Kommuner, ägandet och demokratin

Posted on by
Reply

I GP den 12 januari lyfter Centrum för Rättvisa en fråga som exemplifierar avvägningsbehovet mellan särintresse och allmänintresse. (Se länk nedan). En statlig utredning föreslår att kommuner ska kunna luta sig mot en av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting)  sammanställd ”prislista” för vägbyggen, där fastighetsägare ska göras betalningsskyldiga för delar av vägbyggen. Artikelförfattarna pekar på det orimliga att en intresseorganisation (SKL) ska få så stort inflytande över kostnadsfördelningen, man talar om jäv, godtycke och åsidosättande av grundläggande rättsliga principer för överprövning av beslut.

Rimliga lagar
Juridiken borde inte vara ett tvisteämne i en rättsstat som vår. Världen är ju t.ex. tacksam för den svenska ombudsmannen, som blivit både låneord och exportsuccé. Vi borde inte kunna navigera fel, i det rättsliga systemet. Grundläggande handlar detta om vårt behov av att ständigt rimlighetsbedöma våra lagar och regler. Lagstiftningen måste ha en folklig förankring i vad som är rätt och rimligt. Det är därför vi har ett parlamentariskt demokratiskt system som vaskar fram den lagstiftande makten, Riksdagen.

Dokusåpa
I den av media styrda allmänna debatten kommer det lätt i skymundan. Det är enklare att skapa rubriker ur en ständigt pågående popularitetstävling, där politiker ska bedömas som vore de artister i en TV-show. Gör du bort dig, röstas du bort, enligt dokusåpornas dramaturgi.

Dags att fråga politikerna
Exemplet med hur vägbyggen ska betalas är emellertid viktigare på ett annat plan. Här skulle de politiska partierna nu kunna profilera sig tydligt och ge näring åt den idédebatt som tyvärr mest handlar om personer när media får hantera den. Men frågan är principiellt viktig: På vilket sätt ska medborgarna, de boende, fastighetsägarna, ha inflytande över kostnader för vägbyggen? Det skulle vara en intressant ögonblicksbild att få partiernas ställningstagande kring.

(C) och (S)
Centerpartiet, som just nu jagas av media eftersom deras idéprogram väckt starka känslor, skulle vara extra intressant att lyssna till. Man har många kommunalrådsposter ute i landet. Hur tänker kommunalråden i centerstyrda kommuner? Ska fastighetsägare tvingas betala enligt en av SKL och kommunerna fastställd proislista? Eller ser man vägbyggen som en lämplig fråga att besluta i dialog med berörda parter?
Även Socialdemokraterna styr många kommuner. Är de beredda att driva igenom sin vilja mot fastighetsägares önskemål? Är kommunen viktigare än fastighetsägaren?

Och alla andra
Och på liknande sätt vore det naturligtvis intressant att få ta del av alla partiers syn på den lokala demokratin. Vilken typ av medinflytande, vilken typ av process vill man kring de frågor som berör kommuninvånare och som enligt GP-artikeln kan få helt avgörande betydelse för den enskildes möjlighet att bo kvar i sitt hus.

Demokratins kärna
Att det finns olika fastighetsägare, från hemmanstorpet med en glad pensionär till det multinationella företagets omlastningsterminal för varor i miljardklassen är klart. Allt är inte lika. Men alla bör behandlas lika och kommunernas politiker har ett ansvar att säkra att vår uppfattning om rimligheten i besluten kan bekräftas. När detta upphör skadar vi demokratins informella kärna, känslan av att makten utgår från folket.

Länktips:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1207296-orimligt-tvinga-enskilda-betala-nya-vagar

Makten, maktlösheten och tiden

Posted on by
Reply

Samhällsvetare, filosofer och politiker har i drygt 100 år förklarat spänningar i samhället med en rad förenklade motsättningar: arbetarklass mot överklass, proletariat mot giriga kapitalister, massan mot eliten. Kanske går skiljelinjen idag någon annanstans. Kanske är det tillgången till ett levande språk som är avgörande. Eller så är det fråga om individens roll i helheten, fast på ett annat sätt?

Att styra eller inte styra
I arbetslivet finns två huvudkategorier. De som själva styr sin tid och de som inte gör det. Att relativt fritt styra hur man använder sin arbetstid har blivit både en statusmarkör och en bekräftelse på hur framgångsrik den enskilde är. Det har med chefsstrukturer att göra. Ju högre upp i en hierarki man befinner sig, desto friare bestämmer man över sin egen tid. Kanske måste det till viss del vara så. Bussföraren kan inte avvika från sin rutt, lärare kan inte ställa in sina lektioner, vissa yrken kräver närvaro på en viss plats en viss tid. Charlie Chaplin beskrev detta träffande i filmen Moderna Tider, där han parodierade det då nyligen införda löpande bandet.

Frihetens baksida
Vissa företag och chefer inser problemet med alltför låsta arbetsuppgifter och uppmuntrar en viss flexibilitet. Butiksanställda får omväxlande packa upp, fylla hyllor och sitta i kassan tex. Men i grunden finns ofriheten där. Butiken skulle inte fungera om alla avvek för att gå på en viktig konferens samma dag. Omvänt kan det vara svårt att ständigt välja uppgifter bland en mängd sysslor som behöver göras. ”Ska jag ringa en person eller ska jag gå igenom budgeten?” ”Räcker det om jag gör denna rutinuppgift imorgon?” Även för den som har maximal frihet uppstår svårigheter, dock av ett annat slag.

