Elbilar är intressant, bland annat för att vi behöver hitta alternativ till de fossildrivna fordon som låser fast oss i de klimatskadliga CO2-utsläppen. Jag läser regelbundet nyhetsbreven från OmEV, där kunniga personer sammanställer forskning och rapporter på ett tillgängligt sätt. Nu senast handlade nyhetsbrevet om batteriernas metaller och hur behov och efterfrågan kan komma att utvecklas. Det är intressant läsning. (Länktips nedan).
2050 kommer alla metaller från återvinning? Om cirka 25 år tror rapportförfattarna till ”The Battery Mineral Loop. The path from extraction to circularity.” från Rocky Mountain Institute i juli i år att batteriernas metaller huvudsakligen kan komma från återvinning. Det finns ockaå, precis som författarna av nyhetsbrevet OmEV påpekar, en inbyggd optimism i hela resonemanget. Bara för att det är tekniskt möjligt att öka prestanda, öka återvinningsandelen osv, är det ju långt ifrån säkert att den mest optimala utvecklingen faktiskt infinner sig. Marknaden bygger på sin logik och den tar inte hänsyn till de överordnade målen för planeten.
Fallgropar med suboptimering och marknadslogiken Ju mer man sätter sig in i dessa frågor, desto tydligare blir det att marknaden måste kompenseras eller kontrolleras om vi vill ha ut ett resultat som är till nytta för samhället i stort och för planeten. Så länge det är dyrare för batteritillverkare att köpa in återvunna metaller kommer de att efterfråga jungfruliga metaller. Och återvinningen får på så sätt krav på sig att bli ”billigare”. Hur detta går till har vi sett exempel på, när fattiga länder får ta hand om västvärldens sopberg och sortera allt manuellt. Det finns stora inbyggda risker i övertron på marknadens välsignelser.
Tillverkaren bör bli ansvarig för hela kedjan För egen del tror jag att om företagen får ansvar för sin produktion från ”ax till limpa” så ökar ansvarstagandet. Om det är biltillverkaren som även äger batterifabriken och har ägande i hela kedjan kring materialhanteringen så flyttas kostnader och rimliga vinster inom koncernen. Risken minskar att någon del av produktionskedjan krånglar till tillverkningen genom att ta extra mycket betalt eller utnyttja sin marknadsposition för kortsiktiga vinster. Ett sätt att åstadkomma ”från ax till limpa”-systemet är att politiskt förbjuda försäljning. Tillverkaren blir ansvarig för den produkt han sätter på marknaden och tvingas därmed att organisera återbruk och återvinning för att få lönsamhet i hela flödet.
Tvåhjulingar dominerar i Uganda En annan tanke som dyker upp vid läsning av OmEV-texten är att RMI-rapporten kanske har missbedömt efterfrågan på elektriska tvåhjulingar. När jag var i Uganda såg jag att det dominerande transportslaget var mopeder eller lätta motorcyklar. Det är kanske så att alla där drömmer om att köpa en bil, men mängden fordon gör att tvåhjulingar lättare tar sig fram, och de är dessutom billigare i inköp och i drift. Det ska inte underskattas att det finns en efterfrågan på fordon som inte tar så stor plats och som ändå löser en hel del av transport- och mobilitetsbehoven.
Hur går det för nya gruvor när efterfrågan är noll? En tredje tanke är att gruvbolagen bör besinna sig. Det är kanske inte nya gruvor med utvinning av sällsynta metaller som är framtiden. Det verkar i alla fall på RMI-rapporten att gruvintressenterna bör tänka både en och två gånger innan man plöjer ner miljarder i etablering av nya gruvor i Sverige eller annorstädes.
Klimatfrågan engagerar många, men det som är väldigt oklart är vem som egentligen ska göra vad. Hur ska rollerna fördelas så att mänskligheten, vi i Sverige och de vi känner och står nära lyckas vända utvecklingen i tid? Man kan välja att engagera sig politiskt, man kan välja att ställa krav på sig själv och sina närmaste, sina vänner och bekanta. Man kan påverka på jobbet och man kan bli aktiv eller passiv medlem i en förening, där klimatfrågan är aktuell. Det går att skriva insändare, att prata med sina grannar, att sopsortera, ta cykeln istället för bilen och känna sig som en del av lösningen. Men vem håller egentligen ihop alla ansträngningar? Hur ser den stora planen ut? FN-chefen försöker säkert använda sin plattform och sin auktoritet. Men hur ser ut egentligen? Vem är det som ska göra vad?
Alla andra är alltid fler Sverige står (förenklat) för en tusendel av världens befolkning och en procent av CO2-utsläppen. Den globala lösningen ligger således hos någon annan. Om vi lyckas eller inte gör ingen skillnad, kan man resonera. Och det gör klimatfördröjare och förnekare hela tiden. De pekar på ”nån annan”. Och alla andra kan ju göra detsamma. Ingen individ eller samhälle kan pekas ut som ensamt ansvarig för det som pågår. Var och en kan alltid peka på de resterande miljarderna människor och hävda att det just de gör inte spelar någon roll för helheten.
