Category Archives: Energi / Klimat

Texter som handlar om energi- eller klimatfrågor.

Vilseledande om kärnkraft – igen!

Posted on by
2

Tidöregeringen har tydligen bestämt sig för att det enbart är mer kärnkraft som kan lösa landets energibehov och bidra till att hantera klimatkrisen. Därför blir det nödvändigt att bemöta alla felaktigheter. Regeringen vägrar ju t.o.m. att utreda alternativen. Och Tidögängets supporterskara hakar naturligtvis på. Göteborgs-Posten hade nyligen en ledartext om hur Microsoft nu har bestämt sig för att låta återstarta en reaktor i Harrisburg och ser det som ett exempel på att kärnkraften är en framtidssektor. (Nu är det inte reaktor 2 som ska återstartas, den som kraschade 1979 och som gjorde att vi fick en folkomröstning i Sverige 1980, utan reaktor 1 intill som varit i drift från 1985 till 2019). Och söndagen den 1 december blåste samma tidning på med fyra helsidor om ett litet svenskt kärnkraftsföretag, troligen för att skapa illusionen att det bara är dagar innan ny kärnkraft är på plats i Sverige och att det går framåt.

Harrisburg-satsningen handlar bara om nyttan för Microsoft
Om vi börjar med Microsoft, så innebär deras satsning att de räknar med att ha full kontroll över all el som kommer att produceras i den renoverade reaktorn 1 Harrisburg med start 2028 och drygt 20 år därefter. Den prislapp som har nämnts handlar om cirka 16 miljarder kronor. Någon på Microsoft räknar uppenbarligen med att efterfrågan på el, och även priset i USA, kommer att stiga i takt med att AI i allt större utsträckning kommer att användas brett i samhället. Microsoft har naturligtvis ett egenintresse av att datoranvändningen ökar och ser möjligen en affärsidé att erbjuda el till storkunder, alternativt att ha säkra kalkyler på driftsekonomin av egna datorhallar. Stora företag gör givetvis de kalkyler som på lämpligt sätt säkrar upp framtida vinster. Monopolliknande marknader gynnar aldrig samhället i stort.

Varför använder man inte Perikles och hans ”Hvergang”-pratbubbla?
Fyra helsidor en söndag i GP måste ändå vara bingo för ett litet svenskt företag. Lite surfande på hemsidan för det påhejade företaget Kärnfull Next visar att man på 4-5 år har etablerat sig som en aktör med fokus på processen kring kärnkraftsbygge. Ska det byggas ny kärnkraft så är det många olika pusselbitar som måste falla på plats och dessutom i rätt ordning och med mycket samordning. Hemsidan ser professionell ut och vill säkert förmedla trovärdighet och branschkunnande. Lite udda är det att upptäcka att företaget redan för tre år sedan började sälja ”hundra procent kärnkraftsel” till danska konsumenter och elbilsägare. Och där namnger man man även sina rådgivare i sitt ”advisory board”. Däribland en musikproducent och en artist vid sidan av mer förväntade Chalmersforskare. Företaget gör också poäng av att man egentligen inte kan energiteknik. Ibland är det en fördel att inte kunna det man säljer. Men det gäller i så fall att till 110 procent ha koll på vad man INTE vet. ( Parentes: Det är lätt att komma att tänka på en Northvolt-VD som tycks grovt ha missbedömt de utmaningar som omgärdar battericellstillverkning). Om man ändå inte bryr sig om tekniken – varför inte lansera en Tuburg-inspirerad reklam för sin reklam?

Planering: Att åter göra kärnkraft till en valfråga 2026
Det projekt i Valdemarsvik som GP blåser upp på fyra sidor presenterades i somras och beskrivs i artikeln som att det kan ge 500 arbetstillfällen till kommunen. Det som inte nämns alls är vilka kalkyler, vilken lönsamhet eller vilka risker som projektet innebär. Mer än att man tror att det kommer att kosta 100 miljarder att få på plats, varav skattebetalarna ska ställa upp med tre fjärdedelar och (okända, icke namngivna) ägare med resten. Intrycket jag får när jag läser artikeln och företagets hemsida är att man har insett att det går att tjäna en bra peng som möjliggörare av projekt, särskilt när det är så stora belopp som diskuteras. Det går att leva gott på några bråkdelar av promille av hela projektets totalkostnad. Det är säkert ingen nackdel att företagets VD på ett självklart sätt rör sig i regeringskansliet, träffar den särskilde samordnaren och har stor möjlighet att påverka den kärnkraftsutredning som ska presenteras under våren 2026, lagom till att nästa valrörelse drar igång. Säkerligen hoppas Tidögänget på att kunna vinna ytterligare ett val på kärnkraftsfrågan.

Ingen prototyp har varit i drift ännu och alla vanliga fördröjs…
I Valdemarsvik tänker man bygga fyra till sex stycken 300 MW så kallade SMR-verk. När det nu visat sig väldigt dyrt och komplicerat att bygga stora kärnkraftverk ser entusiasterna en möjlig väg i att göra dem mindre i storlek, att bli mer standardiserade och möjliga att i större utsträckning serietillverka. Ännu så länge finns ingen prototyp i drift. I Ontario, Kanada, finns ett projekt som sägs kunna vara klart 2028, bestående av fyra stycken enheter á 300 MW. Varje enhet tar 100 000 kvadratmeter i anspråk, dvs 10 ha. Så särskilt små är de således inte, mer än att de har lägre uteffekt än de verk som har brukat byggas. Ett av de senast färdigställda traditionella kärnkraftverken i Europa är Olkiluoto 3 i Finland. Det fördröjdes 14 år. Och Flamanville 3 i Frankrike, som är det som skulle ha varit taget i drift 2012 är fortfarande inte igång. I Storbritannien väntar man fortfarande på att Hinkley Point C ska bli klar. Det har blivit kraftigt försenat och fördyrat.

Mycle Schneider vet vad han talar om
Jag har skrivit om experten M Scheider förut, Michael som stavar sitt förnamn med amerikanskt uttal: Mycle. Han var nyligen i Stockholm och föreläste om kärnkraft. Schneider fick redan 1997 Right Livelihood Award för sitt arbete att medvetandegöra allmänheten om riskerna med nukleär teknologi och varje år sedan 2007 kommer det numera en rapport, World Nuklear Report, som beskriver läget. Schneider berättade i Stockholm om innehållet i 2023 års rapport. Han slår fast att kärnkraft har en mycket lång projekterings- och byggtid, som gör att teknikslaget inte är ett alternativ för att lösa klimatkrisen. (Mer om hans besök, se länktips nedan).

Glöm inte icke-spridningsavtalet och tänk på drönarna…
Det är ju dessutom så, att mycket få av världens länder har ekonomi, utbildad personal, tekniskt kunnande och den typ av politisk styrning som gör att landet kan säkerställa byggnation, kontroll, uranhantering, ekonomi och säkerhetsfrågor som alltid finns att beakta när det gäller nukleär teknologi. Det är inte för inte som det finns ett icke-spridningsavtal. Kriget i Ukraina har ju dessutom visat vilken sårbarhet teknologin innebär, eftersom användning av olika slags drönare lätt gör energislaget till farliga måltavlor. (Se även länktips nedan om Ryssland och Ukraina).

Ingen lobbyist jobbar för planetens bästa
Det som är märkligt i sammanhanget är att många länder satsar på kombinationer av sol-, vind-, pumpkraft och olika slags lagring av energi, samtidigt som man anstränger sig att minska efterfrågan. Det billigaste energin är ju den vi inte använder. Men i bakgrunden finns naturligtvis starka ekonomiska intressen, som vill fortsätta upprätthålla en onödigt stor efterfrågan på energi och som inte vill se både lägre priser (som ändrar investerarnas kalkyler) och sänkt förbrukning. Ingen lobbyist arbetar för planetens bästa. Kortsiktiga särintressen får hela tiden en fördel när avvägningar ska göras.

