Låt inte Kevin ha dött i onödan

”Ska bara…” Hur ofta tänker vi inte så? Och ägnar något ögonblick åt en sak som vi tror att vi snart kan fixa. Vi har en idé och undersöker den, vi öppnar en apparat, eller skruvar på något, undersöker. Ska bara… I den artikel som jag länkar till här nedan beskrivs hur 25-årige Kevin bara skulle kolla en sak. Det blev det sista han gjorde.

Vad är det för säkerhetskultur som råder?
Förutom att det är totalt orimligt att någon ska behöva riskera livet på jobbet så sätter Kevins öde fingret på något mer strukturellt. Hur ska samhället och myndigheter göra rimliga avvägningar mellan individens säkerhet och kostnader på samhällsnivå? Alla förstår att tågen måste gå, men till vilket pris? Vilken säkerhetskultur är det som råder? Man kommer att tänka på olika byggprojekt, där ingen till slut vet vem som är ansvarig för vad när kedjorna av upphandlande bolag ska redogöra för vem som de facto stod på jobben och kanske drabbades av en olycka.

Varför inte en drönare?
När det gäller tågrälsen borde det kunna vara en delrutin att de som befinner sig i spårområdet har en drönare som följeslagare, en drönare med uppgift att identifiera tåg och att varna akustiskt eller via ett pip i en telefon. Drönaren skulle ju kunna flyga på lagom höjd och på så sätt identifiera tåg på ganska stora avstånd.

Säkerhetstänket är inte det som prioriteras
Oskicket att ta in personal utan erfarenhet av vissa arbetsmoment behöver stramas upp. Det går inte att ha personal ute i farliga områden, personal som inte förstår riskerna fullt ut. Som uppenbarligen Kevin. Han skulle väl bara…. Det måste finnas chefer som bryr sig, det måste finnas rutiner som följs upp. Hjälm och väst hjälper inte om du inte förstår sammanhanget eller de risker som finns. Säkerhetstänket är kanske inte det som ”går hem” under fikarasten, där arbetslaget samlas. Det är kanske ”omanligt” att bry sig på det sättet om rutiner, vad vet jag. Men jag vet att det finns arbetsplatser där det slarvas med säkerheten. Och där det blir förlöjligat om någon påtalar brister.

Varför inte en tyst minut?
Det ska inte behöva dö en Kevin till på våra järnvägsspår. Alla arbetslag borde påminnas om detta. Då och då. Kanske genom en tyst minut. Så att det blir konkret.

Länktips: https://arbetet.se/2025/10/15/darfor-dog-kevin-25-trafikverkets-dubbelspel-om-livsfaran-pa-svenska-jarnvagar/?utm_medium=email&utm_source=Ungapped&utm_campaign=Trafikverkets+dubbelspel+om+livsfaran+p%c3%a5+svenska+j%c3%a4rnv%c3%a4gar+

Läsning: Erika Bjerström: Demokratin dör i hettan

Erika Bjerström har skrivit en viktig bok som heter Demokratin dör i hettan. Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, eftersom hon så tydligt tar tag i flera av vår tids ödesfrågor, klimatet och demokratins roll. Ett stort antal exempel från alla hennes reportageresor finns med, samtidigt som vi som läsare får en inblick i hur det redaktionella arbetet kan bedrivas. Och allt detta samtidigt som hon återkommer till beskrivningar hur hon själv påverkades som person och i sitt yrke av de drev som hennes rapportering orsakade. På så sätt blir det en bok som kan läsas med flera glasögon på en gång. Beroende på vilken samhällssyn man har kan man förfäras eller glädjas åt det hon skriver. Gladast kan de krafter vara som får bekräftat att deras taktik tycks fungera. Hat, hot och lögner i stora doser, med ekonomisk uppbackning från fossilindustrin, fungerar. Mest oroade kan vi andra vara, som tvingas inse hur svårt sanningen har att göra sig hörd.

Kan man beskriva en kris på ett neutralt sätt?
Åsa Wikforss inleder boken med ett förord som slår an en ton. Det här är viktigt på flera sätt. För vår förståelse vilken utveckling vi befinner oss i och för vilka krafter som utmanar det samhälle vi har. När Erika tar vid får vi en tydlig bild av hur en skicklig journalist arbetar för att knåda ihop reportage, bilder och kommentarer till något som SVT kan sända och som kan intressera den svenska publiken. Men vi får också en inblick i hur svårt det kan vara. Hur beskriver man något krisartat på ett ”neutralt” sätt? Kan man vara ”neutral” i beskrivningen av klimatfrågan? Går det att förhålla sig neutral mellan sanning och lögn?

Fragmentisering och klickjakt passar dåligt för svåra frågor
Vi får också en initierad redovisning av hur nyhetsvärdering numera sker utifrån klick och genomslag på ett mycket fragmentiserat sätt, vilket naturligtvis missgynnar komplexa frågor som kräver bakgrundsförståelse och sammanhang för att kunna återges på ett rimligt sätt. Klimatfrågan bleknar bort när pandemin passerat och när sociala plattformar tar allt större plats i våra liv. Fridays for Future samlar inte hundratusentals följare på gatorna längre. Och kravet från redaktionen att alltid visa upp något positivt blir komplicerat. Som att en cancersjuk person måste beskrivas med något positivt i ett reportage.