Risk för fortsatt överkonsumtion För att komma ur denna låsning behöver var och en känna att de deltar på rättvisa villkor i en förändringsresa. Om några köper sig fördelar på andras bekostnad tappar utvecklingsprocessen i trovärdighet. Många av högersidans argument syftar till behålla mycket av den livsstil som folk har vant sig vid. CCS-tekniken, där det handlar om att samla in och lagra koldioxid erbjuder en sådan koppling. ”Om nu CO2 är så farligt, så kan vi väl samla in den och lagra den och köra på som vanligt….” tycks resonemanget vara. Snarlikt är det med de märkliga satsningarna på storskaliga kärnkraftverk. Signalen handlar om att erbjuda överanvändning av energi och fortsätta att överanvända energi och att producera fel slags produkter genom att låtsas att kontrollerade nukleära processer skulle vara en framtidsteknik för jordens alla länder. Fast det säger man inte. Det ska bara vara en lösning för oss i Sverige, inte för de cirka 170 länder som inte har tillgång till, ekonomi för, kompetens och intresse för världens farligaste energislag. Så just den tekniken handlar bara om svenskarnas livsstil, inte om en global lösning.
EU-valet visar att det finns intresse för gemensamma lösningar Så vem ska egentligen göra vad för att världen ska hitta en snabb väg till en rättvis klimatomställning? Politiker i demokratierna väljs av medborgare och det gör det svårt att bli vald på det som kan uppfattas som försämringar av livskvaliteten. Ett intressant undantag utgörs av valet till EU, där nog många passar på att ge sin röst åt personer som på något sätt kan skapa en rimlig balans och rättvisa inom EU 27 – området. Om samma regler gäller i alla 27 länderna och samma importregler gäller för import från länder utanför EU uppstår en slags rättvisa inom EU som en konsekvens av EU:s lagstiftning. Bekymret är att allt detta tar tid och att tiden för att klara av Parisavtalets åtaganden krymper. Men miljö- och klimatfrågan tycks få fler röster i EU-valet än nationellt.
Rika länder måste visa vägen och ge FN verktyg Det vi i rika västländer kan göra är att gå före och investera i teknologier och i smarta lösningar som resten av världen kan kopiera och följa. Om vi visar att det går och att det är rimligt billigt och leder till större lokal och global rättvisa och avspänning ökar chansen att fler länder följer i våra fotspår. Då kan vi också med rätta ställa krav på andra länder att följa efter. Och vi ger FN något att samla länder kring.
Opinionsbildning Det behövs opinionsbildning på olika nivåer. Folk som säger hur det egentligen ser ut och som får genomslag för dessa budskap. Det behövs också en levande och sansad debatt om vilka åtgärder som är rimliga på kort och lång sikt. Medierna och specifikt sociala medier fungerar dåligt för att utgöra en plattform för neutrala, faktabaserade diskussioner om för- och nackdelar med olika slags åtgärder. Vi behöver kanske fler medborgarråd och vägledande processer, där ”vanligt folk” får sätta sig in i frågorna och komma med förslag. Vi behöver säkerligen mer av sanning och mindre av fake news i rapporteringen, särskilt nu då AI tar allt mer plats.
Vi behöver en proaktiv industri Industrin måste inse att deras roll är att vara proaktiva. Svälja det beska pillret med förluster i bokföringen, när fossila lösningar behöver avvecklas i förtid, personal med ”fel” kompetens inte kan vara kvar osv. Vi behöver modiga företagsledare som tar täten och visar att det går. Att de vill vara med på en omställning och inte enbart bromsa för att krama ur de sista vinstkronorna ur en förlegad teknik. Tjänstesektorn behöver utvecklas. Och produkters kvalitet bli högre för ökad livslängd osv.
Farligt med vinnare och förlorare Ju längre vi dröjer att åtgärda klimatfrågan, desto mer sannolikt kommer auktoritära lösningar bli svaret. Den frihet som marknaden och marknadens förkämpar erbjuder sorterar människor i vinnare och förlorare. Förebilderna måste bygga på att vi alla vinner på sikt när alla klarar klimatfrågans utmaningar. En uppdelning i vinnare och förlorare innebär en farlig samhällsutveckling med grogrund för auktoritära krafter.
Det senaste året har jag skrivit flera gånger om kärnkraften. ( Uppdatering med en bild den 12 dec 2024, se längs ner i filen). Det finns ingen anledning att upprepa alla argument. (Länkar till de senaste inläggen längst ner i denna fil). Det som nu hänt är att Tidöregeringen har landat i att det enda sättet att förverkliga löftet om ny kärnkraft är att skattevägen säkra finansieringen och att dessutom binda elpriset i decennier till en garantinivå, ungefär som man gjort i Storbritannien. Det är många miljarder som Tidöregeringen på detta sätt låser upp i ett specifikt energislag. Och ingen vet hur utfallet blir, vem som egentligen ska betala.
Sämsta tänkbara mix av marknadsintresse och statligt ansvar Energiexport sker på en öppen marknad och det blir ju märkligt om de nya verken ska exportera till underpris för att därefter få kompensation från oss skattebetalare för den låga prisnivå som exporten inneburit. På ett sätt påminner hela upplägget om hur skolkoncerner numera plundrar staten på bidrag per elev, pengar som hamnar utomlands hos skolkoncernägare utan intresse för att eleverna får bästa möjliga skolgång. Vinst viktigare än allt annat… Det går inte att sätta vinstjakten före samhällsnyttan. Vare sig det gäller skolan eller energisektorn.
