Ser USA ut som det gör trots eller tack vare inbördeskriget?

Posted on by
Reply

Thomas Sörensen har skrivit en bok om det amerikanska inbördeskriget. Han har militärhistoria som specialområde och är verksam vid högskolan i Kristianstad. TV-serien ”Manhunt” om jakten på president Lincolns mördare, John Booth, väckte nyfikenhet hos mig. Jag ville veta lite mer om det amerikanska inbördeskriget, också för försöka förstå vad det är som påverkar dagens händelseutveckling i USA. Dessutom skulle jag få lite tid för läsning i samband med en utlandsresa.

En fullmatad beskrivning av slag och viktiga personer
Boken är en intressant läsning för att förstå bakgrunden till kriget och hur kriget förlöpte på en mycket detaljerad nivå. Ett omfattande persongalleri passerar revy med både kända och mer okända namn. Hundratusentals män fick sätta livet till och kriget ledde självklart till förluster även på andra sätt.

Vilket avtryck gjorde kriget i USA?
Ett motiv för mig att läsa boken var att försöka förstå hur det amerikanska samhället kan ha hamnat där det är, med sin för oss främmande religiositet och sitt överdrivna fokus på materiell konsumtion. Det som också är slående är hur stark känslomässig koppling många amerikaner tycks ha till sin flagga, till att vara patrioter och att åtmistone i ord försvara konstitutionen. Varför ser det ut som det gör? Och hur kommer det sig att Lincolns parti, republikanerna, viker ner sig för en sådan som Trump? Det var ju ändå Abraham Lincoln som i praktiken såg till att slaveriet avskaffades. Var tappade amerikanerna bort sig själva i historiens förlopp? Vilken roll spelade inbördeskriget för den fortsatta utvecklingen? Ser det ut som det gör tack vare eller trots kriget?

Två mobila Borås under fyra år…
Det slående med Sörensens bok, förutom att den är så rik på detaljer på alla nivåer är hur tydligt det framstår hur svårt det måste ha varit att bedriva ett krig på den tiden så länge med så stora arméer. Jag tänker på alla transporter, alla hästar, allt foder, all mat och ammunition, allt krut och sprängmedel och olika förnödenheter som hela tiden måste fyllas på och transporteras fram till en rörlig front. Och dessutom alla skadade soldater som skulle tas om hand, liksom de som tillfångatogs från motståndarsidan.

Vilka alternativ hade man på slagfältet och i planeringen?
Boken fokuserar till stor del på alla de slag som ägde rum, hur befälhavare på ömse sidor gjorde rätt eller fel i skilda situationer, med många livsöden och personporträtt invävda i berättelsen. Det är en detaljerad och faktacentrerad berättelse. Bara glimtvis skymtar något fram som illustrerar hur svåra avvägningar befälhavarna kan ha ställts inför. Och då oftast ur ett backspegels-perspektiv, med facit i hand. Sällan lotsas vi in i det kartrum där kloka huvuden slogs ihop för att, ofta under tidspress och med bristfällig information, på ett rimligt sätt lösa en taktisk uppgift. Som läsare blir vi i praktiken aldrig inbjudna att del av hur alternativen såg ut. Det hade varit ett sätt att komma historien närmare, men det kanske vore för spekulativt för författaren. En militärhistoriker vill troligen inte spekulera eller basera sin beskrivning på antaganden. Men som stilistiskt grepp hade det varit intressant att följa med in i stabstälten. Och hade några kapitel skrivits i jagform hade berättelsen blivit ännu mer fängslande.

Hästar, och varför nämns inte John Eriksson?
Jag saknar ett särskilt kapitel om hästarna. Hur många gick det åt? Hur sköttes de och av hur många personer? Var det olika hästar för kavalleri och för vagntransporter? Tog man hand om skadade hästar eller lät man dem ligga där de föll? Hade nord- eller sydsidan flest hästar att tillgå? Och så järnvägen, som nämns, men inte så tydligt. Hur viktig blev järnvägen för endera sidan? Eller John Eriksson, vår svenske uppfinnare som ju här hemma har uppmärksammats för sin delaktighet i konstruktionen av krigsfartyget USS Monitor. John Eriksson nämns faktiskt inte alls i boken.

Hur togs besluten?
I TV-serien Manhunt är krigsminister Edvard Stanton en huvudperson. I boken får Stanton bara ett kort omnämnande, vilket är lite oklart eftersom han rimligen bör ha varit involverad i varje större strategiskt beslut som nordsidan och Lincoln behövde ta under hela kriget. Möjligen har TV-seriens skapare tagit sig konstnärliga friheter som en militärforskare inte känner sig bekväm med. Men Stanton måste ju rimligen haft ett stort inflytande på de flesta av nordsidans beslut.

Lättläst, men det saknas en del kringfakta
Det som är tilltalande med Sörnesens bok är att den är lättläst och att den inte förutsätter stora förkunskaper. Möjligen hade det varit bra med en förklaring av amerikanska militära rang, vad som menas med kompani, brigad, regemente, samt hur olika vapenslag gjorde för att samverka, hur man höll kontakt, hur signalgivning gick till osv. Hade nord- och sydsidan olika trumpetfanfarer för sina trupper? Hela kommunikationsapparaten hade varit intressant att få veta mer om: ryttare, telegrafi, kurirer m.m. för att ännu bättre förstå hur svårt det måste ha varit att ta rätt beslut i rätt tid.

Hur sov man? Luktade det hästskit?
Ett par gånger nämns att trupperna fastnar i gyttja, men lite oklart om det var på farbara vägar eller i fri terräng. Och hur såg egentligen inkvarteringen ut? Hur sov trupperna och officerarna? Till slut blir det många delfrågor som man vill veta mer om. Hur mycket hästskit luktade det?

Det fanns inte utrymme för ett högre pris
Motivet för kriget tycks ha varit att många bomullsplantager var beroende av sin billiga arbetskraft, slavarna. Man ville eller kunde inte sälja sin bomull till det högre pris som hade blivit följden om arbetarna skulle ha lön vid sidan mat och husrum. Systemet byggde på att arbetskraftskostnaden var försumbar. Bomullen såldes till stor del på export till Europa, där det också fanns starka mellanhänder som inte ville förlora sin chans att tjäna pengar på handel och bearbetning av bomullen.

Olika arbetskraftbehov
För plantageägarna, som var motorn i söderns ekonomi, blev status quo en överlevnadsfråga. Nordstaternas ekonomi vilade på fler och andra ben. De kunde förhålla sig på ett annat sätt till frågan om mänskliga rättigheter, De behövde också fler arbetare som kunde läsa och skriva och ta ansvar. Skillnaden i hur ekonomin var uppbyggd var en avgörande faktor.

