Klimatfrågan har tappat fart både i debatten och i den konkreta politiken. De som vill få oss att bagatellisera klimatfrågan använder olika metoder för att styra utvecklingen i sin riktning. En metod de använt är att utsätta profilerade journalister för hat och hot. Så mycket att det tydligen bidrog till att SVT:s Erika Bjerström valde att sluta. SVT valde dessutom att inte ersätta henne med någon ny person med fokus på just klimatet. Ju mindre utrymme klimatforskningen får, desto lättare blir det för förvillare, förnekare och fördröjare att sätta dagordningen. Det är därför det känns viktigt att kommunikationen blir tydligare.
Svårt att hitta reella tal på temperaturerna Jag letade efter temperaturskalor kring jordens medeltemperatur, som inte visar relativa värden (det finns det många) utan mer i absoluta tal. Det visade sig vara lite svårare än jag trodde. Några sökningar på Naturvårdsverket, SMHI och andra källor gav massvis med relativa skalor kring temperaturförändringarna, men det visade sig svårt att hitta ett diagram som illustrerade temperaturförändringarna i absoluta grader Celsius. Till slut hittade jag en sida som hade det jag letade efter.
Temperaturförändring
Den procentuella förändringen är viktig att kommunicera Det intressanta här tycker jag är diagrammet illustrerar hur bättre mätdata stegvis gör kurvan jämnare och jämnare. Men framför allt att det procentuellt handlar om mycket stora förändringar. Sedan industrialisering tog fart för 150 år sedan har jordens medeltemperatur stigit från drygt 8 grader till nära 10 grader. I procentuell förändring handlar det på så sätt om närmare tjugo procents temperaturförändring. I folks medvetande är 1 eller 1,5 graders temperaturförändring knappt märkbar. ”Det är ju bara skönt om det blir lite varmare….” brukar det heta. Men en tjugo-procentig förändring förstår folk på ett annat sätt. Ur folkbildningsperspektiv tycket jag att det är detta vi ska kommunicera.
Att koppla till det som händer är viktigt Och också att det är genomsnittet som synliggörs. Att Svalbard blivit 8 grader varmare på kort tid är också ett faktum. Att Kebnekajse smälter och att all dunstad vattenånga ramlar ner i skyfall tror jag folk fattar, särskilt om man kopplar det till att det nu har blivit närmare 20 procent varmare sedan vi började elda upp kol, olja och fossil gas i stor skala. Sambanden mellan det folk uppfattar och vad vetenskapen säger är viktiga att använda.
2 000 punkter är mer än 25 punkter Nyheterna i olika kanaler kan ägna timmavis åt att analysera Riksbankens 25 punkter upp eller ner. 25 punkter är en fjärdedels procent. Nu pratar vi, för att använda ekonomernas skala, två tusen punkter. 2 000 punkter. Kan inte det perspektivet bita så vet jag inte hur folk tänker. Om nu 25 punkter hit eller dit är livsavgörande ─ vad ska då inte 2 000 punkter vara?
Fotnot För tydlighetens skull vill jag nämna att det material som också finns på den hemsida där jag hämtade diagrammet inte nödvändigtvis är sådant som jag vill sprida vidare. Vilket inte betyder att de data jag hämtade behöver vara fel. Det är bara sammanhanget och analysen som jag inte delar.
Den tidigare chefen för den europeiska centralbanken, Mario Draghi, har haft Ursula von der Leyens uppdrag att analysera hur EU:s konkurrenskraft ska kunna stärkas. Den 9 september kom rapporten som fått namnet ”Framtiden för Europas konkurrenskraft – en konkurrenskraftig strategi för Europa.” (Länktips se nedan). Jag har inte läst de 300 sidorna, men jag har fångat upp några av de bärande tankarna i rapporten.
Varför inte flera utvecklingsspår? Vågar man inte? Uppdraget till Draghi innebär att han ska ge förslag till hur EU kan ”säkerställa en hållbar ekonomisk tillväxt och öka EU:s välstånd på lång sikt”. Utgångspunkten är självklart tillväxt och att utgå från befintliga strukturer. Lobbyismen är ju förvisso stark och de nuvarande aktörerna vill inte riskera att behöva kasta in handduken. Hur befriande hade det inte varit om rapporten tydligt hade ställt fram två eller flera alternativa framtidsspår, där ”business-as-usual” hade kunnat kontrasteras mot ett eller flera alternativ av förändring av industrin, forskningen, finansieringen och hela samhällets nuvarande linjära konstruktion, där ansvaret för förändringen och resultatet hade stått i centrum? Vågar man inte vara tydlig?
Alltså ─ vad menar man med hållbar tillväxt? Hur länge ska EU låtsas att det finns en hållbar tillväxt enligt den gängse ekonomiska modellen? Det saknas idag incitament att ta ansvar för helheten. Investeringar får fortsatt ske som typiska suboptimeringar, där restprodukter och icke längre fungerande produkter ses som ”avfall”. Trots att vi vid det här laget borde inse att ett modernt och framtidsinriktat samhälle inte har råd att sprida några sopor. Allt måste komma till fortsatt användning och den som orsakar nedsmutsning eller förstörelse måste ta ansvar för helheten. Vi har ingen planet två, tre eller fyra som kan ta hand om vårt avfall.
Verkligheten rycker sönder det långsiktiga Vill man läsa en relativt neutral sammanfattning av Draghi-rapporten kan man göra som jag gjorde och läsa den text som Region Östergötland lagt ut (Länktips, se nedan). Rapporten handlar om innovation, clean tech och sårbarhet om man ska sammanfatta. Och ett förslag är att finansiering skulle kunna ske gemensamt, så att lån tas av alla 27 medlemsländer, något som antagligen blir svårt. Särskilt som det pågår ett krig i Europa och detta ständigt tvingar EU:s ministrar att prioritera om hur man ser på investeringar och satsningar. Vapenleveranser blir hela tiden aktuella, tyvärr. Liksom översvämningskatastrofer.
