Uppehållstillstånden handlar om sortering

Det kan inte vara rätt att riva upp permanenta uppehållstillstånd för hundratusentals personer i Sverige. Individer som har skaffat sig bostad, familj, jobb, utbildning och ett stabilt liv, där de dessutom betalar skatt och ingår i olika lokala sammanhang. Ändå är det vad statens utredning SOU 2025:99 föreslår. Många remissinstanser har protesterat mot grunddragen i förslaget, Ett av de tydligaste remissvaren har Justitiekanslern bidragit med. (Länktips, se nedan).

Stillsam, lätt byråkratisk kritik från JK
Med ett stillsamt, återhållet och lätt förklenande språkbruk förklarar JK i princip att ”så här kan ni inte göra”. Det är en orimlig proportionalitet mellan det problem som ska lösas via ny lagstiftning å ena sidan och förslagets konsekvenser för privatpersoner å den andra. JK skriver: ”Exempelvis framgår inte varför syftet att få fler att ansöka om medborgar­skap bland dem som redan har ett permanent uppehållstillstånd gör det nödvändigt att som huvudregel återkalla alla befintliga sådana tillstånd.” Dvs om nu syftet är att få fler att ansöka om medborgarskap, vilket regeringen hävdar, så lyckas inte utredningen tydliggöra varför just återkallande av de permanenta uppehållstillstånden skulle leda till detta.

Enskilda kan hamna i en mycket svår situation
Längre ner i sin text preciserar JK sin kritik och hävdar att det är ”svårt att se att det före­liggande förslaget uppfyller de krav som Europakonventionen ställer, särskilt vad gäller proportionalitet, och därmed regeringsformens krav i 2 kap. 19 §. Ett förslag till generell reglering som på det här sättet griper in i enskildas rätt till privat- och familjeliv med retroaktiv verkan väcker dessutom frågan om det inte krävs att regleringen åtföljs av åtgärder på lagstiftningsnivå om hur respekten för rätten till privat- och familjeliv ska garanteras.” Enskilda individer skulle hamna i en mycket svår situation, där andra omständigheter skulle påverkas, kanske banklån sägas upp, andra åtaganden ställas på ända och konsekvenserna bli utomordentligt svåra, särskilt som man tänkt sig att medborgarskapsansökan ska genomföras från utlandet.

Bakläxa
Och så här skriver JK dessutom: ”I stället måste riksdag och regering ta ansvar för att lagstiftningen har en utformning som är grundlagsenlig och förenlig med Sveriges internationella åtaganden och som ger de rättstillämpande myndigheterna tillräcklig vägledning.” Dvs bakläxa. Så här gör man inte.

En analogi som högern förstår: retroaktiv beskattning?
Man skulle kunna ta en analogi som högern kanske förstår bättre. Om en regering skulle föreslå retroaktiv skattelagstiftning skulle väl hela etablissemanget mobiliseras från Timbro till ”vad-får-jag-för-skatten”-Östling. Om någon skulle hitta på att en ny skatt skulle införas nästa år och beräknas på de aktieutbetalningar som gjordes för var och en från år 2021 och framåt skulle nog de allra rikaste i landet gå i taket. Om denna beskattning hade varit känd så hade de rika kunnat planera på sedvanligt sätt för att minimera sin beskattning, men det går ju inte när lagen gäller retroaktivt…! Det hade blivit ett ramaskri utan dess like.

Allt handlar om att sortera folk i önskade och oönskade
Exemplet illustrerar hur selektiv lagen är tänkt att vara, den om uppehållstillstånd. Det är ju kriminella och andra som ska förmås att lämna landet, är den officiella linjen. De andra. Inte vi. Det är en del av det apartheidsystem som de inom högern gärna formar, där motsättningarna skärps och vi-och-dom-tänket hela tiden ska hållas levande. JK:s remissvar pekar också mycket riktigt på avsaknaden av bärande argumentation och rimlig analys av konsekvenserna av tänkt lagstiftning. Det enda rimliga är att den inte införs.

Länktips: JK:s remissvar på SOU 2025:99: https://www.jk.se/beslut-och-yttranden/2025/12/20257023/

Det måste gå att göra rätt för sig i hela landet

Björn Eriksson är det många som känner till. Tidigare rikspolischef, friidrottsbas och mycket annat, Numera är han ordförande i Kontantupproret, som bevakar frågan om kontanternas roll i vårt ekonomiska system och driver ihärdigt opinion kring behovet av att behålla kontanterna för vardagliga köp. Häromdagen hade han en debattartikel i Göteborgs-Posten där han pekar på hur saktfärdigt regeringen agerar och hur ofullständigt deras lagförslag är.

Björn Erikssons artikel den 3 januari 2026

Björn Erikssons kommentarer
Utredningen som regeringen beställt var färdig för ett år sedan och inte förrän nu kommer ett lagförslag som fångar upp en liten del av utredningens slutsatser. Björn Eriksson pekar på är att det är för få verksamheter som enligt förslaget ska åläggas att ta emot kontant betalning och att det heller inte finns någon tänkt påföljd för den som inte uppfyller lagens krav. Och visst är det märkligt, som Eriksson påpekar, att myndigheter inte åläggs att ta emot kontanta medel. Särskilt som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, påtalar vikten av att vi som medborgare säkerställer att vi har kontanter. Om kontanterna inte tas emot hjälper det ju inte att vi har dem i plånboken eller i madrassen. Regeringen har heller inte inkluderat en tydligare roll för Riksbanken att säkerställa att kontanthanteringen fungerar. Lagförslaget blir enligt Eriksson tandlöst. Det är bara att hålla med.

