Tag Archives: Demokrati

Hur ska media hantera SD?

Posted on by
Reply

TV4 och Kalla Faktas avslöjande av SD:s trollfabrik har valsat runt några dagar i media. Regeringen Kristersson har inte bestämt sig om man har förtroende för Jimmie Åkesson. Johan Pehrsson vill se en uppförandekod, där partierna lovar att inte använda sig av anonyma konton. Socialdemokraternas partisekreterare Baudin vill naturligtvis se skarpa åtgärder och lyfter det säkerhetspolitiska perspektivet, där desinformationen ju kan användas för att bidra till det ökade terrorhotet mot Sverige, när vilseledande och felaktig information studsar runt i internationella medier. Oppositionen reagerar starkt. Att destabilisera Sverige tycks ju vara ett mål för SD och är inget att bara låta passera.

Uppgivenhet, likgiltighet eller…?
I P1:S Studio Ett den 20 maj fanns ett inslag om trollfabriks-härvan. (Länk se nedan). Det som fångade mitt intresse var hur ointresserad och nästan likgiltig politik-kommentatorn Fredrik Furtenbach lät. Hans kommentarer finns mellan cirka 13:30 och 16:40 i programmet. Furtenbach säger där att ”Luften verkar gå ur den här affären nu om inga nya avslöjanden kommer fram. Om det bara blir en strid mellan det röda och det blå laget så försvinner trycket och nyhetsvärdet i det”.

Hur förändrar avslöjandet medias arbetssätt?
Studio-Ett-reportern försöker ställa rätt frågor, men Furtenbach tycks rycka på axlarna och anse att affären snart är överspelad och valrörelsen inför 9 juni kan ta fart på allvar. Business as usual verkar vara vad han ser framför sig. En fråga som hade kunnat passa in i inslaget är hur det påverkar Sveriges Radios arbete och konkreta arbetsmetoder, intervjuer och annat när nu Åkesson så tydligt i sin motoffensiv utmålar media till fienden, att det pågår en konspiration mot SD, något som Åkesson ser som det verkliga problemet osv. Går det att intervjua SD-företrädare på samma premisser som övriga partier? Är det rimligt att SD deltar i debatter på samma villkor som de demokratiska partierna… osv?

Hur ska media hantera sitt uppdrag?
Vad innebär SD:s förhållningssätt för hur media ska hantera sitt uppdrag? SD vill ju uppenbarligen inte bli granskade, eftersom man anstränger sig att förneka förekomsten av anonyma konton, man internt blir upprörda när en dator lämnas in på reparation (och i ”orätta händer” skulle kunna avslöja vad som pågår), när man ständigt döljer hur tätt SD och kanalen Riks samarbetar osv. Hur ska media förhålla sig till att sju partier är överens om de demokratiska spelreglerna medan det åttonde, SD, har helt egna regler för hur det politiska samtalet ska föras och hur sambandet mellan maktutövning, förtroendeuppdrag, granskning och rapportering ser ut i en demokrati?

Luften har gått ur…?
Intrycket av Furtenbachs kommentarer är att han gärna ser att stormen bedarrar och frågan om SD:s antidemokratiska metoder läggs till handlingarna, eftersom om inget nytt händer försvinner trycket och nyhetsvärdet, som han säger. Har han helt missat att kartan inte längre stämmer med verkligheten? Sju partier vet att det åttonde inte bryr sig att följa de demokratiska spelreglerna och Ekots politik-kommentator kan bara konstatera att ”luften verkar gå ur den här affären”.

Ska sju partier acceptera det åttonde partiets sabotage?
Furtenbach säger dessutom att M och KD verkar ha funnit sig i att SD har anonyma konton och de nöjer sig med några små symboliska eftergifter. Samarbetet är det viktiga, konstaterar Furtenbach. Och tycks därmed nöjd med att demokratins fundament ruckas av ett antidemokratiskt parti. Det naturliga vore väl att åtminstone värna den egna yrkesrollen, journalistikens plats i det demokratiska systemet, där transparens, ärlighet och ansvarsutkrävande är centrala delar. Kan vi ha ett politiskt landskap där det åttonde partiet benämner de sju andra, media och andra motståndare för ”klägget”? Vart leder den attityden? Måste de sju partierna acceptera att det åttonde strävar efter att ändra det demokratiska systemet? Och Furtenbach konstaterar bara att ”luften verkar ha gått ur den här affären”. Det är väl snarare han själv som tycks ha resignerat.

Vänsterliberal = demokratiskt sinnad
Att problemet med Åkessons attityd är påtagligt framgick också av en debatt i SVT Aktuellt häromdagen, då Magdalena Andersson (i studion) och Jimmie Åkesson (på länk) skulle debattera affären. Åkesson fortsätta där sitt generalangrepp på de partier han betecknar ”vänsterliberala” och att det egentligen var hans parti som var offret och att han bara ägnat sig åt humor och satir, korridorsnack och annat. (”Vänsterliberal” är f.ö. ett ord som egentligen betyder ”demokratisk sinnad” på SD-språk, men det kan han inte säga utan att själv framstå som den antidemokrat han är).

Rama in utfrågningar tydligare
Media måste generellt tänka på att rama in debatter bättre, när SD ska medverka. Kanske visa tydliga siffror och grafik innan frågor ställs, eftersom SD gärna bluffar i direktsändning och påstår saker som inte stämmer. Media måste lära sig att det åttonde partiet inte har ett ärligt uppsåt och inte spelar det politiska spelet på samma villkor och med samma metoder som de sju övriga. Och uppepå detta det säkerhetspolitiska dilemmat med ett höjt terrorhot, påeldat av justitieutskottets ordförande.

