Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Att vara en liten kommun IRL och i media

Posted on by
1

– ”Om Sundbybergs befolkningstäthet skulle gälla i Jokkmokk skulle det bo 86 miljoner människor i norrlandskommunen.” SNS ordnade nyligen ett seminarium om småkommunernas situation, där en luttrad kommunpolitiker, Peter Lindroth, från de små kommunerna belyste med citatets sifferlek hur olika villkor kommunerna lever under.

Ingen vill tala om minskningar
Det finns en ovilja hos de flesta kommunledningar att tala om och planera för minskningar. Det är tillväxt och ökning som symboliserar förbättring, men verkligheten kräver egentligen en anpassning av ekonomi och verksamhet till krympande nivåer. Det är psykologiskt antagligen svårt att se en minskning som en framgång. Men på konferensen presenterades just detta – hur en medveten anpassning till ett lägre befolkningstal hade fått den kommunala ekonomin i balans och onödiga kostnader hade man sparat in på.

Gå samman – är det bra?
Sammanslagning av kommuner brukar ju också ses som en lösning på de nedåtgående kurvorna. Genom sammanslagning kan administration och resurser effektiviseras, brukar det heta. Men även här framkom viktiga motargument. De kommuner det handlar om gränsar ofta till geografiskt lika stora enheter, vilket gör avstånden både praktiskt och politiskt/demokratiskt orimligt stora. Sammanslagningen kan på så sätt uppfattas som att ”samhället retirerar” och blir än mer osynligt. Närheten till skolor och annan service blir också ett problem vid sammanslagningar.

Låt olikheterna bli tydliga
Lilla Bjurholm utanför Umeå lyftas fram som ett gott exempel. Med sina dryga 2000 invånare har man ändå en ekonomi i balans och klarar verksamheten utan stora brister. Låt vara att närheten till Umeå hjälper till en del i detta. Kanske är det så att det inte finns en lösning på problemet med minskande befolkningsunderlag, och att flera olika lösningar måste kunna diskuteras. Borde kommunallagen skrivas om så att myndighetsutövning och allt som åläggs kommuner av staten kan få skilja sig åt mer än idag? En storstad, en större ort med 20.000 invånare och de riktigt glest bebodda kommunerna har naturligtvis helt olika behov att uppfylla. Här kan vi säkert lära oss en del av Norge, med sina många småkommuner.

Public Service, inte bra…
När SVT:s Uppdrag Granskning samma vecka för en gångs skull satte sökarljuset på en glesbygdskommun, Grums i Värmland, så gjorde man ett reportage starkt vinklat utifrån några antaganden, som man ville belägga. Det gynnar inte sakfrågan. Snarare förstärker den typen av journalistik de förutfattade meningar som redan finns hos många om hur det ”är” på landet. Det är synd, men det är inte första gången UG överdriver i ett reportage. Det är synd att de känner att de måste göra det för att få genomslag. Att just Public Service-TV gör så, är extra bekymmersamt, med tanke på det uppdrag SVT har.

Hela Sverige Ska Leva och balans
Organisationen Hela Sverige Ska Leva har arbetat i flera år för att stärka lokala initiativ, lokal ekonomi och för att skapa manöverutrymme för eldsjälar och pionjärer. De har med rätta ifrågasatt UG:s reportage. För min del tycker jag att det hade varit en bra balans i Grums-reportaget om UG i samma program hade gjort ett kort inslag om något livskraftigt utvecklingsprojekt i närheten – t.ex. om de härliga eldsjälarna i Ransbysätter i norra Värmland, som har egen el, egen kvarn, eget bageri och en mycket livskraftig lokal utvecklingsgrupp mitt ute i skogen.

Det är kontrasterna som skapar dynamik i berättelsen. Att inte SVT förstått det, är trist.

Länktips till SNS event 13 mars: http://www.sns.se/kalendarium/sammanslagning-eller-samverkan-smakommunernas-framtid
Hela Sverige Ska Leva:  www.helasverige.se
Och debatten mellan Hela Sverige Ska Leva och UG: här .

Vi behöver mötas för att förstå motiv och värderingar

Posted on by
Reply

Mediadagarna i Göteborg i mars 2015 bevakades av SVT och på SVT Play finns nu en hel del intressant att se. Bland annat ett panelsamtal under ledning av Göran Rosenberg och med ärkebiskop Antje Jackelén som en av deltagarna. Rubriken var ”Religion i politik och konflikter – en journalistisk utmaning” och tog sin utgångspunkt i att det sekulariserade Sverige idag har svårt att beskriva de konflikter och orsaker till konflikter som härrör ur religiösa ställningstaganden.

Journalisternas dilemma
”När förnuftet segrar försvinner religionen, så har det låtit sedan upplysningstidens dagar. I västvärlden i alla fall, där det såg ut att bli just så under 1900-talet. Men idag är religion åter en het fråga, och då inte minst i samband med konflikter världen över.” Så beskrivs panelsamtalet i en introduktion till programmet och den som lyssnar till samtalet förstår också hur svårt det kan vara för journalister att relatera till kunskapssamband och erfarenheter som inte ingår i mottagarens föreställningsvärld. Det är som i skolan. Nya kunskaper måste kopplas till redan befintliga kunskaper. Annars får de inget sammanhang.

Lockelse och motkraft
Jag tänker på den attraktionskraft som uppenbarligen finns hos terrororganisationer som IS. Hur svenska ungdomar reser iväg för att delta i en kamp som på ett plan ”bara” är en IRL-version av de virtuella krigsspel som cybervärlden är full av. Hur kan samhället försvara sig mot extrema rörelser och den lockelse de utövar på ungdomar? Hur ser den kloka strategin ut, som demaskerar ondskan och som möjliggör konstruktiva  aktiviteter här hemma? Vad behöver hända?

