Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Rättvisa handlar om möjligheter för var och en

Posted on by
Reply

Ska vi ge upp idén om det jämställda och och jämlika samhället? Är tanken på alla människors lika värde kontraproduktiv? Så lät det i en dokumentär om ”De superrika” som SVT sände 24 maj 2015. (Se länk nedan). En forskare, Yuval Harari, hävdade att risken finns att våra västerländska grundfundament, där alla människors lika rättigheter är centrala, leder till att vi blir besvikna och frustrerade när vi inser att världen är mer ojämlik än någonsin. En affärsman som uttalar sig i filmen, Nick Hanauer, menar att de ojämlika samhällena antingen föder en revolution eller blir en polisstat. De superrika borde i ren självbevarelsedrift arbeta för ett mer jämlikt samhälle.

Protester
Ekonomisk hållbarhet har haft ett litet fokus när miljö och senare sociala faktorer har tagit allt större plats i diskussionen. Men allt hänger ihop. Vi får inget hållbart samhälle om vi inte genererar och fördelar välståndsutvecklingen på ett rimligt, långsiktigt och transparent sätt. Dokumentären i SVT lyfte fram Ockupy Wall Street rörelsen som ett exempel på hur missnöjet och frustrationen kan övergå i aktioner. Även upplopp och plundring har förekommit, ofta utlösta av att ”myndigheterna” begått något fel. Samhället uppfattas som icke inkluderande när orättvisorna ökar.

Affärsmöjlighet eller cynism?
I programmet medverkade en entreprenör som sett en affärsmöjlighet som han kallar ”People per hour”. Människor som ”avropas” som resurser vid behov. För att göra kortare insatser, medverka i jippon eller personalintensiva punktinsatser. Med noll anställningstrygghet och utan framförhållning kallas personal in för att hjälpa till på byggen, vid vakanser osv. SMS-tekniken skapar både möjligheter och stress för den enskilde.
Det finns naturligtvis hela skalan av individer som nappar på ”People per hour”. Det finns utrymme för entreprenörer som vill utveckla en egen kompetens och kanske bygga ett eget företag på denna, men det finns också människor som inte kan eller vill något annat än att ha ett jobb. För vissa grupper, som står som det brukar heta, långt från arbetsmarknaden, kan en cynisk arbetsgivare utnyttja människor på ett orättfärdigt sätt.

Nya modeller
Samtidigt måste vi inse att arbetsmarknaden förändras. Industrisamhället och de stora personalkrävande arbetsplatserna avvecklas. Något annat ska komma i stället, och vi vet ännu inte riktigt vad. Det vi kan vara säkra på är att kompetens på olika plan kommer att behövas. Ska svenska företag lyckas måste de ha tillgång till rätt kompetenser. Det livslånga lärandet kommer att behövas. Troligen måste vi utveckla helt nya modeller för hur arbete, utbildning, fortbildning och erfarenhetsöverföring ska integreras. De gamla uppdelningen i tillsvidareanställning, egenföretagande, arbetslöshet eller studier måste utvecklas och kunna kugga i varandra på ett mycket mer flexibelt sätt.

Piketty
Thomas Piketty var också med i dokumentären om de superrika. Han betonade att ojämlikhet inte gynnar välfärden. Han såg det också som ett problem att vi inte vet var gränsen går för hur ojämlikt samhället kan bli. För egen del ser jag tilltron till samhället som den bärande komponenten. Om vi uppfattar samhället som något positivt, där vars och ens förmåga matchas mot vars ens behov på ett rättvist sätt skapar vi ett inkluderande samhälle, som tål påfrestningar. Om stat och kommun retirerar för långt finns en stor risk att människor tappar tilltron till hela systemet. Tendenser i den riktningen ser vi, tyvärr.

Möjligheter
Min slutsats blir att vi medvetet måste bryta upp de sektorsavgränsningar som idag finns av tradition och av formella skäl och överordnat säkerställa att samhället som helhet klarar alla de utmaningar och de förändringar vi står inför. Vi kan inte möta de nya utmaningarna med de gamla svaren. Rättvisan ligger inte enbart i ett juridiskt ”efteråt”- eller straff-perspektiv. Rättvisa handlar också om att ge – olikartade men jämförbara – möjligheter till varje medmänniska. Från skolan och framåt.