Det går inte att sluta
Varför krigade sydstaterna så länge när de såg hur det gick i kriget? Kanske var det av samma skäl som nazityskland fortsatte sitt krig efter att krigslyckan vänt 1943. Man hade mentalt ställt in sig på att vinna och såg ingen framtid efter en förlust. Det hade ju också inneburit ett erkännande att kriget var fel och att alla egna förluster i kriget hade varit meningslösa. Man ville inte att de egna uppoffringarna skulle vara förgäves, eller erkänna att kriget var ett gigantiskt misstag från början till slut. Här kan man ju fundera på dagens Putin-krig i Ukraina. Att avsluta kriget skulle ju innebära att de ryska förlusterna var onödiga, att liv kastats bort helt i onödan. Auktoritära ledare kan inte acceptera en förlust.

Liberal eller konservativ  ─  tillhörigheten har skiftat
Ett annat tankespår är hur två tydliga politiska strömningar, konservativismen och liberalismen uppenbarligen till stor del har bytt hemvist i de amerikanska politiska partierna. Socialismen har aldrig fått dominera något parti i USA, men de liberala och de konservativa idéerna har alltid hittat någon koppling till de två dominerande partierna. På Lincolns tid tycks det dock ha varit så att de liberala idéerna hörde hemma hos republikanerna, medan de konservativa samlades i demokraterna. Idag är det ju tvärtom.

Pengarna behövs för att kunna bli vald
Republikanerna stod för anti-raslagar på Lincolns tid, medan det idag är demokraterna som tydligast står upp för människors lika värde. Möjligen hänger detta samman med att partierna i USA mer är organiserade som kampanjorganisationer än som föreningar. Partierna i USA är mer av ekonomiska plattformar för kandidater än gräsrotsrörelser. Den som vill bli vald måste kunna finansiera dyra kampanjer. I och med framväxten av teaparty-rörelsen, sociala medier och i takt med att formfrågor blivit viktigare än ett seriöst innehåll har åsikter steg för steg tagit plats på bekostnad av verifierbara fakta. I Sverige ser vi samma tendens när ministrar avfärdar sina egna vetenskapliga forskningsråd med att de ”står för en åsikt”. Med AI ökar hotet ytterligare att fakta trängs undan av ogrundade påståenden.

Polariseringen kvarstår
Risken är stor att motsättningen mellan nord och syd, mellan de urbana och de rurala delarna av USA blossar upp igen. Den 6 januari 2021 stormades Capitoleum av militanta och våldsbenägna Trump-supportrar. Ställs Trump mot Biden i höstens presidentval finns risken att mönstret upprepas om Trump vägrar acceptera ett nederlag. I värsta fall var den 6 januari 2021 i så fall bara en övning inför en större folklig resning. Det är lätt att se hur delar av media i USA kan backa upp en sådan rörelse och stötta de väljare som känner sig mer lojala med MAGA-rörelsen än med det demokratiska arvet. Till slut blir det avgörande hur polis och militär ställer sig. Den 6 januari avvaktade polisen och lät saker och ting ha sin gång. Indirekt gav de därmed Trump sitt stöd genom att passivt avvakta. Detta kan naturligtvis upprepas. Polariseringen i USA är stark.

Länktips: https://www.bokus.com/bok/9789175456980/amerikanska-inbordeskriget-1861-1865/

Dubbelriktad laddning tar lång tid – tid vi inte har

Posted on by
Reply

V2G är ett begrepp som bilindustrin har använt ett tag. Utläst betyder förkortningen vehicle-to-grid, fordon till nät, dvs att använda elfordonens samlade lagrade kapacitet till att stötta elnätet när behov uppstår. Elbilen blir på så sätt ett flyttbart batteri, som kan användas för att täcka elbehov när andra delar av energisystemet inte räcker till. Volkswagens VD gick ut för några år sedan att förklarade att man ser sig som ett energibolag, där man hjälper sina kunder att tjäna pengar på sin lagrade elström. Hur går det nu, då? Blir det någon fart på den dubbelriktade laddningen?

DC eller AC ? – och det handlar inte om rockbandet…
Jag följer regelbundet ett nyhetsbrev, OmEV, som på ett lagom tekniskt och lagom begripligt sätt hjälper läsarna att följa vad som händer på elbilssidan. Nyligen kom en sammanfattning av ett V2G-seminarium i Münster i Tyskland som gav en lägesbild av hur det ser ut. Med tanke på hur länge det diskuterats att använda elbilarnas batterier som stödresurs till elnätet är jag aningen besviken. Det finns självklart tekniska frågetecken. Ett av de viktigare är likström eller växelström, DC eller AC som proffsen säger. Hur ska elen föras över? Det finns argument för båda lösningarna, säger man. Och då brukar de starkaste ekonomiska parametrarna få råda. Där det finns snabba och stora pengar att tjäna brukar investerarna flockas. Men det väger jämnt enligt OmEV-nyhetsbrevet. Branschen har inte bestämt sig. Och besluten dröjer.

Tänk om behoven fick styra…
Just hemkommen från två veckor i Uganda har jag en ökad förståelse för att klimatfrågan och energifrågan behöver prioriteras utifrån andra faktorer än de gängse. Om de vanliga storfinans-hajarna ska styra upp branschen kring V2G lär man titta på de marknader där volymerna finns, där betalningsförmågan är högst och där det är rimligt att tänka sig att lagstiftning och styrmedel kommer att hjälpa till på olika sätt. Afrika är i det perspektivet ointressant. Ändå är det nog där som flyttbara batterier skulle kunna störst skillnad. Miljontals fossilfordon, tvåhjulingar, lastbilar, personbilar som knappt skulle klara en svensk bilbesiktning spyr idag ut avgaser och CO2 i en takt som skadar oss alla. I den fattigare delen av världen skulle smarta lösningar för lokal laddning på dagen (solen finns!) och tillbakaladdning på natten kunna vara det som skulle kunna lösa flera behov på en gång.

Kampala trafik en vanlig dag

Kaos som lär bli värre om ingen gör något
När smogen lägger sig över staden blir luften hälsofarlig. Och troligen vill de flesta MC-förarna i Uganda skaffa sig en bil för att lättare ta sig, sina kompisar, barn och varor dit man vill. Och någon kollektivtrafik enligt våra definitioner syntes inte till. Ett stort antal VW-bussar med 8-9 sittplatser och fullastat takräcke förekom självklart, men den lösningen har ju uppstått eftersom myndigheterna inte erbjuder någon skattefinansierad lösning.

Att samordna beslut på överordnad nivå blir nödvändigt 
Ska vi närma oss elektrifieringen av transportsektorn på en generell nivå behöver vi förstå att de klassiska sätten att skapa marknader med vinnare och förlorare inte duger. Vi behöver lösa problem på en samordnad och överordnad nivå. Hur det ska gå till och vi samtidigt klarar att värna demokrati och ”valfrihet” vet jag inte. Men snart ger oss klimatutvecklingen oss inget utrymme för den valfrihet vi tagit för given. Sanden rinner ut ur timglaset.

Klockan tickar
Det är väl just detta de auktoritära krafterna i världen har insett. Låt-gå-politiken på klimatområdet passar in deras strävan efter ett toppstyrt kontrollsamhälle. Valfriheten blir en lyx som ingen längre kan upprätthålla. Och under tiden är det 39 procent av företagen på Münster-konferensen som vill ha likström i den dubbelriktade laddningen medan 36 procent föredrar växelström. Icke-besluten kan bli förödande.