En vit fläck
Kyrkor och samfund är idag institutioner mer än nätverk. Naturligtvis finns det aktiva medlemmar i de olika samfunden och visst görs det saker på individ- och gruppnivå, men något nytt behöver formas, som ännu inte finns. Hade det funnits tydliga organisationer, nätverk och projekt som kunde hjälpa potentiella IS-sympatisörer att istället delta i samhället här hemma skulle de ju redan vara efterfrågade. Något saknas.

Studieförbunden
Möten mellan människor, dialog och förståelse brukar vara viktiga element i överbryggande av åsiktsskillnader. Ett handslag, handel (!), överenskommelser – allt är sådant som skapar förståelse och bryter ner barriärer. Mötesplatser brukar efterfrågas för detta. Jag tror att studieförbunden har en nyckelroll i detta. I studieförbundens verksamhet möts människor ur ett eget intresse och på sina egna villkor – fritt och frivilligt som det brukar heta. Kanske är det just studieförbunden som ska ta ledningen när det gäller att bredda förståelsen för religionens roll i vår nutid, och hur vi kan förhålla oss till varandras attityder.

Högtider och värderingar hänger ihop i en otydlig helhet
Det finns också en miljon människor i Sverige med sina rötter i andra kulturer, där religionen spelar en annan och större roll. Kulturen flätas ihop med musik, mat och fest, samtidigt som den står med ett ben i en religiös tradition. Våra helgdagar är fortfarande knutna till den kristna traditionen: jul, påsk, Kristi Himmelfärd… Även om innebörden inte är uppenbar för alla, finns referenserna där. Det finns ett rimligt behov av att förklara varför vi i Sverige beter oss som vi gör, så att personer med annan bakgrund ska förstå motiv och värderingar. Och omvänt.

Att göra
Det vore intressant att utveckla mötesplatser för ömsesidig förståelse. Och lämpliga aktörer finns, som i samverkan kan attrahera olika grupper. En vit fläck behöver fyllas.

Länktips: SVT Play från Mediadagarna 6 mars: http://bit.ly/1EUYdm8

Saudiaffären en symbolfråga på flera sätt

Posted on by
Reply

I gammelmedia är konflikten mellan Saudiarabien och Sverige fortfarande en toppnyhet. Dels för att frågan innehåller principiella vägval för regeringen, om ett fortsatt samarbetsavtal eller inte, och dels när det gäller frågan om  mänskliga rättigheter och hur de frågorna ska tas upp i internationella sammanhang.

Hur hade Alliansen gjort?
Intressant är att konstatera att delar av näringslivet och Moderaterna ser Sveriges agerande som problematiskt och att det leder till sämre förutsättningar för svenska företag att sälja produkter till arabländerna. Medan de övriga allianspartierna tycker det är viktigt att Sverige står upp för mänskliga rättigheter. Hur hade en fortsatt Allians-regering hanterat frågan? Vad hade Annie Lööf som näringsminister sagt? Hade man låtit Carl Bildt hantera frågan, vilket ju inneburit ”business as usual” och hade KD, FP och C då fogat sig i M-politiken? Den frågan har inte ställts vad jag vet.

Vad är viktigast?
För detta handlar om mer än partipolitik. Det handlar om värderingar. Är mänskliga rättigheter viktigare än storföretagens eventuellt minskade försäljningsmöjligheter? Går business alltid före mänskliga rättigheter? Om det är så, hur ska vi vi någonsin få miljöfrågorna, klimatfrågorna, rättvisefrågorna och alla andra ödesfrågor att bli viktigare än de kortsiktiga intressena?

Rakryggat
Det finns en symbolik i det som har hänt just nu, och som hedrar Sverige. Vi har visat att det inte alltid är pengarna som bestämmer. Ibland finns det viktigare mål att arbeta för. Skulle vi fortsatt på det tidigare vägen och tigit om mänskliga rättigheter hade Sverige förlorat i trovärdighet, när vi försöker hävda andra värden än de materiella. Förutsättningar för ett gott liv går inte via hänsynslöst utnyttjande av andra människor eller naturgivna resurser. Även om den eftertraktade platsen i FN:s säkerhetsråd nu kanske inte är inom räckhåll för Sverige har regeringen ändå markerat på den globala arenan att man ogillar diktaturer som förtrycker sina medborgare. En grundinställning som majoriteten av svenskar står bakom.

Ryssland
Hur svenska företag ska förhålla sig till Ryssland är mer komplicerat. Nu kastas det ideellt verkande nordiska informationskontoret ut från S:t Petersburg. Putin-regimen hävdar att alla utländska verksamheter är potentiella spionorganisationer. (På sig själv känner man andra). Utrymmet för fritt tänkande stramas åt i Ryssland. Homosexuella får inte ta körkort. Officiellt finns inga ryska soldater i Ukraina. Nyhetsförmedlingen i Ryssland är starkt vinklad. Hur svenska företag ska verka i Ryssland vållar säkert stort huvudbry.

Ny redovisning
Det ska bli intressant att läsa 30 näringslivsdirektörers debattartikel om det problemet.
(Dvs. marknaden har inte lösningen på alla problem). Och storbolagsdirektörerna behöver nu se över sina årsredovisningar för 2015, så att det står under kapitlet CSR att man erkänner att CSR-arbetet bara har relevans när det inte hotar affärerna. Det vore åtminstone ärligt.