Svår omställning
Extremfallet är naturligtvis det militära systemet. Åtminstone när jag gjorde lumpen för flera decennier sedan var det ständigt någon annan som genomgående hade bestämt hur tiden skulle användas. Undantag: se * ) . Även inom idrotten finns exempel på hur individen underordnas planeringen. Det tragiska fallet med Mikael Ljungberg, brottaren, som när karriären var slut inte klarade omställningen från en totalt styrd tillvaro till en helt fri är kanske det tydligaste exemplet.

Grunden till frustration
På ett mänskligt plan tror jag att vi behöver en frihetszon, där vi kan utveckla egna tankar, göra våra egna prioriteringar, välja vad vi lägger vår tid på. Samhället har å andra sidan ett stort behov av ”kuggar” i ett maskineri. Att alla vet vad som ska göras och när. Att hitta en rätt anvvägning i detta är viktigt. Men här ligger också den motsättning jag hävdar är grunden till mycket av den frustration och det utanförskap som många känner idag.

Balansbehov
Makten och de maktlösa – denna motsättning handlar inte bara om beslutande på formell lagstiftande nivå eller på företagsnivå. Den som har makten över sitt eget liv och den som känner sig maktlös och som inte ens får styra en timme av sin arbetstid lever i olika världar. Inte förrän vi hittar en bra balans mellan frihetsbehovet och vår självvalda ansträngning för det gemensammas bästa kommer denna motsättning att försvinna.

Hur detta hänger ihop med andra tendenser i samhället ska jag utveckla i en annan text.

* ) Märkligt nog var vi ett litet gäng som utbildades militärt 1973-1974 som lyckades utforma, planera och genomföra vår egen avslutningsövning på dåvarande P6 i Ystad. Ett undantag som bekräftar regeln.

Reglerna kring arbete måste moderniseras

Posted on by
2

De senaste valrörelserna har till stor del handlat om ”jobben”. Hur partierna med olika slags åtgärder kan stimulera en ökad efterfrågan på arbetskraft alternativt att hjälpa människor att ”starta eget” som det brukar kallas. Men allt tycks utgå från en gammal bild av hur arbetslivet ser ut.

Vägen är krokig
En livslång fast anställning i produktionen blir mer och mer ett undantag. Det finns naturligtvis arbetstagare som stått 30 år vid ”bandet”, som därmed kvalificerat sig till guldklocka och samtidigt har stått för en kontinuitet och en tradition och/eller kvalitetsdimension i arbetslivet. Erfarenhet underskattas lätt. Men för flertalet unga är vägen in i arbete krokig, svår och kantad av motgångar. Går det att tänka annorlunda?

Klassiskt exempel: konstnärer
En yrkeskategori som länge har befunnit sig i ett slags ingenmansland, där regler för a-kassa, skatteregler och sjukskrivningsregler inte hängt ihop, är konstnärerna. Med tillfälliga projektanställningar, fritt skapande, odefinierbara tidsgränser ( vad är skapande tid – vad är ledig tid? ) och i vissa fall ett sammalsurium av anställningar, uppdrag, egen produktion, stipendiefinansiering, projektmedel, momsredovisning och arbetsgivaravgifter hamnar många konstnärer i ett administrativt svart hål. Ännu så länge har konstnärerna varit en så liten grupp att deras fall antingen har kunnat bortses ifrån alternativt har hanterats från fall till fall av någon tjänsteman. Men det som nu håller på att hända är att arbetslivet luckras upp för fler yrkesgrupper.

Illustrationen lärarvikarie
Lärare, framför allt vikarier, men även andra, har alltsedan kommunaliseringen av skolan kunnat hamna i en administrativ fälla. Kommuner med rymliga samveten har visstidsanställt lärare termins- eller årsvis. Formellt och ekonomiskt har lärare därmed varit arbetslösa från ”Den blomstertid” till uppropet i slutet av augusti. Tekniskt sett naturligtvis en besparing för kommunerna. Samhälleligt och mänskligt för både elever och lärare en orimlig lösning. Eller – kanske är det så vi ska se på arbetet framgent? Arbete pågår i perioder och däremellan är man – vadå ?

Kafka
För att få fast anställning i den offentliga eller den privata sektorn måste man ha arbetat. Inte ens Kafka kunde ha kommit på ett mer raffinerat scenario.  Arbetsgivare har lärt sig hur svårt det är att avskeda personal. Alltså testar man provanställning, projektanställning (visstid), vikarielösningar och alla möjliga sätt att hålla dörren öppen för ett enkelt ”Tack och hej, kul att du var här, men nu behöver vi inte dig längre”.

Ring Poolia
Bemanningsföretagen är ett annat illustrativt exempel på hur arbetslivet byter skepnad. Man flyttar ut ansvaret för det arbetsrättsliga ur företaget men behåller kompetensen. Låt vara att det kanske blir dyrare på kort sikt, men dörren hålls öppen för att med kort varsel minska personalkostnaden. För det enskilda företaget möjligen smart, för den enskilde en ökad osäkerhet och en svagare koppling till arbetsmarknaden.