Att orkestrera fred

Posted on by
Reply

Diego Carneiro har startat och driver sedan 2009 den ideella organisationen AmaZonArt. Jag mötte honom den 17 april, då han spelade i Kampala, Uganda. AmaZonArt vill ge barn och unga människor i fattiga och eftersatta delar av Amazonasregionen i Brasilien gratis musikalisk utbildning. Diego Carneiro sätter gärna rubriken ”att orkestrera fred” på sina konserter och framföranden. AmazonArt ser som sitt uppdrag att sprida det som är bra och vackert genom konst och utbildning kring ett gott beteende. Målet har varit att starta upp ungdomsorkestrar och främja utbildningsverksamhet på avlägsna platser där det normalt inte finns någon tillgång till klassisk musik. AmaZonArt och Diego Carneiro har gett musikaliska workshops i Kenya, Mexiko, Peru, Ecuador, England och Schweiz. Och nu nyligen i Uganda.

Diego Carneiro

Han visste mycket väl vem Frans Helmerson är. Cellister håller naturligtvis kontakt. Men det mest intressanta med denne skicklige cellist är hur han har insett att musiken och konsten har en inbyggd förmåga att skärpa sinnena och skapa förutsättningar för ett bokstavligen lyhört sätt att förhålla sig till världen. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig och föreslog att han kopplade sitt projekt till Mozart, kanske Amazon Mozart….

När Diego berättade och visade bilder från sina möten med bl.a. massajerna i Afrika blev det väldigt tydligt hur ett celloinstrument med sin fylliga och känslomässiga ton har ett universellt budskap. Även nomadfolk kan ta till sig den ton och den stämning som en cello återger. Även om det låter märkligt i deras öron, kanske. Cellons kvalitet går inte att ta miste på.

Det finns något hoppfullt i en person som Diego Carneiro och hans sätt att ta vara på sin unika talang och låta den göra nytta på ett oväntat sätt. Han hade kunnat lägga sin tid på egna konserter eller att turnera med en orkester på sedvanligt sätt. Men istället blir han en ambassadör för fred, där musiken blir hans domän och där språk och skillnader mellan folkgrupper blir ointressanta. Musikens språk är universellt.

Det finns något hoppfullt i att musiken, genom Diego och andra, kan nå ut till fattiga och till barn och unga på det här sättet, när all rapportering handlar om hur unga människor lockas in i narkotikahandel, uppgörelser och destruktiva miljöer.

Lyssna gärna på någon inspelning med Diego Carneiro, som här:
(ett stycke av Saint-Saëns som han även framförde för oss i Uganda) https://www.youtube.com/watch?v=OmvTTRBEDcE

En seriös kärnkraftsrapport

Posted on by
2

Mycle Schneider är inte vem som helst. Det förstår man när man läser delar av den CV som han beskrev på Chalmers i veckan som gick. Han har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt energifrågan och åt att ge råd åt regeringar när det gäller kärnkraft. Den presentation som han hade på Chalmers har jag läst igenom. Även den mest optimistiska kärnkraftskramare får rimligen svårt att på ett enkelt sätt beskriva hur Tidögängets ensidiga fokus på kärnkraft ska kunna bli verklighet och kunna spela någon roll för klimatet.

Verkligheten kommer ifatt…
Intrycket förstärks att valrörelsen 2022 enligt valtaktikerna skulle vinnas på fyra partiers enhet kring en kommunicerbar fråga. Inte på sakfrågan i sig. Den fick tjäna som förenklat budskap om hur enkelt det skulle bli att behålla nuvarande konsumtionsnivå och samtidigt fixa ”det där klimatet som forskarna pratar om”. Och skapa en antingen-eller-debatt där allt som kretsade kring klimat snabbt skulle ledas in på kärnkraftsspåret. Taktiken lyckades som bekant. Tidögänget vann 2022. Men nu kommer verkligheten ikapp dem.

Många intressanta bilder
Bilderna som Schneider visade är översiktliga, tydliga, grafiska och uppenbarligen baserade på många års faktainsamling och analys. Jag klipper in en av bilderna här för att illustrera nuläget. Det finns många fler. Hör av er om ni vill få ppt-filen i pdf-format.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april 2024 på Chalmers

Fördelningen av nya projekt
Bilden visar EU:s 27 medlemsländer och hur många reaktorer som lagts ner, som har färdigställts och är under byggande. Tjernobyl inträffade 1986 och tycks ha lagt locket på. Det som hänt de senaste 40 åren är också en kraftig kostnadsmässig fördyring av nya kärnkraftsprojekt, samtidigt som sol- och vindkraft blivit många gånger billigare. Han visade tydliga diagram på detta. Mer tankeväckande är att av de pågående 60 nya kärnkraftsprojekten i världen står Kina och Ryssland för 46, Indien för 4, Sydkorea och Frankrike för 3, USA, Brasilien, Argentina och Japan för 1 vardera. Dvs det är praktiken bara auktoritärt styrda länder som satsar på kärnkraft.

Det tycks bara vara Ryssland och Kina som klarar helheten idag
Att bygga ett kärnkraftverk är inte som att bygga en bro eller en tunnel. Det är bland det mest avancerade man kan göra, med tanke på hur alla steg i processen måste kvalitetssäkras och hur det därmed blir väldigt svårt att konkurrensutsätta olika delar. Specialistkompetens kring hållfasthet och olika gränsvärden för olika material och funktioner blir synnerligen viktiga. Jag såg en kommentar i ”flödet” att det nu i praktiken enbart är Ryssland och Kina som kan leverera kunskap, material och systemlösningar för kärnkraftverk, dvs från ax till limpa. Övriga länder behöver anlita Kina eller Ryssland för några eller flera delar i en nykonstruktion. Litar Tidöregeringen på Kina eller Ryssland? Att SD-företrädare gärna åker till Putin och hälsar på har vi genom åren sett exempel på (och SÄPO haft synpunkter på), men de övriga?

Illustrativ bild
En annan bild Schneider visade sträcker sig från 50-talet och framåt och visar hur länderna i EU27 startat och lagt ner olika reaktorer. Det är påtagligt hur länderna agerar. De sista 20 åren har man lagt ner 37 kärnkraftverk och startat 3. Bakom detta ligger naturligtvis både marknadsbedömningar och tekniska bedömningar av hur länge verken kan fungera. Det är svårt att driva dyra anläggningar när man inte får betalt för sina kostnader och rimlig ränta på investeringar.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april 2024 på Chalmers

Batterilagring ska inte glömmas bort, liksom pumpsystem
Som en egen kommentar vill jag påpeka hur batterilagring har blivit ett intressant alternativ för att jämna ut energitillförseln när vinden mojnar och solen inte skiner. Storskaliga lagringssystem kan även bygga på pumpar, där man fyller vattenreservoarer eller dammar för att använda vattenkraft som ett naturligt komplement. I Sverige har vi utmärkta förutsättningar för flera olika lösningar. Som inte kräver gigantiska investeringar och som snabbt kan komma på plats. Det är inte så att det saknas alternativ till kärnkraften.

