Flyktingfrågan kräver att vi tänker i nya banor

Keir Starmer, premiärminister som håller till på 10 Downing Street har tagit fram ett förslag som han kallar ”one in – one out”. Detta refereras av Lunchekot (se länktips nedan, cirka 08:30 in i sändningen). Tanken är att för varje ”illegal” flykting som tar sig över den Engelska Kanalen och som skickas tillbaka till Frankrike ska Storbritannien ta emot en asylsökande med sina papper i ordning.

Några åtgärder av britterna
Tanken är att frysa tillgångar för smuggelansvariga, blockera deras inresemöjligheter och den engelska regeringen vill på så sätt komma åt de gäng som tjänar pengar på människors strävan att ta sig till Storbritannien. De som ska släppas in enligt one in-one out-systemet får inte ha försökt att ha tagit sig till Storbritannien förut och ska kunna erbjudas en formellt godkänd väg att söka asyl i landet.

Starmer sätter fingret på problemet
Man kan fråga sig om detta kommer att hjälpa. På ett plan sätter det ljuset på skillnaden mellan ekonomiska flyktingar och de flyktingar som söker skydd efter att ha drabbats av förföljelse och hot i sina hemländer, dvs traditionella asylsökande. Det känns självklart att politiskt förföljda personer ska kunna erbjudas en asylprövning. Samtidigt finns en desperation hos en stor grupp unga flyktingar, som satsar alla sina tillgångar och många gånger riskerar livet för att skaffa sig en framtid. Lösningen borde rimligen finnas någon annanstans.

Vi måste förstå storleksordningen
Som jag nämnde i en tidigare text är det ungefär en miljard människor som lever någorlunda ordnade liv, har ett jobb, kan ta ut semester, har en bostad och en rimlig försörjning. Det innebär att det finns minst fem gånger så många människor på planeten som INTE har de förutsättningarna att leva ett gott liv. Det är den stora orättvisa vi borde försöka ha en lösning på. Hur vi skapar förutsättningar för alla varelser på jorden att leva ett rimligt gott liv. Och givetvis justera de parametrar som går att ändra på, där orättvisorna slår hårdast. Inte för att alla ska flytta hit, eller för att alla ska få försörjning via våra skatter. Men vi behöver strukturer som drar utvecklingen i rätt riktning, inklusive påverkansmöjligheter för att komma åt oligarker, diktaturer och regimer som inte följer FN-stadgan.

En långsiktig jordnära idé
Det behövs en långsiktig inriktning som på en generation eller två skapar förutsättningar för alla att leva ett gott liv. Förmodligen måste detta växa fram som en gräsrotsrörelse, där människor tar ansvar för sig själva och någon mer individ. Då blir det också mer begripligt vad vi måste göra. När den vi samverkar med får ett namn, ett ansikte och en adress. Varje sådan insats skulle kunna klassificeras som skattebefriade bidrag, så att det inte behöver ske med beskattade pengar. Och det finns säkert hundra andra detaljer att reda ut. Men ”one-in och one-ute” är bara en symbolisk idé, Den löser inte grundproblemet med ojämlikheterna och orättvisorna i världen. Det är nog vi själva som måste ta tag i detta. På ett enkelt sätt. Och vi måste naturligtvis samtidigt ta höjd för den nya våg av klimatflyktingar som lär komma till följd av fossillobbyns fördröjning av verklig klimatpolitik.

Länktips, cirka 08:30 in i programmet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ekot-1230-stora-problem-i-tagtrafiken

Freden är viktigare än krigen

När Sverige sökte medlemskap i NATO gick jag med i Svenska Freds. Det kändes som en naturlig motvikt och en rimligt enkel insats. Om vi inte arbetar för freden får vi aldrig ett samhälle som kan utvecklas i rätt riktning. Freden är liksom fundamentet för allt annat. Att hitta sätt att lösa konflikter och intressemotsättningar utan att gripa till våld och vapen, att sträva efter rimlig rättvisa och stärka de system i samhället som bidrar till stabilitet och samarbete, snarare än till att sortera människor och företeelser utifrån någon vinstparameter, någon maktposition eller annan etikett. Medlemskapet innebär att jag får en tidning lite då och då.

Kärnvapen kan hamna i Sverige
I det senaste numret hittar jag flera läsvärda texter. Flera handlar om kärnvapen, om detta vapen som använts två gånger i aktiv i krigföring och som flera länder sedan dess har skaffat sig. Hiroshima och Nagasaki är för alltid förknippade med USA:s bombningar i augusti 1945. Nu innebär NATO-medlemskapet att vi inte längre kan påverka NATO:s eller USA:s eventuella beslut att använda svensk mark eller hamnar för att placera ut ramper för dessa massförstörelsevapen. Tidöregeringen tyckte inte det var nödvändigt att skriva in ett förbehåll i det svenska avtalet att svensk mark inte får användas för kärnvapen. Norge och Danmark har sedan länge sådana förbehåll, men det ryckte Kristersson på axlarna åt.

En komplicerad situation just nu
I Vita Huset sitter f.n. en president som är oberäknelig, som har stöttat Putins syn på kriget mot Ukraina, som har tvingat NATO:s ledning till pinsamma, fjäskande uttalanden bara för att hålla honom på gott humör. Ingen vet vad som händer om situationen drastiskt skulle förändras. Det pågår samtidigt ett antal konflikter i världen, där Mellanösterns olika fronter ständigt hamnar i fokus. Hur folken där ska kunna samexistera blir allt mer obegripligt, ju längre tiden går. Samtidigt är det viktigt att hoppas på och verka för en fredlig utveckling. Mer vapen, mer krig och mer förödelse gör bara livet svårare för miljoner människor.

De frågor som behöver ställas, t.ex.
En tanke som dyker upp när jag läser i Svenska Freds tidning är att vi borde få de 349 riksdagsledamöterna att bekänna färg. De borde få svara på ett antal grundläggande frågor, som säkerligen kan formuleras bättre än de följande, men som ändå bör kretsa kring det innehåll som jag skissar här.