Länktips: Studio Ett 20 maj, https://sverigesradio.se/avsnitt/2385777#631

Fredrik Furtenbach i en intervju på nyhetsplats, med ungefär samma budskap som i Studio Ett-inslaget: https://sverigesradio.se/artikel/furtenbach-trollfabriksskandalen-gar-mot-ett-antiklimax

Nättrollen skadar demokratin

Posted on by
Reply

TV4 Kalla Fakta har gjort ett wallraff-reportage inifrån SD och deras Riks-redaktion. Del ett av reportaget sändes den 7 maj och del två sändes den 14 maj. (Se kommentar längst ner). Man kan redan nu konstatera att det som har hävdats av bland andra tidningen ETC stämmer. SD har personal som har som uppgift att konsekvent vilseleda och sprida osanningar på sociala medier. Det som brukar kallas trollfabrik är precis vad de organiserar. Nättrollen gör allt vad de kan för att störa och förstöra en seriös diskussion, sprida lögner, hat och förakt för andra åsikter. Trollen underminerar därmed effektivt en fungerande demokrati, som bygger på respekten för olika åsikter.

SVT missade att koppla partiledardebatten till folkbildning om EU
De auktoritära krafterna i världen tar allt större plats. Höger- och ytterhögerpartier vinner röster på sina enkla budskap. Några av dem är kompisar med Putin. Några av dem sitter bekvämt i Rosenbad och talar om för Tidöregeringen vad de vill att regeringen ska göra. Samtidigt som de underminerar det demokratiska samtalet, skrämmer motståndare till tystnad och påverkar hur Public Service värderar nyheter och debattpunkter. Förskjutningen är tydlig. Och SVT missade återigen den 5 maj, när de hade partiledardebatt, att tydliggöra vad EU beslutar och vilka frågor som EU-valet bör handla om. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att konkret synliggöra för väljare vad vi egentligen röstar om den 9 juni. Man kan allt oftare notera hur SVT avstår att utmana SD. Det är intressant att det var TV4 och inte SVT som wallraffade.

MIxen av sanning och lögn är förödande
Särskilt som unga människor tenderar att få information från plattformar av typen Tiktok och Instagram är det extra allvarligt att Public Service inte anstränger sig mer för att tillhandahålla grundläggande kunskap om hur världen ser ut, hur den styrs och vilka alternativ vi som medborgare har. När SD och deras olika organ systematiskt sprider falsk information leder det lätt till passivitet. När olika uppgifter florerar avvaktar många och ”vet inte vad de ska tro”. Resultatet av en blandning av sanning och lögn blir lätt att väljarna avvaktar. Istället för att sätta sig in i sakfrågor drar sig folk för att ta ställning och skyller på att de inte vet så mycket.

Jorden har feber
Man kan ju fundera på hur de gör med sitt eget kylskåp. Om det luktar illa från någon maträtt, avvaktar man då? Eftersom man inte vet om det är mjölken som surnat eller osten som möglat. Det är naturligtvis enklast att bara låta allt stå. Eller om det luktar bränt från ugnen. Hur ska vi få folk att agera och reagera på påhopp och dumheter på samma sätt som när något luktar illa i köket? Eller när skogen brinner, översvämningarna drabbar oss, stormen skadar hus och träd… förstår vi inte att jorden har feber? Jorden har 38,5 grader nu (om vi översätter till människans temperatur). Jorden mår inte bra. Och det finns inget snabbt sätt att få ner febern. Vi måste göra något innan det är för sent. Men desinformatörerna på högerkanten vill ha en stor kris, så att deras dröm om att statens våldsmonopol kan sättas in för att ”återställa ordningen” med undantagstillstånd och militär på gatorna.

I förlängningen
Steg för steg undermineras tilltron till samhället och till värdet av en genuin debatt. SD vill inte ha demokratisk debatt. De anser sig ju ha rätt och de tar sig mycket gärna rätten att få rätt. Det är dit vi är på väg. Och Tidögänget tycker det är OK. De vill hellre umgås med antidemokrater på högersidan än med demokratiskt sinnade partier som betecknar sig vänster eller gröna.

Tillägg 14 maj
Del två av TV4:s Kalla Fakta den 14 maj beskrev ännu mer i detalj hur konsekvent SD:s kommunikationsavdelning arbetar för att förvränga debatten, plantera falska påståenden och ägna sig åt deep fake med hjälp av AI. SD är inte intresserade av en demokratisk debatt eller ett rent spel. Hela upplägget handlar om att fånga unga människors sympatier, gärna med hjälp av ”humor” och förlöjligande av de andra partierna, som av SD helt enkelt kallas de vänsterliberala. TV4:s wallraffande var konsekvent och skickligt utfört. Det lär innebära något journalistiskt pris framöver. Men att tro att Tidösamarbetet faller på avslöjandet är nog ändå att hoppas för mycket. Det är snart sommar och allt bleknar bort. Den hårda SD-kärnan kommer naturligtvis finnas kvar och om några månader kommer Ulf Kristersson säga att han har fått de svar han ville få. Så Tidö-spelet kan fortsätta ungefär som förut. Förlorare är vi alla och vår demokrati.

Lyssnat: B-M Mattsson i en podd om USAs demokrati

Posted on by
Reply

Britt-Marie Mattsson är en senior journalist på Göteborgs-Posten som länge har bevakat USA. Hon medverkar i ett poddavsnitt från Medier och Demokrati (se länktips nedan) som jag lyssnat på. Hon beskriver flera av de problem USA:s demokrati har att hantera sedan Trump på allvar tog plats på den politiska scenen och fortfarande gör anspråk på att få dominera.

