V2G är ett begrepp som bilindustrin har använt ett tag. Utläst betyder förkortningen vehicle-to-grid, fordon till nät, dvs att använda elfordonens samlade lagrade kapacitet till att stötta elnätet när behov uppstår. Elbilen blir på så sätt ett flyttbart batteri, som kan användas för att täcka elbehov när andra delar av energisystemet inte räcker till. Volkswagens VD gick ut för några år sedan att förklarade att man ser sig som ett energibolag, där man hjälper sina kunder att tjäna pengar på sin lagrade elström. Hur går det nu, då? Blir det någon fart på den dubbelriktade laddningen?
DC eller AC ? – och det handlar inte om rockbandet… Jag följer regelbundet ett nyhetsbrev, OmEV, som på ett lagom tekniskt och lagom begripligt sätt hjälper läsarna att följa vad som händer på elbilssidan. Nyligen kom en sammanfattning av ett V2G-seminarium i Münster i Tyskland som gav en lägesbild av hur det ser ut. Med tanke på hur länge det diskuterats att använda elbilarnas batterier som stödresurs till elnätet är jag aningen besviken. Det finns självklart tekniska frågetecken. Ett av de viktigare är likström eller växelström, DC eller AC som proffsen säger. Hur ska elen föras över? Det finns argument för båda lösningarna, säger man. Och då brukar de starkaste ekonomiska parametrarna få råda. Där det finns snabba och stora pengar att tjäna brukar investerarna flockas. Men det väger jämnt enligt OmEV-nyhetsbrevet. Branschen har inte bestämt sig. Och besluten dröjer.
Tänk om behoven fick styra… Just hemkommen från två veckor i Uganda har jag en ökad förståelse för att klimatfrågan och energifrågan behöver prioriteras utifrån andra faktorer än de gängse. Om de vanliga storfinans-hajarna ska styra upp branschen kring V2G lär man titta på de marknader där volymerna finns, där betalningsförmågan är högst och där det är rimligt att tänka sig att lagstiftning och styrmedel kommer att hjälpa till på olika sätt. Afrika är i det perspektivet ointressant. Ändå är det nog där som flyttbara batterier skulle kunna störst skillnad. Miljontals fossilfordon, tvåhjulingar, lastbilar, personbilar som knappt skulle klara en svensk bilbesiktning spyr idag ut avgaser och CO2 i en takt som skadar oss alla. I den fattigare delen av världen skulle smarta lösningar för lokal laddning på dagen (solen finns!) och tillbakaladdning på natten kunna vara det som skulle kunna lösa flera behov på en gång.
Kampala trafik en vanlig dag
Kaos som lär bli värre om ingen gör något När smogen lägger sig över staden blir luften hälsofarlig. Och troligen vill de flesta MC-förarna i Uganda skaffa sig en bil för att lättare ta sig, sina kompisar, barn och varor dit man vill. Och någon kollektivtrafik enligt våra definitioner syntes inte till. Ett stort antal VW-bussar med 8-9 sittplatser och fullastat takräcke förekom självklart, men den lösningen har ju uppstått eftersom myndigheterna inte erbjuder någon skattefinansierad lösning.
Att samordna beslut på överordnad nivå blir nödvändigt Ska vi närma oss elektrifieringen av transportsektorn på en generell nivå behöver vi förstå att de klassiska sätten att skapa marknader med vinnare och förlorare inte duger. Vi behöver lösa problem på en samordnad och överordnad nivå. Hur det ska gå till och vi samtidigt klarar att värna demokrati och ”valfrihet” vet jag inte. Men snart ger oss klimatutvecklingen oss inget utrymme för den valfrihet vi tagit för given. Sanden rinner ut ur timglaset.
Klockan tickar Det är väl just detta de auktoritära krafterna i världen har insett. Låt-gå-politiken på klimatområdet passar in deras strävan efter ett toppstyrt kontrollsamhälle. Valfriheten blir en lyx som ingen längre kan upprätthålla. Och under tiden är det 39 procent av företagen på Münster-konferensen som vill ha likström i den dubbelriktade laddningen medan 36 procent föredrar växelström. Icke-besluten kan bli förödande.
Mycle Schneider är inte vem som helst. Det förstår man när man läser delar av den CV som han beskrev på Chalmers i veckan som gick. Han har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt energifrågan och åt att ge råd åt regeringar när det gäller kärnkraft. Den presentation som han hade på Chalmers har jag läst igenom. Även den mest optimistiska kärnkraftskramare får rimligen svårt att på ett enkelt sätt beskriva hur Tidögängets ensidiga fokus på kärnkraft ska kunna bli verklighet och kunna spela någon roll för klimatet.
Verkligheten kommer ifatt… Intrycket förstärks att valrörelsen 2022 enligt valtaktikerna skulle vinnas på fyra partiers enhet kring en kommunicerbar fråga. Inte på sakfrågan i sig. Den fick tjäna som förenklat budskap om hur enkelt det skulle bli att behålla nuvarande konsumtionsnivå och samtidigt fixa ”det där klimatet som forskarna pratar om”. Och skapa en antingen-eller-debatt där allt som kretsade kring klimat snabbt skulle ledas in på kärnkraftsspåret. Taktiken lyckades som bekant. Tidögänget vann 2022. Men nu kommer verkligheten ikapp dem.
Många intressanta bilder Bilderna som Schneider visade är översiktliga, tydliga, grafiska och uppenbarligen baserade på många års faktainsamling och analys. Jag klipper in en av bilderna här för att illustrera nuläget. Det finns många fler. Hör av er om ni vill få ppt-filen i pdf-format.