Vietnam och Frankrike visar vägen
Vi ser det när det gäller inrikesflyget, där infrastrukturministern på fullt allvar hävdar att det är bra om folk flyger mer. Att flygbranschen själva väljer bort Bromma flygplats måste naturligtvis svida för de politiker som ägnat mycket möda åt att till varje pris argumentera för att Bromma ska få vara kvar. Och i Frankrike har man insett att inrikes tåg mycket väl kan ersätta inrikes flyg. Liksom i Vietnam, där man snart kommer att kunna resa mellan Hanoi och Saigon på fem timmar med tåg. Det är bara i utvecklingsfientliga Sverige som marknadsförespråkarna vägrar förstå att de gamla lösningarna inte är hållbara.

Länktips:
M Schneiders besök i Stockholm: https://rightlivelihood.org/news/mycle-schneider-nuclear-power-is-not-an-option/ och
World Nuclear Report: https://www.worldnuclearreport.org/

Hur Ryssland använder kärnkraft i kriget i Ukraina: https://www.greenpeace.org/static/planet4-ukraine-stateless/2024/10/67e7e9d4-greenpeace_analysis_on_risk_of_unprecedented_nuclear_disaster_in.docx.pdf

Ontario och deras planer på fyra stycken BWRX-300-enheter: https://www.gevernova.com/nuclear/carbon-free-power/bwrx-300-small-modular-reactor/bwrx-300-darlington-ontario

Microsoft och Three Mile Island: https://tidningensyre.se/2024/24-september-2024/microsoft-finansierar-aterstart-av-karnkraftsreaktor-i-harrisburg/ och när jag ändå länkar till Syre, här en intressant artikel: https://tidningensyre.se/2024/27-september-2024/vissa-vildsvin-mer-radioaktiva-an-andra-overraskande/

Flamanville 3 och driftsstatus (Detta franska projekt som skulle varit klart 2012): https://world-nuclear.org/nuclear-reactor-database/details/flamanville-3

Tidöregeringens förslag till finansiering möter kraftig kritik: https://www.gp.se/ekonomi/hard-kritik-mot-hur-ny-karnkraft-ska-finansieras.0256ed0d-2cca-5690-9282-c84b33728037

Vietnams nya snabbtåg Hanoi – Saigon: https://www.jarnvagsnyheter.se/20190804/3623/vietnam-planerar-ny-jarnvagslinje-hoghastighetstag

Frankrike inrikesflyg (ett beslut med ett antal undantag): https://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrike-forbjuder-korta-flygresor

Delegationen för Cirkulär Ekonomi årskonferens 2024

Posted on by
Reply

Ni som har följt den här bloggen några år vet att jag ofta återkommer till Cirkulär Ekonomi. Flera gånger har jag bevakat Delegationen för Cirkulär Ekonomi och deras årskonferens. I år ägde den rum den 19 november och den gick att följa digitalt. Tyvärr hade jag andra åtaganden som gjorde att jag missade delar av konferensen, men några saker fastnade och vill jag kommentera. Den här texten är lite längre än brukligt eftersom jag vill återge en hel del av det som kommunicerades och även kommentera till viss del.

Enbart näringslivsfolk i Delegationen
Tidöregeringen har bytt ut delar av styrelsen för Delegationen. Det nämndes också under eventet, att det numera är näringslivet och branschorganisationer som ingår i Delegationens styrelse. Det får väl anses som ganska illustrativt att det departement som leds av Ebba Busch och har Romina Pourmokhtari som klimatminister flyttar över genomförandet av den politik som kan lösa vår tids kriser (ekosystemen, klimatet och spridningen av farliga ämnen som de tydligaste) på näringslivet. Denna övertro på marknadens förmåga att på något märkligt sätt trolla fram samhällsnyttiga och rättvisa lösningar är förvånande. Det näringslivet är inriktat på är att generera vinst åt sina ägare. Det står t.o.m. i aktiebolagslagen. Att åsidasätta denna strävan i syfte att skapa ett hållbart samhälle är på så sätt olagligt. Samhällsnyttan kommer ibland som en konsekvens av marknadens agerande, men i så fall som en slags bonus, inte som en medveten strategi. Och hur näringslivet därmed skulle kunna prioritera samhällsnyttan förblir oklart.

Plast som gör före?
Ordförande i Delegationen är numera Mattias Philipsson, som är VD för Svensk Plaståtervinning. Han förde ordet under en del av konferensen och såg självklart sin bransch som en del av lösningen. Hur storskalig plaståtervinning, som ju under överskådlig tid använder fossila råvaror, skulle kunna vara annat än ett nödvändigt komplement i omställningen till en cirkulär ekonomi är för mig obegripligt.

Det finns en uppenbar greenwash-risk med upplägget
Konferensen tog upp två verktyg som man tänker att näringslivet ska ha nytta av. Dels det man kallar ”cirkulära nycklar” och dels ”programförklaringar” som intresserade företag ska kunna formulera ur en egen ambition. Exakt vad som kommer ut ur formuleringen av cirkulära nycklar återstår nog att se, men med programförklaringsfokus har man egentligen valt att helt låta industrin självt formulera tillvägagångssätt och ambitioner utifrån de egna perspektiven. Ingen kommer att ställa de obekväma frågorna. Ingen i delegationen har en oberoende position (som tidigare delegationsledamöter professor Mattias Lindahl och professor Tomas Kåberger). Regeringen lägger sig på så sätt platt för vad industrin anser och ingen från någon annan bransch lär ha synpunkter på vad enskilda företag eller branscher sätter upp för mål. Greenwash-risken är uppenbar och tyvärr innebär hela upplägget att det knappast blir någon spännande dynamik i delegationens interna arbete. Varje bransch ”vet ju bäst” och blir inte ifrågasatt av andra branscher.

Fyra branschorganisationer i samverkan
Henrik Wingfors från Svenskt Vatten talade för fyra branschorganisationer, som förutom vattenhanteringen även inkluderar energibolag, bränslegasbolag och Avfall Sverige. Jag har tidigare beskrivit problemet med reningsverken och slamfrågan, som definitivt inte hör hemma i ett cirkulärt jordbruk. Det gör att jag är skeptisk till vilka förslag som kan komma från denna grupp av branscher (VEGA, kallar man sig).

Publiken hade nog hoppats på mer substans
Före lunch fick Daniel Westlén, statssekreterare hos Romina Pourmokhtari, berätta hur han och regeringen ser på cirkulär ekonomi. Lätt raljerande beskrev han hur han ansåg att momsen på reparationer inte borde spela någon roll, den moms Tidöregeringen snabbt höjde från 6 till 12 procent. Det är inte smart att slänga guld, sa Westlén, och hoppades väl att auditoriet skulle skratta åt hans lättsamma stil. Det verkade inte som att de församlade på plats tyckte att hans skämt var relevanta. Troligen hoppades publiken på lite mer substans, men det var glest mellan de tydliga beskeden och de bärande tankegångarna.

Inte många svar på frågorna
En fråga från en företrädare från Ragn-Sells handlade om gränsdragningen mellan kommunens och företagens roller och ansvar. Jag lyckades inte notera något tydligt svar på den frågan från statssekreteraren. En annan fråga handlade om EU:s direktiv kring engångsförpackningar som ska gälla från 2026. Det kommer något, sa Westlén. Han sa ingenting heller om textilinsamlingsfrågan, som ju kommunerna ska hantera från 2025. På frågan om han ser andra bolagsformer som intressanta svarade han att vinst är bra. Så det är marknaden som ska fixa detta, var intrycket. Det är väl därför man har tagit bort alla forskare från Delegationen. Att delar av marknaden satt på plats och ställde relevanta frågor var inget som Westlén utnyttjade för att skapa klarhet. Han hade kunnat ge klarare besked kring kvalitetsfrågor och plastinsamling eller hur han ser på förpackningsplast för livsmedel som tillverkas av plast med PFAS. Men inget sådant.

