna någon gång fick redovisa sin på de principiella frågorna kring samhällets och världens utveckling. Vart man vill att utvecklingen ska gå. Och varför.

Länktips: En cirka fem minuter lång video där professor Jiang Xueqin, som är en kinafödd kanadensisk analytiker och kommentator, redovisar vilka tre faktorer som just nu pekar på att USA som stormakt är på tydlig tillbakagång: https://www.facebook.com/reel/1070895975365654/?fs=e&fs=e

Bolagen vill att vi ska bli sjukare eller fortsätta söka jobb

Inte nog med att koncernskolor numera till viss del ägs av utländska bolag med noll intresse av hur Sverige utvecklas. Nu har de starka finansiella intressena börjat intressera sig för andra delar av svensk välfärd. Den finska jätten Mehiläinen köper nu upp vårdcentraler i Sverige. (Se länktips nedan). Och det gör man inte för att man vill att svenska folket ska bli friskare. Snarare är det väl tvärtom, att man hoppas att alla sjuka svenskar ska besöka vårdcentralerna oftare så att skattepengar från regionerna kan slussas vidare till bolagens ägare och aktieägare. Denna dränering av den svenska välfärden måste få ett stopp. Det är inte rimligt att vinsten är viktigare än att vi håller oss friska.

Vi sviker ett par generationer unga
På ett överordnat plan känns det viktigt att samhällsnyttig verksamhet kontrolleras av det offentliga. Om vi vill ha järnväg i hela landet är det inte privata suboptimeringar som ska leda till att ”olönsamma” sträckor läggs ner, att underhållet eftersätts osv. Vill vi ha en brandkår som fungerar, en arbetsförmedling som faktiskt arbetar för att göra sig själv överflödig så måste vi sluta tro att marknaden och vinstintressena är de som allra bäst skapar samhällsnytta. Skolan är obligatorisk och varje krona bör naturligtvis gå till att erbjuda alla elever bästa möjliga start i livet. I valet mellan en obehörig lärare i kombination med aktieutdelning och en (dyrare) behörig lärare och ingen aktieutdelning borde det vara självklart att våra barn och unga ska erbjudas bästa möjliga undervisning. Eller en assistent som kan stötta en elev med svårigheter, trots att assistenten då gör att bokslutet inte visar på lika stort ekonomiskt överskott. Vi sviker ett par generationer unga när vi nu tillåter vinstjakten att vara viktigare än de ungas framtid.

Idéburna verksamheter behövs
Marknaden är bra på mycket, men inte för de verksamheter som håller samhället under armarna och som bidrar till att jämna ut förutsättningarna mellan olika människor. Den valfrihet privatiseringarna lanseras inom är egentligen bara en täckmantel för att kunna plocka ut skattepengar i ren vinst. Med det sagt behövs det utrymme för idéburna verksamheter, där en pedagogisk eller annan idé utgör fundamentet för verksamheten. Men då ska organisationsformen vara underställd uppgiften och inte tvärtom.

Länktips: DN-artikel om vårdsektorn, en artikel som kan vara låst: https://www.dn.se/sverige/finsk-vardjatte-vaxer-nar-sma-vardcentraler-kops-upp/

Nya DNA-rön förändrar synen på vad som är nordiskt

Det finns mycket att upptäcka på nätet. Och det behöver säkert verifieras och dubbelkollas för att vara något som kan anses ”bevisat”. Men oavsett, det som fascinerar är hur modern DNA-teknik nu kan komma att skriva om historien. Även om den här 15 minuters-youtube-filmen skulle visa sig inte stämma, så finns det all anledning att hålla ögonen öppna för de nya rön som den moderna forskningen kan komma fram med.

Rastänkandet stämmer inte alls
Det som påstås i filmen är att det blonda, typiskt nordiska utseendet som många förknippar med något slags ”rastänkande” egentligen inte alls stämmer. Minst 25 procent av det DNA som vikingarna bar på härstammade från andra regioner. Den myt som spridits om den nordiska människotypen, som varande överlägsen, visar sig med ny forskning inte alls stämma.

Den här borde många se
Man önskar att alla de som högljutt låtsas att det finns något unikt i den svenska eller nordiska genetiska koden ser den här filmen och omprövar sin syn på varifrån vi kommer.