Ur Mycle Schneiders presentation 9 april 2024 på Chalmers
Fördelningen av nya projekt Bilden visar EU:s 27 medlemsländer och hur många reaktorer som lagts ner, som har färdigställts och är under byggande. Tjernobyl inträffade 1986 och tycks ha lagt locket på. Det som hänt de senaste 40 åren är också en kraftig kostnadsmässig fördyring av nya kärnkraftsprojekt, samtidigt som sol- och vindkraft blivit många gånger billigare. Han visade tydliga diagram på detta. Mer tankeväckande är att av de pågående 60 nya kärnkraftsprojekten i världen står Kina och Ryssland för 46, Indien för 4, Sydkorea och Frankrike för 3, USA, Brasilien, Argentina och Japan för 1 vardera. Dvs det är praktiken bara auktoritärt styrda länder som satsar på kärnkraft.
Det tycks bara vara Ryssland och Kina som klarar helheten idag Att bygga ett kärnkraftverk är inte som att bygga en bro eller en tunnel. Det är bland det mest avancerade man kan göra, med tanke på hur alla steg i processen måste kvalitetssäkras och hur det därmed blir väldigt svårt att konkurrensutsätta olika delar. Specialistkompetens kring hållfasthet och olika gränsvärden för olika material och funktioner blir synnerligen viktiga. Jag såg en kommentar i ”flödet” att det nu i praktiken enbart är Ryssland och Kina som kan leverera kunskap, material och systemlösningar för kärnkraftverk, dvs från ax till limpa. Övriga länder behöver anlita Kina eller Ryssland för några eller flera delar i en nykonstruktion. Litar Tidöregeringen på Kina eller Ryssland? Att SD-företrädare gärna åker till Putin och hälsar på har vi genom åren sett exempel på (och SÄPO haft synpunkter på), men de övriga?
Illustrativ bild En annan bild Schneider visade sträcker sig från 50-talet och framåt och visar hur länderna i EU27 startat och lagt ner olika reaktorer. Det är påtagligt hur länderna agerar. De sista 20 åren har man lagt ner 37 kärnkraftverk och startat 3. Bakom detta ligger naturligtvis både marknadsbedömningar och tekniska bedömningar av hur länge verken kan fungera. Det är svårt att driva dyra anläggningar när man inte får betalt för sina kostnader och rimlig ränta på investeringar.
Ur Mycle Schneiders presentation 9 april 2024 på Chalmers
Batterilagring ska inte glömmas bort, liksom pumpsystem Som en egen kommentar vill jag påpeka hur batterilagring har blivit ett intressant alternativ för att jämna ut energitillförseln när vinden mojnar och solen inte skiner. Storskaliga lagringssystem kan även bygga på pumpar, där man fyller vattenreservoarer eller dammar för att använda vattenkraft som ett naturligt komplement. I Sverige har vi utmärkta förutsättningar för flera olika lösningar. Som inte kräver gigantiska investeringar och som snabbt kan komma på plats. Det är inte så att det saknas alternativ till kärnkraften.
SMR – mycket pengar läggs ner, men…. Schneider har också med ett antal bilder i sin presentation som handlar om hur det går för SMR-utvecklingen. Den som hoppas på ett snabbt genombrott för ”småskalig” och serieproducerad kärnkraft får ge sig till tåls. Det projekt som legat längst fram i USA har lagts ner. Delar av Schneiders bild nummer 45 ser ut så här. Nu-Scale började år 2000 med finansierad designutveckling.
Ur Mycle Schneiders presentation 9 april bild nr 45
190 länder? Det finns naturligtvis de som lockas av de stora pengarna och ägarkoncentrationen kring det nukleära, men komplikationsnivån är samtidigt väldigt hög. Och den som hävdar att kärnkraft skulle kunna lösa energifrågan ur ett klimatperspektiv blundar för hur omöjligt det skulle vara för en majoritet av världens 190 länder att ha personal, teknik, kunnande, säkerhetssystem och ekonomi för att driva anläggningar. Hur man än vrider och vänder på tekniken är den dyr, farlig och kräver bemanning och säkerhetssystem, som andra energislag inte behöver. Det sitter ingen tekniker högst upp i varje vindkraftverk, det står ingen och tittar på batterier som lagrar ström.
Sol och vind blir billigare, kärnkraft dyrare Det som får investerare att tveka är naturligtvis också de analyser som tex Lazard gjort 2023 och som Schneider återger på sin bild nummer 47. Kostnadsutvecklingen när man jämför per MWh, under perioden 2009 till 2023 och för olika energislag i USdollars blir ganska tydlig.
Säkerhet och annat Till detta kommer Putins krigförning, som Schneider inte nämner. Men det är självklart en ökad säkerhetsrisk att kärnkraftverk angrips vid en kris eller ett krig. Drönare har setts vid Forsmark, så kartläggningen är klar, naturligtvis. Just detta tog inte Schneider upp, så vitt jag vet, men är ju ytterligare argument mot kärnkraft, liksom det jag brukar påpeka, att det aldrig går att utesluta den mänskliga faktorn.
När den första indignationen lagt sig kring Energiforsks rapport (2024:1004 Kärnkraft en del i EU:s gröna omställning) insåg jag att det kan vara lärorikt att läsa igenom en rapport som förklarar att kärnkraft är ett hållbart energislag. För att förstå hur man argumenterar. Rapporten är på 26 sidor med ett antal diagram och förmodligen med en tänkt målgrupp av beslutsfattare och investerare som kan behöva argument för att försvara varför en investering i kärnkraft inte längre ska anses vara kontroversiell eller räknas som miljöfarlig verksamhet.
Bakgrund Rapportförfattarna har läst en rapport från JRC (Joint Research Centre). JRC-rapporten var nödvändig för att EU skulle kunna inkludera kärnkraft i den gröna omställningen och ett beställningsverk. I Energiforsk-versionen och har man lagt till ett perspektiv av hur Sverige och Finland hanterat de olika frågor som nämns. Rapporten från Energiforsk är på så sätt en rapport som återger en rapport. Man kommer att tänka på viskleken, men nu ska jag inte vara konspiratorisk.