Data är en viktig del vid PaaS-försäljning
Efter lunch hade man bjudit in en forskare från KTH, som jag tyvärr missade. Men sedan talade Jakob Hansson från SEB om det som brukar förkortas PaaS, Product as a Service. Det var riktigt intressant och det hördes att Hansson hade stött och blött frågorna mer än en gång. Tjänstefiering av försäljning är komplext. Att få en kund att betala för tillgången till en funktion snarare än att äga en produkt kan låta enkelt, men ur det finansiella perspektivet blir det uppenbart hur svårt det kan vara. Ett bra stöd är de data som numera är relativt enkla att samla in. Många företag har en digital tvilling som de kan simulera status på, vilket underlättar för beslut kring serviceintervall osv. Status, driftstid osv kan samlas in och användas för att tydligt synliggöra servicebehov, slitage och annat. Inte minst för en finansiär är det avgörande att få ett grepp om produktens status om något avtal ska skrivas. Om vi menar allvar med att förlänga livslängden på produkter kan kanske inte normala avskrivningstider användas. Istället är det mer relevant att tala om återstående driftstid.

Det finns en del att lösa för företag som vill byta affärsmodell
Hansson talade om de fyra steg han kan se när större företag ska gå från traditionell försäljning till PaaS. Ofta kommer man till att få igång en pilotverksamhet, men svårigheten uppstår när piloten ska växlas upp och bli generell. Jag kan tänka mig att det då inte bara handlar om affärsmodeller gentemot kund, utan också om de interna ansvarsgränserna och hur tillverkning och dokumentation är organiserade, hur underleverantörer involveras och vilka kriterier som ska gälla. Man förstod på Hanssons genomgång att han haft många kontakter med företag som fastnat i processerna.

”Samhällsnyttan måste diskuteras”
Hansson nämnde också spontant, vilket jag tycker var utmärkt, att samhällsnyttan med olika upplägg måste diskuteras. Och det är ju en aspekt som den näringslivsdominerade Delegationen i sin nuvarande tappning inte har någon som vill lyfta. Ändå är det ju samhällsnyttan med den gröna omställningen som borde vara helt vägledande. Ohållbara företag måste faktiskt fasas ut. Men det kommer naturligtvis inte de ohållbara företagen själva att initiera. Hur det ska gå till kommer Tidöregeringen vara totalt ointresserad av att diskutera.

Bokföringsfrågor kring PaaS
Ytterligare en bra sak med Hanssons genomgång av PaaS var att han betonade hur annorlunda kostnader och intäkter uppstår i den cirkulära ekonomin. Och att detta behöver hanteras i bokföringen på ett klokt sätt. Senare under dagen kommenterade Hansson IRFS 16, den internationella standard som numera gäller för redovisning av leasing och som inte fungerar ihop med PaaS. Egentligen kom Hansson snubblande nära min slutsats att det som behövs är ett annat sätt att bokföra företagens ekonomi, ett sätt som inte landar i vinst och beskattning enligt den linjära logiken, utan som snarare bygger på vilka värden företaget förvaltar och bygger upp, värden för egen del och för samhället. Men det är en annan bloggtext vid något annat tillfälle.

Batteridrivna gruvmaskiner var ett bra case
Näste talare var Eric Svedlund från Epiroc. Företaget säljer maskiner för bl a gruvdrift, men har numera beslutat att lyfta ut batteridelen ur den vanliga affären och erbjuder istället evig garanti på batterierna, byter ut batterierna när så behövs och säkerställer därmed att driftsstoppen blir minimala och att status på maskinerna är kontinuerligt övervakade. En bieffekt av upplägget är att Epiroc också kan erbjuda energilager när batterierna inte längre fungerar i gruvan. Batterilagring av el är en viktig del av ett hållbart elsystem.

Mycket skiljer PaaS-försäljning från traditionell försäljning
Investeringen i gruvmaskinen är initialt större vid batteridrift, men servicekostnader och kostnader för att fläkta bort avgaser (som vid traditionella maskiner) gör att totalekonomin blir bra. Bekymret är ju att investeringar och drift oftast ligger i olika budgetar och det köpande företaget är inte vana vid att tänka helhet. Ett annat bekymmer är hur man ska förtulla en PaaS-försäljning. Eller ta hem ett batteri som tjänat ut med tanke på hur avfallslagstiftningen ser ut. Det case Svedund beskrev var en bra påminnelse om hur många detaljer som skiljer traditionell linjär försäljning från den cirkulära. Inte minst när det kommer till hur moms ska beräknas, men det är ett tema för en annan text.

Framgångsrik nätauktionsfirma har vuxit snabbt
Nästa talare hette Silje Lamprecht, som var från Norge. Hennes företag, som heter Summa, håller på med investeringar i Cirkulär Ekonomi. Det fanns ganska lite nytt i hennes presentation så jag hoppar över den och går istället vidare till nästa talare som var Carita Nero, VD på Klaravik. Det företaget har på ett decennium vuxit från 4 till 230 anställda och håller på med nätauktioner för maskiner, traktorer och liknande. Det var inspirerande att lyssna till ett framgångsrikt företag som bidrar till att förlänga livslängden på maskiner. Deras idé är att underlätta för köpare och säljare att hitta varandra och att via budgivning hitta ”rätt pris” för maskinernas second life. Man har över 4 miljarder i försäljningsomsättning per år via auktionerna. Allt har ett värde betonade Carita Nero. Och jag kan bara hålla med. Och det är värdet som vi borde fokusera betydligt mer på, anser jag. Värdet inte enbart för köpare eller säljare utan för samhället i stort. Så att vi hittar sätt att belöna företag som tar ansvar och låta skadlig verksamhet bli mer kostsam.

Ekonomiska styrmedel för cirkulär ekonomi – ny SOU
Den siste talaren jag tänkte nämna här var Tobias Persson som berättade om det betänkande han varit med om att författa och som kretsar kring ekonomiska styrmedel för att underlätta cirkulär ekonomi. Öppenhjärtligt berättade han att det inte finns någon på regeringskansliet som har som huvuduppgift att ägna sig åt cirkulär ekonomi. Han nämnde också att avfallsfrågorna behöver lyftas upp. Han nämner en slags bonuscheck som en stimulans han tror kan uppskattas av konsumenter, snarare än sänkt moms. I hela hans dragning fanns en underton av lätt frustration, som jag noterade. Han hade velat få föreslå mer radikala tankar, är mitt intryck. Jag noterar i mitt anteckningsblock att tanken på att förbjuda försäljning på vissa produkter inte nämndes, trots att det snabbt skulle kunna tvinga fram PaaS-försäljning om ansvaret för produkten ligger kvar hos tillverkaren.

Slutsatser
Ska jag summera dagen så handlade den om hur näringslivet nu ges mer eller mindre ensamrätt på att formulera framkomliga vägar till cirkulär ekonomi och att det finns banker som inser hur radikalt annorlunda ekonomin ser ut när den cirkulära ekonomin har blivit mer dominerande. Men att det är långt kvar tills alla frågor kommer upp på bordet. Tyvärr.

Länktips: Betänkande från regeringen SOU 2024:67 angående ekonomiska styrmedel för cirkulär ekonomi. https://www.regeringen.se/remisser/2024/11/remiss-av-sou-202467-om-ekonomiska-styrmedel-for-en-mer-cirkular-ekonomi/

Hur staten ska stödja större företags gröna omställning ska utredas till 31 december 2026 vilket beskrivs här

Är det kris för Thyssens vätgasprojekt?