Fox News saknade moralisk kompass
På en knapp timme hinner Britt-Marie Mattsson berätta mycket om det amerikanska valsystemet och hur flera medier i USA hellre kryddade sin rapportering med Trumps falsarier än rakryggat tog avstånd från de lögner Trump spred. Men också hur medierna, framför allt Fox News, numera justerat sin rapportering en aning efter att domstolsutslag kostat dem ansenliga belopp. Money talks. Lite sorgligt, kan jag tycka är att det är pengarna, intäkterna från ”klicken” respektive böteskostnaderna som styr hur Fox och andra agerar, inte någon slags journalistisk princip om att ge publiken sanningsenlig information på ett korrekt sätt.

Man måste vara rik i USA för att bli politiker
Några saker saknar jag i det Britt-Marie Mattsson beskriver. Dels hur hela det politiska fältet på flera nivåer är beroende av ett starkt ekonomiskt stöd. Det är näst intill omöjligt att bedriva en valkampanj utan att vara rik eller att locka starka ekonomiska intressen att backa upp en viss politiker. Och ska rika personer, särskilt företagsledare, investera i en kampanj vill de naturligtvis ha något i retur. Systemet blir på så sätt halv- eller helkorrupt, eftersom företag på så sätt ”köper sig” politiker i kongressen eller till guvernörs- eller presidentposter. Det är en handfull unga kvinnor som lyckats ta sig till representanthuset, men de utgör undantag. Mest känd är väl Alexandra Ocacio-Cortez. (Se artikel i länklistan nedan).

Nikki Haley försvann  ─  för gott?
Jag saknar också ett par ord om det republikanska partiet, hur det har kidnappats av Trump och hans likar och att partiet inte tycks förmå hitta något sätt att lösgöra sig från denna högerpopulistiska gren av partiet, som Trump personifierar. Det hade också kunnat vara intressant att höra hur Britt-Marie Mattsson ser på hur Nikki Haleys kampanj ändå delvis lyckades fånga den del av det republikanska partiet som inte står ut med Trumps lögner och överdrifter. Och hur medierna i USA förhåller sig till Nikki Haley. Är hon fortfarande intressant eller är hon ”förbrukad” sedan hon förlorat dragkampen med Trump om att bli nominerad till att vara republikanernas presidentkandidat? Och hur ser medierna i USA på de politiker som försöker gå i Trumps fotspår? Det hade också varit intressant att höra mer om.

NATO och ”Trump nr 2”
Hur ser det ut framåt? Kommer ”Trump nummer 2” att vara ännu mer extrem eller vilken riktning tar högerpopulismen och nationalismen? Särskilt mot bakgrund av den roll USA spelar i NATO, som Britt-Marie Matsson berör, hade detta varit intressant att höra mer om. Särskilt som många i Sverige har kopplat NATO-inträdet till en ökad trygghet, en trygghet som kanske inte finns kvar om Trump eller en Trump-kopia vinner ett presidentval. Kommer NATO att kunna fortsätta att spela en roll i försvaret av demokratin om USA slår in på en linje, där de demokratiska institutionerna tappar i betydelse och utrymmet för den fria pressen minskar?

Hur klarar sig medierna i det nya landskapet?
Det kunde också ha varit intressant att höra om CNN, CBS och de andra stora TV-bolagen och nyhetsförmedlarna. Klarar de att finnas kvar i det nya medielandskap som växer fram, där sociala medier spelar en allt större roll? Och när traditionell annonsfinansiering inte längre håller bolagen flytande? Finns det någon som talar om Public Service i USA? Man skulle ju kunna tänka sig att någon i USA hört hur BBC fungerar i Storbritannien och inser att det finns ett värde i att förmedla någorlunda korrekt information och riktigt nyhetsflöde i dessa orostider. Det spelar ju bara USA:s fiender i händerna om allmänheten vilseleds. Ska Putin vinna mot USA genom desinformation?

Meningsmotståndare och media får inte ses som fiender
Ska jag nämna något av det värdefulla Britt-Marie Mattsson förmedlade så var det väl bilden av den tunna is som demokratin utgör. Den är skör, demokratin, precis som nattgammal is och det gäller att gå försiktigt fram. Hon nämnde också flera gånger hur Trump beskrev journalister som sina och sina väljares fiender. Där satte hon fingret på en avgörande fråga. Om meningsmotståndare och journalister beskrivs som fiender, som ska bekämpas finns ju ingen tolerans kvar för andras åsikter. Respekten för olika åsikter och rätten att framföra dem är hörnstenar i demokratin. Möjligen hade Britt-Marie Mattsson kunnat utveckla de tankarna ytterligare, hellre än att fastna i detaljerna om hur lite folk det var när Trump svors in som president 2017. Om redaktionen bakom podden spelat in 2 timmar och klippt ihop det viktigaste av det som sades hade kanske innehållet sett lite annorlunda ut. Bara ett tips….

Länktips: Medier och demokrati poddavsnitt. https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sites/default/files/2024-04/podd-britt-marie-mattsson.mp3

Länktips: Artikel om Alexandra Ocacio-Cortez: https://www.etc.se/utrikes/alexandria-ocasio-cortez-det-haer-handlar-om-att-ha-en-enad-front-mot-fascismen

Om att räknas och bli ett tidsdokument

Posted on by
2

Aftonbladet har en ledartext som jag läste idag. Och som handlar om den ”folkräkning” Tidöavtalet stipulerar ska äga rum, ett ord som troligen står med för att SD ska känna sig nöjda. Skatteverket kollar varje år upp var 5000 personer bor, sägs det i ledaren. Med den takten tar det två tusen år att räkna 10 miljoner svenskar. Läs gärna ledaren, se länktips längst ner.