Säkerhet kostar Hur man än vrider och vänder på förslaget kommer det att bli dyrt, det blir försenat (som alla projekt blir utanför Kina) och det blir inte teknikneutralt, så som det hette före valet 2022. Att det blir dyrt att bygga nya kärnkraftverk hänger bl a ihop med erfarenheterna från Fukushima och från Forsmark, där anläggningarna visade sig vara beroende av en säker extern strömförsörjning. I fallet Fukushima gick olyckan inte att förhindra. I Forsmark var det ren tur att den externa strömförsörjningen, dieselaggregaten, startade. Två av fyra gjorde det inte när kontrollrummet var helt svart. Det hade kunnat gå helt åt pipan. (Jag har skrivit om Forsmark-incidenten tidigare).
Vem ska tjäna pengar? Producent eller konsument? Det som få eller ingen journalist frågar vid presskonferenserna är hur kalkylen är tänkt att fördelas. Är det ägarna som ska tjäna mycket på driften av kärnkraften så att investeringarna lönar sig? Eller är det industrin som ska få billig el till varje pris? Och ska konsumenterna bli de som egentligen står för notan? Hur går detta ihop med en fri marknad? Både producenterna, industrin och konsumenterna kan inte tjäna på att elen blir dyr från kärnkraftverken. Varför borrar ingen journalist i den omöjliga ekvationen att det kommer bli omöjligt att sälja det dyraste energislaget? Är det ett förstatligande av energisektorn Tidöregeringen räknar med? Så att alla skattebetalare ska stå för förlusterna? I 20 år har Sverige haft en nettoexport av el över tid. På senare på har det handlat om ungefär 10 procent av den årliga produktionen. Detta har byggt på att vi haft ett konkurrensmässigt pris och ett överskott att sälja. Tidvis har också våra befintliga kärnkraftverk tagits ur drift, helt enkelt för att inte driva dem med förlust. Det brukar kallas planerade driftstopp, men påtagligt ofta har återstarten varit oplanerad. Med Tidöregeringens förslag blir antingen elen osåld eller så säljs den med förlust, en förlust som skattekollektivet, vi alla, kommer att få täcka i decennier. Det är precis så dumt som det låter.
Det går inte att räkna hem ny kärnkraft Faktum är naturligtvis att Tidöregeringen har kommit till vägs ände. Ingen industri, ingen bank, ingen investerare ser en uppsida i de kalkyler som finns. Det kommer inte gå att räkna hem nya kärnkraftverk. Inte ens de små ”modulära” enheterna kommer att kunna ge en vettig kalkyl för både producent och konsument. Särskilt som både USA och Frankrike lagt ner sina mest lovande försök i serieproduktion av ”små” kärnkraftverk (stora som fotbollsplaner). Och Blykalla, med sin blykylning, vet ingen om kyltekniken kommer att fungera i den skala som erfordras och med den säkerhet som kommer att krävas. Blykalla-verken är dessutom engångs-enheter utan en tanke på kretsloppsanpassning. Och Putin har också visat i realtid i Ukraina hur kärnkraftverk lätt blir strategiska mål i en kris- och krigssituation. Ett vindkraftverk kan han slå ut med en drönare, men det ger en begränsad skada. Okända drönare har setts vid Forsmark…
Storbritannien och Frankrike sitter fast Att Storbritannien håller liv i sin kärnkraftsindustri hänger samman med att de är en kärnvapenmakt. Även kärnvapen kräver specialister som kan ställa krav på och kontrollera kvaliteten på det bränsle som ska användas. Om för få företag och individer ägnar sig åt upparbetning och hantering av radioaktivt bränsle riskerar även vapenindustrin att hamna i svårigheter. För att säkerställa nivån på kärnvapenhanteringen, utbyte av delar, kontroller osv, krävs kunnig personal. Synergierna mellan den ”fredliga” och den militära användningen av klyvbart material är tydliga. Och har även haft inverkan på hur Frankrike agerat.
Vatten och batterier räcker långt I den öppna debatten på sociala medier heter det ofta att ”eftersom solen inte skiner hela tiden och det inte blåser hela tiden måste vi ha kärnkraft”. Det stämmer inte. Vi har vattenkraft som kan sparas i magasinen när sol och vind står för försörjningen. Och vid överskottsproduktion kan t.o.m. vatten pumpas upp i reservoarer. Vi har alla förutsättningar att få ett väl balanserat och billigt elsystem för framtiden, särskilt som tusentals batterier, stationära och mobila, kommer att kunna ge lokal stöttning. Hela vårt elsystem blir också då mindre sårbart och vi drabbas av mindre överföringsförluster när ström alstras och används lokalt. Även prismekanismen kan användas mer offensivt för att styra tvättmaskiner till nattdrift osv.
Global lösning? Det är också sol och vind som kommer att kunna hjälpa till globalt i klimatarbetet. Storskalig, farlig och dyr kärnkraft kommer aldrig kunna bli ett seriöst energislag i stora delar av det vi slentrianmässigt kallar ”syd”. Särskilt mot bakgrund av att vi inte vill att kärnteknologin sprids så att fler länder får tillgång till kärnvapen. Det är illa nog att antalet demokratier krymper i världen. Vi behöver inte krigsherrar runt om i världen med tillgång till världens farligaste teknologi. Det räcker att Putin svettas just nu. Det är tillräckligt oroligt. Eller att den iranska regimen får för sig att testa det man säkert försöker få fram. Världen behöver inte destruktiv teknik, vi behöver småskalig, billig, människovänlig och hanterbar energiproduktion för att åstadkomma allt det som behöver göras.
