Hur ska vi ha det med AI?

Det är fascinerande hur snabbt utvecklingen går på vissa områden och hur svårt det tycks vara att få utvecklingen gå åt rätt håll på andra. AI tycks utvecklas i en rasande takt och det finns hela tiden skribenter, forskare och andra som ömsom varnar för utvecklingen, ömsom ser fram emot vad som ska kunna hända. I NyTeknik skrev professor Olle Häggström nyligen och varnade för utvecklingen. (Se länk nedan). Han ser en risk i att AI utvecklas i en annan riktning än vad som står i överensstämmelse med ”människans värderingar”. Redan där kan man hejda sig och fundera. Vad menar vi med människans värderingar?

Vi upplever saker som en AI aldrig kan förstå
Människan kan inte bortse från våra basala behov. Vi känner hunger, törst och sömnbehov för att ta tre exempel. Det kommer en AI-individ aldrig kunna relatera till. Likadant med andning, puls, beröring och de inre rytmerna, som hela tiden gör sig påminda för oss människor, men aldrig kan bli en del av AI-individens verklighet. För att inte tala om drömmar, på dagen och på natten. Eller att njuta av vacker musik.

Värderingar är inte enhetliga
Spännvidden i värderingar är en annan aspekt. Diktatorer och demokrater har ju till exempel helt olika preferenser. Men även ur ett mer småskaligt perspektiv finns det stora skillnader. Vi har alla lite olika nivå på empati, medmänsklighet och osjälviskhet. Vi gynnar ibland andra människor hellre än oss själva. Ser bortom egennyttan i olika utsträckning, gynnar våra barn osv. Kan man tänka sig en AI som inte gynnar sig själv?

Är det 8 miljarder problem?
Om vi tänker vidare att AI skulle börja fundera på vad eller vilka som skapar världens problem så kommer den snart fram till att det är 8 miljarder människor som är det största problemet. Det en intelligent AI då kan göra är att vilseleda människor med felaktig information så att vi t.ex. tar fatala beslut på fel underlag. Startar onödiga krig t.ex. Det AI då måste inse är att utan elektrisk ström kommer den själv inte kunna existera, varför det snabbt blir en fråga om att behålla rätt typ av mänsklig kompetens i världen för att kunna hålla igång elproduktion och distribution.

Werner Aspenström
Här finns många uppslag för kommande TV-serier, filmer och böcker. Det revolutionära förhållningssättet i hela denna AI-hype blir kanske då att skala ner perspektiven och, så som Göran Greider påpekar i dagens ledare i ETC, att lågmält och försiktigt vända sig bort från det storskaliga och i stället bejaka det lilla, det fantastiska i naturens mångfald och avstå konsumismen. ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, citerar Greider Werner Aspenström och undrar om det är något hoppfullt eller en förtvivlan i den raden. Själv tror jag att sardinen vill sluta cirkeln, hitta hem. Och att vi människor måste öppna upp för just detta, att hitta hem.

Länktips: Ny Teknik-artikel: https://www.nyteknik.se/debatt/vi-kan-inte-ta-for-givet-att-vi-overlever-en-otillrackligt-sakrad-gpt-5/2016676

”Ni har bara ett svar på alla frågor”

”Ni har bara ett svar på alla frågor. Det är så deprimerande att ständigt höra hur en satsning på gammal, komplicerad, farlig och ineffektiv teknik skulle kunna lösa alla de problem som uppstått de senaste 70 åren. Ni låtsas att det skulle räcka att investera i en handfull nya, dyra, storskaliga kärnreaktorer för att lösa de problem vi i Sverige och hela världen står inför. Ni blundar för behovet av att tänka nytt och tänka smart på en mängd områden.”

”Två tredjedelar, närmare bestämt 69 procent” av alla djur har försvunnit. Ryggradsdjur, fåglar, fiskar. Borta. Artutrotning brukar det kallas. Det går olika fort för olika djur, men två tredjedelar är borta. Hur i hela världen tänker ni att nya kärnreaktorer ska få människor att ändra livsstil så att vi och kommande generationer lever i balans med naturen? Inte mot naturen som kärnkraften är en så tydlig symbol för, utan MED, tillsammans med.”