Länktips: Why nordic DNA is the strangest in the world

Orust Återbruk i fokus 21 augusti

Det är inte varje dag som en partiledare (eller ett språkrör) meddelar att han eller hon tänker ägna ett besök åt en verksamhet som man själv varit delaktig i att den uppstått. Fredagen den 21 augusti 2026 besökte Amanda Lind (Miljöpartiet) Orust Återbruk. Det gamla mejeriet på Vräland, mitt på Orust, har blivit den plats där återbruket och andra verksamheter sedan flera år utvecklas.

Orust Kretsloppsakademi med flera
Hade jag kunnat vara på plats hade jag gärna berättat om förhistorien. Den korta versionen handlar om hur avgörande det var att civilsamhället var organiserat och kunde fånga upp idéer. Först och främst spelade Orust Kretsloppsakademi en avgörande roll som motor för olika processer. Och nästan lika viktigt det var att Studieförbundet Vuxenskolan kunde hjälpa till med lokaler, ansökningar och andra parametrar. Och självklart att det fanns en grupp entusiaster som med tid, nätverk och idéer kunde bidra till kartläggning, förstudie, etableringsfas, förhandlingar och igångstart. Hur viktigt det var att vi kunde göra en gedigen förstudie, där det var självklart att kommunen tillfrågades, och att igångsättning och en del av pionjärfasen finansierades via EU:s landsbygdsprogram. Och att allt tar tid.

Ringön och Social Cirkulär Ekonomi
Hade jag fått chansen att berätta mer om bakgrunden hade jag kanske nämnt de projekt kring Social Cirkulär Ekonomi som jag tog initiativ till 2014 till 2016 och som involverade ett antal spännande och gränsöverskridande verksamheter på Ringön i Göteborg. Hur det där kom att handla om att använda en lite bortglömd plats och ett antal etablerade, men små, verksamheter att samverka kring återbruk och en socialt motiverad syn på hur även människor behöver hitta tillbaka till arbetslivet på lite olika sätt. När rätt förutsättningar ges kan både verksamheter och individer vinna på att det är människor som står i centrum och inte vinsten. Med ett antal positiva erfarenheter i bagaget från Ringön-projekten, där finansieringen kom från projektmedel från Västra Götalandsregionen och Tillväxtverket, kunde jag hitta en fortsättning på Orust, där något nytt behövdes.

Olika kompetenser kan vara avgörande
Jag hade också kunnat beskriva hur viktigt det kan vara att ha rätt person för rätt fas i ett projekt. Jag deltog i förstudie och uppstart av Orust Återbruk under några år 2017 till 2020. Men det var avgörande att utveckling och drift sköttes av andra personer som har just de kunskaper och egenskaper som krävs under de första åren. Utan Helena och Elisabeth hade det sannolikt inte gått. Och utan Thomas som ständig inspiratör. Olika faser i en etablering och utveckling kräver olika förmågor, där det är bra att ha en bredd i kompetenserna och engagemanget. Det är också avgörande att driftsformen inte handlar om att göra vinst eller att äga något. En bra idé utvecklas bäst när den delas.

Egnahemsfabriken är ett annat exempel
Hade jag fått möjlighet hade jag också nämnt en väldigt fin verksamhet på Tjörn, som på ett fantastiskt sätt tagit till vara kompetenser och synergier på ett annat område. Jag tänker på Egnahemsfabriken, som har sin bas på grannön Tjörn, och som också spelar stor roll för lokal utveckling. Och hur viktigt det är att våra myndigheter och finansieringskanaler förstår värdet av lokala initiativ. Och hur studieförbunden fungerar som kitt i olika processer. Samhället behöver alternativ till de kommunalt och kommersiellt drivna verksamheterna, där engagemang och idéer får ta plats.

Länktips: Orust Återbruk: https://www.orustaterbruk.se

Egnahemsfabriken: https://tjorn.egnahemsfabriken.se/

Hans Abrahamsson lyfter fredsfrågan

Hans Abrahamsson är en freds- och konfliktforskare som jag gärna lyssnar till. Under mina år på Stiftelsen Ekocentrum (1998 – 2012) var han ofta en uppskattad föreläsare för en intresserad publik. Nu snubblade jag över en text han skrivit och publicerat på Facebook eftersom artikeln tydligen inte fått utrymme i någon dagstidning, där den varit tänkt att publiceras. (Se länktips nedan). Jag kände att det som Hans vill sätta fingret på behöver förmedlas vidare.

