RISE-rapport: ”Runt Hörnet” om sex trender

Jag har gått igenom rapporten ”Runt Hörnet 2022” från RISE och de sex trender som rapporten summerar. I det följande återger jag det som jag uppfattar som viktigast under varje rubrik och kompletterar med några egna reflexioner. Trender är ofta svårfångade och står i relation till något slags normaltillstånd, dvs underförstådda pågående processer som vi alla är en del av.

Introduktion
Rapporten preciserar sex relativt nya trender som kan ha betydelse för hur samhället utvecklas, hur väl vi lyckas hantera klimathotet och i vilken utsträckning nya hot och problem växer fram. Man betonar att trenderna ska ses som komplement till annat studiematerial och man nämner också att rapporten inte ska ses som heltäckande.

En första fråga
Den första tanken som slår mig vid genomläsning av de sex presenterade trenderna är att jag undrar för vem rapporten är skriven. Formatet är i en grafiskt tillgänglig stil, med korta stycken och rubriker som upprepas för de olika trenderna. Många bilder och illustrationer förstärker presentationen. På det sättet påminner rapporten om en blandning av löptext och power-point-presentation. Men den lämpar sig definitivt inte för visning med projektor för en fysiskt närvarande publik. Därtill är texten för liten och för omständlig. Jag kommer fram till att texten är tänkt att läsas på skärmen av personer som vill hålla sig uppdaterade, eller åtminstone kunna hävda att man just uppdaterat sig på aktuella trender.

Trend 1: Digitalisering…
I min tolkning och i förlängningen av den trend som beskrivs som den första trenden ser jag en stor risk att de kommersiella krafternas vinster med digitalisering och informationshantering sammanfaller med de auktoritära krafternas behov av att kontrollera värderingar och attityder. Det handlar i rapporten om att digitaliseringen, AI och sociala medier riskerar att leda till nya risker. Samtidigt som den nya tekniken öppnar upp för helt nya möjligheter att koppla ihop information, persondata och kommersiella intressen finns en uppenbar risk att övervakning och den enorma mängden data kan användas på ett för samhällsutvecklingen negativt sätt. Min bild är att kunskap och åsikter alltmer har kommit att likställas, vilket skapar en grogrund för misstro och passivitet. Tempot i omställningen och de utsuddade gränserna mellan vem som är avsändare och vem som är mottagare av olika budskap bidrar till otydligheten. Auktoritära krafter kan surfa på vågen av lättfångade och manipulerbara opinioner. Detta när källkritiken blir allt svårare att upprätthålla. Lägg därtill hur lätt det är att förfalska bilder och filmer och vi ställs snart inför mycket svåra avväganden där det fria ordet behöver avskärmas för att inte de krafter som utnyttjar yttrandefriheten ska omöjliggöra ett respektfullt samtal och ett sunt erfarenhetsutbyte. Byggstenarna finns och det som fattas är att två delvis olika dominerande krafter samarbetar. Å ena sidan de krafter som vill att marknaden dominerar hur mänskliga val ska ske och å andra sidan de auktoritära rörelser som ser en möjlighet att ta kontroll över utvecklingen ur ett kulturellt, ideologiskt, förenklat perspektiv.

Trend 2: Flernivåstyrning
Den andra trend rapporten nämner handlar om att stora viktiga frågor, som klimatfrågan, inte passar in i det gängse offentliga beslutssystemet av EU, stater, regioner, kommuner och där näringslivet och civilsamhället också måste få vara delaktiga i ansvarstagande och beslut. Såväl problemformulering som utarbetande av möjliga strategier och genomförande av de bästa kommer att kräva delaktighet bortom de gängse ramarna. Formerna för hur det ska gå till, med bibehållen respekt för de demokratiska grunderna är oklart. Vi är helt enkelt inte förberedda för den typ av förändringsprocesser som nu måste ta form, förankras och bäras av samhället i stort. Det saknas också kompetens på många håll. Mandat och befogenheter i det offentliga bygger på flera hundra år av offentlig administration, erfarenheter och strukturer som inte längre räcker till. Hur skapas snabbt nya verksamhetsformer, som både blir verkningseffektiva och bidrar till delaktighet och legitimitet? Mina tankar kretsar i denna trend kring vem som har vad att vinna respektive förlora på att formerna för beslutsfattande ändras. Om någon ägnat hela sitt liv åt en karriär – är vederbörande beredd att ge upp den karriärvägen för att samhället behöver andra beslutsnivåer och dito processer? Jag är orolig för att suboptimeringen kommer att eskalera de närmaste åren och att det blir allt svårare att ändra de strukturer som måste ändras. Krismedvetandet är ännu inte på rätt nivå.

Trend 3: Stadsplanering med grönområden
Den tredje trenden handlar om markexploatering och hur grönområden och växtlighet kan spela en roll på flera plan för att skapa trivsel, hälsa, goda boendemiljöer, bromsa vattenflöden osv. Det kallas ibland ”urban gardening”, när träd, odlingar, grönytor, buskar och natur flätas in i den betongtäta staden på ett genomtänkt sätt. Vi har under decennier låtit staden vara alltför präglad av hårda ytor. Asfalt är lättare att sköta än grusgångar. Träd och grönområden har varit undantag. Med klimateffekterna i fokus har det blivit uppenbart att vattenavrinningen behöver bromsas, och att vi behöver kyla staden under varma sommardagar. Det kan skilja 10 grader i temperatur mellan en stadsgata utan träd och skugga och en med. Förutom denna konkreta effekt skapar grönområden ytor för insekter, fåglar, smådjur och en biologisk och ekologisk mångfald, som i sin tur gynnar utvecklingen av grönytor och biologisk motståndskraft.  Attraktiviteten hos ett område med många grönytor nämns i rapporten. Luften blir något renare och trivseln ökar. Kanske skulle rapporten ha tydligare betonat värdet av att skapa odlingsmöjligheter i stadsdelar, helt enkelt för att kopiera byn som modell för ett sammanhållet och tryggt område.