Politikområdena hänger inte ihop Enligt Draghi har EU inte lyckats att koppla ihop en ambitiös klimatpolitik med en industripolitik som stöttar företag i EU i omställningen. Det är en lätt underdrift. Det mesta av all politik, alla regelverk och bestämmelser utformas isolerat. Det finns ingen metodik för att steg för steg integrera olika segment i samhället. Det finns inget körschema för att fasa ut företag som inte hör hemma i en hållbar verklighet. Tvärtom så lyssnar man noga på de företag som upprätthåller dagens (o)ordning.
Ingen idé att kopiera Kina eller USA Draghis rapport tar av naturliga skäl till stor del upp konkurrenssituationen mellan EU å ena sidan och Kina respektive USA å den andra. Att EU har en nackdel av att inte tillräckligt tydligt kunna ta generella beslut och genomdriva dem är uppenbart. Det är också tveksamt om mer av centrala beslut är den väg EU bäst följer. Snarare borde man se mångfalden av företag och företagsstrukturer som en fördel och ta tillvara det unika hos varje medlemslands industri. Ska EU kopiera Kina kommer vi alltid att komma i ett kostnadsmässigt underläge och ska vi kopiera USA kommer amerikanerna alltid att kunna plocka fram en större plånbok och hitta mer pengar. EU borde gå en egen väg och snarast hitta den hållbara vägen. Att vänta fördröjer och fördyrar omställningen.
Tidö-regeringens budgetproposition presenterades i veckan som gick och det finns mycket att säga om den. Skattesänkningar som i första hand gynnar höginkomsttagare är kanske logiskt för en moderatledd regering, men att lägga nära 5 000 miljoner på detta och lika mycket på att sänka bensinpriset (oavsett var man bor i landet) för att inte tala om att utan motprestationskrav stödja flygplatserna med 1 000 miljoner och nästan samma belopp genom att slopa flygskatten är kortsiktiga och märkliga prioriteringar när läget är som det är.
Även objektivt sett måste budgetpropositionen kritiseras Transportsektorn är en viktig del av klimatarbetet. Mattias Goldmann leder 2030-sekretariatet, som på ett aktivt och initierat sätt följer politikutvecklingen när det gäller transportnäringen. På webben ligger 2030-sekretariatets analys av budgetpropositionen, en presentation på 45 minuter som kan vara intressant att ta del av. (Länktips, se nedan). Som Goldmann betonar i inledningen vinnlägger sig 2030-sekretariatet att vara objektiva i sina bedömningar. Sannolikt för att inte få kritik för att backa upp något politiskt partis agenda. Vilket inte hindrar att kritiken mot Tidöregeringen blir omfattande även ur 2030-sekretariatets perspektiv. En missad chans att göra rätt är alltid en missad chans och, som nämns i presentationen, varje dag utsläppen fortsätter ackumuleras koldioxid i atmosfären. (Vi fortsätter att fylla badkaret med vatten trots att det svämmar över är en liknelse som illustrerar hur vi beter oss).
Indirekt hjälper svenska skattebetalare utländska åkerier En effekt av de låga bensin- och dieselpriser som Tidöregeringen åstadkommer med sin politik blir att åkerierna från utlandet, danska, tyska och polska exempelvis, kommer vinna på att tanka sina lastbilar i Sverige. Indirekt blir det därmed de svenska skattebetalarna som subventionerar de utländska åkerierna, när det är sänkta drivmedelsskatter som ger åkerierna fördelar. Är det verkligen vad vi vill? Att vi ska avstå välfärd och angelägna satsningar på utbildning, bistånd, kultur och civilsamhälle för att gynna åkerier från andra länder?
Någon skicklig lobbyist har varit framme En annan liten kostnadspost i Tidöregeringens budget är att man slopar ”malus”-delen av det bonus-malus-system som funnits för husbilar. Det handlar om ett fåtal fordon och gör ingen jättestor skillnad ur klimatperspektiv, men som Mattias Goldmann sa: Det är någon lobbyist som skickligt har argumenterat för sin sak här. (Se även länktips nedan).
Lagar gäller och kan inte relativiseras På ett principiellt plan pekar Mattias Goldmann så neutralt han kan på det faktum att Tidöregeringen (både Svantesson och Pourmokhtari) konsekvent spelar ner betydelsen av att klara de lagkrav som Riksdagen fastställt för Sveriges utsläpp år 2030. Om en regering så tydligt talar om lag, ordning och vandel är det anmärkningsvärt att man tar så lättvindigt om att bryta mot lagen. När Tidöregeringen konsekvent beskriver 2030 som en hållplats mot 2045 är det vilseledande. Och EU kommer dessutom att fortsatt kräva att Sverige når de fastställda EU-målen för 2030.
Det saknas långsiktighet och logik En av de bilder Mattias Goldmann visade i sin webbsända analys visade nedanstående positiva och negativa exempel på effekter med budgetpropositionen. När Klimatklivet nämns på både plus- och minussidan har det att göra med att bidragsnivåerna sänkts och bara delvis återställts. Det är lite grand som med reduktionsplikten. Först slaktas den och sedan höjs den en liten aning igen. Ryckigheten i politiken skapar i sig stora problem för branscher. Vilka volymer ska nu produceras? Vem ska tillverka och till vilka priser? Man kunde tänka sig att en regering med nära band till näringslivet skulle ha större förståelse för behovet av långsiktiga spelregler.
Ur 2030-sekretariatets presentation 20 september 2024
Det mesta tyder på att det kommer att bli mycket bråttom att återställa och vässa klimatåtgärderna efter valet 2026.