Står fred i motsats till krig?
När jag läst Hans Abrahamssons text växer insikten fram vi behöver diskutera formerna för fred betydligt mer än vi gör. Krig innebär ju ofta att två parter står mot varandra och båda försöker vinna över den andre, enkelt uttryckt. Står freden i motsats till kriget eller är fred detsamma som avsaknad av krig? Om man är fredsvän är man då i praktiken motståndare till en eller båda parter i en konflikt? Blir därmed varje fredssträvan också ett ställningstagande i en konflikt? Kan man vara för fred utan att ta ställning i en konflikt? Hur manövrerar man då?

Minoriteters legitima krav
Det Hans Abrahamssons text påpekar är att det alltid finns en förhistoria. Konflikter uppstår inte ur intet. Språkliga och kulturella minoriteter kan under lång tid känna att den styrande majoriteten inte respekterar dem. Till slut väljer minoriteten att med våld bryta sig loss och ”starta eget”. Detta finns det många exempel på. Ett av de mer lyckade exemplen är ju hur Norge bröt sig loss från unionen med Sverige utan att vi med våld började tvinga norrmännen till underkastelse. Lika enkelt var det inte för Eritrea att bryta sig loss från Etiopien. Vi kan också konstatera hur mycket våld som Jugoslaviens sammanbrott ledde till. Nu är i alla fall Slovenien och Kroatien EU-medlemmar och söker en framtid i samverkan med andra.

NATO kunde ha gjort en omtag, men det gjorde man inte
När Sovjet och Warszawapakten brutit samman kunde NATO ha passat på att göra ett principiellt omtag. Med ”fienden” kraftigt reducerad behövdes kanske inte samma försvarsallians som tidigare? Men det gjorde inte NATO. Istället fortsatte NATO t ex år 2008 att förespråka utvidgning och tänkte på Ukraina och Georgien som möjliga medlemmar. I det maktvakuum som uppstod när Sovjet bröt samman kunde NATO ha skapat plats för mindre av konflikt och mer av samförstånd. Istället hamnade både Ukraina och Georgien i ett säkerhetspolitiskt mellanläge. Man upplevde ett starkt tryck från Ryssland, men hade å andra sidan inget löfte från NATO-håll om stöd och man hade heller ingen process igång för att officiellt kunna träda in i en neutral roll.

En förudmjukande fred är ingen fred
Det krigshetsarna tycks utgå ifrån är att varje eftergift är en verklig eller en potentiell förlust. Och att fred bygger på förhandling, som i sin tur rimligen innebär att ge och att ta. (Utom när Trump påstår sig i maffialikande stil kunna vinna fred genom total underkastelse från motpartens sida). Historien visar ju med önskad tydlighet att det uppstår problem när ”freden” säkrats med villkor som den ena parten upplevt som förudmjukande. När en part upplever att ”freden” blev orättvis finns en stor risk att missnöjet till slut kulminerar i nya aggressioner. Tysklands förlust i första världskriget brukar ju tas fram som exempel på hur grunden därmed lades för den ”revansch” Hitler kunde surfa på och bygga sin aggressiva politik på.

Fred måste bygga på kompromisser och erkännanden
Om vi menar allvar med fred måste vi hitta nyanserade sätt att diskutera kompromisser, eftergifter, kompensationer och gemensamma lösningar på. Om det ständigt ska vara en sanning att varje eftergift är fel och att allt kan reduceras till ”ont” eller ”gott”, ”svart” eller ”vitt” löser vi egentligen ingenting. Det är när vi på allvar inser motpartens argument och sätter oss in i motpartens situation som grunden kan läggas för fred.

Låt oss titta på exemplet Krim
I fallet Ukraina och Ryssland är det hela mycket komplext. Det räcker att titta på Krim-halvön. Befolkningen på Krim utgjordes för inte så länge sedan till stor del av det som kallades Krim-tartarer. Några exempel på drastiska förändringar för Krim kan beskrivas så här:

  • 1921 – Krim blir autonom republik inom den ryska delen av Sovjet.
  • 1941 – Tyskland ockuperar Krim. Här läggs grunden till den bild av nazi-vänliga Krim (och Ukraina) som Putin ofta återkommer till.
  • 1944 – Stalin har kontroll över Krim och deporterar 180 000 tartarer till Centralasien. (De gick väl inte att lita på….?)
  • 1954 – Nikita Chrusjtjov överför Krim till den ukrainska Sovjetrepubliken, sannolikt för att slippa hantera olika frågor.
  • 1991 – Sovjetsystemet faller ihop och Krim fortsätter som en formell del av Ukraina. Ryssland hyr plats för sin Svarta-Havs-flotta i Sevastopol.
  • 2014 – Ryssland ockuperar Krim och integrerar halvön i Ryssland.