Guldkantade konsultavtal?
Konsulter är de som först får sluta när företagen skär ner. Konsulter skiljer sig från bemanningsföretagen genom att upphandlingen är mer specifik. En viss uppgift ska lösas och ett resultat presteras. Om bemanningsföretagen står för att täcka personalbehovet står konsulterna för ett specifikt kunnande, ett uppdrag som ska utföras. Personalen på konsultbolaget kan ha varierande grad av anställningstrygghet. I vissa fall kan specialistkompetensen vara så viktig att den enskilde tjänar på att sluta sin fasta anställning och börja ”konsulta”. Men flertalet konsulter har en osäker framtid.

Tillfälliga jobb
Säsongsarbete, att ”kapa toppar”, jobba lite då och då som flyttgubbe, bärplockare, hamnsjåare, snöröjare, extra personal på byggen etc är en annan variant. I takt med att mycket i samhället mekaniserats och automatiserats har många av dessa arbeten försvunnit. Fortfarande bärs dock möbler. Fortfarande knackas gatsten och lossas bananer.

A eller F räcker inte
Jag tror att vi måste se på arbetslivet på ett mycket friare sätt. Att vi måste vänja oss vid att sysselsättning ser olika ut. Att det finns mer än A-skattsedel och F-skattsedel att välja på. Det är ett gammalt synsätt att dela in folk i arbetstagare och arbetsgivare / egenföretagare. Människor kan, precis som konstnärerna, ingå i flera olika sammanhang samtidigt. Man kan ha flera olika uppgifter och uppdrag samtidigt. Man kan ha rätt att disponera sin tid på ett annat sätt än enligt a-kassans digitala format. Lön, bidrag, stipendier och andra ersättningar kräver nya modeller för beskattning och redovisning av både tid och pengar.

System för de unga och för många andra
Vi ska naturligtvis bibehålla ett rättvist skattesystem, men det behöver moderniseras efter hur arbetslivet ser ut. Och framför allt utformas på ett sätt som gynnar marginaliserade gruppers väg in i arbetslivet: unga, människor med annan kulturell bakgrund, människor som vill testa en idé, som vill förverkliga något själva eller kooperativt. Systemen måste stödja detta.

Jag ska återkomma om hur det skulle kunna se ut.

Ett nytt sätt att utveckla

Posted on by
2

Ett nytt år. Ett nytt medvetande.  Världen står inför multipla kriser, de flesta av dem självförvållade. I tropikerna huggs regnskogen ner. Torka och översvämningar skapar lokala katastrofer. Men det är inte bara miljön som är i obalans.

Män som hotar kvinnor
I Indien har våldet mot kvinnor eskalerat till en punkt, där tillräckligt många protesterar tillräckligt starkt, kanske leder det till ändrade attityder. I delar av Kina går det 120 män på 100 kvinnor, hur man där och i andra länder ska hantera männens frustration över att inte få bilda familj är en fråga som sällan diskuteras. Varken celibat eller statliga bordeller lär lösa problemet. Så hur gör man?

Oviljan
I den rika världen lever och frodas egoismen, senast åskådliggjort genom att kongressen i USA tydligt visar sin ovilja att låta de allra rikaste dela med sig för att hela den amerikanska befolkningen ska leva under rimliga villkor. Det politiska systemet har uppenbara svårigheter att hantera alla obalanser. I USA extra komplicerat eftersom de rikaste är med och finansierar ”sina” kongressledamöters kampanjer.

Twitter-idé
Hans Rosling, mannen bakom Gapminder och som häromåret utsågs till en av de hundra globalt mest inflytelserika personerna, twittrar frekvent. På senare tid ofta om Centralafrikanska republiken, ett krigs- och våldshärjat land där utvecklingen står still eller t.o.m. går bakåt. Twitterflödet väckte en tanke hos mig. Tänk om vi hade möjlighet och kraft att samordnat fånga upp och förmedla information om ett land i taget.

Små synkroniserade insatser
Sverige kan inte lösa alla världens problem. Men vi kan göra viktiga punktinsatser. Kommunikationsplattformar finns. TED-Talks, You Tube, Flash-mobbar, Facebook, Twitter… vi har alla verktyg som behövs. Det som behövs är något som påminner om Missing People, fast för grupper av människor. Och inte för att de saknas, utan att för att vi behöver lära oss om olika länder för att se vilka lösningar vi kan föreslå. Ett slags gräsrots-SIDA, som kombinerar affärer, kunskap och hjälp och som bygger på att många kan göra lite grand.

Ett nytt sätt att möta behov
Björn Söderberg, entreprenör och företagare i Nepal, var i Göteborg häromveckan för att ta emot Göteborgs Stads internationella hållbarhetspris. Han har där på kort tid byggt upp livskraftiga företag. Det första byggde på idén att sälja julkort tillverkade av sopor. Tänk om vi lärde oss att bättre synkronisera olika aktiviteter: statens, näringslivets, entreprenörers, frivilligorganisationers, enskildas. Baserat på korrekta fakta och på de verkliga behov som finns skulle vi kunna visa på ett helt nytt sätt att utveckla bilateralt arbete.