En miljon står utanför main stream-lösningarna
Kontantfrågan är en rättvisefråga. Björn Eriksson nämner att ungefär en miljon svenskar står utanför det digitala systemet. Det är ju t.ex. näst intill omöjligt idag för en synskadad att ”blippa” sitt kreditkort efter en taxiresa. Och har man ingen dator eller smart telefon är man utanför hela det system som vi andra använder dagligen. Här finns också kopplingar till behovet av en översyn av God-Man-systemet, som skulle kunna hjälpa många.

Staten  borde ta ett större ansvar
Frågan är inte ny. Jag hade redan 2015 ett blogginlägg om kontantupproret. (Se länktips nedan). Hela hanteringen illustrerar också för mig att regeringen lyssnar mycket på banker och företag, som sannolikt ser kontanthantering som en kostnad. Att sortera, räkna och bokföra på två sätt, elektroniskt och i en kassa, tar tid och kräver resurser, bevakning och annat. Och det är extra pinsamt att det inte är staten som garanterar samhällskritiska funktioner. Det borde ju vara staten som ansvarar för uttagsautomater, påfyllning och transporter. Det borde vara staten som ser till att det är rimligt långt till närmaste uttagsautomat och även erbjuder småföretagare insättning av kontanter på ett rimligt sätt, när nu bankkontoren i allt större utsträckning stänger ner och/eller slutar att hantera pengar. Hela Sverige måste fungera, Det måste gå att göra rätt för sig oavsett var man bor och det måste gå att kunna ta betalt överallt.

Ansvaret ligger på staten och därmed på regeringen
På ett plan handlar det om hur vi planerar och utvecklar samhället. Ska alla beslut tas uppifrån och med storföretagens bästa i åtanke, eller bygger vi samhällets funktioner utifrån vardagsbehov och på de behov människor har? Är det viktigare att spara kostnader för banker och företag än att livet fungerar för alla som bor här? Inte minst när strömmen går, internet fallerar, systemen hackas av obehöriga och när olika störningar uppstår är det viktigt att vi har en reservlösning som kan fungera. Blir folk desperata kommer vi inte kunna undvika allmän oro och i värsta fall utbredd plundring. Det är statens och i praktiken sittande regerings ansvar att säkerställa samhällets funktionalitet så långt det går, även vid systemstörningar. Och då behöver vi väl fungerande reservsystem som kan lösa de basala behoven i hela landet.

Tidögänget månar inte om civilsamhället
Civilsamhället är den viktigaste resursen när kriser inträffar. Det har Tidöregeringen inte insett. (Eller ─ hemska tanke ─ så har man insett det och ser ändå ett fungerande civilsamhälle som något svårkontrollerat och därmed oönskat….). Med berått mod har Tidögänget slaktat bidragen till det som utgör det kanske viktigaste sammanhållande kittet i lokalsamhället, att studieförbund och folkhögskolor fungerar, att det hålls möten, kurser och att det erbjuds en kontinuerlig kontaktyta för bygden. Det är viktigt att mötas, lära känna varandra och diskutera i vardagen, eftersom man behöver kunna känna och lita på varandra när det bränner till och uppstår en kris.

Tidö 2 skulle göra allt ännu värre
Och ännu värre är att det utkast som finns för ett ”Tidö 2”, frammejslat av Timbro och SD:s tankesmedja Oikos förslår att projektmedlen som idag i stor utsträckning går från Allmänna Arvsfonden till lokala utvecklingsprojekt ska strypas. (Se länktips nedan). Man vill tydligen helt avveckla Allmänna Arvsfonden. Det passar naturligtvis de delar av Tidögänget som vill förhindra att beslut grundas på kunskap. Men effekterna av en nedläggning av Allmänna Arvsfonden skulle bli förödande för stora delar av civilsamhället. Ofta är det lokala föreningar som tillsammans med studieförbund söker (relativt små) bidrag för något man vill utveckla i hembygden. Att slakta den möjligheten skulle dessutom skada lokalsamhällenas möjligheter att ta del av EU:s utvecklingsbidrag via Leader-kontoren runt om i landet. De är små, men ofta viktiga, pusselbitar för att stärka lokalsamhällenas förmågor.

Vi får fortsätta att bevaka frågan på de sätt som finns, vi som bryr oss.

Länktips: En tidigare text om kontantfrågan, där jag även skissar på en idé om ett system som bygger på ”skriv-upp-och-betala-sedan”, ett system man hade förr när man kände varandra: https://christerowe.se/2015/03/nr411-pengar-sedlar-bitcoin-hur-ska-vi-ha-det/

Länktips: Tidö 2.0 https://timbro.se/allmant/tido2/

Länktips: Riskhantering skrev jag om nyligen, dvs pengars värde är också komplext att bygga trygghet kring. https://christerowe.se/2025/11/nr1271-borde-vi-inte-ta-hojd-for-osannolikheter/

Vi kan alltid välja

Så här runt jul och nyår dyker det upp lite kloka tankar från olika håll. I sociala medier, som jag numera använder mer sparsamt, snubblade jag över en lista på tjugo par av påståenden, som illustrerar vår tids stora och små dilemman. Jag tänkte dela med mig av dessa påståenden här. (Jag länkar till Facebook, där jag hittade denna lista, se nedan).

Tänkvärda sanningar om dagens samhälle

Vi tror tydligen att kvantitet är viktigare än kvalitet?
Ska man lite schablonmässigt välja hur dessa indikatorer på ett gott eller inte så gott liv hänger ihop blir det enklaste att börja med hur kvantitet steg för steg övertrumfat kvalitet. När vi strävar efter mer tappar vi något annat. Jakten på det mätbara och jämförbara har tagit allt mer plats i vår liv, samtidigt som vi tycks ha förlorat annat som kanske är viktigare än all statusjakt. Att känna en inre frid och balans, typ. Att känna att man är i takt med sin egen personliga utveckling och inte styrs av algoritmer eller andra förväntningar utifrån. Det är kanske något med den här dissonansen som leder till att vissa unga människor lockas till de auktoritära och förenklade budskapen?