  1. Om du kan sätta en ungefärlig siffra på begreppen krig respektive fred, hur ser förhållandet ut för dig personligen? Hur mycket kretsar dina tankar kring risken för krig respektive möjligheten till fred? Är det 50/50 eller något annat? Kan du förklara de siffror du anger?
  2. Håller du med om att fredstanken i grunden bygger på ömsesidighet? Och att krig är en logisk yttersta följd av olösta konflikter? Hur viktigt är det, tycker du att lagstiftningen och opinionsbildningen fokuserar på sådant som kan bidra till minskade risker för konflikter på olika plan? Och hur viktig är fredsfrågan för dig personligen? Gradera svaren på de båda frågorna på en skala 1 till 10, där 10 är mycket viktigt.
  3. Hur ser en rättvis utveckling ut enligt dig? Kan du ge tre exempel på den typ av rättvisa som du vill se, nationellt eller internationellt, som du tror kan bidra till en fredlig utveckling?

Vilka är vi?
Just rättvisedelen tror jag är en avgörande fråga för att minska spänningarna i samhället och i världen. Men rättvisa är ett luddigt begrepp, som behöver konkretiseras. Därav den tredje frågan ovan. Och under frågan ligger också, outtalat, frågan om vilka ”vi” är som ska ha del av den rättvisa som beskrivs.

Hur ska vi hantera svaren?
Frågan är vem som ska skicka frågorna till de 349 i Riksdagen. Och vilka slutsatser som kan dras av de svar eller icke-svar som kommer fram. Freden är så pass viktig att vi måste få det offentliga samtalet att handla mer om den än pm dess motsats. Samtidigt som vi självklart behöver säkra upp de funktioner som hjälper oss att försvara oss mot aggression, sabotage och olika sätt att skada samhället.

Länktips: https://www.svenskafreds.se/

En dokumentär om arbetets mening

Dokumentären ”After Work” kom 2023 och sändes nyligen på SVT Kunskapskanalen. Filmen är gjord av Erik Gandini och plockar upp frågan om hur vi ser på arbetet inom olika kulturer och samhällen. Det är en mycket tankeväckande film som bjuder på delvis överraskande uppgifter. Men som också manar oss till ett rejält omtag där vi arbetar fram en vettig strategi för hur vi egentligen ska se på arbetet ur ett hållbart samhällsperspektiv och ur ett allmänmänskligt perspektiv. Det är kanske inte 35-timmars arbetsvecka som anställda ska fokusera på? Det kanske är mycket mer generella frågor som behöver hanteras först. Vilken roll spelar arbetet i våra liv? Är lönearbete det enda som räknas? Hur ska vi se på de fenomen som filmen visar upp?

Vad är lycka, vad är ett gott liv?
Filmen innehåller intervjuer och exempel från flera länder, där man har olika syn på arbetet. I Korea är det vanligt med mycket långa arbetsdagar, ibland långt över 12 timmar. En ung kvinna konstaterar lite sorgset att hennes far hellre ägnade tid åt sitt arbete än åt sin familj. Och att pappans argument var för att kunna ge familjen ett gott liv. Frågan blir lite hängande i luften för mig: vad menar vi med ett gott liv?

Märklig sysselsättningspolitik i Kuwait
Vi får också möta en ung man som arbetar i Kuwait. Han får lön men konstaterar samtidigt att han inte har några arbetsuppgifter. Han och några till får hålla till i ett källarplan i en byggnad, där sådana som han får vistas. De har skrivbord och en stol, men inget att göra. Systemet tycks bygga på att officiellt ha noll arbetslöshet och säkerställa att alla, i alla fall män, har ett sammanhang. Men han saknar arbetsuppgifter. En kvinna som har ansiktet täckt blir också intervjuad, hon har en liknande ”anställning” och har haft en enda kortare arbetsuppgift på tre månaders arbete.

NEET lockar många unga italienare
I avsnittet från Italien får vi höra om NEET. Det är namnet på de personer som inte har anställning, inte utbildar sig, inte går på praktik. (Not Employment, Education or Training). Av unga människor i Italien handlar det om storleksordningen 20 procent eller mer som på det här sättet bara lever livets glada dagar, umgås, festar och tar dagen som den kommer. Samtidigt är det ungefär lika många unga i Italien som arbetar i vad som kan betecknas som slavliknande arbeten, med städning och andra arbetet som inte kräver någon utbildning, men där arbetsvillkoren är på gränsen till slavliknande. Och gissningsvis sysselsätter många med utomeuropeisk härkomst.

Vad är orsak och verkan?
Förklaringen i filmen till fenomenet NEET är att många ärver sitt boende och eftersom det föds drygt 1,2 barn per kvinna i Italien finns det ett konstant sug efter arbetskraft, så NEET-ungdomarna oroar sig inte för framtiden. Att det kunde finnas enstaka rikemansbarn som inte bryr sig om att skaffa sig en egen inkomst kunde man tänka sig, men inte att fenomenet var så utbrett. Statistiskt har jag i andra sammanhang också sett att italienska pojkar och män i genomsnitt bor hos sina föräldrar till de är drygt 35 år. Det kan bero på kostnaden för en bostad, men kan ju också förklara att mat och husrum blir mer eller mindre ”gratis” för en stor grupp unga människor. Föds det så få barn för att det inte finns bostäder, eller hur ser sambanden ut? Vill folk ha det så här?

En miljard har anställning
En annan uppgift som virvlar förbi i programmet är att det är cirka en miljard människor som har en anställning. Jag har hört siffran tidigare, men då i innebörden att det är cirka en miljard som kan ta semester. Man kan ju fundera över hur de andra sex miljarderna ordnar sin försörjning och använder sin tid.

Känner bara 15 procent arbetsglädje?
Ett avsnitt handlar också om hur vi generellt ser på vårt arbete. Det hävdas i programmet att det är cirka 15 procent som är engagerade i sitt arbete, som känner det vi för enkelhetens skull kan kalla arbetsglädje och motivation. Resten känner sig oengagerade och det finns också en betydande grupp som är aktivt oengagerade, som på olika sätt uttrycket sitt missnöje och sin frustration över hur arbetet ser ut, hur lite uppskattning de får och vilka dåliga chefer de har osv. Med en koppling till hur MAGA-rörelsen har vuxit fram i USA kan man lätt tänka sig att kärnan i den gruppen utgörs just av frustrerade människor som ser sig orättvist behandlade.

Robotar och AI tar över
Filmen är lång och en del handlar om den automatisering som vi ser ta allt större plats. Robotar tar över montering, kommer allt oftare in i logistikplanerngen och kommer förmodligen kunna överta en hel del av de arbeten som idag sysselsätter många. Automatiserad transittrafik är inte långt borta, för att nämna ett exempel. Självscanning i kassor är redan vardag. Lite grand blir det som när det manuella arbetet på åkrarna mekaniserades. Vilket ju samtidigt väcker frågor om vad människor ska arbeta med om maskinerna och AI ska ta över rutinarbeten. Det är ju inte enbart en fråga om sysselsättning för meningsfullhet, det handlar ju om ekonomisk försörjning och om skattesystemets relevans. Och de stora aktörerna ser ju ekonomiska vinster, när de slipper anställa personal. Elon Musk och Jeff Bezos vimlar förbi i några klipp. Vem ska tjäna pengar på att arbetet ändrar karaktär?