Vem ska ordna ramverket?
Våra demokratiska politiska partier försöker vinna väljare i parlamentsval och en svårighet är naturligtvis att paketera åtgärder för att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte uppfattas som negativt på det personliga planet. En metod som Erika beskriver och som testats på lite olika sätt i några länder är att låta medborgarråd prata ihop sig om gemensamma åtgärder. Då blir, visar forskningen, åtgärderna både mer långtgående och mer präglade av rättvis fördelning än när politiker försöker få gehör för förslag. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi förhåller oss till trafikregler. Det är inte individen som sätter upp reglerna för hur vi navigerar och agerar i trafiken. Det är ”någon annan” eller en ”myndighet”. Och på ett liknande sätt förväntar sig nog många i allmänheten att klimatfrågan ska ingå i ett större ramverk och inte vara en fråga för varje individ att lösa.

Flera lärorika exempel
Erikas bok innehåller också flera exempel från omvärlden och hur vi kanske ofta har fel bild av hur utvecklingen ser ut i t ex Afrika. Att de kvinnor som sitter och handarbetar i Kenya säljer sina varor inte på den lokala torgmarknaden utan i Paris, genom att ha kontakt via sin mobiltelefon. Ljusglimtar och lite hoppfullhet dyker upp då och då i boken.

Demokratin kan snabbt monteras ner
Men allvaret och oron dominerar, särskilt med tanke på hur snabbt och effektivt demokratin kan monteras ner och hur dessa processer tycks gå hand i hand med klimatförnekelse och en strukturell egoism.

Botemedel mot hat och hot
Det ständiga hatet och hoten på internet, som ju också ibland leder till handgripligheter, måste vi hitta botemedel mot. Det kan inte få vara så att sanningen tystas för att lögnerna bärs fram av destruktiva antidemokrater. Var och en har numera möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som inte fanns tidigare. Med denna möjlighet borde också följa ett ansvar att faktiskt föregå med gott exempel. Yttrandefriheten borde speglas i en skyldighet att bete sig på ett värdigt och respekttfullt sätt.

Debatt, kött och fakta

Den 12 oktober hade SVT en partiledardebatt. Det är sällan som någon av företrädarna lyckas säga något som en politiskt intresserad allmänhet inte har hört förut eller känner igen som argumentation. Den stora risken de åtta företrädarna tar är väl att de gör bort sig när de spontant och utan manus ska begripliggöra sin politik. De av företrädarna som har varit med ett tag inser också att det är publiken i TV-sofforna som är målgruppen. Att det inte nödvändigtvis är motståndarna i studion som det gäller att vinna argumentationen mot, utan att det handlar om att få TV-publiken att förstå vad man vill få sagt.

Vad är reklam, vad är samhällsinformation?
En del av SVT-debatten utgjordes av korta minidebatter i debatten. Parvis fick företrädarna debattera ett oväntat ämne under par minuter. Åkesson och Helldén möttes kring frågan om politiken ska verka för att vi ska äta mer vegetariskt för hälsan och klimatets skull. Föga förvånande tyckte Åkesson att det inte var rimligt att staten ska lägga sig vad folk äter. Och nämnde ett gammalt exempel från 70-talet då folk fick lära sig att 6 äta till 8 skivor bröd om dagen, ett exempel han menade illustrerar hur rekommendationerna varierar över tid. Men det exempel han nämnde var en av de mest framgångsrika reklamkampanjerna på sin tid. Och som formulerades på ett sätt som uppenbarligen bet sig fast. Det var inte information från Socialstyrelsen, Det var branschen som betalade. Åkesson bekräftar därmed indirekt hur lätt det är blanda ihop reklam och samhällsinformation.

När fakta inte blir vägledande hamnar vi nära propagandan
Högerpartierna har generellt svårt att ta till sig forskning och faktabaserad kunskap. I SvD skrev sju professorer om hur selektivt regeringen tar till sig kunskap. (Se länktips nedan där artikeln just nu ligger öppen). Och sitt eget vetenskapliga råd avfärdade klimatministern som en åsikt. När tyckande jämställs med fakta hamnar vi snart på ett sluttande plan.

Köttkonsumtionen måste minska av flera skäl
SD-profilen Tobias Andersson, som sitter ordförande i Näringslivsutskottet i Riksdagen tog i ordentligt när han utan vetenskapligt belägg kopplade ihop ett minskat köttintag med ”risken” att bli mer feminin. (Se länktips nedan). Ur hälsosynpunkt skriver Livsmedelsverket att det är bra att ”dra ner på köttet, särskilt på charkprodukter som korv, skinka och bacon.  Genom att äta mindre rött kött och chark minskar risken för cancer i tjock- och ändtarmen. Vårt råd är att äta inte äta mer än 350 gram.” Ur miljö- och klimatsynpunkt är det ännu viktigare att dra ner på köttätandet. Naturskyddsföreningen visar på sin hemsida att vi i Sverige har ökat vår köttkonsumtion 27 procent på 30 år, vilket innebär att en tredjedel av hushållens klimatpåverkan idag kommer från maten.