Det finns en del svenskar som av olika skäl vill hålla kontakt med ett annat land och träffa andra personer med samma intresse. En relativt stor grupp svenskar har vuxit upp i Etiopien eller har levt flera år i detta land. En bakgrund är att svenska missionärer åkte till Etiopien och predikade sin tro. Vilket naturligtvis ledde till att deras barn kom att växa upp där. Det fanns även en etiopier som redan på 1870-talet åkte till Sverige, utbildade sig till präst, lärde sig svenska och översatte bibeln och 120 svenska sånger till oromofolkets språk, oromiffa, ett av många språk i Etiopien och i angränsande länder. Denna märkliga historia om Onesimus Nesib presenterades vid ett av föredragen nyligen på en Etiopien-dag i Göteborg. Ett annat föredrag handlade om GERD, det gigantiska dammbygget en mil från gränsen mellan Etiopien och Sudan. (Tack, Lars Hjort, för inbjudan till en intressant Etiopien-dag). (Texten något korrigerad 9 oktober).
Grand Ethiopian Renaissance Dam ska ge 5,1 GW effekt Daniel Rubensson presenterade framväxten av den stora kraftverksdammen där Nilen lämnar Etiopien. Projektet kallas GERD, Grand Ethiopian Renaissance Dam,och kan följas via Googles satellitkameror. Det är den s.k. Blå Nilen som rinner genom Etiopien och som ger vatten och energi till Etiopien, Sudan och Egypten. Ursprungligen beräknades dammen kunna mata 16 stycken turbiner och generatorer, men man nöjde sig med att göra plats för 13 stycken. Generatoreffekten är, när allt är färdigt, totalt på 5,1 GW. Fyra av de tretton generatorerna är i dagsläget monterade och idriftsatta. När allt är i drift motsvarar det effekten från fem konventionella kärnkraftverk av den typ som t.ex. är i drift i Oskarshamn. Fördelen med vattenkraft är att den är relativt enkel att reglera effektuttaget från. Och dammen blir lagrad el, innan den används. Det är precis som i Sverige. Våra kraftsverksdammar fungerar också som lagring och kan användas när vindkraftverken står still. Och omvänt, när vinden ger optimal elproduktion kan vattenreservoarerna fyllas på.
En imponerande storlek på dammbygge
RCC är en metod att gjuta betong, som används Daniel Rubenssson gick igenom hur dammbygget vuxit fram, ofta illustrerat med tydliga satellitbilder. Det handlar om en gigantisk logistisk utmaning, En 140 meter hög dammvägg skulle byggas med en längd av 1,8 km. Det blir mycket betong. Jag lär mig att tekniken kallas RCC och innebär att betongen rullas ut utan armering och plattas till med vältar, som arbetar kontinuerligt och i praktiken smetar på nya betonglager uppe på tidigare betong redan innan den har brunnit. Uppenbarligen fungerar det. Daniel berättar att som mest lyckades man smeta ut 28 000 kubikmeter betong per dag. En kubikmeter väger 2,3 ton. Det blir väldigt stora volymer och vikter när en dammvägg som denna ska byggas. Och allt ska ju transporteras och fördelas jämnt.
Etiopien har skickligt anpassat bygget till regnsäsongen En viktig fråga för Sudan och för Egypten har varit hur dammbygget skulle påverka Nilens flöde nerströms. Nasser lät bygga en damm, vid Assuan, strax efter att han tog makten på 60-talet. Även i Sudan finns en damm. Ingen av dessa dammar påverkades av bygget av GERD, eftersom etiopierna noga såg till att bara bygga på dammen när förutsättningarna var rätt och på så sätt följde naturens skiftningar och Nilens flöde beroende på regnperioder och perioder av torka. Den reservoar som nu finns vid GERD-dammen har således kunnat skapas utan att det drabbat förutsättningarna för vattenreservoarer och kraftproduktion nerströms.
Lite siffror att räkna på Det mycket siffror att hålla koll på, men siffrorna ger också vägledning till vilken storleksordning och betydelse dammen kan få. GERD-dammen har nu, när den i praktiken anses färdig som konstruktion, dämt upp 70 miljarder kubikmeter vatten. Det har åtgått – fundera nu vad det innebär – 10 miljoner kubikmeter betong för bygget. Hur många kubikmeter betong ryms på en lastbil? Hur många lastbilar blir det om 28 000 kubikmeter ska lastas av och plattas ut på en dag? Storleksordningen ger en svindlande känsla.
Är storskaligheten en fördel? I dagsläget är det bara fyra av tretton generatorer som är i drift. Det är dyr utrustning som etiopierna måste köpa på den öppna marknaden. Det finns även säkert andra begränsande faktorer, t.ex. kraftöverföring, transformatorer och ledningssystem. En sak är att producera el, en annan sak är att den ju måste tas om hand och kopplas till en förbrukning. Det tar säkert tid för ett utvecklingsland som Etiopien att balansera GERD-dammens produktion med rätt användning och med en stabil distribution. Storskalighet imponerar, men innebär samtidigt många delproblem. Dels i form av sårbarhet, det räcker att en kopplingspunkt fallerar så kan många stå utan ström, dels att underhåll, övervakning och systemansvar kräver en stor och tydlig organisation med möjlighet att ta centrala beslut, samtidigt som elproduktion kräver omedelbar kompetens och handlingskraft när något fallerar.
Vem betalar? Jag ställer en fråga om finansiering. Hur kan ett fattigt land som Etiopien ha råd med denna stora investering som bedömts kosta 5000 miljoner dollar? (Anm. Det blir så förvillande med billions och dollars eftersom vi och engelsktalande länder använder olika innebörd för begreppet biljon…). Särskilt som vi får höra att världsbanken och andra stora västerländska långivare inte har ställt upp. Jag får svaret att mycket av finansieringen har skett med obligationer och extra skatt på medborgarna. Mot bakgrund av vad som framkommit kring Kinas intresse för Afrika undrar jag om inte Kina möjligen har medverkat på något sätt. En sökning på engelska wikipedia indikerar att cirka 20 procent av projektkostnaden har finansierats av Kina: ” Of the total cost, 1 billion US dollars for turbines and electrical equipment was funded by the Exim Bank of China” som det står.