 

 

Nu krävs det ledarskap i den muslimska världen

Posted on by
Reply

Saudiarabien stoppar besöket från Sveriges regering och får med sig Arabförbundet i en skarp markering. Margot Wallström är inte välkommen att tala om mänskliga rättigheter. I potten ligger också diskussioner om det militära samarbete som påbörjades av Persson-regeringen och som förnyades av regeringen Reinfeldt. Andra faktorer som spelar in är att terrororganisationen IS ritat om kartan i Mellanöstern och att saudierna håller nere oljepriset på ett sätt som missgynnar de oljestater som har kalkylerat med höga marknadspriser. Uppmärksamheten kring piskrappsdomen mot en saudisk bloggare och straff mot kvinnor som tar sig friheten att köra bil är andra komponenter i relationen mellan Saudiarabien och Sverige. Om vi lyfter blicken framträder ett större mönster.

Stabilitet till varje pris
Som någon påpekade är Saudiarabien inte vilket land som helst i arabvärlden. De heliga vallfärdsorterna Mekka och Medina och den kombination av politiskt och religiöst inflytande som landet haft och fortfarande har i de muslimska länderna går inte att bortse ifrån. Troligen ser man sig själv som en garant för kontinuitet och rättrogenhet. Oljeinkomsterna finansierar moskébyggen världen runt och för USA och västvärlden har goda relationer med saudierna till stor del handlar om att säkra stabil tillgång till olja.

Flera terrororganisationer
Om de muslimska länderna ska kunna utvecklas i demokratisk och jämställd riktning måste något land gå före och visa att det är möjligt. Tyvärr växer nu istället inflytandet för terrorns hantlangare. Nu har även Boko Haram ställt sig bakom IS. Tillsammans kan de naturligtvis åstadkomma stort lidande och en fortsatt period dominerad av våld. Talibanerna och Al Quida har ju heller inte lagt ner sina vapen. Världen förändras i en negativ riktning just nu.

Anarki
I flera länder har den s.k. Arabiska våren lett till anarki. Libyen härjas av militärt utrustade klaner och gäng, som tvingat människor att fly till Tunisien. I Jemen är det oklart vem som idag innehar makten. Somalia ska vi inte tala om, där har situationen varit eländig i decennier. Syrien och Irak är hårt drabbade länder, särskilt eftersom de olika etniska och religiösa grupperna där utsätts för extrem förföljelse och folkmord. Assad-regimen för krig mot sin egen befolkning. IS mördar lokalbefolkningen och fördriver oliktänkande.

Inget att vinna
Mitt i all denna röra väljer saudierna att inte lyssna till kravet på mänskliga rättigheter från ett litet land uppe i norr. Troligen inte för att Sverige hotar deras maktställning. Men de har sett vad som hände i Egypten, i Libyen och andra länder. När väl folket bestämde sig för att de ville ha ett annat samhälle ställdes allt på sin spets. Mubarak tvingades bort, så småningom även Mursi, och Khadaffi avrättades. Samhällena tycks inte ha varit mogna för demokrati. Och de saudiska ledarna har ingenting att vinna på att släppa ifrån sig någon makt.

Strukturerna saknas
Vem ska driva utvecklingen i en demokratisk riktning? Uppenbarligen var det svårt för twitter-generationen att fånga upp de stämningar de själva satte igång under den arabiska våren. Det fanns ingen struktur att luta sig emot. Särskilt i Libyen, där Khadaffi gjorde en poäng av att inte bygga upp någon formell statlig apparat, ännu mindre något fungerande civilsamhälle.

Var går gränsen för näringslivet?
De 30 näringslivsdirektörer som nyligen skrev en debattartikel i ett sista försök att rädda det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien gjorde naturligtvis det eftersom de primärt tänker omsättning och vinst i de egna organisationerna. Hur bra kan det kännas för dessa direktörer att veta att deras lastbilar, kullager och utrustning hjälper en regim att bromsa en demokratisk utveckling? Skulle de sälja sina varor till IS också om frågan kom? Eller var går gränsen?

Malala for president
För att åstadkomma en vändning i Mellanöstern krävs att helt nya ledare stiger fram, ledare som betonar utbildning, samarbete, lokal mobilisering, kvinnors rättigheter och som ser statens och myndigheternas roll som underställda folket, inte som en kontrollapparat. Malala är en sådan person. Må hon få hundratals efterföljare.

Bikes vs Cars – se den!

Posted on by
Reply

Med GP tisdagen den 10 mars följer en 40-sidig bilaga om tjänstebilen. En annonsbilaga med redaktionella inslag. Artiklar om Formel-1-förare, däckval, bilvård och ekonomi. Bil Swedens VD skriver en inledande ”ledare” om alla osäkerheter: oljepriset, lagstiftningen, fossiloberoendemålet, miljöbilspremier och skatter.  Intrycket av den annonsfyllda bilagan är en bransch som till varje pris vill behålla sitt tolkningsföreträde: att bilen underförstått är det självklara valet och att det enda köparen behöver fundera på är avtalsdetaljer om tjänstebil, leasingbil eller personalbil som den optimala lösningen.

Bikes vs cars – en ojämn kamp
Dagen innan var jag inbjuden av Trivector på en visning av Fredrik Gerttens omtalade film ”Bikes vs cars”. Kontrasten är påtaglig. I filmen möter vi verklighetens bilsamhälle och ser hur mycket av vår vakna tid som försvinner i köande. Men vi möter också personer som hittat andra sätt att förflytta sig – på cykel.  Vi får se de ständiga bilköerna i Sao Paulo och Los Angeles och vi får också följa entusiasterna, som trotsar logiken och väljer att cykla istället för att köra bil. Gertten använder långfilmsformatet för sin dokumentär om några av världens megastäder och hur infrastrukturen i praktiken avgör hur människor kan transportera sig. Väldigt långt från GP:s annonsbilaga.