Vi kan inte vänta 20 år Tidsfaktorn är kanske den helt avgörande. Vi kan inte vänta 20 år till på att få ett energisystem på plats. Det är illa nog att Tidöregeringen slaktat miljö- och klimatarbetet med de åtgärder man har vidtagit.
I Göteborgs-Posten den 12 december 2024 beskriver Gunnar Bergdahl mycket av sambandet mellan kärnvapen och kärnkraft.
Ur Göteborgs-Posten 12 dec 2024 – hittar ingen digital länk…
Jag skriver för sällan om 2030-dekretariatet, inser jag. Mattias Goldmann och hans kollegor arbetar idogt och målinriktat för att Sverige ska klara klimatmålen. I Almedalen hade man en egen arena, där olika aktörer och seminarier avlöste varandra. Man hade bl.a. en lite ovanlig programpunkt med 12-åriga frågeställare, individer som blir myndiga just år 2030. Märkligt nog deltog denna gång enbart tjejer/kvinnor. Är det bara kvinnor som bryr sig och som har svar på frågorna?
Bild från seminarium där 12-åringar ställer frågor om 2030
Lite förvånande är tidsperspektivet, eller kanske inte? När jag läser de punkter som 2030-sekretariatet själva listar i sin analys (länk, se nedan) slås jag av tidshorisonten. Det talas om självkörande bilar, om elflyg och om några teknikskiften där vätgas kan vara en pusselbit. Kanske är det rätt fokus för att få industrin att satsa på rätt tekniklösningar framåt. Kanske. Samtidigt behövs en folklig acceptans och en realism, som politiker och lokala beslutsfattare kan relatera till. Det är inte realistiskt med självkörande bilar ännu på länge, i alla fall på allmän väg. Kanske som matarbussar på flygplatser och liknande, där det är relativt väl avgränsat vilka kollisionsrisker som kan uppstå. Men på allmän väg blir det troligen svårt att uppnå den grad av systemtillförlitlighet som krävs. I alla fall under de närmaste decennierna. Och ska en teknik lanseras måste det finnas en investerare som ser möjligheten till återbetalning och vinst på insatt kapital.
Infrastruktur! Ett antal av punkterna i 2030-analysen är lätt att hålla med om. Göteborg-Oslo och egentligen hela järnvägsstrukturen behöver snabbt ser över. Ska vi förflytta gods på järnväg måste detta transportslag vara tillförlitligt och snabbt i relation till alternativen. Och då behövs en bättre rustad infrastruktur. Att dessutom subventionera traditionellt flyg med en miljard, som Tidö-gänget nu gjort, är att i praktiken bromsa intresset för alternativen.
Det har ”alltid” varit en svensk lösning att vara innovativ I stället för att låta skeptiker och förvillare inom SD och delar av Timbro-högern styra klimatarbetet borde regeringen ta vara på de utvecklingschanser som Sverige har att gå före, ta fram teknik och göra det vi ”alltid” har gjort, exportera smarta tekniklösningar till resten av världen. Det har ofta varit kännetecknande för Sverige att vi varit innovativa och hittat lösningar som både gjort nytta och skapat jobb här hemma. AGA-fyren, SKF:s kullager och många andra industriföretag finns som tydliga historiska exempel på hur svenskt kunnande bidragit till framsteg och välstånd.
Kan inte 2030-sekretariatet fixa en debatt? Det som kunde vara intressant vore att låta delar av Svenskt Näringsliv möta de progressiva företag som vill gå före i utvecklingen. Varför tror Svenskt Näringsliv att en kostsam satsning på traditionell kärnkraft skulle vara bättre än havsbaserad vindkraft? Vad är det som gör att Svenskt Näringsliv vill satsa på det dyraste energislaget, när det är ett fåtal länder som ägnar sig åt den komplicerade kärnkraften? När de stora exportmarknaderna i Afrika, Sydamerika och delar av Asien kommer att efterfråga energi från betydligt enklare system. Huvuddelen av världens länder kommer inte ha förutsättningar att fasa ut oljan om alternativet blir avsevärt mycket dyrare. En debatt mellan olika företag skulle vara intressant, där det kanske blir tydligt varför Svenskt Näringsliv så enträget förespråkar det dyraste energislaget. Och 2030-sekretariatet kan hjälpa till att vaska fram lämpliga företag som ser på utvecklingen på ett mer realistiskt sätt.
Samhällsnyttiga, framtidssäkrade företag behöver synliggöras Det är hög tid att synliggöra olika organisationers mer eller mindre dolda motiv för att förespråka olika lösningar. Lojaliteterna behöver fram i ljuset. Och samhällsnyttiga, framtidssäkrade lösningar måste få draghjälp att hitta sina finansiärer och sitt stöd. Lösningarna finns.
Svensk Platsåtervinning slår larm. Bara 30 procent av den plast konsumenterna skulle kunna återvinna hamnar i avsett returflöde. Det mesta bränns fortfarande och bidrar på så sätt till koldioxidökningen i atmosfären. Den plast som förbränns motsvarar sju procent av Sveriges koldioxidutsläpp, dvs lika mycket som flyget.