Posted on by
Reply

Jag bodde och arbetade i Stuttgart under knappt tre år på 1980-talet. Det var en intressant tid. Det var fortfarande Västtyskland, huvudstaden hette Bonn och den generation som förlorade kriget på 40-talet var fortfarande närvarande. Ingen talade om kriget, men det fanns där som ett kollektivt minne. Industrin hade snabbt kommit på fötter, utvecklingen var snabb och det fanns en vilja att bygga ett modernt välfärdssamhälle. Delstaterna var framträdande i både politik och i folks medvetande. Jag drar mig till minnes hur användandet av titlar och artiga tilltal kontrasterade skarpt mot vårt svenska duande. Jag fick damma av min lite rostiga tyska för att läsa en artikel om stålkoncernen Thyssen häromdagen, en artikel som jag inte kan lämna därhän. (Länktips, se nedan).

Vätgas heter Wasserstoff på tyska
Thyssen är en av de stora stålkoncernerna i Tyskland. De har självklart bilindustrin som en stor kund, vilket gör artikeln extra intressant med tanke på de utvecklingsprocesser som pågår parallellt i Europa. Inte nog med att fossilbilarna ska bli uppkopplade och allt mer digitala, kanske i förlängningen till och med självkörande, de ska ju dessutom drivas på el, oftast med specialdesignade batterier ombord på fordonet. Dessutom ska ju stålet tillverkas utan den koldioxidutsläppande traditionella processen med kol och järn. Vätgas, eller Wasserstoff på tyska, ska användas i en ny process, som i Thyssens planer skulle innebära 55 procent minskning av koldioxidutsläpp (jämfört med 1990).

Det är mycket som kan gå fel
Artikeln beskriver ganska neutralt och objektivt en situation, som sensationspressen lätt skulle kunna vinkla som budskap med rubriceringar som ”ödestimma” eller ”hur-ska-det-gå-för-den-tyska-basindstrin” eller ”nu-måste-industriniministern-avgå”. Bara för att tekniken finns och pengarna tycks finnas är det inte säkert att allt går som planerat. Det är många variabler och det är stora pengar som står på spel, många anställda och många hägrande miljarder i vinst som lockar både seriösa aktörer och spekulanter. Enbart viljan att göra något efterlängtat räcker inte.

Tuffa återbetalningskrav om projektet inte fullföljs
Det jag förstår av artkeln är att Thyssen sedan projektets start fått beviljat två miljarder Euro i statligt stöd, pengar som Thyssen i värsta fall delvis måste betala tillbaka om projektet inte fullföljs. Man har också knoppat av delar av sin teknikutveckling i ett dotterbolag och börsintroducerat detta bolag för att få ”friska pengar” från aktiemarknaden. Det är kanske inte i sig så alarmerande, det är inte ovanligt att man söker nya friska pengar för investeringar. Svårigheten ligger väl i att skapa trovärdighet kring ett projekt som ännu inte är i drift. (Jag kommer osökt att tänka på Northvolt).

Vad vill den tjeckiske miljardären med sin investering?
Den tredje faktorn är en tjeckisk miljardär, som nämns med namn i artikeln. Det pågår uppenbarligen förhandlingar med denna affärsman, där hans andel av projektet skulle öka från 20 till 50 procent. Den tjeckiske affärsmannen driver kolkraftdrivna elbolag i forna Östtyskland. Det väcker frågor kring hans egentliga motiv till att vara involverad.

Greenwashing i stor skala?
En fjärde komponent i det jag kan utläsa av artikeln om Thyssen är att bolaget nu undersöker möjligheten att växla över till någon form av eldrift i ståltillverkningen istället för vätgas. Så som elmixen ser ut i Tyskland skulle en sådan manöver snabbt försämra klimateffekterna av projektet och framstå ett gigantisk ”augenwischerei”, som artikeln nämner, dvs ”greenwashing” på branschsvenska, en vilseledande manöver helt enkelt.

Tricks kommer inte att hjälpa och runt hörnet finns hotet från Kina
Artikeln nämner för det femte diverse uppfinningsrika knep som Thyssen kan ta till för att kringgå delstatens och statens regler för återbetalning. Det är så stora pengar som står på spel så det förvånar inte att man testar olika upplägg. Och artikeln avrundas med att konstatera att den tyska bilbranschen är försvagad och så länge detta gäller står stålindustrin på skakig mark. Kinas billiga produktion av elbilar är ett bekymmer för den tyska bilindustrin.

Det finns inte utrymme för tveksamheter
Sammantaget blir intrycket att industrins omställning är möjlig, men hänger samman med ett stort antal faktorer, som är synnerligen svårt för olika företagsledningar att förutse och att beskriva på ett korrekt sätt. När prospekten och projektansökningar görs spelas naturligtvis riskerna ner och när verklighetens utmaningar kommer ikapp är det svårt att klara nya utmaningar med de befintliga verktygen och inom ramen för befintliga budgetar. Man faller delvis på eget grepp, eftersom ”Marknaden” inte vill veta av tveksamheter, då störtdyker aktiekursen och värdet på företaget, vilket gör banker och långivare nervösa. Korthuset får inte falla.

Utveckling måste stå på egna ben
För mig blir detta exempel ett i raden på hur svårt det är för en linjärt organiserad, vinstjagande ”Marknad” att ta höjd för omställningens och utvecklingens behov av fallhöjd och misslyckanden. Allt går inte optimalt. Särskilt inte som motkrafterna är oerhört starka och fossilindustrin inte har gett upp sina ambitioner att fortsätta tjäna pengar på de traditionella teknikerna. Omställningen handlar som jag ser det mer och mer om att skapa pilotprojekt och ”oberoende öar” av utvecklingsprojekt, som inte ska ingå i de traditionella företagens redovisning. Då kvävs de av logiken i den vinstjakt som styr allt.

PS. Ett tack till Christiane som tipsade om artikeln.

Länktips: https://www.telepolis.de/features/Thyssen-Krupp-Unsichere-Zukunft-fuer-Milliarden-Projekt-Gruener-Stahl-9987640.html?wt_mc=sm.share.mail.link

Johan Rockströms TED-talk måste ses

Posted on by
Reply

Professor Johan Rockström har nyligen hållit ett TED-talk på cirka 18 minuter, där han tydligt och med bra illustrationer visar hur allvarlig situationen är. För klimatbalansen och naturligtvis när det gäller de planetära gränser han och forskarkollegorna arbetade fram för tjugo år sedan. Läget är allvarligt, minst sagt. Titta gärna på TED-talk-presentationen i sin helhet. Det är 18 minuter. Det hinner alla. Han talar dessutom tydligt och bildproduktionen är proffsig. (Länktips se nedan).

Årtalsfixeringen skymmer det viktiga
Flera av Rockströms budskap behöver upprepas. Inte minst hur viktigt det är att förstå att vi just nu ackumulerar koldioxid i atmosfären och att det inte handlar om att nå ett visst utsläppsmål i framtiden, utan om att inse att varje ökning av koldioxiden i atmosfären spelar roll. Årtalsfixeringen hos en del politiker skymmer bilden. Det är inte 2045 som något ska vara ”fixat”. Det är NU varje steg i rätt riktning behöver tas.

Tipping-points, förändringar som inte går att reversera
En del av TED-presentationen handlade om trösklar eller tipping-points, oåterkalleliga förändringar av planetens känsliga balansläge. Rockström presenterar 16 st tipping-points och hur nära vi är att riskera att de inträffar. Se bild nedan.