Vi var smarta redan då
Filmen tar lågmält men effektivt ställning för ett omtänk när det gäller våra transporter i städerna. Klimatfrågan står inte i centrum, snarare är det på det personliga planet som filmen vill peka på de stora vinsterna: bättre luft, mindre förlorad tid i köer, bättre hälsa och en stad som inte domineras av de ytor som parkerade bilar upptar. Gertten tycks vända sig till både en förnuftig allmänhet och till de politiker som kan besluta om infrastruktur. Intressanta blir nedslagen i de gamla arkivbilder och de synliga rester som finns kvar av den sedan länge försvunna cykelrampen som i början av förra seklet hjälpte cyklister att ta sig tvärs över dalgångarna i LA. Vi var smarta redan då, tycks Gertten vilja säga.

Vart ska alla bilar ta vägen?
I GP-bilagan nämns inga tjänstecyklar. De säljs ju inte för hundratusentals kronor. I den marknadsdefinierade verkligheten anses bilen redan ha vunnit. I de filmade annonserna för moderna bilar är det sällan trångt, snarare är det en ensam bil i en drömvärld eller i ett vildmarkslandskap som ska få oss att tro att bilen hjälper oss att bli fria. Bilmärke är mest fråga om signalvärde, inte teknik. Det hade varit intressant med en kommentar från BIl Swedens VD efter visningen av Bikes vs Cars. T.ex. kring det faktum att 60% av Sao Paulos yta används för gator och parkering. Vart ska alla bilar ta vägen? De är ju i vägen för invånarna och för varandra.

”Så illa är det inte i Sverige”
Gerttens film vänder sig till en internationell publik. Samtidigt kan vi i Sverige förhålla oss till hans exempel genom hävda att ”så illa är det inte hos oss” eller ”vi har kommit långt i vår planering”. Att vi har ett samhällsklimat som ständigt fångar upp jämställdhet och rättvisa på olika områden gör även att rättvisan mellan transportslagen kan ha kommit längre i vårt land. Något som bl.a. illustreras av hur många cyklister i Sao Paulo som använder hjälm. (Kolla det när ni ser filmen!)

Uppföljaren
Om Fredrik Gertten gör en uppföljare skulle jag vilja att han lyfter hur cyklar och bilar faktiskt närmar sig varandra. Hur cyklar blir mer och mer eldrivna, precis som olika stadsbilar och fordon går över till eldrift. I framtiden är gränsen mellan cykel och flerhjuling kanske mer otydlig och det blir istället energibäraren och systemen som förenar. På sikt kanske parkeringsgaragen öppnas upp för alla fordon, så att även de exklusivare elcyklarna får torr och säker parkering. Samtidigt som de laddas och tas om hand av personal. Hyrmarknaden är också en viktig dellösning för att minska antalet fordon.

Tack Fredrik Gertten för en bra film, som även bidrar till att ställa viktiga frågor om hur vi ska organisera samhällsekonomin. Att fortsätta överproducera fyrhjulingar som inte får plats inom hållbarhetens gränser känns inte som lösningen på framtidens utmaningar.

 

100.000 unga gör ingenting – Var är de?

Posted on by
1

Det är inte två flyktingbarn som misshandlas av väktare på Malmö Central som är det stora problemet, även om det är upprörande och tragiskt att barn kan behandlas så fel i dagens Sverige. Problemet är mycket större och strukturellt. Det är storleksordningen 100.000 unga mellan 16 och 29 år som vi inte vet vad de gör. Uppemot 10% av en ungdomsgeneration varken studerar, arbetar eller söker arbete. Var är de?

Komplexitet och hur fria ramar kan missbrukas
Systemet med etableringslotsar infördes av den borgerliga regeringen. Nu har nackdelarna och missförhållandena blivit så uppenbara att Arbetsförmedlingen lägger ner hela systemet. Bland annat efter att SVT uppmärksammat problemen. Tanken kan ha varit rätt, att på en mer personlig och konkret nivå stödja och lotsa personer in på arbetsmarknaden. På sina ställen har det säkert fungerat. Men myndighetsutövning är en sak, myndighetsutövning på entreprenad något annat. Det finns ett glapp mellan myndighetsbilden av världen och verkligheten, som borde fått arkitekterna till etableringslotssystemet att tänka ett par varv till.

Kartläggning och kunskap – sedan åtgärd
Man kunde till exempel funderat på hur det kommer sig att personer långt från arbetsmarknaden ofta hamnar i slavliknande arbetsförhållanden. Det var inte länge sen städarnas villkor uppmärksammades: näst intill obetald arbetstid, orimliga arbetstider, dålig utbildning och en, ibland, anmärkningsvärd hänsynslöshet från cyniska arbetsgivare. Några av de företag som anlitade oseriösa städföretag var välkända snabbmatsrestauranger. Det finns en bottenlös misär och en kombination av  sociala och ekonomiska faktorer som spelar stor roll i sammanhanget. Innan myndigheterna ger sig i kast med att hantera ett svårt problem måste kartläggning och kunskap finnas på plats. Annars går det lätt som det nu gick. Oseriösa lycksökare och gråzonsexperter ser sin chans att plocka ”systemet” och de arbetssökande på redovisningsbar tid och pengar. Samverkan på nytt sätt mellan olika aktörer hade också varit en bra väg att gå. Sociala företag med en kärna i välformulerade värderingar och en förankring i det lokala borde vara självklara aktörer att involvera.

Man borde ha tänkt ett varv till
Ska man lösa problemen för personer långt från den traditionella trygghetszonen måste gränsdragningar och villkor ställas upp tydligt. Hur kvalitetssäkras varje verksamhet? Hur ska de olika aktörerna dels stödjas, dels kontrolleras? Hur ska myndighetsutövning kombineras med individuell anpassning? Myndigheter har i ryggmärgen att behandla alla medborgare lika. Systemet med etableringslotser handlade om den exakta motsatsen: att behandla varje individ unikt utifrån de förutsättningar som finns. Bara denna motsättning borde fått vem som helst att fundera ett varv till.