Länktips: http://www.svtplay.se/video/2937890/de-superrika/dokument-utifran-de-superrika-avsnitt-2

Britterna, valet och det demokratiska underskottet

Posted on by
Reply

Britterna har valt att ge Tories fortsatt förtroende. I förhandsspekulationerna fanns en tro på en återkomst för Labour, troligen i samverkan med SNP, Scottish National Party. SNP vann nu nästan alla de skotska parlamentsplatserna, till stor del på Labours bekostnad. Valresultatet sätter fingret på parlamentarismen och det demokratiska underskott som den brittiska varianten leder till.

Tanken om tvåpartisystem torde vara borta nu
Återkommande har det i den svenska debatten hörts företrädare för borgerliga partier som tycker att vi lika gärna kunde ha ett tvåpartisystem. Man har sneglat på den engelska modellen och sett styrkan i att kunna forma majoriteter som en fördel. Det är svårt att se hur ens britterna nu ska kunna bibehålla sitt märkliga valsystem, där vinnaren i varje valkrets tar allt och övriga röster i princip blir bortkastade.

Tokiga räknesätt
Det stora problemet är att parlamentet nu inte representerar folkviljan. SNP samlade mindre än 2 procent av rösterna i valet, men får ändå 56 mandat. UKIP stöddes av drygt 12 procent av de röstande men fick ett mandat. Även för engelsmän, som är vana att räkna i shilling, pence, tum och som hittat på ”15-30-40-game”, torde det vara svårsmält att regeringsunderlaget och Underhuset inte representerar folkviljan på ett representativt sätt.

Cameron kommer att behöva adressera frågan
Det som hänt, är naturligtvis att röster har splittrats på olika partier, och beroende på varje kandidats konkurrenssituation har utslaget blivit väldigt olika. Liberalerna, som tidigare setts som den tredje kraften i brittisk politik har suttit i regering med Cameron och förlorade nu stort, framför allt i mandat. Förändring är svårt, men även David Cameron kommer att tvingas medge att det blir ett demokratiskt problem när landets parlament inte återspeglar folkviljan.

EU
Hur EU-omröstningen ska formuleras och senare landa i ett hanterbart resultat är svårt att se just nu. Kanske kan Cameron på pappret visa att han har fått igenom några förändringar som kan lugna tillräckligt många kritiska röster. Det vore inte bra om EU försvagades ytterligare av britternas utträde. Inte för att EU är optimalt, men det är ändå bättre att samarbeta än att varje land försöker införa regler var och en för sig. Att flera av EU-kommissionens förslag drar utvecklingen i fel riktning är en annan sak.

Och nu
Av legitimitetsskäl kommer vi att få se en revidering av det brittiska systemet. Och, kan man hoppas, en större transparens och tydligare dialog kring EU:s olika vägval. EU-projektet lider av otydlighet och att ett antal förslag knappast kan ses som positiva ur ett hållbarhetsperspektiv – som nu senast förslaget att enbart godkända butiker skulle få sälja ekologiska livsmedel. EU måste också på allvar fundera över var gränsen går för medlemsstaternas hantering av medborgerliga rättigheter. Det handlar om yttrandefrihet i Ungern och diskriminering i Rumänien, för att peka på två exempel.

Demokrati är svårt, men ändå bättre än alternativen.

Ett möte med en politiker och en jurist

Posted on by
2

– ”Jag är aktiv i ett parti och ska läsa statskunskap. Det är min dröm att få arbeta politiskt eller praktiskt med samhällsfrågor.”
– ”Jag har sökt in på juridikutbildningen på högskolan. Kommer jag inte in tänker jag jobba ett tag och försöka igen”. 
De båda unga männen går sista året på Angeredsgymnasiet och utstrålar en framtidstro och bubblar av energi som är påtaglig. Vi sitter i matsalen på Angeredsgymnasiet. En av deras lärare har tipsat mig om att jag borde tala med dem.

Förebilder
Inte nog med att de är studiemotiverade, ambitiösa och tydligt utstrålar att de vill något i livet – de har kommit från det krigshärjade Somalia för några år sedan och talar utmärkt svenska. Jag hinner fundera mellan tuggorna på hur viktigt det är att vi i Sverige skapar förutsättningar för dessa duktiga unga människor att lyckas. För om inte de lyckas – hur ska det då gå för dem som inte har deras starka drivkraft? Förebilder behövs på alla områden.

