Category Archives: Människan i hållbarheten

Individens relation till hållbarheten.

Marknaden, orättvisorna och vart vi är på väg

Posted on by
Reply

Det är besvärande hur den ekonomiska ojämlikheten slår. I en pedagogiskt upplagd film redovisas hur livet kan se ut för fyra olika inkomstgrupper. (Se länktips nedan). Vi har kanske inte riktigt lika stora klyftor i Sverige, eftersom vi har offentligt finansierad sjukvård, kollektivtrafik och utbildning. Men vi är på god väg att skapa samma inkomstgap mellan olika människor, skillnader som kan bli förödande på flera sätt.

Alla vinner på jämnare ekonomisk fördelning
Inslaget visar hur olika inkomstgrupper klarar sin dagliga ekonomi. Och vilka skillnader som uppstår i levnadsvillkor, möjligheter att söka upp sjukvård och att hantera oväntade kostnader. Vitsen med en skattefinansierad och icke-vinstdriven välfärd blir väldigt tydlig. Alla vinner på att flertalet lever ett gott liv. Även den som driver en egen firma eller har ett eget företag vinner på att det finns ett stort antal kunder som kan välja den tjänster eller produkt som erbjuds. Det går inte att driva ett hotell om det bara är en person som kan bo i det. Vitsen med att många kan bo på ett hotell skapar förutsättningar för en jämn beläggning och jämna inkomster. Även hotellägaren vinner på att de ekonomiska skillnaderna är små. Och när många har en inkomst som går att beskatta vinner även staten på detta och kan bokföra intäkter som skapar möjlighet att investera i bättre järnvägar, vägar, infrastruktur, skolor osv. Den amerikanska drömmen har blivit en mardröm.

Varnande exempel
Klyftorna i samhället skapar motsättningar och en berättigad känsla av orättvisa, som många sämre lottade kan känna. Särskilt i USA, där en stor del av välfärden ännu inte finansieras av skattemedel. Sjukvård, utbildning, kollektivtrafik, omsorg och stödfunktioner ingår inte på samma sätt som hos oss i vad som samhället finansierar. Det blir ett varnande exempel hur det kan gå om vi släpper marknadskrafterna fria på fel sätt.

Det sorterande samhället stänger dörrar
När nu ett par generationer unga stängts ute från gymnasieutbildning i Sverige, bara genom att de inte fått godkänt i något ämne så blir dessa unga personer heller inte så attraktiva för arbetsgivare. Vilket i sin tur leder till slutsatsen att det bara finns en brottslig väg att tjäna pengar. Sorteringen av unga personer leder till en växande grupp, som bara ser en möjlighet att tjäna pengar på ett olagligt sätt. Droghandel och andra verksamheter frodas och samhället tyngs ner av kostsamma insatser för att ”komma åt brottsligheten”. Samtidigt som det är det dysfunktionella samhället som har skapat det problem som nu behöver hanteras.

Orättvist att vara en förlorare?
Marknadsekonomin gillar uppdelningen i vinnare och förlorare. Särskilt vill man lyfta vinnarna och locka människor att bli en vinnare. Men hur ska samhället hantera alla förlorare? Dessa känner sig säkert ofta orättvist behandlade, de ser hur nyanlända tar för sig, kanske för att de är entreprenöriella. Flyr man från ett avlägset land är man antagligen väldigt kapabel och ser möjligheter hellre än hot. Man agerar. Nyanlända som lyckas blir på så sätt tydliga symboler för det egna misslyckandet. Att då erkänna sina egna tillkortakommanden kan vara svårt. Hellre då klaga på de nyanlända, att de inte förtjänar att vara här.

Antalet fattiga har dubblerats på kort tid
När nu den statliga förvaltningen i USA har stängt, eftersom kongressen inte är igång, riskerar 42 miljoner amerikaner att bli utan sina matkuponger. 42 miljoner fattiga i USA, som nu lämnas därhän i världens rikaste land. I Sverige har vi enligt uppgift från SCB mellan 600 000 och 700 000 fattiga, personer som har svårt att klara vardagsekonomin. (Se länktips nedan). Av dessa är säkerligen många pensionärer, som inte fått ut full pension. I välfärdslandet Sverige men så många skyddsnät borde det inte förekomma.

Vi behöver en buffert som bygger på tillit
Vi behöver en ekonomiskt buffert i samhället, en buffert för de katastrofer som säkerligen kommer. Om inte i form av förödande klimatrelaterade katastrofer som nu senast i Västernorrland med förstörda vägar så kommer sannolikt bränder, torka, vattenbrist och allehanda jordskred drabba samhället. Och då behöver vi vara rustade, mentalt, kompetensmässigt och ekonomiskt och med fungerande lokala nätverk, som bygger på tillit.

Utredning missar civilsamhällets roll
Tidöregeringen har låtit en utredning gå på remiss, där remisstiden går ut 31 oktober. Utredningen har numret 2025:68 och handlar om civilförsvaret mot bakgrund av att vi behöver kapacitet att reparera trasiga broar, vägar, infrastruktur osv i händelse av olyckor eller angrepp. Utredningen landar i att de stora byggbolagen ska ha avtal med kommuner och myndigheter så att de är beredda att snabbt återställa det som skadats. (Denna beredskap kommer naturligt med en prislapp, som påminner om hur näringslivet dränerar skolsektorn på offentliga medel).

Civilsamhället ska tydligen dräneras på resurser tycker Tidö
Utredningen missar helt hur viktigt civilsamhället är, kompetensen på lokal nivå och hur denna resurs är kopplad till studieförbund och andra utbildningsresurser, och hur föreningslivet, aktiva seniorer och andra utgör en ovärderlig resurs när katastrofen inträffar. Istället raserar Tidögänget civilsamhällets blodådra i form av stöd till lokal utbildning. Och i ett inspel nyligen från Timbro planerar man att gå ännu längre och ta bort Allmänna Arvsfonden, som mängder av föreningar har nytta av för att kunna bedriva verksamhet. Samhällets skyddsnät ska tydligen raseras för att Marknaden och Tidögänget ska vara nöjda. Och man utgår troligen från att ingen ska begripa helheten.