Vi vinner alla på att samhället fungerar
Så vad gör de 100.000 unga? Vilken enorm resurs de skulle vara om de deltog i samhället, utbildade sig, arbetade, praktiserade, fick någon chans att visa vad de kan. Troligen är ett antal mambos, några jobbar och bor svart, eller kanske inte ens är kvar i landet. Några har troligen fastnat i droger eller kriminalitet. Det finns säkert 100.000 svar på frågan vad de gör. Det vi kan vara säkra på är att samhället och vi alla vinner på att vi uppmärksammar dem och hittar sätt att ledsaga dem vidare i livet.

Cynismen tar sin utgångspunkt i en förenkling
Det finns de som tycker att de unga som inte skaffar sig ett jobb får skylla sig själva. Samhället ska inte ta kostnaderna för att aktivt hjälpa dem som inte själva vill ordna sina liv. Ett alltför snävt socialt skyddsnät uppfattas av vissa som en tvångströja. Det finns en skepsis mot allt som andas samhällskontroll överordnad den fria viljan. Individen måste ha rätt att förstöra sitt eget liv, hävdar dessa cyniker. Så enkelt är det ändå inte. Det finns omständigheter som ingen rår på, det finns utbredd mobbning och andra faktorer, som bromsar unga människors livsval. Allt kan inte skyllas på individens bristande initiativkraft.

Och även de gamla
Det är inte bara de unga som sviks av samhället. Vi ser hur senare decenniers nedmontering av psykiatri, äldreomsorg och extra resurser leder till social segregation. Långtidssjuka utförsäkras. En växande grupp åldringar på åttio-plus år bemöts på ett ovärdigt sätt.  I jakten på vinst minimeras hemtjänstens närvarotid. Hälften av dagens pensionärer lever gott, hälften har en ekonomiskt ogynnsam eller pressad situation. Några har dragit en vinstlott, andra har svårt att få vardagen att gå ihop. En intressant frågeställning ur myndighetsperspektiv: kan fattigpensionärer särbehandlas?

Nya frågor ger oss användbara svar
Den kollektiva bilden av det skattefinansierade samhället som en god kraft byts stegvis mot något annat. Problembeskrivningarna saknas och då ställs heller inte de frågor som skulle kunna ge oss användbara svar. Det är nog dags för politiker att tydligare gå in i journalistrollen och börja ställa relevanta frågor som kan leda till vettiga svar.

Länktips: http://www.svt.se/nyheter/sverige/etableringslotsarna-laggs-ner

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/politikerna-pissar-pa-oss-och-vi-star-har-utan-paraply_3978371.svd

Tre tipping points och vart de kanske leder

Posted on by
Reply

För några år sedan hade något av humorprogrammen på TV, kanske Parlamentet, kunnat ha en komiker som skojade om det vettiga med att införa minusränta. Så att pengar blir billigare att låna ju mer du behöver göra av med. Vi hade säkert skrattat om någon av våra folkkära artister brett ut sig om detta på bästa sändningstid. Nu är det 2015 och Riksbankens chef Stefan Yngves drar inte på munnen när han seriöst försvarar sitt beslut att införa minusränta. Verkligheten överträffar dikten. Nu får bankerna betalt om de lånar av Riksbanken. Sveriges samlade kapitalreserv reas ut.

Business as usual i 20 år om BP får som de tänkt sig
BP, ett av världens största oljebolag, lanserade i dagarna en prognos för tiden fram till 2035. Utan att blinka eller tveka hävdar bolaget att verksamheten fortsätter, att det sker vissa justeringar av efterfrågan och utbud och att andelen fossila bränslen om 20 år kommer att minskat med fem procentenheter, från dagens 86% till 81%. Det känns säkert tryggt för den som primärt vill ha avkastning på sina BP-aktier. Men borde inte andelen fossilbränslen ha halverats till 2035? Varför håller man fast vid en utvinning av råvaror som vi vet kommer att få katastrofala följdverkningar i och med klimatpåverkan, luftkvalitet och stor miljöpåverkan på havsmiljön m.m?

Grekland slåss för sin framtid och sin stolthet
Grekland har valt en regering som vill lyfta det tunga oket från folkets axlar. Aningen överoptimistiskt låter man folket tro att  det går att snabbt åstadkomma resultat. Bara fru Merkel och resten av EU-länderna backar lite grand och efterskänker räntor och skulder. Kanske är det logiskt, när förtroendet för de gamla partierna är i botten, att grekerna röstar fram en politiker, Alexis Tsipras, som vill återupprätta en stukad självkänsla hos en stor del av befolkningen. Men vad händer om vänsterregeringen misslyckas – och – om de lyckas?

Hur nära är vi?
Exemplen med minusräntan, det fortsatta oljeberoendet och Euro-projektet är alla tre indikatorer på hur strukturer låser in beslutsfattare i förutbestämda ramar. Det känns logiskt att de tre exemplen får illustrera hur strukturer och historik styr handlingsförmågan. Samtidigt behövs inte mycket fantasi för att inse att den valda vägen mycket väl kan leda till en vändpunkt, en irreversibel process, där helt andra drivkrafter och mekanismer tar över. Hur nära är vi en tipping point?

Vad händer med banker, pengar och riskatagande?
Målet är en inflation på 2 procent, säger Yngves. Och om inflationen inte tar fart, kommer då minusräntan att bli ännu lägre? Vad händer med banksystemet och med all utlåning om varje låntagare så småningom får betalt för att låna? Vart leder det? Rimligen leder det till ett högre risktagande, eftersom kommande förluster omedelbart blir lägre än vid utlåningstillfället.