Trend 4: Nya sätt att mäta och finansiera…
Den fjärde trenden som rapporten tar upp handlar om hur beslutsfattare letar efter nya sätt att värdera och finansiera insatser för att på lång sikt bygga det hållbara samhället. Rapporten resonerar kring motsättningen mellan kort- och långsiktighet i planering och beslutsfattande. Och landar i att kortsiktiga stödåtgärder tycks öka. Inte minst när inflation, energipriser och andra effekter snabbt förändrar situationen för ”vanligt folk” och deras ekonomiska situation. Kortsiktigheten tycks bli allt mer vanlig. Det är ju väljare som ska få sin vardag att gå ihop. Behovet av en annan ekonomisk modell för att styra både kortsiktiga och långsiktiga beslut tas inte upp. Vi kommer att behöva en annan ekonomisk modell, är min övertygelse. En modell som t.ex. utgår från en helt annan moms. Momsen är idag en linjärt formerad skatt, som bygger på ett linjärt produktions- och konsumtionsmönster. Den nya momsen behöver naturligtvis också bli cirkulär och följa med varje produkt i dess olika faser. Det måste finns en koppling mellan skötsel av en produkt (värdeskapande) och den nya momssatsen, så att det lönar sig för alla involverade att ta vara på produkters livslängd och kvaliteter. Köp-släng-doktrinen är inte hållbar. Dagens moms bygger på tanken att produkter tas fram för en kort användningscykel. Hur denna nya ekonomi ska byggas upp parallellt med den gamla och hur två parallella momssystem ska införas behöver utredas, menar jag. Och koordineras på EU-nivå.

Trend 5: Livsstilsförändringar i relation till klimatkrisen…
Den femte trenden tar upp fenomenet med kring ändrad livsstil, hur unga människor inser att det går att leva ett gott liv utan bil och på ett klimatsmart sätt. De exempel som nämns i rapporten handlar om vegankost, second-hand, nya resmönster och en självvald, enklare, livsstil. Min invändning till denna text är att ska en klimatsmart livsstil få acceptans i breda folklager måste valet upplevas vara och faktiskt också vara en förbättring. Väldigt få människor lockas av försämrade livsvillkor. Det är få individer som självmant avstår livskvalitet av högre och ideella skäl. De val människor ställs inför måste uppfattas att vara bättre och tydligt ge andra kvaliteter än den nuvarande livsföringen. En del kan ligga inom ramen för tjänstefiering. När en vara blir en tjänst kan kunden/nyttjaren slippa ha en lagringsplats för produkten, kan välja produkt efter situation och kanske beställa någon slags service i samband med nyttjandet. Även reparationer och liknande kan växa när produkter ska hållas vid liv. Min förmodan är att den ändrade livsstilen, där klimathänsyn blir en viktig komponent för olika grupper, bara till en mindre del kan locka människor att avstå från det de vant sig vid att ha tillgång till i form av ett överflöd av konsumtionsprodukter, klimatstörande resor, fritidssysselsättningar och annat. Det kommer att bli avgörande att hitta ekvivalenterna till övergången från LP-skivor och CD-dito till Spotify för att ta ett tydligt exempel på hur tjänstefieringen kan ta form.

Trend 6: Yttre påverkan på livsstil…
Den sjätte trenden tar upp inflation, sysselsättning, bostadskostnader, energipriser och andra randfaktorer som påverkar var människor bosätter sig och hur de väljer att transportera sig till sina arbetsplatser. Man nämner en övergång från beskattning av arbete till att i högre grad beskatta produkter och material som en väg framåt. Ett exempel som tas upp är att en ökad inflation kanske minskar köttkonsumtionen, vilket är bra ur klimatperspektiv, men kan också minska efterfrågan på ekologiska livsmedel, något som kan ha motsatt inverkan på den hållbara utvecklingen. Överhuvudtaget är denna trend ganska diffust presenterad och innehåller många osäkerheter, inte minst mot bakgrund av kriget i Ukraina. Snarare anser jag att trenden borde sammanfattas som en uppmaning till alla beslutsfattare att ständigt söka ett helhetsgrepp på varje fråga, så att olika delbeslut inte motverkar varandra. Sänkt skatt på drivmedel kan locka för att ge intryck av att visa handlingskraft, men har naturligtvis en destruktiv inverkan på klimatarbetet eftersom priset har stor betydelse för hur nivån på efterfrågan och också hur vi värderar alternativa lösningar.

Sammanfattning – vi måste diskutera perspektiven
Ska rapporten sammanfattas på ett konkret sätt är nog budskapet att alla beslutsfattare behöver anstränga sig att se långsiktigt på de frågor man försöker adressera, och att man söker breda samverkanslösningar snarare än att gynna enstaka grupper. Samtidigt måste vi kunna diskutera förändringar i ekonomin och i samhället där det av nödvändighet kommer att handla om att vissa människor och verksamheter ”förlorar” och andra ”vinner” på förändringen. Då är det helt avgörande att sätta in förändringarna i ett samhälls- och framtidsperspektiv. ”Vill du ge dina barn en rimlig chans att leva ett gott liv, eller är ditt eget välbefinnande viktigare?” Den typen av frågor kommer att behöva ställas för att vi ska få perspektiv på nivån på  förändringarna och deras konsekvenser. Och frågorna behöver medialt utrymme för att bli relevanta för fler än de redan intresserade. Mot egoismen måste en ny form av oegennytta ställas, där ingången åtminstone bör vara nästa generation. Ska vår generation bli den första i historien som medvetet försämrar livet för nästa generation?

Länktips: Rapporten: https://www.ri.se/sites/default/files/2022-05/RISE_Runt-hornet-2022_Framtidsspaning_Klimatneturala-stader-samhallen.pdf

Cirkulär Ekonomi: Från en workshop i Borås

Riksbyggen och Borås Stad driver tillsammans med Science Park Borås projektet Framtidens kvarter, där man vill omvandla ett centralt kvarter på Västerbro till en ny stadsdel för en hållbar livsstil. Här ska finnas plats för 400 lägenheter, ett antal butiker och man har tydliga ambitioner att låta tankar om innovativ stadsutveckling få ta plats och konkretiseras. Den 16 september 2022 var det en workshop i de lokaler som ska demonteras och göra plats för några av husen. Ett 50-tal personer hade slutit upp och fick ta del av förarbeten och analyser från olika experter på byggande, konsumtion och boende.

Hur blir byggandet mer cirkulärt?
En delfråga som kan bli avgörande för byggbranschen är hur betong ska bli en del av det cirkulära. Agnes Nagy från Högskolan i Borås deltog och berättade lite kort om sin forskning på just det området. Peter Serrander, också från Högskolan i Borås, utvecklade hur byggandet kan bli mer cirkulärt. Generellt handlar det cirkulära byggandet om materialloopar, att bygga symbios-liknande kedjor av företag som kan dra nytta av varandras verksamheter och spill, om återbruk på olika nivåer, att demontera snarare än att riva, att återanvända tegel osv. På tal om tegel så nämnde Peter att 90 procent av danskt tegel idag produceras i naturgaseldade tegelbruk, vilket naturligtvis idag påverkar priskonkurrensen mellan att återbruka och att köpa nytt tegel.