Livsstil och livslängd hänger ihop
En ökad köttkonsumtion ökar risken för cancer framför allt i tjocktarmen. Det är som med rökning, som ju ökar risken för bl a lungcancer. I Göteborg har man ju också sett att olika livsstilsfaktorer påverkar livslängden beroende på var man bor. Det kan skilja sju år i förväntad livslängd på att bo i ”fel” stadsdel. Men det bryr sig naturligtvis inte politiker som SD-Andersson om. Om man vore lagd åt det hållet man ju kunna tipsa honom om andra sätt att förkorta livet. Att köra bil utan säkerhetsbälte, MC utan hjälm, och chansa med blankslitna däck när det är halt är andra tips, liksom att ständigt köra lite fortare än hastighetsbegränsningar och omständigheter egentligen säger. Att krocka med en älg i 80 på en 70-väg i skymningen är väl ett rimligt risktagande för den som har bråttom…. Men nu är jag inte den som rekommenderar SD-Andersson att hitta fler sätt att förkorta sitt liv. Bättre vore om han lärde sig att alla vinner på att lita på det forskning och ett sunt omdöme visar. Men då faller ju samtidigt populismen ihop som det korthus det är. Det är ju därför SD så energiskt skär ner på all folkbildning, studieförbund och gör vad de kan för att begränsa Public Service. Och finansierar trollfabriker. Med Tidöregeringens goda minne.

Länktips: SvD-artikel i oktober 2025: https://www.svd.se/a/kwAXEQ/energiministern-ignorerar-forskningen-skriver-forskare

Länktips: Om Tobias Anderssons utspel om kött: https://omni.se/sd-ledamot-mindre-kott-far-folk-att-rosta-vanster/a/zAdOXw

Varför denna ilska?

Frågan är om all denna ilska som väller fram på sociala medier tyder på att hon har rätt eller har fel. Högerprofiler som Joakim Lamotte argumenterar för att Greta Thunberg ska hållas i förvar i Israel efter att hon gripits på internationellt vatten. Detta efter att hon deltagit i en medialt motiverad konvoj för att uppmärksamma på den orimliga situation som två miljoner civila Gaza-bor befinner sig i. Andra mindre kända profiler spyr över Greta som om hon orsakat dem någon personlig förlust, lurat dem på pengar eller något liknande. Hatet är återkommande och påtagligt.

Har Greta rätt eller har hon fel?
Så när dessa medelålders och äldre män vräker ur sig sin ilska mot Greta Thunberg, gör de det för att hon har fel i sin inställning? Eller gör de det för att hon har rätt? För att hon inte har vett att hålla tyst, att hon rubbar den världsordning som bygger på att några alltid har företräde när det gäller att formulera vad som ska diskuteras och vilka ståndpunkter som är ”korrekta”? Är hon en ung kvinna som trotsar den rådande hierarkin bara genom att ta plats på den mediala scenen? Det stör antagligen dessa tyckare när hon får tillträde till FN:s generalsekreterare och alla de rum, där normalt bara världsledare ses för att bekräfta varandras status.

Gigantiska skygglappar
Det är något som inte stämmer när vuxna män inte har vett att behärska sig och helt enkelt lyssna på vad Greta Thunberg har att förmedla. Vad förlorar dessa män på att vidga sin bild av hur världen ser ut? Att klimatet är en ödesfråga och att organiserat mänskligt lidande orsakat av andra människor är ett brott mot alla principer det internationella samfundet satt upp. Vad är det de vuxna, hatande männen tror att de förlorar på att ge Greta rätt? Är det tolkningsföreträdet? Att det kan komma en ung tjej och säga saker som inte passar in i den världsbild med gigantiska skygglappar männen har skapat åt sig själva? Vågar de inte erkänna att Gretas synpunkter kan vara rätt? Vad är det de förlorar i så fall? Och eftersom de inte hittar några sakskäl att använda blir det budbäraren, Greta, som blir måltavlan. Det är klassiskt. Höj tonläget och angrip individen.

Och sedan, då?
Det jag undrar ibland är om dessa hatande medelålders män inte har barn eller barnbarn som de vill ska kunna leva ett gott liv. Om vi saboterar planetens klimat, den biologiska mångfalden och de rimliga mänskliga rättigheter vi enats om återstår ju bara en allas kamp mot alla, när resurserna sinar, när oväder och jordskred slår sönder våra samhällen och ingen längre kan lita på att framtiden blir bättre än gårdagen. Den egoism som många ger uttryck för leder ju tyvärr till mer våld, mer övervåld och mindre av solidaritet och samarbete. Är det den världen de hatande männen strävar efter? Där makten bygger på våldspotential och alla framsteg som gjorts sedan franska revolutionen sätts på paus?

De känslostyrda medierna förstärker utvecklingen
I kulisserna är det dessutom algoritmerna bakom de ”sociala” plattformarna som styr vad vi får ta del av och hur vi väljer att sortera information. Indignation, upprördhet och ilska är troligen lättare att sortera på än nöjdhet och glädje. De känslostyrda medierna förstärker motsättningar och upprördhet och medmänsklighet nedvärderas. Orättvisorna förstärks av det rådande systemet och de miljardärer som surfar på symbiosen mellan konsumtion, åsiktsförmedling och känslostyrt agerande blir bara rikare. Detta medan en majoritet av världens befolkning inte kan eller inte vill förändra hur världen styrs. Eventuellt hänger det samman med okunskap. Den som inte har kunskap saknar ju också de verktyg som behövs för att ändra på något, förutom att det blir otydligt vad som behöver göras.

Ingen kan blunda och låtsas att allt är OK
Slutsatsen blir att var och en får försöka göra sin del av det man vill att framtiden ska innebära. Vi har alla ett val.

Kvalitet istället för vinstjakt i boendet

”Att vårda och använda byggnader i stället för att riva och bygga nytt handlar inte bara om att förändra invanda arbetssätt och konsumtionsmönster. Det handlar också om att förstå platsers betydelse för kontinuitet, gemenskap och motståndskraft i staden. ”

Jag läser de här raderna i en inbjudan till ett webbinarium som anordnas av CMB, som är ett kunskapsnav för samhällsbyggare knutet till Chalmers. På olika sätt vänder och vrider forskningen och även de som arbetar praktiskt med samhällsbyggnad på perspektiven i strävan efter det som kan kallas hållbart och som kan bromsa klimatpåverkan, minska resursslöseriet och skapa en mer långsiktig byggnation. Platsens betydelse var det jag fastnade för.