Om klimatet tippar över ända
Om vi fortsätter i 20 år till att utvinna olja, kol och naturgas i ungefär samma omfattning som idag – hur bidrar det till att vi passerar den punkt i utvecklingen, då klimatförändringen inte går att förhindra? Dvs när utsläppen låser in så mycket av värme i atmosfären och i haven att t.ex. frusen metan i permafrosten läcker ut i stor skala, metan som är 20 ggr mer potent än koldioxid? Ska vi vänta på denna tipping point utan att bry oss?

Vart går EU om… ?
Eller Euron, detta valutasamarbete som på pappret såg ut som en bra idé, men som inte inkluderade mekanismer för att hantera dynamiken och skillnaderna i de lokala marknaderna. Hur ska EU klara en Euro-kris, som ju lätt kan uppstå när förtroendet för en valuta inte längre upprätthålls? Och vem vet vad den grekiska situationen kan leda till? Militärkupp? En ny samarbetspakt mellan Grekland och Ryssland och andra länder som letar bundsförvanter? Vart tar EU-samarbetet vägen om Storbritannien lämnar, om Ungern och andra forna öststater inte klarar att leva upp till majoritetens förväntningar? Vad händer vid en sådan tipping point?

Håll avstånd!
Och samtidigt som fundamenten för vårt välstånd, vår energi, vår ekonomi hotas av sin egen konstruktion utmanas demokratin av andra krafter, som genom terror, hot, hat och masskommunikation vill få våra samhällen att sluta sig, att bli mindre människovärdiga och att tappa tilltron till det som tagit generationer att bygga upp. De yttre tipping points jag har nämnt har sin motsvarighet även i de inre frågeställningarna. Hur ska vi förhålla oss till andra människor, deras behov och värderingar? Tiggarna syns dagligen, attentaten sker i våra samhällen. Vi behöver hålla ett mentalt tydligt avstånd till de värderingsmässiga tipping points som i grunden skulle förändra våra samhällen.

 

Nationalismen och Ryssland som förebild

Posted on by
Reply

SVT visade den 1 februari ett personligt reportage (del fyra i en serie program) om den europeiska nationalismen. Journalisten Fredrik Önnevall intervjuade både svenska, franska, grekiska och ryska nationalister och varvade dessa intervjuer med bilder av ett samtal med en pojke som tagit sig till Sverige. (Se länk till SVT nedan). Programmet berörde. Nationalisterna tycks se Putin och hans Ryssland som en förebild och en ledare för framtiden. Fram till för 25 år sedan var det den europeiska vänstern som fick stöd från dåvarande Sovjet. Nu är det den europeiska högern som stöds.

En nygammal skiljelinje mellan konservativism och liberalism
Längst går grekiska Gyllene Gryning. De uttrycker sig och agerar på ett sätt som rimmar illa med den människosyn om präglar de västliga demokratierna. Man säger det inte rent ut, men det finns i förlängningen – om de skulle få makt och inflytande – en risk att de mänskliga fri- och rättigheterna inskränks. Ungefär som det ungerska regeringspartiet öppet deklarerat – man ser inte de västliga liberala demokratierna som förebilder, utan vill hellre forma ett samhälle som liknar Putins Ryssland.

Svår situation
Både franska Front National och engelska UKIP fick i senaste valet till EU-parlamentet flest röster i sina respektive länder. Även i Spanien kommer skarpa förslag om inskränkningar i människors rättigheter. En hög ungdomsarbetslöshet är mycket oroande. Många länder måste hantera en svår situation. I Tyskland demonstrerar tusentals personer mot islamisering. Så hur ska man förhålla sig till den nationalistiska strömningen?

Protest
En delförklaring till nationalisternas framgångar är den besvikelse många väljare känner inför vad de traditionella partierna uträttat och vill uträtta. Livssituationen förbättras inte, snarare tvärtom. Inkomstökningar och förmögenheter koncentreras till en minoritet av befolkningen medan samhällets skyddsnät och stödfunktioner försvagas. Jag är övertygad om att en stor del av rösterna på de nationalistiska partierna kommer ur viljan att protestera.

Efterfrågan på arbetskraft
I Sverige har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar haft makten de senaste decennierna. Och naturligtvis finns det personer som anser att det varken blivit bättre under (S)-styre eller under Alliansens år vid makten. Att några, kanske till och med många, väljare söker sig till SD blir mot den bakgrunden inte så märkligt. Det homogena samhällsprojektet Sverige som växte fram under efterkrigsåren finns inte längre. Skolans relativa misslyckande har också bidragit till splittringen. Utan en bra utbildning är det svårt att få jobb. De tidigare ”automatiska” minskningarna av arbetslösheten under högkonjunktur har på senare år dessutom uteblivit. Efterfrågan på arbetskraft är idag mycket specialiserad. Strukturomvandlingen pågår för fullt.

Rättslöshet, korruption och brottslighet
Så hur ska man förhålla sig till nationalisterna? Konservativa värderingar, tron på kärnfamiljen, en tydlig misstro – i värsta fall fientlighet – mot människor från andra kulturer och frivilligt inskränkta rättigheter tycks vara några gemensamma kännetecken. Det jag vill hoppas på är uppföljande reportage om rättslöshet, korruption och brottslighetens utbredning i det Ryssland så många nationalister nu hyllar. Är det verkligen ett korrupt, rättsosäkert samhälle vi vill ha? Förstår anhängarna vad som står på spel?

Och kanske minst lika viktigt: hur gör vi för att koppla EU till demokrati, transparens och rimliga beslut?