Det händer en del
Det nämndes också ett projekt i Oslo, KA13, som lyckats bygga med 80 procent återbrukat material. Urban Mining som fenomen blir också allt mer intressant. Helt kort nämndes också att PBL, Plan- och Bygglagen, numera innehåller krav på upprättande av kontrollplan vid rivning, samt att målet – enl målet God bebyggd Miljö – numera är att 70 procent av byggmaterial som klassas som icke farligt ska återanvändas eller återvinnas senast 2025. Det talades om innovationer och om verifiering, om Zero Waste och annat som kan bidra till utvecklingen.

Inspiration från Norrland
Under konsumtionstemat betonades hur viktigt det är att få saker att hända. Att det är viktigt att locka människor till den nya stadsdelen, både som boende, som besökare och som verksamheter. Individer måste inkluderas. Tobias Jansson som gick igenom denna del, visade flera inspirerande bilder från Sundsvall och Härnösand, där man tagit spännande initiativ till nytänkande i butiksmiljöerna och bland annat blandar vintage med produkter som återskapats ur materialåtervinning. Gränserna suddas ut mellan vad som är nytt och vad som är redan ibruktaget. Circuit respektive Re:Store kallas initiativen i Norrland. Ord som nämndes var trygghet, tillhörighet och mötesplats när Tobias summerade sin del.

Uppmuntra en hållbar livsstil
Johanna Stål presenterade det tredje temat, som handlade om hur boendet och arbetsplatserna kan formas för att stödja den cirkulära livsstilen. Hon började med att peka på ett antal avgörande omvärldsfaktorer som gör det hela mer angeläget: utvecklingen på områden som klimat och miljö, klimatförändringarna som redan visar sig, energifrågans ökande betydelse, pandemihotet och vikten av att hushålla med resurser, att bli mer regenerativa i vårt sätt att leva våra liv. I naturen finns inget avfall, påminde oss Johanna. Kan vi kopiera det systemet? Vi behöver ta fram innovationer som uppmuntrar en hållbar livsstil, men även värdesätta äldre sätt att lösa problem, som t.ex. att uppvärdera nyttan och skönheten av platsbyggd inredning.

Megatrender
Innan vi fick chansen att ”workshoppa” gick Kristina Mjörnell från RISE igenom ett antal megatrender och trender som hon ville sätta fingret på. Hon nämnde hur klimat- och miljöfrågorna kommit att bli allt mer angelägna, hur digital utveckling och AI idag präglar allt mer av samhället, om hur demokratin är satt under tryck från starka krafter och hur den demografiska utvecklingen bidrar till en förändrad världsordning. Vi är mer sårbara idag, något som pandemin illustrerade.

Top/down och bottom/up
En trend Kristina nämnde var att vi går mot en multidimensionell styrning av samhället. Och att när beslut, delaktighet och acceptans av besluten inte går i takt med befolkningens förväntningar uppstår misstroende. Det saknas former för bottom/up och top/down – processer för sådant som påverkar vardagen.

Grönska av flera skäl
En annan trend hon nämnde var att man planerar in grönska i stadsområden idag, i syfte att ge ekosystemtjänster, skönhet och värdeökning. Hon kunde kanske tydligare betonat vikten av att gröna ytor bidrar till att bromsa vattenflöden när skyfallen annars översvämmar avloppssystemen och att klok trädplantering sänker temperaturen i staden med upp till 10 grader när värmeböljan slår till, vilket minskar hälsoriskerna och behovet av luftkonditionering.

Bortom BNP
En annan trend hon nämnde var länder och städer börjat mäta livskvalitet bortom BNP. Helsingborg nämndes i sammanhanget. Två andra trender hade med livsstil att göra, hur det växer fram nya värdesystem, där tillväxt och materiell överkonsumtion får stå tillbaka för en mer återhållen livsstil. Men också att valfriheten minskar för många människor i takt med att de ekonomiska klyftorna ökar. Hon nämnde slutligen ett projekt ”Runt Hörnet 2022” som återfinns en länk till nedan.

By-känslan kan vara en nyckel till framgång
Dagen rundades av med en workshop, där vi i smågrupper fick diskutera ett antal frågeställningar. Tanken var nog att vi alla skulle bidra till projektets fortsatta utveckling. Samtidigt finns det alltid värdefulla insikter och kunskaper att plocka upp när initierade och engagerade människor möts. För min egen del lärde jag mig att det finns en typ av elektronisk märkning som kallas NFC som kan spela roll för att på ett enkelt sätt märka upp produkter som man vill ha koll på. Jag ska kolla detta och återkomma med mer information. Ett inspel jag bidrog med var att stadsdelen gärna får förstärka by-känslan, eftersom byn är en stabil gemenskap. Ett annat inspel från mig var att det cirkulära materiella flödet behöver kompletteras med ett ökat medvetande om hur var och en ingår i en helhet, inte minst om ägandet av gemensamma resurser ska delas.

Mina egna noteringar: dynamik, ansvar osv
I mina egna noteringar från dagen ser jag att det var ytterligare några begrepp som kanske hade behövt belysas lite mer. Ett sådant ord är dynamik. Det måste finnas en beredskap för det nya, det oväntade och det oplanerade. Det kan komma en pandemi, det händer saker som vi inte visste i förväg. Och det måste finnas en långsiktig utvecklingsidé om hur boendet ska utvecklas – antingen med de boende eller genom att nya boende flyttar in – eller en kombination av detta. Ett annat av mina favoritord är ansvar. Det behövs en tydlig, både bred och djup diskussion om ansvarsfördelningen mellan fastighetsägare, staden, boende, verksamheter osv. Vad händer om de boende slutar kasta fimpar på marken? Vad händer om ansvarsgränserna för lokalsamhället tydliggörs och medvetandegörs?

Glöm inte bort barnen!
Kan vi utveckla en annan parallell värdemätare än pengar? Staten vill gärna betona vikten av heltidssysselsättning för att säkra skatteintäkter, men för ett gott liv är kanske 5-6 timmars arbetsdag tillräckligt? Och barnen. Stadsdelen måste utgå från barnets behov. Det byggs ofta stadsdelar där man sparar bort ytor mellan husen så att barn i åldern 5- 10 år inte har någonstans att vara. Mår barnen bra trivs föräldrarna. Och då värdesätter vi boendet högre. Självklarheter, kanske. Men behöver tyvärr nämnas.

Länktips: https://www.ri.se/sites/default/files/2022-05/RISE_Runt-hornet-2022_Framtidsspaning_Klimatneturala-stader-samhallen.pdf

Hur kan vi lära oss mer om Putins Ryssland?

