Tag Archives: Demokrati

Är motståndare fiender?

Posted on by
Reply

Jag brukar inte rösta på Socialdemokraterna i de allmänna valen. Samtidigt ser jag (S) som en naturlig politisk kraft, som har haft förmågan att både samla olika delintressen och hitta rimliga avvägningar mellan vad som är bra för de egna väljarna och för befolkningen som helhet. Det är ju denna kloka avvägning som kännetecknar demokratin. Inte vad vi är beredda att göra för ”de egna”, utan hur du förhåller dig till ”de andra”.

Är motståndare även fiender?
Trump och andra ledare i samma kategori, populister, demagoger, och halv-auktoritära ledare bryr sig inte om någon slags avvägning mellan intressen. Tvärtom. Trump har t.ex. i snart ett decennium beskrivit både politiska motståndare och journalister som fiender. Trots att de behövs för att samtalet ska bli något annat än en krigföring, än så länge utan skarpa vapen. Trumps supportrar som stormade Capitoleum för tre år sedan gick naturligtvis över gränsen och tog till våld. Nästa steg är inbördeskrig i USA.

Lotteriförbud (!)
Riktigt där är vi inte i Sverige. Men via lagtiftning och kontroll över Riksdagens majoritet vill nu Tidölaget bekämpa sina motståndare på ett sätt som hämtat från SD:s förebildsland Ungern. Man tänker sig strypa en del av partifinansieringen till (S) genom att förbjuda den typ av lotteri som (S) sedan länge framgångsrikt drivit. ”Jag hoppas på krympande Första-Maj-tåg”, säger en av SD-topparna. De hymlar inte med att det ligger politiska motiv bakom åtgärden att komma åt lotterierna.

Högern har andra sätt att stödja de sina
Att lotterier inte lockar traditionellt välbärgade borgerliga väljare är kanske inte så konstigt. Man swishar hellre till sina favorit-influensers, som nu den riksbekante Henrik Jönsson. Pengar har man ju, så något lotteri är man på den kanten inte så intresserad av. Och så låter man Svensk Näringsliv finansiera Timbro, som i sin tur finansierar olika nätaktiva grupper som effektivt påverkar opinionen i sociala medier. Man använder de kanaler man förfogar över för att styra opinionen dit man vill.

Vem vinner på mindre och sämre debatt?
Så den fråga som hänger i luften är vad de demokratiska partierna egentligen vill. Vill man ha en levande demokrati, där olika partier får möjlighet att verka? Eller är det viktigare att strypa den demokratiska debatten för att på så sätt räkna med att vinna valen? Vem har fördel av att de politiska alternativen får svårare att göra sig hörda? Vem vinner på att väljarna hålls okunniga och oinformerade i de svåra frågor samhället har att hantera på politisk nivå? Vems agenda är det som styr Tidögänget? Putins?

Varför montera ner det man så framgångsrikt byggde upp?
Man undrar hur ett parti som det gamla Folkpartiet känner inför att begrava de demokratiska hörnstenar som man så framgångsrikt fick på plats för hundra år sedan. Hur känns det för rösträttskämpande och kunskapsvärnande liberaler att nu steg för steg montera ner det man trodde på?

Det illustrativa citatet
Förr i tiden hade Göteborgs-Posten en stående vinjett med ett citat av Voltaire på en av de första sidorna. (Det är osäkert om det det var Voltaire som uttryckte detta, men han brukar anges som källan, även av GP). Det är tidens tecken att detta citat är borttaget sedan tidningen valde att aktivt propagera för att de borgerliga partierna skulle samarbeta med SD. Citatet:

”Jag delar inte er åsikt, men jag är beredd att gå i döden för er rätt att uttrycka den”.

Om söndagsintervjun med Åsa Wikforss

Posted on by
Reply

Åsa Wikforss är en positiv kraft i samhället. Man märker att hon trivs med sig själv och sin möjlighet att påverka samhällsutvecklingen med det hon lärt sig under livet. Hon bjuder på sig själv och sin kunskap på ett naturligt sätt. I söndagsintervjun den 18:e februari (länk nedan) får akademiledamoten och den kommunikativt skickliga Åsa Wikforss utrymme att precisera sin syn på kunskap, alternativa fakta och vad som kan få demokratin att tappa i betydelse. (Jag har tidigare skrivit om hennes Vinter-program och hennes böcker, se länk nedan).

Man får inte se motståndare som fiender
Om man ser sina motståndare som fiender skadar man det demokratiska samspelet, betonar Åsa Wikforss. Om motståndarna utmålas som politiskt korrupta, som personer som har illegitima anspråk på makt etc, kan demokratin skadas allvarligt. I USA är Trump betydligt bättre (värre) förberedd den här gången inför ett maktövertagande än han var förra gången. Han vet hur han nu skulle kunna omge sig med personer som lojalt genomför hans agenda. ”Nästa steg i USA är inbördeskrig” säger Åsa Wikforss i en reflexion över hur det kan gå i USA om Trump får makten igen. Och kanske är risken för våldsamheter och upplopp ännu större om han förlorar valet?