Nationalismens krav
På högersidan tycks tanken ha bitit sig fast att vårt samhälle måste försvaras både mot yttre och inre fiender. Somliga talar om hur främmande religioner trycker undan vår egen kultur. Det talas om en slags plikt att stå upp för nationen. Men jag tror att det är där tankemodellerna spårar ur. En nationell tillhörighet är primärt inte ett krav uppifrån utan ett individuellt val. Och när nationalismen paketeras på ett sätt som gör att den måste försvaras blir den en plikt och ett tvång och inte längre en självklar tillhörighet. En påtvingad nationalism har förlorat sin riktiga innebörd. Att heja på Tre Kronor i ishockey kan aldrig bli ett tvång.

Paradoxen översatt till individnivå
Kanske kan synsättet vara giltigt även på jag-nivå. Den som måste försvara sig mot upplevda hotande andra individer och ta till våld för att bekräfta sin identitet förlorar på motsvarande sätt den identitet det ursprungligen handlade om att synliggöra. Den som måste ta till våld för att bekräfta sin identitet har i samma ögonblick förlorat kontrollen över sitt jag.

Vi har ett val
Mot den råa egoismen måste vi ställa fram empati och värme. Och inte primärt se oss som statusjägare, konsumenter och kunder utan medmänniskor, som hela tiden har ett val. Materialismen och konsumismen leder i sin renodlade form helt fel.

En egen variant på lista, baserad på ovanstående
Stor i orden men liten på jorden
Lång CV men ingen livsuppgift
Hög lön men ingen uppskattning
Tjänar mycket men tjänar inte andra
Slösar på allt utom beröm
Klagar på laglöshet men fuskar gärna själv när det går
Starka åsikter men svag insikt
Kan googla fakta men saknar vishet
Smarta tillbehör och appar men korkade samtal
Många piller men dålig hälsa
Dyra klockor men ingen tid
Många kontakter men ingen att ringa
Mycket människor men ingen medmänsklighet
Många skratt men ingen äkta glädje….


Länktips: här finns listan på Facebook

Bo en dag i 2050

Bo en dag i år 2050 är namnet på ett projekt som utvecklats inom ramen för HSB Living Lab, som jag skrivit om tidigare. Tanken var att forma ett lägenhetsboende som kunde konkretisera en framtida dystopisk situation, där klimatförändringar, biologisk mångfald och olika hot blivit vardag. Under några timmar har olika grupper fått uppleva hur det kan vara att bo och leva i en framtid, där mycket av det som vi idag tar för självklart inte längre är så. (Se även länktips nedan).

Reaktionerna var starka och bestående
Projektet Bomorrow, som drivs av CER vid Mittuniversitetet, (se länk nedan) , ordnade nyligen en webbsändning där HSB:s hållbarhetsansvariga berättade om hur besökarna upplevde att hantera frågor som att laga mat utan el, att ladda sin telefon med hjälp av en trampcykel och att bli varnade för drönarhot. Deltagarna fick fiktiva identiteter och roller och resultatet var att man i betydligt högre utsträckning än före besöket på den iordningställda lägenheten regelbundet tänkte på klimathotet och att man även kände det mer angeläget att åtgärda frågan. Även efter flera månader. Det överraskade projektledningen att upplevelserna så tydligt påverkade deltagarna när polletten trillade ner och konsekvenserna blev påtagliga.

Ur presentation fr HSB Living Lab

Det är inte kört…
Under webbinariet fick även byggbranschen, polisen i Västernorrland och en riksdagspolitiker från Moderaterna kommentera det de just sett och hört. Genomgående formulerade de på olika sätt att de kände en optimism, att detta dystopiska perspektiv inte fick bromsa känslan av att problemen är lösbara. Och motsatsen hade naturligtvis varit sensationellt. Om de hade sagt att ”ja, det är nog kört…”.

”Vi gör ju så mycket”
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det blir lite märkligt att höra en moderat riksdagspolitiker, David Josefsson, formulera sig att ”vi gör ju så mycket för att det inte ska bli så här.” Verkligen? Lägger ner det fristående miljö- och klimatdepartementet och underordnar det näringslivsfrågorna. Skär ner kraftigt på resurser till den myndighet som ska ha bäst på koll på de här frågorna: Naturvårdsverket. Skär kraftigt i stödet till civilsamhällets viktigaste kunskapsresurs, studieförbund och folkhögskolor. Tar bort stödet för att skaffa elbil och och och….

Trots, inte tack vare
Extra märkligt blir det när Moderaterna hävdar att ”vi är på rätt väg” och att ”politiken vill lösa problem”, samtidigt som Sverige inte kommer att klara de mål EU satt upp och regeringens största samarbetsparti konsekvent spelar ner klimatfrågan i betydelse, förlöjligar och ifrågasätter personer som lyfter klimatfrågan och hjälper fossilbranschen att fortsätta med utsläppen genom att stödja flyget med miljarder hellre än att rusta upp järnvägen, gör en grej av att köttätande är en rituell vana osv. Det låter bra att vi är på rätt väg, men det är TROTS Tidö-regeringen, inte tack vare, i så fall.

Alltid Kina, aldrig per capita
David Josefsson säger i alla fall att vi måste värna demokratin och att vi behöver motverka populister. (Man kan ju undra hur kul det känns att hela tiden anpassa politiken till SD om nu dessa frågor är viktiga). Och för att relativisera Sveriges betydelse tar David Josefsson naturligtvis upp Kina. Det är så det brukar heta från det hållet. Det han naturligtvis inte säger att per person, per capita, konsumerar Sverige långt över vad som är långsiktigt hållbart. Och att per capita-jämförelsen är det rimliga med tanke på vad som egentligen driver utsläppen och hur utsläpp behöver hanteras. Jämförelsen brukar vara att vi i Sverige beter oss som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande. Men det nämner inte Josefsson.