Synkroniserad nytta
Ett litet urval länder eller regioner skulle kunna vara i fokus under ett år. Till att börja med en eller två regioner. För varje år adderas en region, eller ett land, till listan. Urvalet av regioner skulle kunna ske genom en sammanvägning av exportmöjligheter, individers och föreningars kontakter, möjligheten för svenska lösningar att göra nytta i regionen etc. Skolklasser skulle kunna utveckla kontakter via Skype och finnas med som historieberättare. Det är viktigt att återberätta det som sker, både när det händer och med lite perspektiv.

Vem ?
Det är genom att engagera oss för andra som vi hjälper oss själva. Det vi kan åstadkomma genom att synkronisera vårt intresse, vår kunskap och våra idéer för en specifik region bör kunna leda till mycket mer än det traditionella biståndsarbetet. I båda riktningar. Kanske är detta en uppgift för någon av de organisationer som har vana att verka ute i världen med volontärer, utbildning e.d.

Att vi måste tänka nytt för att möta de växande problemen är uppenbart.

Media och egoismen

Posted on by
Reply

Svenska dagsmedia är med få undantag fixerade vid ett pågående ”nu”. Helst i realtid, i direktsändning, på webben osv, vill man återge och kommentera det politiska spelet. Drömmen för många journalister tycks vara att få partiledare, ministrar eller andra maktens företrädare att avgå i direktsändning. Långsiktiga trender, värderingsförskjutningar och strategiska frågor tappas bort i jakten på sekundsnabba svar. Ett ständigt fokus på lösnummer och tittarsiffror tycks förleda .

Trängselskatt eller finansiering
I Göteborg införs vid årsskiftet det som kallas trängselskatt, men som egentligen har ett huvudsyfte att medfinansiera Västsvenska Paketet, som innebär miljardinvesteringar i infrastruktur för både väg- och järnvägstrafik.  En viss trafikminskning under rusningstid blir det säkert, men kalkylerna bygger på att biltrafikanterna ska stå för miljardintäkter till de stora ombyggnadsprojekten.Totalt beräknas bilisterna bidra med 14 miljarder på 25 år.

Politik utan ansvar
Nu driver tidningen GT en kampanj för folkomröstning om trängselskatten. Ett aktuellt exempel på hur media helt tappat orienteringen. Det man tycks räkna med är att en folkomröstning skulle innebära ett nej till trängselskatten. Och sedan? Ska de 14 miljarderna därmed betalas på kommunalskatten? Vilka kommuner i så fall? Hur ser agendan ut? GT agerar politiskt utan att behöva ta ansvar för följderna. Ansvarstagande politiker på både borgerlig och rödgrön sida beskylls för att inte lyssna. När de istället bör belönas för att de gör de svåra avvägningar om nutid och framtid som Göteborg behöver.

Som man frågar får man svar
”Vill du betala för att transporterna ska fungera bättre?” ”Tycker du att de som använder vägarna ska stå för merkostnaden?” ”Ska Göteborg, liksom Malmö, säkra tätare spårtrafik till centrum genom att byta säckstationen mot en genomfartsstation?”
Så kunde frågorna ha formulerats. Men istället får GT frågorna att låta ungefär:
”Vill du betala mer för att ta bilen till stan?” eller ”Är det OK att bilisterna ´straffas´ med ytterligare pålagor?” De kunde lika gärna frågat ”Vill du betala mer för att få se på TV?”. Som man frågar får man svar.

Finkalibrerad rättvisa
Det finns en del frågetecken kring hur skatten kan göras mer avvägd. Exempelvis kan en ekonomisk vägning göras mellan stadsdelar, mot bakgrund av hur delad staden är. Det kunde vara dyrare att passera vissa betalstationer och billigare vid andra. Man kan öppna för unika undantag, där betalstationerna uppenbarligen skiljt boende från sina garage. Man kan ta hänsyn till en slags likvärdighetsprincip när det gäller att ta sig från bostad till köpcentrum och till återvinningsstation. Alla nya system kräver en finkalibrerad rättvisefaktor för att vinna legitimitet. Det kan säkert finnas förbättringar att göra när systemet varit i drift ett tag.

Anti-folkbildning
Det som är illavarslande är att media, tredje statsmakten, denna gång i form av GT undergräver tilltron till det politiska systemet och positionerar sig som missnöjesmedia. Istället för att belysa vikten av att Göteborg, liksom Malmö, utvecklar kommunikationsmöjligheterna på ett hållbart sätt, agerar GT som en egen politisk kraft. Istället för att konstruktivt lyfta fram på vilka sätt staden och regionen kan moderniseras på logistikens och transporternas område väljer man att populistiskt fråga den retoriska frågan om läsarna vill betala mer – underförstått för det de redan har. Det är att vilseleda och att blunda för de verkliga behov staden och regionen har. Ytligt betraktat ställer sig GT på den ”lilla människans” sida, mot makten. I själva verket är tidningen mest en spegelbild av den dominerande egoism som präglar vår tid.

Det är hög tid att granska media.