Finns det lärdomar från GERD-projektet? Det finns naturligtvis en storpolitisk dimension att beakta. I en artikel på Blankspot (Som bland annat produceras av Martin Schibbye) hittar jag en text från oktober 2020, där dåvarande president Donald Trump hotar Etiopien på ett sätt som kanske är typiskt för USA, men troligen ännu mer typiskt för Trump. (Länk till artikeln i länktipsen nedan). När västvärlden minskar sitt stöd till Etiopien återstår naturligtvis Kina och Indien som partners för finansiering och kompetens. Dammbygget blir på så sätt ett exempel på hur Kinas inflytande i Afrika växer. Tekniskt vet vi inte så mycket ännu. Vi måste se hur elproduktionen fungerar över tid och vilka reservsystem man har för att garantera kontinuerlig drift. En annan aspekt är naturligtvis att dammen ger Etiopien en möjlighet att exportera el till grannländerna. Nu är Sudan ett land i krig och i en humanitär kris, så behovet av el är troligen inte det man prioriterar där. Men på sikt kan dammbygget spela en roll även utanför Etiopien. Inrikespolitiskt ger dammbygget regimen en chans att öka den nationella sammanhållningen – tänk på att landet har 82 olika kulturer som ska samsas, och att folket i Tigray utsattes för ett fasansfullt angrepp för ett par år sedan. Men dammen skulle kunna bli en symbol för framtidstro i landet, något att vara stolt över.
Intressant att följa Afrikas utveckling Det är intressant att följa utvecklingen i Afrika, som ju är den kontinent som ännu inte har fastnat i de tekniska problem och den överkonsumtion som vi i västvärlden sitter fast i. Man hoppas att Etiopien och andra länder ska kunna vara smartare än vi har varit.
Det kan inte vara sant att Sverige både har Europas bästa och Europas sämsta elsystem. Samtidigt. Kan ingen reda ut detta? Om vi har EU:s lägsta priser på el och exporterar mest el i hela EU kan det ju inte vara så att vårt elsystem är så katastrofalt dåligt som vissa säger?
Busch är ingen expert Busch slänger sig med fakta kring olika energislag som om hon vore expert, vilket hon inte är. Nu senast i Ekots lördagsintervju den 31 augusti. Flera av de siffror hon använder sig av stämmer inte. Tomas Kåberger har i en artikel bemött flera av Buschs felaktigheter. (Se länktips nedan). Bland annat bortser Busch från det faktum att Sverige har haft EU:s lägsta elpris de senaste åren. Och hon hävdade att havsbaserad vindkraft har, ” om man räknar snällt” , en kapacitetsfaktor på 20 procent. IEA anger att den verkliga siffran är 40 – 50 procent. Hon är inte snäll, Busch. Hon bluffar och har lärt sig av Trump och andra att journalisterna inte kan bemöta påståendena i intervjusituationen och därför hänger påstående kvar som om de vore sanna.
Kapacitetsfaktor på 50 procent På Energiföretagens hemsida hittar jag följande information: ” Större vindkraftverk innebär att de fångar mer vind genom att ha större rotor (längre vingar). Det gör att den så kallade kapacitetsfaktorn till havs blir ca 50 procent jämfört med cirka 40 procent på land. Kapacitetsfaktor är ett mått som innebär att man beskriver elproduktionen i ett vindkraftverk genom att ange hur stor andel av tiden det motsvarar om vindkraftverket skulle producera för full effekt. I verkligheten producerar ett modernt vindkraftverk el mer än 90 procent av tiden men med varierande effekt. ” Kanske skulle Busch ägna sig åt att kolla fakta innan hon kastar ur sig felaktigheter. En minister som tar så lätt på sanningen borde kallas upp till konstitutionsutskottet. En partiledare som i ett valtal överdriver eller hanterar siffror godtyckligt är en sak. Att vara ansvarig minister kräver faktiskt att man utgår från korrekta siffror.
Sätt ihop experter och låt dem reda ut fakta SVT eller varför inte TV4, som ju verkar vara modigare att utmana den SD-kontrollerade Tidö-regeringen, borde samla expert från både regeringssidan och från oppositioner och be dem belägga vad som är sant. Det kan inte vara sant det Busch hävdar, såvida hon inte utgår från små vindkraftverk som byggdes på 90-talet. Och vad menas med bra elsystem? Finns det kriterier för detta som man kan enas om? Eller prissituationen och exportvolymen. Finns det siffror regeringen och oppositionen kan enas om är sanna? Varför fixar inte något av TV-bolagen en sådan hearing? Utan politiker, med enbart experter och med stöd av fakta….
Sifferexercis Detta med att trixa med siffror verkar ju för övrigt vara Tidögängets särskilda specialitet. Migrationsministern stod glädjestrålande på en presskonferens och presenterade att Sverige nu för första gången på länge har större utvandring än invandring. Det dröjde inte länge förrän det visat sig att SCB:s siffror tolkats lite väl ”snällt” av ministern. I siffrorna doldes också personer som man på senare tid rensat ut ur rullorna.
Skärpning Eller detta trixande med reduktionsplikten och EU:s regelverk för utsläppsnivåer. Tidögänget väljer ett osäkert scenario och kallar det helt sonika för ett huvudscenario. Simsalabim så har man en ”trovärdig” politik. Man töjer på sanningen tills den snart inte går att känna igen. Vill vi ha en sådan regering? Återigen, i stridens hetta i en valkampanj, kanske överdrifterna är legio. Men statens göranden och låtanden kan inte bygga på falsarier. Det är något annat att vara ansvarigt statsråd än att vinna väljare med lite tillrättalagda siffror. Eller borde vara.