Fabriken står redo Strukturen för hantering av returplast finns, hävdar VD:n för Svensk Plaståtervinning, Mattias Philipsson, i ett pressmeddelande. (Se nedan för länk). Det som fallerar enligt bolaget är konsumenternas beteende. Och inte lär det bli mycket bättre när kommunerna får ordning på systemet för fastighetsnära insamling, hävdas det. Frågan är vad som går att göra.
Lurar vi oss själva? Plast är för det första inte en råvara, det är en uppsjö av varianter som finns på marknaden, med och utan olika farliga och mindre farliga tillsatser. Många har säkert hört om PFAS och förstått att det är en evighetskemikalie som inte bryts ner. Men bara inom gruppen PFAS-ämnen finns det tusentals varianter. Det räcker att titta kylskåpet och skafferiet för att förstå hur komplex ”plastfrågan” är. All returplast duger ju inte att ha till livsmedelsförpackningar, några är hårda, några är halvt mjuka och några är mjuka som plastpåsar. Det är ett sammelsurium av varianter och färger, tillsatser och mjukgörare som komplicerar återvinningen om vi ska tänka helhet. Att återvinna en gång är bättre än ingen gång, men grundproblemet kvarstår ju ─ mängden plast i miljön måste minska, och vi lurar bara oss själva om vi tror att ”plaståtervinning” möjliggör ett evigt kretslopp av plast.
EU måste sätta en bortre gräns Det logiska väg jag ser är att EU tar beslut om att all plast måste vara nedbrytbar och ofarlig för daggmaskar och andra organismer som har som uppgift att processa det naturen sinnrikt låter brytas ner på traditionellt sätt. Det rimliga är att sätta en bortre gräns för när det ska vara slut med spridandet av oljebaserad volymplast. Kanske är det rimligt att göra vissa undantag för tillverkning av hjärtklaffar i plast osv. Men vi måste upphöra med den fossilbaserade plasten. Plast av biologiska råvaror kan vara en dellösning där plast är ett ”måste”, men bör naturligtvis prioriteras ner eftersom det vi odlar primärt bör ingå i livsmedelskedjan.
Den finns mer att säga, som inte får plats här Sedan är det också nödvändigt att minska förbränningen av sopor, liksom oskicket att plast hamnar i naturen och i haven. Mikroplast-eländet behöver också adresseras, och den allmänna förståelsen för att vi inte kan fortsätta generera uppemot 500 kg sopor per person och år i Sverige. Om inget görs är mängden plast större än vikten av all fisk i haven om 25 år. För att inte tala om hur fåglar och valar tror sig bli mätta när de sväljer sin dagliga ranson av plast. Plasten har inte en naturlig plats i vårt långsiktigt hållbara samhälle. I alla fall inte den fossilbaserade plasten.
Hur ska vi egentligen gå till väga för att åstadkomma ett hållbart samhälle? Hur ser beslutsgången ut och vem ska göra vad? Det har talats om hållbarhet ända sedan Gro Harlem Brundtland 1987 skrev rapporten ”Our common future”, som gjorde att Rio-konferensen 1992 landande i Agenda 21 och många förhoppningsfulla delbeslut togs på olika nivåer. Men därefter har det var it svårt. FN tog ett nytt grepp år 2015 med sin Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen. Parisavtalet samma år om att satsa på att begränsa koldioxidutsläppsökningarna till en nivå som innebär maximalt två graders temperaturökning kändes också hoppfullt.
Förnekare och förvillare har hållit på länge Det som pågått sedan 70-talet är också en förnekelse av fakta och en massiv kampanj från oljelobbyn att sprida tvivel om riktigheten i klimatprognoserna. Under tidigt 2000-tal syntes framför allt danske Bjørn Lomborg och svenske nationalekonomen Marian Radetzki i den svenska debatten. Lomborg håller fortfarande på och bagatelliserar vad som är uppenbart för en överväldigande majoritet av forskarna. Och nyligen kunde vi läsa om hur Exxon slussar pengar till Timbro och Moderaterna.
Den ekonomiska realiteten För näringslivets toppar handlar det om en brytpunkt mellan vad som är mest kostsamt respektive lönsamt. Är det bättre att vänta med omställningen av olika produktionsprocesser för att slippa förtida avskrivning av investeringar? Eller är det bättre att ta marknadsandelar i det nya konkurrensläge som uppstår när teknikskiftet är på gång? Företagen tänker ur sina respektive branschunika positioner. Många installationer och maskiner ska driftas i trettio år eller mer. Att då skrota dem i förtid är ekonomiskt olönsamt, även om de bygger på fossil teknologi. Man är inlåst i sin egen beslutsgång.
Rapport från ett skeende Regeringens utredare Peter Larsson pekar på något liknande i sin senaste rapport: ”Rapport från ett skeende”, där han sedan 3,5 år haft i uppdrag att särskilt utreda norrlandslänen och hur samhället hanterar konsekvenserna av de stora industrisatsningarna Northvolt och Hybrit. Hur klarar kommunerna att matcha den snabba industriella utvecklingen? Hur går det med arbetskraftsförsörjning, bostäder och samhällsutveckling när behoven både är stora och uppstår snabbt?