 

Bussar och bränsleceller

Posted on by
Reply

I drygt 10 år har jag följt utvecklingen när det gäller vätgas och bränsleceller. Energifrågan är en ödesfråga för hela världen och flera olika energikällor och lagringsmetoder kommer att behövas. Att utvinna elström ur lagrad vätgas är en intressant metod. Bränslecellen som teknisk lösning är långt ifrån ny. Men det är kanske nu den på allvar kommer till användning.

Bränslecellen
Rent tekniskt är det relativt enkelt. Syre- och väteatomer gillar varandra. För man samman dem bildas t.ex. vatten, H2O. En elektrisk spänning kan alstras genom att hålla isär vätet och syret. Bränslecellen använder denna spänning för att med hjälp av ett membran tvinga väteatomerna att gå en omväg till sitt syre och sin vattenmolekyl. Därmed uppstår en liten elektrisk ström.

BMW och München
Väteatomen är lite svårkontrollerad. Väte hanteras enklast i gasform. Problemet är att väte är lättflyktigt, dvs tätningar och packningar måste vara väldigt täta. Små atomer smiter gärna ut. Detta lärde sig BMW när de testade en annan teknik med början på 90-talet. BMW byggde om 15 bilar till vätgasdrift och använde vätgasen som bränsle i en förbränningsmotor. Bilarna användes på Münchens flygplats och tankade varje gång på samma tankställe. En erfarenhet var den höga tekniska precisionen som krävdes inte minst vid tankning. BMW gick också vidare och testade biogasdrift på ett antal exemplar. Själv körde jag en BMW 316 under flera år, som var ombyggd för att gå på biogas alternativt bensin. Den gick utmärkt.

Vätgas Sverige
I Sverge formerades under förra decenniet en ideell förening som heter Vätgas Sverige. Jag hade nöjet att sitta med i styrelsen under de första sex-sju åren av den föreningens verksamhet. Idag är Vätgas Sverige en mycket aktiv samordnare och medaktör i såväl svenska och nordiska vätgasprojekt som i flera stora EU-finansierade projekt som syftar till att introducera vätgasen som energibärare i olika sammanhang. Länk till Vätgas Sverige se nedan.

Highway
Teknikskiften hamnar ofta i hönan-och-ägget-problematiken. Utan fordon som behöver ett bränsle är det omöjligt att investera i tankställen. Utan tankställen är det ingen som köper fordon. Lösningen heter naturligtvis samverkan och att flera intressenter går ihop för att möjliggöra en samtidig utbyggnad. För att få politiskt och medialt genomslag kallas profilprojekten ofta något som i stil med ”Hydrogen Highway” och ”Scandinavian Highway”. Dessa namn ska illustrera känslan av stor satsning, möjligheten att använda fordonen på långa sträckor och skapa gränsöverskridande plattformar för beslutsfattare på alla nivåer.

Så hur går det?
Det händer faktiskt saker. Eftersom tankställen är dyra och komplicerade blir en satsning på bussar intressant. Bussar i linjetrafik återgår ofta till en utgångspunkt och kan tankas och skötas av utbildad personal. Nu läser jag att McKinsey har sammanställt en rapport om förutsättningarna för åtta olika typer av drivmedel och drivlinor för bussar. I resultatet redovisas miljö, prestanda och kostnad (TCO) från källa till hjul (Well to wheel). McKinsey har gjort rapporten på uppdrag av FCH JU (Fuel Cell and Hydrogen Joint Undertaking).

Överraskning?
Aningen överraskande kom man fram till att vätgas och bränsleceller var den teknik som mest liknade konventionella bussar vad gäller prestanda, flexibilitet och kostnad för infrastruktur. Fördelen gentemot konventionell teknik är förstås minskade utsläpp och lägre ljudnivå. I en bränslecell sker ingen förbränning, så klimatrelaterade utsläpp handlar om tillverkningsskedet och andra sidoeffekter av driften. Partiklar från friktionen mellan däck och vägyta kvarstår naturligtvis för att ta ett exempel.

Komplement till batterier
Men det är lovande att vätgas- och bränslecellstekniken utvecklas som ett komplement till elbatterierna. Räckvidden med vätgas är en av fördelarna, medan batteritekniken kan ha fördelar när det gäller effektreglering. I båda fallen handlar det ju som bekant om att framdriften sker med elmotorer, som har ungefär dubbel verkningsgrad jämfört med den traditionella förbränningsmotorn. När vi ska spara energi är verkningsgraden ( t.ex. hur långt vi kommer per kwh) väldigt viktig.

Länktips (uppdaterat 21 dec):
Scandinavian Hydrogen Highway Partnership http://www.scandinavianhydrogen.org/
Vätgas Sverige www.vatgas.se
McKinsey: Läs Fuel Cell Todays artikel eller ladda ner rapporten som PDF.

Partierna måste våga visa vad de står för

Posted on by
Reply

I opinionsundersökningarna, som ju kommer relativt ofta, sker en gradvis förskjutning av sympatierna. Mindre partier blir ännu mindre och Sverigedemokraterna ökar sitt väljarstöd. Journalister och förståsigpåare förundras, förfasas och förstår inte logiken. Några ur (SD):s partitopp exponeras i TV med relativt nyligen tagna bilder, där de ger uttryck för diskriminering, använder ord som inte lämpar sig för tryck, greppar tillhyggen (”järnrör”) och erkänner sin skenhelighet (”det funkar alltid”). Och i väljaropinionen ökar stödet. Rimligen borde det vara tvärtom, tänker de flesta.

