To bi or not to bi

Upp emot en tredjedel av bisamhällena i USA överges. Man har länge undrat över orsaker och samband. Nu har flera studier visat att det finns en direkt koppling mellan användandet av s.k. neonikotinoider i jordbruket och den allvarliga minskningen av bin. (Se nedan för direkt länk till en bakgrundsartikel).

”Det största hotet”
Ett tyskt företag pekas ut som ansvarigt för att ha tagit fram bekämpningsmedlet som gör att bina inte hittar hem till sin drottning. Immunförsvaret försvagas och bina klarar inte längre sin viktiga pollinering. Kevin Hackett, som arbetar på federal nivå i USA och leder arbetet med jordbrukets bi- och pollineringsprogram säger att ”detta är det största hotet mot vår livsmedelsförsörjning”.

Flera hot: monokultur och GMO
Insektsbekämpningen, som ju uppenbarligen fungerar över förväntan, är tyvärr inte det enda hotet mot de viktiga bina. Monokulturer ger en ensidighet i näringsintaget för bina och som extra börda tvingas bina dessutom försöka överleva de genetiskt preparerade växterna, som ibland t.o.m. tillförts bekämpningsmedel i laboratoriet.

Ändrat synsätt: Partnerskap
Bill McKibben har formulerat problem och lösning på ett tydligt sätt: ”Past a certain point, we can’t make nature conform to our industrial model. The collapse of beehives is a warning – and the cleverness of a few beekeepers in figuring out how to work with bees not as masters but as partners offers a clear-eyed kind of hope for many of our ecological dilemmas.” Ungefär: ”Bortom en viss gräns bryter vår industriella modell mot naturen. Bisamhällenas kollaps är en varning – och det hoppfulla inför flera av våra utmaningar i det som rör våra ekosystem är att några få biodlare nu arbetar på att finna sätt att arbeta med bin som partners istället för att de är underställda vårt sätt att tänka.”

To bi or not to bi är verkligen frågan.

Länktips: (från reuters.com) här.

Att förgöra en höna

Svensken i gemen har dunkla föreställningar om hur maten kommer på bordet. Hur det går till i storskalig produktion av kött, mjölk, ägg och andra nyttigheter har den vanlige konsumenten inte så stor insikt i. Kontrastverkan blir då desto större när enstaka informationsfragment tränger igenom mediabruset. Häromdagen skrev SvD om våra värphöns.

Antalet hönor
Ägg produceras av höns. Hönorna lever i genomsnitt 1,5 år, därefter är de inte så produktiva och tas ur produktion. Varje år slaktas ungefär 5,5 miljoner värphöns i Sverige. Enkel matematik ger därmed vid handen att antalet värphöns i Sveriges hönserier totalt sett är lika många som vi – cirka 8 – 9 miljoner. Vi har vår egen höna, som ger oss vårt dagliga ägg.

Antibiotika
Tillsynen hos äggproducenterna är strikt. Fågelinfluensa, salmonella och andra sjukdomar ska till varje pris hållas borta. Det är naturligtvis bra. Mindre bra är att hönsfodret ofta kan innehålla antibiotika (utom vid ekologisk äggproduktion). Det är en tickande bomb att vi i djurhållningen använder antibiotika regelbundet i preventivt syfte. Resistenta bakterier lär bli väldigt vanliga och hur gör vi då? När ingenting biter på sjukdomen? Någon borde forska på detta område innan det är för sent.

En miljon hönor puts väck
Av de 8000 ton värphöns som varje år avlivas  blir hälften mat, 30 % blir djurföda och resten blir ingenting. De eldas upp – för kråkorna skulle man kunna hävda om det inte lät vanvördigt. Det betyder i klartext att en miljon värphöns destrueras, eldas upp, varje år utan att komma till nytta på något sätt. En miljon hönor. Det går inte ens att se högen framför sig. Lägger man dem i en rad blir det en sträcka av cirka 30 mil. Skulle vi lägga ut alla avlivade värphönor i en rad blir det en sträcka av cirka 150 mil. Oräknat alla gödkycklingar som vi äter.

Egenvärde?
Är detta fel? Är det upprörande? Gör uppfödarna fel? Tar vi inte hänsyn till andra levande varelser? Ska vi ha äggproduktion i Sverige?
Om vi nu ska producera ägg så måste de produceras på ett hållbart sätt. Att det överhuvudtaget säljs icke-eko-ägg är märkligt.
Och visst är det upprörande att friska hönor får lägga ägg ena dagen och betraktas som smittorisk 14 dagar senare för att därmed skickas till förbränning. Ett slöseri som rimligen borde kunna gå att förhindra med en annan systemsyn.
Nästa fråga är naturligtvis om hönan bara finns för oss människor eller om den levande hönan har ett egenvärde utanför de ekonomiska kalkylerna? Är vi som konsumenter i så fall beredda att betala för detta värde?

Vi behöver föra en diskussion om samhällets försörjning och principiella vägval. Att bara blunda sig igenom butikens utbud av varor håller inte längre.

Länktips: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hons-branns-upp_7521988.svd