Category Archives: Människan i hållbarheten

Individens relation till hållbarheten.

PFAS-frågan får inte tappas bort

Posted on by
1

Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) i Kungsbacka anordade nyligen ett möte där medlemmar och intresserade fick lyssna till Cecilia Hedfors, som är sakkunnig på SNF inom miljögifter och kemikalier. Hennes presentation handlade huvudsakligen om PFAS. Var står vi? Hur långt har lagstiftningen kommit? Hur påverkar PFAS allt levande? Var används PFAS? Osv. Det var ett mycket informativt möte som förmedlade en kunskap som vi alla borde ha med oss.

Evighetskemikalier
PFAS är förkortning av ”per- and polyfluorinated alkyl substances” eller enklare förklarat kolföreningar där väte (H) har ersatts av fluor (F). Dessa molekyler och ämnen kan vara fasta, flytande eller i gasform. Alla är konstruerade av människan. Naturen själv kan inte skapa eller lösa upp dessa kemiska konstellationer. De finns i tusentals varianter och de finns kvar för evigt.

Stora mängder
PFAS finns i elektronik, textil, byggnadsmaterial, kosmetika, mediciner, bekämpningsmedel, smörjoljor, kontaktlinser m.m. Inom EU tillverkas 350 000 ton PFAS-ämnen och utsläppen i EU beräknas till 75 000 ton per år. Då ingår inte den PFAS som släpps ut via att produkter blir till avfall. Idag finns endast förbränning vid 1300 grader som metod för att förstöra PFAS. I Sverige är det bara i Kumla det finns en sådan anläggning.

Skadorna är kartlagda för några vanliga PFAS-ämnen
Det är ett förbud på gång inom EU. Men kemikalieindustrin letar redan efter en ny teknisk lösning, som i värsta fall kan orsaka liknande problem. Människan och alla levande organismer har PFAS i sig. Hälsoeffekterna när det gäller människans exponering för PFAS är relativt tydliga. Leverskador, sjukdom på sköldkörteln, testikelcancer, njurcancer, lägre födelsevikt på foster, minskad respons på vaccinering hos nya barn är några av de följdverkningar forskningen är säkra på finns i relation till några väl undersökta PFAS-ämnen. Man anar ytterligare lika många följdverkningar, men där är sambanden inte lika klarlagda.

Räkna på storlekar
När det gäller dricksvatten brukar man ange PFAS-4 som ett gränsvärde. För att förstå utspädningen vid detta gränsvärde illustrerade Cecilia Hedfors det med att ett kryddmått PFAS räcker för att nå gränsvärdet i 100 simbassänger av olympisk storlek. Och det tillverkas 350 000 ton per år inom EU. Och då har vi inte räknat in Kina, Indien och andra tillverkande länder…

Bekämpningsmedel, läkemedel, köldmedel….
Användningen av PFAS i bekämpningsmedel hamnar under en annan EU-lagstiftning och det gäller även PFAS i läkemedel och i köldmedel. Varje gång AC:n i bilen används så är PFAS-ämnen inblandade. Ett stort problem är också att växterna suger upp PFAS via rötterna så allt levande innehåller PFAS. Strandbetande kor i Danmark har fått i sig PFAS genom att gräset har exponerats extra mycket via det havsskum som lätt transporterar ämnet.

Olika branscher har olika svårt att byta spår
Olika branscher har kommit olika långt när det gäller att hitta lösningar. Textilbranschen har kommit ganska långt, medan batteribranschen troligen kommer att få 13 år på sig att hitta ersättning till den PFAS som används vid katoderna. Överhuvudtaget tycks det finnas en mycket stor förståelse för industrins behov av alternativlösningar inom EU. Detta trots att vi producerar tusen ton PFAS om dagen, och trots att vi vet hur skadliga ämnena är. Och att det är gränsvärden på 4 nanogram per liter dricksvatten som år det gällande svenska dricksvattnet. Hur många nanogram går det på ett ton? (Svar – det blir många nollor…). (Nanogram betyder miljarddels gram, ett gram är ett tusendels kilo, ett kilo är ett tusendels ton…..)

Okunskap är bra grund för propaganda
I vulgärdebatten brukar högersidan i politiken hävda att vingarna på vindkraftverk släpper ifrån sig PFAS och därför ska vindkraftverk förbjudas. Av de årliga 350 000 ton PFAS som tillverkas ( som ju motsvarar 350 000 000 000 000 000 000 nanogram) skulle alltså plastfärgen som täcker vindkraftvingarna vara en stor utsläppskälla? Större än all annan plastfärg? Större än alla smörjoljor, AC-anläggningar, kosmetika osv….? Okunskap är en bra förutsättning för propagandans genomslag.

Militären gör vad de vill
Cecilia Hedfors nämnde också militären. Militären behöver inte rapportera sin användning av PFAS. Kläder, ammunition, brandsläckare och t.o.m ammunition har PFAS. Men inget behöver rapporteras, trots att det läcker ut ämnen via åar och bäckar till de dricksvatten som kommunerna använder. Det är naturligtvis också en hälsorisk för personalen vid militären. Utsläppen vid Kallinge flygplats, från Landvetter osv behöver hanteras och förhindras att de fortsätter.