Fungerar medborgarlön?
En fråga dyker upp lite då och då i filmen: Skulle det fungera med medborgarlön? Dvs kan man få en grundförsörjning av samhället utan krav på motprestation? Och vad skulle du göra då? Om du fick tid att göra vad du vill. Filmen ger inga tydliga svar, men tanken som väcks blir naturlig: Hur använder vi vår tid på jorden och varför? Och varför ser det så olika ut för olika människor?

Jag känner en lust att se filmen en gång till. Den väcker så många frågor.

Länktips: https://webb-tv.nu/after-work-streama-svt-play/

Länktips: En intervju med Erik Gandini

Som man sår får man skörda

Det är aningen trist att behöva återkomma till utvecklingen i USA under Trumps andra presidentperiod. Men det går inte att förneka att det som händer i USA spelar roll för resten av världen och för oss i Europa. Skulle demokratin på allvar sättas på undantag får det säkerligen mycket stora konsekvenser för världsfreden. De auktoritära krafterna skulle känna ett större spelrum för att vrida utvecklingen bort från mänskliga rättigheter och rimliga villkor för världens befolkning. Att bevaka utvecklingen i USA känns därför nödvändigt.

Trump lär sig kanske skillnaden mellan propaganda och bevis
Det som hänt de senaste dagarna är lite annorlunda än andra skeenden. Det är plötsligt två tredjedelar av amerikanerna som ogillar hur Trump hanterar en viktig fråga. Många ur hans väljarbas känner sig lurade. 83 procent av hans väljare tror att Trump döljer något. Faktum är att mycket av Trumps genomslag hos väljarbasen hänger ihop med hur han förknippades med ett anti-etablissemang-perspektiv, som skulle ”drain the swamp” och synliggöra hur eliten betedde sig fel och olagligt. Nu plötsligt svänger Trump 180 grader och tonar ner betydelsen av det som under många år kom att bli en symbolfråga för MAGA-rörelsen.

Okunniga väljare förstår ändå vissa frågor
Det handlar om Jeff Epstein, som anklagades för att ha skapat förutsättningar för maktens män att umgås sexuellt med kvinnor och unga flickor, delvis väldigt unga flickor. Epstein påstods ha begått självmord i sin cell, så hans fall blev aldrig prövat. Men hans lista över kunder och kontakter har under lång tid figurerat som något som skulle offentliggöras. Men nu har Trump svängt och låter precis som den maktelit han tidigare ville avslöja. Detta är en omsvängning som stora delar av Trumps väljarbas inte accepterar. Hans väljare förstår sig inte på tullar, vet knappt var Ukraina ligger och har noll koll på vad en federal budget betyder för den sjukvård som miljoner amerikaner är beroende av. Men våldtäkter på unga flickor förstår man vad det är. Och frågan hänger kvar.

Som man sår får man skörda
I en länk nedan summeras historien väldigt bra av MSNBC:s kommentator Lawrence O´Donnell. Och det är uppenbart att Trump kommer att få svårt att krångla sig ur denna historia, även om han försöker med diverse utspel. Men på ett annat plan är historien illustrativ. Nämligen kring hur det till slut blir så att lögner, konspiratoriska påståenden och vilseledande utspel till slut biter avsändaren själv i svansen. Till slut vet han inte själv vad han sagt, vad som är sant och vad som egentligen gäller. Det handlar för Trump enbart om bilden av honom själv som den starke ledaren, inte om att göra det som är rätt för USA eller för hans finansiärer eller väljare. Reflexmässigt beskyller han diverse demokrater att ligga bakom de påhittade historierna kring Epstein, trots att allt rullades upp under Trumps förra mandatperiod. Väven av lögner blir till slut så komplicerad att han inte ens försöker hålla sig till samma lögn som han tidigare spridit.

Kommer sanningen fram?
Att han kan göra så här, ljuga allmänheten rätt upp i ansiktet, är för att han har förstått att den breda basen av väljare som han når inte förstår ekonomi, inte förstår politik, inte fattar vem som tar vilka beslut osv. Han spelar på folks okunnighet och vet att överdrifter och schabloniseringar, populism om man så vill, går hem hos breda grupper. Men här handlar det plötsligt om något som den breda basen begriper. Unga flickor våldtogs av de superrika, organiserat av en av Trumps bästa kompisar, Epstein. Detta fattar vanligt folk och de vill se korten på bordet. Att Trump inte vill avslöja fakta beror troligen på att hans namn finns med i pappren. Kanske inte som namngiven förövare, kanske inte så att han skulle kunna åtalas, men tillräckligt mycket för att skada bilden av ”den smartaste presidenten i historien”.

Om han inte ser någon annan väg ut…
Varför är detta intressant? Det finns en viss risk att Trump ser sig manad att ta till extraordinära maktmedel för att säkra att han kan sitta kvar. Han har redan visat att federala. halvmilitära, styrkor har skickats till Los Angeles för att markera närvaro och för att skrämma befolkningen. Han har dessutom fått Högsta Domstolen att ge ett ”Carte Blanche” för allt som en president gör under sin mandatperiod. (Vilket i sig är skrämmande). Och att han menar allvar kan man utgå ifrån. När inget annat fungerar kommer han att använda de maktmedel han har. Och skulle USA bli en polisstat med kraftfulla inskränkningar i vad folk får säga och göra är det förödande för utvecklingen i USA. Och ger naturligtvis motsvarande krafter i andra länder råg i ryggen.

Länktips: Lawrence O´Donnell beskriver Epstein-affären på ett tydligt sätt, där det som Trump kallar en ”hoax” egentligen handlar om rättvisa för ett okänt antal unga flickor, som utnyttjades av Epsteins nätverk. https://www.youtube.com/watch?v=pSAwo11A3Z4

Den som blundar slipper förklara vad han ser

Hur ska det gå till att fasa ut all plast som vi vant oss vid? Frågan väcktes för mig genom ett mejl som satte fingret på hur mycket onödig plast som troligen tillverkas, onödig för att det finns ”oplastade” lösningar som kan ersätta det vi vant oss vid.