Media tror att alla tänker som media
Väljarkåren är inte homogen. Alla tillhör inte marginalväljargruppen. Tvärtom, det finns en stor kategori röstberättigade som är och som känner sig marginaliserade i samhället. Som inte känner igen sig i RUT-avdrag, EU:s bankunion, vinster-i-välfärden och andra debatter. Helt enkelt för att inget av detta berör dem. Media ställer frågor som om alla tänker som media. Som om regeringsfrågan är den enda frågan. Partierna borde vägra delta i den typen av debatter.

Snart blir det bättre
Tidigare fanns en framåtrörelse i rörelsen. Till och med när socialdemokraterna innehade regeringsmakten lyckades man samla tusentals anhängare under fanorna den 1 maj för att mana ”Upp till kamp..:” .  Det fanns en förväntan att det skulle bli bättre. Man var på väg, man genomförde reformer, byggde ut välfärden och snart, snart skulle allt bli bättre.

Minskad attraktion
Vänstern samlade alltid ett antal personer som ville mer, som var otåliga och som kämpade mot orättvisor, mot dåliga arbetsförhållanden och för en bättre fungerande arbetsmarknad. När Gudrun Schyman dribblade bort sig själv från (V) tappade man den tydliga personifieringen av kampen för rättvisa löner. Senare partiledare har inte haft samma tydlighet. Man har dessutom ansträngt sig att kunna ingå i en regering, vilket faktiskt bromsar attraktionen hos en lättrörlig väljarkår.

Småpartiernas undergång
Tydligast är detta när det gäller de tre mindre borgerliga partierna. Kärnväljarna sviker inte, men de väljare som söker ett alternativ till main-stream-politiken blir besvikna. Efter sex år i regeringen har de mindre partierna i praktiken blivit som sektioner inom den moderata apparaten. Sammanhållningen har krävt ovh kvävt mycket. De väljare som sett de olika partierna som tydliga alternativ till main-stream-politiken har tappat orienteringen.

Nya skiljelinjer
Någon skrev att den nya skiljelinjen går mellan det öppna samhället och det slutna. Där (SD) står för en återgång till hur det en gång var. Man skulle också kunna hävda att den nya skiljelinjen går mellan att göra upp med main-stream-politiken eller fortsätta. Business as usual eller as unusual. Här handlar det nu om att synliggöra vilken förändring partierna står för. Samtidigt som förändring är svårt.

Behovet av trygghet
Alla partier borde formulera sin förändringspolitik. Inget kommer att bli som det varit. Här finns naturligt det pedagogiska dilemmat. Så fort någon andas förändring tappar det partiet förtroende. När statsministern resonerade om pension vid 75 års ålder blev han dels misstolkad, dels påhoppad. Behovet av trygghet ska inte underskattas. Här ligger också den stora fällan för de etablerade partierna. Det går inte att låtsas att allt är bra. Det går heller inte att låtsas att vi inte måste förändra samhället, eftersom omvärlden och faktorer som påverkar oss i hög utsträckning förändras. Och dessutom: ännu har inte de verkliga effekterna av energikriser, finanskriser och klimat/miljö-kriser börjat märkas tillräckligt tydligt.

För vem? Hur minskar vi skadeverkningarna av förändringen?
Den nya skiljelinjen kommer att gå mellan förändring framåt eller bakåt. ”Adapt”, ”defend”, ”attack” – för att plocka upp termer från andra sammanhang. Anpassning (för vem?), försvara (vad och vems välfärd) eller förändra (hur snabbt och för vem?).

Frågetecknen hopar sig. Men bli inte förvånade om de etablerade partierna fortsätter att slåss om sina marginalväljare medan en stor väljargrupp lockas av förenklade budskap om att allt blir bättre bara vi exkluderar och diskriminerar alla vänsterhänta, alla cyklister eller alla som har ett telefonnummer som slutar på 47. Typ.

I en antropocen tidsepok

Posted on by
2

En av de forskare som gjort störst intryck på mig är Will Steffen *). Will är ofta i Sverige och är duktig på att kommunicera och begripliggöra sina teser och slutsatser. För några år sedan lyckades jag få honom till Ekocentrum i Göteborg för en föreläsning och nu såg jag häromdagen ett streamat föredrag från KTH i Stockholm, där Will Steffen förklarade varför han kallar vår nuvarande tidsepok ***) antropocen.

Geologerna har inte bollen längre 
Tidsåldrar brukar definieras med en startpunkt och en slutpunkt utifrån geologiska variabler. Under årmiljonerna har kontinenter förskjutits, asteroider slagit ner, drastiska förändringar för livet på jorden uppstått som fått utgöra referensramarna till de epoker geologerna definierat. Det nya är att det inte är geologerna som nu föreslagit att vi ska ange den nuvarande tidsåldern som antropocen. Det är klimatforskare som Will Steffen.