Rapporten ett exempel på hur vi kan gå till väga Intressant nog landar Peter Larsson i att, möjligen omedvetet, beskriva hur vi kan gå till väga för att åstadkomma en hållbar utveckling på bred front. Han visar med konkreta exempel och på ett övertygande sätt att det som nu behöver komma på plats är ett tydligt ledarskap på statlig nivå, gärna i utförande av länsstyrelserna. Han ser tydligt skillnaden på den traditionella följande rollen, där staten följer utvecklingen noga och den proaktiva roll som krävs för att åstadkomma både horisontell och vertikal samordning av myndigheter, näringsliv och andra organisationer. Det är en känslig balansen som måste upprätthållas i detta, och lika viktigt är kravet på insyn och transparens. Det är ett delvis helt outforskad fält som nu måste upptäckas och få sina aktörer utsedda, där legitimitet är central.
Delaktighet handlar om känslan av rättvisa Rörligheten på arbetsmarknaden behöver öka och rapportens förslag handlar om provboende, pendlingsstöd och att uppmärksamma de problem som kan uppstå i samband med att människor tvingas bo i tillfälliga bostäder. Att det behövs en ökad satsning på bostadsbyggande ser han som självklart, men också att bättre utnyttja de dolda resurserna. Generellt synliggör rapporten en hel del av de konsekvenser som samhället måste bli mycket bättre på att hantera på ett samordnat och rättvist sätt. Han beskriver också hur viktigt det är att de beslut som fattas med anledning av klimatomställningen behöver uppfattas som rättvisa och legitima av berörda parter. Demokrati är inte enbart en fråga om en röst vart fjärde år, det är också en känsla av att vara delaktig och delansvarig i ett skeende.
Det duger inte att en vinner och 99 förlorar För egen del brukar jag i olika sammanhang tala om framtidsnytta. Ska vi forma en hållbar utveckling måste varje beslut innehålla en avvägning, där framtiden tjänar på det som beslutas. Naturen måste må bättre, vattnet bli renare, luften klarare, människor friskare osv. Det räcker inte att matcha företagens behov med samhällets eller individens behov. Det har efterkrigstiden visat oss med (o)önskad tydlighet. Marknadens yttersta konsekvens är att en vinner och 99 förlorar. Vi kan inte ha en utveckling där majoriteten är förlorare.
Jag ska troligen återkomma till ”Rapport från ett skeende”, eftersom den innehåller flera intressanta perspektiv, som kan utvecklas ytterligare.
”Varför gjorde ni ingenting? Ni visste ju hur allvarligt läget var, och ändå gjorde ni inte det som behövdes för att bromsa utvecklingen?” Så kommer det att låta när frågor ställs i framtiden om varför vi lät klimatförändringen pågå under hela början av 2000-talet. Vi hade den information som behövdes, men valde ändå att ignorera alla varningssignaler. Framtiden kommer inte att förstå hur det kunde ske.
Det handlar om makt för många ledare En ”förklaring” som kanske kommer att användas är att bara en tredjedel av världens länder kunde kallas demokratiska, medan resten fick sina ledare på andra sätt, utan att folket fick säga sitt. Ledare som tillträtt utan folkets stöd har sett liten anledning att agera för flertalets bästa, istället har man på olika sätt befäst sin ställning och använt sin makt till att berika sig eller till att förstärka sitt inflytande, alternativt både och.
Exxon + Atlas + Timbro + Ulf Kristersson = motverkar klimatarbetet Men även de länder som kallar sig demokratiska har påfallande svårt att göra det som är rätt ur ett mänskligt perspektiv. Lobbyister och starka, kortsiktiga ekonomiska intressen har ett avgörande inflytande på hur besluten tas. Det senaste exemplet är hur företaget Atlas agerat på Exxons uppdrag och slussat bidrag och stöd till Timbro, som i sin tur agerat för att misstänkliggöra klimatforskningen och andra som velat få till en förändring av fossilberoendet i samhället. Länktips nedan till en del av det som Dagens ETC skrivit om saken. När Ulf Kristersson var chef på Timbro pågick mycket av det som pågått i decennier. Man säger en sak och gör något annat. Pengarna styr. Och man låtsas att agendan är seriös, samtidigt som man agerar i kulisserna.
Mot bättre vetande Så även de länder som kallar sig demokratiska agerar mot bättre vetande. Vi har en ”klimatminister” i Sverige som på fullt allvar kallar ett uttalande från den egna gruppen av vetenskapsmän, det vetenskapliga råd som är tillsatt att vägleda regeringen i klimatarbetet, för en ”åsikt”. Och skapar därmed utrymme för någon annan ”vetenskap” som skulle kunna påstå att sakförhållandena är annorlunda. Till exempel att jorden är platt. Att ett kunskaps- och vetenskapsorienterat politiskt parti så uppenbart ignorerar vad vetenskapen säger och öppnar upp för alternativa sanningar är skrämmande. Åsikter jämställs med fakta.