En annan ordning?
Det är bra att få en uppdatering lite då och då från en centralt insatt person som Cecilia Hedfors. Men jag förstod också att lobbyisterna i EU ligger inte på latsidan, de som får betalt för att sabotera för miljöambitionerna och ensidigt gynna industriintressen. Är det verkligen så här vi ska ha det? Borde inte industrin först bevisa att det ämne de vill sätta på marknaden är ofarligt för människa, djur och natur? Måste vi inte ha en annan ordning?

Läst: Anders Wijkmans artikel om ekonomi

Posted on by
1

Det är ekonomin som styr hur världen utvecklas. När olika intressen står mot varandra kan man konsekvent utgå ifrån att starka finansiella intressen oftast drar det längsta strået. Det är inte bara i USA som andra hänsyn än kortsiktig ekonomisk vinst får stå tillbaka. Under hela 1900-talet och med fortsättning in i vår tid har resurser, särskilt naturresurser, setts som exploaterbara hävstänger för ekonomin. Det gäller mineraler, oljan och andra fossila tillgångar, men också exempelvis skogen och fiskbestånden i världen. Trålning i Östersjön ses som något bra, även när ekosystemen riskerar att krackelera.

Kvalitet är viktigare än kvantitet
Anders Wijkman skrev i somras en viktig DN-debatt-artikel (länk se nedan) som pekade på det bakvända i att vi fortfarande mäter ekonomin i något slags bruttosammanhang. Alla varor och tjänster slås ihop och kallas BNP. Oavsett om det som utförs handlar om att asfaltera grönytor eller att sälja och sprida PFAS-bemängda bekämpningsmedel mot skadedjur i vårt jordbruk. Vi behöver andra mätetal, skriver Anders Wijkman, där det blir möjligt att synliggöra kvalitet i stället för kvantitet och sociala faktorer ges ett utrymme för att mäta hur välståndet utvecklas över tid och på ett rättvist sätt. Idag halkar många länder efter och även i de rika länderna ökar klyftorna. Istället för ”trickle down” som Thatcher lanserade borde vi tala om ”trickle up”, skriver han. Detta eftersom det är de rikaste som gynnas av den ekonomiska utvecklingen.

Wellbeing economy for all
Anders Wijkmans artikel har flera relevanta och intressanta hänvisningar till aktuell forskning och till internationella rörelser. Han nämner ”Wellbeing economy for all” som ett exempel på hur planetens och välbefinnande kan sättas i centrum som alternativ till dagens mainstream-ekonomi. Intressant är att organisationen har kopplingar till ett antal länder på högsta nivå. Det räcker inte att vara överens om målet, det behövs ju konkreta steg i verkligheten för att något ska hända. (Se länktips nedan). Det finns också forskare som ägnar en hel del tid åt att synliggöra och testa andra ekonomiska modeller. Ett inspirerande exempel är den forskning som bedrivs av Jennifer Hinton i Lund och som för enkelhets skull kan kallas ”lagomekonomi”.

Lagom är ett bra ord för en rimlig takt
Det mest rimliga är ju att vi anpassar produktion, användning, ägande och återvinning av resurser till våra långsiktiga behov. Idag låter vi ”ekonomin” gynnas av att överproducera, överkonsumera och överbelasta planeten med det vi orsakar av skräp, inte minst plastfragment. BNP ökar när vi gör av med onödigt mycket energi, tar upp onödigt mycket råolja, producerar onödigt många produkter, köper onödigt många varor och slänger onödigt mycket på sophögen. Det måste gå att bygga en ekonomi som genererar en rimlig balans mellan behov och resurser på global nivå. Det teoretiska fundamentet för denna lagomekonomi är sådant som Jennifer Hinton och andra ägnar tid åt. För mig illustrerar detta med lagomekonomi kärnan i det som ”Cirkulär ekonomi” borde handla om. Inte att samla in mer och mer plast för att göra nya produkter av gammal plast. Det ska vi också göra, men ekonomin är det centrala i sammanhanget.

Vi kan inte fortsätta att sabotera för kommande generationer
Nästa steg måste vara att vi skyndsamt breddar utbildningen på våra handelshögskolor och i ämnet ekonomi. Det duger inte längre att enbart utbilda i hur den gamla slöseri-ekonomin fungerar. Vi har begränsat med resurser, vi kan inte tillåta oss att sabotera miljön och människors livsvillkor för att gynna ett fåtal kapitalägare. Välfärden ska byggas genom att vi använder produktionsresurser och skatteinstumentet på ett klokt sätt. Inte genom att sabotera för kommande generationer. Hushållning är vad det handlar om. Spara den under miljoner år lagrade råoljan för kommande bruk, fasa ut förbränningen skyndsamt och skapa regelverk som ålägger industrier och producenter att ansvara för hela livscykeln kring det de producerar.