Bild ur TED-talk med Johan Rockström

Hur snabbt skapas ett nytt jämviktsläge?
”Det är ju bara skönt att det blir lite varmare” hör man från den sida av politiken som tycker att klimatfrågan kan vänta. Men det de inte tycks förstå är att en tipping-point är oåterkallelig. När förändringen har inträffat kan ingenting återställa jämviktsläget som tidigare rått. Notera exempelvis det femte exemplet i bilden ovan. Labradorströmmen går längs Kanadas och USA:s östkust och möter Golfströmmen längre ner. Om dessa viktiga havsströmmar förändras kommer det att få klimat- och väderkonsekvenser för stora delar av norra halvklotet. Exakt hur vet vi inte. En gissning är att det tar tid för systemen att hitta en ny balanspunkt. Dvs att det blir en relativt lång period av oklara parametrar för oss. Årstiderna blir sannolikt inte lika tydliga och vilken effekt det kan få för djurliv, fiskar, odling m m vet ingen. Forskningen har självklart svårt att förutsäga det som aldrig har inträffat.

Den ekonomiska konsekvensen av det som händer
När man lyssnar på Johan Rockström betonar han också kostnaden i dollar att inte göra något. Hur dyrt det är att hantera alla konsekvenser av ett instabilt klimat. Idag och framgent. Det han inte säger är att det kommer att bli näst intill omöjligt att få något försäkringsbolag att göra riskbedömningar, eftersom det är omöjligt för försäkringsbolagen att korrekt bedöma hur sannolik en viss skada är. Utan försäkringar blir det upp till var och en att ta risken. Marknadspriserna på kustnära fastigheter kommer troligen att sjunka, liksom fastigheter i områden som riskerar att översvämmas. En följdkonsekvens blir att ett antal överbelånade fastigheter kommer att säljas till underpris. Om det blir privatpersoner eller banker som ska ta den smällen återstår att reda ut.

Planetära gränser – fattar vi hur farligt detta är?
En annan viktig bild ur TED-presentationen handlar om de planetära gränserna. Studera gärna denna bild noga. Det är egentligen bara ozon-skiktet som vi har lyckats hålla intakt. Alla andra planetära gränser är mer eller mindre överskridna. Dessa multipla hot hänger ihop med hur vi generellt beter oss i vår överkonsumtionsvärld. Nanopartiklar och främmande ämnen i kretsloppet är enligt den här bilden värre än klimathotet.

Bild ur Johan Rockströms TED-talk

Nu stryps resurserna till alla som skulle behöva göra mer
Ett rikt land som Sverige bör ha goda förutsättningar att gå före och hantera dessa problem på ett ansvarsfullt sätt. Istället väljer Tidögänget att strypa resurserna till Naturvårdsverket, till civilsamhället, till folkbildningen och till den fria pressen. Man vill inte att folk ska veta hur illa det är och man vill inte göra något åt de problem som inte beskrivs. Tvärtom så ingår trollkonton och hatkampanjer i undervegetationen till nuvarande ”regering”. Journalister och opinionsbildare ska hålla käften, är det tänkt.

Hoppet står till vanligt folk, som inte accepterar att bli förda bakom ljuset.

Länktips: Johan Rockströms senaste TED-talk:
https://youtu.be/Vl6VhCAeEfQ

Det handlar om två tusen punkter!

Posted on by
1

Klimatfrågan har tappat fart både i debatten och i den konkreta politiken. De som vill få oss att bagatellisera klimatfrågan använder olika metoder för att styra utvecklingen i sin riktning. En metod de använt är att utsätta profilerade journalister för hat och hot. Så mycket att det tydligen bidrog till att SVT:s Erika Bjerström valde att sluta. SVT valde dessutom att inte ersätta henne med någon ny person med fokus på just klimatet. Ju mindre utrymme klimatforskningen får, desto lättare blir det för förvillare, förnekare och fördröjare att sätta dagordningen. Det är därför det känns viktigt att kommunikationen blir tydligare.

Svårt att hitta reella tal på temperaturerna
Jag letade efter temperaturskalor kring jordens medeltemperatur, som inte visar relativa värden (det finns det många) utan mer i absoluta tal. Det visade sig vara lite svårare än jag trodde. Några sökningar på Naturvårdsverket, SMHI och andra källor gav massvis med relativa skalor kring temperaturförändringarna, men det visade sig svårt att hitta ett diagram som illustrerade temperaturförändringarna i absoluta grader Celsius. Till slut hittade jag en sida som hade det jag letade efter.


Temperaturförändring

Den procentuella förändringen är viktig att kommunicera
Det intressanta här tycker jag är diagrammet illustrerar hur bättre mätdata stegvis gör kurvan jämnare och jämnare. Men framför allt att det procentuellt handlar om mycket stora förändringar. Sedan industrialisering tog fart för 150 år sedan har jordens medeltemperatur stigit från drygt 8 grader till nära 10 grader. I procentuell förändring handlar det på så sätt om närmare tjugo procents temperaturförändring. I folks medvetande är 1 eller 1,5 graders temperaturförändring knappt märkbar. ”Det är ju bara skönt om det blir lite varmare….” brukar det heta. Men en tjugo-procentig förändring förstår folk på ett annat sätt. Ur folkbildningsperspektiv tycket jag att det är detta vi ska kommunicera.

Att koppla till det som händer är viktigt
Och också att det är genomsnittet som synliggörs. Att Svalbard blivit 8 grader varmare på kort tid är också ett faktum. Att Kebnekajse smälter och att all dunstad vattenånga ramlar ner i skyfall tror jag folk fattar, särskilt om man kopplar det till att det nu har blivit närmare 20 procent varmare sedan vi började elda upp kol, olja och fossil gas i stor skala. Sambanden mellan det folk uppfattar och vad vetenskapen säger är viktiga att använda.

2 000 punkter är mer än 25 punkter
Nyheterna i olika kanaler kan ägna timmavis åt att analysera Riksbankens 25 punkter upp eller ner. 25 punkter är en fjärdedels procent. Nu pratar vi, för att använda ekonomernas skala, två tusen punkter. 2 000 punkter. Kan inte det perspektivet bita så vet jag inte hur folk tänker. Om nu 25 punkter hit eller dit är livsavgörande ─ vad ska då inte 2 000 punkter vara?

Fotnot
För tydlighetens skull vill jag nämna att det material som också finns på den hemsida där jag hämtade diagrammet inte nödvändigtvis är sådant som jag vill sprida vidare. Vilket inte betyder att de data jag hämtade behöver vara fel. Det är bara sammanhanget och analysen som jag inte delar.

En framtidsrapport från EU som blundar för framtiden

Posted on by
Reply

Den tidigare chefen för den europeiska centralbanken, Mario Draghi, har haft Ursula von der Leyens uppdrag att analysera hur EU:s konkurrenskraft ska kunna stärkas. Den 9 september kom rapporten som fått namnet ”Framtiden för Europas konkurrenskraft – en konkurrenskraftig strategi för Europa.” (Länktips se nedan). Jag har inte läst de 300 sidorna, men jag har fångat upp några av de bärande tankarna i rapporten.

Varför inte flera utvecklingsspår? Vågar man inte?
Uppdraget till Draghi innebär att han ska ge förslag till hur EU kan ”säkerställa en hållbar ekonomisk tillväxt och öka EU:s välstånd på lång sikt”. Utgångspunkten är självklart tillväxt och att utgå från befintliga strukturer. Lobbyismen är ju förvisso stark och de nuvarande aktörerna vill inte riskera att behöva kasta in handduken. Hur befriande hade det inte varit om rapporten tydligt hade ställt fram två eller flera alternativa framtidsspår, där ”business-as-usual” hade kunnat kontrasteras mot ett eller flera alternativ av förändring av industrin, forskningen, finansieringen och hela samhällets nuvarande linjära konstruktion, där ansvaret för förändringen och resultatet hade stått i centrum? Vågar man inte vara tydlig?