I ett hundra år har någon annan bestämt
Den släkt som levt i etthundra år på Krim har således ständigt behövt förhålla sig till makthavare i Moskva eller Kiev. Ingen har frågat Krim-borna hur de vill ha sitt samhälle. Vad innebär det att vara ung Krim-bo idag? Var utbildas man, i vilket språk, vilken framtid hoppas man på? Vem går det att lita på? Hur ser en fredlig lösning ut för att Krim ska kunna utvecklas på bästa sätt? Vem behöver inse vad för att rätt förutsättningar ska finnas på plats?

Tvåstatslösning, ett magiskt ord
Eller detta ständiga tal om den magiska ”tvåstatslösningen” i Israel-Palestrina-konflikten som ingen tycks ha något recept på hur den ska uppstå. Ska två stater finnas sida vid sida måste ju båda staterna erkänna varandras legitima existens, vilket idag ser synnerligen svårt ut att uppnå. Men om vi inte pratar fred så får vi heller ingen fred. Pratar vi krig får vi krig. (Fritt efter Alexander Stubb, som sagt något liknande).

Länktips: Facebook-text av Hans Abrahamsson: här

Det finns inget förnuftigt med snus

Bland alla ord man snubblar över finns ett som låter lite motsägelsefullt. Hur kan något eller någon vara snusförnuftig? Det finns väl inget förnuftigt med snus? Det inser även utrikeshandelsminister Benjamin Dousa i en ETC-artikel om att han och Sverige markerat på skarpast möjliga sätt mot Polens förbud mot just det vita snuset.

Tidningen ETC hade en intervju med B Dousa den 12 augusti 2026

Tidögänget väljer fel väg
Det finns inget förnuftigt med att grundlägga ett beroende av nikotinprodukter i tidiga år. Det så kallade vita snuset marknadsförs ju mot unga personer och varje människa som slipper lockas in i ett beroende av tobaksindustrins produkter borde ju ses som en vinst. Men Tidögänget styrs inte av logik eller humanitära principer. Det handlar naturligtvis om att det finns rökare och snusare i de målgrupper partierna vill nå, samtidigt som man hela tiden prioriterar stora företags möjlighet att tjäna pengar.

Ska staten tjäna pengar på att folk skadar sin hälsa?
Det ”svenska” snuset är förresten inte så svenskt som många tror. Det är Philip Morris som äger Swedish Match. Tobaksindustrin kämpar ju som tur är i en generell motvind eftersom intresset för rökning har gått ner. Men Tidögänget vet naturligtvis vilka prioriteringar som är rimliga. Vill folk skada sig så ska inte staten ha någon åsikt, typ. Tvärtom. Kan staten tjäna intäkter på försäljningen av tobaksprodukter vill Tidögänget gärna göra det.

Snusförnuftiga? Tidö-gänget? Nej
Så varifrån har vi begreppet snusförnuftig? Det jag hittar på nätet handlar om att snus kommer från snut, och därmed egentligen snyta, dvs något som involverar näsan. Snus skulle dras in i näsan och skulle inte vara för fuktigt. Extra torrt betyder snustorrt, på samma sätt som överdrivet förnuftig kan den synas vara som kallas snusförnuftig. Och att polisen snokar runt ledde naturligtvis så småningom att begreppet snut etablerades. Polisen sniffade naturligtvis runt efter diverse starka drycker och annat som kunde vara olagligt.

Ömkligt
Men visst är det ömkligt att Philip Morris har så stort inflytande på en svensk regering att en minister ser sig tvingad att protestera på det sätt som gjorts mot Polen. Snusandet tillför inget positivt och nikotin kan vara riktigt skadligt för personer som utsätter sig för det ofta, mycket och länge.

Positivt om Aralsjön

Allt är inte nattsvart om nu någon trodde det. Det finns positiva nyheter också. Som lätt försvinner i mängden elände, krig och katastrofer. Jag läser och tar del av en sammanställning av hur det gått för Aralsjön, som Kazakstan har gjort en strålande insats för. (Länktips nedan).

Bomullsodlingar snodde vattnet
Minnesgoda personer kommer säkert ihåg hur bilderna kablades ut i början av 90-talet. Aralsjön, världens fjärde största sötvattensjö, var torrlagd. Fartygsskelett stod på torr ökensand och allt kändes apokalyptiskt.