Varför trivs vi på en viss plats?
Att platsen har stor betydelse för hur vi trivs, hur vi mår, vem vi umgås med och vad vi ägnar vår tid åt är ännu tydligare på landsbygden. Organisationen Hela Sverige Ska Leva deltog under 2-3 oktober på konferensen i Borås som handlade om Idéburet och socialt byggande och som samlade ett par hundra deltagare. Det blev väldigt tydligt under den konferensen att platsen vi väljer att bo och verka på är avgörande för livskvaliteten och för de processer som kan drivas. Otaliga exempel på initiativ presenterades under konferensen och som en röd tråd löpte just detta med platsens betydelse.

Civilsamhället behöver ta plats
Där stod ett kommunalt fastighetsbolag och berättade om det boende för 70-plussare man just ställt i ordning i Fristad och där man månat om platsens kvaliteter. Där passerade otaliga projektexempel revy, både internationella och svenska, som på olika sätt tagit till vara platsens kvaliteter och skapat boende- och livsmiljöer som har förutsättningar att bli uppskattade under lång tid. Civilsamhällets roll i samhällsutvecklingen blev tydliggjord. Det är på sätt och vis både enklare och svårare för civilsamhället att kanalisera människors drömmar och få dem förverkligade. Enklare för att var och en kan komma till tals, svårare för att avvägningarna blir mer komplexa att göra.

Kvalitet istället för vinst
Men om vi menar allvar med att människor ska kunna få chansen att bo och leva på ett sätt som tar tillvara vars och ens potential behöver vi bli bättre på att skapa utrymme för olikheter utan att för den skull göra avkall på de generella normer och principer som vi tycker ska rama in den byggda miljön. När Marknaden nu hoppas kunna få igenom fönsterlösa sovrum och andra försämringar av boendemiljön måste vi som vill något annat vara tydliga med att det är människan som måste vara måttstocken på vad som ska anses rätt och rimligt. Det ska inte vara plånboken eller vinstjakten som ska forma framtidens samhälle, det måste vara den upplevda kvaliteten och vars och ens förmåga att kunna förverkliga ett gott liv i en god miljö som måste vara vägledande och styrande.

Marknaden drar utvecklingen åt ett håll som inte gynnar helheten
Nu har vi testat att låta marknaden styra byggande och boende under lång tid. Till och med allmännyttan har ålagts ett ”vinstkrav” i dessa ekonomismens tider. Resultatet är tydligt. Några av oss tjänar pengar på våra boendemiljöer, andra förlorar. Klyftorna växer och det blir allt svårare för unga personer och familjer att skaffa sig ett boende, något som också i sig bromsar befolkningsutvecklingen. Vi behöver ha tydligare och mer rättvisa spelregler för det som vi alla behöver: ett rimligt och gott gestaltat boende, gärna med flexibla lösningar för verksamheter och kombinationer av lokaler och boende. Det är inte bara konstnärer som behöver plats för sitt konsthantverk i anslutning till sitt boende.

Helhet istället för stuprör
Städer och kommuner har alltid svårt att gå före i förändringsarbetet. Det är en del av det offentligas DNA att alltid göra som man alltid har gjort, det har med rättvisa och rättssäkerhet att göra. Det gör att förnyelse ofta behöver ramas in av projektmedel eller särskilt avsatta beslutsprocesser, där det framgår att det handlar om utvecklingsarbete. Och då är stuprörsorganisationen inte till hjälp, när helheten ska hanteras. Mobilitet, välfärdsinstitutioner, sjukvård, apotek, butiker, nöjen, platser att mötas på, folkbildning, intresseorganisationer och allt det andra som vi ägnar tid åt måste få hänga ihop med hur och var vi bor.

Någonstans behöver vi testa det nya
Ännu viktigare blir detta när vi inte längre är lika rörliga eller har samma förmågor som när vi var unga. Samverkan mellan kommun och civilsamhälle behöver utvecklas och vi behöver hitta former för delaktighet och beslutsfattande som inte utgår från den ena sidans kontrollbehov eller budgetramar. Någonstans behöver det nya få testas och ta form, få sin finansiering och sin chans att utvecklas, samtidigt som det demokratiska perspektivet inte får tappas bort. Bottom-up måste möta top-down på ett klokt och genomtänkt sätt. Och vi behöver processer som inte enbart utgår från vinstjakt, avkastningskrav och Marknadens logik. Det privata ägandet är inte alltid det bästa slutmålet. Samhällsnyttan över tid behöver få ta plats och hitta utvecklingsspår. Särskilt som vi har gjort fel under lång tid och slösat resurser, saboterat klimatet, utrotat djur och växter och skapat onödigt stora klyftor i samhället.

Länktips: Kolla in CMB. De gör en hel del bra. https://www.cmb-chalmers.se/

Länktips: Idéburet och socialt byggande https://ideburetbyggande.se/

Sluta inte att tänka framåt

Nils-Olof Ståhl, som jag lärt känna på senare år, valde att kombinera sin födelsedag, jämna 80 år minsann, med att debutera som konstnär med en akvarellutställning i Säffle i september i år. Nils-Olof är en överraskningarnas man och några av er som följer den här bloggen vet faktiskt vem han är. Nils-Olofs val att ”komma ut” som konstnär med ett sjuttiotal alster vid jämna 80 år är värt all beundran. Ett par av hans alster syns nederst i denna bloggtext. Båda sålda, enligt uppgift.