Fler digitala möten
Mejlet jag fick tyckte att EU gör många fel och att svenska myndigheter är för passiva i omställningen bort från plastberoendet. Så kan det vara. Men det tar tid att bryta mönster. Det behövs åtgärder och beslut på en annan nivå för att rätta till något på en lägre nivå. Någon behöver principiellt t ex anpassa möteskulturen till en större andel digitala möten på bekostnad av de fysiska mötena. För att på sätt minska det fossilberoende flygandet.

Fler tänkbara sätt att synliggöra fel beteende
Eller så behöver någon skapa ett regelverk där digitala stödsystem alltid ska utredas först, innan man tar beslut om, typ, plastkort och liknande. En tredje väg är att skapa ett slags kontosystem på tjänstemannanivå, där varje offentliganställd och förtroendevald får sig tilldelad ett utsläppskonto. Så att varje person själv får hushålla med sina klimatutsläpp efter bästa förstånd. Och självfallet drabbas av någon kännbar påföljd om den personliga utsläppskvoten överskrids. En fjärde väg att gå är att använda en fiktiv beskattning, där varje klimatskadlig resa blir aningen dyrare för varje tillfälle och där summan av dessa kostnader redovisas och eventuellt belastar den budget som tjänstepersonen sorterar under. Ett sådant system skulle göra det uppenbart hur skadligt det blir att slentrianmässigt flyga på olika möten.

Ransonering skapar kanske en svart marknad
Vi kan också införa verklig ransonering, så som man gör när tillgången är begränsad på något som flera vill utnyttja. Under Andra Världskriget var många varor ransonerade och ingenting hindrar att det införs ransonering på flygresor. Det skulle i och för sig kunna leda till en ”svart marknad” för flygrättigheter, men det skulle å andra sidan bidra till en tydligare och pågående diskussion om vikten av att begränsa flygandet och om bara de rika ska få fortsätta att flyga. Därmed blir också en näraliggande tanke att enbart de rika länderna ska få fortsätta att överkonsumera resurser, vilket ju är en av faktorerna bakom de skenande fossila utsläppen, oljeanvändningen i fraktsystemet och plasten som råvara för billiga leksaker från Kina, osv, osv.

Vi behöver hävstångerna
Det räcker inte att vi sätter fingret på vilka systemfel som finns. Vi måste bli bättre på att hitta rätt hävstänger för de förändringar som kan göra skillnad. Samtidigt ska vi självklart ha i åtanke att det finns åtskilliga makthavare, framför allt på högersidan både i Sverige och i EU, som vill tona ner klimatkrisen, förringa den, bagatellisera, skämta bort och förneka allvaret. Ett exempel är Anders Borgs bok ”Vart är vi på väg?”, som inte har ett kapitel om miljö eller klimat, trots att han vill spegla framtiden.

Ingen undergång?
I hans kapitel tio talar han om välfärd och tillväxt och summerar det hela med att ”undergången är inte nära”, att han anser att det finns för många dystopier som avlöser varandra. Han hävdar att det är osannolikt att klimatfrågan kan bli ett hot mot mänskligheten och tycks inte inse digniteten i det som pågår.. Eller så är detta ytterligare ett exempel på det som inträffade när muren föll i Tyskland 1989.

Räcker det att blunda?
Det som hände i Tyskland var att vissa personer, ofta äldre män, inte orkade tänka om när det gamla DDR-systemet föll och de behövde sätta sig in i hur ett kapitalistiskt system fungerar. Man orkade inte erkänna för sig själv att det man trott på och levt enligt (det tidigare systemet) varit fel. På motsvarande sätt skulle man kunna tolka att Anders Borgs lättsamma attityd gentemot vår tids hotande miljö- och klimatkatastrofer kan förklaras med att han, om han byter fot i den frågan, skulle tvingas erkänna att han gjort en betydande felbedömning och att tillväxt och överkonsumtion fortfarande är legitima och rimliga effekter av det samhälle han vill se. Den som blundar behöver ju inte förklara vad han ser.

De oberoende rösterna är avgörande

Det blir allt tydligare hur viktigt det är att det finns granskande röster i samhället, röster som ifrågasätter mainstream-politiken och den dominerande tankemodellen. Två exempel i närtid får illustrera behovet. Det ena har med bankernas dominerande roll att göra, det andra hur viktigt men samtidigt svårt det kan vara att publicera känsla saker och göra pressetiska avväganden när unga människor är inblandade.

Fair Finance Guide läggs kanske ner
I Aktuell Hållbarhet (länk se nedan) läser jag om Jakob König, som sett som sin uppgift att hålla ett öga på bankernas beslut när det gäller hur de låter investeringar gå till projekt som inkluderar fossil energianvändning. Hans verksamhet har haft inverkan, läser man. När det uppmärksammas hur bankernas utlåning aktivt bidrar till att försvåra omställningen till en fossilfri ekonomi blir det allt svårare för bankerna att låtsas som att de inte motverkar den utveckling de hävdar att de arbetar för. Det går helt enkelt inte att både vara för och emot samma sak, särskilt när det blir uppenbarat i det offentliga samtalet.

Det är viktigt att mångfalden röster inte tystnar
Nu riskerar Jakob Königs verksamhet att upphöra baserat på bristande finansiering. Det handlar inte om några stora pengar. 1,5 miljoner kronor nämns i artikeln. Han säger i artikeln: ”Vi är någon sorts katalysator eller blåslampa som gör det enkelt för folk att uttrycka sin åsikt och ställa krav på en mer hållbar hantering av deras pengar. ” Det han säger är att det är inte granskningen i sig som är viktig, utan att den bidrar till att det kan skapas en opinion kring det fenomen som granskas. Samspelet mellan granskaren och granskarens publik och den resonans granskningen på så sätt kan ge upphov till är det som avgör genomslaget. När bidraget till verksamheten nu rycks bort tappar Sverige en viktig röst i hållbarhetsarbetet. Ur ett samhällsperspektiv borde det vara viktigt att säkerställa att motkrafter och granskning kan fungera. Statens budget bör säkerställa att oberoende granskning kan fungera på en rimlig nivå.

