Kanal 9 sände häromkvällen den gamla filmen ”Pelikanfallet” med Julia Roberts och Denzel Washington, som spelades in 1993. Det är trettio år sedan. Telefoner kunde fortfarande vara trådbundna och finnas i särskilda kiosker. Det mest moderna sättet att spela in rörligt material var på VHS. Samtidigt som filmen är ett tidsdokument är grundproblematiken fortfarande till stor del densamma. Hänsynslösa företag åsidosätter lagstiftning och naturskydd för att tjäna pengar. För att inte rättsväsendet ska ifrågasätta företaget sponsrar man politiker via kampanjbidrag och köper sig därmed lojalitet. I Pelikanfallet är den korrupte en president i USA.
Den konservativa vågen
Julia Roberts spelar en ung juridikstudent och karaktären påminner en aning om den roll hon gjorde i Eren Brochovich sju år senare. En tjej med huvudet på skaft, som kämpar mot illvilliga företag. Men det jag ville peka på i den här texten är inte de filmiska fördelarna (som finns), utan mer på hur korruption tar sig uttryck. Tjänster och gentjänster. Hur utnämning av domare blir avgörande för rättssystemet. Trump lyckades tillsätta flera konservativa domare i USA:s högsta domstol, och mycket riktigt, nu trycks aborträtten tillbaka och många delstater skruvar tillbaka klockan. De mänskliga och demokratiska rättigheter som USA varit så stolta över, gäller bara vissa medborgare.
Filmen ligger nära verkligheten
Filmen kryllar av agenter som har synliga eller osynliga uppdragsgivare. Tillgången till vapen och hänsynslösheten i hur man eliminerar motståndare blir också delar av manuset i filmen. Att ifrågasätta makten och hur makten lierat sig med delar av näringslivet blir i filmen förenat med livsfara. Och nu trettio år senare kampanjar en presidentkandidat som inte respekterar demokratin, inte ser media som en viktig aktör för en levande debatt och som bygger sin kampanj på image snarare än kunskap.
OK att vara anti-demokrat?
På ett sätt kan man se Pelikanfallet (The Pelican Brief) som en föraning om vad som komma skulle. När makten korrumperas och lierar sig med pengarna åsidosätts demokratin och de rimliga mänskliga rättigheter som vi i västvärlden tagit för självklara. Språkligt finns det i USA en faktor som komplicerar förståelsen. Democracy och democrats är för lika som ord. Att vara anti-demokrat i USA är helt OK för Trump-anhängare och deras kompisar ännu längre ut på högerkanten. Det demokratiska partiet kan för den oinsatte bli ett begrepp för demokratin som sådan. Sammanblandningen är olycklig. Kanske borde Joe Bidens parti byta namn. De som stormade Capitoleum för tre år sedan var i alla fall inte demokrater.
Påtryckningar även i Sverige
I en svensk kontext måste vara observanta på hur lobbyister och företagsfolk påverkar lagstiftningen. Våren 2022 skrev Svenskt Näringsliv ihop en detaljerad ”att-göra-lista”, med punkter vecka för vecka hur en ny regering skulle bana väg för den kärnkraft några företag ser som en avgörande dellösning. Tidögänget gör vad de kan för att leverera, men det har dykt upp något som kallas verkligheten som stör bilden. Det har blivit dyrare än man trodde för ett par år sedan att ställa ny kärnkraft på banan. Och fortfarande har ingen finansiär klivit fram och sagt att man vill ta den ekonomiska risken. Det man hoppas på är antagligen en finansieringsmodell som påminner om hur skolan och välfärden dräneras på skattepengar och blir till aktieutdelningar, men energibranschen är inte skolbranschen eller välfärdsbranschen. Sakta börjar väl den insikten sjunka in hos de finansiärer som hade hoppats på att plocka ut några miljarder även på energisidan.