Det pågår ett krig i Europa även om angriparen kallar det för en specialoperation, när Ukraina angrips av de ryska styrkorna. Vår bild av Putin och Ryssland samt vilken roll Ryssland spelar på den internationella scenen präglas av de fragment av samtidshistoria vi lyckas ta till oss och begripa. Journalisten Johanna Melén kom som student till Ryssland 1999 och har rapporterat åt Sveriges Radio om utvecklingen i det stora landet. Nu har hon skrivit boken ”Mina ryska vänner – en berättelse om Putins Ryssland”, som jag läst. Här några intryck och reflexioner.

Gorbatjov – Jeltsin – Putin
Sovjetunionen bröt samman 1991. Efter Gorbatjov kom så småningom Boris Jeltsin och ett för ryssarna kaotiskt 90-tal. Istället för en marknad av västerländskt snitt utvecklades en ekonomi som någon liknat vid en basar. Lycksökare och oligarker skaffade sig snabbt stora rikedomar när samhället var dysfunktionellt. När Jeltsin ville dra sig tillbaka handplockade han Putin som sin favorit att ta över. Och på den vägen är det.

Att upptäcka det post-sovjetiska Ryssland
Johanna Melén tar ett intressant grepp i sin bok. Hon låter oss ta del av vardagslivet i Sankt Peterburg (Piter som den kallas lokalt) genom att återge hur hon levde sitt liv under studenttiden runt millennieskiftet. Vi känner fukten, kylan och de primitiva förhållandena. Vi förstår hur vänskap mellan människor blir så väldigt mycket mer värd när de materiella förutsättningarna är otillräckliga. I det konkreta får vi uppleva kontrasterna i hur olika kulturer hanterar rollfördelning, vem som får bjuda vem på en öl osv. Vi får en guidebok in i rysk vardag, och får genom Johanna följa med på en upptäcktsresa in det post-sovjetiska Ryssland.

Johanna Meléns nya bok i pocket

Stolthet och revansch-känsla
Varvat med beskrivningen av vänskapen med Olga och de andra under studietiden får vi följa de viktigaste stegen i händelseutvecklingen som lett fram till Putins ställning som oomtvistad ledare för sitt Ryssland. Men också pusselbitar i form av den känsla av revansch många ryssar ville få när – i deras tycke – de västliga länderna såg ner på Ryssland. Putin insåg styrkan i denna stolthet för sitt land, som många kände och känner och hur den känslan kunde användas politiskt.

Familjens betydelse
Johanna Melins bok ger viktiga inblickar i hur det post-sovjetiska samhället kom att utvecklas och vilken betydelse familjen och familjestrukturerna spelat och fortfarande spelar när staten inte längre – som under sovjettiden – vet bäst. För att ytterligare förstå just familjens och könsrollernas betydelse för hur det ryska samhället ser ut och utvecklas får jag tips att läsa en C-uppsats från 1996, som fick en hel del uppmärksamhet när den skrevs.

Ur C-uppsats från 1996 av Anna Ekman och Anna Andersson

Kvinnans roll och självbild i Ryssland
I sin uppsats synliggör Anna Andersson och Anna Ekman redan 1996, genom att jämföra data från 200 intervjuer av unga kvinnor i Sverige och i Ryssland, hur olika kvinnors ställning och syn på sin egen livssituation är i de båda länderna. I Sverige är det självklart att både mannen och kvinnan har ett ansvar för den gemensamma ekonomin, medan kvinnor i Ryssland utgår från att mannen har försörjningsansvaret. Och på liknande sätt skiljer sig synen på giftermål. I Ryssland finns en tidig och starkt uttalad förväntan att kvinnor ska gifta sig, medan det var tydligt 1996 för de svenska unga studerande kvinnorna att giftermål inte upplevdes som nödvändigt för att få ett gott liv.

Trippelarbetande kvinnor tog hjälp av babushkor
Ur bakgrundmaterialet i C-uppsatsen hittar jag andra viktiga pusselbitar för att förstå det samhälle Johanna Melén beskriver. Hur motsägelsefullt det sovjetiska samhället behandlade kvinnor: de skulle delta i produktionen, de skulle aktivera sig politiskt och de skulle självklart ha hand om hushållet, barnuppfostran och allt därmed sammanhörande. Jämställdheten gällde produktiviteten, inte arbetsbelastningen. Och lösningen för många kvinnor blev naturligtvis att vända sig till babushkorna, mor- och farmödrar som bokstavligen fick bära familjens bördor när kvinnornas trippelarbetande inte räckte till. I Johanna Meléns bok framskymtar flera gånger hur beroende en del ryska studenter var och är av att familjen – inklusive babushkorna – stöttar dem med pengar, boende eller annat.

Korruption och vikten av att känna rätt personer
När vi försöker förstå vad som händer i Ryssland idag måste vi också inse hur turbulent och instabilt samhället i Ryssland varit och är. Hur stor roll korruptionen spelar, liksom vikten av att känna rätt personer för möjligheten att komma in på den utbildning eller jobb man själv önskar sig. I Sverige är vi så vana vid att det organiserade samhället klarar av att fördela resurserna rimligt rättvist. Samtidigt som det hela tiden även hos oss finns vissa krafter som vill skapa olikheter via privatiserade och avgiftsbelagda tjänster, privata ”försäkringar” och genvägar till vård, omsorg eller attraktiva jobb. ”Skyll dig själv om du är fattig och sjuk” är det outtalade budskapet.

En lärdom handlar om grogrunden för auktoritära krafter
Hur social orättvisa och ett svagt samhälle kan te sig får man en inblick i när man läser Johanna Meléns bok. Det försvagade samhället är grogrunden för auktoritära krafter. Det är i sådana vakuum Trump, Bolsonaro, Putin och andra auktoritära ledare tar plats. Därmed kopplar hennes bok också direkt till eftervalsanalysen i Sverige. Det är inte genom att montera ner eller såga itu välfärdsstaten vi löser problemen. Inte på någon nivå.



Tankar när jag läst Billy Larssons artikel 4 september

Billy Larsson, psykolog och författare, hade en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 september som innehåller flera kloka reflexioner. I korthet säger Billy Larsson att varken teknikoptimisterna eller domedagsprofeterna har rätt när det gäller klimatfrågan. Han sammanfattar fyra delar som behöver utvecklas och ta plats i teori och praktik. 1. Insikten om läget på jorden tarvar en planetskötarrörelse. 2. Vi behöver erkänna att naturen är grundbulten för vår välfärd. 3. Ett tydligt solidaritetstänkande med kommande generationer behöver spridas i samhället. 4. Det behövs en allmän förståelse för nödvändigheten av livsstilsförändringar. I stället för naiv optimism eller undergångsbudskap behövs idéutveckling, sammanfattar Billy Larsson.