Det minskade presstödet minskar öppenheten
Det andra exemplet handlar om hur Tidöregeringen dragit ner på presstödet. Det är på ett sätt värre, eftersom detta bidrar till att mångfalden pressröster minskar och det öppna samtalet, som är så viktigt i en demokrati, i värsta fall tystnar. Hur komplicerat det är har fallet med migrationsminister Johan Forsell visat, ministern vars son varit aktiv i högerextrema kretsar och aktivt lockat in andra unga människor i en antidemokratisk rörelse. Medierna tvekade inför publicering av hänsyn till den unga personens ålder och att det inte handlade om en offentlig person. Samtidigt är det ju viktigt att säkerställa att den svenska regeringen inte exponeras för krafter som har som mål att störta det demokratiska styrelseskicket. Vad visste SÄPO, vad visste regeringen, hur kunde detta hända och vad drar man för slutsatser… det finns många relevanta frågor.

Hur ser Moderaterna på det öppna samhället?
Det avgörande är dock att granskningen (av Expo) kunde äga rum och att fakta uppenbarades. Moderata företrädare har de senaste veckorna gjort vad de kunnat för att misstänkliggöra Expo och för att få olika medier att avstå publicering. På ett antal plan innebär detta problem. Är Moderaterna motståndare till ett öppet, granskande, demokratiskt samhälle? Eller så ser man sig som den kraft som ska bana vägen för ett ännu mer auktoritärt samhälle inspirerade av hur Trump nu steg för steg förändrar USA eller hur Orban har skapat ett slutet Ungern.

Kan föräldrar straffas för vad deras barn gör?
I kölvattnet på Forsell-historien finns ett antal relevanta frågor. Bl.a. om nu Forsell ser en anledning att ompröva eller nyansera sin tidigare ståndpunkt att föräldrar ska kunna straffas för vad deras ungdomar gör. Även om Forsells barn inte begått något brottslig gärning i lagens mening måste även Forsell inse att vem som helst kan begå fel och att det blir orimligt att straffa föräldrar för vad barnen gör. Inser han inte detta kan han ju knappast fortsätta att driva samma ansvarighetslinje som tidigare.

Hur ser SÄPOs rutiner ut?
Det finns troligen mer att kommentera kring Forsell-skandalen, inte minst vilka rutiner SÄPO har för att säkerställa att regeringen inte hamnar i en situation som kan utnyttjas på ett sätt som kan skada landets styre.

Länktips: En artikel i Aktuell Hållbarhet om hur bankerna behöver någon som ser till att de agerar etiskt: Här

Om krisen kommer: SOU 202568

Några av er som följer min blogg känner till att jag då och då ägnar tid åt att läsa och kommentera statliga utredningar. Det brukar kunna bli en eller ett par utredningar per år. Nu har jag läst SOU 202568 på 400 sidor och tänkte dela med mig av några spontana tankar här. Utredningen fick i uppdrag att föreslå hur beredskapen skulle kunna stärkas för att säkra byggnation och reparation av samhällskritisk infrastruktur i händelse av kris eller krig. Man skulle också undersöka om det finns anledning att häva förbudet mot utvinning i Sverige av olja, kol och naturgas som infördes för ett par år sedan, vilket troligen ska utredas mer i detalj av Energimyndigheten.

Man har lärt sig en del från Ukraina
Det är uppenbart att man har tagit lärdom av hur Ukraina tvingats att agera på infrastrukturområdet efter flera år av ryska angrepp. Utredningen har också närmare undersökt hur Norge och Finland på lite olika sätt har organiserat det förberedande arbetet i syfte att ha beredskap för att snabbt återställa den infrastruktur som totalförsvaret behöver för att fungera. Man har landat i en struktur som bygger på frivillig samverkan mellan myndigheter och företag, där Tillväxtverket, Boverket och SGU får tydliga roller och där ett register över 30 000 arbetsmaskiner ska skapas och hållas uppdaterat av MSB (som för övrigt snart kommer att byta namn till MCF, Myndigheten för Civilt Försvar).

Övergripande, prioriteringar, kompromisser?
Det finns mycket att säga om utredningen, men jag får försöka sammanfatta de viktigaste synpunkterna här. Jag tycker att man bortser från de svårigheter kan uppstå när flera störningar uppstår samtidigt och också hur prioriteringar ska göras när inte allt går att lösa med begränsade resurser. Det är oklart vem som är tänkt att ha ett övergripande ansvar och ett slags revisionsansvar för att kvalitetssäkra det som görs, eftersom varje insats kommer att behöva kompromissa med funktion, tidsfaktor eller annan parameter. Det är också aningen märkligt att utredningen utgår ifrån att företagen kommer att vilja ingå långtgående åtaganden utan att begära ekonomisk ersättning.

Övningar och civilsamhällets medverkan?
Ingenstans hittar jag någon text om att beredskapen kommer att behöva testas i skarpa övningar, vilket är mycket märkligt. Det står heller ingenting om civilsamhällets olika organisationer som skulle kunna ha viktiga roller i den samordning som kan krävas vid naturkatastrofer och andra större samhällsstörningar, exempelvis för att hjälpa till med transport av äldre och sjuka personer som skulle behöva evakueras. Hela utredningen präglas av ett top-down-tänk som hade mått bra av att kompletteras med ett lokalt bottom-up-perspektiv. Inte minst finns det hos aktiva äldre, seniorer, en stor kunskap om befintliga installationer, en kunskap som kan vara avgörande att ta till vara när det handlar om samhällskritiska funktioner.

De strukturella frågorna ?
Det mest märkliga är kanske ändå att man inte reflekterar i texten över hur bygg- och anläggningsbranscherna ser ut rent strukturellt, hur besluten tas, hur ägarstrukturerna ser ut och hur de stora byggföretagen idag inte själva disponerar den arbetskraft som till slut ska utföra arbetet. Genom upphandling av underleverantörer styrs projekten idag oftast till ökad lönsamhet, vilket naturligtvis uppskattas av ägarna, men som skapar svårigheter för snabbfotade insatser när resurser snabbt behöver komma på plats. Man disponerar helt enkelt inte den kompetens som behövs. Och omvänt, hur många av de 30 000 arbetsmaskinerna som ägs och disponeras av SME-företag, som aldrig kommer att komma ifråga för s.k. F-avtal som utredningen ser framför sig som huvudlösning på framförhållningen. Dessa strukturella frågor behöver naturligtvis hanteras med bra framförhållning på ett klokt sätt. Särskilt som tidsfaktorn kommer att bli synnerligen avgörande när åtgärder ska sättas in i skarpt läge. Det kan ju handla om timmar för att säkra framkomlighet.