Företagen måste lära sig att bädda sängen
Det är ungefär som när vi kräver att våra barn lär sig att bädda sängen, torka disken och städa upp efter sig, måste företagen ta hand om konsekvenserna av det de producerar. Vi kan inte låtsas att planeten är en gigantisk soptunna, där det är fritt fram att skräpa ner och förstöra livsmiljön för kommande liv. Akut handlar det om ämnen som PFAS och andra kemikalier, och på sikt måste vi säkerställa att allt som produceras kan ingå i kontinuerliga produktionscykler. Återbruk på riktigt. Där ekonomin tyglas så att den bygger en rättvis värld, där majoriteten människor får det bättre. Den egoism och girighet som präglar mainstream-ekonomin idag hör hemma i en annan tid och har inget med framtiden att göra.

Länktips: Anders Wijkman i DN 29 juli: https://www.dn.se/debatt/var-fixering-vid-bnp-riskerar-att-sla-tillbaka-mot-oss/

Länktips: Wellbeing Economy Governments: https://weall.org/wego

Länktips: Ett exempel på bok från Jennifer Hinton: https://portal.research.lu.se/en/publications/how-on-earth-flourishing-in-a-not-for-profit-world-by-2050-workin

Det går att ta ansvar

Posted on by
1

EU backar på hållbarhetsområdet när man accepterar USA:s handelsvillkor. Så brukar det heta. Trump bryr sig inte om miljö, klimat eller hållbarhet och har ju till och med gjort det till en princip att, på ett närmast auktoritärt sätt, förhindra att dessa begrepp används i administrationen och till och med villkorat stöd till universiteten med att dessa ”woke”-uttryck finns med i forskningen, i projekt och i olika dokument. Får de inte nämnas så finns de inte. Så praktiskt….

Tvingas EU acceptera sämre produkter?
Men åter till EU. Aktuell Hållbarhet hade en artikel nyligen om hur avtalet med USA nu kan tvinga EU att ta steg bakåt när det gäller ambitionen på hållbarhetsområdet. Det kan ju handla om kemikalier, arbetsvillkor och annat som USA formellt inte ställer krav på, men där EU har vassare regler. Så här kan det se ut i rapporteringen.

Ur Aktuell Hållbarhet i augusti 2025

Det ska sägas att jag inte har läst artikeln (den är låst), men oavsett detta så finns det anledning att lyfta två perspektiv.

Företagens roll
Det ena är beställaren, den som väljer att köpa en ”sämre” produkt från USA kan naturligtvis avstå från detta. Det finns, ännu så länge, en frihet för marknaden att agera på annat än pris och att kommunicera detta. ”Vi vill inte gynna produkter från USA, som inte uppfyller de krav vi ställer inom EU”. Det går att avstå från inköp.

Konsumentens roll
Det andra är konsumenten. Slutanvändaren kan också ställa krav och avstå produkter som inkluderar komponenter eller varor som har USA som ursprung. Det finns en facebook-grupp som heter ”Bojkotta varor från USA” och som hjälper till att sätta fokus på den utveckling som just nu pågår i USA.

Alla kan ta ansvar
Även om EU formellt inte kan koppla sin lagstiftning för att begränsa vilka skadliga produkter som kommer på marknaden kan andra aktörer agera på ett ansvarstagande sätt. Det går att göra rätt även om lagstiftningen saknas. Det är så vi brukar göra. Lagstiftningen styr inte i detalj hur vi beter oss på ett civiliserat och medmänskligt sätt. Det går att ta ansvar, både som inköpare och som konsumenter.

Kanske är tiden mogen för att lita på att människor faktiskt vill göra det rätta. För sina barn och barnbarn, för världen, för framtiden.

Lönegapet får inte växa

Posted on by
Reply

Lönegapet bara växer. De rikaste drar ifrån och övriga får betala. Tydligast, som vanligt, i USA. Men detta fenomen sprider sig i den värld som domineras av vinstjakt. Hur det ser ut i USA illustreras av en klipp i länktipsen nedan. Men det är tyvärr så att vi har idag fattiga i Sverige som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Närmare en halv miljon svenskar lever enligt SCB på ett sätt som gör att de har svårt att få ekonomin att gå ihop. Rädda Barnen anser i en rapport, som är ett par år gammal, att det är 200 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet. De har naturligtvis extra lätt att lockas av ett förslag att ”tjäna lite extra pengar”.

Barnbidraget är tänkt att täcka upp vissa merkostnader
Det finns inget som tyder på att den här utvecklingen har ändrats sedan Tidögänget tog över. Snarare tvärtom. Barnbidraget har inte höjts sedan 2018 och är inte inflationsskyddat, dvs täcker allt mindre av kostnaden det innebär att ha ett barn. (Se länktips nedan om hur barnbidraget nu är på sin lägsta nivå på 50 år). Inte minst innebär barn att bostaden behöver vara större än om inga barn finns i familjen. Särskilt om barnet ska lyckas göra läxorna och kunna få sova de extra timmar varje barn behöver.

Flera branscher förlorar på utvecklingen
Men lönegapsutvecklingen är negativ för många branscher. Det klassiska exemplet är hotellverksamhet. Det går inte att bedriva hotell med ett fåtal gäster som betalar mycket för en natt. Idén med hotell bygger på att många kan betala så att hotellet är fullbelagt och att det finns täckning för att ha personal som städar, lagar frukost osv. En biljonärsgäst är mycket sämre än tusen icke-miljonärer för den branschen och många andra branscher. Att gå på bio, teater eller idrottsevenemang, exempelvis.