Skolan och kunskapsutvecklingen
Skolans förhållningssätt till kunskap är ett annat område som Åsa Wikforss utvecklar tydligt. Det håller inte att eleverna ska söka sin egen kunskap och heller inte att reducera läraren till en handledare, hävdar hon. Eleverna måste först ha tillräckligt mycket kunskap för att själva senare kunna tillämpa det kritiska tänkandet. Hon gläds över att insikten om hur kunskap genereras och utvecklas tycks ha landat hos pedagoger och läroplansförfattare. Eleverna behöver en gedigen grund för att kunna ifrågasätta, referensramar helt enkelt. Att bara säga nej till något baserat på en känsla leder i värsta fall bort från det demokratiska och empatiska samtal, som är avgörande för samhället. Utvecklingen från samtal till argumentation till bråk ser vi inom olika områden. Jag ser t.ex. denna utveckling när man hör om läktarvåld på fotbollsmatcher. Det är inte idrotten som är central för våldsverkarna utan snarare kampen mot motståndarsidan. Fotbollen blir bara en kuliss för chansen att få slåss.

Reklamen vilseleder
En komponent i samhällsutvecklingen de senaste decennierna nämns inte under den korta, men innehållsrika, intervjun. Hur marknaden och marknadens skyltfönster, reklamen, tagit allt större plats i våra liv. ”Because You´re worth it” och andra slogans som vädjar till känslorna snarare än till konkreta fakta. Reklamens starka genomslag i våra liv, vad vi väljer att köpa och hur vi prioriterar vår tid, måste ha spelat roll när nu fakta trängs undan av tyckanden och känslomässigt baserade ställningstaganden. För att värna demokratin borde vi sätta upp gränser för hur mycket reklam och vinklad, i värsta fall skadlig, information vi ska utsätta våra barn för.

”Med berått mod…”
Ur ett hållbarhetsperspektiv är det problematiskt att direkt skadliga produkter och ”lösningar” får marknadsföras trots att de skadar planeten, framtiden och hela vårt globala ekosystem. Kortsiktiga vinster är i dagens system prioriterade framför långsiktigt ansvarstagande. Konsekvensen ser vi i de planetära gränser, som forskarna nu tydligt visar är överskridna. Med berått mod, för att citera en av Tidögängets partiledare, med berått mod kör vi vår planet och våra barns framtid i diket. Och vi underminerar barnens metod att själva bilda sig en uppfattning baserad på riktig kunskap.

De planetära gränserna enl Stockholm Resilience Centre m fl

Vad tänker hon om AI?
Man blir nyfiken på vad Åsa Wikforss tänker om AI-utvecklingen. När det blir ännu enklare att fejka fakta och att sprida hitte-på. Tills slut blir det väl en slags kunskaps- eller informationsanarki där folk resignerar inför flödet av information, reklam och fejkade nyheter. ”Det går ju inte att lita på någon längre”, kommer det att heta. Och när tilliten försvinner växer misstron och hatet. Motkraften mot detta blir det mänskliga mötet, hjälpsamheten och att på allvar bry sig om hur andra har det.

Länktips: SR Söndagsintervjun: https://sverigesradio.se/avsnitt/asa-wikforss-euforisk-livradd-tankare

Jag har tidigare skrivit om Åsa Wikforss ”Vinter i P1”-program och andra texter om hennes böcker som länkas till här: http://christerowe.se/2024/01/nr1021-mer-om-asa-wikforss-vinter-i-p1/

Om Julia Roberts, makten och demokratin (!)

Posted on by
1

Kanal 9 sände häromkvällen den gamla filmen ”Pelikanfallet” med Julia Roberts och Denzel Washington, som spelades in 1993. Det är trettio år sedan. Telefoner kunde fortfarande vara trådbundna och finnas i särskilda kiosker. Det mest moderna sättet att spela in rörligt material var på VHS. Samtidigt som filmen är ett tidsdokument är grundproblematiken fortfarande till stor del densamma. Hänsynslösa företag åsidosätter lagstiftning och naturskydd för att tjäna pengar. För att inte rättsväsendet ska ifrågasätta företaget sponsrar man politiker via kampanjbidrag och köper sig därmed lojalitet. I Pelikanfallet är den korrupte en president i USA.

Den konservativa vågen
Julia Roberts spelar en ung juridikstudent och karaktären påminner en aning om den roll hon gjorde i Eren Brochovich sju år senare. En tjej med huvudet på skaft, som kämpar mot illvilliga företag. Men det jag ville peka på i den här texten är inte de filmiska fördelarna (som finns), utan mer på hur korruption tar sig uttryck. Tjänster och gentjänster. Hur utnämning av domare blir avgörande för rättssystemet. Trump lyckades tillsätta flera konservativa domare i USA:s högsta domstol, och mycket riktigt, nu trycks aborträtten tillbaka och många delstater skruvar tillbaka klockan. De mänskliga och demokratiska rättigheter som USA varit så stolta över, gäller bara vissa medborgare.

Filmen ligger nära verkligheten
Filmen kryllar av agenter som har synliga eller osynliga uppdragsgivare. Tillgången till vapen och hänsynslösheten i hur man eliminerar motståndare blir också delar av manuset i filmen. Att ifrågasätta makten och hur makten lierat sig med delar av näringslivet blir i filmen förenat med livsfara. Och nu trettio år senare kampanjar en presidentkandidat som inte respekterar demokratin, inte ser media som en viktig aktör för en levande debatt och som bygger sin kampanj på image snarare än kunskap.