Att alltid tänka framåt
Det är inte enbart hans kvalitet och känsla för målning, motiv och stämningar som måste uppmärksammas. Talangen finns där, naturligtvis. Men detta att ha ett framåtperspektiv på livet när man nått 80 års ålder är tankeväckande och, känns det, ganska ovanligt. Det är ju snarast så att efter pension, och många gånger innan dess, marginaliseras många av oss. Med stigande ålder finns en risk att respekten från arbetskamrater och chefer avtar. Det är också dokumenterat svårare att få jobb efter 55 eller ännu tidigare. Sökande med ”fel” ålder blir inte kallade på intervju och får inte chansen att visa vad de skulle kunna göra på en arbetsplats. Ålderism brukar det kallas när siffran för ålder på ett medvetet sätt gör att människor behandlas sämre, människor som annars hade kunnat komma i fråga för ett arbete eller ett uppdrag.

Ålderismen i arbetslivet
Min misstanke är att de chefer som intuitivt tackar nej till att anställa en något äldre kollega kanske oroar sig för att denna person blir ”svår” i organisationen, kanske har bestämda åsikter, vanor, klädstil eller något annat som chefen eller majoriteten på en arbetsplats inte vill ödsla tid på att bemöta. Kanske kan det handla om ingångslön, eller om att en yngre och oerfaren person lättare gör som chefen säger. Vilket i sin tur då kan tyda på att chefen har dåligt självförtroende eller känner på sig att en erfaren person kanske kommer att avslöja de brister som chefen lyckats dölja… Det finns säkert många skäl till att seniora personer inte kommer ifråga.

Ta vara på kompetensen
Om vi tänker lite bortom vardagens fungerande samhälle blir det ännu tydligare vilken roll de erfarna, seniora, medarbetarna kan bidra med. Det är ju den teknik som dagens 60-plussare varit med om att installera och satt i drift som nu steg för steg börjar fallera, få servicebehov eller behöva bytas delar på. Vad är då bättre än att involvera de personer som varit med när något sjösattes? Och som kanske förstår analoga eller enkla elektroniska system och vet vilka de kritiska punkterna är. Som vet hur en trasig komponent kan bete sig. Inte minst ur beredskaps- och säkerhetsperspektiv kan det bli viktigt att bemanna gamla pumpsystem, generatorer, maskiner och annat med personer som förstår det de ska byta ut eller laga. Om totalförsvaret ska fungera behöver vi tänka på helheten.

Att känna sig behövd
På en personlig nivå är det dessutom bra att känna att man behövs. Vi har ett växande problem med ensamhet, där människor saknar sammanhang och lätt hamnar i depressioner eller missbruk. För att stävja dessa problem är det också viktigt att människor får en känsla av att faktiskt ha en uppgift. Även efter pensioneringen. Och ur samhällsperspektiv finns ju väldigt mycket som aldrig blir gjort, kanske för att anses ”för dyrt” eller för att det prioriteras ner. Och som med små insatser skulle kunna utföras av annars sysslolösa seniorer. Vi behöver mer av personliga möten och mindre av det som ekonomerna adderar under kolumnerna lönsamhet och vinster. Ett samhälle är inte summan av upparbetad BNP, även om det kan låta så i nyhetsrapporteringen. ”Stockholmsbörsen upp noll komma fem procent.”

Här ett par av Nils-Olofs bilder som inspiration.

”På svaj” respektive ”Slör”, akvareller av Nils-Olof, sålda vid en
utställning i Säffle i september 2025



Vi behöver diskutera demokrati

Vi måste kunna vara överens om att vi är oeniga. Och inte låta åsiktsskillnader övergå i handgripligheter eller våld. Så ungefär uttalade sig Barack Obama häromdagen i efterdyningarna på det omtalade mordet på Charlie Kirk. Kirk var en högprofilerad och av vissa mycket uppskattad debattör och influerare med högerradikala åsikter. Kirk tillhörde dem som föreslog Trump att utse J D Vance till vicepresident. Han tog väldigt tydligt ställning emot ett mångkulturellt och jämställt samhälle och formulerade åsikter som man trodde hörde till historien, men som tydligen hittade hela vägen fram till presidentposten i USA.

Våldet kan aldrig vara lösningen
Det Obama sätter fingret på i ett klipp som finns på Facebook (länk, se nedan) är vad som egentligen utgör kärnan i ett demokratiskt samhälle. Vår förmåga att på ett rimligt och respektfullt sätt hantera våra olikheter och olika ståndpunkter. Alla människor har ett värde, som i grunden är lika. Att vi ändå delar in oss i grupperingar, folkslag, nationer, fotbollsfans eller subkulturer av olika slag har antagligen med vårt behov av identifikation att göra. Vi bekräftas av andra. Vi finns när vi blir sedda och bekräftade. Och vi bekräftar andra på liknande sätt. Men våldet kan aldrig vara lösningen. Istället måste vi försöka hitta frågor och dialog som jämnar ut och skapar en gemensam bild av hur världen ser ut. Fredstanken får aldrig överges. Vare sig i det stora eller i det lilla perspektivet.