Utvecklingen leder fel
Kopplar man dessutom ihop lönegapsutvecklingen med strävan att avgiftsbelägga och privatisera delar av välfärden ser vi snabbt vartåt det bär iväg. De rika får full service och kommer först i kön till operationer osv, medan den utan pengar hamnar utanför. Välfärden behöver riggas så att den motverkar en oönskad utveckling. Vi ska inte ha ett samhälle som skiktar människor utifrån ekonomiska förutsättningar. Det leder till motsättningar och göder egoism både bland de rika och bland de fattiga. Samhället behöver ha strukturer som fördelar resurser på ett rimligt sätt. Alla vinner på det.

Peakade vi 1980?
Var det 1980 som allt var som bäst? Det är det intrycket man får när man läser ”Världens jämlikaste land” (se länktips nedan). Jag citerar ur inledningen: ”I början av 1980-talet var Sverige jämlikast i världen, ja förmodligen var vi det jämlikaste land som någonsin funnits. Inkomster och andra resurser var jämnare fördelade i befolkningen än vad de någonsin tidigare varit och jämfört med hur de fördelades på andra håll. Sedan dess har ojämlikheten ökat snabbt. ” Kanske var det så. Att vi steg för steg avlägsnat oss från det högersidan brukar beskriva som ”sosse-samhället” och som tog fart när Reagan och Thatcher banade väg för en privatisering av det som samhället tidigare hade ansvar för. Det skulle ju bli så mycket mer effektivt om näringslivet fick ha hand om apotek, järnväg, arbetsförmedling, vård och omsorg osv. Det som hände var att folk snabbt delades in i vinnare och förlorare. Och förlorarna uppmanades att ta sig i kragen. Jobba mera, springa fortare, slita ut sig och inte klaga.

Kortsiktig vinstjakt leder fel
Min slutsats är att det som behövs är ett annat sätt att redovisa verksamhet, ett redovisningssystem som inte bygger på vinstjakt och kortsiktighet. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Länktips: Lönegap i USA: https://www.facebook.com/reel/1252638349847274

Länktips: Rädda Barnen-rapport från 2021: https://resourcecentre.savethechildren.net/pdf/Barnfattigdom-i-Sverige-211206UPDATED.pdf

Länktips: Barnbidraget: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/barnbidraget-pa-lagsta-nivan-pa-50-ar-gor-ingen-storre-skillnad

Länktips: Världens jämlikaste land: https://du.diva-portal.org/smash/get/diva2:1512087/FULLTEXT01.pdf

Varför gör handeln på detta sätt?

Posted on by
Reply

Vad är handelns tanke med sin prissättningpolicy? Det är närmast praxis att samma produkt från samma företag kostar mindre att köpa på nätet än i butik. Och inte med små prisskillnader, utan med rejäla besparingar för den som vill eller kan köpa på nätet. Varför gör handeln på detta sätt? Inser man inte att det styr över ännu mer av handelns omsättning till nätet och därmed driver på butiksdöden? Vill man detta? Är det lediga lokaler i våra städer och samhällen vi ska räkna med? Vad händer då? Vem vinner på det?

Det finns förlorare i detta
Det finns annat än butiksdöd och tråkiga gågator utan butiker som blir en konsekvens av att näthandeln ökar. Det innebär också att den miljon svenskar som inte är digitala, av lite olika skäl, lämnas i sticket. Om de lyckas hitta en butik som accepterar kontanter får de räkna med att betala ett högre pris än de konsumenter som klarar av att handla på internet. Risken är uppenbar att detta driver på en utveckling där medborgarna i ännu högre grad sorteras i ”vinnare” och ”förlorare”.

Vart leder utvecklingen?
Och vad leder det till för samhälle? Inte ett där solidaritet och gemenskap blir bärande ord, utan snarare till en uppdelning i ”vi och dom”, där ”dom” marginaliseras ytterligare. Folk som bor långt utanför tätorterna, folk utan möjlighet att på ett självklart sätt handla på nätet, människor med olika funktionsnedsättning osv osv. De hamnar utanför den ”lönsamma” kategorin konsumenter, där volym och riktad reklam ska skapa stora flöden, är det tänkt.

Inse vilka marginaler det handlar om….
Att just apoteksprodukter skulle bli det som får illustrera utvecklingen är kanske lite oväntat, men uppenbarligen finns det marginaler i vissa branscher. Bilden nedan är från det reportage i DN som jag länkar till nedan.

Ur DN-artikel, prisskillnader på näthandel respektive butiksköp

Varför räcker inte 10 procents skillnad?
Så hur tänker handeln? Vill man att butiksdöden ska fortsätta? Varför låter man inte prisskillnaden stanna vid 10 procent (vilket kanske kunde vara rimligt för att ändå köpa över disk för att kunna ställa en fråga till en expidit?)