Läxhjälp varje onsdag
Själva är de också förebilder på ett annat sätt. De har organiserat en egen gratis läxhjälp på somaliska en gång i veckan för kompisar och yngre elever, som kanske kommer hit utan skolgång, utan att ha knäckt läskoden och utan att ha förutsättningar att gå ut gymnasiet med godkända betyg. Lärarna är inte så lite stolta över sina duktiga elever, det skiner igenom. Med rätta. Här finns ett mänskligt resurskapital som Sverige behöver.

Angeredsutmaningen
Anledningen till att jag träffar dessa trevliga och duktiga killar är att jag deltar på Angeredsutmaningens vårsamling. Ett tiotal företag har deltagit under året, liksom 200 av eleverna. Några av dem får presentera vad de gjort och företagen får diplom av skolan. Av bara farten får alla i lokalen status av hederslärare på Angeredsgymnasiet av en entusiastisk rektor. Framgångsvågen fortsätter. Ett par elever från ”riksintaget”, elever med funktionshinder, berättar vad de upplevt på sin praktik. Glädjen och stoltheten lyser igenom. Från både elev och företag. Win-win. En av handledarna från ett företag får ett personligt diplom.

Möten och förståelse
Berättelsen de förmedlar stärker bilden av hur viktigt det är att människor möts och ser varandras potential. Funktionshinder behöver inte innebära uteslutning. Tvärtom, här förstår vi att elevens engagemang har gjort påtagligt genomslag på den arbetsplats där han varit. Viljan att delta i arbetslivet, trots fysiska begränsningar, blir till ett inspirerande exempel på vad som är möjligt att uppnå. Angeredsutmaningen underlättar dialogen mellan företag, samhälle, skola och elev. Olika världar kan mötas och nytta skapas för samtliga inblandade.

Erfarenheter
Eskilstuna ligger nu i startgroparna att dra igång ”Eskilstunautmaningen”. Avgörande är naturligtvis att man hittar rätt personer ur näringslivet och i gymnasieskolan som förstår vikten av att skolan och företagen möts på ett enkelt och konstruktivt sätt. Och att man lyckas med det som Angeredsgymnasiet uppenbarligen har klarat: att gå från en entusiastisk pionjärfas in i en rutinfas, där frågor, samarbeten och beslut hanteras på ett ömsesidigt och professionellt sätt. Skolan är genomplanerad, näringslivet lever i en konstant ”nu”-situation. Det är helt olika världar. Båda har något lära av varandra. Och eleverna har stor nytta av att få praktik, mentorer, projekterfarenhet, studiebesök m.m. i sina kontakter med företagen. En ny värld öppnar sig. De kan bestämma sig för att bli politiker eller jurister.

Länktips: www.angeredsutmaningen.se

Demokratin hotas när verkligheten inte beskrivs neutralt

Posted on by
Reply

Senaten i USA har nyligen beslutat, med rösterna 50 mot 49, att mänskliga aktiviteter inte har någon betydande påverkan på klimatförändringen. (Länk, se nedan). En fråga blir därmed: Hur ska debatten i det demokratiska samhället föras om politikerna förnekar vetenskapens tydliga slutsatser? Och: På vilken sida står det sunda förnuftet, som vi medborgare delegerar till det politiska fältet, för att de ska göra kloka avvägningar mellan olika behov och tillgängliga resurser?

Rimlighet baserad på gemensam kunskap
Idén med en representativ demokrati är att vi som röstar fram företrädare också känner oss representerade av våra politiker. På vårt uppdrag styr de landet och har på olika sätt visat sig mogna den uppgiften. Demokrati är inte majoritetsdiktatur, så det gäller för maktens utövare att de också har en känsla för vilka avvägningar som är rimliga med hänsyn taget till minoritetsintressen. Men vad händer med ett samhälle som förlorar sin förankring i tillförsel av ny kunskap, i forskning och där den gemensamma referensen försvinner?

Sant och falskt
Det kan inte både vara sant och falskt att mänskliga aktiviteter, förbränning av fossil energi, påverkar uppvärmningen av världshaven och atmosfären. Det kan inte vara både sant och falskt att de senaste åren också är de varmaste sedan mätningarna började. Det kan inte både vara sant och falskt att avsmältningen från Arkis, Antarktis och många glaciärer har ökat eller att halten CO2 i luften har ökat dramatiskt de senaste decennierna.

Risktagandet
De som ifrågasätter sambandet mellan global uppvärmning och det moderna samhällets inverkan på densamma tar en stor risk. Av oklara skäl riskerar man hellre en global kollaps av livsbetingelserna på jorden än att man erkänner att vi måste ställa om från ett 85%-igt fossilberoende energisystem till ett energisystem som baseras på förnybarhet.