Tänk om Tidögänget läser Fastighetstidningen. Det vore intressant. Särskilt den artikel som redaktionen skrev den 26 augusti 2024 och som handlade om fördelarna med batterilagring. (Länktips, se nedan).
Att lokalt kapa effekttopparna är smart Det handlar bland annat om ”peak-shaving”, att kapa topparna när belastningen och effektuttaget är som störst. Det sparar naturligtvis resurser att slippa dimensionera och bygga ut hela elnätet för enstaka belastningstoppar. Och istället hämta elen från de lokala lager som kan finnas på fastighetsnivå och betala fastighetsägarna för den tjänst de erbjuder nätägare och oss alla när de är med och skapar ett stabilt nät med tillräcklig kapacitet genom att ha stationära batterier installerade. Batterier som inte behöver ha elbilarnas prestanda när det gäller snabba effektuttag, dvs kan vara utrangerade äldre bilbatterier, ett intressant sätt att skapa längre livslängd på batterier.
En tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning Den flexibilitet och den riskspridning som batterilösningen erbjuder gör också elsystemet rimligen mindre sårbart för sabotage, något som inte kan uteslutas när världen ser ut som den gör på politisk nivå och på gangsternivå. Det artikeln trycker på är ekonomin. Hur fastighetsägare relativt snabbt kan tjäna in investeringen när de ändå satsar på elbilsladdning och solceller just för att Svenska Kraftnät har det ersättningssystem man har. Här finns naturligtvis en viktig del av det som Tidögänget inte vill höra talas om: en tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning som gör kärnkraftsdogmerna ännu mer irrelevanta.
Samarbete mellan fastighetsägare och affärsidkare Den som idag sitter som fastighetsägare för en kommersiell fastighet, där man är mån om inneklimatet (energikrävande luftkonditionering osv) och tänker framåt kring snabba elbilsladdare för konsumenter har troligen här en väldigt intressant lösning att titta närmare på. Inte minst genom att det går att ladda batterierna när elpriserna är låga, något som påpekas i artikeln. Den affärsinnehavare som vill locka kunder kan naturligtvis ge sina kunder en kod och erbjuda särskilda villkor på laddningen av bilen. På så sätt kan fastighetsägare och affärsidkare samarbeta och skapa nytta på flera nivåer. Och vi slipper investera i överdimensionerade elkablar för enstaka energitoppar.
Samhällsvinsten borde gå att räkna på. Men det är väl Tidögänget ointresserade av, så ideologiskt låsta till en gammaldags, dyr och farlig energiproduktion som man är. Kanske kan några fastighetsbolag lobba mot Ebba och gänget?
Elbilar är intressant, bland annat för att vi behöver hitta alternativ till de fossildrivna fordon som låser fast oss i de klimatskadliga CO2-utsläppen. Jag läser regelbundet nyhetsbreven från OmEV, där kunniga personer sammanställer forskning och rapporter på ett tillgängligt sätt. Nu senast handlade nyhetsbrevet om batteriernas metaller och hur behov och efterfrågan kan komma att utvecklas. Det är intressant läsning. (Länktips nedan).
2050 kommer alla metaller från återvinning? Om cirka 25 år tror rapportförfattarna till ”The Battery Mineral Loop. The path from extraction to circularity.” från Rocky Mountain Institute i juli i år att batteriernas metaller huvudsakligen kan komma från återvinning. Det finns ockaå, precis som författarna av nyhetsbrevet OmEV påpekar, en inbyggd optimism i hela resonemanget. Bara för att det är tekniskt möjligt att öka prestanda, öka återvinningsandelen osv, är det ju långt ifrån säkert att den mest optimala utvecklingen faktiskt infinner sig. Marknaden bygger på sin logik och den tar inte hänsyn till de överordnade målen för planeten.
Fallgropar med suboptimering och marknadslogiken Ju mer man sätter sig in i dessa frågor, desto tydligare blir det att marknaden måste kompenseras eller kontrolleras om vi vill ha ut ett resultat som är till nytta för samhället i stort och för planeten. Så länge det är dyrare för batteritillverkare att köpa in återvunna metaller kommer de att efterfråga jungfruliga metaller. Och återvinningen får på så sätt krav på sig att bli ”billigare”. Hur detta går till har vi sett exempel på, när fattiga länder får ta hand om västvärldens sopberg och sortera allt manuellt. Det finns stora inbyggda risker i övertron på marknadens välsignelser.
Tillverkaren bör bli ansvarig för hela kedjan För egen del tror jag att om företagen får ansvar för sin produktion från ”ax till limpa” så ökar ansvarstagandet. Om det är biltillverkaren som även äger batterifabriken och har ägande i hela kedjan kring materialhanteringen så flyttas kostnader och rimliga vinster inom koncernen. Risken minskar att någon del av produktionskedjan krånglar till tillverkningen genom att ta extra mycket betalt eller utnyttja sin marknadsposition för kortsiktiga vinster. Ett sätt att åstadkomma ”från ax till limpa”-systemet är att politiskt förbjuda försäljning. Tillverkaren blir ansvarig för den produkt han sätter på marknaden och tvingas därmed att organisera återbruk och återvinning för att få lönsamhet i hela flödet.
Tvåhjulingar dominerar i Uganda En annan tanke som dyker upp vid läsning av OmEV-texten är att RMI-rapporten kanske har missbedömt efterfrågan på elektriska tvåhjulingar. När jag var i Uganda såg jag att det dominerande transportslaget var mopeder eller lätta motorcyklar. Det är kanske så att alla där drömmer om att köpa en bil, men mängden fordon gör att tvåhjulingar lättare tar sig fram, och de är dessutom billigare i inköp och i drift. Det ska inte underskattas att det finns en efterfrågan på fordon som inte tar så stor plats och som ändå löser en hel del av transport- och mobilitetsbehoven.