OK att vara anti-demokrat?
På ett sätt kan man se Pelikanfallet (The Pelican Brief) som en föraning om vad som komma skulle. När makten korrumperas och lierar sig med pengarna åsidosätts demokratin och de rimliga mänskliga rättigheter som vi i västvärlden tagit för självklara. Språkligt finns det i USA en faktor som komplicerar förståelsen. Democracy och democrats är för lika som ord. Att vara anti-demokrat i USA är helt OK för Trump-anhängare och deras kompisar ännu längre ut på högerkanten. Det demokratiska partiet kan för den oinsatte bli ett begrepp för demokratin som sådan. Sammanblandningen är olycklig. Kanske borde Joe Bidens parti byta namn. De som stormade Capitoleum för tre år sedan var i alla fall inte demokrater.

Påtryckningar även i Sverige
I en svensk kontext måste vara observanta på hur lobbyister och företagsfolk påverkar lagstiftningen. Våren 2022 skrev Svenskt Näringsliv ihop en detaljerad ”att-göra-lista”, med punkter vecka för vecka hur en ny regering skulle bana väg för den kärnkraft några företag ser som en avgörande dellösning. Tidögänget gör vad de kan för att leverera, men det har dykt upp något som kallas verkligheten som stör bilden. Det har blivit dyrare än man trodde för ett par år sedan att ställa ny kärnkraft på banan. Och fortfarande har ingen finansiär klivit fram och sagt att man vill ta den ekonomiska risken. Det man hoppas på är antagligen en finansieringsmodell som påminner om hur skolan och välfärden dräneras på skattepengar och blir till aktieutdelningar, men energibranschen är inte skolbranschen eller välfärdsbranschen. Sakta börjar väl den insikten sjunka in hos de finansiärer som hade hoppats på att plocka ut några miljarder även på energisidan.

Mer om Åsa Wikforss Vinter i P1

Posted on by
2

Jag lyssnade en gång till på Åsa Wikforss fina vinter i P1. Det är ett välgjort och intressant program och de invändningar jag hade i min förra kommentar (se länk nedan) behöver balanseras mot en mer rättvisande sammanfattning av hennes budskap. Så här:

En dynamik som fler sommar- och vintertalare bör lära sig av
Åsa Wikforss har i sitt program valt att på ett genomtänkt sätt blanda personliga minnen med professionella iakttagelser kring kunskap, demokrati och samhällsutveckling. Detta grepp skapar en dynamik som gör att man som lyssnare lotsas in i hennes tankevärld på ett begripligt sätt. Filosofiska resonemang kan ju annars bli aningen abstrakta, högtravande och akademiska. Genom hela sitt program anstränger hon sig att inte tappa bort de lyssnare som kanske inte spontant anser att filosofi är något intressant. Det är ingen slump hur hon byggt upp avsnitten och vilken musik hon valt. Man anar att detta inte sattes ihop på en kvart.

Skickligt och varsamt lotsar hon oss in i en komplicerad begreppsvärld
Jag har två fullklottrade sidor av noteringar från min genomlyssning nummer två. Klokskaperna staplas på varandra, slutsatser följer logiskt på tidigare resonemang. Samtidigt blir det aldrig tråkigt eller alltför tyngt av teoretiska resonemang. Det är som om hon har identifierat en tänkt lyssnare, som hon lotsar in i en begreppsvärld, där ny kunskap lockar runt hörnet och känslan att det finns mer att lära sig hålls vid liv. Det gemensamma tänkandet nämner hon som viktigare än det individuella, och jag kommer genast att tänka på Hans Abrahamsson, (som jag skrev om nyligen) som ju betonar dialogen för att samtal och kunskapsbildning ska landa rätt.

Moraliska beslut
Förnuftet hjälper oss att sortera kunskap från åsikter, säger hon, och betonar samtidigt samspelet mellan förnuft och känsla och hur båda behövs för att vi ska kunna ta moraliska beslut. Snille och smak, som hon säger med en blinkning till Svenska Akademien. Det kanske var i detta avsnitt jag hade hoppats på mer av det jag skrev om i min förra kommentar, kring omdömesbildning, erfarenhet och liknande.

Det stora och det lilla och vad vi måste se upp med
Flera avsnitt i programmet berör Åsa Wikforss mor och svärfar och hur deras liv formades i en annan tid. Bakgrunden ger en delförklaring till varför hon själv landade i sin livsuppgift. Den ödmjukhet hennes mor återkom till och de avgörande erfarenheter krigsåren på 1900-talet gav hennes mor blir viktiga pusselbitar. Och samtidigt hur historien nu tycks upprepa sig, när de auktoritära krafterna återigen tar plats och i princip alltid leder till krig. I 42 länder pågår en nedmontering av demokratin, får vi veta. Vi får också en tydlig beskrivning av hur de små stegen bort från demokrati ser ut: försvagning av civilsamhället och politisering av myndigheter, allmän polarisering och omfattande desinformation. Tyvärr har ju också det nya informationssamhället, där alla kan nå alla, skapat fler kanaler för just desinformation.

Kan vi vara mer mänskliga?
Hon nämner hur USA nu står inför en avgrund, hur Orban och andra europeiska ledare agerar och hur polariseringen kring Hamas-Israel-konflikten utnyttjas av destabiliserande krafter. Men hon landar ändå i en slags förundran över livet. Varför finns vi? Hur kommer det sig att vi kan skapa konst och vilken roll spelar kärleken i det lila och det stora? Får man vara lycklig, frågar hon retoriskt? Och slutsatsen man som lyssnare drar är att, trots allt, mänskligheten har sitt eget öde i sina händer och vi kan själva avgöra hur framtiden blir. Men då måste vi bli bättre på att navigera i en värld fylld av fällor, ondska, orättvisor och medvetna sabotage. Vi måste helt enkelt anstränga oss att vara mänskliga. För vad är alternativet?

