Så är vi då med i NATO. Det tog två år. Turkiet och Ungern gjorde vad de kunde för att dra nytta av att Sverige behövde ländernas uttalade stöd för att bli medlem. Vi lär se mindre av Ungern-kritik från Sverige de närmsta åren och när det gäller den kurdiska situationen lär Sveriges röst bli näst intill tystad. Men det finns åtminstone två saker som svenska journalister varit förvånansvärt tysta kring och inte ställt frågor till makthavarna om.
Synergierna motiverar Storbritannien och Frankrike
Den ena frågan är den uppenbara kopplingen mellan atomkraft och atomvapen. Den energi som utvecklas vid vapenanvändning och vid energiproduktion bygger på samma teknologi och förutsätter snarlik kompetens för kvalitetssäkring och upphandling. Ett motiv för kärnvapenländer som Storbritannien och Frankrike att hålla liv i den dyra fredliga användningen (kärnkraft) är att ta till vara synergierna mellan de båda användningsområdena. Det behövs kompetens och forskning för att ”vara på tårna” på vapensidan.
Inga frågor ställs om kopplingen
Det är därför ingen tillfällighet att det svenska NATO-avtalet inte innehåller något som förbjuder atomvapen på svensk mark (så som Norge och Danmark har). Anledningen är naturligtvis att anhängarna till både NATO och till atomkraft vill låta tidigare Asea Atom numera Westinghouse och andra företag möjlighet att verka på denna marknad. I Rosenbad kan det också finnas personer som ser möjligheten att med hänvisning till NATO-samarbetet ”gömma undan” statligt stöd till den typ av forskning som syftar till både mer atomvapen och mer atomkraft. Men ingen journalist lyfter denna uppenbara koppling mellan Tidögängets entusiasm för atomkraft och NATO-avtalets icke-skrivningar om atomvapen. Inga frågor ställs.
Om U137 hade hänt idag ─ vad hade hänt då?
Det andra som ingen talat under två års tid är hur NATO-medlemskapet förändrar beslutsgången. Vem tar vilka beslut i orostider, vid incidenter, vid kriser och vid gränsprovokationer, sabotage etc? Är det regeringen, ÖB eller någon på NATO:s högkvarter som har sista ordet i olika scenarier? Vem tar beslut om vad? Hur påverkas befälsordningen? Vilka beslut kan Sverige vägra att ställa sig bakom och vilka är vi tvingade att följa? Och hur tas beslutet om att värna svenskt territorium? Är det NATO som skickar upp flygstridskrafter? Hur hade incidenten med U137 i Karlskrona år 1981 hanterats ídag? Vilka skillnader i befälsordning är det Sverige nu har accepterat? Varför frågar inte journalisterna detta? Varför sitter inte ÖB och hans stab varje vecka i Agenda och förklarar skillnaderna?
Hur ser den nya beslutsgången ut?
Under två års tid har journalisterna fokuserat på godkännandet och att Turkiet och Ungern haft invändningar mot den svenska ansökan. Som om det var frågan om en idrottstävling, där det gällde att komma i mål. Hur kommer det sig att så lite intresse funnits kring att beskriva skillnaderna mellan alliansfrihetens beslutsgång och hur besluten tas inom ramen för NATO? Är det för att medierna tror att det är ointressant? Är det för att journalisterna aldrig gjorde lumpen? Eller har man fått direkta eller indirekta ”anvisningar” om att vissa frågor ska inte tas upp?
Vem har sista ordet?
Om det är så, har vi numera gått från ett folkligt förankrat försvar till ett försvar som bygger på att vi lämnar över de yttersta besluten om att försvara vårt land till externa beslutsfattare i något högkvarter i Bryssel eller i Pentagon. Utan debatt har vi flyttat beslutet om att värna vårt land från oss själva till någon annan. Är det så?