Hur går det för nya gruvor när efterfrågan är noll? En tredje tanke är att gruvbolagen bör besinna sig. Det är kanske inte nya gruvor med utvinning av sällsynta metaller som är framtiden. Det verkar i alla fall på RMI-rapporten att gruvintressenterna bör tänka både en och två gånger innan man plöjer ner miljarder i etablering av nya gruvor i Sverige eller annorstädes.
Klimatfrågan engagerar många, men det som är väldigt oklart är vem som egentligen ska göra vad. Hur ska rollerna fördelas så att mänskligheten, vi i Sverige och de vi känner och står nära lyckas vända utvecklingen i tid? Man kan välja att engagera sig politiskt, man kan välja att ställa krav på sig själv och sina närmaste, sina vänner och bekanta. Man kan påverka på jobbet och man kan bli aktiv eller passiv medlem i en förening, där klimatfrågan är aktuell. Det går att skriva insändare, att prata med sina grannar, att sopsortera, ta cykeln istället för bilen och känna sig som en del av lösningen. Men vem håller egentligen ihop alla ansträngningar? Hur ser den stora planen ut? FN-chefen försöker säkert använda sin plattform och sin auktoritet. Men hur ser ut egentligen? Vem är det som ska göra vad?
Alla andra är alltid fler Sverige står (förenklat) för en tusendel av världens befolkning och en procent av CO2-utsläppen. Den globala lösningen ligger således hos någon annan. Om vi lyckas eller inte gör ingen skillnad, kan man resonera. Och det gör klimatfördröjare och förnekare hela tiden. De pekar på ”nån annan”. Och alla andra kan ju göra detsamma. Ingen individ eller samhälle kan pekas ut som ensamt ansvarig för det som pågår. Var och en kan alltid peka på de resterande miljarderna människor och hävda att det just de gör inte spelar någon roll för helheten.
Risk för fortsatt överkonsumtion För att komma ur denna låsning behöver var och en känna att de deltar på rättvisa villkor i en förändringsresa. Om några köper sig fördelar på andras bekostnad tappar utvecklingsprocessen i trovärdighet. Många av högersidans argument syftar till behålla mycket av den livsstil som folk har vant sig vid. CCS-tekniken, där det handlar om att samla in och lagra koldioxid erbjuder en sådan koppling. ”Om nu CO2 är så farligt, så kan vi väl samla in den och lagra den och köra på som vanligt….” tycks resonemanget vara. Snarlikt är det med de märkliga satsningarna på storskaliga kärnkraftverk. Signalen handlar om att erbjuda överanvändning av energi och fortsätta att överanvända energi och att producera fel slags produkter genom att låtsas att kontrollerade nukleära processer skulle vara en framtidsteknik för jordens alla länder. Fast det säger man inte. Det ska bara vara en lösning för oss i Sverige, inte för de cirka 170 länder som inte har tillgång till, ekonomi för, kompetens och intresse för världens farligaste energislag. Så just den tekniken handlar bara om svenskarnas livsstil, inte om en global lösning.
EU-valet visar att det finns intresse för gemensamma lösningar Så vem ska egentligen göra vad för att världen ska hitta en snabb väg till en rättvis klimatomställning? Politiker i demokratierna väljs av medborgare och det gör det svårt att bli vald på det som kan uppfattas som försämringar av livskvaliteten. Ett intressant undantag utgörs av valet till EU, där nog många passar på att ge sin röst åt personer som på något sätt kan skapa en rimlig balans och rättvisa inom EU 27 – området. Om samma regler gäller i alla 27 länderna och samma importregler gäller för import från länder utanför EU uppstår en slags rättvisa inom EU som en konsekvens av EU:s lagstiftning. Bekymret är att allt detta tar tid och att tiden för att klara av Parisavtalets åtaganden krymper. Men miljö- och klimatfrågan tycks få fler röster i EU-valet än nationellt.
Rika länder måste visa vägen och ge FN verktyg Det vi i rika västländer kan göra är att gå före och investera i teknologier och i smarta lösningar som resten av världen kan kopiera och följa. Om vi visar att det går och att det är rimligt billigt och leder till större lokal och global rättvisa och avspänning ökar chansen att fler länder följer i våra fotspår. Då kan vi också med rätta ställa krav på andra länder att följa efter. Och vi ger FN något att samla länder kring.
Opinionsbildning Det behövs opinionsbildning på olika nivåer. Folk som säger hur det egentligen ser ut och som får genomslag för dessa budskap. Det behövs också en levande och sansad debatt om vilka åtgärder som är rimliga på kort och lång sikt. Medierna och specifikt sociala medier fungerar dåligt för att utgöra en plattform för neutrala, faktabaserade diskussioner om för- och nackdelar med olika slags åtgärder. Vi behöver kanske fler medborgarråd och vägledande processer, där ”vanligt folk” får sätta sig in i frågorna och komma med förslag. Vi behöver säkerligen mer av sanning och mindre av fake news i rapporteringen, särskilt nu då AI tar allt mer plats.
Vi behöver en proaktiv industri Industrin måste inse att deras roll är att vara proaktiva. Svälja det beska pillret med förluster i bokföringen, när fossila lösningar behöver avvecklas i förtid, personal med ”fel” kompetens inte kan vara kvar osv. Vi behöver modiga företagsledare som tar täten och visar att det går. Att de vill vara med på en omställning och inte enbart bromsa för att krama ur de sista vinstkronorna ur en förlegad teknik. Tjänstesektorn behöver utvecklas. Och produkters kvalitet bli högre för ökad livslängd osv.
Farligt med vinnare och förlorare Ju längre vi dröjer att åtgärda klimatfrågan, desto mer sannolikt kommer auktoritära lösningar bli svaret. Den frihet som marknaden och marknadens förkämpar erbjuder sorterar människor i vinnare och förlorare. Förebilderna måste bygga på att vi alla vinner på sikt när alla klarar klimatfrågans utmaningar. En uppdelning i vinnare och förlorare innebär en farlig samhällsutveckling med grogrund för auktoritära krafter.