Den röda mattan i Alaska
När en demokratiskt vald ledare rullar ut röda mattan för sin vän vid toppmötet i Alaska blir det hela lite mer komplicerat. Går det att vara vän med en diktator? En person som har ihjäl sina politiska motståndare? (Det är ju nu bekräftat att Alexej Navalnyj blev förgiftad i Ryssland). Måste man inte ta avstånd från personer som inte respekterar mänskliga rättigheter och demokrati? Är det OK att vara för personer som vill störta det demokratiska styrelseskicket? Eller var ska gränsen gå?

Turkiet behöver diskuteras mer
Om Ulf Kristersson väljer att krama om Erdogan i Turkiet, som sin allierade i NATO, har han då gått för långt? Enligt Utrikespolitiska Institutet är Turkiet delvis fritt och delvis auktoritärt, framför allt när det gäller kritik mot maktens män. (Se länk nedan). En svensk journalist satt fängslad i ett par månader, kurder som flytt till Sverige har antagligen all anledning att känna sig oroliga, eftersom minoriteten kurder inte behandlas på ett rimligt sätt och eftersom PKK valt att strida för kurdernas självstyre. Minoriteters ställning i ett majoritetssamhälle är ett återkommande tema, även hos oss i Sverige. Det tycks vara svårt för vissa politiker att acceptera olikheterna.

Kan man vara vän med en icke-demokrat?
Så går det att vara vän med en auktoritär och antiodemokratisk ledare? Var går i så fall gränsen? Att Trump gillar Putin stör oss kanske mer än att Kristersson är kompis med Erdogan. Men hur är det med de auktoritära åsikterna och agerandena hos Sverigedemokraterna? Är SD numera accepterade som en politisk rörelse i Sverige som vill värna svensk demokrati, mångfald och åsiktsskillnad? Enligt Ebba Busch är det inget problem, men hon ju också förordat att polisen ska skjuta skarpt mot demonstranter som beter sig våldsamt. Så det parti i Sverige som tydligast har kristna rötter tycks numera ha övergett centrala delar av det kristna budskapet, där det brukar handla om att älska din nästa som sig själv osv.

En nordisk debatt om demokratins ställning?
Opinionsbildning och förskjutning av värderingar är långsamma processer som vi kanske alltför sällan sätter ord på. Men det hindrar ju inte att vi då och då måste stanna upp och fråga oss var de röda linjerna går för vad som är acceptabelt och inte. Vi borde ju också ha en debatt om vilket ömsesidigt åtagande vi numera har gentemot exempelvis Turkiet till följd av NATO-inträdet. Är Sverige som land och svenskarna som folk redo att skicka svensk trupp till att försvara Erdogans regim? Om inte, hur motiveras detta? Och vilken konsekvens får NATO-medlemskapet därmed för den svenska synen på demokrati? Borde vi inte ha en nordisk debatt om detta, eftersom alla de nordiska länderna rimligen har mycket likartad grundsyn på vad demokrati är och vad den inte är?

Länktips Obamas tal: https://www.facebook.com/share/v/16A6GUYoS9/?mibextid=wwXIfr

Länktips: https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/demokrati-och-rattigheter/

PFAS-frågan får inte tappas bort

Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) i Kungsbacka anordade nyligen ett möte där medlemmar och intresserade fick lyssna till Cecilia Hedfors, som är sakkunnig på SNF inom miljögifter och kemikalier. Hennes presentation handlade huvudsakligen om PFAS. Var står vi? Hur långt har lagstiftningen kommit? Hur påverkar PFAS allt levande? Var används PFAS? Osv. Det var ett mycket informativt möte som förmedlade en kunskap som vi alla borde ha med oss.

Evighetskemikalier
PFAS är förkortning av ”per- and polyfluorinated alkyl substances” eller enklare förklarat kolföreningar där väte (H) har ersatts av fluor (F). Dessa molekyler och ämnen kan vara fasta, flytande eller i gasform. Alla är konstruerade av människan. Naturen själv kan inte skapa eller lösa upp dessa kemiska konstellationer. De finns i tusentals varianter och de finns kvar för evigt.

Stora mängder
PFAS finns i elektronik, textil, byggnadsmaterial, kosmetika, mediciner, bekämpningsmedel, smörjoljor, kontaktlinser m.m. Inom EU tillverkas 350 000 ton PFAS-ämnen och utsläppen i EU beräknas till 75 000 ton per år. Då ingår inte den PFAS som släpps ut via att produkter blir till avfall. Idag finns endast förbränning vid 1300 grader som metod för att förstöra PFAS. I Sverige är det bara i Kumla det finns en sådan anläggning.

Skadorna är kartlagda för några vanliga PFAS-ämnen
Det är ett förbud på gång inom EU. Men kemikalieindustrin letar redan efter en ny teknisk lösning, som i värsta fall kan orsaka liknande problem. Människan och alla levande organismer har PFAS i sig. Hälsoeffekterna när det gäller människans exponering för PFAS är relativt tydliga. Leverskador, sjukdom på sköldkörteln, testikelcancer, njurcancer, lägre födelsevikt på foster, minskad respons på vaccinering hos nya barn är några av de följdverkningar forskningen är säkra på finns i relation till några väl undersökta PFAS-ämnen. Man anar ytterligare lika många följdverkningar, men där är sambanden inte lika klarlagda.