Stabila inomvärden
Diagrammen Will Steffen använder börjar vi känna igen vid det här laget. Temperatur, koldioxid och metanförekomst i atmosfären var några av de kurvor han visade upp. Tidsskalan var 2000 år och ibland flera 100.000 år. Varje gång visar diagrammen en märklig synkronitet. Höga temperaturer sammanfaller med höga förekomster av koldioxid. **)

Utanför ramen
Det Will Steffen övertygande visar är att de förändringar vi nu ser början på, och där ingenting tyder på att förändringen ska avstanna, är att värdena hamnar utanför de tidigare lägsta- och högstavärdena. Variationer förekommer hela tiden. Solaktivitet, El Niño och la Niña, slumpmässiga avvikelser.. .det finns många skäl till att klimatet på jorden genomsnittligt ser lite olika ut, oavsett tidsskala. Det nya är att  vi nu i rask takt bryter mot de +/- -värden som sedan länge varit rådande på jorden. Det nya är att mänsklig aktivitet har utlöst denna ”outside-the-framwork”-situation.

Skakigt
Det alarmerande är att ingen vet hur vi ska kunna vända utvecklingen. Bromsa den kanske går om vi minskar tillförseln av fossil koldioxid till atmosfären. Men att återgå till ett tidigare normaltillstånd är det ingen som vet hur det ska gå till. En tvågradersvärld, eller hemska tanke, en fyragradersvärld är kanske vad vi framgent måste räkna med, och möjligen även en instabilitet tills olika förändringar och konsekvenser av tinande tundror och smältande polarisar balanserats ut och hittat en ny jämviktsposition.

100 gånger snabbare utrotningstakt ?
Ännu värre är att det inte bara är klimatförändringen människan har satt igång. Vi utrotar djur och växter i takt som bara kan beskrivas som katastrofal. Vi överträffar den tidigare ”normala” utrotningstakten med något mellan faktor 10 och faktor 100. Tidigare kunde ett däggdjur på tusen utrotas under en tusenårsperiod. Nu sker utrotningen i en takt som vi bara anar konsekvenserna av.

Planetära gränsvärden
I det banbrytande arbetet som kallats ”Planetary boundries” eller planetära gränsvärden har Johan Rockström och ett antal andra forskare dels visat vilka frågor vi måste ha koll på för att säkra de biologiska förutsättningarna för liv som vi känner till det, dels räknat fram inom vilka gränsvärden vi måste klara att hålla oss globalt sett. Några gränsvärden är ännu inte satta, tex för kemikaliespridningen. Men när det gäller biologisk mångfald som är avgörande för ekosystemtjänsterna på jorden ligger vi idag skyhögt över gränsvärdet. Såväl på land som i havet. Som jag skrev häromdagen på denna sida har antalet fåglar i Storbritannien minskat med en miljon per år under ett halvsekel. Vi förstör det system som vi är beroende av och vi diskuterar det inte ens.

*) Läs om Will Steffen, från Australian National University,
här/.

**) Lite mer om det webbsända föredraget går att läsa   här.
Klimatskeptiker brukar invända att orsakssambanden är oklara. Att ”vi vet för lite”. Till det kan man säga att drygt 99% av vetenskapliga artiklar i ämnet hävdar att mänsklig aktivitet ligger bakom klimatförändringarna. Och: har vi egentligen råd att chansa – oavsett skuldbördan?

***) Den gängse benämningen på nuvarande geologiska tidsepok är holocen och beräknas ha börjat så nyligen som för 11500 år sedan. Den holocena epoken ingår i kvartärperioden som började för 1,8 millioner år sedan.

Media och en miljon fåglar

Posted on by
Reply

Aktuellts nyhetssändning 12 december innehöll som vanligt en ”Utblick”, ett reportage om eller från omvärlden. Denna gång om den storartade insats ett stort antal privata fågelskådare gör i Storbritannien. Det anses att just britterna är bäst i klassen när det handlar om att samla vetenskapliga data med hjälp av allmänheten. Man har t.o.m. ett begrepp för detta – citizen science.

En miljon fåglar försvinner per år
Ansvariga för datainsamlingen är British Trust of Ornitology, BTO, som har 40.000 aktiva frivillig-ornitologer som rapporterar uppgifter om fågelarter och lokaler. Totalt har man samlat 130 miljoner observationer och nu syns trenden tydligt: för varje år minskar antalet fåglar i Storbritannien med cirka en miljon. En femtedel av alla fåglar har försvunnit sedan 60-talet.

Sambandet
En talesperson för BTO kommenterar minskningen med allmänhetens krav på billiga livsmedel. Han ser sambandet mellan hur den ökade användningen av bekämpningsmedel i syfte att öka volymen på skördarna och konsekvenserna för bl.a. de fåglar som livnär sig på det som växer i odlingslandskapet.

Nyhetsvärdering
I Aktuellt-redaktionens uppföljande intervju med BTO uppehåller man sig vid ”citizen science” och det värdefulla arbete som de frivilliga utför. Och det kan man göra, naturligtvis. Men kopplingen mellan lågprisjordbrukets konsekvenser för flora och fauna och konsumenternas ensidiga krav på ”billig” mat tas inte alls upp. Genom att göra så, duckar redaktionen för de svåra frågorna (vilket slags jordbruk är rimligt?) och uppehåller sig vid underhållningsdelen av inslaget, dvs det frivilligarbete som fått en rubrik som går att vrida och vända på, citizen science.