Det senaste året har jag skrivit flera gånger om kärnkraften. ( Uppdatering med en bild den 12 dec 2024, se längs ner i filen). Det finns ingen anledning att upprepa alla argument. (Länkar till de senaste inläggen längst ner i denna fil). Det som nu hänt är att Tidöregeringen har landat i att det enda sättet att förverkliga löftet om ny kärnkraft är att skattevägen säkra finansieringen och att dessutom binda elpriset i decennier till en garantinivå, ungefär som man gjort i Storbritannien. Det är många miljarder som Tidöregeringen på detta sätt låser upp i ett specifikt energislag. Och ingen vet hur utfallet blir, vem som egentligen ska betala.
Sämsta tänkbara mix av marknadsintresse och statligt ansvar Energiexport sker på en öppen marknad och det blir ju märkligt om de nya verken ska exportera till underpris för att därefter få kompensation från oss skattebetalare för den låga prisnivå som exporten inneburit. På ett sätt påminner hela upplägget om hur skolkoncerner numera plundrar staten på bidrag per elev, pengar som hamnar utomlands hos skolkoncernägare utan intresse för att eleverna får bästa möjliga skolgång. Vinst viktigare än allt annat… Det går inte att sätta vinstjakten före samhällsnyttan. Vare sig det gäller skolan eller energisektorn.
Säkerhet kostar Hur man än vrider och vänder på förslaget kommer det att bli dyrt, det blir försenat (som alla projekt blir utanför Kina) och det blir inte teknikneutralt, så som det hette före valet 2022. Att det blir dyrt att bygga nya kärnkraftverk hänger bl a ihop med erfarenheterna från Fukushima och från Forsmark, där anläggningarna visade sig vara beroende av en säker extern strömförsörjning. I fallet Fukushima gick olyckan inte att förhindra. I Forsmark var det ren tur att den externa strömförsörjningen, dieselaggregaten, startade. Två av fyra gjorde det inte när kontrollrummet var helt svart. Det hade kunnat gå helt åt pipan. (Jag har skrivit om Forsmark-incidenten tidigare).
Vem ska tjäna pengar? Producent eller konsument? Det som få eller ingen journalist frågar vid presskonferenserna är hur kalkylen är tänkt att fördelas. Är det ägarna som ska tjäna mycket på driften av kärnkraften så att investeringarna lönar sig? Eller är det industrin som ska få billig el till varje pris? Och ska konsumenterna bli de som egentligen står för notan? Hur går detta ihop med en fri marknad? Både producenterna, industrin och konsumenterna kan inte tjäna på att elen blir dyr från kärnkraftverken. Varför borrar ingen journalist i den omöjliga ekvationen att det kommer bli omöjligt att sälja det dyraste energislaget? Är det ett förstatligande av energisektorn Tidöregeringen räknar med? Så att alla skattebetalare ska stå för förlusterna? I 20 år har Sverige haft en nettoexport av el över tid. På senare på har det handlat om ungefär 10 procent av den årliga produktionen. Detta har byggt på att vi haft ett konkurrensmässigt pris och ett överskott att sälja. Tidvis har också våra befintliga kärnkraftverk tagits ur drift, helt enkelt för att inte driva dem med förlust. Det brukar kallas planerade driftstopp, men påtagligt ofta har återstarten varit oplanerad. Med Tidöregeringens förslag blir antingen elen osåld eller så säljs den med förlust, en förlust som skattekollektivet, vi alla, kommer att få täcka i decennier. Det är precis så dumt som det låter.
Det går inte att räkna hem ny kärnkraft Faktum är naturligtvis att Tidöregeringen har kommit till vägs ände. Ingen industri, ingen bank, ingen investerare ser en uppsida i de kalkyler som finns. Det kommer inte gå att räkna hem nya kärnkraftverk. Inte ens de små ”modulära” enheterna kommer att kunna ge en vettig kalkyl för både producent och konsument. Särskilt som både USA och Frankrike lagt ner sina mest lovande försök i serieproduktion av ”små” kärnkraftverk (stora som fotbollsplaner). Och Blykalla, med sin blykylning, vet ingen om kyltekniken kommer att fungera i den skala som erfordras och med den säkerhet som kommer att krävas. Blykalla-verken är dessutom engångs-enheter utan en tanke på kretsloppsanpassning. Och Putin har också visat i realtid i Ukraina hur kärnkraftverk lätt blir strategiska mål i en kris- och krigssituation. Ett vindkraftverk kan han slå ut med en drönare, men det ger en begränsad skada. Okända drönare har setts vid Forsmark…
Storbritannien och Frankrike sitter fast Att Storbritannien håller liv i sin kärnkraftsindustri hänger samman med att de är en kärnvapenmakt. Även kärnvapen kräver specialister som kan ställa krav på och kontrollera kvaliteten på det bränsle som ska användas. Om för få företag och individer ägnar sig åt upparbetning och hantering av radioaktivt bränsle riskerar även vapenindustrin att hamna i svårigheter. För att säkerställa nivån på kärnvapenhanteringen, utbyte av delar, kontroller osv, krävs kunnig personal. Synergierna mellan den ”fredliga” och den militära användningen av klyvbart material är tydliga. Och har även haft inverkan på hur Frankrike agerat.
Vatten och batterier räcker långt I den öppna debatten på sociala medier heter det ofta att ”eftersom solen inte skiner hela tiden och det inte blåser hela tiden måste vi ha kärnkraft”. Det stämmer inte. Vi har vattenkraft som kan sparas i magasinen när sol och vind står för försörjningen. Och vid överskottsproduktion kan t.o.m. vatten pumpas upp i reservoarer. Vi har alla förutsättningar att få ett väl balanserat och billigt elsystem för framtiden, särskilt som tusentals batterier, stationära och mobila, kommer att kunna ge lokal stöttning. Hela vårt elsystem blir också då mindre sårbart och vi drabbas av mindre överföringsförluster när ström alstras och används lokalt. Även prismekanismen kan användas mer offensivt för att styra tvättmaskiner till nattdrift osv.