Det är många som inte räknas
Man skulle kunna förlänga resonemanget i ledaren genom att hävda att det finns många som inte räknas i Sverige. Som de hemlösa, de utslagna, de som kämpar mot tuffa odds av olika slag. Eller vardagshjältar som aldrig får en tanke eller omtanke. Ensamstående föräldrar som kämpar för att få tillvaron att fungera. Arbetslösa, sjukskrivna, bortglömda, utanför-systemet-personer som tas om hand av anhöriga osv. Det är många som inte räknas.

Du har bidragit till ….
En annan tanke är att ”samhället” någon gång hör av sig till medborgarna och tackar för insatsen. Kanske vid pensioneringen. ”Tack för att du bidragit med X kronor till att vi byggt Y km väg, ordnat Z skolundervisningstimmar eller kunnat behandla Q patienters sjukvård under alla dessa år.” (Där X ersätts med ett verkligt belopp från deklarationer och fördelas mot snittkostnaderna för olika insatser enligt Y, Z eller Q). Eller mer stillsamt bara ett ”Tack för en värdefull insats för att göra vårt samhälle bättre”, eller vad som nu är lämpligt att skriva. Men ett erkännande, ett tack, en lite symbolisk hälsning från ”det offentliga” som faktiskt visar att den enskilda personen betyder något, att han eller hon räknas.

Hej och tack
Skulle man skicka en hälsning till alla svenskar när de börjar ta ut pension skulle det i genomsnitt handla om kanske 300-400 brev om dagen. Och eftersom vi har koll på personnummer, adresser och pensionsutbetalningar skulle väldigt mycket kunna automatiseras. Till och med brevets text skulle ganska lätt kunna justeras så att varje person tilltalas med sitt förnamn. Ungefär som mer riktad reklam redan gör. Man skulle t.o.m. kunna kanalisera dessa utskick via en grupp motiverade frivilliga, som skulle kunna handskriva en hälsning på varje kuvert. Fler är det inte.

Ett tidsdokument
Några skulle till och med kunna be om ett kort svar från målgruppen. ”Vad vad bäst i ditt liv så här långt?” eller ”Berätta gärna om något du är stolt över.” Så skulle vi kunna samla in folkets historier innan de försvinner. Om sådant som aldrig blir nyhetsrubriker, skandaler eller löpsedlar. Men som sammantaget skulle kunna bli ett tidsdokument över vårt samhälle. Och alla skulle få en känsla av att betyda något. Att räknas med.

Länktips: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/5Bmj7X/jimmie-akessons-folkrakning-blev-en-delningsbild-pa-x?utm_source=iosapp&utm_medium=share

Se upp med de små stegen

Posted on by
Reply

Mikael Ribbenvik, tidigare generaldirektör på Migrationsverket, har skrivit en bok om sina år på myndigheten. Han fick sluta när Tidöregeringen trädde till. Jag har inte läst boken, men sett en intervju med Ribbenvik. Vi ska vara tacksamma för det system vi har med myndigheter, som följer lagen och där politiker inte lägger sig i myndighetsutövningen. När nu Tidögänget byter ut generaldirektörer och andra makthavare enligt den agenda SD driver, finns det all anledning att hissa varningsflagg.

En hel rad med generaldirektörer och nyckelpersoner har fått gå
Carin Jämtin fick sluta på SIDA. Tomas Kåberger byttes ut från sina olika poster i Vattenfalls styrelse och i regeringens Delegation för Cirkulär ekonomi. Utredaren Marika Åsbrink hade kvar en månad på sin utredning men fick inte möjlighet att slutföra den. Hon utredde förbättrad arbetsmarknadsetablering för utrikesfödda kvinnor och det var naturligtvis inget Tidögänget ville behöva ta ställning till. Och självfallet bytte Tidöregeringen ut Strålsäkerhetsmyndighetens generaldirektör Nina Cromnier så fort som möjligt våren 2023, innan hennes förordnande gick ut. Enligt uppgift för att myndigheten på ett bättre sätt ska kunna tillståndspröva ny kärnkraft. I klartext självfallet för att lättare kunna få ny kärnkraft godkänd. Polismyndigheten fick också en ny generaldirektör, helt i linje med vad SD krävt. Och nu i april byter regeringen ut Göran Persson från LKAB:s styrelse. Det är inte kvasten som går, det handlar snarare om utrensning. Och vem som skriver dagordningen för regeringen är tydligt.

Aktivistiska generaldirektörer?
När det blev klart att Mikael Ribbenvik inte får fortsatt förtroende som generaldirektör för Migrationsverket twittrade SD:s Björn Söder på det som heter X att det är bra att asylaktivisterna städas bort från myndighetssverige. Markeringen är direkt olämplig och illavarslande. Ribbenvik har varit 24 år på det verk han lett. Politiken har svängt i olika riktningar och som tjänsteman är det myndighetschefens uppdrag att verkställa det politiken beslutar. Naturligtvis inom de lagar som stiftats. Och alla som har följt migrationspolitikens olika turer kan konstatera att verket har följt sina instruktioner.

Parentes
Ibland har kanske verket agerat lite väl bokstavligt, men det är ett annat bloggtema för ett annat tillfälle. Kollisionen mellan lagstiftningens generella perspektiv och en rimlig individanpassad medmänsklighet kan vara viktig att lyfta någon gång. Att som barn utvisas ensam efter alla nio levnadsår i Sverige är ett sådant fall, som kan illustrera hur regler och verklighet inte alltid fungerar ihop. Men det är som sagt ett annat tema.