Neil Postman
Jag drar mig till minnes boken ”Underhållning till döds” av Niel Postman, som jag läste för 20-25 år sedan. Postman synliggör det sluttande plan som TV-mediet befinner sig i sedan länge, och belägger tesen att nyhetsrapportering med tiden kommer att handla om underhållningsvärde. Tyvärr  tycks Postman ha fått rätt. Mediets form och inte minst reklam-TV:s beroende av nöjda tittare styr innehållet. Aktuellt-exemplet från igår är  subtilt, men bekräftar bilden. Istället för att problematisera kring vår konsumtion, vår livsstil och konsekvenserna för vår livsmiljö, uppehåller man sig vid ett nytt begrepp som är en väsentligen mindre avgörande fråga för planetens och vårt eget välbefinnande.

Vad minns vi?
Slutsatsen av inslaget igår blir att bilden av frivilliginsatser stärks. Privata insatser i vetenskapens tjänst är viktiga och avgörande för viss forskning. Man kan som tittare möjligen ha lärt sig att ”citizen science” respekteras av forskarvärlden. Man kan möjligen ha fått sin bild av engelsmän förtydligad eller förändrad. Men hur många minns efter Aktuellts reportage att de dramatiskt minskade fågelbestånden hänger ihop med det lågprisjordbruk vi som konsumenter efterfrågar men blundar för konsekvenserna av?

Om reportaget handlat om Zlatan
Media har ett stort ansvar. Hade reportaget igår varit en fotbollsmatch med Zlatan hade många tittare hört av sig om det viktigaste (Zlatans prestation) inte hamnat i fokus utan om fotbollsreportaget istället handlat om vilken tifu hemmalaget visade upp.
Det är på den nivån vi måste se misslyckandet igår.

Se inslaget 33 min in i programmet: här.

(Med en särskild hälsning till en vän i Oxie)

Efter Nobelfesten

Posted on by
1

Nobelprisen utdelade, festen avslutad, nio manliga pristagare åker hem från Stockholm. Alla har de bidragit med ”den största nyttan till mänskligheten”, om man ska tro Alfred Nobels motiv och önskan. När silverbesticken diskats, diademen stoppats undan, strålkastarljuset och TV-kamerorna slocknat – går det att värdera dessa gärningar på rätt sätt?

Fördröjningen
Det finns en del klassiska misstag i Nobelpris-historien. Samtiden har svårt att värdera nyttan med uppfinningar. Därför brukar det dröja ett par decennier innan en upptäckt tilldelas ett pris. Nyttan ska ha gjort sig synlig. Men likafullt blir det galet ibland. Det tar lite tid att se att en uppfinning eller upptäckt kanske var till mer skada än nytta.

För 60 år sedan
Så sent som 1949 fick Egas Moniz Nobelpriset i medicin för sitt arbete kring lobotomin. Med nästintill stenåldersliknande metoder gjordes fysiska ingrepp i hjärnan för att ”bota” psykiska sjukdomar. Så sent som 1983 höll några danskar på med detta (enl Wikipedia). Jag är i och för sig inte helt övertygad om att psykopharmaka, som ersatt ”borra-i-huvet”-metoden är det ultimata botemedlet, men det ger i alla fall inte samma horribla utfall i dödlighet som lobotomin.

Diklordifenyltrikloretan
Ungefär samtidigt, 1948, belönades Paul Müller med ett Nobelpris för att ha utvecklat DDT, som var ett effektivt medel mot insekter och som då ansågs harmlöst. Tills vi upptäckte de effekter medlet hade på människan och miljön i övrigt. Möjligen var det själva ingenjörskonsten bakom medlet som fascinerade och inte effekten av medlet. DDT förbjöds i Sverige på 70-talet.

Kvävefällan
I TV-sändningen från årets Nobelfest presenterades fem särskilt viktiga Nobelpris som genom åren fått stort betydelse. Konstgödslet lyftes här fram som en positiv produkt, dvs metoden att binda kväve så att det kan tas upp av växterna och öka skördarna. Uppenbarligen har budskapet från Stockholm Environmental Institute inte nått ut till alla. Kväveöverskottet som hamnar i våra vattendrag och hav är ett allvarligt systemfel för vår planets välbefinnande. Kanske är produkten bra, men användningen har lett till konsekvenser som håller på att bli förödande för balansen i biosfären.

Pris i retur
Det finns naturligtvis fler Nobelpris som aldrig borde ha delats ut. Utan att i detalj jämföra vad som belönats och varför med det faktiska utfallet är det lätt att konstatera att ekonomiprisets vinnare genom åren rimligen borde returnera sina priser i takt med att deras teser och modeller visat sig driva fram finanskriser, skuldkriser och stora orättvisor i resursfördelning på planeten.

”Den största nytta till mänskligheten”, sa Alfred. Synd att Astrid Lindgren sitter i himlen. Hon hade behövt skriva en ny saga om de ekonomer som lurat oss att tro att vi är rikare än vi är.