Det är många detaljer som påverkas och tillit som behövs
Men åter till HSB och Bo-en-dag-i-2050-projektet. Greppet är naturligtvis tänkvärt och illustrativt. För att synliggöra en tänkbar, egentligen otänkbar, framtid för oss i Sverige och våra barn och barnbarn. Den robusthet och överlevnadskraft som finns i lokalsamhället är helt avgörande, tror jag. Att vi hjälps åt, tar hand om varandra, hjälps åt med det som vi har kunskap om osv. Den just-in-time-logik som industrin och detaljhandeln vant oss vid kommer att behöva ersättas med lagerhållning, samverkan, kloka planeringshorisonter och att vi bygger tillit bortom Bank-ID-systemet. När internet bara fungerar sporadiskt och med förbehåll behöver vi andra system för att kompensera varandra för varor och tjänster.

HSB avslutade webbinariet med att tipsa om sin hemsida för Living Lab.

Länktips: https://www.hsb.se/hsblivinglab/

Länktips: https://www.hsb.se/hsblivinglab/projekt-i-huset1/bo-en-dag-i-ar-2050/

Länktips: Bomorrow vid CER, Mittuniversitetet: https://www.bomorrow.se/

Något om landsbygdens mötesplatser

Jag skriver för sällan om landsbygden, inser jag. Ändå är ju Sverige till allra största delen landsbygd. Koncentrationen av människor och arbetsplatser till städerna gör det naturligt att fokusera på de frågor som handlar om hur städerna ska utvecklas. Men de glest befolkade delarna av landet är viktiga. Primärt för dem som bor där, självklart. Men också för oss upptagna stadsbor som gärna söker oss till ”landet” för att andas bättre luft och stressa lite mindre. Ändå växte jag upp med kor som närmsta granne.

Bygatan är mer av transportväg än mötesplats
För 11 år sedan skrev jag på den här bloggen om hur EU-reglerna skapat ekonomiskt optimala storlekar på jordbruken. (Se länktips nedan). Ensamarbetet i jordbruket hänger samman med hur maskinparker, ägande och arrenden fördelas så att en person kan hinna med allt med de maskiner han eller hon har till sitt förfogande. Det blir samtidigt glesare på landsbygden. Med färre hushåll som bor och lever sina liv nära jorden blir underlaget för skolor och affärer mindre. Det blir glesare mellan de spontana mötena. Bygatan blir mer av transportväg än mötesplats. Just det temat tas upp i ett projekt som jag läser om. (Se länktips nedan).

Finns det nya mötesplatser?
Går det skapa en ny sammanhållning i en by? Kan man få tillbaka känslan av samhörighet istället för att se den asfalterade vägen som en transportsträcka som det gäller att ta sig fram så fort som möjligt på? Projektet som startats ska utgå från de boendes idéer, säger man. Olika forskare ska bidra med inspel och kunskaper. Nils Björling från Chalmers tror att hastigheten måste ner. Och att man kanske ska undersöka vilka andra mötesplatser som finns i byn. Var träffas man?

Allt är inte konsumtion
Om näringslivets vinst- och sekundjakt hela tiden ska ha företräde blir byvägarna primärt transportsträckor för leveranser och jobbresor. Men om vi uppgraderar värdet av byns behov av mötesplatser kanske det finns andra lösningar som skapar nya värden? Allt måste inte handla om konsumtion eller mätbar omsättning. Att ta vara på platsers unika kvaliteter behöver också finnas med i ekvationen. Inte minst för trivseln och därmed för lusten att besöka en plats, lära sig mer, träffa människor och utbyta tankar om allt från stort till smått.

Vad är det som är kvalitet?
Om bara fastighetspriser ska styra vad som är värt att satsa på finns en stor risk att vi tappar bort andra kvaliteter, som kanske utgår från att slippa se SUV:ar parkerade framför garageuppfarter. Vad är det värt att höra lite fågelsång, kunna plocka lite svamp eller bär eller bara njuta av stillheten? Själv eller tillsammans med likasinnade. Fortfarande är det mänskliga mötet en viktig del av våra liv. Det är så vi växer och lär oss förstå världen.

Finns Fårabäcks grusplan kvar?
Ibland är det bra att bara ha tråkigt, kunde min mor säga när jag växte upp, det kanske var lite dåligt väder och dagen gick långsamt. I min barndom blev det en del böcker de dagarna. Läsning som stimulerade fantasin. Eller så cyklade jag ett par kilometer för att träffa Hans-Åke och Bengt en stund vid den sluttande grusplanen, där vi spelade boll. Nils fick sällan vara med, minns jag, eftersom hans far behövde honom i växthuset. Röd-svart-randiga tröjor hade vi. Det är nästan 60 år sedan, så jag undrar om den planen finns kvar bakom Fårabäcks redan då nerlagda gamla skola. På tal om mötesplatser.

Länktips: / https://christerowe.se/2014/01/nr296-lagger-vi-ner-landsbygden-utan-att-forsta-det/

Länktips: Projekt om landsvägen som klyver byarna: https://www.extrakt.se/nar-landsvagen-delar-byn/

Dags för en utredning om de svagaste i det moderna samhället

Vi är alla lika inför lagen, sägs det. Men om lagen kräver att du kan legitimera dig för att bevisa vem du är och om denna legitimation bara går att få på ett sätt som är omöjligt för alla att använda, hur går det då? Ett 40-tal funktionshindrade skriver i en debattartikel om hur det är omöjligt för vissa människor att kontakta 1177, hämta ut mediciner och sköta ”vanliga” ärenden bara för att hela ID-systemet är uppbyggt för friska människor. (Se länktips nedan).