Räkna på storlekar
När det gäller dricksvatten brukar man ange PFAS-4 som ett gränsvärde. För att förstå utspädningen vid detta gränsvärde illustrerade Cecilia Hedfors det med att ett kryddmått PFAS räcker för att nå gränsvärdet i 100 simbassänger av olympisk storlek. Och det tillverkas 350 000 ton per år inom EU. Och då har vi inte räknat in Kina, Indien och andra tillverkande länder…

Bekämpningsmedel, läkemedel, köldmedel….
Användningen av PFAS i bekämpningsmedel hamnar under en annan EU-lagstiftning och det gäller även PFAS i läkemedel och i köldmedel. Varje gång AC:n i bilen används så är PFAS-ämnen inblandade. Ett stort problem är också att växterna suger upp PFAS via rötterna så allt levande innehåller PFAS. Strandbetande kor i Danmark har fått i sig PFAS genom att gräset har exponerats extra mycket via det havsskum som lätt transporterar ämnet.

Olika branscher har olika svårt att byta spår
Olika branscher har kommit olika långt när det gäller att hitta lösningar. Textilbranschen har kommit ganska långt, medan batteribranschen troligen kommer att få 13 år på sig att hitta ersättning till den PFAS som används vid katoderna. Överhuvudtaget tycks det finnas en mycket stor förståelse för industrins behov av alternativlösningar inom EU. Detta trots att vi producerar tusen ton PFAS om dagen, och trots att vi vet hur skadliga ämnena är. Och att det är gränsvärden på 4 nanogram per liter dricksvatten som år det gällande svenska dricksvattnet. Hur många nanogram går det på ett ton? (Svar – det blir många nollor…). (Nanogram betyder miljarddels gram, ett gram är ett tusendels kilo, ett kilo är ett tusendels ton…..)

Okunskap är bra grund för propaganda
I vulgärdebatten brukar högersidan i politiken hävda att vingarna på vindkraftverk släpper ifrån sig PFAS och därför ska vindkraftverk förbjudas. Av de årliga 350 000 ton PFAS som tillverkas ( som ju motsvarar 350 000 000 000 000 000 000 nanogram) skulle alltså plastfärgen som täcker vindkraftvingarna vara en stor utsläppskälla? Större än all annan plastfärg? Större än alla smörjoljor, AC-anläggningar, kosmetika osv….? Okunskap är en bra förutsättning för propagandans genomslag.

Militären gör vad de vill
Cecilia Hedfors nämnde också militären. Militären behöver inte rapportera sin användning av PFAS. Kläder, ammunition, brandsläckare och t.o.m ammunition har PFAS. Men inget behöver rapporteras, trots att det läcker ut ämnen via åar och bäckar till de dricksvatten som kommunerna använder. Det är naturligtvis också en hälsorisk för personalen vid militären. Utsläppen vid Kallinge flygplats, från Landvetter osv behöver hanteras och förhindras att de fortsätter.

En annan ordning?
Det är bra att få en uppdatering lite då och då från en centralt insatt person som Cecilia Hedfors. Men jag förstod också att lobbyisterna i EU ligger inte på latsidan, de som får betalt för att sabotera för miljöambitionerna och ensidigt gynna industriintressen. Är det verkligen så här vi ska ha det? Borde inte industrin först bevisa att det ämne de vill sätta på marknaden är ofarligt för människa, djur och natur? Måste vi inte ha en annan ordning?

Läst: Anders Wijkmans artikel om ekonomi

Det är ekonomin som styr hur världen utvecklas. När olika intressen står mot varandra kan man konsekvent utgå ifrån att starka finansiella intressen oftast drar det längsta strået. Det är inte bara i USA som andra hänsyn än kortsiktig ekonomisk vinst får stå tillbaka. Under hela 1900-talet och med fortsättning in i vår tid har resurser, särskilt naturresurser, setts som exploaterbara hävstänger för ekonomin. Det gäller mineraler, oljan och andra fossila tillgångar, men också exempelvis skogen och fiskbestånden i världen. Trålning i Östersjön ses som något bra, även när ekosystemen riskerar att krackelera.

Kvalitet är viktigare än kvantitet
Anders Wijkman skrev i somras en viktig DN-debatt-artikel (länk se nedan) som pekade på det bakvända i att vi fortfarande mäter ekonomin i något slags bruttosammanhang. Alla varor och tjänster slås ihop och kallas BNP. Oavsett om det som utförs handlar om att asfaltera grönytor eller att sälja och sprida PFAS-bemängda bekämpningsmedel mot skadedjur i vårt jordbruk. Vi behöver andra mätetal, skriver Anders Wijkman, där det blir möjligt att synliggöra kvalitet i stället för kvantitet och sociala faktorer ges ett utrymme för att mäta hur välståndet utvecklas över tid och på ett rättvist sätt. Idag halkar många länder efter och även i de rika länderna ökar klyftorna. Istället för ”trickle down” som Thatcher lanserade borde vi tala om ”trickle up”, skriver han. Detta eftersom det är de rikaste som gynnas av den ekonomiska utvecklingen.

Wellbeing economy for all
Anders Wijkmans artikel har flera relevanta och intressanta hänvisningar till aktuell forskning och till internationella rörelser. Han nämner ”Wellbeing economy for all” som ett exempel på hur planetens och välbefinnande kan sättas i centrum som alternativ till dagens mainstream-ekonomi. Intressant är att organisationen har kopplingar till ett antal länder på högsta nivå. Det räcker inte att vara överens om målet, det behövs ju konkreta steg i verkligheten för att något ska hända. (Se länktips nedan). Det finns också forskare som ägnar en hel del tid åt att synliggöra och testa andra ekonomiska modeller. Ett inspirerande exempel är den forskning som bedrivs av Jennifer Hinton i Lund och som för enkelhets skull kan kallas ”lagomekonomi”.