”Skadar inte på ett signifikant sätt” är kärnan i hela resonemanget Man bygger hela sitt resonemang på att kärnkraft numera inkluderats i EU:s så kallade taxonomi för hållbara investeringar. I rapportens ingress skriver man att ”villkoret för att en verksamhet ska inkluderas i EUs Taxonomi är att den ska bidra till ett miljömål utan att orsaka signifikant skada på övriga miljömål (Eng: Do No Significant Harm, förkortat DNSH)”. Det poängteras även att ”inkluderingen i taxonomin förutsätter att ett antal villkor uppfylls, så kallade Tekniska Acceptanskriterier. Dessa omfattar exempelvis krav på finansiering och att planer för omhändertagande av avfall finns”. Här skymtar motivet till rapporten fram. Det är trögt att få fram pengar till det dyra och mest komplicerade energislaget världen sett, särskilt när alternativen sol och vind snabbt blir billigare och lättare kan ge avkastning på insatt kapital.
Tänk så lite markyta som behövs Rapporten avslutas på ett klassiskt vis, där man egentligen bara missat att lägga V.S.B. Vilket skulle bevisas. Eftersom kärnkraft numera ska ingå i EU:s taxonomi för hållbara lösningar kan man nu hävda att kärnkraft ingår i EU:s taxonomi för hållbara lösningar. Cirkelresonemanget behöver illustreras med konkreta exempel på hur försumbar skada den kan bidra med. Därför behöver rapporten visa upp exempel på ett sätt som gör att kriteriet DNSH kan uppfyllas. JRC och Energiforsk har därför valt några klassiska grepp, som blir övertydliga för det kritiska ögat. Man väljer t.ex. att jämföra ianspråkstagande av markarealer för olika energislag. Hur mycket areal som åtgår för att producera en MWh blir en tabell, som på ett övertydligt sätt visar hur yteffektiv kärnkraft är. Är det avgörande för riskbedömningen? Knappast, men det ser övertygande ut. Så här ser det ut på sidan 12 i rapporten:
Ur Energiforsks rapport 2024:1004
Mycket betong Ett annat jämförelsetal visas i rapporten på sid 18-19. Där försöker man illustrera hur liten volym och lite vikt det radioaktiva avfallet utgör i relation till allt byggmaterial som tas om hand vid rivning av ett kärnkraftverk. Detta är ett klassiskt grepp att via ett hårt vinklat perspektiv illustrera hur ”litet” ett problem är. Det är mycket betong och lite radioaktivt avfall i jämförelse. Om jämförelsen är avgörande framgår inte. Så här ser det ut i rapportens diagram:
Ur Energiforsks rapport 2024:1004
Försumbar strålning Båda dessa exempel ger sken av att kärnkraft inte innebär något problem. Det förrädiska i denna typ av ”vetenskaplighet” är att den förvisso är sann, men frågan är ju hur relevant den är. Man skriver också om att den naturliga bakgrundsstrålningen varje svensk utsätts för, uttryckt i milliSievert, är tiotusen gånger större än den minimala strålning varje svensk utsätts för från kärnkraftverken. So what? Man kunde som illustrativ jämförelse tänka sig att det företag som tillverkar ammunition till vanliga jaktgevär skulle illustrera farligheten med sin produkt med en siffra på hur många svenskar som dör per år, jämfört med hur många som skjuts ihjäl av en specifik gevärstyp. Relevansen är lika stor.
Ingen har dött Ett fjärde exempel man tar upp är att ingen har dött i Sverige av en kärnkraftsolycka. Och jämför detta med att man räknar med att cirka 400 000 EU-medborgare årligen dör av luftföroreningar. Återigen väljer man att presentera kärnkraft som något säkert. Eftersom ingen har dött i Sverige. Hade vi haft någon arbetare vid ett vindkraftverk som omkommit hade det självfallet kunnat bli ett synnerligen användbart argument, särskilt om framställer statistiken genom division med noll. Som Mark Twain uppges ha sagt: ”Det finns lögn, förbannad lögn och statistik…”
Så enkelt det kan bli hållbart? I sin avslutning av rapporten väljer författarna att skriva att om kriterierna för mänskliga rättigheter och arbetsrätt är uppfyllda så kan kärnkraft räknas som miljömässigt hållbar. Det låter ju bra. Och det var ju det som var syftet med rapporten. Vilket skulle bevisas.
Sellafield och förhoppningen kring långtidslagring Självfallet tar Energiforsk inte upp de problem som finns kring logistiken av det radioaktiva avfallet. Problemen vid Sellafield blev en nyhet för ett år sedan. (Se länktips nedan). Och den konsensus rapporten talar om kring långtidslagring i berggrunden i kopparkapslar bygger inte på långtidsstudier av hur koppar fungerar som barriär.
Driftsäkerhet? Sabotage? … Sjävfallet nämner inte rapporten de bekymmer ur säkerhetsperspektiv ett centraliserat energisystem utgör. Dels driftssäkerhet, där självfallet en mångfald av effektproducerande enheter lättare kan kompensera för fallerande distributionsnät, störningar osv. Det är ju allmänt känt att våra nuvarande kärnverk både har planerade och oplanerade driftsstopp, något som alltid utgör en extra svårighet när bortfallet snabbt ska ersättas. Det andra är ju Putin-effekten. Kriget i Ukraina har satt fingret på hur lätt det är för en illvillig aktör att skada, sabotera eller förstöra energisystemet. Och med ett centraliserat energisystem blir den sårbarheten extra tydlig.