Länktips: http://www.svt.se/fosterland/

 

Igen: Höghastighetståg och glesbygden

Posted on by
1

Jag skrev nyligen om projektet 8-miljonersstaden och tankarna på ett höghastighetståg mellan Oslo, Göteborg och Köpenhamn (se länk nedan). Frågan är vad en satsning på att knyta ihop de stora städerna innebär för resten av samhället. What´s in it for Dalsland? Om tågen går genom öde glesbygd i 50 km/h eller 250 km/h – spelar det någon roll?

”Vår Öresundsbro”
8-miljonersstaden fokuserar på regional utveckling i det outtalade syftet att det är de stora städerna som primärt behöver och tjänar på en regionutveckling. Den internationella konkurrenskraften för de företag som finns i de stora städerna stärks. Samarbeten underlättas, arbetsmarknaden utvecklas, det blir möjligt att locka hit forskare och att skapa konkurrenskraftiga konstellationer av företag, som ger tillväxt. Det är grundtanken. Eller som Patrik Andersson, VD för BRG, uttryckte det: ”Höghastighetståget till Oslo är vår Öresundsbro”.

Är tåget bra för hela regionen?
Är en mångmiljardsatsning på snabba tåg mellan Oslo och Göteborg till fördel för resten av Västra Götaland? Drar motorn Göteborg med sig företagen i hela regionen? Eller ökar skillnaderna ytterligare? Vilka arbeten blir kvar i de samhällen och byar, där lantbrevbäraren är den mest igenkände personen? Hur ser Dalsland på det snabba tåget, som i bästa fall gör ett stopp i Trollhättan innan det dundrar vidare mot Göteborg och Köpenhamn? Är tåget bra eller dåligt för hela Sverige?

Tappa inte bort helheten
Inflyttningen till städerna går enligt uppgift snabbare i Sverige än i övriga EU. Vi har bråttom att strukturera om landet, tycks det. I kölvattnet på denna omflyttning finns flera kända effekter för landsbygden och de små städerna: sämre skatteunderlag, en åldrande befolkning, sämre utveckling av fastighetspriser, löner och ekonomisk utveckling i stort. Underlaget för skolor och kollektivtransporter minskar. Steg för steg slocknar Sverige, det blir ensligare och svårare att hitta en tillräcklig kundkrets för varor och tjänster. Det är mot den bakgrunden avgörande att utredningar kring transport- och infrastrukturlösningar också ser över och bedömer de långsiktiga regionala konsekvenserna av varje satsning. Hur kan ett system konstrueras så att det stärker både utvecklingen i staden och på landsbygden? Hur kombineras lösningarna på ett optimalt sätt?

Majoriteten har alltid rätt?
Urbaniseringen påskyndar i värsta fall ”majoritetsdemokratin”, dvs den tendens som följer på alla mätningar och kvantifieringar. Om majoritetssamhället röstar för en lösning, som minoriteten är emot, ska då majoriteten ha oinskränkt rätt att besluta i enlighet med majoritetens önskemål? Innebär inte en levande demokrati att hänsyn måste tas till minoriteters önskemål? Hamnar vi inte annars i en majoritetens diktatur? (Vilket ju tycks ha inträffat när president Mursi kom till makten i Egypten efter att Mubarak störtats. Brödraskapet och Mursi drev då igenom lagar som en stark minoritet inte accepterade, vilket ledde fram till dagens situation…)

Förstå den framtida balansen
En enkel lösning på dragkampen mellan stadsutveckling och utveckling av landsbygden kan vara att skapa ett regelverk som säkerställer relationen mellan investeringar för staden respektive för stadens omgivande region. För varje summa som läggs på infrastruktur och drift av denna i urban miljö borde en delsumma automatiskt tillfalla matarsystem och sidosystem, så att konsekvenserna för helheten inte går förlorad. Vi behöver en fungerande och levande landsbygd, inte minst för försörjning, förädlingsindustri, transporter, energi och turism. Då är heller inte rimligt att statliga investeringar påskyndar förändringen av landsbygdens livsvillkor. Precis som varje cirkel behöver en mittpunkt och en periferi måste beslutsfattarna i samhället bättre förstå hur den framtida balansen mellan stadens och landsbygdens behov och resurser ska se ut.

Komplettera
Ska höghastighetståget susa fram genom en öde skog i Dalsland? Kanske, om det inte finns någon som vill leva just längs en järnvägsräls. Men om vi tänker ett steg längre, så kanske just den nya banvallen kan ha plats för ett sidospår, där det kan rulla fram dressiner under sommarmånaderna, eller gods- och virkestransporter på vintern. Inte för att bromsa bråttomfolket som ska hinna leva sina liv, utan för att haka på smarta lösningar när man ändå bygger banvall och drar fram servicevägar i obygden.

Länktips: http://christerowe.se/2015/01/nr390-att-knyta-ihop-oslo-goteborg-och-kopenhamn/

Att knyta ihop Oslo, Göteborg och Köpenhamn (v2)

Posted on by
1

Det nordiska samarbetet bör kunna utvecklas. Adderas de nordiska ländernas BNP hamnar vi på topp tio i storlek av världens ekonomier. Med en gemensam hemmamarknad, med större rörlighet på arbetsmarknaden och ett tillvaratagande av synergier på flera plan kan Norden spela en viktig roll i den globala handeln. Men då måste mobilitet och transporter fungera. Ska vi hitta de gemensamma styrkorna, utbyta kunskaper på en intensiv nivå och forma nya verksamheter måste det bli enkelt att mötas. Den som åkt tåg från Göteborg till Oslo genom det ödsliga dalsländska gränslandet förstår vad jag menar.