Det finns ett värde med det personliga mötet
Det finns en butikskedja som gör tvärtom. Som gör en grej av kundmötet och har det personliga mötet som en del av upplevelsen: Kjell & Co. Det är faktiskt positivt att kunna få lite svar på sina frågor och möta en person i butik. Jag tror att Kjell & Co tjänar på sin idé att ha varorna bakom disken och ”tvinga” kunderna att prata med en expidit. Jag har inte kollat deras prisskillnader, men jag värdesätter den hjälp man får i butik och därför kommer jag fortsätta att besöka deras butik när jag behöver något ur deras sortiment. Jag hoppas att fler butikskedjor förstår värdet av det personliga mötet och utbildar sin personal på bästa sätt.

Länktips: https://www.dn.se/sverige/apotekens-dubbla-prissattning-varktabletter-dubbelt-sa-dyra-i-butik/

Om hopp, tillit och det som är möjligt

Posted on by
Reply

Jag minns hur intressant jag tyckte det var på gymnasiet när vi läste filosofi och psykologi, hur jag fascinerades av logiken, och de principiella tankegångarna, frågeställningarna och den intellektuella utmaningen. Den känslan kom tillbaka när jag lyssnade på Lars Svendsens sommarprat 30 juli. Han talar mycket om hopp och att hoppet och meningsfullheten hänger samman. Det är verkligen ett program värt att lyssna på, kanske med musik för att smälta det han beskriver.

Hoppet knyter an till det som är möjligt
Politik är ett av områdena han berör under några minuter. Och ställer fram ett motsatspar i form av positiv respektive negativ förväntan på framtiden som avgörande. Om rädslan styr vad vi tror och räknar med ska hända krymper utrymmet för det demokratiska och frihetsberoende samhället. (Frihet är f.ö. inte från något utan till något, menar han). Rädslan banar väg för makthavare med enkla lösningar att ställa sig mellan individen och avgrunden medan hopp och tillit tvärtom bygger gemenskap och blir medaktörer i det vi kan lyckas forma. Den positiva förväntan som ligger inbäddad i hoppet, eftersom hoppet är möjligt, ger i sig en skjuts åt de processer som vi hoppas ska bli verklighet. Den som hoppas på något lyckas också i högre utsträckning nå sina mål, säger han.

Konkret och om rädslans begränsning
Svendsens program är också djupt personligt och han berör hopplöshet och hoppfullhet utifrån det han upplevde tillsammans med sin cancersjuke far. Och hur både han och fadern hittar en frid i det som ytligt sett skulle kunna beskrivas som hopplöst. Det personliga fungerar som en konkret inramning i programmet, som ju annars kanske hade uppfattats som alltför teoretiskt eller abstrakt. Men det han har att berätta om vikten av tillit och hur den hjälper oss att hålla ihop samhället på en mänsklig nivå är väldigt tänkvärt. Och jag tänker på USA, där människorna misstror varandra så till den grad att man skrivit in i konstitutionen att var och en har rätt att beväpna sig. Rädslan blir på så sätt större och viktigare än hoppet. Och följaktligen står nu också USA inför en situation, där de auktoritära krafterna kanske helt tar över styret av landet. Vilket blir logiskt när rädslorna växer sig större än hoppfullheten.

Man blir lite nyfiken
Svendsen har gett ut drygt 15 böcker på 39 språk och talar, trots att han bor i Norge, en utmärkt svenska. Det får ingen förklaring varför han talar svenska utan den typiskt norska brytningen, trots att han vuxit upp i Oslo och är verksam i Bergen. Kanske har han ett språköra utöver det vanliga. Det var i alla fall bra att han slutade hoppas på en karriär inom tennisen och valde filosofin som sitt fält. Han har kloka tankar, som är väl värda att lyssna på.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/lars-svendsen-sommarpratare-2025

Om resiliens och biologisk mångfald

Posted on by
1

Carl Folke, som tillsammans med Johan Rockström startade Stockholm Resilience Center, sommarpratade den 25 juli. Han talar om biologisk mångfald och om vikten av resiliens, förmåga till anpassning och förnybarhet i förändringsprocesser. Att vi alla behöver bli bättre på att förhålla oss på ett resilient sätt, anpassat och uthålligt, till alla de utmaningar samhället och vi som mänsklighet står inför. Han placerar in antropocen, den nuvarande epoken, i ett större perspektiv och låter oss förstå hur vi människor utgör en del av den biosfär vi är så beroende av.

Risk att de som inte bryr sig inte lyssnar
Ämnet är självklart viktigt. Och mot slutet ger Folke lyssnarna flera exempel på att utvecklingen kanske trots allt går åt rätt håll. Samtidigt blir tyvärr hela presentationen ett föredrag snarare än ett sommarprat. Det krävs ett visst grundintresse för att ägna en timme eller en och en halv åt de frågor han lyfter. Kanske är det som jag skrev nyligen i ett annat sammanhang att det är 15 procent som bryr sig. Och utmaningen blir ju då att nå de andra. Folke väljer i sitt föredrag att förutsätta att lyssnaren har ett visst intresse för ämnet, annars hade han då och då stannat upp och ifrågasatt sin egen text, ställt just de frågor som vetenskapsförnekare och andra ofta ställer och själv gett plats för den typ av invändningar som är så vanliga i vår tid och som mer eller mindre jämställer tyckande med kunskap.