Det duger inte att blunda för minoriteter
Ett samhälle bedöms utifrån hur väl man tar hand om de svagaste, de mest utsatta, minoriteter, sjuka och funktionshindrade. Den snabba tekniska utvecklingen, där elektronik, mjukvara, internetuppkoppling och interaktivitet blivit var mans vardag skapar också problem. Det finns personer i vårt land som inte klarar att använda all den teknik som de flesta av oss tar för självklar, intuitiv och tidsbesparande. Bara detta att kunna betala räkningar med sin telefon är ju något tidigare generationer knappt kunde tro skulle kunna bli möjligt. Men får inte tappa bort de svagaste i samhället.

Alla ska kunna leva ett rimligt och rättvist liv
Om man är synskadad kan man inte blippa sitt kort, man vet ju inte vad det är för belopp man godkänner, när det bara står på displayen. Om man inte kan lämna sin sjuksäng för att skaffa sig legitimation blir man som artikelförfattarna påpekar helt lämnad i sticket. Man finns inte. Det duger inte att majoritetssamhället låtsas att de allra mest utsatta inte finns. Vi behöver säkerställa att alla människor ges en möjlighet att leva ett rimligt och rättvist liv, oavsett förutsättningar.

Starta en utredning
Det finns föreningar för alla möjliga patientgrupper och olika minoriteter i vårt land. Själv är jag med i två beroende på ett par diagnoser som jag har. Så det vore en enkel insats för en av regeringen tillsatt utredare att samla in synpunkter på samhällsservice från alla föreningar för att få en heltäckande bild av hur de drabbade upplever sin situation, vad som är problemet och hur det skulle kunna hanteras. Det startas ju offentliga utredningar om många olika frågor och detta är i angelägenhetsgrad viktigare än att lägga miljoner på s.k. kulturkanon eller flera andra saker som Tidögängets styrande parti tvingar fram förslag kring.

Bredda utredningen
En del av problematiken handlar om pengar. Det sägs vara en miljon svenskar som inte är digitala i sina betalningar. Denna miljon svenskar bor naturligtvis på olika orter och har olika långt till en bank eller en uttagsautomat för att få tag i kontanter. Utredningen kring det digitala utanförskapet, ID-kort osv måste naturligtvis också titta på hur vi kan lösa samhällets behov av specifika och generella betalsystem när några av oss eller i värsta fall alla inte kan betala via internet. Det kan ju uppstå situationer, där illasinnade krafter blockerar våra system. I det sammanhanget behöver civilsamhällets viktiga roll utredas och klarläggas. De personer som känner varandra hjälps åt.

Länktips: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/739LGv/juridiskt-ingenmansland-blir-i-praktiken-osynliga?utm_source=iosapp&utm_medium=share

”No Excuse” – det finns ingen ursäkt för det systemet

Kontrollsamhället och tron på att maktordningen och rangordningen behöver styras upp ligger nära till hands i högerns tankevärld. Ett uttryck för detta är det som nu blir allt mer synligt i debatten om skolan. Fler och fler på högersidan i politiken omfamnar tanken på det som kallas ”No Excuse Schools”, där disciplin, skoluniform, stränga regler och krav på uppförande är centrala beståndsdelar. På Facebook hittade jag ett långt och initierat inlägg om fenomenet (se länktips nedan) som pekar på flera av nackdelarna av denna skolmodell.

Hur ska fantasi och innovationer utvecklas?
Istället för att bevaka varje individs personlighet, intresse och framtid ligger fokus på kontroll och att kuva eleverna till att följa uppsatta regelverk. Demokratisk fostran är ointressant, tycks man mena. Och detta med innovationer, idéutveckling, skapande och mänsklig utveckling utifrån vars och ens förutsättningar bortser arkitekterna bakom denna kontrollskola självklart helt från. Här gäller det att forma lydiga ungdomar.

Respekten för olikheter minskar och mobbningen ökar
Med referenser till filmen Ondskan påminner kommentaren nedan om hur pennalism och mobbning lätt utvecklas i ett kontrollerande system. Rangordningen och sorteringen förs ju vidare och drabbar naturligtvis de elever som inte ”håller måttet”. Om respekten för människors olikheter inte upprätthålls av lärare och av systemet finns ju ingen anledning för ungdomarna själva att göra det.

Vill 300 000 lärare ha en auktoritär skola?
Det kanske inte är förvånande att det finns moderata politiker som gärna ser No Excuse-konceptet i Sverige. Men att det tidigare framtidsinriktade Folkpartiet, förlåt Liberalerna kallar de sig, nu vill se skoluniformer och ett kvävande skolsystem förvånar. Har de verkligen stämt av denna fråga med Sveriges 300 000 lärare? De har ju inte med sig lärarna i den decennielånga satsningen på vinstdrivna koncernskolor, så varför skulle de bry sig om lärarna när det handlar om synen på undervisning och elevens rätt att få utvecklas i sin riktning? Alla barn i utanförskapsområden är inte potentiella kriminella, om det nu är det högern vill få oss att tro.

Vägval
Det blir verkligen ett vägval för Sverige när vi går till val 2026. Vill vi ha ett auktoritärt och kontrollsökande samhälle, där uppdelningen i vi och dom förstärks och där skillnaderna ska osynliggöras (via skoluniformer och förtryckande regelverk, som för övrigt kostar mycket pengar, för den elev som ska skickas ut i korridoren ska ju också någon ta hand om….?). Eller vill vi se ett mer inkluderande samhälle, där olikheter ses som en resurs och var och en kan hitta sin roll och uppgift i helheten, utan att nå framgång på andras bekostnad….?

Länktips: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=pfbid0nKafVL5KMJLNbjbVeZk2XeHTCVkcoULf5godXFgELmAQV8MHorkM85azc8NLBHvsl&id=1053113578

Marknaden, orättvisorna och vart vi är på väg

Det är besvärande hur den ekonomiska ojämlikheten slår. I en pedagogiskt upplagd film redovisas hur livet kan se ut för fyra olika inkomstgrupper. (Se länktips nedan). Vi har kanske inte riktigt lika stora klyftor i Sverige, eftersom vi har offentligt finansierad sjukvård, kollektivtrafik och utbildning. Men vi är på god väg att skapa samma inkomstgap mellan olika människor, skillnader som kan bli förödande på flera sätt.