Vad händer sedan?
Men vad händer med samtalet när verklighetsbeskrivningarna inte hänger samman? Diskvalificerar sig hela det politiska systemet när man inte längre är relevant för medborgarna? Öppnar det i så fall vägen för en öppen eller dold militärdiktatur? Än så länge är det inte en så stor del av befolkningen i väst som bryr sig, eftersom effekterna av klimatförändringarna huvudsakligen är avgörande i avlägsna länder.

Ett svenskt exempel
Även i Sverige uppstår det ständigt situationer, där verkligheten beskrivs av politiker på två olika sätt och där medborgarna lämnas att själva ta ställning. I värsta fall blir reaktionen att medborgarna resignerar inför oklarheten och väljer att avfärda den politiska diskussionen. Passivitet och ointresse följer lätt på detta. Konkret är ett färskt exempel från SVT:s Agenda-studio den 3 maj (länk nedan) där utbildningsministern, Gustav Fridolin, och den moderata talespersonen i utbildningsfrågor, Camilla Waltersson Grönvall, upprepade helt olika beskrivning av samma fråga. Moderatkvinnan hävdade att regeringen har minskat stödet till förstelärare i budgeten. Miljöpartisten sa att man storsatsar på de här frågorna. Ståndpunkterna upprepades. Det är svårt för den som inte lusläst budgetförslagen att veta hur det förhåller sig. Vi förväntar oss politiker som är kloka och som kan förklara hur de resonerar när de prioriterar. Annars utmärkta programledaren Kamilla Kvartoft missade också möjligheten att räta ut frågetecknen. Hade resurserna minskat eller tiofaldigats? Kan båda uttalandena vara sanna? Varför var det i så fall ingen som förklarade hur?

Länktips: http://bangordailynews.com/2015/01/22/politics/senate-not-ready-to-tie-climate-change-to-mankind/

http://www.svtplay.se/video/2892891/agenda/agenda-agenda-17?start=auto

Fler än 2000 företag borde ta upp detta

Posted on by
Reply

Tänk så intressant det kan bli. Ungefär samtidigt som jag tog upp förändringsviljan hos ett antal proaktiva företag (”Förändringen pågår i näringslivet”, länk se nedan) kommer Svenskt Näringsliv med en ryggmärgsreflexartad respons i en helt annat riktning. De protesterar mot regeringens tolkning och lagförslag kring det EU-direktiv som påbjuder att företag ska redovisa sitt hållbarhetsarbete. (Länk nedan till SvD-artikel om detta). Vinden blåser åt två håll på en gång.

A – B – C
Lagförslaget innebär en modern variant av Hasse&Tages skattedeklaration (ni som var med minns: ”A. Hur mycket tjänade du? B. Hur mycket har du kvar? C. Skicka in det!” ). Nu vill regeringen att företagen svarar på följande frågor – förenklat:
A. Vilka är era utmaningar?
B. Vad gör ni åt dem?
C. Om inte – varför inte då?

En juste affärsidé – är det orimligt?
Svenskt Näringsliv protesterar. Deras 2000 största företag har ingen lust att lägga tid och pengar på att berätta att man – återigen förenklat – inte gör något, inte vet vad man borde ha gjort eller helt enkelt har ignorerat hållbarhetsfrågorna som en del av affärsidén. Nu är verkligheten inte så enkel. Men företagens direkta och indirekta belastning på miljön, på människors hälsa och andra omständigheter måste lyftas fram. Det håller inte längre att tjäna pengar på miljöns, klimatets eller andra människors bekostnad. Att detta inte längre ska vara lönsamt eller kunna sopas under mattan är centralt. Och i andra länder har man redan infört dessa regler. I Storbritannien fungerar det, så varför inte här?

Svagt
Det är faktiskt ett underbetyg till Svenskt Näringsliv som organisation att man trott att EU-direktiv inte gäller för svenska företag. Naturligtvis borde storföretagens samarbetsorganisation ha hjälpt sina medlemsföretag att förbereda för denna ändring, hjälpt dem med rekommendationer, kunskapsuppbyggnad och hittat lämpliga sätt att formulera och redovisa de hållbarhetsfrågor det rör sig om. Nu låtsas man att man har blivit tagen på sängen av något okänt förslag, vilket naturligtvis inte stämmer. Hela hanteringen från Svenskt Näringslivs sida känns väldigt bakåtsträvande.