Risk att förvaltningar och därmed demokratin undermineras
Söders kommentar illustrerar hur ytterhögern tänker. Uppenbarligen vill de ha lojala tjänstemän som tolkar lagen på ett för dem ”lämpligt” sätt. Om det är någon som kan kallas aktivist är det väl medlöparna till de krafter som vill underminera demokratins fundament, inte den som försvarar den svenska förvaltningstraditionen.

Vi har all anledning att vara observanta på de små steg som tas av Tidögänget för att försvaga demokratin. Ofta utan att de får medialt genomslag.

Länktips: https://www.folkbladet.nu/2023-02-20/fragan-om-generaldirektorerna-ar-tidoavtalets-forsta-omma-ta

Hörnstenar för förtroende

Posted on by
Reply

När vi väljer parti i olika val är det inte enbart det partiets politik vi tar ställning till. Vi väger också in de värderingar som partiet står för. Och dessa i sin tur personifieras och kommuniceras av partiledaren. Det blir på så sätt en uppgift för partiledaren att med sin person företräda en hållning, en livsåskådning eller ett paket av ståndpunkter, som väljaren kan bejaka. Vem som företräder ett parti blir därför mer avgörande än många inser.

Janine, Amanda eller Annika
Miljöpartiet ska välja språkrör, den här gången kvinnligt sådant. Tre kandidater har känt sig manade att anta utmaningen. Var och en med kunskaper och erfarenheter som kan fungera i rollen som språkrör. Det som kommer att avgöra frågan är antagligen andra parametrar.

Igenkännandet avgörande
Oavsett vem det blir, och även med adress till andra demokratiskt sinnade partiledare, vill jag här kort dela med mig av ett tips. Väljarna utser på ett plan en representant, en företrädare för sig själv. Igenkänningen blir i det sammanhanget central. Man vill som väljare känna igen sig i den företrädare man utser. Att man som väljare kan räkna med att företrädaren säger sådant som man själv tycker är viktigt. Att den som får min röst tar ställning i olika frågor på ett snarlikt sätt som jag själv skulle gjort. Inte i alla frågor, men i de viktiga frågorna, de som gjorde att partiet fick min röst.

Handskakandet är inte bara symboliskt?
Hur lär man känna någon man inte har träffat? Hur kan man lita på någon som man inte har skakat hand med? (Det är förresten kanske därför man ser alla dessa bilder på handskakande amerikanska presidentkandidater från förr som snabbt hälsade på sina väljare…?) Jag tror att en pusselbit i detta handlar om att dela med sig av erfarenheter.

I bästa fall kunde alla sju komma cyklande samtidigt
Om jag (vilket självklart inte kommer att ske) skulle kandidera skulle jag när det passar flika in korta bilder av hur jag växte upp. Det kan räcka med att infoga en kort mening om att ”jag vet hur det är när sista bussen hem har gått och det inte syns till någon telefonkiosk att använda”. Eller ”jag var så glad när alla vi 13-14-åringar i byn kunde samlas på en gång på fotbollsplanen som låg tre-fyra kilometer bort och spela lite boll, alla sju. Och till och med Lars-Göran fick vara med en stund, trots att hans pappa alltid ville att han rensade i växthuset. Och Hans-Åkes lillebror Bengt fick vara med, trots att han bara var 12 år och även Peter var med, trots sin medfödda skada. Och i bästa fall var grusplanen rensad från ogräs och mopedgänget av 16-17-åringar inte var där…”

Sockerbetor i ösregn
Eller kanske skulle jag kunna flika in någon gång om brödbilen, fiskbilen, slaktarn och bryggarbilen som kom en gång i veckan och kunde ha tid att prata om annat än de varor de sålde. Eller minnas betesskörden på de skånska leråkrarna, hur kvinnorna låg på knä i rader i ösregnet och högg blasten av sockerbetorna med sina machete-knivar så sent som på 60-talet. Bara för att dela med mig av sådant som fastnat i minnet och som naturligtvis har präglat mig på ett medvetet och ett undermedvetet plan.

Att synliggöra omdömesförmågan
Det vi bär på som outplånliga och värdefulla minnen utgör troligen hörnstenar i vem vi till slut blir och vad vi tycker är viktigt. Och ska man förstå en annan människas omdöme behöver nog dessa hörnstenar synliggöras.

Vilka upplevelser som fick Åkesson att dras till uniformsklädda stöveltrampare på 90-talet vill jag däremot inte veta.

En väg ut ur misstrons grepp?

Posted on by
Reply

Hans Abrahamsson är en inspirerande talare. Den 13 mars lyssnade jag till honom igen för att bli lite uppdaterad och känna en viss hoppfullhet inför alla de utmaningar vi står inför. Jag vet att jag skrev om det Hans berättade ganska nyligen, men den här gången fångade jag upp ett par nya tankar, som är värda att förmedla vidare. Kanske kan Hans visa oss vägen ut ur rädslans och misstrons grepp?

Inramning
Göteborgs Internationella Miljöpris instiftades av Göran Johansson på sin tid, påhejad av Carl Bennet och Stefan Edman. Numera kallas priset Win-Win Award och Hans talade i samband med att de nominerade till årets pris presenterades på en ”Urban Lunchtime”, då en del av de som arbetar och arbetat med hållbarhetsfrågor också hörsammat inbjudan. Det var några bekanta namn på plats, förutom Hans, som det var roligt att växla några ord med. (Länktips till priset nedan).

Hans Abrahamsson hade mycket att berätta
Inkludering och medborgardialog är viktiga förutsättningar för fred. Vi ser hur tilliten brister och framtidstron vacklar. Känslor och rädslor spelar en allt större roll i politiken och i samhällsdebatten. Bristen på förutsägbarhet skapar en grogrund för högerpopulismen, som bryter fram på många ställen. Omställning kräver en slags förutsägbarhet. Från A till B. Men vi rör oss, menar Hans Abrahamsson, mot ett okänt mål och en ökad komplexitet.