Tips och länktips:
Jag har skrivit flera gånger tidigare om Åsa Wikforss böcker här på bloggen. Dels kan jag passa på att tipsa om min tidigare bloggtext efter en läsning av Åsa Wikforss bok ”Alternativa Fakta”, som jag läste för fyra år sedan och som också är viktig. Dels har jag skrivit om boken ”Därför Demokrati”. I den första texten nämner jag reklamen som bidrar till att förvilla för konsumenter och allmänhet eftersom den ofta innehåller överdrifter och vädjar mycket till våra känslor. På så sätt har reklamen öppnat upp dörren för populismen och den otydlighet som råder kring gränserna mellan fakta, vetenskap och åsikter. Länk till denna tidigare text: http://christerowe.se/2019/10/nr696-en-viktig-bok-om-alternativa-fakta/

Den andra boken skrev jag om för drygt två år sedan, den heter ”Därför Demokrati”. Där betonar jag i min kommentar hur avgörande demokratin är för en hållbar utveckling. Här finns min blogg om den boken: https://christerowe.se/2021/06/nr804-viktig-bok-av-asa-wikforss-darfor-demokrati/

Min förra text om Åsa Wikforss vinter i P1: http://christerowe.se/2024/01/nr1019-asa-wikforss-ar-en-viktig-rost-for-demokratin/

Länktips: Vinter i P1 med Åsa Wikforss: https://sverigesradio.se/avsnitt/asa-wikforss-vinterprat-2023

Åsa Wikforss är en viktig röst för demokratin

Posted on by
1

Åsa Wikforss är en klok, kunnig och intressant professor i filosofi, som valts in både i Kungliga Vetenskapsakademien och i Svenska Akademien. Hon hade nyligen ett ”Vinter i P1”, som kretsade kring kunskap, bildning och demokrati. Lyssna gärna på 64-minutersversionen, länk se nedan.

Osannolikt många vill ha ”en stark ledare”
Hon har många kloka budskap som förtjänar att återges, och kanske ska jag lyssna mer noga och fånga upp några av det hon säger i en senare version av denna bloggtext. När det gäller demokratins tillbakagång i världen har hon ett antal förskräckande siffror. Hela 37 procent av amerikanerna tycker att det är en ganska bra eller mycket bra idé att ha en stark, auktoritär ledare. I Tyskland är siffran 24 procent. Tyskland, som ändå har haft både Hitler och (i DDR-delen) det sovjetiska förtrycket. I Nederländerna blev den proryske Geert Wilders parti det största partiet. Osv…

Det gäller att undvika majoritetens diktatur
Demokratin är naturligtvis komplicerad att tillämpa. Om 51 procent hela tiden ska bestämma över 49 procent uppstår starka spänningar och i värsta fall det man skulle kunna kalla majoritetens diktatur. Tricket är att majoriteten i en demokrati måste lyssna på och ta hänsyn till minoriteten.Det kan finnas goda argument på båda sidor i ett ställningstagande. Det räcker att titta på hur vi i Sverige behöver väga samman värdet av gruvdrift och etablering av fjällnära vindkraftverk med de renskötande samernas behov av ostörd natur för att inse att det alltid finns flera aspekter och minoriteter att ta hänsyn till när majoriteten anser sig ha rätt. Eller om skogen ska vara virkesåker eller naturskog för biologisk mångfald.

Omdömesbildning
När det gäller hur vi använder vår kunskap hade jag hoppats av Åsa Wikforss tydligare hade betonat erfarenhet och omdömesbildning i sitt program. Den kunskap vi besitter är en del av underlaget för våra handlingar. En annan del är de erfarenheter (misstag och framgångar) vi bär med oss, liksom vår förmåga att knyta ihop kunskap, erfarenhet och värderingar i det som skulle kunna kallas omdömesbildning. Kloka beslut bygger på en rätt stor andel känsla för vad som är rätt. Här tycker jag att Åsa Wikforss kunde ha varit tydligare. Vi förväntar oss inte att unga människor beter sig lika omdömesgillt som äldre. Bland annat för att äldre har fler erfarenheter att väga in i sina beslut och kanske också en förmåga att se på företeelser på lite distans.

Omdömet hos äldre och yngre politiker ─ ett exempel
Åsa Wikforss tar upp demokratins tillbakagång utan att nämna något av Tidöpartierna, men den opinionsmässiga tillbakagång som både L och KD sett sedan valet 2022 hänger, tror jag, ihop med att vad dessa partier lovade före valet inte alls stämde med vad som skett efter valet. En klok KD-ledare som Alf Svensson hade t.ex. troligen hanterat både helhet och detaljer helt annorlunda än den yngre Ebba Busch. Medialt genomslag och one-liners i debatten väger inte upp frånvaron av kloka beslut. Det är ganska oklokt att lova högkostnadsskydd för elförbrukningen om man inte tänker genomföra det, liksom att hemlighålla vem som till slut får vad av statens elbidrag. Den som håller något hemligt har något att dölja. Exemplen får illustrera hur yngre politiker har svårare att ta beslut på ett omdömesgillt sätt.

Snart kommer en uppdaterad version
Jag ska testa ett annat grepp kring den här texten, som jag inte har prövat förut. Jag ska om några dagar lyssna igenom Åsa Wikforss vinterprogram en gång till och uppdatera den här bloggtexten. Bara för att se vad en mer noggrann lyssning kan leda till. Eller så blir det en ny bloggtext med länk till denna första. Så blev det, se nedan.