Den mänskliga faktorn kan aldrig elimineras Rapporten nämner naturligtvis heller inte den mänskliga faktorn, som aldrig kan elimineras. Jag har skrivit om den tidigare. Se länktips nedan.
SMR, någon gång i framtiden… ? Så är det korrekt att kalla kärnkraft för en hållbar teknik? Är energislaget en del av det tekniska kretslopp som hållbarhetsexperterna talar om och som är nödvändigt? (Se t ex FSSD från Blekinge Högskola, länktips nedan). Räcker det att hänvisa till att ”nästa generation kärnkraft” kommer att bygga på upparbetning av tidigare använt kärnbränsle, som man nämner på sidan 16 om Blykalla-projektet: ” I Sverige pågår studier i införandet av fjärde generationens reaktorer i form av blykylda småskaliga modulära reaktorer, så kallade SMR (Small Modular Reactors). Det är ett steg på vägen att sluta bränslecykeln, men för att möjliggöra detta behöver anläggningar och processer kopplade till Gen IV tillkomma, antingen i respektive land eller som ett gemensamt projekt inom EU. ” I klartext: mer forskning behövs och fler pilotprojekt. Det är långt kvar. Och samtidigt nämner man inte att det projekt kring SMR som låg längst fram i USA nu har lagts ner. (Se länktips) Självfallet blundar man för fakta som skulle tala emot det som skulle bevisas.
Så billig och så dyr som möjligt, samtidigt Ingenstans finns heller de ekonomiska realiteterna med. Den industri som efterfrågar stora investeringar i energisektorn kommer inte att vilja betala några överpriser för extra dyr energi från kärnkraft. Rent generellt nämns otroligt sällan, om ens över huvud taget, energisektorns dubbla bekymmer att dels erbjuda billiga konsumentpriser, dels erbjuda god lönsamhet för investerare och ägare. Den enda lösning som skymtar runt hörnet är att Tidögänget räknar med att förstatliga mer av energisektorn, så att man lättare kan hantera underskotten via statsbudgeten. Men det är inget man vill ha en debatt om.
Missvisande, minst sagt Nej att med ett skohorn och med diverse halvt formulerade förbehåll låtsas att kärnkraft platsar i gruppen av långsiktigt hållbara energislag är fortfarande helt fel. Fossilfritt är inte detsamma som förnybart, hur gärna än Energiforsk och Tidögänget vill sätta likhetstecken på dessa begrepp. Rubriksättningen ”…en del av EU:s gröna…” i Energiforsks rapport bygger på att EU sett sig tvingade att hantera koldioxidfrågan på fler sätt än genom de förnybara energislagen. Vilket skulle bevisas.
Tillägg 14 april Den 9 april höll M Schneider, från World Nuclear Report, en presentation på Chalmers om läget för kärnkraften i världen och i EU. En sammanfattning av hans presentation finns längst ner i denna länklista.
Den orwellska verkligheten tycks ha infunnit sig. Ni vet där sanning kan vara lögn och allt kan vara sin motsats. Begreppen tappar sin innebörd och vad som helst kan påstås för att hävda en ståndpunkt. Nu tänker jag inte primärt på hur vår ”miljöminister” hävdar att Klimatpolitiska rådets forskartunga rapport är en åsikt som enkelt kan avfärdas. Nej, det dök upp något helt annat exempel i mitt Facebook-flöde idag. I det av energibolaget Uniper sponsrade inlägget såg det idag ut så här.
Ur Facebook-flödet 6 april
Detta är sensationellt Uniper är det bolag som av lönsamhetsskäl lade ner två reaktorer i Sverige. Så de har ju i alla fall full koll på hur svårt det är att få lönsamhet i kärnkraftsbranschen. Men det viktigaste här ovan är hur Karin Westling från Energiforsk formulerar sig. I deras värld är kärnkraft ett hållbart energislag. Nu ingår plötsligt bränsleframtagande, hantering och lagring av klyvbart material i ett naturligt kretslopp! Det är sensationellt, minst sagt. Alla som fick snabbevakuera Fukushima kan nu återvända – det var inget att bry sig om. Likadant i Tjernobyl. Och alla sjukdomar som drabbat personalen vid Europas största mellanlagring, Sellafield, har naturligtvis bara inbillat sig allt. I ett trollslag har Uniper och Energiforsk eliminerat alla risker och envägs-lösningar kring uranet och de kontaminerade produkterna! Radioaktiva kärnkraftssopor ingår numera i ett naturligt kretslopp!
Vad menas med ”hållbarhet” enligt Energiforsk? När Energiforsk hävdar att kärnkraft är hållbart så underminerar de möjligheten att skapa gemensamma fundament för de svåra beslut som samhället ─ och egentligen civilisationen ─ står inför. När forskningen uppfattas som något som relativiseras till starka särintressen minskar tilltron i samhället till all forskning. Det orwellska samhället tar alltmer plats, delvis bredvid det samhälle Huxley varnade för, där överflödet av information skulle passivisera och blockera verkliga och riktiga beslut.
Är detta en överreaktion från min sida? Nej, jag tycker inte det. Varje år finns det bara i vårt land minst 100 000 unga personer som för första gången ska förklara för sin lärare vad som menas med en hållbar utveckling. De ska lära sig att orientera sig och navigera i en komplex värld, där begrepp tyvärr alltför ofta används på ett vinklat sätt, där t.ex. reklambudskap hela tiden vrider på perspektiven. Och om vi inte förstår vad som menas med grundläggande begrepp blir alla samtal till slut meningslösa. Krig blir fred. Egoism blir solidaritet. Skattefuskande blir rättvist. Åsikt blir fakta.
Det är väl bara att mejla henne och be henne beskriva hur hon har löst alla de problem som är förknippade med kärnvapen och kärnkraft. Och be henne förklara för de tusentals lärare som envist håller fanan högt för vad forskningen säger inom olika områden. Och förklara hur det ohållbara plötsligt har blivit hållbart.