Alla vinner på jämnare ekonomisk fördelning
Inslaget visar hur olika inkomstgrupper klarar sin dagliga ekonomi. Och vilka skillnader som uppstår i levnadsvillkor, möjligheter att söka upp sjukvård och att hantera oväntade kostnader. Vitsen med en skattefinansierad och icke-vinstdriven välfärd blir väldigt tydlig. Alla vinner på att flertalet lever ett gott liv. Även den som driver en egen firma eller har ett eget företag vinner på att det finns ett stort antal kunder som kan välja den tjänster eller produkt som erbjuds. Det går inte att driva ett hotell om det bara är en person som kan bo i det. Vitsen med att många kan bo på ett hotell skapar förutsättningar för en jämn beläggning och jämna inkomster. Även hotellägaren vinner på att de ekonomiska skillnaderna är små. Och när många har en inkomst som går att beskatta vinner även staten på detta och kan bokföra intäkter som skapar möjlighet att investera i bättre järnvägar, vägar, infrastruktur, skolor osv. Den amerikanska drömmen har blivit en mardröm.

Varnande exempel
Klyftorna i samhället skapar motsättningar och en berättigad känsla av orättvisa, som många sämre lottade kan känna. Särskilt i USA, där en stor del av välfärden ännu inte finansieras av skattemedel. Sjukvård, utbildning, kollektivtrafik, omsorg och stödfunktioner ingår inte på samma sätt som hos oss i vad som samhället finansierar. Det blir ett varnande exempel hur det kan gå om vi släpper marknadskrafterna fria på fel sätt.

Det sorterande samhället stänger dörrar
När nu ett par generationer unga stängts ute från gymnasieutbildning i Sverige, bara genom att de inte fått godkänt i något ämne så blir dessa unga personer heller inte så attraktiva för arbetsgivare. Vilket i sin tur leder till slutsatsen att det bara finns en brottslig väg att tjäna pengar. Sorteringen av unga personer leder till en växande grupp, som bara ser en möjlighet att tjäna pengar på ett olagligt sätt. Droghandel och andra verksamheter frodas och samhället tyngs ner av kostsamma insatser för att ”komma åt brottsligheten”. Samtidigt som det är det dysfunktionella samhället som har skapat det problem som nu behöver hanteras.

Orättvist att vara en förlorare?
Marknadsekonomin gillar uppdelningen i vinnare och förlorare. Särskilt vill man lyfta vinnarna och locka människor att bli en vinnare. Men hur ska samhället hantera alla förlorare? Dessa känner sig säkert ofta orättvist behandlade, de ser hur nyanlända tar för sig, kanske för att de är entreprenöriella. Flyr man från ett avlägset land är man antagligen väldigt kapabel och ser möjligheter hellre än hot. Man agerar. Nyanlända som lyckas blir på så sätt tydliga symboler för det egna misslyckandet. Att då erkänna sina egna tillkortakommanden kan vara svårt. Hellre då klaga på de nyanlända, att de inte förtjänar att vara här.

Antalet fattiga har dubblerats på kort tid
När nu den statliga förvaltningen i USA har stängt, eftersom kongressen inte är igång, riskerar 42 miljoner amerikaner att bli utan sina matkuponger. 42 miljoner fattiga i USA, som nu lämnas därhän i världens rikaste land. I Sverige har vi enligt uppgift från SCB mellan 600 000 och 700 000 fattiga, personer som har svårt att klara vardagsekonomin. (Se länktips nedan). Av dessa är säkerligen många pensionärer, som inte fått ut full pension. I välfärdslandet Sverige men så många skyddsnät borde det inte förekomma.

Vi behöver en buffert som bygger på tillit
Vi behöver en ekonomiskt buffert i samhället, en buffert för de katastrofer som säkerligen kommer. Om inte i form av förödande klimatrelaterade katastrofer som nu senast i Västernorrland med förstörda vägar så kommer sannolikt bränder, torka, vattenbrist och allehanda jordskred drabba samhället. Och då behöver vi vara rustade, mentalt, kompetensmässigt och ekonomiskt och med fungerande lokala nätverk, som bygger på tillit.

Utredning missar civilsamhällets roll
Tidöregeringen har låtit en utredning gå på remiss, där remisstiden går ut 31 oktober. Utredningen har numret 2025:68 och handlar om civilförsvaret mot bakgrund av att vi behöver kapacitet att reparera trasiga broar, vägar, infrastruktur osv i händelse av olyckor eller angrepp. Utredningen landar i att de stora byggbolagen ska ha avtal med kommuner och myndigheter så att de är beredda att snabbt återställa det som skadats. (Denna beredskap kommer naturligt med en prislapp, som påminner om hur näringslivet dränerar skolsektorn på offentliga medel).

Civilsamhället ska tydligen dräneras på resurser tycker Tidö
Utredningen missar helt hur viktigt civilsamhället är, kompetensen på lokal nivå och hur denna resurs är kopplad till studieförbund och andra utbildningsresurser, och hur föreningslivet, aktiva seniorer och andra utgör en ovärderlig resurs när katastrofen inträffar. Istället raserar Tidögänget civilsamhällets blodådra i form av stöd till lokal utbildning. Och i ett inspel nyligen från Timbro planerar man att gå ännu längre och ta bort Allmänna Arvsfonden, som mängder av föreningar har nytta av för att kunna bedriva verksamhet. Samhällets skyddsnät ska tydligen raseras för att Marknaden och Tidögänget ska vara nöjda. Och man utgår troligen från att ingen ska begripa helheten.