SMR – mycket pengar läggs ner, men….
Schneider har också med ett antal bilder i sin presentation som handlar om hur det går för SMR-utvecklingen. Den som hoppas på ett snabbt genombrott för ”småskalig” och serieproducerad kärnkraft får ge sig till tåls. Det projekt som legat längst fram i USA har lagts ner. Delar av Schneiders bild nummer 45 ser ut så här. Nu-Scale började år 2000 med finansierad designutveckling.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april bild nr 45

190 länder?
Det finns naturligtvis de som lockas av de stora pengarna och ägarkoncentrationen kring det nukleära, men komplikationsnivån är samtidigt väldigt hög. Och den som hävdar att kärnkraft skulle kunna lösa energifrågan ur ett klimatperspektiv blundar för hur omöjligt det skulle vara för en majoritet av världens 190 länder att ha personal, teknik, kunnande, säkerhetssystem och ekonomi för att driva anläggningar. Hur man än vrider och vänder på tekniken är den dyr, farlig och kräver bemanning och säkerhetssystem, som andra energislag inte behöver. Det sitter ingen tekniker högst upp i varje vindkraftverk, det står ingen och tittar på batterier som lagrar ström.

Sol och vind blir billigare, kärnkraft dyrare
Det som får investerare att tveka är naturligtvis också de analyser som tex Lazard gjort 2023 och som Schneider återger på sin bild nummer 47. Kostnadsutvecklingen när man jämför per MWh, under perioden 2009 till 2023 och för olika energislag i USdollars blir ganska tydlig.

Säkerhet och annat
Till detta kommer Putins krigförning, som Schneider inte nämner. Men det är självklart en ökad säkerhetsrisk att kärnkraftverk angrips vid en kris eller ett krig. Drönare har setts vid Forsmark, så kartläggningen är klar, naturligtvis. Just detta tog inte Schneider upp, så vitt jag vet, men är ju ytterligare argument mot kärnkraft, liksom det jag brukar påpeka, att det aldrig går att utesluta den mänskliga faktorn.

Länktips: Mer om Schneiders arbete finns på www.worldnuclearreport.org

Länktips: För några dagar sedan skrev jag om Energiforsk och deras rapport, som vill göra gällande att kärnkraft ska ses som ett hållbart energislag. Länk: http://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

AI, hur gör vi… och Rågsved 1976

Posted on by
Reply

Alla talar m AI. Hur AI kommer att förändra arbetsuppgifter och delvis göra viss personal överflödig. Hur snabbt det går och hur bra AI tycks fungera. Det är lite som den dot-com-bubbla vi upplevde för 20-25 år sedan. Jonas Birgersson, ni vet, som fick personifiera det nya företagandet. Det gick ett tag. Vad han gör idag vet jag inte.

Vad gör vi när det mesta troligen inte stämmer?
AI är i och för sig något annat och på ett sätt mer skrämmande. Vem skapar vad? Kan AI komma fram till att vi är för många på här planeten och på olika sätt agera för att vi ska använda all den destruktiva kraft som finns för att förgöra varandra? Om inget längre är sant, eller åtminstone med stor sannolikhet inte är sant, hur kommer kommer vi agera då? När ingen information längre är tillförlitlig, hur lever vi då våra liv?

Nära till ett primitivt beteende?
När desinformationen och fake news blir mainstream och det som fyller våra flöden, hur lever vi då? Vad och vem blir då kvar? Om varje google-sökning ger fler felaktiga än sanna svar, hur ska vi då orientera oss? Om internet bara blir en skräpkammare för dumheter och felaktigheter, vem kan då överhuvudtaget ta ställning till någonting? När misstron tar över kommer antagligen självförsvarsmekanismerna att bli ännu viktigare. Vi går snabbt mot en kulturell stenålder, då primitiva behov hamnar överst.

Banken hör av sig….
Vi får kanske ett meddelande att ”din bank har blivit hackad och vi återkommer när vi har åtgärdat felet”. Två dygn senare återkommer banken och säger på ett märkligt stelt sätt att ”Funktionaliteten är nu återställd. Var vänlig logga in på vanligt sätt.” Skulle vi göra det? Skulle vi lita på att banken fungerar i det läget? Och hur gör vi om vi inte har pengar?

Hur långt bort är kollapsen?
Jag känner att det är ett embryo till ett filmmanus jag spinner på. Som säkert redan X antal gånger skapats av någon programvara. Man är ju sällan ensam om en idé. Men hur nära är vi en systemkollaps på det område som är totalt fundamentalt: att vi kan lita på våra sinnen och den information vi får?

En vacker ballad om Rågsved 1976
Ett mer stillsamt tankespår erbjöd en Facebook-vän när han la ut Rågsved 1976 idag. En ballad om hur det kunde vara att växa upp i förorten Rågsved 1976. Skapad med text, musik och framförande av AI. Ganska övertygande, stämningsfull och stillsam, men med ett par mekaniska uttal av orden ”åkt” och ”förstad”, som avslöjar att det inte är en människa med svenska som modersmål som sjunger. Men nog är balladen fin. Tack, Erik. Länk nedan.

Länktips: Rågsved 1976, AI-genererad musikballad: här

Vi måste tänka fred när alla planerar för krig

Posted on by
Reply

I juni kommer Riksdagen att ta beslut om permanent amerikansk militär närvaro på svensk mark. Avtalet kräver två-tredjedels majoritet i Riksdagen för att godkännas, så avgörande blir hur S röstar. För att det ska passera under radarn kallas det DCA-avtalet och rubriceras som en bilateralt avtal mellan USA och Sverige. Det finns inget bilateralt i detta avtal. Det handlar uteslutande om på vilket sätt USA:s militär ska få tillgång till sjutton militära förläggningar, där USA ska etablera egna zoner utan tillträde för svensk personal. Det finns flera frågetecken kring avtalet, som borde diskuteras innan Riksdagen släpper igenom Tidöregeringens avtal.

Norge, Danmark och Finland, men inte Sverige?
DCA betyder Defence Cooperation Agreement. Även de övriga nordiska länderna tecknar motsvarande avtal, men med vissa principiella skillnader. I det finska avtalet hänvisas t.ex. till den specifika finska lagtext som förbjuder kärnvapen på finsk mark. I både Norge och Danmarks DCA-avtal med USA finns det inskrivet att länderna inte accepterar förhandslagring av kärnvapen på sina respektive territorium. I Sveriges avtal med USA finns inget förbehåll mot kärnvapen. 

USA gör som de vill
Tvärtom ger avtalet USA rätt att placera material på sina sjutton militära förläggningar utan att Sverige kan känna till, ifrågasätta eller hindra USA från att förvara något på svensk mark. Tolkningen blir att USA gör som de vill med vapen, ammunition och annat, som de vill lagra inom de avskärmade zoner som USA ges ensamrätt till. Tidöregeringen anser att ”det inte behövs” någon skrivning kring kärnvapen. Om det är viktigt skriver man in det i ett avtal. Men icke-spridningsavtalet som Sverige skrivit under är uppenbarligen inte viktigt för Tidöregeringen. Det finns tydligen andra hänsyn att ta, som jag återkommer till.