Att behöver mer samsyn och mer fred i världen står i alla fall klart.

Skrev lite mer om Åsa Wikforss Vinter i P1 här:
http://christerowe.se/2024/01/nr1021-mer-om-asa-wikforss-vinter-i-p1/

Länktips: Vinter i P1 med Åsa Wikforss: https://sverigesradio.se/avsnitt/asa-wikforss-vinterprat-2023

Olika måttstockar för olika aktioner

Posted on by
Reply

Debatten om att bränna böcker, särskilt religiösa urkunder, har pågått en tid. De som ställer sig och bränner Koranen gör det för att skända islam och för att skapa motreaktioner. Under åberopande av yttrandefriheten tar man sig friheten att ge uttryck för hat och hot, konkret påhejade av våra kända nationalister i Riksdagen. Lite besynnerligt blir det att samma parti som gärna gallrar i kommunbibliotekens hyllor, för att man hävdar att vissa tankar inte passar in i deras definition av svensk kultur, samtidigt hyllar det fria ordet och använder yttrandefriheten som argument för sitt stöd för det synnerligen tveksamma beteende, som bokbränning utgör.

Humor är inte hat och hot
Just de partier som i varierande grad vill skapa ”ordning och reda”, där visitationszoner, oprovocerade kontroller och angiverilagar nu ska införas tycker att friheten ska vara maximal när det handlar om att uttrycka sig förnedrande om andra människors religiösa föreställningar. I ett försök att blanda bort korten försökte t.o.m. KD:s Ebba Busch jämföra ett humorprogram med 15 år på nacken med dagens provokativa koranbränningar. Som om Grotesco-gängets sketcher också skulle ha lett till stormning av någon ambassad.

Det har blivit farligare för svenska företag
Det som säkert stör högerregeringen är att NATO-processen fördröjts ytterligare av att medierna gärna rapporterar och återger de provokationer som koranbrännarna åstadkommer. Dessa aktioner blir plötsligt exempel på hur ”väst” betraktar den muslimska världen, och där totalitära regimer relativt lätt kan få till stånd flaggbränningar och andra ”spontana” yttringar. Att detta är negativt för näringslivet är enkelt att räkna ut. Svenska företag har nu svårare att göra affärer i de länder där koranbränningarna och motreaktionerna blivit synliggjorda. Svensk personal måste vara försiktig, det är farligare att vistas på vissa platser utomlands osv. Det pågår rimligen en tät telefonkontakt mellan Svenskt Näringsliv och regeringen att få ett stopp på den nuvarande situationen. ”Sverige-vännerna” i Riksdagen har i alla fall bekänt färg och visat att det är inte svenska intressen de vill främja, det är konfliktnivån som till varje pris ska hållas levande.

Kan justitiekanslern ta ett initiativ?
Som tur är är det inte politiker som åtalar eller dömer i Sverige. Vi har – ännu så länge är bäst att säga – ett fristående rättsväsende, som bedömer om ett agerande kan vara brottsligt eller ej. Koranbränningar har ännu så länge inte lett till åtal utifrån lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Men det är sannolikt så att även rättsväsendet funderar på vad hot mot folkgrupp egentligen är. Kan systematiska provokationer och skymfningar av den muslimska världens viktigaste källa, koranen, ses som hets mot folkgrupp eller inte? Ännu så länge har ingen testat detta i en rättssal i Sverige. Frågan är om inte justitiekanslern skulle kunna ta ett eget initiativ i frågan.

Rättsväsendet tvekar inte när det gäller klimataktioner
Yttrandefriheten är central i en demokrati. Man får säga dumma saker och elakheter. Man får också bete sig olämpligt utan att det leder till åtal. Att bränna symboliskt viktiga böcker är tydligen OK enligt rättsväsendet. Samtidigt har vi den märkliga situationen att sittdemonstrationer för att uppmärksamma bl a klimatfrågan, aktioner som av demonstranterna själva beskrivs som civil olydnad, leder till åtal. Plötsligt väger hot mot mänskligheten lätt i jämförelse med att demonstrationerna på allmän väg anses utgöra sabotage. Hösten 2022 dömdes tolv personer för just sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten för att de demonstrerat på E4:an i syfte att väcka opinion för bekymret med våtmarkerna, som hänger samman med både klimatkrisen och artutrotningen. Och när det gäller hot mot mänskligheten är det tyst från regeringen och deras samarbetsparti. Och här tvekar inte rättsväsendet att åtala. Tala om olika måttstockar.

Länktips: Aktivister döms för stopp av trafiken https://www.dagensmedicin.se/vardens-styrning/juridik/tolv-doms-for-klimatprotest-pa-e4-som-blockerade-ambulans/

Välfärden och det demokratiska samtalet

Posted on by
Reply

Mari Huupponen beskriver idag på ledarplats i Dagens ETC hur hoten mot den generella välfärden ser ut. Genom att beskriva den offentliga äldreomsorgen som underfinansierad, så att egenavgifter blir en nödvändig förändring, samtidigt som man lockar en kapitalstark kategori medborgare med valfrihet och att köpa sig förtur på en differentierad äldremarknad lägger välfärdens sabotörer grunden för nedmontering av den välfärd man låtsas vilja ”rädda”.