Länktips: https://www.facebook.com/JohnnyHarrisVox/videos/480150218202863/?fs=e&fs=e

Länktips: Så många lever i fattigdom i Sverige https://tidningensyre.se/2024/18-oktober-2024/okningen-over-en-halv-miljon-svenskar-ar-fattiga/

Länktips: SOU 22025:68 : https://www.regeringen.se/remisser/2025/07/remiss-av-sou-202568-nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap–for-okad-forsorjningsberedskap/

Länktips: Timbro och allmänna Arvsfonden m m: https://timbro.se/allmant/tido2/

Läsning: Mattias Goldmann: Klimatsynda!

Posted on by
Reply

Klimatfrågan har varit i fokus ganska länge nu. I alla fall i drygt 30 år sedan FN:s Rio-möte 1992. Och när Al Gore fick genomslag för sina tankar 2006 trodde nog många att världen skulle besinna sig och vägen mot ett minskat självskadebeteende ur mänsklighetens perspektiv var näst intill självklar. Två decennier senare och efter att två gånger kunnat se hur Trump blivit president i det land som borde gå före i omställningen är det lätt att tappa hoppet. Hur ska vi egentligen agera för att få till den förändring som är nödvändig?

Mycket har hänt
Jag missade utgivningen när den kom år 2020, Mattias Goldmanns bok ”Klimatsynda!”. Desto intressantare att läsa den nu med fem års fördröjning. Det hinner hända väldigt mycket på fem år, som av förklarliga skäl inte nämns i Goldmanns bok, men som man som läsare knyter an till. Det gör att bäst-före-datum blir ganska tydligt för argumenterande böcker, när det som diskuteras är en del av det pågående politiska och opinionsmässiga flödet. Tydligast framstår naturligtvis Putins krig mot Ukraina, Tidöregeringens totala kapitulation inför SD-linjerna i klimat- och rättvisefrågorna och hur Tidögänget lyckades göra klimatfrågan till en fråga om kärnkraft i valet 2022.

Ett intressant upplägg
Men om man bortser från att vissa händelser inte nämns i boken fungerar upplägget förvånansvärt bra. Goldmann utgår från de sju dödssynderna och ger tydliga exempel på hur var och en av dessa dödssynder kan göras till en positiv hävstång i klimatarbetet. Högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja, alla är de förhållningssätt som kan användas på ett konstruktivt sätt, menar Goldmann och lägger ut texten på ett övertygande och lättläst sätt. Naturligtvis känns en del av tankarna lättare att omsätta i praktiskt handlande än andra, men upplägget känns inte världsfrånvänt eller överanalyserat. Det finns en kärna av sanning i varje kapitel.

Fördjupande diskussion
På ett sätt blir boken ett slags diskussionsunderlag för en studiecirkel kring vad det egentligen innebär att vara människa. Hur navigerar vi i våra liv mellan egoism, egennytta, altruism och givmildhet? Vad är rimligt att se som rättvist och lagom i fråga om livsvillkor och livskvalitet? Och vilka är det som ska räknas till detta ”vi” som vi gärna söker oss till? Är det familjen, våra barn, barnbarn, släktingar och alla kommande generationer? Är det vänner och bekanta, är vi:et definierat av andra kriterier och i så fall vilka och varför? Boken öppnar egentligen upp för en fördjupande uppföljare om rollfördelning, ansvar, personliga vägval och vad vi egentligen strävar efter och varför. Särskilt i dessa tider, när sociala medier tar allt större plats och fakta delvis ersätts av åsikter, även på ministernivå….

Klimatet klöser vi ”på köpet”…
Den klimatargumentation i boken som för mig känns tydligast är att de som vill ”rädda världen” och känner att de vill övertyga andra om hur rätt de har behöver tänka om. Det är inte flygskam eller skuldbeläggning som får folk att byta åsikt. Det är helt andra mekanismer som kan förändra värderingar och beteenden. Klimatfrågan ska lösas som en konsekvens av de val som görs på olika nivåer, inte som huvudmotiv. Världen ska bli mer rättvis och bättre, livet bli enklare och ge mer utrymme för vars och ens drömmar och ambitioner. Förändringarna ska dessutom resultera i att vi hanterar klimatproblematiken, miljöbelastningen och hantera de gränsdragningsproblem Johan Rockström brukar beskriva som ”Planetary boundaries”. (Och där vi just nu överskrider sju av nio gränsvärden som forskarna satt upp!)

Minska konfliktytorna
Det är det som döljer sig bakom de sju dödssyndernas perspektiv så som jag tolkar boken. Och som jag också tror är en pragmatisk väg att gå. De krafter i samhället som ser klimatet som en stridsfråga vill inte ha enighet och vill ha kvar klimatet som en lämplig stridsfråga för att mobilisera sympatisörer och nejsägare, Greta-hatare och i bästa Trump-stil införa mer av ett auktoritärt styre. Den möjligheten till konflikt runt klimatet ska vi som vill något annat göra allt vi kan för att begränsa.

Marknaden löser inte detta
Marknaden löser inte problemen, eftersom marknaden hela tiden splittrar upp människor i vinnare och förlorare. Det förmögenhetskoncentrationen leder till skapar mer problem än den löser. Fler och fler inser att de inte vinner på att lockas in i det ekonomiska spel, som till slut bara gynnar ett fåtal superrika och missgynnar flertalet som ser sin framtid som något ouppnåbart.

Motverka polariseringen
En av de frågor som blir allra viktigast att hantera framgent är vilka det är som är ”vi”. De krafter i samhället som dels vill bagatellisera hotet från klimatförändringarna, dels gör vad de kan för att spela på människors egoism och rädsla för förändringar brukar också betona hur orättvist det är att ”de andra” gynnas på ”vår” bekostnad. Flyktingar och människor från andra kulturer hamnar ofta i fokus i den argumentationen. Som om människors status, förmåner och värde ska villkoras av någon etnisk sortering. Polarisering och vi-och-dom-uppdelning är ett sätt för dessa krafter att upprätthålla indignationen och ilskan över åtgärder som de inte vill se förverkligade. Och då passar det utmärkt för dem att sprida fördomar, blockera faktaspridning och svämma över sociala medier med diverse rykten, hat och hot. Ungefär som de lyckades ”få bort” sanningssägare som Erika Bjerström från SVT. (Se länktips nedan). Allt hänger ihop.