Immunitet skapar osäkerhet kring vad som gäller
Rättsosäkerheten ökar när det finns tydliga och frekventa undantag från vad som är tillåtet och inte i Sverige. Svensk lag kommer inte att gälla för den amerikanska personalen. Detta innebär i praktiken att den militära personalen kommer att ha immunitet på ett sätt som påminner om hur diplomater behandlas av det svenska rättsväsendet. Det kommer t.ex. inte gå att stoppa en amerikansk militär transport på allmän väg för nykterhetskontroll eller för att åtala för hastighetsöverträdelser. Och naturligtvis kommer inte den svenska samtyckeslagen att kunna åberopas när något övergrepp ägt rum. Att det förekommer sexuellt våld och bristande respekt för mänskliga rättigheter runt amerikanska förläggningar finns det tyvärr många belägg för. Och svensk lag kommer inte att kunna åberopas.

Vi skulle kunna bli måltavla för en fiende
När vi släpper in främmande militär personal, inklusive viss civil personal, skapar vi en grundstruktur för ett senare tänkbart, egentligen otänkbart, maktövertagande. Om EU-samarbetet bygger på principen om gemensam nytta och samverkan kan man inte beskriva DCA-avtalet som något annat än en, låt vara liten men ändock, underordning av svensk maktutövning under supermaktens paraply. Man skulle kunna tänka sig att en kommande president i USA åsidosätter demokratin och hävdar att det är av yttersta vikt att USA ingriper i någon verklig eller påhittad konflikt i Europa. Och därvid utgår från de installationer och den personal man har i Sverige och andra länder. Vilket i ett slag skulle göra oss till måltavla för den verklige eller påhittade fienden. Etableringen av amerikanska zoner med närvarande amerikansk trupp och materiel utgör i sig ett säkerhetshot.

Den starkes rätt
DCA-avtalet har nog varit Tidöregerngens ”Plan B” i takt med att NATO-inträdet dröjde. Man ville skyndsamt försäkra sig om amerikanskt stöd i händelse av en utvidgning av Ukraina-kriget. Eskaleringen och fokus på militära lösningar som högern i Sverige applåderar passar deras världsbild, där det handlar om att bevara de värden man tillskansat sig. Den yttersta positionen är ju att med vapen försvara sin egendom, sin rätt. Det är dit vi är på väg, steg för steg. Polariseringen och den starkares rätt kommer hela tiden till uttryck från högersidan. Nu senast när det s.k. partiet Folklistan med två populister i spetsen vill stryka asylrätten. Flyktingar ska inte tro att de har något människovärde eller har rätt till skydd….

Fredlig samexistens
Det är väldigt viktigt i dessa ofredens tider och med annalkande klimatrelaterade katastrofer i åtanke att ofta ägna freden en tanke. Det är inte krig som löser problem, det är fredlig samexistens och respekt för andra människor, för naturen och för framtida behov som utgör grunden för en fredlig utveckling. Vi behöver starka röster i debatten som balanserar de krafter som i dagsläget får mer medialt utrymme, de trumpistiska rösterna och de som bara tror att mer vapen gör oss säkrare. Det är precis tvärtom. Ju mer vapen som är i omlopp, desto större risk att de kommer till användning. Vi ska stå emot Putins aggression, men inte till priset av ohejdad militarisering.

Britterna har lovat kärnkraftsindustrin ett överpris på el
Tillbaka till kärnvapenfrågan. Det finns viktiga synergier mellan kärnkraft och kärnvapen, framför allt på den avancerade nivån, där det handlar om att vara expert på kärnbränslet, och på logistik, kvalitets- och säkerhetsarbetet kring detta. Storbritannien och Frankrike håller sin kärnkraftsbransch under armarna eftersom man inte vill ge upp kärnvapnen. Britterna lovar t.ex. ett överpris per kWh till sina kärnkraftverk. Och i Sverige finns industrier som ser nya möjligheter när Tidöregeringen envisas med att förorda nukleär teknologi. Man kan exempelvis fundera på vilken roll f.d. Asea Atom, numera Westinghouse i Västerås, ska ha i framtiden. Jag anar att det är därför det inte står något i DCA-avtalet om kärnvapen. Det finns nya affärsmöjligheter för vissa företag i den nukleära branschen som man inte vill missa.

12 000 stridsspetsar gör inte världen säkrare
Själv har jag gått med i Svenska Freds. Fredstanken behöver stärkas. Det är inte världens cirka 12 000 stridsspetsar som kommer att skapa en hållbar framtid för någon. Och definitivt inte de som är utplacerade i Frankrike, Storbritannien, Belgien, Italien och Nederländerna. Men alla dessa system behöver kompetent personal som säkerställer att vapnen skulle kunna fungera och tas om hand när de inte längre håller måttet. Och då är det praktiskt att kunna fördela olika systemkostnader på försvarsbudgeten och på energi-dito.

Länktips: https://www.svt.se/datajournalistik/karnvapen-i-varlden/

Länktips: https://www.svenskafreds.se/dca/

Lyssnat: B-M Mattsson i en podd om USAs demokrati

Posted on by
Reply

Britt-Marie Mattsson är en senior journalist på Göteborgs-Posten som länge har bevakat USA. Hon medverkar i ett poddavsnitt från Medier och Demokrati (se länktips nedan) som jag lyssnat på. Hon beskriver flera av de problem USA:s demokrati har att hantera sedan Trump på allvar tog plats på den politiska scenen och fortfarande gör anspråk på att få dominera.

Fox News saknade moralisk kompass
På en knapp timme hinner Britt-Marie Mattsson berätta mycket om det amerikanska valsystemet och hur flera medier i USA hellre kryddade sin rapportering med Trumps falsarier än rakryggat tog avstånd från de lögner Trump spred. Men också hur medierna, framför allt Fox News, numera justerat sin rapportering en aning efter att domstolsutslag kostat dem ansenliga belopp. Money talks. Lite sorgligt, kan jag tycka är att det är pengarna, intäkterna från ”klicken” respektive böteskostnaderna som styr hur Fox och andra agerar, inte någon slags journalistisk princip om att ge publiken sanningsenlig information på ett korrekt sätt.

Man måste vara rik i USA för att bli politiker
Några saker saknar jag i det Britt-Marie Mattsson beskriver. Dels hur hela det politiska fältet på flera nivåer är beroende av ett starkt ekonomiskt stöd. Det är näst intill omöjligt att bedriva en valkampanj utan att vara rik eller att locka starka ekonomiska intressen att backa upp en viss politiker. Och ska rika personer, särskilt företagsledare, investera i en kampanj vill de naturligtvis ha något i retur. Systemet blir på så sätt halv- eller helkorrupt, eftersom företag på så sätt ”köper sig” politiker i kongressen eller till guvernörs- eller presidentposter. Det är en handfull unga kvinnor som lyckats ta sig till representanthuset, men de utgör undantag. Mest känd är väl Alexandra Ocacio-Cortez. (Se artikel i länklistan nedan).