Splittringen är målet för en del
Det är viktigt och bra att de försåtliga argumenten kommer fram i ljuset. De marknads- och vinstorienterade högerpolitiker som gärna ser en uppdelning i ett A- och B-lag är naturligtvis skickliga på att paketera sina åsikter. Ungefär som när antidemokrater spelar på ”orättvisor”, när de vill splittra befolkningen och förstärka ett ”vi och dom” i syfte att höja konfliktnivån i samhället.

En följdtanke
Ska man vara ärlig – och det skadar ju inte – finns det ett växande problem med en åldrande befolkning. Var femte svensk är pensionär och gruppen äldre blir både fler och lever längre. Samtidigt som ett stort antal kommuner har vikande befolkningsunderlag, minskade skatteintäkter och en åldrande befolkning. Det skiljer mycket i resurser mellan städer, landsbygd och glesbygd, vilket innebär att den generella välfärden i praktiken kan bli väldigt olika i kvalitet och omfattning. Dessutom handlar mycket av omsorg, t.ex. i hemtjänsten om personligt bemötande och att personalen trivs, har bra arbetsledning och rimliga villkor. Det är många parametrar som spelar in i bedömningen av vad som är bra äldreomsorg. Och det behöver föras en seriös och detaljerad diskussion om hur de bästa kompromisserna ser ut när allt inte kan uppnås.

En annan följdtanke
Det andra som Mari Huupponen sätter fingret på med sin artikel är hur vi stegvis luras in i hårt vinklade beskrivningar av verkligheten. När politiker använder ”säljargument” och hårt vinklade verklighetsbilder för att marknadsföra sina förslag riskerar det demokratiska samtalet att helt stanna av. Det mest påtagliga exemplet i dagens debatt är att högersidan envist håller fast vid beskrivningen att det fortfarande pågår en massinvandring till Sverige.

Strävan efter kunskap
Allmänheten och väljarna kan inte gärna förväntas själva skaffa sig all bakgrundsinformation. De behöver kunna lita på att de förslag som presenteras bygger på en rimlig beskrivning av verkligheten. Det demokratiska samtalet och därmed vårt samhällssystem är beroende av att partierna inte pratar förbi varandra. Risken blir då uppenbar att likgiltigheten tar över – ”det går ju inte att ta ställning i den här frågan” – och engagemanget i hur samhället ska formas och byggas avtar. Vilket i sin tur lämnar en öppning för auktoritära krafter med enkla lösningar på komplexa frågor. Grunden för en levande demokrati är en strävan efter kunskap, förståelse och respekt för olika slutsatser, baserat på olika värderingar. Meningsmotståndare ska inte ses som fiender.

Marknad eller demokrati?

Posted on by
Reply

425 ppm har vi kommit upp i nu. Det blir inga rubriker. CO2-halten i luften har inte varit så här hög på 3,6 miljoner år. Ökningstakten stiger dessutom. Per tioårsperiod har CO2-halten ökat 2,5 ppm per år det senaste decenniet, dessförinnan var det 2,0 respektive 1,5 ppm per år under två decennier. Vi fortsätter att släppa ut koldioxid och dessutom i en ökande takt. Men det blir inga rubriker. Åkesson måste ju förfäras över att vuxna klär ut sig och läser sagor för barn. Det blir en så viktig fråga att SVT i den senaste debatten väljer att låta partiledarna diskutera sagoläsning för barn hellre än att vi fortfarande ökar takten i våra koldioxidutsläpp. Den som vill läsa mer om CO2 hittar ett länktips längst ner.

Viktigast: Marknad eller demokrati?
Cecilia Malmström var tidigare en framträdande politiker för Liberalerna. Hon var bl.a. EU-kommissionär och höll på mycket med handelsfrågor. Hon har nu meddelat att hon lämnat Liberalerna och att motivet är Tidöavtalet. De partiaktiva och väljare som själva sett sig som socialliberala har nu för tiden mycket svårt att känna igen sig i sitt gamla parti. Samarbetet med SD har satt fingret på vad som är viktigast för en liberalt sinnad individ: Är det att till varje pris förhindra en socialdemokratisk regering eller är det att till varje pris försvara den demokrati Sverige haft under cirka 100 år, där den allmänna rösträtten får utgöra startpunkt för den benämningen? Det tycks som om Johan Pehrsson och hans kamrater landat i åsikten att det är viktigare att hålla socialdemokraterna borta från makten än att försvara de demokratiska grundpelare, som bl.a. tidigare Folkpartiet stolt arbetat för att införa. Hellre en marknadsliberal skattesänkarprofil än en socialliberal demokratiprofil, tycks Pehrsson och hans falang anse. Gensvaret från väljaropinionen är genuint svagt.

Tidöavtalet en stor framgång för SD
Det sorgliga är att L fått så svag utdelning av sin förhandling före Tidöavtalet. I kraft av sin position har SD fått mycket stort genomslag för sin samhällssyn och L har hamnat som en slags grindvakt för att se till att utvecklingen inte blir ännu värre. Vi vet ju att media i allmänhet och Public Service i synnerhet av SD ses som motståndare. Etableringen av egna kanaler för informationsspridning har visat hur viktigt det är för den yttersta högern att försöka ta initiativ i opinionsbildning och vad som är en allmän ”sanning”. Och M och KD har hakat på, eftersom de är så beroende av SD för att ha en chans att få bli ministrar och få styra landet. Hela upplägget i valrörelsen, där klimat blev energi, energi blev kärnkraft och kärnkraft blev svaret på alla miljörelaterade frågor visar hur man sökte samsyn med SD för att kunna exemplifiera sin samsyn.