Lagom är ett bra ord för en rimlig takt
Det mest rimliga är ju att vi anpassar produktion, användning, ägande och återvinning av resurser till våra långsiktiga behov. Idag låter vi ”ekonomin” gynnas av att överproducera, överkonsumera och överbelasta planeten med det vi orsakar av skräp, inte minst plastfragment. BNP ökar när vi gör av med onödigt mycket energi, tar upp onödigt mycket råolja, producerar onödigt många produkter, köper onödigt många varor och slänger onödigt mycket på sophögen. Det måste gå att bygga en ekonomi som genererar en rimlig balans mellan behov och resurser på global nivå. Det teoretiska fundamentet för denna lagomekonomi är sådant som Jennifer Hinton och andra ägnar tid åt. För mig illustrerar detta med lagomekonomi kärnan i det som ”Cirkulär ekonomi” borde handla om. Inte att samla in mer och mer plast för att göra nya produkter av gammal plast. Det ska vi också göra, men ekonomin är det centrala i sammanhanget.

Vi kan inte fortsätta att sabotera för kommande generationer
Nästa steg måste vara att vi skyndsamt breddar utbildningen på våra handelshögskolor och i ämnet ekonomi. Det duger inte längre att enbart utbilda i hur den gamla slöseri-ekonomin fungerar. Vi har begränsat med resurser, vi kan inte tillåta oss att sabotera miljön och människors livsvillkor för att gynna ett fåtal kapitalägare. Välfärden ska byggas genom att vi använder produktionsresurser och skatteinstumentet på ett klokt sätt. Inte genom att sabotera för kommande generationer. Hushållning är vad det handlar om. Spara den under miljoner år lagrade råoljan för kommande bruk, fasa ut förbränningen skyndsamt och skapa regelverk som ålägger industrier och producenter att ansvara för hela livscykeln kring det de producerar.

Företagen måste lära sig att bädda sängen
Det är ungefär som när vi kräver att våra barn lär sig att bädda sängen, torka disken och städa upp efter sig, måste företagen ta hand om konsekvenserna av det de producerar. Vi kan inte låtsas att planeten är en gigantisk soptunna, där det är fritt fram att skräpa ner och förstöra livsmiljön för kommande liv. Akut handlar det om ämnen som PFAS och andra kemikalier, och på sikt måste vi säkerställa att allt som produceras kan ingå i kontinuerliga produktionscykler. Återbruk på riktigt. Där ekonomin tyglas så att den bygger en rättvis värld, där majoriteten människor får det bättre. Den egoism och girighet som präglar mainstream-ekonomin idag hör hemma i en annan tid och har inget med framtiden att göra.

Länktips: Anders Wijkman i DN 29 juli: https://www.dn.se/debatt/var-fixering-vid-bnp-riskerar-att-sla-tillbaka-mot-oss/

Länktips: Wellbeing Economy Governments: https://weall.org/wego

Länktips: Ett exempel på bok från Jennifer Hinton: https://portal.research.lu.se/en/publications/how-on-earth-flourishing-in-a-not-for-profit-world-by-2050-workin

Det går att ta ansvar

EU backar på hållbarhetsområdet när man accepterar USA:s handelsvillkor. Så brukar det heta. Trump bryr sig inte om miljö, klimat eller hållbarhet och har ju till och med gjort det till en princip att, på ett närmast auktoritärt sätt, förhindra att dessa begrepp används i administrationen och till och med villkorat stöd till universiteten med att dessa ”woke”-uttryck finns med i forskningen, i projekt och i olika dokument. Får de inte nämnas så finns de inte. Så praktiskt….

Tvingas EU acceptera sämre produkter?
Men åter till EU. Aktuell Hållbarhet hade en artikel nyligen om hur avtalet med USA nu kan tvinga EU att ta steg bakåt när det gäller ambitionen på hållbarhetsområdet. Det kan ju handla om kemikalier, arbetsvillkor och annat som USA formellt inte ställer krav på, men där EU har vassare regler. Så här kan det se ut i rapporteringen.

Ur Aktuell Hållbarhet i augusti 2025

Det ska sägas att jag inte har läst artikeln (den är låst), men oavsett detta så finns det anledning att lyfta två perspektiv.

Företagens roll
Det ena är beställaren, den som väljer att köpa en ”sämre” produkt från USA kan naturligtvis avstå från detta. Det finns, ännu så länge, en frihet för marknaden att agera på annat än pris och att kommunicera detta. ”Vi vill inte gynna produkter från USA, som inte uppfyller de krav vi ställer inom EU”. Det går att avstå från inköp.

Konsumentens roll
Det andra är konsumenten. Slutanvändaren kan också ställa krav och avstå produkter som inkluderar komponenter eller varor som har USA som ursprung. Det finns en facebook-grupp som heter ”Bojkotta varor från USA” och som hjälper till att sätta fokus på den utveckling som just nu pågår i USA.

Alla kan ta ansvar
Även om EU formellt inte kan koppla sin lagstiftning för att begränsa vilka skadliga produkter som kommer på marknaden kan andra aktörer agera på ett ansvarstagande sätt. Det går att göra rätt även om lagstiftningen saknas. Det är så vi brukar göra. Lagstiftningen styr inte i detalj hur vi beter oss på ett civiliserat och medmänskligt sätt. Det går att ta ansvar, både som inköpare och som konsumenter.

Kanske är tiden mogen för att lita på att människor faktiskt vill göra det rätta. För sina barn och barnbarn, för världen, för framtiden.