Global lösning? Det är också sol och vind som kommer att kunna hjälpa till globalt i klimatarbetet. Storskalig, farlig och dyr kärnkraft kommer aldrig kunna bli ett seriöst energislag i stora delar av det vi slentrianmässigt kallar ”syd”. Särskilt mot bakgrund av att vi inte vill att kärnteknologin sprids så att fler länder får tillgång till kärnvapen. Det är illa nog att antalet demokratier krymper i världen. Vi behöver inte krigsherrar runt om i världen med tillgång till världens farligaste teknologi. Det räcker att Putin svettas just nu. Det är tillräckligt oroligt. Eller att den iranska regimen får för sig att testa det man säkert försöker få fram. Världen behöver inte destruktiv teknik, vi behöver småskalig, billig, människovänlig och hanterbar energiproduktion för att åstadkomma allt det som behöver göras.
Vi kan inte vänta 20 år Tidsfaktorn är kanske den helt avgörande. Vi kan inte vänta 20 år till på att få ett energisystem på plats. Det är illa nog att Tidöregeringen slaktat miljö- och klimatarbetet med de åtgärder man har vidtagit.
I Göteborgs-Posten den 12 december 2024 beskriver Gunnar Bergdahl mycket av sambandet mellan kärnvapen och kärnkraft.
Ur Göteborgs-Posten 12 dec 2024 – hittar ingen digital länk…
Jag skriver för sällan om 2030-dekretariatet, inser jag. Mattias Goldmann och hans kollegor arbetar idogt och målinriktat för att Sverige ska klara klimatmålen. I Almedalen hade man en egen arena, där olika aktörer och seminarier avlöste varandra. Man hade bl.a. en lite ovanlig programpunkt med 12-åriga frågeställare, individer som blir myndiga just år 2030. Märkligt nog deltog denna gång enbart tjejer/kvinnor. Är det bara kvinnor som bryr sig och som har svar på frågorna?
Bild från seminarium där 12-åringar ställer frågor om 2030
Lite förvånande är tidsperspektivet, eller kanske inte? När jag läser de punkter som 2030-sekretariatet själva listar i sin analys (länk, se nedan) slås jag av tidshorisonten. Det talas om självkörande bilar, om elflyg och om några teknikskiften där vätgas kan vara en pusselbit. Kanske är det rätt fokus för att få industrin att satsa på rätt tekniklösningar framåt. Kanske. Samtidigt behövs en folklig acceptans och en realism, som politiker och lokala beslutsfattare kan relatera till. Det är inte realistiskt med självkörande bilar ännu på länge, i alla fall på allmän väg. Kanske som matarbussar på flygplatser och liknande, där det är relativt väl avgränsat vilka kollisionsrisker som kan uppstå. Men på allmän väg blir det troligen svårt att uppnå den grad av systemtillförlitlighet som krävs. I alla fall under de närmaste decennierna. Och ska en teknik lanseras måste det finnas en investerare som ser möjligheten till återbetalning och vinst på insatt kapital.
Infrastruktur! Ett antal av punkterna i 2030-analysen är lätt att hålla med om. Göteborg-Oslo och egentligen hela järnvägsstrukturen behöver snabbt ser över. Ska vi förflytta gods på järnväg måste detta transportslag vara tillförlitligt och snabbt i relation till alternativen. Och då behövs en bättre rustad infrastruktur. Att dessutom subventionera traditionellt flyg med en miljard, som Tidö-gänget nu gjort, är att i praktiken bromsa intresset för alternativen.
Det har ”alltid” varit en svensk lösning att vara innovativ I stället för att låta skeptiker och förvillare inom SD och delar av Timbro-högern styra klimatarbetet borde regeringen ta vara på de utvecklingschanser som Sverige har att gå före, ta fram teknik och göra det vi ”alltid” har gjort, exportera smarta tekniklösningar till resten av världen. Det har ofta varit kännetecknande för Sverige att vi varit innovativa och hittat lösningar som både gjort nytta och skapat jobb här hemma. AGA-fyren, SKF:s kullager och många andra industriföretag finns som tydliga historiska exempel på hur svenskt kunnande bidragit till framsteg och välstånd.
Kan inte 2030-sekretariatet fixa en debatt? Det som kunde vara intressant vore att låta delar av Svenskt Näringsliv möta de progressiva företag som vill gå före i utvecklingen. Varför tror Svenskt Näringsliv att en kostsam satsning på traditionell kärnkraft skulle vara bättre än havsbaserad vindkraft? Vad är det som gör att Svenskt Näringsliv vill satsa på det dyraste energislaget, när det är ett fåtal länder som ägnar sig åt den komplicerade kärnkraften? När de stora exportmarknaderna i Afrika, Sydamerika och delar av Asien kommer att efterfråga energi från betydligt enklare system. Huvuddelen av världens länder kommer inte ha förutsättningar att fasa ut oljan om alternativet blir avsevärt mycket dyrare. En debatt mellan olika företag skulle vara intressant, där det kanske blir tydligt varför Svenskt Näringsliv så enträget förespråkar det dyraste energislaget. Och 2030-sekretariatet kan hjälpa till att vaska fram lämpliga företag som ser på utvecklingen på ett mer realistiskt sätt.
Samhällsnyttiga, framtidssäkrade företag behöver synliggöras Det är hög tid att synliggöra olika organisationers mer eller mindre dolda motiv för att förespråka olika lösningar. Lojaliteterna behöver fram i ljuset. Och samhällsnyttiga, framtidssäkrade lösningar måste få draghjälp att hitta sina finansiärer och sitt stöd. Lösningarna finns.