Det gäller att nå den tysta majoriteten
Om 3,5 procent av befolkningen tydligt markerar sin ståndpunkt händer det något, fångade jag upp i min bevakning av utvecklingen i USA. 7 miljoner amerikaner deltog i ”No Kings”-demonstrationerna på 2600 platser i den helg som gick. Om 13 miljoner deltar blir de tillräckligt många för att på allvar bli en förändringskraft enligt den teorin. För det finns en tyst majoritet som noterar det som sker, men som inte själva agerar. Det är denna tysta majoritet som det gäller att vinna.

Testa om han har rätt!
Ett sätt skulle kunna vara att starta bokcirklar eller diskussionsgrupper som träffas sju gånger för att under varje träff diskutera en av sju dödssynderna enligt Goldmanns upplägg. Förlaget tipsar om en studiehandledning, som skulle kunna vara till hjälp, se länktips nedan. Hur kan vi tänka och agera om vi vill få något att hända? Stämmer det att de olika dödssynderna skulle kunna vara hävstänger för den förändring vi vill se? Det vore intressant att testa om han har rätt.

Länktips: https://volanteshop.com/bok/klimatsynda/

Länktips: https://christerowe.se/2025/10/nr1246-lasning-erika-bjerstrom-demokratin-dor-i-hettan/

Hemmet är den farligaste platsen

Posted on by
Reply

Jag bor i en bostadsförening i Göteborg som nyligen ordnade en informationskväll kring brandfrågor. Hur kan man förhindra bränder och hur ska man agera när det brinner? Det är väldigt vanligt med bränder i bostäder och många av bränderna hade troligen kunnat undvikas. Brandförsvaret i Storgöteborg inkluderar Göteborg och flera kranskommuner och det finns dygnet-runt-bemannade brandstationer, RiB-stationer som står i beredskap och så finns det frivilliga brandkårer. En del av det vi fick lära oss under informationsträffen har betydelse för hur vi kan agera på andra områden.

Stäng dörren – men vad gör man om dörren är borta?
En åtgärd som nämndes när branden fått fäste är att försöka få den syrefri. Lägga lock på kastrullen, lägga en brandfilt över härden och stänga dörren för att sluta inne branden nämndes. Men vad gör man om alla lägenheter har ”öppen planlösning”? Det är säkert billigare att inte sätta upp mellanväggar, dörrar osv och det kan ge en stor känsla av frihet att kunna möblera lite som man vill. Men många bränder startar i kök och i sovrum. Och har man ingen dörr att stänga om det rum som det brinner försvinner en möjlighet att begränsa elden. Det borde kanske vägas in lite tydligare när det är de fria ytorna som eftersträvas.

Omsorgspersonalen behöver vara på tårna
Väldigt många bränder har en koppling till rökning, ibland med rökning i kombination med alkohol eller droger. Men det kan också vara cigarettaska som faller ner i kläderna och orsakar en brand. Förutom att vi generellt behöver minska rökningen av hälsoskäl finns det en säkerhetsfaktor som inte ska tappas bort. Hemtjänstpersonal och andra som sköter om äldre rökare behöver vara medvetna om problematiken och påminna rökarna om hur noga det är att glöd och aska inte hamnar på fel ställe. Finns det dessutom en risk för glömska behöver äldre också ha ett lämpligt system för att förhindra brand vid spisen. Att glömma en platta eller att somna när man just satt något på spisen kan bli förödande. Omsorgspersonal behöver förstå hur de ska agera när det kan handla om att förebygga olyckor och föreslå installation av utrustning som kan detektera rök vid spisen och även spraya över en pågående brand, alternativt föreslå en timer på spisen. Men en timer kan tyvärr också innebära att förloppet pågår under lång tid innan plattan stängs av.

Hemmet är den farligaste platsen
Att detta är allvarligt framgick av den statistik vi fick ta del av.

Mellan 15 och 20 utryckningar per dag…

Och när det gäller olika anledningar till dödsbränder fick vi följande statistik att ta del av:

Vid var fjärde dödsbrand är orsaken oklar

Texten är liten i bilden ovan. Men det står att 30 procent av dödsbränder inträffar i vardagsrum eller sovrum, och den drabbade är ofta en äldre man som rökt. 17 procent av dödsfallen inträffar dagtid och handlar ofta om kläder som fattar eld. 19 procent av dödsfallen relateras till tekniska fel, ofta i villor och man avlider av rökgasförgiftning. 8 procent dör av bränder som startat i köket, 7 procent är anlagda bränder (här ingår suicid) medan 25 procent saknar uppgift om brandorsak.

Återkommande information
Att så många dör i hemmet borde leda till mer information och återkommande uppföljning så att riskerna minimeras. Var och en behöver ha koll på brandvarnare, brandfilt, pulversläckare och annat som kan vara till hjälp för att bromsa förloppen. Tidsfaktorn är synnerligen avgörande, fick vi lära oss. Och rökgaserna gör att det är klokt att krypa längs golvet. Vi måste hjälpas åt att minska riskerna, inte minst fick vi veta att det är förbjudet och farligt att ha brännbara föremål i trapphus. Då är det bra att påminna grannarna om vad som gäller.

Vi har många batterier i vår vardag
Ett tillkommande problem är de mängder av batterier som tillkommit och som vi kanske inte tänker på hur farliga de kan vara om de skadats. Vi har mängder av batterier i vår närhet. Under informationsträffen fick vi veta att det säkraste är att inte ladda batterierna på natten. Ladda på dagtid var budskapet och lämna inte datorn i soffan. Datorn blir varm och behöver kylning.