Alltså ─ vad menar man med hållbar tillväxt?
Hur länge ska EU låtsas att det finns en hållbar tillväxt enligt den gängse ekonomiska modellen? Det saknas idag incitament att ta ansvar för helheten. Investeringar får fortsatt ske som typiska suboptimeringar, där restprodukter och icke längre fungerande produkter ses som ”avfall”. Trots att vi vid det här laget borde inse att ett modernt och framtidsinriktat samhälle inte har råd att sprida några sopor. Allt måste komma till fortsatt användning och den som orsakar nedsmutsning eller förstörelse måste ta ansvar för helheten. Vi har ingen planet två, tre eller fyra som kan ta hand om vårt avfall.

Verkligheten rycker sönder det långsiktiga
Vill man läsa en relativt neutral sammanfattning av Draghi-rapporten kan man göra som jag gjorde och läsa den text som Region Östergötland lagt ut (Länktips, se nedan). Rapporten handlar om innovation, clean tech och sårbarhet om man ska sammanfatta. Och ett förslag är att finansiering skulle kunna ske gemensamt, så att lån tas av alla 27 medlemsländer, något som antagligen blir svårt. Särskilt som det pågår ett krig i Europa och detta ständigt tvingar EU:s ministrar att prioritera om hur man ser på investeringar och satsningar. Vapenleveranser blir hela tiden aktuella, tyvärr. Liksom översvämningskatastrofer.

Politikområdena hänger inte ihop
Enligt Draghi har EU inte lyckats att koppla ihop en ambitiös klimatpolitik med en industripolitik som stöttar företag i EU i omställningen. Det är en lätt underdrift. Det mesta av all politik, alla regelverk och bestämmelser utformas isolerat. Det finns ingen metodik för att steg för steg integrera olika segment i samhället. Det finns inget körschema för att fasa ut företag som inte hör hemma i en hållbar verklighet. Tvärtom så lyssnar man noga på de företag som upprätthåller dagens (o)ordning.

Ingen idé att kopiera Kina eller USA
Draghis rapport tar av naturliga skäl till stor del upp konkurrenssituationen mellan EU å ena sidan och Kina respektive USA å den andra. Att EU har en nackdel av att inte tillräckligt tydligt kunna ta generella beslut och genomdriva dem är uppenbart. Det är också tveksamt om mer av centrala beslut är den väg EU bäst följer. Snarare borde man se mångfalden av företag och företagsstrukturer som en fördel och ta tillvara det unika hos varje medlemslands industri. Ska EU kopiera Kina kommer vi alltid att komma i ett kostnadsmässigt underläge och ska vi kopiera USA kommer amerikanerna alltid att kunna plocka fram en större plånbok och hitta mer pengar. EU borde gå en egen väg och snarast hitta den hållbara vägen. Att vänta fördröjer och fördyrar omställningen.

Länktips: EU och konkurrenskraft, länk till Darghis rapport: https://commission.europa.eu/topics/strengthening-european-competitiveness/eu-competitiveness-looking-ahead_en

Länk till sammanfattning av rapporten: https://utveckling.regionostergotland.se/ru/utvecklingsomraden/internationell-samverkan/eu-kontoret/aktuellt-fran-eu-kontoret/nyhetsarkiv-eu-kontoret/2024-09-11-mario-draghis-rapport-om-framtiden-for-eus-konkurrenskraft-har-presenterats

2030-sekretariatet kritiserar budgetpropositionen

Posted on by
Reply

Tidö-regeringens budgetproposition presenterades i veckan som gick och det finns mycket att säga om den. Skattesänkningar som i första hand gynnar höginkomsttagare är kanske logiskt för en moderatledd regering, men att lägga nära 5 000 miljoner på detta och lika mycket på att sänka bensinpriset (oavsett var man bor i landet) för att inte tala om att utan motprestationskrav stödja flygplatserna med 1 000 miljoner och nästan samma belopp genom att slopa flygskatten är kortsiktiga och märkliga prioriteringar när läget är som det är.

Även objektivt sett måste budgetpropositionen kritiseras  
Transportsektorn är en viktig del av klimatarbetet. Mattias Goldmann leder 2030-sekretariatet, som på ett aktivt och initierat sätt följer politikutvecklingen när det gäller transportnäringen. På webben ligger 2030-sekretariatets analys av budgetpropositionen, en presentation på 45 minuter som kan vara intressant att ta del av. (Länktips, se nedan). Som Goldmann betonar i inledningen vinnlägger sig 2030-sekretariatet att vara objektiva i sina bedömningar. Sannolikt för att inte få kritik för att backa upp något politiskt partis agenda. Vilket inte hindrar att kritiken mot Tidöregeringen blir omfattande även ur 2030-sekretariatets perspektiv. En missad chans att göra rätt är alltid en missad chans och, som nämns i presentationen, varje dag utsläppen fortsätter ackumuleras koldioxid i atmosfären. (Vi fortsätter att fylla badkaret med vatten trots att det svämmar över är en liknelse som illustrerar hur vi beter oss).

Indirekt hjälper svenska skattebetalare utländska åkerier
En effekt av de låga bensin- och dieselpriser som Tidöregeringen åstadkommer med sin politik blir att åkerierna från utlandet, danska, tyska och polska exempelvis, kommer vinna på att tanka sina lastbilar i Sverige. Indirekt blir det därmed de svenska skattebetalarna som subventionerar de utländska åkerierna, när det är sänkta drivmedelsskatter som ger åkerierna fördelar. Är det verkligen vad vi vill? Att vi ska avstå välfärd och angelägna satsningar på utbildning, bistånd, kultur och civilsamhälle för att gynna åkerier från andra länder?

Någon skicklig lobbyist har varit framme
En annan liten kostnadspost i Tidöregeringens budget är att man slopar ”malus”-delen av det bonus-malus-system som funnits för husbilar. Det handlar om ett fåtal fordon och gör ingen jättestor skillnad ur klimatperspektiv, men som Mattias Goldmann sa: Det är någon lobbyist som skickligt har argumenterat för sin sak här. (Se även länktips nedan).

Lagar gäller och kan inte relativiseras
På ett principiellt plan pekar Mattias Goldmann så neutralt han kan på det faktum att Tidöregeringen (både Svantesson och Pourmokhtari) konsekvent spelar ner betydelsen av att klara de lagkrav som Riksdagen fastställt för Sveriges utsläpp år 2030. Om en regering så tydligt talar om lag, ordning och vandel är det anmärkningsvärt att man tar så lättvindigt om att bryta mot lagen. När Tidöregeringen konsekvent beskriver 2030 som en hållplats mot 2045 är det vilseledande. Och EU kommer dessutom att fortsatt kräva att Sverige når de fastställda EU-målen för 2030.

Det saknas långsiktighet och logik
En av de bilder Mattias Goldmann visade i sin webbsända analys visade nedanstående positiva och negativa exempel på effekter med budgetpropositionen. När Klimatklivet nämns på både plus- och minussidan har det att göra med att bidragsnivåerna sänkts och bara delvis återställts. Det är lite grand som med reduktionsplikten. Först slaktas den och sedan höjs den en liten aning igen. Ryckigheten i politiken skapar i sig stora problem för branscher. Vilka volymer ska nu produceras? Vem ska tillverka och till vilka priser? Man kunde tänka sig att en regering med nära band till näringslivet skulle ha större förståelse för behovet av långsiktiga spelregler.

Ur 2030-sekretariatets presentation 20 september 2024

Det mesta tyder på att det kommer att bli mycket bråttom att återställa och vässa klimatåtgärderna efter valet 2026.