”Det är som om livsstilsfrågor och det så kallade moderna samhället med sin onaturliga överkonsumtion skulle vara omöjliga att ens diskutera. Som om vårt nuvarande slöseri av råvaror och enorma mängder plast, inte minst i haven, skulle vara omöjliga att få bort. Som om det är en mänsklig rättighet att bete sig svinaktigt, omänskligt och oansvarigt.”

”Det enda ni vill satsa på är mer av den farligaste teknik människan har konstruerat, teknik som inte ens alla länder i världen är välkomna att hantera eftersom den också kan användas för kärnvapen. Just denna farligaste teknik är det enda svar ni har på alla de olika frågor vi måste lösa. Ett jordbruk och ett skogsbruk som inte är hållbara, en vattenbrist och otillräcklig vattenförsörjning som riskerar att eskalera till nya konflikter, klimateffekter i form av stormar, översvämningar, torka och svält – allt det ska ni hantera med hjälp av den farligaste teknik människan skapat. Ni har bara ett svar samtidigt som det finns hundratals frågor där ute.”

”Faktum är att vi måste byta livsstil, det går inte att låtsas att kortsiktig ekonomisk lönsamhet för multinationella företag är lösningen. Hur gärna ni än vill att Marknaden ska fixa allt så gör den inte det. Den löser inte övergödningen, kemikaliespridningen eller utarmningen av odlingsbara marker. Marknaden löser inte rättvisefrågorna, den är en konstruktion för att vässa smarta lösningar och den sorterar företag i vinnare och förlorare. Men i ett samhälle har vi inte råd med förlorare. Alla har rätt att vara med. Inte minst alla barn, som är helt oskyldiga till de problem vi lever med.”

”Och i det här läget, när det är bråttom att korrigera för decennier av misstag, väljer ni att samarbeta med ett parti som inte står bakom vetenskapen, som bygger hela sin framtoning på ett vi-och-dom-tänkande och som gärna underblåser fördomar och motsättningar. Detta i ett läge då samarbete och tillit är kanske det viktigaste vi har att värna och bygga upp. Då väljer ni att luta er mot populister, som vill se Donald Trump som en värdig fredspristagare.”

”Det enda rimliga är att vi enas om att arbeta för ett mänskligt samhälle, där var och en får möjlighet att bidra, där vi tar till vara vars och ens potential och där samarbete blir viktigare än att till varje pris sortera människor i vinnare och förlorare. Marknadsexperimentet har kört i botten. Nu har vi hundratals miljardärer i Sverige. Och längre köer till soppköken. Är det verkligen det Sverige som ni och era väljare vill se? Är fler miljardärer och fler kärnreaktorer verkligen svaret på alla de frågor ni inte vill diskutera?”

(Utkast till ett manus för en debatt med företrädare för den regering vi har sedan valet 2022).

Vi behöver modiga universitet!

I Göteborgs-Posten den 26 februari skriver Cecilia Solér på debattsidan om forskningen på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. (Se nedan). Hon beskriver en intern kultur som tycks präglas av män som främjar andra män i deras karriärer. Hon beskriver hur ifrågasättande och nytänkande tycks få stå tillbaka för traditionella perspektiv och hur svagt institutionen förhåller sig till hållbar utveckling. Bara det faktum att Cecilia Solér känner sig manad att diskutera de här frågorna externt illustrerar i sig hur lite respons hon tycks få internt på de tankar hon säkerligen fört fram. Att gå ut i pressen är ju inte det första man gör på en arbetsplats när man är besviken på hur ledningen agerar.

Ska den ohållbara ekonomin vara basen för utbildningarna?
Ska vi lyckas med Agenda 2030 och de hållbarhetsmål som både politiker och näringslivsföreträdare säger sig vilja uppnå måste forskningen lyhört ligga i framkant. Forskningen behövs som en stabil förutsättning för kunskapsutveckling och för att främja fortsatt svensk konkurrenskraft. Kanske ännu viktigare är att utbildningarna vid våra universitet håller hög aktualitet och är relevanta för de arbetsgivare som vill få in kompetens i sina organisationer. Om vi inte utbildar de nya beslutsfattarna på rätt sätt lär vi inte kunna förändra samhället i en hållbar riktning. Det är ju de ohållbara lösningarna som i decennier har fått råda.