Det klimatpolitiska rådet sågar regeringens så kallade plan för nettonoll utsläpp till 2045. Det är inte en fungerande plan eftersom Tidö-regeringen tillåter utsläppen att öka när de drastiskt borde sänkas. Att forskarna är tydliga med sina slutsatser är bra. Att regeringen inte lyssnar på sina egna experter är helt uppåt väggarna. Vem ska de då lyssna på?
Stickspår: Är Nobelfesten viktigare än forskningen? Vad ska vi ha forskningen till? Om vi inte låter forskarnas arbete ha någon betydelse för prioriteringar och samhällets utveckling kan man ju fråga sig varför vi har forskning över huvud taget. Om vi inte behöver forskare för att navigera rätt i beslutsfattandet på samhällsnivå kan man ju fråga sig varför det delas ut Nobelpris. Är det så att själva prisutdelningen och tävlingen fram till priset är viktigare än forskningen som sådan?
Det klimatpolitiska rådets tolv förslag (inte ordagrant) Det klimatpolitiska rådet kommer med tolv förslag till regeringen. Fyra handlar om att snabbt ta beslut som gör nytta i närtid: – besluta ett åtgärdspaket för transportsektorns och arbetsmaskiners utsläpp – ta fram en plan för ökat upptag av koldioxid i skog och mark – kombinera skärpta klimatstyrmedel med riktad fördelningspolitik – redogör för hur Sveriges EU-åtaganden ska nås i den kommande nationella energi- och klimatplanen senast den 30 juni 2024.
Åtta förslag från rådet handlar om de långsiktiga klimatmålen – ta fram ett vetenskapligt grundat EU-mål för Sverige till 2040 – utveckla EU:s utsläppshandelssystem för att nå klimatneutralitet – inkludera klimatperspektivet i det finanspolitiska ramverket – koppla ihop det stärkta totalförsvaret och ökad självförsörjning med klimatomställning och -anpassning – fokusera på energi- och resurseffektivisering i klimatpolitiken – utforma en strategi för ett klimatneutralt jordbruk – utforma en bredare, mindre sårbar strategi för elektrifieringen – bredda samverkan vid utformningen och genomförandet av klimatpolitiken för att ta vara på engagemang och positiva krafter.
Man skyller på ”väljarna” Ett nationellt och globalt hot mot vårt samhälle borde rimligen leda till att alla goda krafter samverkar och tillsammans beslutar om lämpliga åtgärder. Men i Sverige vilar regeringsmakten på ett parti som inte vill ta itu med klimatfrågan. Därmed politiseras frågan. ”Väljarna” vill ha något annat än kort- och långsiktiga lösningar på klimatproblematiken”, heter det. ”Väljarna vill inte betala för högre bensinpris”. Samtidigt som tre fjärdedelar av befolkningen vill se åtgärder för att komma till rätta med klimathotet. Den katastrofala utveckling som väntar runt hörnet bortser Tidögänget ifrån. Medvetet eller omedvetet.
SD är naturligtvis missnöjda SD:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, har intervjuats av Aftonbladet och vill se över rådets uppdrag. Han säger: ” Vi får inte några konkreta inspel på vad politiken ska göra. Det är väldigt mycket kritik och väldigt mycket gnäll. Det är inte särskilt konstruktivt”. De tolv förslagen är tydligen inte ”konstruktiva” enligt SD:s världsbild. Man vill ju ”med berått mod” (som högern brukar säga) försätta Sverige i en så komplicerad situation att enbart statens maktmedel duger att upprätthålla ordningen. Undantagstillstånd är t.ex. ett begrepp Åkesson snabbt kastade fram i samband med den tragiska sprängningen i Göteborg den 28 september 2021.
Det är så de auktoritära krafterna ser på samhällsutvecklingen. Ränderna går aldrig ur. Stövlarna står nog putsade i garderoben när Riksdags-kostymerna inte längre behövs. Och under tiden fördröjs allt klimatarbete.
” I Sverige finns det ungefär 50 kvadratmeter parkeringsyta per invånare – den genomsnittliga boarean per person är 42 kvadratmeter…” läser jag på den svenska hemsidan från företaget The Future, som håller till i Helsingborg i den fysiska verkligheten. (Länktips, se nedan). Vi låter våra bilar ta mer plats än vi själva. En illustration till hur vi lurat oss själva att tro att bilen är det viktigaste vi har.
Hur ska vi navigera om vi inte kan tolka kartan? Men egentligen handlar artikeln, där citatet finns med, om hur svårt vi har både som företag, individer och verksamhet att navigera mellan hållbara och ohållbara lösningar. Om en hållbarhetsredovisning säger att utsläppen av koldioxid har minskat med X procent, hur vet vi då att detta är tillräckligt bra? I relation till vadå? Alla kurvor pekar fortfarande åt fel håll och det finns otroligt många verksamheter som fortfarande bidrar på ett negativt sätt till de mål FN satt upp inom ramen för Agenda 2030.
Otroligt viktigt val till EU den 9 juni Så hur ska vi göra? Som privatpersoner, vad har vi för verktyg att använda? Vi kan välja politiker som tar tag i hållbarheten, men 2022 valde vi i Sverige att hellre sänka priset på bensin och diesel än att på allvar minska vårt beroende av fossila bränslen. Vi valde en regering som slaktade Naturvårdsverket, som skar kraftigt i folkbildningen och i presstödet, som lade ner Miljödepartementet och som har som huvudsakliga idé att klimatfrågan kan hanteras om ett par decennier med framtida, dyr, farlig och skattefinansierad kärnkraft. Så när vi väljer politiker är det inte säkert att de väljer hållbarhet före att fortsätta i den ohållbara utvecklingens spår. Det är också därför som samarbetet inom EU är så viktigt. När EU sätter ner foten betyder det något för 500 miljoner medborgare och för resten av världen som vill handla om EU. Därför blir EU-valet extra viktigt den 9 juni.
