”Yes, we can” var Barack Obamas tydligaste slogan inför presidentvalet för snart åtta år sedan. Miljoner människor satte sitt hopp till en vältalig, ung och färgad advokat från Chicago. Med viss möda blev han omvald, kanske mest för att tillräckligt många inte ville ge upp hoppet om en annan framtid. I primärvalen slog han ut Hillary Clinton, som nu ska göra ett nytt försök att komma till makten.
Vad har Obama åstadkommit?
På distans och genom det filter som mediebruset utgör tycks det som om sjukvårdsreformen, Obamacare, blir det som går till historien. Möjligen också de initiativ han tagit på senare tid för att ta ansvar för USA:s klimatpåverkande utsläpp. Till de negativa delarna, där förhoppningarna nog var större, hör den uteblivna stängningen av Guantanamo och det tydliga ställningstagandet för den storskaliga olagliga avlyssning som Edward Snowden avslöjade. Snowden riskerar ett långt straff för att ha avslöjat statens olagliga avlyssning.
Kunde han ha gjort annorlunda?
Kanske fanns inget val för Obama. Statens intressen tycks gå före medborgarnas. Staten och dess komplicerade relationer av säkerhetstänkande, militärstrategiska överväganden och kopplingar till starka industriella intressen går inte att utmana. John F Kennedy gick troligen för långt i den riktningen, vilket ju slutade med skotten i Dallas. Han och brodern Robert hade förmodligen en naiv inställning till ”rätt” och ”fel” och missbedömde styrkan hos sina motståndare.
Hillary Clinton
Nu ska Clinton-klanen försöka återta makten. Bill var populär och kanske kan Hillary surfa på en våg av att även kvinnor måste få ta plats i beslutsfattandet. Samtidigt utmanar hon starka reaktionära motkrafter, som inte kommer att visa någon hänsyn. Kvinnor har oftast svårt att bli bedömda på rättvisa villkor. Några av undantagen till detta är ”Järnladyn” Margret Thatcher och fenomenet Angela Merkel.
Kvinnliga ledare i Sverige
På hemmaplan tycks snart hela borgerligheten ledas av kvinnor. Det ska bli intressant att se hur det går. Ledarskap handlar också om identifikation. Väljare och sympatisörer vill kunna se en tydlig förebild i de politiska företrädarna. Av tradition har vi haft män som partiledare i Sverige, med Miljöpartiet som en jämställdhetens förebild, där både män och kvinnor valts till språkrör. Kvinnor som Maud Olofsson och Mona Sahlin fick under sina år kämpa extra mycket, just för att de var kvinnor. Hur journalister ställer frågor på olika sätt och med olika innehåll till Carl Bildt och till Margot Wallström är också intressant att notera.
Hoppfullheten
Det är fler som Malala som behövs synas på den globala arenan. Unga kvinnor, som både ser, förstår och kan uttrycka de problem och lösningar som världen behöver. Utan att i första hand vara ute efter personlig makt eller pengar. (Undrar förresten om inte just girigheten kommer att bli Putins fall, och den korruption som det ryska samhället fylls av i kölvattnet på hans omättliga behov av förmögenhet.)
Malala for president!