Bild fr Wikipedia, fartyg i Aralsjön.

Ett första försök
Men det finns några entusiaster som inte gav upp. Man testade att bygga en enorm sandpir tvärs över sjön. Vanliga lastbilar körde ut tonvis med sand och det byggdes en slags dammvägg, som skulle skapa en mindre sjö i den gamla Aralsjön, sannolikt baserad på tillflödet från Syr-Darja, den flod som förser den norra delen av Aralsjön med färskt vatten från Himalaya.

Ett andra försök
Enligt den berättelse jag länkar till nedan raserades den första sandpiren och man byggde en ny, mer permanent pir som skulle stå emot de krafter som det handlade om. Nu finns det återigen ett visst industriellt fiske i sjön igen. Och när sjön återfår sin forna betydelse kan människor återigen tro på framtiden och försörja sig. Lite hoppfullt är det, även om det inte finns några garantier.

Länktips: You-tube-film om Aralsjön: https://youtu.be/c2VvliP8pO8?is=kbn8Hmcr1F05OPX8

Den hållbara ekonomin

Ganska ofta ser man socialdemokratiska debattörer längta tillbaka till en tid då stat, kommuner, näringsliv, riskkapitalister och arbetstagarorganisationer verkade för samma sak. Staten såg till att investeringar, infrastruktur och kompetensförsörjning stöttade en utveckling, där innovationer kunde transformeras till lönsamma industriprojekt och ge investerare trygga villkor för sina insatser. En slags win-win, där industrins ägarstrukturer och röstkontroll över stämmor gjorde att rimliga lönevillkor kunde hanteras utan att strejker och andra fenomen satte käppar i hjulet för ruljansen. Men går det att återvända till 1900-talets modell för industriell utveckling?

Vad kommer AI innebära?
En stor förändring är hur AI steg för steg kommer att komplettera och i flera fall ersätta mänskliga tjänster. Det går fortare och blir många gånger väl så bra utfört av de nya mjukvarorna, det som tidigare tog anställda mycket tid att åstadkomma. Kontrollen över mjukvaruutvecklingen och datainsamlingen blir på så sätt helt avgörande. Det är tech-jättarna som har ett momentum just nu. Och serverhallar byggs på många ställen för att hantera de nya datamängder som systemen ska utnyttja.

Den kortsiktiga exploateringen behöver upphöra
Men det finns fler skillnader som sällan kommer till uttryck. 1900-talets övertro på tillväxt och ökade volymer kommer inte kunna lösa de hållbarhetsproblem vår tid står inför. Vi kommer att behöva stegvis fasa in andra grundkoncept som kan ersätta jakten på vinst till varje pris. Den syn på tillväxt och ökade volymer som präglat en stor del av efterkrigstiden kan inte fortsätta länge till. Det går helt enkelt inte att exploatera jordens resurser i den takt som inte balanseras i ett kretslopp. Kanske tydligast illustrerat med vår tids exploatering av miljontals år gammal fossil energi i form av olja, gas och kol. Men det gäller ju även mineraler och och sällsynta metaller. Vi måste hushålla med resurser och hitta sätt att skapa kretslopp kring de ämnen vi plockar upp ur jordskorpan.

Vingarnas trygghet
Jag läser en text som hyllar LO-ekonomen Gösta Rehn och dennes tankar om ”vingarnas trygghet”, där det handlade om att en grundtrygghet på arbetsmarknaden, som kopplas till arbetstagarens förmåga och frihet att flyga vidare till ett nytt jobb, snarare än att klamra sig fast vid en befintlig syssla. Den tiden kommer nog inte tillbaka. Vi kommer att behöva ompröva väldigt mycket av den industribaserade välfärd vi vant oss vid. Ekonomin kan inte bygga på kortsiktig exploatering av människor och resurser. Den måste utgå från ett långsiktigt synsätt, där det viktiga blir att bevara och förstärka det som har en värde, snarare än att omsätta andras arbete till egen vinst.

Hållbar ekonomi
Den nya ekonomin måste utgå från att målet är utjämning, rättvisa och minskande, inte ökande, klyftor i livsvillkor. Det är passé att sträva efter att en ska vinna och att alla andra ska betraktas som förlorare. Ansvarstagande och kompetens ska naturligtvis kunna ge skillnader i löneanspråk, men systemet ska vara och uppfattas som rättvist. Inte minst gentemot kommande generationer. Något annat blir inte hållbart.