Att blunda löser inget problem The future, alias Sören Andersson, erbjuder navigering i den komplexa djungeln av hållbarhetsinformation, hjälpmedel och märkningar. Det är det fler som gör, naturligtvis. Inte minst min tidigare arbetsplats Ekocentrum, som nyligen uppdaterat sin upplevelseutställning och som hjälper olika besökare och kunder att närma sig hållbarhetsfrågorna med hjälp av inspiration, upplevelse och genom att beröra. I dessa fake-news-tider är trots allt verkligheten en bra stöttepelare. Det blir allt svårare för klimatförnekarna att förneka hur Ringsjön i Skåne översvämmas, eller hur vintertemperaturerna numera varierar på ett ovanligt sätt. Det går att blunda för klimatfrågan, men den försvinner ju inte bara för att några väljer att blunda.
Hierarkierna bromsar Allra värst är ändå den passivitet som lätt följer på att inte ta ställning. ”Man vet inte vad man ska tro”, är det många som säger och låter bli att agera. Någon på Titanic har hört att båten sprungit läck, men orkestern spelar ju fortfarande, så det är väl lugnt… Icke-agerandet som ett bekvämt sätt att slippa ta ställning, slippa ändra sin livsföring, slippa erkänna för sig själv och andra att man haft fel. Det svider naturligtvis att behöva förstå hur fel man tänkt. Det är också ett av skälen till varför större systemskiften ofta tar en generation att genomföra. De som byggt sin position i samhället på en kunskap som inte längre efterfrågas håller naturligtvis fast vid sin ursprungliga idé så länge det går. Och eftersom mycket av personalpolitik är hierarkiskt organiserad blir det ”fel” makthavare som rekryterar. Vem vill ge utrymme åt någon som har helt andra lösningar att erbjuda? Inte minst i den akademiska världen finns en tröghet. Vilket är väldigt synd eftersom det är de nya lösningarna som behöver ta plats nu när de gamla ledde oss så fel.
Vem håller koll på dagens ppm-siffra? För att återknyta till The Future och deras upplägg är det synd att exempelvis deras översiktliga och användbara referenssida med 45 olika internationella länkar och rapporter ligger undanstoppad på deras hemsida. Viktiga rapporter skulle behöva finnas lätt tillgängliga för en bred publik. Vi behöver tillgängliga fakta, sorterade och begripliggjorda, för en mängd olika målgrupper. Inte minst media behöver hålla sig uppdaterade, men även våra politiker, som tyvärr ganska ofta missar att läsa in sig på den uppdaterade forskningen. Kanske är problemet att det finns för mycket att ta del av. Informationsmängden och tillgängligheten dränker det värdefulla. Nu när alla kan kommunicera med alla, och även gör det, blir det lätt så att triviala företeelser döljer de allvarliga. Kändisars klädsel vid någon gala blir viktigare än att veta vilken ppm-nivå vi nått just nu. (426 ppm). (Se länktips nedan).
Länktips: The Future, en svensk sida med mycket information om hållbarhet. (Möjligen är idén att varumärkesskydda framtiden en tankemiss, men det är en annan diskussion). https://www.thefuture.se/ Och deras rapportsida, som är grafiskt snyggt uppställd. https://www.thefuture.se/resurser/
En gång i månaden borde Public Service intervjua någon av de forskare som arbetar med ovanstående diagram. För att fler ska förstå vad vi håller på med. Sex av de nio huvudkategorierna av planetära gränser är överskridna. Och ingenting tyder på att vi minskar belastningen eller håller på att korrigera för vårt felaktiga beteende.
”Varför sa ni ingenting?” Man kan förstå om kommersiella mediehus, som är beroende av annonsintäkter och en applåderande publik inte känner någon lockelse att tala om för publiken hur illa det är ställt. Men det finns rimligen ett samhällsinformationsuppdrag i botten för Public Service. Det borde man ta på allvar och regelbundet förklara för publiken hur verkligheten ser ut. Och bjuda in politiker att kommentera. Så att det blir tydligt vilka som säger ”Det är lugnt, vi fortsätter som vanligt.” och vilka som säger ”Det här är akut och allvarligt.”
Tipping points med oklar fortsättning ”Varför sa ni ingenting?” kommer det heta om några decennier när vi nått ett antal tipping points och helt okända konsekvenser för de system som tagit årmiljoner att formas. Och så kommer helt andra krafter att aktivera sig för att ”rädda vad räddas kan” av upparbetade förmögenheter, privilegier och ojämlika livsvillkor. Våldet lär eskalera i kölvattnet på alla kriser, vilket i sin tur skapar utrymme för auktoritära ledare…
Det är på riktigt Ska vi göra något behöver vi veta hur läget är. En gång i månaden, trettio minuter, en söndag kväll kanske, när folk dammsuger, planerar veckan eller gör annat på hemmaplan borde det rimligen finnas utrymme för en genomgång av något av de nio sakområden som Johan Rockström var först med att lansera och som nu kontinuerligt uppdateras av Stockholm Resilience Centre. De planetära gränserna är inte på låtsas, de handlar inte om att vinna i Mellot eller att göra flest mål i fotboll. De är på riktigt och de är överskridna. Klimatet nämns då och då i det mediala flödet, men som framgår av bilden ovan är klimathotet bara ett av flera systemhot mot den tillvaro vi tagit för given. Inser vi vidden?