Hur ser egentligen den hållbara ekonomin ut?
Det behövs en helt ny och ifrågasättande akademisk kompetens, där gamla sanningar konfronteras med moderna begrepp och prioriteringar. Andreas Cervenca visade i sin bok Girig-Sverige hur den rådande ekonomin har gett Sverige ett stort antal miljardärer och hur klyftorna vuxit som en följd av den förda politiken. Några har blivit rikare, medan flertalet har förlorat. Marknadstänket har infiltrerat välfärdssektorn, elever och patienter har blivit kunder och då gäller andra villkor. Mycket av det som präglat de senaste decennierna har handlat om volymer, omsättning och vinst. Ska vi komma till rätta med de problem som dagens ekonomi orsakat är det nödvändigt med en mångsidig diskussion om hur det hållbara samhället ser ut och hur vi når dit. Att fortsätta överkonsumera jordens resurser är inte hållbart.

Vad är det man är rädd för?
Handelshögskolan i Göteborg har egentligen ett alldeles utmärkt läge med närheten till industrin, förankring i lokalsamhället och spetskompetens på flera områden. Det är synd att ledningen inte inser värdet av att några forskare får chansen att utveckla andra modeller än de som lett oss in i ett ohållbart samhälle. Ska det vara så svårt att hitta rätt nivå för att ifrågasätta och konkurrensutsätta forskningen? Vad är man rädd för?

Cecilia Solérs artikel i GP 26 februari 2023


Vi-och-dom-tänket tar plats

Den nya regeringen gör allt den kan för att skapa motsättningar, där alternativet hade kunnat vara att skapa förståelse och sammanhållning. När vi tänker tillbaka på pandemin 2020 – 2022 kan vi bland annat se den som en övning i hur ett samhälle organiserar sig inför ett gemensamt hot. I Ukraina har befolkningen nu under ett år levt i krigets verklighet, ett annat yttre hot. Och runt hörnet väntar den långsammare och värre kris som klimatförändringarna leder till. Ska samhället rusta sig för den här typen av utmaningar måste det finnas utrymme för individer och grupper att agera för det gemensammas bästa.

Den som har något att dölja gör det
Det är sorgligt att se hur den nya regeringen på område efter område blockerar den tillit och den samsyn som behöver finnas som grund för ett samhälle där människor spontant och självklart hjälps åt i besvärliga tider. Det är slutenhet som gäller för Tidögänget. De beslutade att dölja hur elstödet betalas ut. Den som har något att dölja har uppenbarligen något att dölja – det är ju precis det man säger sig ha. Något som inte tål granskning. När statsmakten ägnar sig åt mörkläggning, av frågor som uppenbarligen inte har med rikets säkerhet att göra, demonterar de en del av det samhällsbygge som fungerat någorlunda framgångsrikt i decennier. Hemlighetsmakeriet gynnar vi-och-dom-tänket och i kulisserna står naturligtvis extremhögern och applåderar. Motsättningar är deras livsluft.

Öppenhet och transparens borde vara självklara delar av demokratin
Ett annat exempel på hemlighetsmakeri är att den nya skolministern, Lotta Edholm, med fram till tillträdet ett egenintresse i koncernskolor via aktieägande, bestämt sig för att koncernskolor inte ska kunna granskas. Ingen ska kunna veta hur väl skolorna uppfyller sin uppgift, om man skyfflar kostnader och vinster mellan olika bolag eller hur vinsterna uppstår. Det ska inte kunna granskas enligt offentlighetsprincipen om en skattefinansierad verksamhet verkligen gör det som barn och ungdomar har rätt att kräva – ger dem en bra start i livet. (Se även länktips nedan).

Dimridåer och en budget som slaktade naturvården
Den som inte har något att dölja gömmer sig inte bakom dimridåer och konstruerade sekretessbestämmelser. När Ebba Busch nu hävdar att hon svängt i energifrågan och gärna ser att vindkraften byggs ut är det mot bakgrund av att hon vet att kommuner även i fortsättningen kommer att hävda ”Not in my backyard”-principen och hon kan även vara säker på att Försvarsmakten fortsätter att blockera många av de projekt hon låtsas vilja se byggda. Så länge dessa dimridåer inte ifrågasätts och så länge den nya regeringen i sina budgetar och delbeslut försvårar för en hållbar utveckling går det inte att lita på den.