Aktuellt exempel från den 10 mars i DN
Att det finns många som ogillar Tidögängets politik framgår av den debattartikel i DN som Hans Abrahamsson hänvisade till, där tidigare partiledare för Folkpartiet, Bengt Westerberg, och Kristdemokraterna, Alf Svensson, vänder sig mot de vägval som gjorts, framför allt när det handlar om synen på invandrarnas roll i samhället. (Se länktips nedan). Debattartikeln lyfter fram värdet av det arbete som många från andra länder bidrar med och avslutas med orden ”Problem ska inte förnekas, men våra besluts­fattare måste ge en mer nyanserad och rättvisande bild av invandringen och angripa de verkliga problemen. Den politiska debatten måste bygga på fakta och samtidigt värna humanism och solidaritet i en allt oroligare värld.”

Medskapandet är nödvändigt
Hans Abrahamsson betonar att problem bara kan formuleras tillsammans med medborgarna och att inkludering är helt avgörande. Även myndigheter behöver bli bättre på att prata med varandra. När makthavarnas tolkningsföreträde ges förtur riskerar besluten att bli fel. Det behövs sociala hållbarhetsanalyser med ett 360-graders-perspektiv, där alla lyssnar på varandras verklighetsbilder och idéer. Idag surrar det alltför många rykten i omlopp och de homogena grupperingarna behöver växa till heterogena och medskapande grupper.

Hans Abrahamssons bild till vänster

En liten inflikad kommentar
Jag kunde inte låta bli att se likheterna mellan en av delbilderna Hans Abrahamsson visade och en av de bilder för samverkan och dialog som jag använde för 7-8 år sedan. (Min enkla bild till höger). Man är sällan ensam om en idé. Och när tillräckligt många delar en tanke har den kanske förutsättningar att förverkligas.

Hinder och motkrafter
Det finns ett antal hinder som vi ska vara observanta på, menar Hans Abrahamsson. Mentala hinder, oviljan att förändra maktdelningen, svårigheter att fånga upp idéer utanför strukturerna, förväntningar inom ramen för rådande rollfördelning men framför allt den bristande tilliten som tar sig olika uttryck. Och ovanpå det en slags formaliserad uppgivenhet som tar sig olika uttryck. Fallet med en kommunpolitiker som medvetet åsidosätter grundlagen med motivet att det inte finns några sanktioner inblandade låter minst sagt illavarslande i dessa halv-auktoritära tider.

Språklig förskjutning
Förskjutning i språket är också förrädiskt, hur ord medvetet får en ny innebörd. ”Förebyggande” på Tidö-svenska handlar om avskräckande straffskärpningar, inte att stärka civilsamhället, folkbildningen eller det sociala kittet i stadsdelar. Hur språket tappar sin innebörd är förrädiskt.

Tillväxt till varje pris har visat sig leda fel 
Avslutningsvis summerade Hans Abrahamsson genom att beskriva de fyra nya hörnstenar som vi behöver bygga utvecklingen på. Det handlar om målstyrning, om inkludering, om medskapande och gemensam handling (att göra tillsammans). Kanske kan man formulera det så här: Där marknaden och andra krafter sorterar oss i vinnare och förlorare, i ett vi och dom, behöver vi anstränga oss att formera ett inkluderande vi, som gemensamt tar ansvar för framtiden. Kanske lättare sagt än gjort. Men ändå viktigt att det blir formulerat. Vi blir inte rikare för att andra blir fattigare.

Länktips: Win Win Award, som tidigare hette Göteborgs Internationella miljöpris. https://www.winwinaward.org/

En debattartikel som Hans Abrahamsson tipsade om: https://www.dn.se/debatt/pinsam-politisk-tavling-i-harda-tag-mot-flyktingar/

Länktips till mer självstudiematerial från Hans Abrahamsson: www.omvarldskunskap.se

NATO och två frågor som inte ställs

Posted on by
Reply

Så är vi då med i NATO. Det tog två år. Turkiet och Ungern gjorde vad de kunde för att dra nytta av att Sverige behövde ländernas uttalade stöd för att bli medlem. Vi lär se mindre av Ungern-kritik från Sverige de närmsta åren och när det gäller den kurdiska situationen lär Sveriges röst bli näst intill tystad. Men det finns åtminstone två saker som svenska journalister varit förvånansvärt tysta kring och inte ställt frågor till makthavarna om.

Synergierna motiverar Storbritannien och Frankrike
Den ena frågan är den uppenbara kopplingen mellan atomkraft och atomvapen. Den energi som utvecklas vid vapenanvändning och vid energiproduktion bygger på samma teknologi och förutsätter snarlik kompetens för kvalitetssäkring och upphandling. Ett motiv för kärnvapenländer som Storbritannien och Frankrike att hålla liv i den dyra fredliga användningen (kärnkraft) är att ta till vara synergierna mellan de båda användningsområdena. Det behövs kompetens och forskning för att ”vara på tårna” på vapensidan.

Inga frågor ställs om kopplingen
Det är därför ingen tillfällighet att det svenska NATO-avtalet inte innehåller något som förbjuder atomvapen på svensk mark (så som Norge och Danmark har). Anledningen är naturligtvis att anhängarna till både NATO och till atomkraft vill låta tidigare Asea Atom numera Westinghouse och andra företag möjlighet att verka på denna marknad. I Rosenbad kan det också finnas personer som ser möjligheten att med hänvisning till NATO-samarbetet ”gömma undan” statligt stöd till den typ av forskning som syftar till både mer atomvapen och mer atomkraft. Men ingen journalist lyfter denna uppenbara koppling mellan Tidögängets entusiasm för atomkraft och NATO-avtalets icke-skrivningar om atomvapen. Inga frågor ställs.