Länktips: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/03/sankt-skatt-for-husbilar/

Länktips: 2030-sekretariatets analys av budgetpropositionen, 45 minuter: https://www.youtube.com/watch?v=3NC0tFHiOrQ

Ett imponerande dammbygge i Etiopien

Posted on by
2

Det finns en del svenskar som av olika skäl vill hålla kontakt med ett annat land och träffa andra personer med samma intresse. En relativt stor grupp svenskar har vuxit upp i Etiopien eller har levt flera år i detta land. En bakgrund är att svenska missionärer åkte till Etiopien och predikade sin tro. Vilket naturligtvis ledde till att deras barn kom att växa upp där. Det fanns även en etiopier som redan på 1870-talet åkte till Sverige, utbildade sig till präst, lärde sig svenska och översatte bibeln och 120 svenska sånger till oromofolkets språk, oromiffa, ett av många språk i Etiopien och i angränsande länder. Denna märkliga historia om Onesimus Nesib presenterades vid ett av föredragen nyligen på en Etiopien-dag i Göteborg. Ett annat föredrag handlade om GERD, det gigantiska dammbygget en mil från gränsen mellan Etiopien och Sudan. (Tack, Lars Hjort, för inbjudan till en intressant Etiopien-dag). (Texten något korrigerad 9 oktober).

Grand Ethiopian Renaissance Dam ska ge 5,1 GW effekt
Daniel Rubensson presenterade framväxten av den stora kraftverksdammen där Nilen lämnar Etiopien. Projektet kallas GERD, Grand Ethiopian Renaissance Dam,och kan följas via Googles satellitkameror. Det är den s.k. Blå Nilen som rinner genom Etiopien och som ger vatten och energi till Etiopien, Sudan och Egypten. Ursprungligen beräknades dammen kunna mata 16 stycken turbiner och generatorer, men man nöjde sig med att göra plats för 13 stycken. Generatoreffekten är, när allt är färdigt, totalt på 5,1 GW. Fyra av de tretton generatorerna är i dagsläget monterade och idriftsatta. När allt är i drift motsvarar det effekten från fem konventionella kärnkraftverk av den typ som t.ex. är i drift i Oskarshamn. Fördelen med vattenkraft är att den är relativt enkel att reglera effektuttaget från. Och dammen blir lagrad el, innan den används. Det är precis som i Sverige. Våra kraftsverksdammar fungerar också som lagring och kan användas när vindkraftverken står still. Och omvänt, när vinden ger optimal elproduktion kan vattenreservoarerna fyllas på.

En imponerande storlek på dammbygge

RCC är en metod att gjuta betong, som används
Daniel Rubenssson gick igenom hur dammbygget vuxit fram, ofta illustrerat med tydliga satellitbilder. Det handlar om en gigantisk logistisk utmaning, En 140 meter hög dammvägg skulle byggas med en längd av 1,8 km. Det blir mycket betong. Jag lär mig att tekniken kallas RCC och innebär att betongen rullas ut utan armering och plattas till med vältar, som arbetar kontinuerligt och i praktiken smetar på nya betonglager uppe på tidigare betong redan innan den har brunnit. Uppenbarligen fungerar det. Daniel berättar att som mest lyckades man smeta ut 28 000 kubikmeter betong per dag. En kubikmeter väger 2,3 ton. Det blir väldigt stora volymer och vikter när en dammvägg som denna ska byggas. Och allt ska ju transporteras och fördelas jämnt.

Etiopien har skickligt anpassat bygget till regnsäsongen
En viktig fråga för Sudan och för Egypten har varit hur dammbygget skulle påverka Nilens flöde nerströms. Nasser lät bygga en damm, vid Assuan, strax efter att han tog makten på 60-talet. Även i Sudan finns en damm. Ingen av dessa dammar påverkades av bygget av GERD, eftersom etiopierna noga såg till att bara bygga på dammen när förutsättningarna var rätt och på så sätt följde naturens skiftningar och Nilens flöde beroende på regnperioder och perioder av torka. Den reservoar som nu finns vid GERD-dammen har således kunnat skapas utan att det drabbat förutsättningarna för vattenreservoarer och kraftproduktion nerströms.

Lite siffror att räkna på
Det mycket siffror att hålla koll på, men siffrorna ger också vägledning till vilken storleksordning och betydelse dammen kan få. GERD-dammen har nu, när den i praktiken anses färdig som konstruktion, dämt upp 70 miljarder kubikmeter vatten. Det har åtgått – fundera nu vad det innebär – 10 miljoner kubikmeter betong för bygget. Hur många kubikmeter betong ryms på en lastbil? Hur många lastbilar blir det om 28 000 kubikmeter ska lastas av och plattas ut på en dag? Storleksordningen ger en svindlande känsla.

Är storskaligheten en fördel?
I dagsläget är det bara fyra av tretton generatorer som är i drift. Det är dyr utrustning som etiopierna måste köpa på den öppna marknaden. Det finns även säkert andra begränsande faktorer, t.ex. kraftöverföring, transformatorer och ledningssystem. En sak är att producera el, en annan sak är att den ju måste tas om hand och kopplas till en förbrukning. Det tar säkert tid för ett utvecklingsland som Etiopien att balansera GERD-dammens produktion med rätt användning och med en stabil distribution. Storskalighet imponerar, men innebär samtidigt många delproblem. Dels i form av sårbarhet, det räcker att en kopplingspunkt fallerar så kan många stå utan ström, dels att underhåll, övervakning och systemansvar kräver en stor och tydlig organisation med möjlighet att ta centrala beslut, samtidigt som elproduktion kräver omedelbar kompetens och handlingskraft när något fallerar.

Vem betalar?
Jag ställer en fråga om finansiering. Hur kan ett fattigt land som Etiopien ha råd med denna stora investering som bedömts kosta 5000 miljoner dollar? (Anm. Det blir så förvillande med billions och dollars eftersom vi och engelsktalande länder använder olika innebörd för begreppet biljon…). Särskilt som vi får höra att världsbanken och andra stora västerländska långivare inte har ställt upp. Jag får svaret att mycket av finansieringen har skett med obligationer och extra skatt på medborgarna. Mot bakgrund av vad som framkommit kring Kinas intresse för Afrika undrar jag om inte Kina möjligen har medverkat på något sätt. En sökning på engelska wikipedia indikerar att cirka 20 procent av projektkostnaden har finansierats av Kina: ” Of the total cost, 1 billion US dollars for turbines and electrical equipment was funded by the Exim Bank of China” som det står.

Finns det lärdomar från GERD-projektet?
Det finns naturligtvis en storpolitisk dimension att beakta. I en artikel på Blankspot (Som bland annat produceras av Martin Schibbye) hittar jag en text från oktober 2020, där dåvarande president Donald Trump hotar Etiopien på ett sätt som kanske är typiskt för USA, men troligen ännu mer typiskt för Trump. (Länk till artikeln i länktipsen nedan).
När västvärlden minskar sitt stöd till Etiopien återstår naturligtvis Kina och Indien som partners för finansiering och kompetens. Dammbygget blir på så sätt ett exempel på hur Kinas inflytande i Afrika växer.
Tekniskt vet vi inte så mycket ännu. Vi måste se hur elproduktionen fungerar över tid och vilka reservsystem man har för att garantera kontinuerlig drift. En annan aspekt är naturligtvis att dammen ger Etiopien en möjlighet att exportera el till grannländerna. Nu är Sudan ett land i krig och i en humanitär kris, så behovet av el är troligen inte det man prioriterar där. Men på sikt kan dammbygget spela en roll även utanför Etiopien. Inrikespolitiskt ger dammbygget regimen en chans att öka den nationella sammanhållningen – tänk på att landet har 82 olika kulturer som ska samsas, och att folket i Tigray utsattes för ett fasansfullt angrepp för ett par år sedan. Men dammen skulle kunna bli en symbol för framtidstro i landet, något att vara stolt över.