Ur Göteborgs-Posten 4 september

Otydlighet kring begreppet ”vi”
Skalan på dagens problem är större än någonsin. Konsekvenserna av resursanvändningen i det samhälle som vuxit fram under och efter industrialiseringen är betydliga. Ingen människa och heller inget annat levande på jorden undgår effekterna av det samhälle som utvecklats. Det unika är således att begreppet ”vi” är svårare att avgränsa. Är det ”vi” på en viss geografisk plats, i en viss ålder eller i en viss kultur som ska ingå i ett ansvarstagande ”vi”? Och varför skulle människor plötsligt bry sig om hela planetens välbefinnande? Så länge vi svenskar exempelvis slänger en miljard cigarettfimpar på våra egna gator och torg och inte bryr oss om vår egen närmiljö – varför skulle vi bry oss om helheten?

Vidga ansvarstagandet
Det som behöver utvecklas är inte bara idéer om en bättre värld utan också insikter om hur illa det är ställt med allas vårt ansvarstagande. Vi tycker att vi är duktiga när vi källsorterar lite papp och plast. Sverige hamnar högt på olika rankinglistor när det gäller miljöarbete. Men vi är ju långt ifrån nära att bete oss på ett sätt som skyddar miljön från oss själva. Vi är urusla på att ta ansvar för det vi själva kan påverka. De flesta av oss tvättar oss, har rena kläder och sköter om oss på en acceptabel nivå. Vi kanske städar också, håller rent i våra hem. Men ansvarstagandet för närmiljön, för Sverige, för planeten och för framtida generationer brister påtagligt. Vad skulle krävas av oss för att vi skulle få kallas planetskötare?

Hoten mot medvetenheten
Och om nu västvärlden och de rika länderna under lång tid har överutnyttjat världens resurser och spritt koldioxid i ofantliga mängder kan man ju fråga sig hur en rättvis resursfördelning ska infinna sig? Vem ska göra vad? När ledare som Trump och hans likar i andra länder vänder sanning till lögn och mobiliserar konflikter mellan grupper som ett sätt att ta kontroll över maktapparaten krymper utrymmet för en ökad medvetenhet om hur världen ser ut och vad som behöver utvecklas. Empati, sammanhållning, samarbete och mobilisering utifrån icke-egoistiska perspektiv kan tyckas vara omoderna faktorer, men inte desto mindre nödvändiga.

Andra värden än pengar
För att återkomma till Billy Larsson fyra punkter; naturen som ram för all verksamhet måste fastslås och en exempellista på vad som INTE ingår under denna rubrik behöver växa fram. Framför allt behöver kunskaperna och medvetandet öka, inte det polisiära kontrollsamhället. Var och en behöver förstå hur vi kan bete oss och göra rätt utan en omfattande kontrollapparat. En femte punkt saknas också i listan och det är, anser jag, en väldigt viktig komponent. Vi behöver hitta exempel på rättvisa utvecklingsprocesser, där vi inte enbart mäter resultat i pengar, i monetära värden osv. Bhutan har testat ett ”lyckoindex” och Nya Zeeland något liknande. Låt oss ta fasta på värden som inte tar utgångspunkt i pengar.


Ingenjörer för Miljön har en unik möjlighet att göra skillnad

I flera år har jag varit med i den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön, IfM. Föreningen startade på 90-talet som en idé att samla yrkesverksamma, miljöengagerade personer bakom ett konceptuellt och systematiskt sätt att hantera vår tids miljöutmaningar. Den som tog initiativet var läkaren Karl-Henrik Robèrt, grundare av organisationen Det Naturliga Steget, där utgångspunkten var fyra (senare åtta) systemvillkor och en konsekvent processidé som främjar en hållbar utveckling. Det Naturliga Steget vände sig primärt till näringslivet och offentliga aktörer och hittade också kunder som anammade konceptet.

Stor skillnad på hur näringsliv och civilsamhälle agerar
Förutom att ingenjörer samlades i IfM hittade framför allt läkare och artister gemensamma plattformar i ”Läkare för Miljön” och ”Artister för Miljön”. För mig som arbetade många år i en näringsdriven NGO, Stiftelsen Ekocentrum, blev det tydligt att det är en stor skillnad på hur ett företag närmar sig hållbar utveckling respektive hur civilsamhället och vanligt folk kan göra detsamma. Drivkrafter, motiv och processer ser helt olika ut i olika sektorer i samhället.

Komplicerade eller komplexa frågor
I IfM har vi sedan en tid intressanta diskussioner om vägval, inriktning, synsätt på ”arvet” från Det Naturliga Steget m.m. Mycket har hänt på 30 år och de gamla stadgarna är t.ex. delvis missvisande och ska uppdateras. Häromdagen fyllde vår ordförande, Johan Holmén (verksam på Chalmers), på vår bägare med klokskaper kring innebörden av och skillnaden på komplicerade och komplexa frågeställningar. Ingenjörer och tekniker gillar det komplicerade, utmaningen, och hur lösningarna kan se ut. Det som saknas, menar Johan, är ofta insikten om att frågor är komplexa till sin natur och att de kräver flera olika lösningar, där olika kompetenser kompletterar varandra i samarbete. Ett enkelt exempel är att klimatfrågan bara kan lösas om vi hittar rätt teknik OCH rätt beteende. Vi behöver med all sannolikhet också ompröva vårt sätt att värdera varor, tjänster, vinster och ägande. Nya tekniska lösningar behöver kombineras med nya generella värderingar, nyttjanden, sätt att hushålla med och förhålla oss till resurser osv. Vi slösar på råvaror och energi idag, på ett sätt som inte är hållbart. Vi kontaminerar vår livsmiljö på ett oförsvarligt sätt. Om inget görs är mängden plast i haven, synlig och i nanoformat, snart lika stor som mängden fisk, för att ta ett exempel.

Friståendet en styrka
En fristående organisation som IfM har en unik möjlighet att agera synliggörare och plattform för nödvändiga samarbeten. Framför allt för att IfM inte har någon uppdragsgivare eller någon dold agenda. IfM gör det som medlemmarna beslutar utan annan nytta än det som namnet anger. Nyttan med framgång för det IfM kan göra mäts enbart i hur långt vi kommer med hållbarhetsarbetet, inte i någon värdering på en aktiebörs, inte i ökad omsättning eller någon ökad marknadsandel. ”Vinsten” är immateriell och allas.

Vem vill arbeta för ett företag som saboterar framtiden?
Därmed inte sagt att näringslivet har en mycket viktig roll i omställningsarbetet. Men rollerna är olika och förväntningarna likaså. Att näringslivet, inklusive affärsbanker och fonder, arbetar för en hållbar, fossilfri och resurssnål omställning är mer och mer ett hygienkrav. Vem vill arbeta för ett företag som saboterar framtiden?