Om U137 hade hänt idag ─ vad hade hänt då?
Det andra som ingen talat under två års tid är hur NATO-medlemskapet förändrar beslutsgången. Vem tar vilka beslut i orostider, vid incidenter, vid kriser och vid gränsprovokationer, sabotage etc? Är det regeringen, ÖB eller någon på NATO:s högkvarter som har sista ordet i olika scenarier? Vem tar beslut om vad? Hur påverkas befälsordningen? Vilka beslut kan Sverige vägra att ställa sig bakom och vilka är vi tvingade att följa? Och hur tas beslutet om att värna svenskt territorium? Är det NATO som skickar upp flygstridskrafter? Hur hade incidenten med U137 i Karlskrona år 1981 hanterats ídag? Vilka skillnader i befälsordning är det Sverige nu har accepterat? Varför frågar inte journalisterna detta? Varför sitter inte ÖB och hans stab varje vecka i Agenda och förklarar skillnaderna?

Hur ser den nya beslutsgången ut?
Under två års tid har journalisterna fokuserat på godkännandet och att Turkiet och Ungern haft invändningar mot den svenska ansökan. Som om det var frågan om en idrottstävling, där det gällde att komma i mål. Hur kommer det sig att så lite intresse funnits kring att beskriva skillnaderna mellan alliansfrihetens beslutsgång och hur besluten tas inom ramen för NATO? Är det för att medierna tror att det är ointressant? Är det för att journalisterna aldrig gjorde lumpen? Eller har man fått direkta eller indirekta ”anvisningar” om att vissa frågor ska inte tas upp?

Vem har sista ordet?
Om det är så, har vi numera gått från ett folkligt förankrat försvar till ett försvar som bygger på att vi lämnar över de yttersta besluten om att försvara vårt land till externa beslutsfattare i något högkvarter i Bryssel eller i Pentagon. Utan debatt har vi flyttat beslutet om att värna vårt land från oss själva till någon annan. Är det så?

Varför ljuger Pourmokhtari?

Posted on by
Reply

Love Christensen är fil.dr. i statsvetenskap och får utrymme i Göteborgs-Posten den 2 mars att på kultursidorna reda ut varför Romina Pourmokhtari beter sig som hon gör i intervjuer. Christensen förklarar det med att politikerna har andra bevekelsegrunder än medborgarna när de deltar i det politiska samtalet. Där medborgarna söker information och begriplighet om samhället och vår tid ser politikerna samtalet som ett medel för opinionsbildning och för att få politiskt inflytande. ”När det offentliga samtalet blir ett medel för politisk påverkan upphör det att fungera som ett gemensamt sanningssökande”, påpekar Christensen.

Vad tror de att de vinner på att ljuga?
”Vi bör inte resignera inför ett förljuget politiskt samtal”, skriver han och fortsätter ”utan rikta vår uppmärksamhet mot de incitament som driver politikernas beteende.” Med andra ord ─ varför tror politiker att de vinner på att ge löften de inte kan hålla, att de vinner på att undvika att svara på frågor, att de vinner på att vara osakliga och till och med ljuga? Christensen rundar av sin text med att hoppas att politikerna tänker fel när de sätter makten före sakligheten.

Har reglerna någon betydelse?
Han har naturligtvis rätt i att medborgarna förväntar sig något annat av de politiska samtalen än vad många politiker gör. Liknelsen med en fotbollsmatch är intressant. Publiken och spelarna har olika motiv till att vara på arenan. Några spelar spelet, andra tittar på och ser ”sitt” lag göra mer eller mindre bra ifrån sig. De flesta spelarna spelar enligt reglerna, men i undantagsfall bryter man mot reglerna för att undvika att motståndaren gör mål. Frågan är hur intressant en match blir om alla spelare hela tiden kringgår reglerna och försöker skaffa sig fördelar på ett sätt som bryter mot spelreglerna. Blir inte matchen då till slut ganska ointressant? Om ingen längre bryr sig regelverket?

Lögnen gör samtalet meningslöst
Eller för att fortsätta liknelsen ─ vad händer när publiken ser motståndarlagets supporters som fiender och börjar kasta bengaler på dem? Är det en gemensam och underhållande tillställning då? Eller har den förvandlats till en ställföreträdande kamp mot verkliga eller inbillade motståndare? För att stärka känslan av ett ”vi mot dom” ligger det snubblande nära att tänka sig att även det politiska spelet förgrovas, ungefär som fotbollen. Med lögnare som Trump och hans megafoner i form av starka mediala aktörer blir ju till slut det politiska samtalet meningslöst.

Kan vad som helst kallas för en plan?
Eller som Christensen lite försiktigt formulerar sig: ”I en offentlighet där sanningen aldrig tillåts stå i vägen för en politisk poäng eller undanmanöver går någonting naturligtvis förlorat.” När Pourmokhtari kallar en klimatplan utan planerade åtgärder för en plan tappar politiken sin viktiga konkretiseringsdimension. Allt blir till slut bara ordflöden. När Trump hävdar att han hade tidernas största folkmassor vid sin installation i januari 2017 började den resa som vi nu ser. En utförsbacke där sanningen hela tiden tillåts bli paketerad på ett lämpligt sätt.