Ingår nästa generation i den framtid vi formar?
På ett plan är det en dragkamp om framtiden som pågår. Ska framtiden skapa mer ojämlikhet under en täckmantel av att marknaden löser alla problem, eller ska vi framtiden klara av att skapa en dräglig tillvaro för så många som möjligt? Och vilka är ”vi” i detta sammanhang? Är det vi som råkar bo i Sverige just nu? Ska inte ens våra egna barn och barnbarn få en chans till samma liv som vi fick? Så tycks högern resonera. Egoismens tid är nu.

Länktips: https://www.vilarare.se/nyheter/kronika2/kornhall-ar-detta-slutet-pa-demokratin-lotta-edholm/

Optimist eller pessimist?

Ska man vara optimist eller pessimist inför hur världen ser ut och hur vi som civilisation gång på gång tycks misslyckas att gå åt rätt håll? Vilken attityd är egentligen sann respektive vilken attityd kan på bästa sätt bidra till det vi vill åstadkomma? Att förändring är möjlig är en livlina för många; alternativet skulle ju vara att finna sig i att utvecklingen aldrig kan påverkas, att vi som individer, som grupp, som kollektiv egentligen inte har något val. Om det är något vi lär oss från barndomen är det ju att vi, till skillnad från djuren, alltid har ett val. Det är vårt öde att vi givits möjligheten att gå emot vår instinkt, att vi kan göra tvärtom vad logiken säger oss. Vi har ett fritt val. Vi väljer t.ex. att få en kortsiktig fördel samtidigt som vi inser att vårt val kan ge långsiktiga problem.

20 år sedan invigningen 
Jag lyssnade på Stefan Edman, berättaren, biologen och nestorn i Miljösverige, när han förtrollar en publik på kanske 150 personer i Göteborg en februarikväll. Takterna sitter i, tänker jag, som har hört honom många gånger. Jag påminde honom också om att det i år är 20 år sedan han deltog i invigningen av Ekocentrums nya lokaler på Aschebergsgatan. Vi var fulla av optimism och idéer framåt. Alla vi på Ekocentrum såg med glädje och tillförsikt framför oss hur vårt nya, centrala läge i Göteborg skulle göra det enklare att nå ut med information, kurser och utställningsexempel. Tillförsikt rådde. Och kunskapen fanns runt omkring oss på Chalmersområdet. (Länktips nedan om Ekocentrums verksamhet idag).

Artutrotningen och klimatfrågan hänger ihop
Den här februarikvällen uppehåller sig Stefan en hel del vid hur artutrotningen, hotet mot den biologiska mångfalden, hänger ihop med klimatfrågan. Hur avskogning och felaktigt jordbruk kraftigt bidrar till klimatproblemen och dessutom gör att vår livsmiljö blir mer sårbar när klimatförändringens hårda vindar, svåra nederbörd, långa torkperioder osv drabbar naturen och allt levande. Stefan nämner många siffror, men han nämner faktiskt inte Living Planet-rapportens 69 procent; detta att 69 procent av levande ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit sedan världskriget. Å andra sidan nämner han hur många skyddsvärda skogar och naturområden som skyddats och att EU nu kräver att vi skyddar 30 procent av vår skog. Och anklagar i samma andetag den nya regeringen för att nästan ha halverat statens budget för just inköp av skyddsvärd skog. (Länktips om Living Planet, se nedan).

”Provokativ pessimist”
Stefans fördrag knyter an till hans senaste bok, som jag inte läst, som heter ”Bråttom, men inte kört” och som jag förstår det balanserar mellan hoppfullhet och alarmism. Kan vi vara hoppfulla i det som hela tiden tycks gå åt fel håll? Vilken attityd är egentligen rimlig? Stefan nämner en filosof vid namn Georg Henrik von Wright, som var verksam i Finland som författare och debattör och som lanserade begreppet ”provokativ pessimist” som en avvägning mellan optimistens kanske naiva tilltro på att löser sig och pessimistens uppgivenhet. När jag nu kollar upp von Wright i efterhand ser jag att han var kritisk till en övertro på västerlandets rationalism och marknadsideal, säkerligen präglad av de starka krafter som kanaliserades av Reagan och Thatcher i västvärlden. Man kan stillsamt konstatera att han fått rätt. Tekniken löser inte de sociala frågorna och marknaden är till sin karaktär mer orättvis än rättvis.