Låt inte Kevin ha dött i onödan

Posted on by
Reply

”Ska bara…” Hur ofta tänker vi inte så? Och ägnar något ögonblick åt en sak som vi tror att vi snart kan fixa. Vi har en idé och undersöker den, vi öppnar en apparat, eller skruvar på något, undersöker. Ska bara… I den artikel som jag länkar till här nedan beskrivs hur 25-årige Kevin bara skulle kolla en sak. Det blev det sista han gjorde.

Vad är det för säkerhetskultur som råder?
Förutom att det är totalt orimligt att någon ska behöva riskera livet på jobbet så sätter Kevins öde fingret på något mer strukturellt. Hur ska samhället och myndigheter göra rimliga avvägningar mellan individens säkerhet och kostnader på samhällsnivå? Alla förstår att tågen måste gå, men till vilket pris? Vilken säkerhetskultur är det som råder? Man kommer att tänka på olika byggprojekt, där ingen till slut vet vem som är ansvarig för vad när kedjorna av upphandlande bolag ska redogöra för vem som de facto stod på jobben och kanske drabbades av en olycka.

Varför inte en drönare?
När det gäller tågrälsen borde det kunna vara en delrutin att de som befinner sig i spårområdet har en drönare som följeslagare, en drönare med uppgift att identifiera tåg och att varna akustiskt eller via ett pip i en telefon. Drönaren skulle ju kunna flyga på lagom höjd och på så sätt identifiera tåg på ganska stora avstånd.

Säkerhetstänket är inte det som prioriteras
Oskicket att ta in personal utan erfarenhet av vissa arbetsmoment behöver stramas upp. Det går inte att ha personal ute i farliga områden, personal som inte förstår riskerna fullt ut. Som uppenbarligen Kevin. Han skulle väl bara…. Det måste finnas chefer som bryr sig, det måste finnas rutiner som följs upp. Hjälm och väst hjälper inte om du inte förstår sammanhanget eller de risker som finns. Säkerhetstänket är kanske inte det som ”går hem” under fikarasten, där arbetslaget samlas. Det är kanske ”omanligt” att bry sig på det sättet om rutiner, vad vet jag. Men jag vet att det finns arbetsplatser där det slarvas med säkerheten. Och där det blir förlöjligat om någon påtalar brister.

Varför inte en tyst minut?
Det ska inte behöva dö en Kevin till på våra järnvägsspår. Alla arbetslag borde påminnas om detta. Då och då. Kanske genom en tyst minut. Så att det blir konkret.

Länktips: https://arbetet.se/2025/10/15/darfor-dog-kevin-25-trafikverkets-dubbelspel-om-livsfaran-pa-svenska-jarnvagar/?utm_medium=email&utm_source=Ungapped&utm_campaign=Trafikverkets+dubbelspel+om+livsfaran+p%c3%a5+svenska+j%c3%a4rnv%c3%a4gar+

Läsning: Erika Bjerström: Demokratin dör i hettan

Posted on by
2

Erika Bjerström har skrivit en viktig bok som heter Demokratin dör i hettan. Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, eftersom hon så tydligt tar tag i flera av vår tids ödesfrågor, klimatet och demokratins roll. Ett stort antal exempel från alla hennes reportageresor finns med, samtidigt som vi som läsare får en inblick i hur det redaktionella arbetet kan bedrivas. Och allt detta samtidigt som hon återkommer till beskrivningar hur hon själv påverkades som person och i sitt yrke av de drev som hennes rapportering orsakade. På så sätt blir det en bok som kan läsas med flera glasögon på en gång. Beroende på vilken samhällssyn man har kan man förfäras eller glädjas åt det hon skriver. Gladast kan de krafter vara som får bekräftat att deras taktik tycks fungera. Hat, hot och lögner i stora doser, med ekonomisk uppbackning från fossilindustrin, fungerar. Mest oroade kan vi andra vara, som tvingas inse hur svårt sanningen har att göra sig hörd.

Kan man beskriva en kris på ett neutralt sätt?
Åsa Wikforss inleder boken med ett förord som slår an en ton. Det här är viktigt på flera sätt. För vår förståelse vilken utveckling vi befinner oss i och för vilka krafter som utmanar det samhälle vi har. När Erika tar vid får vi en tydlig bild av hur en skicklig journalist arbetar för att knåda ihop reportage, bilder och kommentarer till något som SVT kan sända och som kan intressera den svenska publiken. Men vi får också en inblick i hur svårt det kan vara. Hur beskriver man något krisartat på ett ”neutralt” sätt? Kan man vara ”neutral” i beskrivningen av klimatfrågan? Går det att förhålla sig neutral mellan sanning och lögn?

Fragmentisering och klickjakt passar dåligt för svåra frågor
Vi får också en initierad redovisning av hur nyhetsvärdering numera sker utifrån klick och genomslag på ett mycket fragmentiserat sätt, vilket naturligtvis missgynnar komplexa frågor som kräver bakgrundsförståelse och sammanhang för att kunna återges på ett rimligt sätt. Klimatfrågan bleknar bort när pandemin passerat och när sociala plattformar tar allt större plats i våra liv. Fridays for Future samlar inte hundratusentals följare på gatorna längre. Och kravet från redaktionen att alltid visa upp något positivt blir komplicerat. Som att en cancersjuk person måste beskrivas med något positivt i ett reportage.

Vem ska ordna ramverket?
Våra demokratiska politiska partier försöker vinna väljare i parlamentsval och en svårighet är naturligtvis att paketera åtgärder för att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte uppfattas som negativt på det personliga planet. En metod som Erika beskriver och som testats på lite olika sätt i några länder är att låta medborgarråd prata ihop sig om gemensamma åtgärder. Då blir, visar forskningen, åtgärderna både mer långtgående och mer präglade av rättvis fördelning än när politiker försöker få gehör för förslag. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi förhåller oss till trafikregler. Det är inte individen som sätter upp reglerna för hur vi navigerar och agerar i trafiken. Det är ”någon annan” eller en ”myndighet”. Och på ett liknande sätt förväntar sig nog många i allmänheten att klimatfrågan ska ingå i ett större ramverk och inte vara en fråga för varje individ att lösa.