Även andra måste börja redovisa
I den hållbara ekonomin säkrar företagen upp sina svaga punkter, håller koll på vad företaget orsakar av externa kostnader, som inte syns i bokföringen, men som uppstår som en konsekvens av verksamheten. Om inte annat så för att vara väl påläst när konsumenter eller grävande journalister (de som finns kvar) börjar ställa frågor. Viktigt är naturligtvis även nu att övriga företag, utöver de 2000 förpliktigade, statliga, kommunala bolag och företag som månar om sitt varumärke frivilligt ansluter sig till systemet. Att fortsätta ducka och låtsas som om verksamheten inte orsakar någon belastning på människa, miljö och samhälle är otidsenligt och orimligt.

Länktips: Artikel i SvD: http://www.svd.se/naringsliv/hallbar-finans/svenskt-naringsliv-rasar-mot-regeringens-hallbarhetslag_4483849.svd
Min tidigare text om företagen: http://christerowe.se/?p=5378

En väg att stå upp för demokratin

Posted on by
Reply

Alla talar demokrati. Vi ska informera om demokrati, utbilda, upprätthålla och försvara den. Vi har tom en demokratiminister. Samtidigt är det lite oklart vad begreppet egentligen står för och vad som ingår i det vi kallar demokrati. Nu hotas demokratin och det är temat denna gång.

Detta ingår
Yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för olika etnisk tillhörighet och FN:s mänskliga rättigheter brukar räknas dit. Ett fungerande rättsväsende, minimal korruption och en generell likabehandling när det gäller skyldigheter och rättigheter är också viktiga komponenter i en demokrati. Allra viktigast är kanske ändå principen om en person – en röst. Vi låter omröstningar synliggöra folkviljan och väljer våra ombud i de politiska sammanhangen. So far so good.

Leveransproblem
Ett bekymmer uppstår när ett samhälle inte klarar av sina grundläggande funktioner. Förtroendet för det politiska systemet som sådant bygger naturligtvis på att en klar majoritet av befolkningen upplever att principen om ”från var och en efter förmåga – till var och en efter behov” upprätthålls. Dvs att vi delar bördorna och att både skatteuttaget och nyttan med skatterna fördelas på ett rättvist sätt. Och att stat, landsting och kommun levererar det vi kan förvänta oss.

”Det var bättre förr”
I kölvattnet på finanskrisen, urbaniseringen och den snabba tekniska omställningen struktureras samhällen om mycket snabbt. Klyftorna ökar. Kompetenser blir snabbt inaktuella. Arbetslöshet, bostadsfrågan och känslan av att inte delta i samhället blir mentala spärrar som på sikt blir förödande för dem som inte lyckas bryta mönstret. Yttre omständigheter upplevs som avgörande. Förutsättningar som inte enkelt går att påverka blir till avgörande hinder. Eftersom ”det var bättre förr” blir det förändringen som sådan som upplevs som hotet.

Semidiktatur
I flera av EUs medlemsländer har människor i stor utsträckning valt politiker som kommer med förenklade lösningar på komplexa frågor. I Ungern har högerpartiet Fidesz en stark ställning och utmanas dessutom av ännu mer främlingsfientliga Jobbik. På fullt allvar talar regeringschefen Viktor Orban i Budapest om att demokratin inte är det optimala styrelseskicket (länk se nedan) och försöker steg för steg vänja det ungerska folket vid en kommande semidiktatur, där basala demokratiska rättigheter blivit inskränkta.

En ny medeltid hotar
På liknande sätt tas steg i Spanien mot att inskränka de demokratiska rättigheter som jag nämnde inledningsvis. I Sverige finns ett  riksdagsparti, som har företrädare som ”i sinom tid” ska komma till rätta med kvällspressen, dvs man planerar för en utveckling liknande den i Ungern och Spanien. Den demokrati vi tar för självklar hotas således i vår närhet och tom i Sverige av partier som skickligt bygger en maktbas, som ger dem handlingsutrymme för att driva opinion och – i värsta fall – genomföra en politik som leder samhället in i en utvecklings- och tankemässig medeltid.