Nu måste rimligheten få ta plats
Det hoppfulla, ändå, är att många i vårt land inser allvaret i situationen och vill bidra till en mer hållbar värld på de sätt de kan. Och kanske är det dagens högerregering och deras tydliga felprioriteringar, där politiken nu leder till att Sverige blir sämst i EU på att minska våra utsläpp från trafiken, kanske är det just denna tydlighet som kan väcka folkflertalet och tvinga fram de lösningar som finns, men som inte kommer på plats såvida inte politik, civilsamhälle och näringsliv samverkar på ett klokt sätt. Kanske är det högerregeringens provocerande beslut som äntligen får progressiva motkrafter att vakna och rimligheten får ta plats i samhällsutvecklingen. Mer egoism är i alla fall orimligt.

Länktips: Living Planet Report: https://christerowe.se/tag/living-planet-report/

Ekocentrum idag: https://www.ekocentrum.se/

Om Henrik von Wright: https://375humanistia.helsinki.fi/sv/georg-henrik-von-wright/som-provokativ-pessimist

Cirkulär ekonomi: Framtidens kvarter i Borås

Science Park Borås har hittat sin modell för att mejsla fram användbara resultat. Man visar en väg, där processen, helhetstänket och konkreta steg i riktning mot en mer cirkulär och hållbar samhällsutveckling känns möjlig. Grattis får man säga! Nu är uppdraget att förvalta allt detta på ett sådant sätt att resultatet tas till vara, utvecklas och sprids till andra. På flera sätt har projektet ”Framtidens kvarter” landat i något som många behöver ta till sig och som kan leda till verklig förändring.

Riksbyggen och Bostäder i Borås står redo
Till skillnad från många andra projekt har det här projektet involverat företag som till vardags arbetar med att tillhandahålla och förvalta bostäder och lokaler. Det var klokt att de kunnat delta i projektet så att både Bostäder i Borås och Riksbyggen förstår vilka roller de har i transformationen av området Västerbro i centrala Borås. Under drygt ett år har man processat fram cirkulära innovationer för att realisera Framtidens kvarter. Medverkan från Högskolan i Borås och drivkraften hos Science Park Borås har varit viktiga komponenter.

Fysiska realiteter
I Västerbro står en byggnad idag direkt vid Viskan, med en halv miljon tegelstenar och på gångavstånd finns Borås Högskola och Science Park Borås. Dessa fysiska förutsättningar parat med erfarenheterna från det tidigare projektet om Framtidens konsumtion resulterade i att Framtidens kvarter kunde landa i flera smarta och användbara kunskapstrådar att spinna vidare på.

Presentation för 90 personer på plats och många på webben
Den 17 januari var det projektredovisning i Borås och på ett föredömligt koncentrerat sätt fångades de viktigaste slutsatserna och erfarenheterna under ett tretimmarspass, där viktiga kunskapsbärare fick komma till tals. En liten nackdel var att flera av ppt-bilderna hade alldeles för liten text. Men budskapen gick ändå fram till största delen, där Peter Serrander och Sarah Norving från Science Park Borås på ett proffsigt sätt guidade oss cirka 90 personer på plats genom programmet för dagen. Temaledarna Agnes Nagy, Tobias Jansson och Johanna Stål medverkade också på ett tydligt och kommunikativt sätt. De har ju också varit med förr.

Vad var egentligen det nya?
Det som stack ut var en tydlig känsla som förmedlades av företrädarna från Riksbyggen och Bostäder i Borås, en känsla av att det här ska bli roligt och viktigt att få genomföra. Det var någonting i hur Tommy Prissberg, Riksbyggen, och Mikael Hansson, Bostäder i Borås, valde att summera sina intryck som fastnade tydligast. De sa saker som att våga tänka utanför boxen, att få ner det tänkta till något konkret och att få ha varit med som det som har varit inspirerande. Jag noterade att de var samstämmiga i sin positiva attityd, så samstämmiga att jag inte vet som sa vad. Men så här lät det: ”Vi har hanterat både detaljer och helheten, fått fram många bra idéer och kan strukturera arbetet på nytt sätt. Det är ett måste idag att klimat och hållbarhet ligger i topp på agendan. Och det går att bidra på riktigt. Och så häftigt att vi kan tänka nytt kring hur teglet kan tas tillvara. Och att inse att det behövdes 1700 timmar för att få tid att tänka nytt i projektet….”