SD:s program i korthet
Det varken M, KD eller L låtsas om är att i september 2021 presenterade SD sitt partiprogram i korthet. En sprängning hade ägt rum i Göteborg. (Det visade sig vara en svensk rättshaverist, som kort därefter hittades död). SD och andra hakade på och basunerade ut vad de ansåg som rätt väg att gå. Se bild här intill. De fyra punkterna illustrerar i korthet hela SD:s program. Det handlar om kontroll och om att staten, under ledning av Åkesson och hans allierade inom och utom landet, ska kontrollera medborgarna. Särskilt de som tycker något annat.


SD:s vision i sammanfattning

Steg för steg…
De lojala högerpartierna har redan accepterat Åkessons två första punkter. Inte så att man tänker visitera krogbesökare runt Stureplan i Stockholm, där köparna av narkotika till stor del kan återfinnas. Utan det handlar naturligtvis om områden där det bor människor som SD inte vill ska synas i vårt samhälle. Införandet av de två sista punkterna i programmet handlar självklart om tajming. I rätt läge….

Temperaturmätare idag
Idag, den 14 maj, går Turkiet till val. Antingen får Erdogan fortsatt förtroende eller så lyckas oppositionens kandidat vinna. Det blir en temperaturmätare på hur ett halvdemokratiskt land egentligen vill ha det. Är det skönt att statsledningen begränsar demokratin eller har människor insett värdet av att faktiskt vara med och forma sitt eget samhälle?

Det är sorgligt att behöva ägna tid åt att argumentera för självklarheter. Världen är i obalans och obalansen ökar.

Länktips: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dagens-co2-kurva-90/

De dubbla hoten från AI

Posted on by
2

Nobels Fredspris 2021 gick till ett par journalister som försöker göra skillnad. En av dessa är Maria Ressa som är verksam i Filippinerna. Hon driver nyhetssajten The Rappler i Manilla, men har mött ett organiserat motstånd från den tidigare presidenten Duterte och hans anhängare. Sedan 2022 är Ferdinand Marcos, son till den gamle diktatorn, president. Varje gång Maria Ressa ska resa utomlands måste hon få ett klartecken från myndigheterna. Ändå söker hon inte asyl i länder hon åker till, utan väljer att kämpa för demokratin. Jag läser Martin Gelins intervju med henne i Dagens Nyheter och plockar upp och citerar några tanketrådar ur den texten här.

På barrikaderna för demokratin
”Jag är inte redo att överge Filippinernas demokrati”, säger Ressa i intervjun. ”Det skulle symbolisera en oåterkallelig vändpunkt för journalistiken och demokratin. Det skulle bekräfta de värsta lögnerna om mig. Så jag kommer inte att röra på mig. Att flytta vore att ge upp.” Under Dutertes regim dödades 25 journalister. Och Ressa trakasserades av hans digitala trollarméer. Hon har också insett hur sambandet ser ut mellan de nya sociala plattformarna och de auktoritära krafter som tar allt större plats.

Nya former av förtryck
Ressa nämner Steven Feldstein, en forskare på Carnegie Endowment, som menar att tre asiatiska länder går i bräschen för en ny tidsera av digital tyranni: Kina, Thailand och Filippinerna. En ny frontlinje av förtryck håller på att formas där censur, övervakning och allt mer avancerad AI samverkar. Länderna är mottagliga för denna utveckling eftersom pressfriheten är svag, samhällsstrukturerna är rigida och för att det finns en utbredd vidskeplighet och delvis starka religiösa fundament som grogrund.

Ilskans algoritmer
I sin bok ”Konsten att bekämpa en diktator”, visar Ressa hur teknikplattformarna, som Facebook och Yotube, har bidragit till demokratins sönderfall. Hon nämner Myanmar och Indonesien, där stämningar har piskats upp mot olika folkgrupper och där Facebook även har erkänt sin roll i hur fördrivningen av rohingyer gick till i Myanmar. Även i Indien har motsättningarna mellan folkgrupper tagit väldiga proportioner. Och nästa utvecklingssteg oroar Maria Ressa, när ilskans algoritmer får nya, oanade krafter i kombination med en allt mer avancerad artificiell intelligens. Det som gör situationen så extra akut är att allt sker samtidigt som vi måste hantera en gigantisk och global klimatkris. ”Vi kan inte bekämpa klimatkrisen om vi inte känner till sanningen”, säger Maria Ressa.

Två system – inget av dem är något att ha
Andreas Cervenka, som bl.a. gett ut boken Girig-Sverige, skrev nyligen i Aftonbladet om AI: ”Idag kontrolleras den mest kraftfulla AI:n av en handfull privata techjättar som Google, Microsoft och Facebook. Den andra supermakten på området är det icke-demokratiska Kina. Där används redan AI för fullt i (…) automatiserade övervakningssystem och för insamling av data.” Två system står emot varandra, de vinstjagande techbolagen och den auktoritära supermakten. Ingen av dessa värnar demokratin, det öppna samtalet eller ens sanningen. AI i händerna på cyniska maktintressen, delvis kopplat till militära resurser, låter precis så farligt som det är.

Kaos när sanning och lögn inte går inte att skilja åt
En värld befolkad med tusentals AI-system, som var och en bygger sin ”kunskap” på de data den samlar in, kommer kunna blockera all traditionell källkritik enbart med hjälp av volymen information och baserat på möjligheten att fabricera filmmaterial som till slut blir omöjligt att avgöra om det är äkta eller ej. I det kaos som då kan uppträda ska AI-systemen orientera sig för att i sin tur kartlägga, strukturera och organisera fakta. Det säger sig självt att ingenting längre kommer kunna verifieras. Och detta kan gå fort.