Synd att han missar att variera tilltalet
Tyvärr känns Folkes sommarprat som en uppläsning av ett manuskript, där det sällan blir pauser för eftertanke eller något oväntat inspel. Det blir aningen monotont och lite professorn som talar till sina studenter. Det är synd, eftersom frågorna är synnerligen relevanta och kunskapsinnehållet självklart mycket viktigt och angeläget. Inte minst detta att utmana etablissemanget och arbeta gränsöverskridande, att tro på sin idé och genomföra den. Tänk bara om någon klok person hade tipsat Folke om att hans budskap behöver paketeras aningen mer dramatiserat, med lite olika tonfall, med smart pausering, en och annan summering, med inskjutna frågor….. Kan det verkligen stämma att…. (och låta frågan hänga i luften ett tag, t.ex.).

Budskapen är oerhört viktiga
Samtidigt. Det Carl Folke beskriver är synnerligen viktigt. Hur de vilda djuren idag bara utgör 6 procent av den levande biomassan. Hur det människotillverkade (cement, asfalt, plaster osv) tillsammans nu väger mer än det naturen producerar. Hur bråttom det är. Och att det finns lösningar i sikte, som även stora företag nu börjar efterfråga. Och att samarbete är vägen framåt, inte att ensam är stark. Jag hoppas att alla förnekare och fördröjare av en omställning till ett resilient samhälle lyssnade på Carl Folke och fick sig en tankeställare.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/carl-folke-sommarpratare-2025

Flyktingfrågan kräver att vi tänker i nya banor

Posted on by
Reply

Keir Starmer, premiärminister som håller till på 10 Downing Street har tagit fram ett förslag som han kallar ”one in – one out”. Detta refereras av Lunchekot (se länktips nedan, cirka 08:30 in i sändningen). Tanken är att för varje ”illegal” flykting som tar sig över den Engelska Kanalen och som skickas tillbaka till Frankrike ska Storbritannien ta emot en asylsökande med sina papper i ordning.

Några åtgärder av britterna
Tanken är att frysa tillgångar för smuggelansvariga, blockera deras inresemöjligheter och den engelska regeringen vill på så sätt komma åt de gäng som tjänar pengar på människors strävan att ta sig till Storbritannien. De som ska släppas in enligt one in-one out-systemet får inte ha försökt att ha tagit sig till Storbritannien förut och ska kunna erbjudas en formellt godkänd väg att söka asyl i landet.

Starmer sätter fingret på problemet
Man kan fråga sig om detta kommer att hjälpa. På ett plan sätter det ljuset på skillnaden mellan ekonomiska flyktingar och de flyktingar som söker skydd efter att ha drabbats av förföljelse och hot i sina hemländer, dvs traditionella asylsökande. Det känns självklart att politiskt förföljda personer ska kunna erbjudas en asylprövning. Samtidigt finns en desperation hos en stor grupp unga flyktingar, som satsar alla sina tillgångar och många gånger riskerar livet för att skaffa sig en framtid. Lösningen borde rimligen finnas någon annanstans.

Vi måste förstå storleksordningen
Som jag nämnde i en tidigare text är det ungefär en miljard människor som lever någorlunda ordnade liv, har ett jobb, kan ta ut semester, har en bostad och en rimlig försörjning. Det innebär att det finns minst fem gånger så många människor på planeten som INTE har de förutsättningarna att leva ett gott liv. Det är den stora orättvisa vi borde försöka ha en lösning på. Hur vi skapar förutsättningar för alla varelser på jorden att leva ett rimligt gott liv. Och givetvis justera de parametrar som går att ändra på, där orättvisorna slår hårdast. Inte för att alla ska flytta hit, eller för att alla ska få försörjning via våra skatter. Men vi behöver strukturer som drar utvecklingen i rätt riktning, inklusive påverkansmöjligheter för att komma åt oligarker, diktaturer och regimer som inte följer FN-stadgan.

En långsiktig jordnära idé
Det behövs en långsiktig inriktning som på en generation eller två skapar förutsättningar för alla att leva ett gott liv. Förmodligen måste detta växa fram som en gräsrotsrörelse, där människor tar ansvar för sig själva och någon mer individ. Då blir det också mer begripligt vad vi måste göra. När den vi samverkar med får ett namn, ett ansikte och en adress. Varje sådan insats skulle kunna klassificeras som skattebefriade bidrag, så att det inte behöver ske med beskattade pengar. Och det finns säkert hundra andra detaljer att reda ut. Men ”one-in och one-ute” är bara en symbolisk idé, Den löser inte grundproblemet med ojämlikheterna och orättvisorna i världen. Det är nog vi själva som måste ta tag i detta. På ett enkelt sätt. Och vi måste naturligtvis samtidigt ta höjd för den nya våg av klimatflyktingar som lär komma till följd av fossillobbyns fördröjning av verklig klimatpolitik.

Länktips, cirka 08:30 in i programmet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ekot-1230-stora-problem-i-tagtrafiken

Freden är viktigare än krigen

Posted on by
Reply

När Sverige sökte medlemskap i NATO gick jag med i Svenska Freds. Det kändes som en naturlig motvikt och en rimligt enkel insats. Om vi inte arbetar för freden får vi aldrig ett samhälle som kan utvecklas i rätt riktning. Freden är liksom fundamentet för allt annat. Att hitta sätt att lösa konflikter och intressemotsättningar utan att gripa till våld och vapen, att sträva efter rimlig rättvisa och stärka de system i samhället som bidrar till stabilitet och samarbete, snarare än till att sortera människor och företeelser utifrån någon vinstparameter, någon maktposition eller annan etikett. Medlemskapet innebär att jag får en tidning lite då och då.