Vill vi fortsätta resan? Ju längre vi blundar, ju längre vi struntar i att åtgärda problemen och ju längre vi envisas med att fokusera på fel saker desto svårare blir det att återställa balansen. Planeten ”klarar sig” alltid. Den kommer att justera olika processer precis som den alltid har gjort. Frågan är om vår civilisation vill fortsätta som passagerare eller om vi passivt låter oss svepas med av vår självförvållade artutrotning.
Greenwashing brukar det kallas när ett företag framställer en produkt eller en lösning som mer nyttig för klimatet eller för miljön än vad som är fallet. Det går att överdriva, att töja på sanningen och att välja jämförelsetal som kan blir mer vilseledande än upplysande. Nu har EU försökt ta tag i detta fenomen. Svenska forskningsinstitutet IVL har deltagit i arbetet och förklarar på länken nedan hur företag bör agera för att inte vilseleda, medvetet eller omedvetet. Fenomenet är lika gammalt som reklamen.
Det saknas motinformation Det är ju bra, kan man tycka, att EU sätter fingret på problemet. Men på ett plan är ju konsumenter och upphandlare alltid förlorare. Det finns ingen naturlig motinformation till den information och reklam företagen erbjuder. När Råd och Rön eller något statligt verk informerar om olika produkters eventuella skadlighet blir det bara små ljusglimtar i ett stort mörker. Konsumenterna har fått lita på olika miljömärkningar och certifieringar. Och inte ens alla dessa är alltid tillförlitliga.
Fast furniture och FSC Den fransk-tyska TV-kanalen ARTE har nyligen producerat en intressant film (länk nedan) som huvudsakligen handlar om ”Fast furniture”, som man jämställer med ”Fast fashion” och ”Fast food” i hur affärsmodellen ser ut. En miljömärkning som nagelfars i filmen är FSC, Forest Stewardship Council. FSC-märkning gäller regler för ett ansvarsfullt skogsbruk. Bekymret är att, som filmen visar, medlemsorganisationerna i FSC är de som lägger ribban för vad som ska kallas godkänt. Ett i grunden positivt instrument blir på så sätt en slags systematisk ”greenwash” av ett tveksamt eller ohållbart skogsbruk, eftersom branschen har ett så stort inflytande över verksamheten. Se gärna ARTE-filmen så blir kopplingarna tydliga.
Greenwashing på ett annat plan I samma film är det annars IKEA som står i skottgluggen. Hela IKEAs idé handlar om volymförsäljning till ett lågt pris. Att få produkter att hålla länge eller att minska resursuttaget är inget IKEA strävar efter. Och min reflexion blir att IKEA troligen försöker vinna tid när de etablerar sig på arenor som Retuna i Eskilstuna, eller när de introducerar ”Växelbruk” som ett sätt ta hand om kasserade arbetskläder och ge dem ett nytt liv. Det blir också slags greenwash, inte enligt EU:s lagstiftning, men på ett annat plan. När hela affärsmodellen bygger på att tillhandahålla ”Fast furniture” går det inte att låtsas att några små initiativ förändrar grunden för företaget.
Skicklig positionering Just IKEA har ju dessutom skickligt lanserat sig som ett svenskt företag, med en underförstådd berättelse om att smålänningar som Ingvar Kamprad är sparsamma och förstår ekonomi. IKEA har positionerat sig skickligt, minst sagt. Men vi som handlar där, ja jag måste erkänna att det blivit ett och annat från IKEA genom åren, har bidragit till att ”Fast furniture” har blivit ett problem. Och att IKEA inte finns på börsen gör ju också att den styrelse som tar besluten inte behöver lyssna på externa ägare. Man kan köra vidare så länge man ser det som lönsamt och rimligt. Nu siktar man på Sydamerika. Som om inte Amazonas redan var hotat.
Värde istället för vinst Greenwashing-lagen må vara bra, men problemet är att stora delar av den ekonomi vi låtit oss bli beroende av bygger på pris och vinst istället för värde.
Länktips: IVL sammanfattar rekommendationer angående den nya greenwashing-lag som EU vill införa. här
Sveriges Natur, som Svenska Naturskyddsföreningen ger ut, har en artikel om CCS som är läsvärd. (Länktips nedan). CCS har man talat om från oljeindustrins sida i decennier. Att fånga in och lagra koldioxiden som släpps ut. Inte minst Norge har haft en hög svansföring kring CCS. Det har låtit som om uppeldad olja skulle kunna stoppas tillbaka i gasform när oljelagren töms i Nordsjön. På ett plan är det säkert tänkbart. Men händer det något? Funkar det?
En promille Uppeldad olja bildar koldioxid. Två syreatomer kopplas till en kolatom. På köpet utvinns energi. När det brända kolet, i gasform ska pumpas tillbaka ner i jordskorpan tar det lite större plats än förut. De två syreatomerna behöver plats. Så redan där börjar problemen. Men det är mycket värre än så. Bara 1 promille av koldioxidutsläppen har teoretiskt någon plats att lagras. Enligt det internationella energirådet, IEA, fanns det 2022 kapacitet att lagra 45 miljoner ton koldioxid per år i världen. De övriga 999 promillena har ingen lagringsplats.
Luftslott Av de nämnda 45 miljoner ton koldioxid handlar 80 procent om kapacitet knuten till oljebolagens prioritering att få upp mer olja ur källor som nästan är tömda. ”Luftslott” kallar Sveriges Natur dessa resurser. Det är besvärande att Norge inte tar täten och sparar så mycket som möjligt av de återstående oljeresurserna till kommande generationer. Särskilt när vi i dagsläget inte har en fungerande teknik som kan hantera effekterna av alla koldioxidutsläpp.
Tekniskt finns frågetecken och utmaningar Gasen koldioxid behöver lagras under tryck för att ta mindre plats. Detta leder i sin tur till energianvändning för att skapa tryck och att pumpa gasen dit den ska. Ett ökat tryck sätter press på varje packning och varje koppling. Det blir då ännu viktigare att säkra upp hur tekniken konstrueras. Därmed dyrare förutom att det åtgår energi. Även transporterna av gasen kostar resurser och behöver säkras upp rent tekniskt. All teknik går sönder så det gäller att hitta rätt nivå för varje led i lagringstekniken.