Flera lärorika exempel
Erikas bok innehåller också flera exempel från omvärlden och hur vi kanske ofta har fel bild av hur utvecklingen ser ut i t ex Afrika. Att de kvinnor som sitter och handarbetar i Kenya säljer sina varor inte på den lokala torgmarknaden utan i Paris, genom att ha kontakt via sin mobiltelefon. Ljusglimtar och lite hoppfullhet dyker upp då och då i boken.

Demokratin kan snabbt monteras ner
Men allvaret och oron dominerar, särskilt med tanke på hur snabbt och effektivt demokratin kan monteras ner och hur dessa processer tycks gå hand i hand med klimatförnekelse och en strukturell egoism.

Botemedel mot hat och hot
Det ständiga hatet och hoten på internet, som ju också ibland leder till handgripligheter, måste vi hitta botemedel mot. Det kan inte få vara så att sanningen tystas för att lögnerna bärs fram av destruktiva antidemokrater. Var och en har numera möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som inte fanns tidigare. Med denna möjlighet borde också följa ett ansvar att faktiskt föregå med gott exempel. Yttrandefriheten borde speglas i en skyldighet att bete sig på ett värdigt och respekttfullt sätt.

Debatt, kött och fakta

Posted on by
Reply

Den 12 oktober hade SVT en partiledardebatt. Det är sällan som någon av företrädarna lyckas säga något som en politiskt intresserad allmänhet inte har hört förut eller känner igen som argumentation. Den stora risken de åtta företrädarna tar är väl att de gör bort sig när de spontant och utan manus ska begripliggöra sin politik. De av företrädarna som har varit med ett tag inser också att det är publiken i TV-sofforna som är målgruppen. Att det inte nödvändigtvis är motståndarna i studion som det gäller att vinna argumentationen mot, utan att det handlar om att få TV-publiken att förstå vad man vill få sagt.

Vad är reklam, vad är samhällsinformation?
En del av SVT-debatten utgjordes av korta minidebatter i debatten. Parvis fick företrädarna debattera ett oväntat ämne under par minuter. Åkesson och Helldén möttes kring frågan om politiken ska verka för att vi ska äta mer vegetariskt för hälsan och klimatets skull. Föga förvånande tyckte Åkesson att det inte var rimligt att staten ska lägga sig vad folk äter. Och nämnde ett gammalt exempel från 70-talet då folk fick lära sig att 6 äta till 8 skivor bröd om dagen, ett exempel han menade illustrerar hur rekommendationerna varierar över tid. Men det exempel han nämnde var en av de mest framgångsrika reklamkampanjerna på sin tid. Och som formulerades på ett sätt som uppenbarligen bet sig fast. Det var inte information från Socialstyrelsen, Det var branschen som betalade. Åkesson bekräftar därmed indirekt hur lätt det är blanda ihop reklam och samhällsinformation.

När fakta inte blir vägledande hamnar vi nära propagandan
Högerpartierna har generellt svårt att ta till sig forskning och faktabaserad kunskap. I SvD skrev sju professorer om hur selektivt regeringen tar till sig kunskap. (Se länktips nedan där artikeln just nu ligger öppen). Och sitt eget vetenskapliga råd avfärdade klimatministern som en åsikt. När tyckande jämställs med fakta hamnar vi snart på ett sluttande plan.

Köttkonsumtionen måste minska av flera skäl
SD-profilen Tobias Andersson, som sitter ordförande i Näringslivsutskottet i Riksdagen tog i ordentligt när han utan vetenskapligt belägg kopplade ihop ett minskat köttintag med ”risken” att bli mer feminin. (Se länktips nedan). Ur hälsosynpunkt skriver Livsmedelsverket att det är bra att ”dra ner på köttet, särskilt på charkprodukter som korv, skinka och bacon.  Genom att äta mindre rött kött och chark minskar risken för cancer i tjock- och ändtarmen. Vårt råd är att äta inte äta mer än 350 gram.” Ur miljö- och klimatsynpunkt är det ännu viktigare att dra ner på köttätandet. Naturskyddsföreningen visar på sin hemsida att vi i Sverige har ökat vår köttkonsumtion 27 procent på 30 år, vilket innebär att en tredjedel av hushållens klimatpåverkan idag kommer från maten.

Livsstil och livslängd hänger ihop
En ökad köttkonsumtion ökar risken för cancer framför allt i tjocktarmen. Det är som med rökning, som ju ökar risken för bl a lungcancer. I Göteborg har man ju också sett att olika livsstilsfaktorer påverkar livslängden beroende på var man bor. Det kan skilja sju år i förväntad livslängd på att bo i ”fel” stadsdel. Men det bryr sig naturligtvis inte politiker som SD-Andersson om. Om man vore lagd åt det hållet man ju kunna tipsa honom om andra sätt att förkorta livet. Att köra bil utan säkerhetsbälte, MC utan hjälm, och chansa med blankslitna däck när det är halt är andra tips, liksom att ständigt köra lite fortare än hastighetsbegränsningar och omständigheter egentligen säger. Att krocka med en älg i 80 på en 70-väg i skymningen är väl ett rimligt risktagande för den som har bråttom…. Men nu är jag inte den som rekommenderar SD-Andersson att hitta fler sätt att förkorta sitt liv. Bättre vore om han lärde sig att alla vinner på att lita på det forskning och ett sunt omdöme visar. Men då faller ju samtidigt populismen ihop som det korthus det är. Det är ju därför SD så energiskt skär ner på all folkbildning, studieförbund och gör vad de kan för att begränsa Public Service. Och finansierar trollfabriker. Med Tidöregeringens goda minne.

Länktips: SvD-artikel i oktober 2025: https://www.svd.se/a/kwAXEQ/energiministern-ignorerar-forskningen-skriver-forskare

Länktips: Om Tobias Anderssons utspel om kött: https://omni.se/sd-ledamot-mindre-kott-far-folk-att-rosta-vanster/a/zAdOXw

Varför denna ilska?