Demokratin urholkas
Christensen skriver ”Om medborgarna upplever att politikerna endast talar till dem för att förvilla dem och att gamla politiska principer enkelt byts mot nya lär medborgarnas förtroende snart förverkas.” Vad ska vi då ha våra folkvalda till? Om de inte står för sina värderingar och om de endast talar till oss för att sälja in ett budskap har ju grunden för ett förtroendefullt samarbete raserats. Om det kvittar att medborgarna och deras folkvalda tycker samma sak blir ju hela idén med representativitet meningslös. Christensen ger ingen vägledning i hur vi ska komma till rätta med den pågående eroderingen av det demokratiska fundament som vår representation via folkvalda utgör.

Kunskap + värderingar för att hitta rättvisa
För min egen del vill jag fortsätta hävda att kunskap, verklighetsförankring och helhetsperspektiv behöver utgöra grunden för våra ställningstaganden. På detta lägger vi våra värderingar, där vi kan tycka olika. Rättvisa har med utgångspunkt och visioner att göra. Inkludering och hur stort vårt ”vi” är spelar roll. Är ”vi” detsamma som vi rika män med bil eller är ”vi” detsamma som något större? Den frågan har med urgamla avvägningar att göra. Balansen mellan egoism och altruism skiljer sig exempelvis åt och förstärks i sina skillnader ju större klyftorna blir.

Vi är värda bättre
Tyvärr blir intrycket efter läsningen av Love Christensens artikel att han själv resignerat. Att det offentliga samtalet inte kommer att utvecklas på medborgarnas villkor, utan att makthavarnas drivkrafter och motiv kommer fortsätta att prägla debatten. Vilket är förödande och trist. Vi är värda bättre.

Länktips: GP-artikel 2 mars 2024 här

Är demokrati viktig för Åkesson?

Posted on by
2

Åkesson grillas i 30 minuter av SVT:s Camilla Kvartoft den 29 februari. Huvudsakligen om EU. Åkesson vill lämna EU, men kanske inte just nu, blir intrycket. Han tycker att EU bestämmer för mycket och att vi ska besluta mer här hemma. Gärna samtala och samverka, säger han, och nämner till och med klimatet (!) som en sådan fråga där vi behöver prata ihop oss. Men Camilla Kvartoft missar tyvärr flera av de följdfrågor som hade gett ett tydligare besked om vad SD vill.

Blir Åkesson glad eller ledsen om EU försvagas?
Putin-Ryssland vill se ett svagare EU. Det är ingen hemlighet att t.ex. LePens parti i Frankrike har fått stöd av Putin. EU har enats om att gemensamt stödja Ukraina i deras försvar av sitt oberoende land. Den intressanta frågan till Åkesson hade kunnat vara om han blir glad eller ledsen om kriget i Ukraina leder till att Putin kan diktera villkoren för en vapenvila och en senare fred. Även svenska kommuner har drabbats av ryska hackergrupper, så hotet från Ryssland är konkret. Tillåts Putin diktera villkoren för Ukraina försvagar det naturligtvis EU:s position. Hur ser Åkesson på detta mot bakgrund av att SD också vill se ett svagare EU?

Vill inte Åkesson stoppa PFAS?
Att EU inte ska bestämma så mycket, över huvudet på oss i Sverige, var ett av Åkessons budskap. Följdfrågan hade då kunnat handla om evighetskemikalien PFAS, som drabbat Ronneby nära Åkessons hemtrakter. Vill Åkesson inte att EU enas i kraven på Indien och Kina och andra länder i vilka produkter med vilket innehåll som ska få säljas på EU:s inre marknad? Om inte EU sätter ner foten kring exempelvis tusentals kemikalier kommer vi under överskådlig tid inte att slippa den importen. Varför ska inte EU bestämma och synka viktiga handelsregler som gynnar alla medlemsländer?

EU måste väl ändå vara tydliga med vad som gäller?
Åkesson lutade sig mot samtal och samverkan som lämpliga begrepp istället för lagstiftning. Att samverka och enas om en politik är ju precis vad EU gör och för tydlighetens skull landar alla detaljer i lagar, som blir entydiga och gemensamma. Här hade Kvartoft haft chansen att peka på svagheten i Åkessons resonemang. Om det inte är meningen att man antar gemensamma lagar – varför ska man då samtala och samverka? Det blir ju bara ett spel för galleriet om man ständigt säger till väljarna att ”vi håller på och pratar om hur vi ska göra med svavelutsläppen från kolkraftverken” eller ”vi vet inte om vi kommer komma överens om fiskeripolitiken i år….”

Näringslivets överstatlighet
Överstatlighet är uppenbarligen något som Åkesson inte vill ha. En fråga till Åkesson hade kunnat handla om hur han ser på näringslivet i EU? Är det mer av överstatliga storföretag han vill se, eller ser han hellre många små företag som hittar sin marknad? Det hade varit intressant att höra något om hur långt de stora aktörernas lobbyister har lyckats snärja SD för en traditionell ekonomisk politik som gynnar de stora gränsöverskridande företagen. Dvs är överstatlighet OK om det är kapitalets villkor som gäller?

Diktatur eller demokrati?
SVT hade också kunnat veva ett tidigare intervjuprogram, där Åkesson vägrade att välja mellan Putin och Biden. Det var 2022, strax innan Putin angrep Ukraina för att inta Kiev. Han hade kunnat få samma fråga igen. Nu fick han ”Trump eller Biden” och duckade ännu en gång. En följdfråga hade kunnat vara stormningen av Capitoleum 2021, där Trump-anhängare försökte hindra den demokratiska processen att utse Biden till president. ”Är demokrati viktig för Trump, tror du?” hade frågan till Åkesson kunnat vara. Med en snabb följdfråga ”Är den viktig för dig?”

Länktips: https://www.svtplay.se/video/84d45E3/30-minuter/jimmie-akesson-sd