Det mörka 2000-talet Så det blir svårt för framtiden att förstå vad vi höll på med under de första tre decennierna av 2000-talet. Vi hade diktaturer och halvdiktaturer som tog beslut på sina sätt. Och vi hade ”demokratier” som tillät att vetenskapen sattes på undantag, när den inte passade den rådande politiska dagordningen. Mörkret föll snabbt över 2000-talet på ett sätt som framtiden kanske kommer att jämföra med hur det var enstaka munkar i enstaka kloster som förde kunskapen vidare under den mörka medeltiden. Som jag läste i Dagens ETC idag: Vi har fler och större rubriker om M´bappés näsa i fotbolls-EM än vi har om klimatet. Mängden av och tillgången till dubbelriktad ”information” skadar oss idag på ett sätt som vi inte förstår hur vi ska värja oss emot. Vi klarar inte att sortera information från fake news och att hålla oss informerade om rätt saker. Och då har vi ännu inte sett vad AI kan åstadkomma.
Kortsiktighetens förbannelse Min slutsats blir att det som hela tiden sätter käppar i hjulet är den kortsiktighet som präglar mycket av samhället. Är det inte Dow Jones index så är det hur många klick en nyhet fått eller hur många likes eller följare en kändis har. Egoismen och de snabba ”vinsterna” överskuggar hela tiden långsiktighet och rättvisa. Som om allt skulle gå ut på att bli mer känd imorgon än igår, att hela tiden bli bekräftad. Så att det kan stå på gravstenen hur många följare man hade på sociala medier.
Modeindustrin beter sig inte hållbart. Det vet de om. De försöker ständigt få oss att köpa mer kläder än vi egentligen behöver. Nästan ännu värre är att när företagen ska göra något åt de problem de varit med om att skapa gör de ännu mer fel. Kanske är det för att hela affärsupplägget är ohållbart.
Vad är en ”Gina-Tricot-skog”? Gina Tricot anlitade Sveriges kanske mest omtalade influencer, Bianca Ingrosso, för att fronta ett budskap om att kunderna skulle kunna bidra till plantering av en ”Gina-Tricot-skog” och för tio kronor extra från en kund skulle en bikupa sättas upp. I ett reportage i SVT Väst, som Aftonbladet också återger, sågas hela kampanjen. Gina Tricot satsade drygt 100 000 kronor på inköp av träd och bikupor i Danmark, träd som inte ens med en god vilja kan kallas skog. Och i SVT:s inslag framgår att Gina Tricot inte längre betalar för ”sina” två (!) bikupor. Samtidigt betalade man storleksordningen 5 till 10 miljoner kronor till Bianca Ingrosso.
Storytelling är viktigare än verkligheten Greenwashing är det begrepp som används när företag försöker maskera sitt bristande ansvarstagande med att hävda något positivt, som vid närmare granskning inte visar sig hålla måttet. Antagligen är man så van vid detta i de interna beslutsprocesserna, så ingen reagerar. Det låter bra att företaget tar ansvar. Om man gör något som på allvar betyder någon skillnad spelar mindre roll. Reklamen och budskapet är det viktiga. Upp till hundra gånger viktigare om man jämför beloppen som satsas på åtgärden respektive på att berätta om åtgärden.
Hundra mot ett… … är storleksordningen i skillnad på reklam respektive på verklig insats för den delen av näringslivet som fortfarande tror att det går att lura konsumenterna. Som vuxit upp med ”sanningen” att allt går att sälja med mördande reklam. Min stilla undran blir om detta exempel kommer att lyftas i utbildningarna på Handelshögskolorna. Kommer morgondagens ekonomer och företagsledare, reklamchefer och ”hållbarhets”-chefer att konfronteras med detta och liknande exempel på greenwashing? Kommer de att diskutera vilket ansvar företagen har för att på allvar bidra till en hållbar utveckling och till att inte vilseleda allmänheten?
Händer det något? Jag kommer skicka detta till några kontakter för att se vad de tror. I bästa fall syns deras svar här i kommentarsfältet.
Vad är egentligen kostnaden för de koldioxidutsläpp världen håller på med? En grupp forskare har räknat på detta och deras rapport återges i en artikel i The Guardian, som jag läst, se länktips nedan. Det visar sig att tidigare kalkyler på kostnadseffekterna inte alls stämmer. Det amerikanska miljödepartementet, EPA, har haft en tidigare uppskattning av kostnad i storleksordningen $190 per ton koldioxid. Den nya rapporten, som The Guardian hänvisar till, visar att kostnaden snarare är $1056 per ton. Dvs mellan 5 och 6 gånger högre. Och när man räknar på hur utsläppen påverkar BNP, GDP som det heter på utrikiska, är effekten dramatisk. Det handlar om så mycket som en minskning på 50 procent till år 2100.
Även ekonomer med skygglappar borde reagera BNP är en problematisk enhet att räkna på. BNP är ju egentligen bara en total summering av ekonomiska transaktioner och säger ingenting om nyttan i sig. BNP säger heller ingenting om förmögenhetsfördelning eller inkomstskillnader. Men det används som ett mått på hela ekonomin. Rapporten sätter fingret på hur stor skada vi gör, även om vi bortser från värden som biologisk mångfald, plasteländet i haven, kemikalierna, vattenproblemen, livsmedelskriser osv osv. Även de ekonomer som lever med skygglappar och tycker att ”vi inte har råd att rädda planeten, inte förrän senare, kanske” borde ta till sig av rapportens budskap. Att inte hejda koldioxidutsläppen så fort som möjligt kommer att skada ekonomin enormt mycket.