Föraktet för kunskap och bildning trumfar försvarsförmågan
Det kan också konstateras att utredningen då och då återkommer till behovet av utbildning och kunskapshöjande åtgärder, något som alla har stor fördel av. Och mot bakgrund av hur Tidöregeringen slaktat delar av stödet till folkbildningen kan detta bara ses som ett sabotage av totalförsvarets kapacitet, eftersom småskalig och verklighetsnära utbildning sedan lång tid har varit studieförbundens och folkhögskolornas specialitet. Tidöregeringen vill stärka det civila försvaret och totalförsvaret men sågar samtidigt av en viktig gren i detta försvar. Ytterhögerns förakt för kunskap och bildning väger således tyngre än värdet av att kunna stärka Sveriges försvarsförmåga.

Freden som utgångspunkt
Och så saknar jag självklart ett tydligare resonemang om hur viktigt det är att trygga freden, samtidigt som vi självklart behöver ta höjd för olika händelser som ställer krav på uthållighet. Och hur vi egentligen behöver skapa en fredstida organisation som också fångar upp mer av samhällsnytta och win-win än fortsätter bygga motsättningar mellan ”vinnare” och ”förlorare”. Så att skillnaden minskar mellan nuläge och ett befarat krisläge.

Tillägg 12 juli: Jag läser i Göteborgs-Posten att regeringen utsett MSB till nationell samordnare för försörjningsberedskap. Många av erfarenheterna från Covid-epidemin och bristande resurser i samband med det utbrottet ligger till grund för det beslutet. Artikeln hänvisar till beslutet om att civilförsvaret ska få ett extra tillskott på 50 miljarder kronor.

Ur GP den 12 juli

Länktips: Utredningen: https://www.regeringen.se/contentassets/3eba6c646a224e25bc51eb69c2f2358d/nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap-sou-202568.pdf

Länktips: Svenska Röda Korsets text om krisberedskap: https://www.rodakorset.se/var-hjalp-i-sverige/krisberedskap/var-roll-inom-krisberedskap/

Nyfiken på Mexikos president

En av de göteborgsforskare som tidigt gjorde intryck på mig när jag på allvar började sätta mig in i miljöfrågorna för snart 30 år sedan var Thomas Sterner. Genom åren har han bidragit med värdefull forskning och skapat klarhet kring vad som behöver göras för att Hållbarheten ska vara nåbar. Nu läste jag en krönika i Aktuell Hållbarhet, skriven av Thomas Sterner, och kände ett behov av att haka på. Även om mycket ser hopplöst ut och det stora landet i väster återigen valt en ledare som vi hade hoppats att slippa få se igen på den internationella scenen, måste vi försöka se positiva exempel och stärka de krafter som kan bära oss in i framtiden.

En intressant person att följa
Claudia Sheinbaum är en person som vi alla behöver ha bättre kännedom om. Hon blev miljöforskare, fortsatte med miljöarbete inom Mexiko Citys administration, valdes till borgmästare och så småningom till Mexikos president. Vem är hon? Vad drivs hon av? Vad hoppas hon kunna åstadkomma? Krönikan av Thomas Sterner gav mig anledning att ta reda på mer än att hon varit medförfattare till en IPCC-rapport 2007.

Claudia Sheinbaum

Nära 60 procent av rösterna i juni 2024
I den enkla sammanfattning Wikipedia erbjuder framgår att hon representerar det relativt nybildade partiet Morena, som beskrivs som ett vänsterparti. I presidentvalet i juni 2024 vann Claudia Sheinbaum i 31 av 32 delstater och kunde tillträda som första kvinnliga president i oktober 2024. Om inget oväntat inträffar sitter hon kvar till 2030 så som konstitutionen föreskriver. Redan efter en dryg månad fick hon gratulera Donald Trump till segern i presidentvalet i USA och snart efter Trumps tillträde fick hon hantera Trumps tullar och allmänt aggressiva politik gentemot Mexiko.

Akademisk karriär
Det som skiljer henne från andra politiker är sannolikt hur hon valde en akademisk karriär inom miljö- och energiområdet för att steg för steg axla ett större och större ansvar. Med över hundra vetenskapliga artiklar och två böcker på meritlistan hade hon en vetenskaplig plattform som dels fick henne att arbeta med de påtagliga och allvarliga frågor Mexiko ställdes inför, samtidigt som hon uppenbarligen fick gehör för de förslag hon kom med. Det kan ha bidragit till hennes framgångar att hon föddes av föräldrar från forna öststater, som flydde förföljelser i sina respektive hemländer, men som samtidigt aldrig gav upp strävan efter ett bättre liv, baserat på kunskap.

Lite hoppfullt att Sheinbaum får chansen
När man läser i Utrikesmagasinet, som ges ut av Utrikespolitiska institutet, och vad latinamerikakännare som Lars Palmgren skriver om Claudia Sheinbaum, blir det tydligt att hon kommer att försöka gå en egen väg. Hon har ett stort kontaktnät, talar och skriver utmärkt engelska, har visat att hon som borgmästare ville satsa på förnybar energi osv. Allt detta står i kontrast mot företrädaren på presidentposten, Andrés Manuel López Obrador, (ofta kallad AMLO), som såg en framtid i oljeutvinning och hur han ofta satte etiketten förrädare på oppositionen, medan Sheinbaum hellre söker dialog. Det är uppenbart när man studerar Mexikos situation att landet har flera samtidiga och svåra problem att lösa. Inte minst att karteller styr uppemot en tredjedel av de lokala kommunerna, att 40 procent av befolkningen är fattiga och att våldsspiralen behöver brytas på ett sätt som både ger trygghet och rättvisa åt befolkningen.

Man hoppades på förändring…
När Claudia Sheinbaum vann sin jordskredsseger i förra årets presidentval fanns det kommentatorer som noterade att ”detta visar hur lite vi vet om Mexiko”. Och på ett sätt speglar ju både Sheinbaums och Trumps presidentvalssegrar hur stora delar av befolkningen hoppas på ”något annat”, på en utveckling som inte steg för steg urholkar samhällets grundvalar. Den som, oavsett land, ser hur utvecklingen går i en riktning som skapar större klyftor och mer uppförsbacke för den egna gruppen, lockas naturligtvis av budskap som kan vända utvecklingen och där avsändaren har en trovärdighet. I USA-fallet låg Trumps trovärdighet i att han beskrivits som en affärsman som kan skaka om systemet. I Mexiko handlade nog trovärdigheten i att Claudia Sheinbaum faktiskt fått en del gjort som borgmästare i Mexiko City och på så sätt framstod som äkta, när hon beskrev vad hon ville göra. För sämre kunde det ju inte bli….