Kärnvapen kan hamna i Sverige
I det senaste numret hittar jag flera läsvärda texter. Flera handlar om kärnvapen, om detta vapen som använts två gånger i aktiv i krigföring och som flera länder sedan dess har skaffat sig. Hiroshima och Nagasaki är för alltid förknippade med USA:s bombningar i augusti 1945. Nu innebär NATO-medlemskapet att vi inte längre kan påverka NATO:s eller USA:s eventuella beslut att använda svensk mark eller hamnar för att placera ut ramper för dessa massförstörelsevapen. Tidöregeringen tyckte inte det var nödvändigt att skriva in ett förbehåll i det svenska avtalet att svensk mark inte får användas för kärnvapen. Norge och Danmark har sedan länge sådana förbehåll, men det ryckte Kristersson på axlarna åt.

En komplicerad situation just nu
I Vita Huset sitter f.n. en president som är oberäknelig, som har stöttat Putins syn på kriget mot Ukraina, som har tvingat NATO:s ledning till pinsamma, fjäskande uttalanden bara för att hålla honom på gott humör. Ingen vet vad som händer om situationen drastiskt skulle förändras. Det pågår samtidigt ett antal konflikter i världen, där Mellanösterns olika fronter ständigt hamnar i fokus. Hur folken där ska kunna samexistera blir allt mer obegripligt, ju längre tiden går. Samtidigt är det viktigt att hoppas på och verka för en fredlig utveckling. Mer vapen, mer krig och mer förödelse gör bara livet svårare för miljoner människor.

De frågor som behöver ställas, t.ex.
En tanke som dyker upp när jag läser i Svenska Freds tidning är att vi borde få de 349 riksdagsledamöterna att bekänna färg. De borde få svara på ett antal grundläggande frågor, som säkerligen kan formuleras bättre än de följande, men som ändå bör kretsa kring det innehåll som jag skissar här.

  1. Om du kan sätta en ungefärlig siffra på begreppen krig respektive fred, hur ser förhållandet ut för dig personligen? Hur mycket kretsar dina tankar kring risken för krig respektive möjligheten till fred? Är det 50/50 eller något annat? Kan du förklara de siffror du anger?
  2. Håller du med om att fredstanken i grunden bygger på ömsesidighet? Och att krig är en logisk yttersta följd av olösta konflikter? Hur viktigt är det, tycker du att lagstiftningen och opinionsbildningen fokuserar på sådant som kan bidra till minskade risker för konflikter på olika plan? Och hur viktig är fredsfrågan för dig personligen? Gradera svaren på de båda frågorna på en skala 1 till 10, där 10 är mycket viktigt.
  3. Hur ser en rättvis utveckling ut enligt dig? Kan du ge tre exempel på den typ av rättvisa som du vill se, nationellt eller internationellt, som du tror kan bidra till en fredlig utveckling?

Vilka är vi?
Just rättvisedelen tror jag är en avgörande fråga för att minska spänningarna i samhället och i världen. Men rättvisa är ett luddigt begrepp, som behöver konkretiseras. Därav den tredje frågan ovan. Och under frågan ligger också, outtalat, frågan om vilka ”vi” är som ska ha del av den rättvisa som beskrivs.

Hur ska vi hantera svaren?
Frågan är vem som ska skicka frågorna till de 349 i Riksdagen. Och vilka slutsatser som kan dras av de svar eller icke-svar som kommer fram. Freden är så pass viktig att vi måste få det offentliga samtalet att handla mer om den än pm dess motsats. Samtidigt som vi självklart behöver säkra upp de funktioner som hjälper oss att försvara oss mot aggression, sabotage och olika sätt att skada samhället.

Länktips: https://www.svenskafreds.se/

En dokumentär om arbetets mening

Posted on by
1

Dokumentären ”After Work” kom 2023 och sändes nyligen på SVT Kunskapskanalen. Filmen är gjord av Erik Gandini och plockar upp frågan om hur vi ser på arbetet inom olika kulturer och samhällen. Det är en mycket tankeväckande film som bjuder på delvis överraskande uppgifter. Men som också manar oss till ett rejält omtag där vi arbetar fram en vettig strategi för hur vi egentligen ska se på arbetet ur ett hållbart samhällsperspektiv och ur ett allmänmänskligt perspektiv. Det är kanske inte 35-timmars arbetsvecka som anställda ska fokusera på? Det kanske är mycket mer generella frågor som behöver hanteras först. Vilken roll spelar arbetet i våra liv? Är lönearbete det enda som räknas? Hur ska vi se på de fenomen som filmen visar upp?