Nikki Haley försvann  ─  för gott?
Jag saknar också ett par ord om det republikanska partiet, hur det har kidnappats av Trump och hans likar och att partiet inte tycks förmå hitta något sätt att lösgöra sig från denna högerpopulistiska gren av partiet, som Trump personifierar. Det hade också kunnat vara intressant att höra hur Britt-Marie Mattsson ser på hur Nikki Haleys kampanj ändå delvis lyckades fånga den del av det republikanska partiet som inte står ut med Trumps lögner och överdrifter. Och hur medierna i USA förhåller sig till Nikki Haley. Är hon fortfarande intressant eller är hon ”förbrukad” sedan hon förlorat dragkampen med Trump om att bli nominerad till att vara republikanernas presidentkandidat? Och hur ser medierna i USA på de politiker som försöker gå i Trumps fotspår? Det hade också varit intressant att höra mer om.

NATO och ”Trump nr 2”
Hur ser det ut framåt? Kommer ”Trump nummer 2” att vara ännu mer extrem eller vilken riktning tar högerpopulismen och nationalismen? Särskilt mot bakgrund av den roll USA spelar i NATO, som Britt-Marie Matsson berör, hade detta varit intressant att höra mer om. Särskilt som många i Sverige har kopplat NATO-inträdet till en ökad trygghet, en trygghet som kanske inte finns kvar om Trump eller en Trump-kopia vinner ett presidentval. Kommer NATO att kunna fortsätta att spela en roll i försvaret av demokratin om USA slår in på en linje, där de demokratiska institutionerna tappar i betydelse och utrymmet för den fria pressen minskar?

Hur klarar sig medierna i det nya landskapet?
Det kunde också ha varit intressant att höra om CNN, CBS och de andra stora TV-bolagen och nyhetsförmedlarna. Klarar de att finnas kvar i det nya medielandskap som växer fram, där sociala medier spelar en allt större roll? Och när traditionell annonsfinansiering inte längre håller bolagen flytande? Finns det någon som talar om Public Service i USA? Man skulle ju kunna tänka sig att någon i USA hört hur BBC fungerar i Storbritannien och inser att det finns ett värde i att förmedla någorlunda korrekt information och riktigt nyhetsflöde i dessa orostider. Det spelar ju bara USA:s fiender i händerna om allmänheten vilseleds. Ska Putin vinna mot USA genom desinformation?

Meningsmotståndare och media får inte ses som fiender
Ska jag nämna något av det värdefulla Britt-Marie Mattsson förmedlade så var det väl bilden av den tunna is som demokratin utgör. Den är skör, demokratin, precis som nattgammal is och det gäller att gå försiktigt fram. Hon nämnde också flera gånger hur Trump beskrev journalister som sina och sina väljares fiender. Där satte hon fingret på en avgörande fråga. Om meningsmotståndare och journalister beskrivs som fiender, som ska bekämpas finns ju ingen tolerans kvar för andras åsikter. Respekten för olika åsikter och rätten att framföra dem är hörnstenar i demokratin. Möjligen hade Britt-Marie Mattsson kunnat utveckla de tankarna ytterligare, hellre än att fastna i detaljerna om hur lite folk det var när Trump svors in som president 2017. Om redaktionen bakom podden spelat in 2 timmar och klippt ihop det viktigaste av det som sades hade kanske innehållet sett lite annorlunda ut. Bara ett tips….

Länktips: Medier och demokrati poddavsnitt. https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sites/default/files/2024-04/podd-britt-marie-mattsson.mp3

Länktips: Artikel om Alexandra Ocacio-Cortez: https://www.etc.se/utrikes/alexandria-ocasio-cortez-det-haer-handlar-om-att-ha-en-enad-front-mot-fascismen

Läsning: Energiforsk rapport om den hållbara kärnkraften

Posted on by
3

När den första indignationen lagt sig kring Energiforsks rapport (2024:1004 Kärnkraft en del i EU:s gröna omställning) insåg jag att det kan vara lärorikt att läsa igenom en rapport som förklarar att kärnkraft är ett hållbart energislag. För att förstå hur man argumenterar. Rapporten är på 26 sidor med ett antal diagram och förmodligen med en tänkt målgrupp av beslutsfattare och investerare som kan behöva argument för att försvara varför en investering i kärnkraft inte längre ska anses vara kontroversiell eller räknas som miljöfarlig verksamhet.

Bakgrund
Rapportförfattarna har läst en rapport från JRC (Joint Research Centre). JRC-rapporten var nödvändig för att EU skulle kunna inkludera kärnkraft i den gröna omställningen och ett beställningsverk. I Energiforsk-versionen och har man lagt till ett perspektiv av hur Sverige och Finland hanterat de olika frågor som nämns. Rapporten från Energiforsk är på så sätt en rapport som återger en rapport. Man kommer att tänka på viskleken, men nu ska jag inte vara konspiratorisk.

”Skadar inte på ett signifikant sätt” är kärnan i hela resonemanget
Man bygger hela sitt resonemang på att kärnkraft numera inkluderats i EU:s så kallade taxonomi för hållbara investeringar. I rapportens ingress skriver man att ”villkoret för att en verksamhet ska inkluderas i EUs Taxonomi är att den ska bidra till ett miljömål utan att orsaka signifikant skada på övriga miljömål (Eng: Do No Significant Harm, förkortat DNSH)”. Det poängteras även att ”inkluderingen i taxonomin förutsätter att ett antal villkor uppfylls, så kallade Tekniska Acceptanskriterier. Dessa omfattar exempelvis krav på finansiering och att planer för omhändertagande av avfall finns”. Här skymtar motivet till rapporten fram. Det är trögt att få fram pengar till det dyra och mest komplicerade energislaget världen sett, särskilt när alternativen sol och vind snabbt blir billigare och lättare kan ge avkastning på insatt kapital.