Vi får hålla tummarna för Claudia Sheinbaum
Trump har fått en tidigare chef för Bank of England, Carney, som motpart i Kanada och en doktor på miljöområdet som motpart i Mexiko. Ingen av dem lär låta sig luras av Trumps buffliga förhandlingstaktik. Och blockerar Trump, som det verkar, en naturlig utveckling av samordning av produktionsresurser i Nordamerika lär det bromsa USA:s ekonomi mer än de andra länderna. Men det är ett tema för en annan text. Tills vidare får vi hålla tummarna för att Claudia Sheinbaum lyckas styra utvecklingen i en demokratisk riktning för Mexiko, så att landet inte längre räknas som världens fjärde mest ojämlika land.

Kommentar: När Texas nyligen drabbades av gigantiska översvämningar tvekade inte Claudia Sheinbaum att skicka hjälpresurser från Mexiko. Så som man gör när nöden är stor. Inte för att Vita Huset skulle ta intryck, men det illustrerar ändå hur diametralt olika ledarskapet kan te sig.

Länktips: Thomas Sterner skriver om Claudia Sheinbaum i Aktuell Hållbarhet 

Länktips: https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2024/juni/upplagt-for-mexikansk-gryning/

Mycket intressant om V2G

Vehicle to grid, V2G, är en teknik som vi alla behöver hålla oss informerade om för att förstå hur elsystemet ska kunna optimeras på olika nivåer. I Almedalen ordnade Mattias Goldmann och 2030-sekretariatet ett event med en handfull sakkunniga för att bena ut var tekniken befinner sig och vilka affärsmodeller som finns i närtid, vem som gör vad osv. Turligt nog spelades eventet in och finns att kolla i efterhand, se länktips nedan.

Hur tar vi bäst tillvara nyttan med buffertlagring?
Mattias Goldmann är duktig på att leda den här typen av samtal. Han ställer frågor och leder varsamt diskussionen framåt så att även den som inte är tekniskt intresserad på nördnivå kan ha behållning av det som sägs. Det som borde hända nu är att vi får en både bred och djup debatt om hur nyttan med den smarta batterilagringen bäst tas till vara. För det var tydligt under seminariet att elnätet, fordonsägare och elkonsumenter har nytta av att kunna använda buffertfunktionen hos batterierna, eftersom bilar ofta står stilla och då också skulle kunna vara uppkopplade mot nätet. En jämn belastning, där effektuttag och strömtillförsel kompenseras är att föredra, särskilt som det alltid kan uppstå störningar i elförsörjningen.

Ett antal aktörer fanns på plats
Laddboxtillverkaren Zaptec hade tagit initiativ till seminariet eftersom man ser att det är viktigt att nätägare, banker, fordonstillverkare och många fler behöver samordna sina ansträngningar för att få en ny bransch att utvecklas i rätt riktning och på rimlig tid. Volvo Cars, Ziklo Bank, Power Circle och Ellevio var de övriga medverkande i seminariet, som inleddes med att klargöra var vi står idag med uppkoppling Vehicle to Home.

Systemet behöver sätta sig
Niklas Kilberg från Volvo Cars nämnde att det som behöver utvecklas är ett mer generellt gränssnitt, inklusive regelverk och ansvarsgränser, där det blir möjligt för en elbilsägare att parkera sin bil och koppla upp den på valfri plats så att den lagrade energin kan tas tillvara och säljas på ett sätt som gynnar både nätägare, fordonsägare och elsystemet i stort. Exakt vem som ska tjäna vad på ett smartare buffertsystem, där fordonsbatterierna är den centrala delen blev väl aldrig riktigt klarlagt under seminariet. Troligen finns en förväntan att ”marknaden” ska lösa detta på traditionellt sätt. Jag ska återkomma till den frågan strax.

Man måste inte vara tekniknörd
En central tanke under seminariet var att man som fordonsägare ska kunna lita på att systemet ”sköter sig själv”. Man ska inte behöva vara en aktiv trejdande part för att kunna tjäna pengar på sin uppkopplade bil. Men exakt hur marknaden ska utvecklas och av vilka parter blev inte riktigt tydligt, mer än att Ziklo Bank såg en roll för sin del att vara en part som håller koll på olika avtal, nyttjandetider och pengaflöden i relation till kvalitetsparametrar, förväntade laddcykler osv.

Det finns motkrafter och ologiska hinder
Skattefrågan kom upp, liksom det märkliga att det finns bidrag för den som vill installera stationära batterier för buffring av el, men så fort batterierna har flera funktioner (som i en bil) tar stöden slut. Troligen hänger detta samman med att det finns starka intressen som bevakar att tidigare kalkyler gäller och att inga överraskande parametrar ändrar lönsamheten för de aktörer som gjort stora investeringar i det nuvarande systemet. Det finns alltid krafter som vill bromsa förändring.

Alla fossilbilar ska inte bli elbilar
Jag har två reflexioner som känns angelägna att dela med mig av. Dels fanns en underliggande förväntan i seminariet att fordonsparken kommer att bytas ut ett-till-ett och att ägande och användande kommer att fortsätta som idag, vilket jag ifrågasätter. Vi kommer att ha mindre direkt ägande och mer av nyttjande, vilket gör att fordonens totalekonomi och uppkopplingstid blir annorlunda. Genom medlemskap i nätverk eller ”pooler” kommer vi att ha tillgång till fler och olika fordon och också kunna dra nytta av hur smart kollegor i samma ”pool” kopplar upp sig, använder fordonen och optimerar nyttjandet. Kanske blir det banker som Ziklo som hjälper till att skapa nätverk, som man ansluter sig till för att på olika sätt nyttja fordonens mobilitet och lagringsförmåga.

Samverkan och win-win istället för konkurrens
Min andra reflexion gäller hur vi generellt behöver gå från en konkurrensekonomi till en samverkansekonomi. Samverkan var också något som kom upp mot slutet av seminariet. Gunnar Ekeroth från Ziklo Bank nämnde just samverkan som en nyckelparameter för framtiden. Och kanske är det så att klimatfrågans överordnade karaktär och den nya teknikens möjligheter är exakt de förutsättningar som behövs för att i lite olika testpilotfall pröva hur ekonomin kan utvecklas i win-win-format istället för vinna-eller-förlora. Samhällsnyttan med ett smart nyttjande av dubbelriktad laddning (V2G) måste tas till vara och får inte begravas under suboptimerande affärsmodeller, där enstaka företag tjänar storkovan och vi som samhälle missar de stora fördelarna med ett teknikskifte.