Hur odemokratiskt får ett medlemsland i EU vara?
Frågorna infinner sig på löpande band. Hur ska EU förbereda sig för att ett eller flera länder inte längre räknas till de fullvärdiga demokratierna? Kan ett land vara EU-medlem och samtidigt uppenbart bryta mot den gängse definitionen av demokrati? Hur ska EU hantera detta? Och är så fall tex Rumäniens behandling av minoriteterna oacceptabel? Eller Grekland – hur ska EU förhålla sig till ett Grekland som, eventuellt, helt ignorerar de avtal man ingått med EU:s ledande institutioner och politiker? Hur trotsigt kan ett land agera utan att det blir orimligt att upprätthålla enighet?

Nya driftsformer
På svensk nivå måste vi fråga oss hur vår tradition av folkrörelser, folkbildning och samsyn kan tas till vara i kampen för demokratiska värden. Civilsamhället utgör en viktig resurs som vi på ett klokt sätt behöver involvera i fler utvecklingsprocesser. Liksom näringslivet, som också har en otroligt viktig roll i skapandet av det öppna, toleranta och dynamiska samhälle som är möjligt. Just kombinationen mellan det ideella och det kommersiella behöver vi bli bättre på att ta till vara och låta ta organisatorisk form. Eftersom det där kan finnas viktiga dellösningar kring delaktighet, engagemang och förnyelse, som i sin tur genererar de arbetstillfällen som behöver skapas.

Allt hänger ihop.

Länktips: Viktor Orban citeras i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19286278.ab

Landgrabbing i Mocambique!

Posted on by
Reply

Prosavana är en organisation som påstår sig arbeta för att utveckla Afrikas savannområden söder om Sahara, t.ex. i Mocambique. Ursprungligen fanns idén att privata investerare från Brasilien och Japan skulle kopiera exploateringen i Brasilien och använda Mocambiques bördiga marker till storskalig produktion av djurfoder, mest soja och majs. Stegvis har Prosavana förändrat arbetssätt och nu är det de stora biståndsorganisationerna som står för kapitalet.Tyvärr handlar det fortfarande om ensidig storskalighet, om handelsgödsel, om djurfoder och om GMO-grödor. Och fortfarande är det lokalbefolkningen som kommer i kläm. Sjuttio procent av Mocambiques befolkning är sysselsatta i jordbruket. Den förändring som nu starka krafter vill påskynda, kommer att i grunden förändra livsvillkoren för en stor del av Mocambiques befolkning.

Nätets sanning
Jag googlar Prosavana och hittar deras egen vision. Hade jag bara haft den som information skulle jag tyckt att ”detta ser ju riktigt bra ut”. Hållbarhet, fattigdomsbekämpning, näringsriktig föda, sysselsättning… Alla nyckelorden finns med. Och det gör kanske problemet ännu mer komplext, när dimridåer och luftiga löften döljer de verkliga avsikterna. Vad är sant, vad är ärligt menat? Passivitet och tveksamhet lurar i vassen.

Handelshögskolan 15 april
Jag lyssnar till Lasse Krantz, från projektet LARRI (Land Rights Research Initiative), som ger en bakgrund till konflikten och berättar om den lagstiftning som infördes 1997 och som både ska skydda lokalbefolkningens intressen och samtidigt, motsägelsefullt nog, möjliggöra investeringar. Och framför allt lyssnar jag till Sheila Rafi, från NGO:n Livaningo, om hur Prosavana hotar livet och försörjningsmöjligheterna i bördiga delar av Mocambique. Hennes berättelse handlar om hur lokala initiativ gör motstånd mot storkapitalets och de nationella aktörernas planer på ett ”effektivt” jordbruk.

Copy Brazil
Prosavana låter som ett varumärke. Ingen kan ju vara emot savannen. Men det Sheila berättar tycks vara ytterligare en variant av den landgrabbing som drabbar Afrika. Starka ekonomiska intressen vill direkt eller indirekt transformera Afrikas bördiga jordar till ”effektiva” produktionsenheter. Inte primärt för människoföda utan för djurfoder. Med Brasilien som förebild – och de har naturligtvis stor hjälp av det portugisiska arvet i Mocambique – vill intressenter åstadkomma något liknande i Afrika.

Profitörerna utnyttjar oklarheterna
Ett exempel är Nampula, där det brasilianska företaget Agromoz tvingade bort ett tusen småbönder för att starta storskalig sojaproduktion. Bönderna fick inte någon rimlig ersättning och ingen ny mark att odla. Ett antal fristående organisationer, NGO:s, har ställt sig bakom kampanjen ”No to Prosavana”, något som sakta börjar ge resultat. Rättsläget är naturligtvis oklart och i ett  land där många överenskommelser fortfarande görs muntligt och inte på papper och där registrering av tomtmark bara helt nyligen har börjat göras, finns många osäkerheter.