Tegel, betong och glas
Innovationen kring teglet, som nämns här ovan, presenterades av Agnes Nagy från Högskolan i Borås. Man tänker sig att skapa byggelement i en prefab-process, där de nerplockade och återbrukade tegelstenarna klyvs och därefter fogas samman i väggelement, som kan utgöra en buffertresurs vid nästa bygge. Idén bör ha möjlighet att bilda mönster för återbruk av tegel, förutsatt att dessa nya prefab-element också går att återvinna. På den tekniska återbrukssidan fanns också idéer om porös betong, som skulle kunna leda bort vatten och om planglas som skulle kunna användas på ett klokt sätt.

Gränslösheten illustreras av ”lobbyn”
Det som stack ut mest var ändå det gränslösa eller överlappande tänket kring både gestaltning och verksamhet i de nya husen. I brist på bättre ord kallar man en del ytor lobby, där mycket av gemensamma funktioner ska kunna få plats och där särskilda ansvariga personer ser till att funktionerna kring dessa ytor optimeras. (Lekfullt kallades dessa personer lobbyister, men den benämningen är väl redan upptagen….). Co-working-platser, vissa reparationer, mötesplatser, uthyrning och annat kan få plats i dessa gränslösa områden, som beroende på årstiden också kan inkludera uterummet. Man talar om ett showroom, bokningsresurser och viss förvaring – med upp till kanske 1000 personer på plats i kvarteret blir lobbyn en central plats där olika delfunktioner kan lösas, är tanken. Pop-up-butiker, säsongserbjudanden och viss uthyrning kan säkert få rum.

Kostnadstäckning för lobbyverksamheten (ur presentationen)

Den urbana byn med nära till funktioner och människor
Mixen av verksamheter, boende och servicefunktioner sticker också ut. Kanske blir det en stor källare för förvaring av sådana varor som inte måste stå i kylskåp. Kanske hamnar en energi-backup på taket i form av vätgaslager. När ägandet blir mindre viktigt och nyttjande och tillgänglighet blir konkurrensmedel är kravet på snabbhet stor. Behöver man en borrmaskin NU, måste den finnas bokningsbar på några minuter för den som ska borra. Mycket av detta kommer kunna finnas i lobbyn. Dessutom har man tänkt sig en 800 kvm stor affärslokal, där sällanköpsvaror kan köpas och säljas enligt modell från liknande lokaler hos Re:store på Höga kusten. (Se länktips nedan).

Half inclusive passar kanske studenter
En dellösning som kan intressera framför allt studenter är det som kallas ”Half inclusive”, där viss inredning ingår i den bostad man hyr. Allt för att slippa transportera standardprylar som ändå ”alla” använder. Man har också tankar på en vägg som är förberedd för modulär placering av hyllor, krokar och annat, bl.a. i syfte att spara plats. Det fanns också idéer om att utnyttja rummet smartare genom att låta skåp och lådor vara grundare. Ett avsnitt handlade också om att ventilera garderober och förvaringar. Kanske ser vi återkomsten av källare och våningsskafferier i kommande byggprojekt.

Behov och funktioner ska styra formen
På ett sätt har det här projektet visat en väg framåt, där det är verksamheterna, de boende och de som jobbar i lokalerna som kan behöva vara beställare för hur lokaler och funktioner ska se ut. Jag får en association till Pirandellos klassiska pjäs ”Sex roller söker en författare”. Här handlar det om att ett antal nyttiga funktioner behöver hitta en gemensam form för drift, finansiering, ansvar och beslutsordning. Lyckas man vid Viskan i Borås finns en chans att fler vill ge sig in i ”Viskan-leken” och testa hur formerna kan underordnas behoven. Det ska bli intressant att följa.