Så fort vi mäktar med kommer IfM:s hemsida att bli omarbetad och mer tillgänglig. Under tiden kan ni följa streamade föreläsningar live eller ur registret på redan genomförda event. Det är enkelt att bli medlem och man behöver inte vara ingenjör för att gilla det föreningen arbetar med.

Länktips: https://ingenjorerformiljon.se/ (Observera att hemsidan är under omarbetning)

Broman och Robèrt sammanfattning på engelska (15 sidor) av ramverket för strategisk hållbar utveckling FSSD – https://bit.ly/3NHAH1Y-FSSD

En mer lättillgänglig sammanfattning av FSSD finns här

Säkra data kommer försent

Är vetenskapens självpålagda försiktighetsprincip kontraproduktiv när det gäller globala katastrofscenarier? I 30 år har vi fått regelbundna rapporter från forskarvärlden om klimatutvecklingen. IPCC:s rapport har byggt på scenarier och prognoser ur tusentals forskares studier. Sammanvägningar och sannolikhetskalkyler har skapats och gång på gång har forskarna haft en självpålagd konservativ eller försiktig tolkning av sina egna slutsatser. Man har inte velat framstå som alarmister eller för att ”i onödan” (??) ha skrämt upp befolkningar, företagsledare eller aktiemarknader.

När det kan bevisas är det försent
Gång på gång har IPCC valt att torgföra prognosmodeller som legat åt det försiktiga hållet. Forskningen, generellt sett, är ju inriktad på att vetenskapligt bevisa hur saker förhåller sig. Det betyder att när något har hänt kan forskningen berätta att det har hänt. Och visa hur man tagit reda på att det har hänt. Säkra mätdata och faktiska förlopp är i det sammanhanget betydligt mer uppskattade än prognoser. Bekymret är att när det gäller klimatet är förloppen så tröga att när väl klimatförändringarna äntligen kan bevisas att de existerar blir det i praktiken för sent att åtgärda orsakerna till förändringarna. Det är bra att FN:s generalsekreterare Guterres skramlar med alarmklockorna. Men det räcker inte. När isen har smält har den smält och när glaciärerna har runnit ut i havet finns det ingen quick-fix för att återställa nederbörd och frystemperaturer. Miljarder människor är idag beroende av ett lagom flöde från glaciärerna. Om denna färskvattentillförsel upphör – då kan vi ”snacka om folkvandringar” för att travestera Hasse Alfredsson i en berömd sketch.

Osäkerheten och det olönsamma som förändringsbromsar
Frågan är om forskarvärlden har svikit oss i sin strävan efter att alltid kunna redovisa säkra data? Har deras självpåtagna försiktighet bromsat in takten i den nödvändiga omställning världen står inför? I drygt en generation har vi fått höra att ”forskarna inte är överens” och att det finns osäkerheter i de prognoser som lämnats. Få om ens någon politiker har kunnat vinna val på att ”nu ska vi snabbt göra tidigare investeringar olönsamma”, något som ju faktiskt blir fallet när fossila investeringar skrotas i förtid. Istället har politiker som bagatelliserat klimatfrågan vunnit röster och företag med kortsiktiga vinster i fokus har gått bra, påhejade av våra AP-fonder.

Allt är inte som vanligt
Och när valet står mellan att sänka bensinskatten och att ta ansvar för klimatet väljer de flesta partier i Riksdagen att sänka bensinskatten. Det är ju val i höst. Det är som om klimathotet bara vore ett TV-spel eller en schlagertävling. Vi tycks gilla att lura oss själva, påhejade av våra folkvalda. I ett slags ömsesidigt beroende håller vi krampaktigt fast vid känslan av att allt kan fortsätta som vanligt.

Klimatfrågan ger oss inget 24 februari
Då invaderade Putin Ukraina. Och över en natt blev säkerhetspolitiken en helt avgörande fråga. ”NATO har vi sagt i decennier” sa några och dammade av sina gamla affischer. ”Vi har ju alltid övat ihop med NATO utan att ha varit medlemmar, så skillnaden är att vi nu får vara med och rösta”, sa några andra. Nästan hals över huvud kastade Sverige och Finland in sina ansökningar. Så när något händer plötsligt och nära oss kan beslut tas på några veckor. Bekymret är att klimatfrågan inte kommer att ge oss ett ”före” och ett ”efter”. Den kommer smygande. Med ändrat väder, med torka, regn, översvämningar och oväder. Med stegvisa förändringar. Som lär fortsätta under överskådlig tid även om vi lyckas bromsa CO2-utsläppen.

Någon annan någon annanstans
På fullt allvar hävdar dessutom många att det inte spelar någon roll vad vi gör. ”Någon annan” ska göra något ”någon annanstans”. De tänker säkert på den miljard människor som i dagsläget saknar rent dricksvatten. De borde veta hut. Eller den 2,5 miljard människor som saknar en toalett värd namnet. ”Skit i oss i västvärlden”, säger cynikerna, ”det är alla andra som gör fel. Det är för att de är så många i andra länder som klimatet spårar ur…” Kanske tänker de att den majoritet av världens befolkning som lever i icke-demokratiska länder på något mirakulöst och fredligt sätt ska ta makten från sina egennyttiga, korrupta makthavare och rätta till alla fel…. Förnekelsen av det egna ansvaret har många ansikten. Liksom egoismen.

Jag undrar vad dessa ”någon-annan-någon-annanstans”-människor säger till sina barn och barnbarn. ”Men jag tjänade bra med pengar i alla fall” ?


Talet som ingen höll den 13 mars till stöd för Ukraina

Det här talet var det ingen som höll vid manifestationen på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg den 13 mars till stöd för Ukraina. Det hölls flera andra bra tal, men inte just detta. Det saknades, tycker jag.

Kära vänner.

Idag upplever vi i Europa något som vi trodde hörde till historien, ett krig som, precis som alla krig, skapar ett oerhört lidande, meningslös död och fruktansvärd förstörelse. Det som händer nu visar det sämsta hos människan.

Makten, våldet och hänsynslösheten visar sitt grymma ansikte och utsätter oskyldiga för obeskrivligt lidande. Det är kallt, det är ont om mat, vatten, värme och basala behov kan inte täckas. Miljoner människor flyr och vi kan inte bara titta på. Vi måste reagera som medmänniskor, visa vårt stöd för alla dem som drabbas i denna hemska tid.

Det är demokratin, medmänskligheten, friheten och freden som utmanas just nu. Vi har tagit allt detta för självklart, vi som i vårt land har sluppit krig i mer än 200 år. Nu utmanas framtiden av dunkla krafter. I denna stund blir det viktigt att ta ställning emot det onda, att försvara vår demokrati och vår livsstil men också att ta ställning för det goda. Lika mycket som vi tänker försvarsförmåga måste vi tänka livsglädje, medmänsklighet och människokärlek.