Oöverblickbara kedjeeffekter Med tanke på hur ekonomin är konstruerad är det en tämligen självklar slutsats att värst slår nedgången i ekonomin mot dem som redan har det svårt. Både här hemma, men kanske framför allt ute i världen. Den sociala oro och de följdeffekter bristen på mat, vatten och basal försörjning som klimateffekterna leder till är kedjeeffekter som forskarna delvis inkluderat, men vi egentligen inte kan veta hur de kommer att slå.
Dubbel och mångdubbel skada I tidningsartikeln jämför man hur ett ständigt pågående krig påverkar BNP. Man hävdar att nedgången i ekonomin blir precis lika stor, som om vi hade ett ständigt pågående krig. Det man missar att nämna är att sannolikheten är ganska stor att en utlösande faktor för ett eller flera de-facto-krig i kölvattnet på resursbrister och orättvis fördelning inträffar. Därmed skulle världen drabbas dubbelt och de fattiga mångdubbelt.
Och den rådande attityden hos ”regeringen” i Sverige är att allt kommer att lösa sig till år 2045. Med berått mod (för att låna ett av Ebba Buschs favorituttryck) försätter ”regeringen” oss i en extra svår sits genom att just nu öka utsläppen. Och i kulisserna väntar antidemokraterna på sin chans att få rulla in stridsvagnar på gatorna.
Nu bekänner moderaterna färg på område efter område. TV4:s Kalla Fakta om den SD-styrda trollfabriken tycks leda till att M accepterar att SD underminerar den demokratiska processen och kombinerat med hur Tidögänget dröjer med besked om presstödet, och den därav följande pressdöden, kan bara konstateras att M inte tycker att respekten för olika åsikter och hur de kommer till uttryck i allmänna val är så viktig.
Dränera staten på pengar är en idé man satsar på Det är sorgligt att konstatera att demokratin i moderat tappning utan vidare kan försvagas. Under låtsasrubriker som valfrihet och konkurrens har man lyckats skada den svenska skolan med ett marknadsliknande koncernkoncept, som tydligen ska få fortsätta, trots att förutom att det dränerar staten på resurser också skadar svenska företags möjlighet att anställa rätt utbildad personal. Man fortsätter med idén och vill nu slussa skattepengar till stora energikoncerner som ska tjäna pengar på storskalig kärnkraft, har man tänkt sig.
Människans behov går före Och i Dagens Nyheter den 18 maj kommer en moderat helsida om hur miljöpolitiken behöver bli mer moderat. (Se länk nedan). Tunga företrädare från hela landet skriver mångordigt om hur vi måste sluta sätta den biologiska mångfalden i centrum och i stället inrikta oss på människans behov i första hand.
Ur DN debattartikel 18 maj
Absolut ingen forskning… Jag läser artikeln. Jag läser den igen. Ingenstans hänvisas till forskning. Man tänker sig en arbetsgrupp som ska söka dialog med relevanta intressenter. Människans behov måste sättas främst. Resurser måste användas, hävdar man, även om det skulle drabba rödlistade arter. Man ser framför sig en moderat miljöpolitik, som i första hand fokuserar på resursbehovet baserat på en fortsatt tillväxt och en ökad välfärd. Mer av samma, således, samma lösningar som har försatt oss och planeten i ett katastrofalt läge.
”Rätt avvägningar” = mer av samma som skapat problemen Mer tillväxt, mer resurser, mer av allt är den moderata lösningen. Om den biologiska plattformen tar stryk, så får den göra det. Nu handlar det ju om att göra ”rätt avvägningar”, som man skriver. Och så lånar man ett SD-grepp, som tydligen är framgångsrikt. Det är bilden av verkligheten som är skev och det är medias fel, som blåser upp problemen på ett oproportionerligt sätt. Så här skriver man:
Ur DN debatt-artikel 18 maj
Bilden av verkligheten viktigare än verkligheten? Det är således medias fel att folk uppfattar hoten mot den biologiska mångfalden och att dessa hot är allmänt kända. Inte ett ord i texten om hur verkligheten ser ut, utan det är bilden av verkligheten som man vänder sig mot. Fakta-resistensen är nästan i klass med den från SD. Och vart tar det politiska samtalet vägen om det är ”mediebilden” som är problemet?
Fakta! De av oss som bryr sig om verkliga fakta behöver bli ännu bättre på att belägga hur det ser ut. När motkrafterna tar de här greppen: resurser, tillväxt, välfärd, behov kopplat till mediabilden av verkligheten, blir det viktigt att underbygga påståenden på rätt sätt. Intervjua fiskarna i Bottenhavet hur de ser på strömmingen och sin möjlighet att fortsätta fiska. Och då behöver vi fristående medier som gör dessa intervjuer och som kan skapa opinion baserat på fakta och inte på vad berörda intressenter har för särintressen.
Kortsiktig egoism kommer inte vinna På en annan nivå är bekymret att sanning och lögn jämställs och att åsikter och fakta ges samma tyngd. Det är starka ekonomiska intressen som backar upp en fortsatt (oändlig? – hur då??) tillväxt och en ökad exploatering av resurser. Men varje kraft inspirerar till en motrörelse. Det är trots allt hoppfullt att den kortsiktiga egoismen knappast kommer att kunna vinna, bara fördröja det som måste ske.
Ett exempel på hur delar av byggbranschen inser att resursslöseriet måste brytas framgår av en intressant debattartikel i tidningen Arkitekten. Se länk nedan. Byggbranschen i Sverige består av 121 000 företag.