Samhällsnyttan måste vägas in
Det som kommer att behövas är parallella och godkända sätt att redovisa företagsekonomi, inklusive beskattning. Men detta behöver vi oavsett, eftersom den nuvarande vinstjakten och suboptimeringen på företagsnivå inte tar hänsyn till sammanlagringseffekter, samhällsnytta osv. Hur vi än gör kommer vi att behöva ta fram ett nytt och mer rättvisande sätt att redovisa företags verksamhet, inklusive beskattning. Och då är det ju enklast att göra detta i samband med innovativa språng, där det blir läge att formera nya ansvarsgränser, regelverk och målsättningar. Bollen ligger hos V2G-gruppen att visa vägen även kring hur vi kommer ur suboptimeringsfällan, som traditionell redovisning alltid landar i.

Länktips: 2030-sekretariatets V2G-seminareum under Almedalsveckan: https://www.youtube.com/watch?v=yIj7qDESAGg

Nu är Almedalen klar

Det gick att följa Almedalsveckan på lite håll och ta del av några intressanta seminarier och det som SVT Forum sände. Samtidigt vet jag hur värdefullt det är att möta olika personer i verkligheten, kunna ställa frågor och också spontant råka träffa människor som har något intressant att berätta. Men jag fick nöja mig med att ta del av några enstaka event via webben.

Åkesson tror att det räcker med en ursäkt…
Jimmie Åkesson anser att han har bett om ursäkt för sitt partis bakgrund. Så nu räknar han med att manegen är krattad för regeringsmedverkan efter nästa val. Ulf Kristersson säger ingenting, han räknar väl med att saker och ting ska falla på plats av sig självt. Man undrar vad SÄPO säger i det slutna rummet, vilken säkerhetsrisk de anser att SD utgör med tanke på hur partiet har agerat. Bara en sådan sak som att trycka ett hundra exemplar av sin s.k. vitbok. Det är ju för att ingen ska ha kunnat läsa den och att partiledningen ”generöst” ska kunna hänvisa till vitbokens existens, väl medvetna om att ingen, eller bara några få, har läst den. Taktiskt smart naturligtvis. För skulle debatten handla om SD:s bruna historia skulle det bli mycket svårare för Åkesson att använda sina sedvanliga svar ”Jag vet inte” och ”Jag minns inte”.

Märkligt att vår tids stora frågor inte tas upp i talen
Partiledarna talade ganska lite om klimat- och miljöproblemen som den här sommaren tycks göra sig rejält påminda igen. Amanda Lind tog självfallet upp frågan, men i övrigt var det magert. Man gör troligen bedömningen att frågan inte gynnar det egna partiet. Men väljarna lär genomskåda den taktiken. Väljarna vill ha politiker som sätter Sveriges bästa i främsta rummet, inte sitt eget partis genomslag. Den sortens suboptimering tror jag att väljarna har tröttnat på och genomskådar.

Vilket genomslag får liberaler när antiliberaler bestämmer?
Simona Mohamsson gjorde debut på ett svårslaget sätt vid årets Almedalstal. Hon talade ett par timmar efter att hon utsetts till partiledare för L. Det är ingen lätt uppgift hon har framför sig. Hon ska få väljarna att tycka att det smartaste ett liberalt parti kan göra är att liera sig med ett antiliberalt nationalistiskt parti för att få igenom liberal politik, särskilt som det antiliberala partiet är 4-5 gånger större än det egna partiet och därigenom kommer att få betydligt större genomslag, totalt sett, för sin antiliberala hållning än vad liberalerna kan få för sin hållning i olika frågor. Det går ju att fundera på vilket starkt genomslag SD fick i Tidöavtalet och hur mycket liberal politik SD tänker släppa igenom i eventuellt kommande förhandlingar.

L ser fortfarande koncernskolan som en vinstmaskin
Det finns naturligtvis några libertarianer kvar som röstar på L, men ju närmre valet kommer, desto större är risken att en röst blir bortkastad. Och att Mohamsson nu tar tag i skolfrågan är väl ett halmstrå som de hoppas på, men grundproblemet kvarstår och är att skolkoncerner dränerar skattesystemet på pengar som blir till vinster för anonyma ägare, ägare som struntar i vad eleverna lär sig och ser skolan som en vinstmaskin. Ett system, som ett antal liberala politiker sedan länge försvarat under valfrihetsflagg. Ohederligt och cyniskt kan man sammanfatta den hållningen. Eftersom vanliga kommunala skolor hela tiden måste ha kapacitet att ta hand om alla elever, oavsett assistentbehov etc. Det enda rimliga är att elevernas framtid alltid är viktigare än en möjlig ekonomisk vinst för ägare. Att det ska vara så svårt att korrigera för den principen.

Win-win
Alla samhällen behöver en dynamik för att utvecklas. Men dynamiken ska inte bygga på ekonomiska resurser i första hand, utan på att det finns utrymme för varje medborgare att förverkliga sina mål och ta vara på sina förutsättningar. Framgång kan inte enbart mätas i ekonomiska termer, det handlar också om att på olika sätt skapa förutsättningar för andra kvaliteter, nya lösningar, samarbeten och framsteg som inte bygger på konkurrens utan på win-win.

Man vill tydligen ha vinnare och förlorare
Om jag hade varit i Almedalen hade jag velat spana in hur civilsamhället positionerar sig i en Tidöbaserad verklighet. Detta civilsamhälle som Tidöregeringen skurit kraftigt i bidragen till samtidigt som man yrvaket inser att civilsamhället har en avgörande roll i totalförsvaret. Det hade varit intressant att på plats studera hur man får ihop en ekvation där man å ena sidan stryper stödet till civilförsvaret och civilsamhället och å andra sidan betonar vikten av att samma organisationer fungerar redan i fredstid för att kunna göra nytta i ofredstid. Lokalsamhällets organisationer är avgörande för att få samhället att fungera när det offentliga sviktar. Nätverk och kontakter behöver finnas, kompetenser och resurser tas tillvara. Top- down behöver kompletteras med bottom-up. Och alla behövs. Tidögängets politik signalerar inte långsiktighet och insikt på det här området. Istället för att stimulera samverkan och lokal kompetens utökar man RUT- och ROT-systemen som ännu tydligare drar isär samhället i vinnare och förlorare. För att det är det man vill, uppenbarligen.