Vem bryr sig om lokalbefolkningen?
Prosavana döljer sina verkliga syften och det är svårt att få grepp om organisationen, berättar Sheila. De säger en sak, men gör i själva verket något annat. Ett bekymmer är att hela satsningen bygger på råvaruproduktion och inte på förädling. Dvs när det mekaniserade jordbruket är igång finns det ingen försörjning för den lokala befolkningen. Prosavana verkar ointresserade av lokalbefolkningens behov av självförsörjning och/eller lönearbete. Uppenbarligen ska vinsterna med investeringarna plockas ut av andra aktörer.

Bistånd?
Motståndet på lokal nivå börjar ge resultat och Sheila har intrycket att det nu är mer institutionella aktörer, snarare än privata investerare, som står bakom Prosavana. AGRA nämns, liksom Japans och USA motsvarigheter till svenska SIDA. Hur man få biståndsarbete att gå ihop med ohållbar exploatering av Afrikas jordar är för mig en gåta.

Det självklara
Striden om vår föda, om vinsterna, om livsförutsättningar, om tillgång till vatten, sanitet och rimliga ekonomiska villkor pågår för fullt. Det är bara ingen som rapporterar. CNN har inga kameror på plats. Bakom de diffusa begreppen ”ekonomisk tillväxt” och ”investeringar i Afrika” döljer sig viktiga vägval för mänskligheten. I vilken riktning är rimligt att gå?  Riksdag/regering, SIDA och andra myndigheter kan agera och verka i EU för en sund utveckling på rättvisa villkor. Och vi kan alla som konsumenter och väljare ge tydliga signaler om vad vi accepterar och inte. Fair Trade borde vara det självklara, inte ett undantag.

Länktips:
En annan text om Sheila Rafis föredrag: http://bit.ly/1NPBvRB
www.afrikagrupperna.se
Artikel i The Guardian om Prosavana http://bit.ly/1HaRT9z
Prosavanas vision enligt dem själva:
http://www.prosavana.gov.mz/index.php?p=pagina&id=27
Landgrabbing i Etiopien http://christerowe.se/2014/04/nr317-landgrabbing-i-etiopien/

Digitalradio – hur ska vi göra?

Posted on by
Reply

I år ska regeringen avgöra om det gamla FM-bandet för radiosändningar ska skrotas och ersättas av digital radio. Digital överföring av radio, DAB, möjliggör betydligt fler kanaler och en högre kvalitet på ljudet. Samtidigt innebär det att all sändningsutrustning och alla radiomottagare måste bytas ut. Frågan är i vilka steg teknikskiften egentligen ska ske och med vilka motiv. Vad är samhällsekonomiskt och samhällsnyttigt?

Synpunkter från tre aktörer
Sveriges Radio anser att fördelarna handlar om fler kanaler, bättre ljud och billigare utsändning. Konkurrensverket tycker för sin del att digitalradion öppnar för fler aktörer eller radiostationer, något de anser stärker konkurrensen och därmed är bättre. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) pekar på de unika fördelar radioutsändning har, framför allt vid olyckor, vid kriser eller krig. Även vid strömavbrott fungerar batteridrivna radiomottagare och 30% av all lyssning sker i bilen. De pekar noga på att övergången till DAB inte får försämra möjligheten att nå befolkningen med s.k. VMA, (ständigt dessa förkortningar!), viktigt meddelande till allmänheten.

Skrothög eller återanvändning?
Det känns som ett rimligt krav att radiokommunikationen ska fungera utan inskränkning och utan försämring över hela landet för att medborgarna ska kunna nås av viktig information. Alla har inte internet, alla har inte tillgång till internet på resan. En mottagare kostar preliminärt 500 kronor, men hur det blir med DAB-mottagning i bilar istället för de FM-mottagare som finns idag är oklart. Och hur ska alla begagnade radioapparater hanteras? Blir de elektronikskrot eller kan de återanvändas? Kan det bli tal om ett uppgraderingskit för bilradion?