Tänk så lite markyta som behövs
Rapporten avslutas på ett klassiskt vis, där man egentligen bara missat att lägga V.S.B. Vilket skulle bevisas. Eftersom kärnkraft numera ska ingå i EU:s taxonomi för hållbara lösningar kan man nu hävda att kärnkraft ingår i EU:s taxonomi för hållbara lösningar. Cirkelresonemanget behöver illustreras med konkreta exempel på hur försumbar skada den kan bidra med. Därför behöver rapporten visa upp exempel på ett sätt som gör att kriteriet DNSH kan uppfyllas. JRC och Energiforsk har därför valt några klassiska grepp, som blir övertydliga för det kritiska ögat. Man väljer t.ex. att jämföra ianspråkstagande av markarealer för olika energislag. Hur mycket areal som åtgår för att producera en MWh blir en tabell, som på ett övertydligt sätt visar hur yteffektiv kärnkraft är. Är det avgörande för riskbedömningen? Knappast, men det ser övertygande ut. Så här ser det ut på sidan 12 i rapporten:

Ur Energiforsks rapport 2024:1004

Mycket betong
Ett annat jämförelsetal visas i rapporten på sid 18-19. Där försöker man illustrera hur liten volym och lite vikt det radioaktiva avfallet utgör i relation till allt byggmaterial som tas om hand vid rivning av ett kärnkraftverk. Detta är ett klassiskt grepp att via ett hårt vinklat perspektiv illustrera hur ”litet” ett problem är. Det är mycket betong och lite radioaktivt avfall i jämförelse. Om jämförelsen är avgörande framgår inte. Så här ser det ut i rapportens diagram:

Ur Energiforsks rapport 2024:1004

Försumbar strålning
Båda dessa exempel ger sken av att kärnkraft inte innebär något problem. Det förrädiska i denna typ av ”vetenskaplighet” är att den förvisso är sann, men frågan är ju hur relevant den är. Man skriver också om att den naturliga bakgrundsstrålningen varje svensk utsätts för, uttryckt i milliSievert, är tiotusen gånger större än den minimala strålning varje svensk utsätts för från kärnkraftverken. So what? Man kunde som illustrativ jämförelse tänka sig att det företag som tillverkar ammunition till vanliga jaktgevär skulle illustrera farligheten med sin produkt med en siffra på hur många svenskar som dör per år, jämfört med hur många som skjuts ihjäl av en specifik gevärstyp. Relevansen är lika stor.

Ingen har dött
Ett fjärde exempel man tar upp är att ingen har dött i Sverige av en kärnkraftsolycka. Och jämför detta med att man räknar med att cirka 400 000 EU-medborgare årligen dör av luftföroreningar. Återigen väljer man att presentera kärnkraft som något säkert. Eftersom ingen har dött i Sverige. Hade vi haft någon arbetare vid ett vindkraftverk som omkommit hade det självfallet kunnat bli ett synnerligen användbart argument, särskilt om framställer statistiken genom division med noll. Som Mark Twain uppges ha sagt: ”Det finns lögn, förbannad lögn och statistik…”

Så enkelt det kan bli hållbart?
I sin avslutning av rapporten väljer författarna att skriva att om kriterierna för mänskliga rättigheter och arbetsrätt är uppfyllda så kan kärnkraft räknas som miljömässigt hållbar. Det låter ju bra. Och det var ju det som var syftet med rapporten. Vilket skulle bevisas.

Sellafield och förhoppningen kring långtidslagring
Självfallet tar Energiforsk inte upp de problem som finns kring logistiken av det radioaktiva avfallet. Problemen vid Sellafield blev en nyhet för ett år sedan. (Se länktips nedan). Och den konsensus rapporten talar om kring långtidslagring i berggrunden i kopparkapslar bygger inte på långtidsstudier av hur koppar fungerar som barriär.

Driftsäkerhet? Sabotage? …
Sjävfallet nämner inte rapporten de bekymmer ur säkerhetsperspektiv ett centraliserat energisystem utgör. Dels driftssäkerhet, där självfallet en mångfald av effektproducerande enheter lättare kan kompensera för fallerande distributionsnät, störningar osv. Det är ju allmänt känt att våra nuvarande kärnverk både har planerade och oplanerade driftsstopp, något som alltid utgör en extra svårighet när bortfallet snabbt ska ersättas. Det andra är ju Putin-effekten. Kriget i Ukraina har satt fingret på hur lätt det är för en illvillig aktör att skada, sabotera eller förstöra energisystemet. Och med ett centraliserat energisystem blir den sårbarheten extra tydlig.

Den mänskliga faktorn kan aldrig elimineras
Rapporten nämner naturligtvis heller inte den mänskliga faktorn, som aldrig kan elimineras. Jag har skrivit om den tidigare. Se länktips nedan.

SMR, någon gång i framtiden… ?
Så är det korrekt att kalla kärnkraft för en hållbar teknik? Är energislaget en del av det tekniska kretslopp som hållbarhetsexperterna talar om och som är nödvändigt? (Se t ex FSSD från Blekinge Högskola, länktips nedan). Räcker det att hänvisa till att ”nästa generation kärnkraft” kommer att bygga på upparbetning av tidigare använt kärnbränsle, som man nämner på sidan 16 om Blykalla-projektet: ” I Sverige pågår studier i införandet av fjärde generationens reaktorer i form av blykylda småskaliga modulära reaktorer, så kallade SMR (Small Modular Reactors). Det är ett steg på vägen att sluta bränslecykeln, men för att möjliggöra detta behöver anläggningar och processer kopplade till Gen IV tillkomma, antingen i respektive land eller som ett gemensamt projekt inom EU. ” I klartext: mer forskning behövs och fler pilotprojekt. Det är långt kvar. Och samtidigt nämner man inte att det projekt kring SMR som låg längst fram i USA nu har lagts ner. (Se länktips) Självfallet blundar man för fakta som skulle tala emot det som skulle bevisas.

Så billig och så dyr som möjligt, samtidigt
Ingenstans finns heller de ekonomiska realiteterna med. Den industri som efterfrågar stora investeringar i energisektorn kommer inte att vilja betala några överpriser för extra dyr energi från kärnkraft. Rent generellt nämns otroligt sällan, om ens över huvud taget, energisektorns dubbla bekymmer att dels erbjuda billiga konsumentpriser, dels erbjuda god lönsamhet för investerare och ägare. Den enda lösning som skymtar runt hörnet är att Tidögänget räknar med att förstatliga mer av energisektorn, så att man lättare kan hantera underskotten via statsbudgeten. Men det är inget man vill ha en debatt om.

Missvisande, minst sagt
Nej att med ett skohorn och med diverse halvt formulerade förbehåll låtsas att kärnkraft platsar i gruppen av långsiktigt hållbara energislag är fortfarande helt fel. Fossilfritt är inte detsamma som förnybart, hur gärna än Energiforsk och Tidögänget vill sätta likhetstecken på dessa begrepp. Rubriksättningen ”…en del av EU:s gröna…” i Energiforsks rapport bygger på att EU sett sig tvingade att hantera koldioxidfrågan på fler sätt än genom de förnybara energislagen.
Vilket skulle bevisas.

Tillägg 14 april
Den 9 april höll M Schneider, från World Nuclear Report, en presentation på Chalmers om läget för kärnkraften i världen och i EU. En sammanfattning av hans presentation finns längst ner i denna länklista.