Posted on by
1

Frågan är om all denna ilska som väller fram på sociala medier tyder på att hon har rätt eller har fel. Högerprofiler som Joakim Lamotte argumenterar för att Greta Thunberg ska hållas i förvar i Israel efter att hon gripits på internationellt vatten. Detta efter att hon deltagit i en medialt motiverad konvoj för att uppmärksamma på den orimliga situation som två miljoner civila Gaza-bor befinner sig i. Andra mindre kända profiler spyr över Greta som om hon orsakat dem någon personlig förlust, lurat dem på pengar eller något liknande. Hatet är återkommande och påtagligt.

Har Greta rätt eller har hon fel?
Så när dessa medelålders och äldre män vräker ur sig sin ilska mot Greta Thunberg, gör de det för att hon har fel i sin inställning? Eller gör de det för att hon har rätt? För att hon inte har vett att hålla tyst, att hon rubbar den världsordning som bygger på att några alltid har företräde när det gäller att formulera vad som ska diskuteras och vilka ståndpunkter som är ”korrekta”? Är hon en ung kvinna som trotsar den rådande hierarkin bara genom att ta plats på den mediala scenen? Det stör antagligen dessa tyckare när hon får tillträde till FN:s generalsekreterare och alla de rum, där normalt bara världsledare ses för att bekräfta varandras status.

Gigantiska skygglappar
Det är något som inte stämmer när vuxna män inte har vett att behärska sig och helt enkelt lyssna på vad Greta Thunberg har att förmedla. Vad förlorar dessa män på att vidga sin bild av hur världen ser ut? Att klimatet är en ödesfråga och att organiserat mänskligt lidande orsakat av andra människor är ett brott mot alla principer det internationella samfundet satt upp. Vad är det de vuxna, hatande männen tror att de förlorar på att ge Greta rätt? Är det tolkningsföreträdet? Att det kan komma en ung tjej och säga saker som inte passar in i den världsbild med gigantiska skygglappar männen har skapat åt sig själva? Vågar de inte erkänna att Gretas synpunkter kan vara rätt? Vad är det de förlorar i så fall? Och eftersom de inte hittar några sakskäl att använda blir det budbäraren, Greta, som blir måltavlan. Det är klassiskt. Höj tonläget och angrip individen.

Och sedan, då?
Det jag undrar ibland är om dessa hatande medelålders män inte har barn eller barnbarn som de vill ska kunna leva ett gott liv. Om vi saboterar planetens klimat, den biologiska mångfalden och de rimliga mänskliga rättigheter vi enats om återstår ju bara en allas kamp mot alla, när resurserna sinar, när oväder och jordskred slår sönder våra samhällen och ingen längre kan lita på att framtiden blir bättre än gårdagen. Den egoism som många ger uttryck för leder ju tyvärr till mer våld, mer övervåld och mindre av solidaritet och samarbete. Är det den världen de hatande männen strävar efter? Där makten bygger på våldspotential och alla framsteg som gjorts sedan franska revolutionen sätts på paus?

De känslostyrda medierna förstärker utvecklingen
I kulisserna är det dessutom algoritmerna bakom de ”sociala” plattformarna som styr vad vi får ta del av och hur vi väljer att sortera information. Indignation, upprördhet och ilska är troligen lättare att sortera på än nöjdhet och glädje. De känslostyrda medierna förstärker motsättningar och upprördhet och medmänsklighet nedvärderas. Orättvisorna förstärks av det rådande systemet och de miljardärer som surfar på symbiosen mellan konsumtion, åsiktsförmedling och känslostyrt agerande blir bara rikare. Detta medan en majoritet av världens befolkning inte kan eller inte vill förändra hur världen styrs. Eventuellt hänger det samman med okunskap. Den som inte har kunskap saknar ju också de verktyg som behövs för att ändra på något, förutom att det blir otydligt vad som behöver göras.

Ingen kan blunda och låtsas att allt är OK
Slutsatsen blir att var och en får försöka göra sin del av det man vill att framtiden ska innebära. Vi har alla ett val.

Kvalitet istället för vinstjakt i boendet

Posted on by
Reply

”Att vårda och använda byggnader i stället för att riva och bygga nytt handlar inte bara om att förändra invanda arbetssätt och konsumtionsmönster. Det handlar också om att förstå platsers betydelse för kontinuitet, gemenskap och motståndskraft i staden. ”

Jag läser de här raderna i en inbjudan till ett webbinarium som anordnas av CMB, som är ett kunskapsnav för samhällsbyggare knutet till Chalmers. På olika sätt vänder och vrider forskningen och även de som arbetar praktiskt med samhällsbyggnad på perspektiven i strävan efter det som kan kallas hållbart och som kan bromsa klimatpåverkan, minska resursslöseriet och skapa en mer långsiktig byggnation. Platsens betydelse var det jag fastnade för.

Varför trivs vi på en viss plats?
Att platsen har stor betydelse för hur vi trivs, hur vi mår, vem vi umgås med och vad vi ägnar vår tid åt är ännu tydligare på landsbygden. Organisationen Hela Sverige Ska Leva deltog under 2-3 oktober på konferensen i Borås som handlade om Idéburet och socialt byggande och som samlade ett par hundra deltagare. Det blev väldigt tydligt under den konferensen att platsen vi väljer att bo och verka på är avgörande för livskvaliteten och för de processer som kan drivas. Otaliga exempel på initiativ presenterades under konferensen och som en röd tråd löpte just detta med platsens betydelse.

Civilsamhället behöver ta plats
Där stod ett kommunalt fastighetsbolag och berättade om det boende för 70-plussare man just ställt i ordning i Fristad och där man månat om platsens kvaliteter. Där passerade otaliga projektexempel revy, både internationella och svenska, som på olika sätt tagit till vara platsens kvaliteter och skapat boende- och livsmiljöer som har förutsättningar att bli uppskattade under lång tid. Civilsamhällets roll i samhällsutvecklingen blev tydliggjord. Det är på sätt och vis både enklare och svårare för civilsamhället att kanalisera människors drömmar och få dem förverkligade. Enklare för att var och en kan komma till tals, svårare för att avvägningarna blir mer komplexa att göra.