Det är freden, friheten och demokratin som möjliggör ett välfärdssamhälle, en fungerande skola, vård och omsorg, en god ekonomi för flertalet, där miljö och livsbetingelser utgör inramningen för ett socialt fungerande samhälle. Vi kallar det gärna grönt. Det kan också kallas rättvist och framtidssäkrat. Och det är den tanken vi alla behöver stå upp för, oavsett partitillhörighet.

Samhälle betyder att göra saker tillsammans med, inte mot, andra människor. Vi är medmänniskor och nu testas vår förmåga att visa medmänsklighet. Vi kan hjälpa de utsatta i Ukraina, räcka ut en hand, avstå lite av vår egen bekvämlighet för att hjälpa människor i nöd. För drygt en generation sedan la vi ungefär 30 procent av vår lön på livsmedel, idag är det 12 procent. Att ständigt mäta allt i pengar kan leda oss fel, eftersom det mest värdefulla i livet är sådant som inte kan mätas i pengar. Vänskap, glädje, kärlek och solidaritet med andra människor är exempel på det omätbara.

Idag är vi alla medmänniskor som vill välja vår framtid. Och den måste bygga på fred, frihet och demokrati. Ukrainas kamp är vår kamp.

Tack.

Demokrati, kunskap och friskolefrågan

Den 20 februari hade SVT Agenda ett specialprogram om skolan inför valet i höst. Ett antal skolforskare fick belysa ett antal delfrågor och därefter fick partiernas skolexperter uttala sig om sin syn på problem och lösningar. För demokratin är det viktigt att hitta olika format för politiska samtal, där inte allt blir som i senaste TV4-versionen på debatt där programmakarna bara strävade efter ”bra TV” med mycket konfrontationer och tittarna lämnades att försöka avgöra om det fanns något klokt att ta fasta på bakom alla one-liners. I Agenda-programmet var formatet mer utfrågning än debatt. Hur det politiska samtalet förs har stor betydelse för demokratin och därmed för hållbar utveckling.

Mer ojämlikhet på marknadens villkor löser inte problemen
Putins vapenskrammel och möjliga angrepp på Ukraina (oklart i skrivande stund) sätter fingret på betydelsen av ett öppet, demokratiskt samhälle, där folkviljan faktiskt avgör vad våra representanter i riksdag och regering beslutar. Att dagens samhälle bygger på en förlegad idé om att välstånd byggs för alla genom att vissa blir ”vinnare” och andra ”förlorar”, så som de mest entusiastiska marknadsförespråkarna fortfarande önskar, börjar fler och fler att inse. Vi löser inte vår tids utmaningar med mer av konfrontation, med mer av konkurrens och ojämlika livsvillkor. Vi måste hitta ett system där alla har fördel av allt värdeskapande arbete och detta utan att ytterligare belasta klimatförändringen, miljöpåverkan och råvaruuttaget ur jordskorpan. Besinning och samverkan hellre än konkurrens och utslagning. Kvalitet snarare än kvantitet. Osv.

Kunskapsgrunden och det egna omdömet är viktigt
Och då blir skolan en viktig pusselbit, eftersom kunskap och förmåga att skilja på korrekt information och propaganda är avgörande för hur demokratin utvecklas. Vi ser bl.a. i USA hur desinformation och konspirationsteorier fått fäste hos stora delar av befolkningen. Skolan måste ge alla elever en bra kunskapsgrund att stå på och verktyg att sålla och bedöma all information i samhället. De trollfabriker som sägs fylla internet med vilseledande information, hat och hot undergräver demokratin. Påtagligt ofta visar det sig att det är SD:s, Skendemokraternas, sympatisörer som sprider och gillar desinformationen liksom hoten mot journalister och makthavare.

Populismen är tveeggad och farlig på sikt
Populismen är en variant av desinformation, lockande, förrädiskt paketerad och på ytan tilltalande som den är, när den vädjar till den egna plånboken eller den egna livssituationen. Populismen kan kanske kortsiktigt tyckas motiverad, för att fånga en opinion kring elpriser, bränslepriser eller vad det nu kan vara. Men populismen undergräver tilltron till andra budskap. ”Om det nu är så lätt att korrigera för höjda priser – varför höjer ni skatterna då?” kan någon tänka. Sambandet mellan samhällets åtaganden och den enskildes roll i helheten tappas lätt bort när samhället, staten, blir en anonym myndighet som ”kidnappar våra barn”, för att ta ett exempel ur nyhetsflödet nyligen.

Sammanhållning och samsyn behövs inför omställningen
Mot bakgrund av att det finns politiska krafter som vill utnyttja en framskapad ”kris” för att vinna sympatier och för att få mandat att ta till auktoritära grepp är det viktigt att mainstream-media inte faller för frestelsen att söka konfrontation för att det ger många klick. Det behövs besinning, tålamod, kunskap, omdömesbildning och sammanhållning i samhället om vi ska klara de utmaningar samhället står inför. Det handlar t.ex. om klimatet, ekonomiska klyftor, kriminalitet och rättvisa villkor för alla i samhället i den nödvändiga omställning som kommer att ske, där vi bromsar in materialslöseri och energianvändning.

Vinst för några viktigare än kunskap för flertalet ?!?
När det står fem partier i TV-studion och förespråkar vinst före kunskap (friskolekoncerners vinstuttag i miljardklassen anses av dessa partier viktigare än att pengarna stannar i skolan) inser man att vi har långt kvar till en situation där det allmännas, allas, bästa på riktigt anses viktigare än särintresset. Några få skolmiljardärers väl och ve är viktigare för fem av riksdagens partier än att alla barn får en så bra och rättvis skolgång som möjligt. Som illustration till hur långt vi har kvar innan alla drar åt samma håll är det ett belysande exempel. Vinst för fåtalet är tydligen viktigare än framtidshopp för flertalet och att ta till vara potentialen hos så många som möjligt av våra ungdomar.

Anm. Idébruna friskolor har mycket att tillföra skolsystemet – det är de vinstdrivna koncernerna som är problemet.

Planetära gränser: Nu har vi inte plats för mer plast

Johan Rockström och hans kollegor har i 15 år identifierat, definierat och forskat på de planetära gränserna. Med viss regelbundenhet har Rockström och de andra publicerat en uppdatering av hur läget är. Artutrotningen, växthusgaserna och kväve/fosfor-cyklerna räknas idag till de områden, där risken är allra störst att vi har passerat en s.k. ”tipping point”, där förändringarna är så stora att människan har rubbat den rådande balansen. I dagarna kom nästa besked. Även kemikaliespridningen anses nu så allvarlig att fortsatt kemikaliespridning i luft och vatten måste anses innebära att vi är farligt nära en kritisk punkt. Jorden tål inte hur mycket utsläpp som helst utan att det påverkar hur de olika systemen fungerar. Här en äldre bild av hur de planetära gränserna beskrivs och överskrids.