Höghastighetståg inte planerade just nu
Jag hamnade på en presentation av IVA och IVA:s norska systerorganisation NTVA den 29 januari, där rubriken var ”Den skandinaviska 8-miljonersstaden. (Se nedan). Höghastighetståg Oslo – Göteborg – Köpenhamn.” Projektledare, tjänstemän och professorer från både Sverige och Norge presenterade bakgrund och konkreta förslag kring byggandet av en snabb järnväg, som kan knyta ihop de tre städerna. Trafikverkets representant dämpade entusiasmen en aning genom att påpeka att det inom nuvarande planer – fram till 2025 – inte finns någon som helst planering för att bygga en ny järnväg till Oslo. Men kanske kommer det något i nästa plan som ska gälla 2018 till 2029, skyndade han sig att påpeka.

Teknik och begränsningar
Tekniskt handlar det om att antingen modernisera traditionell järnväg, med högt slitage på räl, hjul, kontaktledningar och växlar, eller att satsa på maglev-tåg, där mycket kraftfulla magneter lyfter hela tåget och driver det framåt. Maglev har testats i Japan och i Kina. Varje teknik har sina för- och nackdelar. Trängseln på spåren, där ju både godståg, pendeltåg, regional- och fjärrtrafik ska samsas, är ett bekymmer. Göteborgs central är redan idag helt full. Ska något ytterligare tåg få plats, måste något annat tåg tas bort ur schemat. Argumenten för Västlänken framstod i det perspektivet som självklara.

Mer underlag behövs
Projektledare för ”8-miljonersstaden” anställd vid Oslo kommun hävdade att kostnaden rör sig om storleksordningen 100 miljarder kronor för en fungerande tågförbindelse Oslo-Göteborg-Köpenhamn. De norska oljemiljarderna, som ju enligt lag inte får användas i Norge, nämndes halvt på skämt som en möjlig finansiering av den svenska delen av banan. Men innan det kan bli dags för ett konkret projekt måste rimligen flera utredningar genomföras. Hur ska godsflödet till och från Norge se ut? Hur stor del ska gå sjövägen, på landsväg respektive på tågräls? Hur ser resandeströmmarna ut om tio år, om tjugo? Vilka intressenter och vilka samhällsnyttor finns det med att knyta Göteborg närmare Oslo? Osv.

Större arbetsmarknad
Ur ett Göteborgs-perspektiv är tanken med en tydligare sammankoppling mellan Oslo och Örestad intressant. Göteborgs industri, forskning och utbildade arbetskraft är rimligen intressanta för norska företag. När det blir lika lätt att delta i arbetsmöten i Oslo som i Stockholm öppnas nya möjligheter för svenska företag att knyta affärsförbindelser i Norge som i Sverige. Och när tidsavståndet krymper ytterligare till Helsingborg/Lund/Malmö/Köpenhamn ökar möjligheterna för fler samarbeten.

Breddning av kunskap och förståelse
Göteborg blir ju även en naturlig mittpunkt för samnordiska projekt. Universiteten och folkbildningen kan mötas just i vår region, där ju förövrigt Nordiska Folkhögskolan ligger i Kungälv som en resurs för den nödvändiga breddning av kunskapsområden som är en förutsättning för en sund samhällsutveckling.

Hamnen
2600 lastbilar passerar Svinesundsbron varje dygn. Det är nästan som på Autobahn. Vi och särskilt norrmännen behöver en modernare, klimatanpassad godshantering. En nyckelaktör i detta är Göteborgs Hamn, som redan idag är Norges viktigaste hamn. Den som ska ta fram ett bra beslutsunderlag för tågförbindelserna mellan Oslo, Göteborg och Köpenhamn måste fånga upp alla delfrågor och möjliga komplexiteter, så att vi inte tappar bort avgörande parametrar för en lyckad investering.

Kompromiss
När IVA och NTVA kallar till möte blir fokus på tågens hastighet och tekniska lösningar. Men ska 8-miljonersstaden bli verklighet måste alla aspekter belysas och en sund skepsis till en övertro på avancerad teknik finnas med. Storskaliga industriprojekt har en tendens att exkludera mer än de inkluderar. Den verkliga samhällsnyttan för alla måste belysas innan vi bländas av de tekniska prestanda som kantar projekt av detta slag. Maglev-tåg i all ära, men det kanske är rimligare att förlänga restiden med en halvtimme och bygga ett system där även de gamla vagnarna kan rulla dygnet runt? En genuin svensk kompromiss känns bra.

(V2) Tillägg om ekonomin och framtida samhällsnytta
GP hade en debattartikel 30 januari, skriven av professor Lars Hultkrantz, som hävdar att förslagen om höghastighetstågen bygger på glädjekalkyler och att de inte går att räkna hem. (Länk se nedan). Han talar om trafikantnytta, kalkylränta och perspektiv på 40 – 60 år med bibehållen nytta och avkastning på gjorda investeringar. Varken införandet av nödvändiga klimatrelaterade styrmedel, den sannolika minskningen av inrikesflyget, peak oil-diskussionen eller resurshushållningen generellt tycks ha påverkat Hultkrantz. Dvs tåget som transportmedel kommer över tid att bli både ekonomiskt och när det gäller minimal klimatpåverkan att bli mycket konkurrenskraftigt som transportmedel. En utveckling där vi i Norden samverkar mer för att erbjuda resten av världen konkurrenskraftiga produkter och tjänster kommer att behöva utgå från effektiva transporter. En smart utbyggnad av tågsystemet ingår rimligen i den visionen.

Länktips: Inbjudan och program till IVA:s arrangemang 29 januari 2015: här.

GP-artikeln 30 januari: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2615490-bara-en-gladjekalkyl-kan-gora-snabbtag-lonsamma

Om höghastighetståg och regional utveckling: http://christerowe.se/2015/01/nr391-igen-hoghastighetstag-och-glesbygden/