Det vimlar av konversationstrådar på Internet. På LinkedIn startas t.ex. flera olika diskussioner. En av senaste jag fick syn på var på engelska och rubrikfrågan som ställdes var ungefär ”Vem är den mest inflytelserika personen i världen när det gäller hållbar utveckling?” .
Presidenten och jag
Som vanligt bestod svaren av en heterogen skara personer som kände sig manade att svara på frågan. Ett vanligt svar var ”It must be the president of the United States, of course”. Ett lika vanligt svar var ”Jag”, följt av en lång beskrivning av vad vederbörande hade tänkt ut i form av teknisk uppfinning, nya affärsmodeller eller bara ett kärleksfullt förhållningssätt.
Ett viktigt val
Exemplet illustrerar det som jag tog upp nyligen om språket, nämligen att mängden svar skymmer kvaliteten i svaren. Den som verkligen vill hitta kloka synpunkter tvingas plöja igenom stora mängder påståenden. Ofta långa och omständiga. På ett annat plan illusterar svarsexemplen ovan hur viktigt det amerikanska presidentvalet är. Nu kan inte presidenten ensam stifta lagar. Han måste få med sig kongressen, men budget och förslag till inriktning kommer från ”the administration” som det heter. Och precis som Stefan Edman tar upp i en krönika i dagens GP, är det viktigt för resten av världen vem som styr i USA. (se länken nedan).
Skepsis mot det federala
Obama tycks vara medioker i debatter, men en duktig retoriker. Romney tycks försöka uppbåda den energi som underläget i opinionsundersökningarna ger – han har ju inget att förlora på att ge järnet. Ungefär som Obama 2008 kunde framstå som utmanare till ”dom där i Washington” som många amerikaner har svårt att se som något positivt. Vi ska dock inte glömma att många européer har svårt för ”dom där i Bryssel” . En otydlig och fysiskt frånvarande maktfaktor tycks alltid ha svårt att vinna förtroende.
Bakom hörnet
Vinner Obama händer förmodligen inte så mycket. Han ombildar regeringen, Hillary Clinton tackar för sig och några nya krafter träder fram. Kongressen fortsätter att blockera nödvändiga förändringar på miljöområdet. Vinner Romney blir det – hemska tanke – grönt ljus för mer oljeutvinning i Alaska och i Arktis (”vi ska bli oberoende på energi”, underförstått inte vara beroende av en opålitlig omvärld…). Samtidigt kommer den president som tillträder att tvingas hantera ett skenande budgetunderskott, en nedgradering på kreditmarknaderna och en skuldbörda per person som, om den skulle bli en ekonomisk realitet, skulle kunna förvandla USA till ett farligt polariserat land, där det ligger nära till hands att makten ytterst säkras med militära medel även inom landet.
Ny världsordning, eller ?
Eftersom världens ekonomier är starkt sammanflätade skulle en reell kris i euro-zonen eller för dollarn troligen påverka hela den globala ekonomin. Och värst drabbas naturligtvis de redan svaga. Kraven på en mer solidarisk världsordning blir starka. Samtidigt är maktmedlen så fördelade att de, som har mest att förlora på en ny världsekonomi i balans med vad människa och natur kan hantera, också kommer att ha möjlighet att stoppa en sådan utveckling.
Valet
Till slut blir det ett konkret val mellan ”det egna” och ”det gemensamma”. Varken en ohejdad egoism eller ett ställföreträdande jag, en president, kommer att kunna lösa de ojämlikheter som måste hanteras. Inte ens med det historiskt starka mandat för ”Change”, förändring, som Obama fick i valet 2008 lyckades han som ny president förändra klyftorna i världen eller ens i sitt eget land. Systemet låter sig inte förändras inifrån. På ett plan är därför presidentvalet i USA enbart ett spel för galleriet.
Splittring eller samförstånd
Det vi ser nu i form av krigsliknande våld i olika länder är en illustration till vad som förestår om inte världen lyckas enas om gemensamma mål. Klimatförändringen skulle kunna vara en samlande fråga eftersom alla drabbas av konsekvenserna. Från New Dehli till New Orleans, från Gula floden till Göta Älv.
Länktips: Stefan Edman i GP 6 okt ”Bevare oss för Romney och Ryan” här.
Om språket här.