När ska vi inse att frihet = ofrihet?
Det man verkligen kan fundera på är om Facebooks cyniska inblandning i folkmord och jakt på marknadsandelar ska uppmuntras, i synnerhet som deras motiv för att utveckla AI inte ligger i linje med vad som är värdefullt för samhället i stort, utan snarare ytterligare kommer att begränsa eller skada demokratin, tilliten mellan människor och det som vi värdesätter i vår kultur. Ska enstaka företagsintressen, precis som med oljan och klimatfrågan, sägas vara viktigare än civilisationens fortlevnad? Var går gränsen för den så kallade frihet som till slut bara leder till ofrihet?

Länktips:

DN-intervju med Maria Ressa: https://www.dn.se/kultur/maria-ressa-ai-kan-bli-mycket-maktigare-an-sociala-medier/

Aftonbladet-artikel av Andreas Cervenka: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wA0v0n/vi-har-redan-tappat-kontrollen-over-ai

Nej, Aftonbladet, nu får ni tänka till!

Posted on by
1

Lena Mellin är en av Aftonbladets mest kända journalister, som under decennier har bevakat det politiska fältet, kommenterat och värderat hur framför allt rikspolitikerna lägger fram sina förslag, vilka konsekvenser förslagen kan få och gjort en del för att begripliggöra politikens piruetter för en bredare läsekrets. I sin kolumn i dagens Aftonbladet trampar hon dock rejält snett. (Se länktips nederst).

Sammanvägningen och kompromisserna är viktiga
Demokratin bygger på att väljarna ger sina företrädare möjlighet att ta beslut och att företräda väljarnas intressen i den fortlöpande debatten. Det finns hela tiden komplexa frågor som behöver lösas, där väljarna i en demokrati förväntar sig att deras företrädare på ett klokt sätt väger samman argument och samlar sig bakom väl avvägda beslut. När majoriteten står bakom ett visst beslut kan de ha förutsättningar att bli genomförda och bestående.

Alla behöver känna att de blir lyssnade på
Men detta betyder inte att demokrati innebär majoritetens diktatur, att 51 procent alltid kan köra över de 49 procenten. Det är viktigt för acceptansen hos ”förlorarna” att majoriteten visar att man förstått innebörden av sina beslut och vilka konsekvenser besluten kan få för minoriteten. Finns ingen lyhördhet för minoritetens åsikter kan heller inte delaktigheten i det gemensamma samhällsbygget tas för given. Den som inte blir sedd eller lyssnad på marginaliseras och hamnar på så sätt utanför den demokratiska processen, som bygger på respekten för olika åsikter.

Även majoriteten inkluderar frågor med stor sprängkraft
När nu Lena Mellin förenklar det politiska skeendet till en gradering av heta, ljumma och iskalla politiker gör hon därmed demokratin en otjänst. Det är inte så att Tidögänget per automatik nu har rätt i allt de gör och att hela befolkningen numera sluter upp bakom Tidögängets detaljbeslut. Tvärtom har den knappa och i realiteten motsägelsefulla koalitionen av anti-liberaler och liberaler, ledda av två styrkemässigt ojämna konservativa partier inom sig en betydande sprängkraft, där synen på mänskliga rättigheter, på U-hjälp, på skattesystem, på vetenskap, på klimatfrågan och mycket annat skiljer Tidöpartierna och deras väljare åt på ett sätt som inte gör att det är säkert att samarbetet håller hela mandatperioden.

Väljarna tänker inte vart fjärde år på framtiden
För en levande debatt, för delaktighet i pågående diskussioner och för att värdera argument är det viktigt att alla politiska partier deltar på ett konstruktivt sätt i hur vi formar framtiden. Väljarna tänker inte på framtiden en gång vart fjärde år, man tar kontinuerligt ställning till hur man vill att framtiden ska se ut, och då krävs att det finns tydliga alternativ som olika partier kan bli företrädare för. Ska vi ha mer av toppstyrning eller mer av bottom-up-utveckling av samhället är en sådan fråga. Ska näringslivets vinstkrav styra utbudet av samhällsnyttiga tjänster? Ska vi ha en landsbygd som utvecklas på ett sätt som attraherar och skapar välstånd över tid? Hur blir den hållbara framtiden förverkligad på ett rättvist sätt? Det är en mängd komplicerade och inriktningsartade vägval, som kräver en mångfald av exempel, aspekter och debatt, där särintressen också behöver komma till tals. Majoriteten har inte alla svar.

Så byggs det auktoritära samhället
När Lena Mellin i praktiken säger till sina läsare att ”du kan sluta lyssna på ett antal småpartier, de är irrelevanta”, sågar hon av ett av demokratins ben, som handlar om hur viktigt det är att majoriteten tar hänsyn till minoriteten. Fråga rohingyerna i Myanmar eller Tigray-befolkningen i Etiopien om hur det känns att inte bli lyssnad på. Lena Mellins sågning av demokratins fundament spelar demokratins dödgrävare i händerna. ”Lyssna inte på dom andra, för de har fel” är en första lektion i hur de auktoritära krafterna resonerar. Aftonbladet borde ta sig en ordentlig funderare på vilken demokratisyn man egentligen står för.

Länktips: Artikel av Lena Mellin i Aftonbladet: här