Nu har forskarna satt ner foten
Det är tidningen Aktuell Hållbarhet som rapporterar att ett forskarteam nu har identifierat gränsvärdena för syntetiska material, dvs plast och kemikalier, och konstaterar att vi snabbt behöver reducera vårt avtryck till hållbara nivåer. (Se länk nedan). Det är ju tyvärr ingen överraskning att forskarna nu har dragit denna slutsats. Relativt nyligen kom ju en beräkning, där man anger att år 2050 kommer det att finnas mer plast i haven är fisk, om inget görs. Enligt WWF dumpas 8 miljoner ton plast varje år i havet. Det innebär att varje människa på planeten i genomsnitt orsakar cirka ett kilo plast i havet varje år. För att ytterligare konkretisera: En plastpåse för sopor väger cirka 15 gram. Man skulle därför kunna hävda att varje människa varje år orsakar att motsvarande 60 plastpåsar hamnar i havet. Några av oss fler, andra färre. Volymerna är oerhörda.

En miljard fimpar bara i Sverige, på ett år
Eller ta detta med cigarettfimpar. Varje år slängs 1 miljard cigarettfimpar bara i Sverige. Det är drygt 60% av allt skräp som slängs på gator och torg i Stockholm. Nu finns en lag som gör att sådan nedskräpning går att åtala, men egentligen handlar det ju om sunt förnuft. Varför tror vi att vår fina planet är en soptipp? (Se även länk nedan).

Vem ska ändra systemet?
Bekymret är naturligtvis större än alla fimpar. Vi har anpassat produkter, leveranser, kvalitet på livsmedel, hanteringssystem, prismärkning och informationsbehov till ett plastberoende, som blir svårt att backa ut ur. Två paprikor eller en liten bunt bananer i butiken har sedan länge varit förpackade i plast. Att återgå till lösviktshantering kommer att innebära hygieniska problem, märkningsproblem osv. Men problemet med överanvändning av syntetisk, fossilt baserad plast är naturligtvis större. Det sorgliga är ju att den som tagit fram de paketeringslösningar vi vant oss vid inte har tänkt hela vägen. Tillverkare och leverantörer känner inte ett ansvar för de produkter de sålt. Nån-annan-tänket är totalt dominerande.

Kontinentstora områden som inte syns
Det finns hela kontinenter av plast som samlats bl.a. i Stilla Havet, där havsströmmarna möts. En kort videofilm illustrerar problemet. (Se länk nedan). Fiskar och fåglar har svårt att inse att den plast de just slukat bidrar till att de svälter till döds. Men dessa ögonblick syns inte på TV, så då finns de väl inte…. Men i varje räka vi äter finns det lite plast.

Länktips:
https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/kemikalier/den-planetara-gransen-for-plast-och-kemikalier-ar-overskriden/

https://hsr.se/artiklar/fimpen-varsta-skrapet

https://youtu.be/mkfAnQtIUCw

Om att tjäna pengar på fel sätt och att räkna i tid

Ekonomibyrån i SVT tog upp problemet med skuldsättning i det senaste avsnittet. Människor konsumerar för mer pengar än de egentligen har råd med, tar snabba lån och skjuter sedan på betalningen. I vissa fall går kraven till inkasso och leder till ekonomisk katastrof. Lyxfällan är ett TV-program som försöker rätta till tillvaron för några drabbade. I Ekonomibyrån fick bl.a. Klarnas VD och grundare, liksom Finansinspektionens GD komma till tals. En fråga hängde kvar i luften för mig efter programmet. Får man ta dåliga beslut? Eller var går gränsen för ansvaret för de egna besluten?

Det är inte OK att tjäna pengar på andras olycka
Situationen påminner om drogberoende, återkommande missbruk av alkohol, rökning och annat som människor väljer att ägna sig åt. Är det OK att – ofta unga människor – försätter sig i en situation de inte klarar att ta sig ur? Och är det OK att delar av näringslivet exploaterar vinstmöjligheterna ur det felaktiga beteendet? Är det OK att tjäna pengar på andras olycka? Vi behöver ett näringsliv som inte suboptimerar den egna vinsten.

Virtuella pengar är lättare att spendera
Det har blivit väldigt lätt att låna pengar. Folk luras in i skuldfällor och beroenden t.o.m. på nätterna. En komponent i detta är naturligtvis att pengar idag är virtuella siffror på en display. Extremt långt bort från sparbössor, portmonnäer och sedelbuntar, som i alla fall skulle hanteras fysiskt. Tillgängligheten och denna abstrakta form av betalmedel ökar naturligtvis risken för överkonsumtion. Men det är inte hela bilden.

Översätt kostnad i tid
Ett sätt att tänka skulle vara att varje belopp, åtminstone över säg 1000 kr, skulle behöva beskrivas i ett omräkningstal för hur lång tid köparen behöver arbeta för att tjäna in den peng det gäller. För vi behöver närma oss ekonomin från ett annat håll om vi ska lyckas vända utvecklingen. Vi måste börja översätta pengar till tid. För att återfå känslan av verklighet.

Synliggör arbetet, dvs tiden
Särskilt när vi närmar oss den cirkulära ekonomin måste vi börja tänka i tid. Hur lång tid har någon lagt på att göra i ordning denna produkt? Vilken tid har någon investerat i att se till att jag har tillgång till en viss funktion just när jag behöver den? När vi börjar räkna arbete i tid och inte i pengar uppstår en demokratisering av arbetet. Rengöringen av den hyrda gräsklipparen, lagningen av punkteringen på cykeln, transporten av den inhyrda gästsängen…. hur lång tid tar de? Är värdet rimligt?

Är kostnaden rimlig? Vems tid är det jag köper?
En hel del tjänster är redan prissatta på ett sådant sätt. Tandläkaren tar betalt per timme. Parkeringsplatsen kostar per minut. Scenshowen kostar x kronor för y timmar. När vi mer och mer räknar kostnader i tid blir vi också bättre på att se rimligheter och orimligheter i prissättning. Kan jag själv åstadkomma samma sak på denna tid? Betalar jag för kompetens? Hur ser alternativkostnaden ut om jag själv försöker lösa uppgiften? Vad är det jag betalar för? Är hämtmaten tidsbesparande? Vems tid är det jag köper?

Tid är det enda vi har
Det vore intressant om alla kvitton också redovisade en timkostnad. För att vi skulle träna oss i att räkna om värden i tid. För tid är det enda vi har. Än så länge.