Länktips: https://www.facebook.com/JohnnyHarrisVox/videos/480150218202863/?fs=e&fs=e

Länktips: Så många lever i fattigdom i Sverige https://tidningensyre.se/2024/18-oktober-2024/okningen-over-en-halv-miljon-svenskar-ar-fattiga/

Länktips: SOU 22025:68 : https://www.regeringen.se/remisser/2025/07/remiss-av-sou-202568-nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap–for-okad-forsorjningsberedskap/

Länktips: Timbro och allmänna Arvsfonden m m: https://timbro.se/allmant/tido2/

Läsning: Mattias Goldmann: Klimatsynda!

Klimatfrågan har varit i fokus ganska länge nu. I alla fall i drygt 30 år sedan FN:s Rio-möte 1992. Och när Al Gore fick genomslag för sina tankar 2006 trodde nog många att världen skulle besinna sig och vägen mot ett minskat självskadebeteende ur mänsklighetens perspektiv var näst intill självklar. Två decennier senare och efter att två gånger kunnat se hur Trump blivit president i det land som borde gå före i omställningen är det lätt att tappa hoppet. Hur ska vi egentligen agera för att få till den förändring som är nödvändig?

Mycket har hänt
Jag missade utgivningen när den kom år 2020, Mattias Goldmanns bok ”Klimatsynda!”. Desto intressantare att läsa den nu med fem års fördröjning. Det hinner hända väldigt mycket på fem år, som av förklarliga skäl inte nämns i Goldmanns bok, men som man som läsare knyter an till. Det gör att bäst-före-datum blir ganska tydligt för argumenterande böcker, när det som diskuteras är en del av det pågående politiska och opinionsmässiga flödet. Tydligast framstår naturligtvis Putins krig mot Ukraina, Tidöregeringens totala kapitulation inför SD-linjerna i klimat- och rättvisefrågorna och hur Tidögänget lyckades göra klimatfrågan till en fråga om kärnkraft i valet 2022.

Ett intressant upplägg
Men om man bortser från att vissa händelser inte nämns i boken fungerar upplägget förvånansvärt bra. Goldmann utgår från de sju dödssynderna och ger tydliga exempel på hur var och en av dessa dödssynder kan göras till en positiv hävstång i klimatarbetet. Högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja, alla är de förhållningssätt som kan användas på ett konstruktivt sätt, menar Goldmann och lägger ut texten på ett övertygande och lättläst sätt. Naturligtvis känns en del av tankarna lättare att omsätta i praktiskt handlande än andra, men upplägget känns inte världsfrånvänt eller överanalyserat. Det finns en kärna av sanning i varje kapitel.

Fördjupande diskussion
På ett sätt blir boken ett slags diskussionsunderlag för en studiecirkel kring vad det egentligen innebär att vara människa. Hur navigerar vi i våra liv mellan egoism, egennytta, altruism och givmildhet? Vad är rimligt att se som rättvist och lagom i fråga om livsvillkor och livskvalitet? Och vilka är det som ska räknas till detta ”vi” som vi gärna söker oss till? Är det familjen, våra barn, barnbarn, släktingar och alla kommande generationer? Är det vänner och bekanta, är vi:et definierat av andra kriterier och i så fall vilka och varför? Boken öppnar egentligen upp för en fördjupande uppföljare om rollfördelning, ansvar, personliga vägval och vad vi egentligen strävar efter och varför. Särskilt i dessa tider, när sociala medier tar allt större plats och fakta delvis ersätts av åsikter, även på ministernivå….

Klimatet klöser vi ”på köpet”…
Den klimatargumentation i boken som för mig känns tydligast är att de som vill ”rädda världen” och känner att de vill övertyga andra om hur rätt de har behöver tänka om. Det är inte flygskam eller skuldbeläggning som får folk att byta åsikt. Det är helt andra mekanismer som kan förändra värderingar och beteenden. Klimatfrågan ska lösas som en konsekvens av de val som görs på olika nivåer, inte som huvudmotiv. Världen ska bli mer rättvis och bättre, livet bli enklare och ge mer utrymme för vars och ens drömmar och ambitioner. Förändringarna ska dessutom resultera i att vi hanterar klimatproblematiken, miljöbelastningen och hantera de gränsdragningsproblem Johan Rockström brukar beskriva som ”Planetary boundaries”. (Och där vi just nu överskrider sju av nio gränsvärden som forskarna satt upp!)

Minska konfliktytorna
Det är det som döljer sig bakom de sju dödssyndernas perspektiv så som jag tolkar boken. Och som jag också tror är en pragmatisk väg att gå. De krafter i samhället som ser klimatet som en stridsfråga vill inte ha enighet och vill ha kvar klimatet som en lämplig stridsfråga för att mobilisera sympatisörer och nejsägare, Greta-hatare och i bästa Trump-stil införa mer av ett auktoritärt styre. Den möjligheten till konflikt runt klimatet ska vi som vill något annat göra allt vi kan för att begränsa.

Marknaden löser inte detta
Marknaden löser inte problemen, eftersom marknaden hela tiden splittrar upp människor i vinnare och förlorare. Det förmögenhetskoncentrationen leder till skapar mer problem än den löser. Fler och fler inser att de inte vinner på att lockas in i det ekonomiska spel, som till slut bara gynnar ett fåtal superrika och missgynnar flertalet som ser sin framtid som något ouppnåbart.

Motverka polariseringen
En av de frågor som blir allra viktigast att hantera framgent är vilka det är som är ”vi”. De krafter i samhället som dels vill bagatellisera hotet från klimatförändringarna, dels gör vad de kan för att spela på människors egoism och rädsla för förändringar brukar också betona hur orättvist det är att ”de andra” gynnas på ”vår” bekostnad. Flyktingar och människor från andra kulturer hamnar ofta i fokus i den argumentationen. Som om människors status, förmåner och värde ska villkoras av någon etnisk sortering. Polarisering och vi-och-dom-uppdelning är ett sätt för dessa krafter att upprätthålla indignationen och ilskan över åtgärder som de inte vill se förverkligade. Och då passar det utmärkt för dem att sprida fördomar, blockera faktaspridning och svämma över sociala medier med diverse rykten, hat och hot. Ungefär som de lyckades ”få bort” sanningssägare som Erika Bjerström från SVT. (Se länktips nedan). Allt hänger ihop.