Lönsamhet? En annan faktor är att lagringen tydligt behöver kopplas till en ekonomisk vinst. De energiföretag som tänker sig att satsa på CCS behöver kunna visa sina ägare att det är lönsamt. Att bara göra det som är bra duger inte i dagens samhälle. När Stockholm Energi funderar på att investera i CCS måste de fundera både en och två gånger på kalkylen. Det effektuttag som CCS-tekniken förutsätter minskar ju bolagets debiterbara intäkt. Kalkylen för CCS blir därmed extra kännbar.
Greenwash Hela talet om CCS känns som greenwash. Varför ägna tid åt något som i bästa fall täcker en promille av utsläppen? Det är troligen välbetalda lobbyister som ser till att CCS hela tiden kommer upp som en punkt på dagordningen. Greenwash, är nog det snällaste man kan kalla det. Och jag tror man kan lita på att Tidöregeringen kommer att lyfta fram CCS som en ”viktig del” av den ”plan” man har för klimatet. Vad Tidögänget tänker göra med de 999 övriga promillena utsläpp får vi nog aldrig veta.
Klimat- och miljöministern i den nuvarande regeringen satt i SVT:s 30 minuter igår och höll fast vid sitt påstående att hon har en plan och att Sverige ska klara klimatmålen. Jag kan inte påstå att hennes ”plan” för att nå målen känns övertygande. SVT skulle kunna använda ett annat format för att skapa klarhet i hur våra makthavare resonerar.
Använd det diagram som finns SVT skulle kunna visa och förklara för tittarna att det finns en grupp forskare som ägnat sig i snart tjugo år att identifiera var gränserna går för hur mycket människan kan påverka planetens olika system utan att jämvikten går förlorad. Det finns ett antal planetära gränser, kan man förklara, som vi behöver hålla oss inom för att inte olika system ska kollapsa. Och så kan man visa den här bilden som bygger på det som Stockholm Resilience Centre (SRC) brukar visa.
Bild baserad på diagram från Stockholm Resilience Centre
Förklara varje del lite kort Därefter kan man förklara för publiken hur forskarna sammanställt olika rapporter och på så sätt fått fram sammanvägda mätvärden om hur bra eller illa det står till. Så kan man visa den här bilden, helst steg för steg så att det blir tydligt. Kanske börja med ozon-skiktet och så gå varvet runt. Det finns, kan programledaren sammanfatta, all anledning att vara orolig. Vi har klimatet som skenar, vi har alla dessa olika överskridna gränsvärden som riskerar att drastiskt förändra planetens tillstånd. En miljon arter hotas just nu av utrotning, för att ta ett exempel.
Aktuell bild från Stockholm Resilience Centre
”Vad ställer du nu för fråga?” I studion sitter nu miljöministern och ser samma diagram som tittarna ser. Och får frågan från reportern: ”Vilken fråga ställer du till forskarna när du två gånger om året får den här dragningen? Vad är din första fråga till forskarna på Stockholm Resilience Centre?” Och med stor sannolikhet kommer en fråga om noggrannhet, avvikelsesiffror och hur många studier som rapporteringen vilar på samt om forskarna är försiktiga som IPCC, eller radikala som andra organisationer eller om man har tolkat värdena relativt neutralt. Och programledaren var beredd på denna fråga och har gett SRC:s svar. Så programledaren kan upprepa sin fråga: ”Vad är din första fråga till forskarna?”
Det blir mer nära verkligheten Tanken med detta upplägg är naturligtvis att flytta in de avgörande frågorna in i en kontext som blir mer verklighetsnära och tydlig för publiken. Vad vill en minister veta när forskarna uppdaterar ministern om läget? Och indirekt naturligtvis förutsätta att ministern vill bli och blir uppdaterad ett par gånger per år om hur allvarligt läget är, kanske tillsammans med GD och sakkunniga på Naturvårdsverket, så att deras kunskap vävs in i diskussionen med forskarna. För det är väl så det går till ????? Om inte är det en skandal.
Ännu en variant – med dramatisering och rollspel Detta upplägg borde vara intressant för tittarna. Det är svårt att veta exakt vad ministern kommer säga, men egentligen oavsett svar finns det intressanta följdfrågor. Ett ytterligare avancerat sätt att åskådliggöra det beslutsunderlag som ministern har är att dramatisera hela mötet. Ha en inspelad sekvens med några skådespelare som agerar minister och representanter på ett tänkt rapporteringsmöte. Och dramatiserad framställning där SVT pausar dramatiseringen precis innan ministern i det tänkta manuset ska ställa sin fråga till forskarna. Och i intervjun i studion fråga den ”riktiga” ministern vad hon tänker fråga och jämföra den frågan med dramatiseringens fråga. Det borde kunna bli ganska intressant TV.
Nu får tittarna själva bedöma vad som är möjligt Genom att flytta in gränssnittet mellan verkligheten och politiken i TV-rutan blir det mycket tydligare vilka kunskaper de besitter och vilka värderingar som vägleder politikerna. På köpet blir även medborgarna / tittarna uppdaterade på samma sätt som politikerna och får en förståelse för hur lätt eller svårt det kan vara att hitta en framkomlig väg för att hantera vår tids utmaningar. Och det kanske allra viktigaste: Inte slentrianmässigt fråga politikern hur hon tolkar diagrammet utan just få veta vad är det ministern ställer för frågor till forskarna. Där blir det plötsligt mycket tydligare var ministern står, hur mycket hon känner till och vad hon har för agenda för sitt agerande.
