När vi väljer parti i olika val är det inte enbart det partiets politik vi tar ställning till. Vi väger också in de värderingar som partiet står för. Och dessa i sin tur personifieras och kommuniceras av partiledaren. Det blir på så sätt en uppgift för partiledaren att med sin person företräda en hållning, en livsåskådning eller ett paket av ståndpunkter, som väljaren kan bejaka. Vem som företräder ett parti blir därför mer avgörande än många inser.
Janine, Amanda eller Annika
Miljöpartiet ska välja språkrör, den här gången kvinnligt sådant. Tre kandidater har känt sig manade att anta utmaningen. Var och en med kunskaper och erfarenheter som kan fungera i rollen som språkrör. Det som kommer att avgöra frågan är antagligen andra parametrar.
Igenkännandet avgörande
Oavsett vem det blir, och även med adress till andra demokratiskt sinnade partiledare, vill jag här kort dela med mig av ett tips. Väljarna utser på ett plan en representant, en företrädare för sig själv. Igenkänningen blir i det sammanhanget central. Man vill som väljare känna igen sig i den företrädare man utser. Att man som väljare kan räkna med att företrädaren säger sådant som man själv tycker är viktigt. Att den som får min röst tar ställning i olika frågor på ett snarlikt sätt som jag själv skulle gjort. Inte i alla frågor, men i de viktiga frågorna, de som gjorde att partiet fick min röst.
Handskakandet är inte bara symboliskt?
Hur lär man känna någon man inte har träffat? Hur kan man lita på någon som man inte har skakat hand med? (Det är förresten kanske därför man ser alla dessa bilder på handskakande amerikanska presidentkandidater från förr som snabbt hälsade på sina väljare…?) Jag tror att en pusselbit i detta handlar om att dela med sig av erfarenheter.
I bästa fall kunde alla sju komma cyklande samtidigt
Om jag (vilket självklart inte kommer att ske) skulle kandidera skulle jag när det passar flika in korta bilder av hur jag växte upp. Det kan räcka med att infoga en kort mening om att ”jag vet hur det är när sista bussen hem har gått och det inte syns till någon telefonkiosk att använda”. Eller ”jag var så glad när alla vi 13-14-åringar i byn kunde samlas på en gång på fotbollsplanen som låg tre-fyra kilometer bort och spela lite boll, alla sju. Och till och med Lars-Göran fick vara med en stund, trots att hans pappa alltid ville att han rensade i växthuset. Och Hans-Åkes lillebror Bengt fick vara med, trots att han bara var 12 år och även Peter var med, trots sin medfödda skada. Och i bästa fall var grusplanen rensad från ogräs och mopedgänget av 16-17-åringar inte var där…”
Sockerbetor i ösregn
Eller kanske skulle jag kunna flika in någon gång om brödbilen, fiskbilen, slaktarn och bryggarbilen som kom en gång i veckan och kunde ha tid att prata om annat än de varor de sålde. Eller minnas betesskörden på de skånska leråkrarna, hur kvinnorna låg på knä i rader i ösregnet och högg blasten av sockerbetorna med sina machete-knivar så sent som på 60-talet. Bara för att dela med mig av sådant som fastnat i minnet och som naturligtvis har präglat mig på ett medvetet och ett undermedvetet plan.
Att synliggöra omdömesförmågan
Det vi bär på som outplånliga och värdefulla minnen utgör troligen hörnstenar i vem vi till slut blir och vad vi tycker är viktigt. Och ska man förstå en annan människas omdöme behöver nog dessa hörnstenar synliggöras.
Vilka upplevelser som fick Åkesson att dras till uniformsklädda stöveltrampare på 90-talet vill jag däremot inte veta.