Det gäller att nå den tysta majoriteten
Om 3,5 procent av befolkningen tydligt markerar sin ståndpunkt händer det något, fångade jag upp i min bevakning av utvecklingen i USA. 7 miljoner amerikaner deltog i ”No Kings”-demonstrationerna på 2600 platser i den helg som gick. Om 13 miljoner deltar blir de tillräckligt många för att på allvar bli en förändringskraft enligt den teorin. För det finns en tyst majoritet som noterar det som sker, men som inte själva agerar. Det är denna tysta majoritet som det gäller att vinna.

Testa om han har rätt!
Ett sätt skulle kunna vara att starta bokcirklar eller diskussionsgrupper som träffas sju gånger för att under varje träff diskutera en av sju dödssynderna enligt Goldmanns upplägg. Förlaget tipsar om en studiehandledning, som skulle kunna vara till hjälp, se länktips nedan. Hur kan vi tänka och agera om vi vill få något att hända? Stämmer det att de olika dödssynderna skulle kunna vara hävstänger för den förändring vi vill se? Det vore intressant att testa om han har rätt.

Länktips: https://volanteshop.com/bok/klimatsynda/

Länktips: https://christerowe.se/2025/10/nr1246-lasning-erika-bjerstrom-demokratin-dor-i-hettan/

Hemmet är den farligaste platsen

Jag bor i en bostadsförening i Göteborg som nyligen ordnade en informationskväll kring brandfrågor. Hur kan man förhindra bränder och hur ska man agera när det brinner? Det är väldigt vanligt med bränder i bostäder och många av bränderna hade troligen kunnat undvikas. Brandförsvaret i Storgöteborg inkluderar Göteborg och flera kranskommuner och det finns dygnet-runt-bemannade brandstationer, RiB-stationer som står i beredskap och så finns det frivilliga brandkårer. En del av det vi fick lära oss under informationsträffen har betydelse för hur vi kan agera på andra områden.

Stäng dörren – men vad gör man om dörren är borta?
En åtgärd som nämndes när branden fått fäste är att försöka få den syrefri. Lägga lock på kastrullen, lägga en brandfilt över härden och stänga dörren för att sluta inne branden nämndes. Men vad gör man om alla lägenheter har ”öppen planlösning”? Det är säkert billigare att inte sätta upp mellanväggar, dörrar osv och det kan ge en stor känsla av frihet att kunna möblera lite som man vill. Men många bränder startar i kök och i sovrum. Och har man ingen dörr att stänga om det rum som det brinner försvinner en möjlighet att begränsa elden. Det borde kanske vägas in lite tydligare när det är de fria ytorna som eftersträvas.

Omsorgspersonalen behöver vara på tårna
Väldigt många bränder har en koppling till rökning, ibland med rökning i kombination med alkohol eller droger. Men det kan också vara cigarettaska som faller ner i kläderna och orsakar en brand. Förutom att vi generellt behöver minska rökningen av hälsoskäl finns det en säkerhetsfaktor som inte ska tappas bort. Hemtjänstpersonal och andra som sköter om äldre rökare behöver vara medvetna om problematiken och påminna rökarna om hur noga det är att glöd och aska inte hamnar på fel ställe. Finns det dessutom en risk för glömska behöver äldre också ha ett lämpligt system för att förhindra brand vid spisen. Att glömma en platta eller att somna när man just satt något på spisen kan bli förödande. Omsorgspersonal behöver förstå hur de ska agera när det kan handla om att förebygga olyckor och föreslå installation av utrustning som kan detektera rök vid spisen och även spraya över en pågående brand, alternativt föreslå en timer på spisen. Men en timer kan tyvärr också innebära att förloppet pågår under lång tid innan plattan stängs av.

Hemmet är den farligaste platsen
Att detta är allvarligt framgick av den statistik vi fick ta del av.

Mellan 15 och 20 utryckningar per dag…

Och när det gäller olika anledningar till dödsbränder fick vi följande statistik att ta del av:

Vid var fjärde dödsbrand är orsaken oklar

Texten är liten i bilden ovan. Men det står att 30 procent av dödsbränder inträffar i vardagsrum eller sovrum, och den drabbade är ofta en äldre man som rökt. 17 procent av dödsfallen inträffar dagtid och handlar ofta om kläder som fattar eld. 19 procent av dödsfallen relateras till tekniska fel, ofta i villor och man avlider av rökgasförgiftning. 8 procent dör av bränder som startat i köket, 7 procent är anlagda bränder (här ingår suicid) medan 25 procent saknar uppgift om brandorsak.

Återkommande information
Att så många dör i hemmet borde leda till mer information och återkommande uppföljning så att riskerna minimeras. Var och en behöver ha koll på brandvarnare, brandfilt, pulversläckare och annat som kan vara till hjälp för att bromsa förloppen. Tidsfaktorn är synnerligen avgörande, fick vi lära oss. Och rökgaserna gör att det är klokt att krypa längs golvet. Vi måste hjälpas åt att minska riskerna, inte minst fick vi veta att det är förbjudet och farligt att ha brännbara föremål i trapphus. Då är det bra att påminna grannarna om vad som gäller.

Vi har många batterier i vår vardag
Ett tillkommande problem är de mängder av batterier som tillkommit och som vi kanske inte tänker på hur farliga de kan vara om de skadats. Vi har mängder av batterier i vår närhet. Under informationsträffen fick vi veta att det säkraste är att inte ladda batterierna på natten. Ladda på dagtid var budskapet och lämna inte datorn i soffan. Datorn blir varm och behöver kylning.