Intressant att följa Afrikas utveckling
Det är intressant att följa utvecklingen i Afrika, som ju är den kontinent som ännu inte har fastnat i de tekniska problem och den överkonsumtion som vi i västvärlden sitter fast i. Man hoppas att Etiopien och andra länder ska kunna vara smartare än vi har varit.


Länktips: Artikel från 2020 om hur USA (Trump) såg på GERD-bygget och vad det skulle kunna innebära för Egyptens vattenförsörjning: https://blankspot.se/ilska-i-etiopien-efter-trumpkommentar-om-att-spranga-dammen/

Det siffertrixande Tidögänget är oansvarigt

Posted on by
Reply

Det kan inte vara sant att Sverige både har Europas bästa och Europas sämsta elsystem. Samtidigt. Kan ingen reda ut detta? Om vi har EU:s lägsta priser på el och exporterar mest el i hela EU kan det ju inte vara så att vårt elsystem är så katastrofalt dåligt som vissa säger?

Busch är ingen expert
Busch slänger sig med fakta kring olika energislag som om hon vore expert, vilket hon inte är. Nu senast i Ekots lördagsintervju den 31 augusti. Flera av de siffror hon använder sig av stämmer inte. Tomas Kåberger har i en artikel bemött flera av Buschs felaktigheter. (Se länktips nedan). Bland annat bortser Busch från det faktum att Sverige har haft EU:s lägsta elpris de senaste åren. Och hon hävdade att havsbaserad vindkraft har, ” om man räknar snällt” , en kapacitetsfaktor på 20 procent. IEA anger att den verkliga siffran är 40 – 50 procent. Hon är inte snäll, Busch. Hon bluffar och har lärt sig av Trump och andra att journalisterna inte kan bemöta påståendena i intervjusituationen och därför hänger påstående kvar som om de vore sanna.

Kapacitetsfaktor på 50 procent
På Energiföretagens hemsida hittar jag följande information:
” Större vindkraftverk innebär att de fångar mer vind genom att ha större rotor (längre vingar). Det gör att den så kallade kapacitetsfaktorn till havs blir ca 50 procent jämfört med cirka 40 procent på land. Kapacitetsfaktor är ett mått som innebär att man beskriver elproduktionen i ett vindkraftverk genom att ange hur stor andel av tiden det motsvarar om vindkraftverket skulle producera för full effekt. I verkligheten producerar ett modernt vindkraftverk el mer än 90 procent av tiden men med varierande effekt. ”
Kanske skulle Busch ägna sig åt att kolla fakta innan hon kastar ur sig felaktigheter. En minister som tar så lätt på sanningen borde kallas upp till konstitutionsutskottet. En partiledare som i ett valtal överdriver eller hanterar siffror godtyckligt är en sak. Att vara ansvarig minister kräver faktiskt att man utgår från korrekta siffror.

Sätt ihop experter och låt dem reda ut fakta
SVT eller varför inte TV4, som ju verkar vara modigare att utmana den SD-kontrollerade Tidö-regeringen, borde samla expert från både regeringssidan och från oppositioner och be dem belägga vad som är sant. Det kan inte vara sant det Busch hävdar, såvida hon inte utgår från små vindkraftverk som byggdes på 90-talet. Och vad menas med bra elsystem? Finns det kriterier för detta som man kan enas om? Eller prissituationen och exportvolymen. Finns det siffror regeringen och oppositionen kan enas om är sanna? Varför fixar inte något av TV-bolagen en sådan hearing? Utan politiker, med enbart experter och med stöd av fakta….

Sifferexercis
Detta med att trixa med siffror verkar ju för övrigt vara Tidögängets särskilda specialitet. Migrationsministern stod glädjestrålande på en presskonferens och presenterade att Sverige nu för första gången på länge har större utvandring än invandring. Det dröjde inte länge förrän det visat sig att SCB:s siffror tolkats lite väl ”snällt” av ministern. I siffrorna doldes också personer som man på senare tid rensat ut ur rullorna.

Skärpning
Eller detta trixande med reduktionsplikten och EU:s regelverk för utsläppsnivåer. Tidögänget väljer ett osäkert scenario och kallar det helt sonika för ett huvudscenario. Simsalabim så har man en ”trovärdig” politik. Man töjer på sanningen tills den snart inte går att känna igen. Vill vi ha en sådan regering? Återigen, i stridens hetta i en valkampanj, kanske överdrifterna är legio. Men statens göranden och låtanden kan inte bygga på falsarier. Det är något annat att vara ansvarigt statsråd än att vinna väljare med lite tillrättalagda siffror. Eller borde vara.

Länktips: https://www.etc.se/kommentar/aer-energiministern-ens-intresserad-av-fakta

Batterier i fastigheter är en god idé

Posted on by
2

Tänk om Tidögänget läser Fastighetstidningen. Det vore intressant. Särskilt den artikel som redaktionen skrev den 26 augusti 2024 och som handlade om fördelarna med batterilagring. (Länktips, se nedan).

Att lokalt kapa effekttopparna är smart
Det handlar bland annat om ”peak-shaving”, att kapa topparna när belastningen och effektuttaget är som störst. Det sparar naturligtvis resurser att slippa dimensionera och bygga ut hela elnätet för enstaka belastningstoppar. Och istället hämta elen från de lokala lager som kan finnas på fastighetsnivå och betala fastighetsägarna för den tjänst de erbjuder nätägare och oss alla när de är med och skapar ett stabilt nät med tillräcklig kapacitet genom att ha stationära batterier installerade. Batterier som inte behöver ha elbilarnas prestanda när det gäller snabba effektuttag, dvs kan vara utrangerade äldre bilbatterier, ett intressant sätt att skapa längre livslängd på batterier.

En tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning
Den flexibilitet och den riskspridning som batterilösningen erbjuder gör också elsystemet rimligen mindre sårbart för sabotage, något som inte kan uteslutas när världen ser ut som den gör på politisk nivå och på gangsternivå. Det artikeln trycker på är ekonomin. Hur fastighetsägare relativt snabbt kan tjäna in investeringen när de ändå satsar på elbilsladdning och solceller just för att Svenska Kraftnät har det ersättningssystem man har. Här finns naturligtvis en viktig del av det som Tidögänget inte vill höra talas om: en tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning som gör kärnkraftsdogmerna ännu mer irrelevanta.

Samarbete mellan fastighetsägare och affärsidkare
Den som idag sitter som fastighetsägare för en kommersiell fastighet, där man är mån om inneklimatet (energikrävande luftkonditionering osv) och tänker framåt kring snabba elbilsladdare för konsumenter har troligen här en väldigt intressant lösning att titta närmare på. Inte minst genom att det går att ladda batterierna när elpriserna är låga, något som påpekas i artikeln. Den affärsinnehavare som vill locka kunder kan naturligtvis ge sina kunder en kod och erbjuda särskilda villkor på laddningen av bilen. På så sätt kan fastighetsägare och affärsidkare samarbeta och skapa nytta på flera nivåer. Och vi slipper investera i överdimensionerade elkablar för enstaka energitoppar.

Samhällsvinsten borde gå att räkna på. Men det är väl Tidögänget ointresserade av, så ideologiskt låsta till en gammaldags, dyr och farlig energiproduktion som man är. Kanske kan några fastighetsbolag lobba mot Ebba och gänget?

Länktips:
Fastighetstidningen reportage om batterilagring: https://fastighetstidningen.se/batterilosningar-tillsammans-med-solceller-och-elbilsladdare-ar-ett-vinnande-koncept/