Vad är lycka, vad är ett gott liv?
Filmen innehåller intervjuer och exempel från flera länder, där man har olika syn på arbetet. I Korea är det vanligt med mycket långa arbetsdagar, ibland långt över 12 timmar. En ung kvinna konstaterar lite sorgset att hennes far hellre ägnade tid åt sitt arbete än åt sin familj. Och att pappans argument var för att kunna ge familjen ett gott liv. Frågan blir lite hängande i luften för mig: vad menar vi med ett gott liv?

Märklig sysselsättningspolitik i Kuwait
Vi får också möta en ung man som arbetar i Kuwait. Han får lön men konstaterar samtidigt att han inte har några arbetsuppgifter. Han och några till får hålla till i ett källarplan i en byggnad, där sådana som han får vistas. De har skrivbord och en stol, men inget att göra. Systemet tycks bygga på att officiellt ha noll arbetslöshet och säkerställa att alla, i alla fall män, har ett sammanhang. Men han saknar arbetsuppgifter. En kvinna som har ansiktet täckt blir också intervjuad, hon har en liknande ”anställning” och har haft en enda kortare arbetsuppgift på tre månaders arbete.

NEET lockar många unga italienare
I avsnittet från Italien får vi höra om NEET. Det är namnet på de personer som inte har anställning, inte utbildar sig, inte går på praktik. (Not Employment, Education or Training). Av unga människor i Italien handlar det om storleksordningen 20 procent eller mer som på det här sättet bara lever livets glada dagar, umgås, festar och tar dagen som den kommer. Samtidigt är det ungefär lika många unga i Italien som arbetar i vad som kan betecknas som slavliknande arbeten, med städning och andra arbetet som inte kräver någon utbildning, men där arbetsvillkoren är på gränsen till slavliknande. Och gissningsvis sysselsätter många med utomeuropeisk härkomst.

Vad är orsak och verkan?
Förklaringen i filmen till fenomenet NEET är att många ärver sitt boende och eftersom det föds drygt 1,2 barn per kvinna i Italien finns det ett konstant sug efter arbetskraft, så NEET-ungdomarna oroar sig inte för framtiden. Att det kunde finnas enstaka rikemansbarn som inte bryr sig om att skaffa sig en egen inkomst kunde man tänka sig, men inte att fenomenet var så utbrett. Statistiskt har jag i andra sammanhang också sett att italienska pojkar och män i genomsnitt bor hos sina föräldrar till de är drygt 35 år. Det kan bero på kostnaden för en bostad, men kan ju också förklara att mat och husrum blir mer eller mindre ”gratis” för en stor grupp unga människor. Föds det så få barn för att det inte finns bostäder, eller hur ser sambanden ut? Vill folk ha det så här?

En miljard har anställning
En annan uppgift som virvlar förbi i programmet är att det är cirka en miljard människor som har en anställning. Jag har hört siffran tidigare, men då i innebörden att det är cirka en miljard som kan ta semester. Man kan ju fundera över hur de andra sex miljarderna ordnar sin försörjning och använder sin tid.

Känner bara 15 procent arbetsglädje?
Ett avsnitt handlar också om hur vi generellt ser på vårt arbete. Det hävdas i programmet att det är cirka 15 procent som är engagerade i sitt arbete, som känner det vi för enkelhetens skull kan kalla arbetsglädje och motivation. Resten känner sig oengagerade och det finns också en betydande grupp som är aktivt oengagerade, som på olika sätt uttrycket sitt missnöje och sin frustration över hur arbetet ser ut, hur lite uppskattning de får och vilka dåliga chefer de har osv. Med en koppling till hur MAGA-rörelsen har vuxit fram i USA kan man lätt tänka sig att kärnan i den gruppen utgörs just av frustrerade människor som ser sig orättvist behandlade.

Robotar och AI tar över
Filmen är lång och en del handlar om den automatisering som vi ser ta allt större plats. Robotar tar över montering, kommer allt oftare in i logistikplanerngen och kommer förmodligen kunna överta en hel del av de arbeten som idag sysselsätter många. Automatiserad transittrafik är inte långt borta, för att nämna ett exempel. Självscanning i kassor är redan vardag. Lite grand blir det som när det manuella arbetet på åkrarna mekaniserades. Vilket ju samtidigt väcker frågor om vad människor ska arbeta med om maskinerna och AI ska ta över rutinarbeten. Det är ju inte enbart en fråga om sysselsättning för meningsfullhet, det handlar ju om ekonomisk försörjning och om skattesystemets relevans. Och de stora aktörerna ser ju ekonomiska vinster, när de slipper anställa personal. Elon Musk och Jeff Bezos vimlar förbi i några klipp. Vem ska tjäna pengar på att arbetet ändrar karaktär?

Fungerar medborgarlön?
En fråga dyker upp lite då och då i filmen: Skulle det fungera med medborgarlön? Dvs kan man få en grundförsörjning av samhället utan krav på motprestation? Och vad skulle du göra då? Om du fick tid att göra vad du vill. Filmen ger inga tydliga svar, men tanken som väcks blir naturlig: Hur använder vi vår tid på jorden och varför? Och varför ser det så olika ut för olika människor?

Jag känner en lust att se filmen en gång till. Den väcker så många frågor.

Länktips: https://webb-tv.nu/after-work-streama-svt-play/

Länktips: En intervju med Erik Gandini