Länktips: Alarm i maj 2023 från Sellafield. https://www.theguardian.com/business/2023/dec/05/sellafield-nuclear-site-leak-could-pose-risk-to-public

Länktips: SMR-projekt läggs ner i USA: https://tidningensyre.se/2023/12-november-2023/ledande-smr-projekt-stoppas-bakslag-for-usas-klimatpolitik/

Länktips: FSSD som strategiskt verktyg för hållbar utveckling: https://www.bth.se/forskning/forskningsomraden/strategisk-hallbar-utveckling/

Länktips: De avgörande argumenten: http://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

Länktips: Den reflexmässiga reaktionen: http://christerowe.se/2024/04/nr1054-nu-undrar-tusentals-larare-vad-de-ska-saga/

Länktips: World Nuclear Report presentation 9 april på Chalmers, några exempel ur den presentationen: http://christerowe.se/2024/04/nr1059-en-serios-karnkraftsrapport/

Nu undrar tusentals lärare vad de ska säga

Posted on by
1

Den orwellska verkligheten tycks ha infunnit sig. Ni vet där sanning kan vara lögn och allt kan vara sin motsats. Begreppen tappar sin innebörd och vad som helst kan påstås för att hävda en ståndpunkt. Nu tänker jag inte primärt på hur vår ”miljöminister” hävdar att Klimatpolitiska rådets forskartunga rapport är en åsikt som enkelt kan avfärdas. Nej, det dök upp något helt annat exempel i mitt Facebook-flöde idag. I det av energibolaget Uniper sponsrade inlägget såg det idag ut så här.

Ur Facebook-flödet 6 april

Detta är sensationellt
Uniper är det bolag som av lönsamhetsskäl lade ner två reaktorer i Sverige. Så de har ju i alla fall full koll på hur svårt det är att få lönsamhet i kärnkraftsbranschen. Men det viktigaste här ovan är hur Karin Westling från Energiforsk formulerar sig. I deras värld är kärnkraft ett hållbart energislag. Nu ingår plötsligt bränsleframtagande, hantering och lagring av klyvbart material i ett naturligt kretslopp! Det är sensationellt, minst sagt. Alla som fick snabbevakuera Fukushima kan nu återvända – det var inget att bry sig om. Likadant i Tjernobyl. Och alla sjukdomar som drabbat personalen vid Europas största mellanlagring, Sellafield, har naturligtvis bara inbillat sig allt. I ett trollslag har Uniper och Energiforsk eliminerat alla risker och envägs-lösningar kring uranet och de kontaminerade produkterna! Radioaktiva kärnkraftssopor ingår numera i ett naturligt kretslopp!

Vad menas med ”hållbarhet” enligt Energiforsk?
När Energiforsk hävdar att kärnkraft är hållbart så underminerar de möjligheten att skapa gemensamma fundament för de svåra beslut som samhället ─ och egentligen civilisationen ─ står inför. När forskningen uppfattas som något som relativiseras till starka särintressen minskar tilltron i samhället till all forskning. Det orwellska samhället tar alltmer plats, delvis bredvid det samhälle Huxley varnade för, där överflödet av information skulle passivisera och blockera verkliga och riktiga beslut.

Är detta en överreaktion från min sida?
Nej, jag tycker inte det. Varje år finns det bara i vårt land minst 100 000 unga personer som för första gången ska förklara för sin lärare vad som menas med en hållbar utveckling. De ska lära sig att orientera sig och navigera i en komplex värld, där begrepp tyvärr alltför ofta används på ett vinklat sätt, där t.ex. reklambudskap hela tiden vrider på perspektiven. Och om vi inte förstår vad som menas med grundläggande begrepp blir alla samtal till slut meningslösa. Krig blir fred. Egoism blir solidaritet. Skattefuskande blir rättvist. Åsikt blir fakta.

Det är väl bara att mejla henne och be henne beskriva hur hon har löst alla de problem som är förknippade med kärnvapen och kärnkraft. Och be henne förklara för de tusentals lärare som envist håller fanan högt för vad forskningen säger inom olika områden. Och förklara hur det ohållbara plötsligt har blivit hållbart.

Länktips: Energiforsk ägs av energibranschens företag. https://energiforsk.se/info/om-energiforsk/

Länktips: http://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

Bilindustrins våndor

Posted on by
Reply

Bilindustrin i Europa har vuxit enligt den ständiga tillväxtens logik. Uppköp och sammanslagningar har lett till ett antal mycket stora företag och koncerner, som av förklarliga skäl är svåra att styra. I nyhetsbrevet OmEV läser jag hur en av toppcheferna resonerar kring branschens utmaningar. Luca de Meo är VD för Renaultgruppen och han skriver om de viktigaste aspekterna och svårigheterna han ser när Kina bestämmer och USA stimulerar sin industri:

” Utfasning av fossila bränslen: Att nå netto noll till år 2035 kräver enorma insatser. Den europeiska fordonsindustrin har lovat att investera 252 miljarder Euro inom området.
Digital revolution: Idag står mjukvara för cirka 20 procent av kostnaden för en bil, vilket förväntas dubblas till år 2030.
Regleringar: Mellan 8 – 10 nya regleringar introduceras årligen i Europa. Detta har lett till prioritering mot större premiumbilar och outsourcing från Europa.
Teknisk volatilitet: Osäkra och kostsamma investeringar i exempelvis batteriproduktion, riskerar att bli omoderna i förtid.
Prisvolatilitet: Stora prissvängningar i råmaterial till laddbara bilar, det saknas en organisation likt OPEC som skapar prisstabilitet.
Omskolning: Cirka 500 000 européer arbetar direkt eller indirekt med förbränningsmotorer, dessa kommer behöva omskolas. Dessutom tillkommer 800 000 personer som behöver skolas för arbete inom batteriproduktion. ”

Vi har inte 30 år på oss
Listan illustrerar hur det blir när storskaliga aktörer ska ändra inriktning. Det blir dyrt, långsamt och komplicerat. Det är också lätt att inse att de aktörer som byggt sin framgång på förbränningsmotorn inte per automatik är bäst lämpade att byta till elmotorsystem. Jag kommer att tänka på hur segelfartygen ersattes av ångfartyg under början av förra seklet. Om man hade skickliga repslagare och snickare som visste hur en mast skulle resas hade man ingen nytta av dem när maskinrummet byggdes under däck. Teknikskiftet var obarmhärtigt och tog 30 år. (Från att det första ångfartyget byggdes till att det sista segelfartyget byggdes). Nu har vi inte 30 år på oss. Det måste gå fortare.

Nya affärsmodeller
Det bästa hade ju varit om bilbranschen själv kunde inse att den produktionsvolym vi har idag inte är hållbar. Att vi måste hitta andra sätt att hålla igång produktionen av fordon än genom att till varje pris pumpa ut mängder av fordon på marknaden. Att det i detta skifte av teknologi också är väldigt lämpligt att skifta affärsmodell och utbilda kunderna att efterfråga en annan slags mobilitetslösning, som inte låser upp så mycket material till så låg användningstid. En bil står ju still cirka 95 % av tiden. Det är fullständigt orimligt på samhällsnivå och ur alla sansade perspektiv att bygga 20 gånger fler fordon än som teoretiskt behövs.

Mot bättre vetande
Men rollfördelningen, traditioner och de bestående företagens aktieägare låser troligen fast oss i fel affärsmodeller. Mot bättre vetande. Vi vet ju vad som måste göras, men det är alltid något som kommer emellan.

Det skulle förresten kunna vara en samlande rubrik på vår tid. Mot bättre vetande.