Kvalitet istället för vinst
Men om vi menar allvar med att människor ska kunna få chansen att bo och leva på ett sätt som tar tillvara vars och ens potential behöver vi bli bättre på att skapa utrymme för olikheter utan att för den skull göra avkall på de generella normer och principer som vi tycker ska rama in den byggda miljön. När Marknaden nu hoppas kunna få igenom fönsterlösa sovrum och andra försämringar av boendemiljön måste vi som vill något annat vara tydliga med att det är människan som måste vara måttstocken på vad som ska anses rätt och rimligt. Det ska inte vara plånboken eller vinstjakten som ska forma framtidens samhälle, det måste vara den upplevda kvaliteten och vars och ens förmåga att kunna förverkliga ett gott liv i en god miljö som måste vara vägledande och styrande.

Marknaden drar utvecklingen åt ett håll som inte gynnar helheten
Nu har vi testat att låta marknaden styra byggande och boende under lång tid. Till och med allmännyttan har ålagts ett ”vinstkrav” i dessa ekonomismens tider. Resultatet är tydligt. Några av oss tjänar pengar på våra boendemiljöer, andra förlorar. Klyftorna växer och det blir allt svårare för unga personer och familjer att skaffa sig ett boende, något som också i sig bromsar befolkningsutvecklingen. Vi behöver ha tydligare och mer rättvisa spelregler för det som vi alla behöver: ett rimligt och gott gestaltat boende, gärna med flexibla lösningar för verksamheter och kombinationer av lokaler och boende. Det är inte bara konstnärer som behöver plats för sitt konsthantverk i anslutning till sitt boende.

Helhet istället för stuprör
Städer och kommuner har alltid svårt att gå före i förändringsarbetet. Det är en del av det offentligas DNA att alltid göra som man alltid har gjort, det har med rättvisa och rättssäkerhet att göra. Det gör att förnyelse ofta behöver ramas in av projektmedel eller särskilt avsatta beslutsprocesser, där det framgår att det handlar om utvecklingsarbete. Och då är stuprörsorganisationen inte till hjälp, när helheten ska hanteras. Mobilitet, välfärdsinstitutioner, sjukvård, apotek, butiker, nöjen, platser att mötas på, folkbildning, intresseorganisationer och allt det andra som vi ägnar tid åt måste få hänga ihop med hur och var vi bor.

Någonstans behöver vi testa det nya
Ännu viktigare blir detta när vi inte längre är lika rörliga eller har samma förmågor som när vi var unga. Samverkan mellan kommun och civilsamhälle behöver utvecklas och vi behöver hitta former för delaktighet och beslutsfattande som inte utgår från den ena sidans kontrollbehov eller budgetramar. Någonstans behöver det nya få testas och ta form, få sin finansiering och sin chans att utvecklas, samtidigt som det demokratiska perspektivet inte får tappas bort. Bottom-up måste möta top-down på ett klokt och genomtänkt sätt. Och vi behöver processer som inte enbart utgår från vinstjakt, avkastningskrav och Marknadens logik. Det privata ägandet är inte alltid det bästa slutmålet. Samhällsnyttan över tid behöver få ta plats och hitta utvecklingsspår. Särskilt som vi har gjort fel under lång tid och slösat resurser, saboterat klimatet, utrotat djur och växter och skapat onödigt stora klyftor i samhället.

Länktips: Kolla in CMB. De gör en hel del bra. https://www.cmb-chalmers.se/

Länktips: Idéburet och socialt byggande https://ideburetbyggande.se/

Sluta inte att tänka framåt

Posted on by
Reply

Nils-Olof Ståhl, som jag lärt känna på senare år, valde att kombinera sin födelsedag, jämna 80 år minsann, med att debutera som konstnär med en akvarellutställning i Säffle i september i år. Nils-Olof är en överraskningarnas man och några av er som följer den här bloggen vet faktiskt vem han är. Nils-Olofs val att ”komma ut” som konstnär med ett sjuttiotal alster vid jämna 80 år är värt all beundran. Ett par av hans alster syns nederst i denna bloggtext. Båda sålda, enligt uppgift.

Att alltid tänka framåt
Det är inte enbart hans kvalitet och känsla för målning, motiv och stämningar som måste uppmärksammas. Talangen finns där, naturligtvis. Men detta att ha ett framåtperspektiv på livet när man nått 80 års ålder är tankeväckande och, känns det, ganska ovanligt. Det är ju snarast så att efter pension, och många gånger innan dess, marginaliseras många av oss. Med stigande ålder finns en risk att respekten från arbetskamrater och chefer avtar. Det är också dokumenterat svårare att få jobb efter 55 eller ännu tidigare. Sökande med ”fel” ålder blir inte kallade på intervju och får inte chansen att visa vad de skulle kunna göra på en arbetsplats. Ålderism brukar det kallas när siffran för ålder på ett medvetet sätt gör att människor behandlas sämre, människor som annars hade kunnat komma i fråga för ett arbete eller ett uppdrag.

Ålderismen i arbetslivet
Min misstanke är att de chefer som intuitivt tackar nej till att anställa en något äldre kollega kanske oroar sig för att denna person blir ”svår” i organisationen, kanske har bestämda åsikter, vanor, klädstil eller något annat som chefen eller majoriteten på en arbetsplats inte vill ödsla tid på att bemöta. Kanske kan det handla om ingångslön, eller om att en yngre och oerfaren person lättare gör som chefen säger. Vilket i sin tur då kan tyda på att chefen har dåligt självförtroende eller känner på sig att en erfaren person kanske kommer att avslöja de brister som chefen lyckats dölja… Det finns säkert många skäl till att seniora personer inte kommer ifråga.

Ta vara på kompetensen
Om vi tänker lite bortom vardagens fungerande samhälle blir det ännu tydligare vilken roll de erfarna, seniora, medarbetarna kan bidra med. Det är ju den teknik som dagens 60-plussare varit med om att installera och satt i drift som nu steg för steg börjar fallera, få servicebehov eller behöva bytas delar på. Vad är då bättre än att involvera de personer som varit med när något sjösattes? Och som kanske förstår analoga eller enkla elektroniska system och vet vilka de kritiska punkterna är. Som vet hur en trasig komponent kan bete sig. Inte minst ur beredskaps- och säkerhetsperspektiv kan det bli viktigt att bemanna gamla pumpsystem, generatorer, maskiner och annat med personer som förstår det de ska byta ut eller laga. Om totalförsvaret ska fungera behöver vi tänka på helheten.