Några frågetecken
Australien har dessutom beslutat att välja DAB+ som sin standard, dvs även på digitalområdet sker en kontinuerlig utveckling. Vilka tekniksprång blir logiskt att ta? När byter vi teknik och varför? Vilka är drivkrafterna och vems intressen väger tyngst? I en del länder finns högtalare uppsatta i gathörnen för att myndigheter ska kunna få ut information snabbt. Kanske är det ur säkerhetssynpunkt smart att kombinera DAB-satsningen med en distribution till lokala noder via kabel. Kanske måste vi tänka till ett varv extra i dessa tider, när skogsbränder i Västmanland och ryska provokationer inte bara är påhittade scenarier utan faktiska händelser.

Samhällsperspektivet och skyddsbehovet får inte kompromissas bort när vi byter teknik. Och livslängd på system blir allt viktigare i en cirkulär ekonomi.

Länktips debattartikel i GP:   http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2697775-utvecklingen-har-sprungit-ifran-dab-radiotekniken

Och en sida som samlar på nyheter just om radio och där DAB ifrågasätts runt om i världen: http://digitalradion.blogspot.se/
(Tack för tipsen Christer Hederström!)

(Tillägg 1 juni 2015): Statliga Teracom informerar om sitt perspektiv på frågan, bl.a. genom en genomgång av myter och sanningar: här .

Kvinnor i politiken

Posted on by
Reply

”Yes, we can” var Barack Obamas tydligaste slogan inför presidentvalet för snart åtta år sedan. Miljoner människor satte sitt hopp till en vältalig, ung och färgad advokat från Chicago. Med viss möda blev han omvald, kanske mest för att tillräckligt många inte ville ge upp hoppet om en annan framtid. I primärvalen slog han ut Hillary Clinton, som nu ska göra ett nytt försök att komma till makten.

Vad har Obama åstadkommit?
På distans och genom det filter som mediebruset utgör tycks det som om sjukvårdsreformen, Obamacare, blir det som går till historien. Möjligen också de initiativ han tagit på senare tid för att ta ansvar för USA:s klimatpåverkande utsläpp. Till de negativa delarna, där förhoppningarna nog var större, hör den uteblivna stängningen av Guantanamo och det tydliga ställningstagandet för den storskaliga olagliga avlyssning som Edward Snowden avslöjade. Snowden riskerar ett långt straff för att ha avslöjat statens olagliga avlyssning.

Kunde han ha gjort annorlunda?
Kanske fanns inget val för Obama. Statens intressen tycks gå före medborgarnas. Staten och dess komplicerade relationer av säkerhetstänkande, militärstrategiska överväganden och kopplingar till starka industriella intressen går inte att utmana. John F Kennedy gick troligen för långt i den riktningen, vilket ju slutade med skotten i Dallas. Han och brodern Robert hade förmodligen en naiv inställning till ”rätt” och ”fel” och missbedömde styrkan hos sina motståndare.

Hillary Clinton
Nu ska Clinton-klanen försöka återta makten. Bill var populär och kanske kan Hillary surfa på en våg av att även kvinnor måste få ta plats i beslutsfattandet. Samtidigt utmanar hon starka reaktionära motkrafter, som inte kommer att visa någon hänsyn. Kvinnor har oftast svårt att bli bedömda på rättvisa villkor. Några av undantagen till detta är ”Järnladyn” Margret Thatcher och fenomenet Angela Merkel.

Kvinnliga ledare i Sverige
På hemmaplan tycks snart hela borgerligheten ledas av kvinnor. Det ska bli intressant att se hur det går. Ledarskap handlar också om identifikation. Väljare och sympatisörer vill kunna se en tydlig förebild i de politiska företrädarna. Av tradition har vi haft män som partiledare i Sverige, med Miljöpartiet som en jämställdhetens förebild, där både män och kvinnor valts till språkrör. Kvinnor som Maud Olofsson och Mona Sahlin fick under sina år kämpa extra mycket, just för att de var kvinnor. Hur journalister ställer frågor på olika sätt och med olika innehåll till Carl Bildt och till Margot Wallström är också intressant att notera.

Hoppfullheten
Det är fler som Malala som behövs synas på den globala arenan. Unga kvinnor, som både ser, förstår och kan uttrycka de problem och lösningar som världen behöver. Utan att i första hand vara ute efter personlig makt eller pengar. (Undrar förresten om inte just girigheten kommer att bli Putins fall, och den korruption som det ryska samhället fylls av i kölvattnet på hans omättliga behov av förmögenhet.)
Malala for president!

Klimatfrågan måste bli viktigare

Posted on by
2

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.