Att känna sig behövd
På en personlig nivå är det dessutom bra att känna att man behövs. Vi har ett växande problem med ensamhet, där människor saknar sammanhang och lätt hamnar i depressioner eller missbruk. För att stävja dessa problem är det också viktigt att människor får en känsla av att faktiskt ha en uppgift. Även efter pensioneringen. Och ur samhällsperspektiv finns ju väldigt mycket som aldrig blir gjort, kanske för att anses ”för dyrt” eller för att det prioriteras ner. Och som med små insatser skulle kunna utföras av annars sysslolösa seniorer. Vi behöver mer av personliga möten och mindre av det som ekonomerna adderar under kolumnerna lönsamhet och vinster. Ett samhälle är inte summan av upparbetad BNP, även om det kan låta så i nyhetsrapporteringen. ”Stockholmsbörsen upp noll komma fem procent.”

Här ett par av Nils-Olofs bilder som inspiration.

”På svaj” respektive ”Slör”, akvareller av Nils-Olof, sålda vid en
utställning i Säffle i september 2025



Vi behöver diskutera demokrati

Posted on by
Reply

Vi måste kunna vara överens om att vi är oeniga. Och inte låta åsiktsskillnader övergå i handgripligheter eller våld. Så ungefär uttalade sig Barack Obama häromdagen i efterdyningarna på det omtalade mordet på Charlie Kirk. Kirk var en högprofilerad och av vissa mycket uppskattad debattör och influerare med högerradikala åsikter. Kirk tillhörde dem som föreslog Trump att utse J D Vance till vicepresident. Han tog väldigt tydligt ställning emot ett mångkulturellt och jämställt samhälle och formulerade åsikter som man trodde hörde till historien, men som tydligen hittade hela vägen fram till presidentposten i USA.

Våldet kan aldrig vara lösningen
Det Obama sätter fingret på i ett klipp som finns på Facebook (länk, se nedan) är vad som egentligen utgör kärnan i ett demokratiskt samhälle. Vår förmåga att på ett rimligt och respektfullt sätt hantera våra olikheter och olika ståndpunkter. Alla människor har ett värde, som i grunden är lika. Att vi ändå delar in oss i grupperingar, folkslag, nationer, fotbollsfans eller subkulturer av olika slag har antagligen med vårt behov av identifikation att göra. Vi bekräftas av andra. Vi finns när vi blir sedda och bekräftade. Och vi bekräftar andra på liknande sätt. Men våldet kan aldrig vara lösningen. Istället måste vi försöka hitta frågor och dialog som jämnar ut och skapar en gemensam bild av hur världen ser ut. Fredstanken får aldrig överges. Vare sig i det stora eller i det lilla perspektivet.

Den röda mattan i Alaska
När en demokratiskt vald ledare rullar ut röda mattan för sin vän vid toppmötet i Alaska blir det hela lite mer komplicerat. Går det att vara vän med en diktator? En person som har ihjäl sina politiska motståndare? (Det är ju nu bekräftat att Alexej Navalnyj blev förgiftad i Ryssland). Måste man inte ta avstånd från personer som inte respekterar mänskliga rättigheter och demokrati? Är det OK att vara för personer som vill störta det demokratiska styrelseskicket? Eller var ska gränsen gå?

Turkiet behöver diskuteras mer
Om Ulf Kristersson väljer att krama om Erdogan i Turkiet, som sin allierade i NATO, har han då gått för långt? Enligt Utrikespolitiska Institutet är Turkiet delvis fritt och delvis auktoritärt, framför allt när det gäller kritik mot maktens män. (Se länk nedan). En svensk journalist satt fängslad i ett par månader, kurder som flytt till Sverige har antagligen all anledning att känna sig oroliga, eftersom minoriteten kurder inte behandlas på ett rimligt sätt och eftersom PKK valt att strida för kurdernas självstyre. Minoriteters ställning i ett majoritetssamhälle är ett återkommande tema, även hos oss i Sverige. Det tycks vara svårt för vissa politiker att acceptera olikheterna.

Kan man vara vän med en icke-demokrat?
Så går det att vara vän med en auktoritär och antiodemokratisk ledare? Var går i så fall gränsen? Att Trump gillar Putin stör oss kanske mer än att Kristersson är kompis med Erdogan. Men hur är det med de auktoritära åsikterna och agerandena hos Sverigedemokraterna? Är SD numera accepterade som en politisk rörelse i Sverige som vill värna svensk demokrati, mångfald och åsiktsskillnad? Enligt Ebba Busch är det inget problem, men hon ju också förordat att polisen ska skjuta skarpt mot demonstranter som beter sig våldsamt. Så det parti i Sverige som tydligast har kristna rötter tycks numera ha övergett centrala delar av det kristna budskapet, där det brukar handla om att älska din nästa som sig själv osv.

En nordisk debatt om demokratins ställning?
Opinionsbildning och förskjutning av värderingar är långsamma processer som vi kanske alltför sällan sätter ord på. Men det hindrar ju inte att vi då och då måste stanna upp och fråga oss var de röda linjerna går för vad som är acceptabelt och inte. Vi borde ju också ha en debatt om vilket ömsesidigt åtagande vi numera har gentemot exempelvis Turkiet till följd av NATO-inträdet. Är Sverige som land och svenskarna som folk redo att skicka svensk trupp till att försvara Erdogans regim? Om inte, hur motiveras detta? Och vilken konsekvens får NATO-medlemskapet därmed för den svenska synen på demokrati? Borde vi inte ha en nordisk debatt om detta, eftersom alla de nordiska länderna rimligen har mycket likartad grundsyn på vad demokrati är och vad den inte är?

Länktips Obamas tal: https://www.facebook.com/share/v/16A6GUYoS9/?mibextid=wwXIfr

Länktips: https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/demokrati-och-rattigheter/