Fortsätt att ha öppenhet för nya lösningar!
Det man önskar är nu att Riksbyggen, Bostäder i Borås och andra som ska ta idéerna till förverkligande, inser att projektet behöver ha en fortsatt utvecklingsprocess, troligtvis under många år. Nya lösningar behöver utvecklas och testas, nya sätt att bo och samverka behöver sätta sig, rollerna klarna. Det ligger underförstått i upplägget ett ökat ansvar för verksamheter och boende i detta nya komplex, ett ansvar som kanske tas på lite olika sätt och på olika stort allvar beroende på hur engagerade eller förankrade individer och verksamheter känner sig. Något som i sin tur kan ha med inflytande, gestaltning och samspel att göra. Här finns stora möjligheter att forma något nytt, men också en risk att de traditionella förvaltarrollerna får ett alltför stort inflytande. Att utse projektet till en testbädd för förvaltningen av det byggda området rekommenderas!

Process – inte färdigdefinierat projekt
En annan principiell tanke som inte får tappas bort är hur denna typ av projekt passar in i det offentligas finansieringsmodeller. Här var det VGR, Västra Götalandsregionen, som stod för projektfinansieringen. Två medskick till VGR och till andra organ som finansierar den här sortens verksamheter är för det första att det finns ett behov av öppna processer. Den som sökt pengar från det offentliga vet hur det brukar se ut. I ansökan ska anges hur många arbetslösa som ska få jobb tack vare projektet, hur många kvinnor och män som involveras och hur jämställdhet och jämlikhet adresseras, liksom förväntat utfall. Projektet ska redan i ansökningsfasen beskriva vad det ska komma fram till. Men det handlar i verkligheten ofta om processer, precis som i Framtidens kvarter. Att frågeställningar, idéer och perspektiv måste få chans att mogna fram i väl organiserade utvecklingssteg. Respekten för att processer sällan kan resultatbeskrivas i förväg måste finnas. Open end – tänket måste ges utrymme.

Inse att allt kan inte bli perfekt
Det andra medskicket jag vill ge till VGR och andra som finansierar projekt är att det måste få finnas utrymme för misslyckanden på olika nivåer. Nu blev Framtidens kvarter ett mycket lyckat projekt (Science Park Borås talar om att skapa internationell lyskraft kring det man åstadkommit). Men det måste finnas en tillit i botten, en insikt om att alla uppslag kanske inte blir jättebra. Och att det finns lärdomar att dra även ur processer och projekt som inte gick i mål på det sätt man skissat. Det finns många skäl till att uppslag misslyckas, där olika särintressen, dålig tajming, personfrågor, yttre omständigheter och annat kan spela stor roll.

Ett medskick
En annan följdtanke som jag får, eftersom jag arbetar med den frågan, är hur stödfunktionerna i den tänkta lobbyn också skulle kunna fånga upp de specifika behov som de äldre har. Kanske kan studenter i det färdigbyggda projektet också hjälpa ensamstående äldre med olika praktiska ting? I en annan bloggtext har jag pekat på att vi om tio år är tre gånger så många 80-åringar som idag. Hur ska denna grupp bo och leva på ett värdigt och funktionellt sätt? Finns här nya kopplingar och idéer att utveckla?

Några medskick till
Den cirkulära ekonomin bottnar i synen på värde och värdebevarande i kontrast till den linjära ekonomins logik med vinstjakt till varje pris. Vilka värden kan byggas in i det kommande Västerbro-projektet? Och för vem? Ansvarsfrågor, samarbeten, delaktighet och andra ”mjuka” frågor behöver adresseras ytterligare för att forma det hållbara boendet i den cirkulära ekonomin. Kanske fångar Science Park Borås upp den bollen. Jag hoppas det.

Länktips: Framtidens kvarter – konferensen: https://www.youtube.com/watch?v=MTRikeTMUWU

Länktips: Butiksexempel: https://restorehk.se/

Bostadsfrågan behöver komma i fokus

Om 10 år är vi tre gånger så många 80-åringar som idag. Låt detta sjunka in. Hur ska samhället organiseras för att de sista åren för denna växande grupp blir rimligt bra? Vad är livskvalitet när man är gammal? Och vilka skillnader i livsvillkor är rimliga? Ska hälften av alla gamla missgynnas för att de har mindre möjlighet att betala vad det kostar att få ett gott liv?

Konkreta detaljer
En avgörande faktor är boendet. I det konkreta kan det handla om att bostäderna är utformade för rollatorer, att spisen har timer, att det finns plats i duschrummet för en rollator, att trösklarna är lätta att passera osv. I det sociala kan det handla om att bryta ensamheten, att skapa nya rutiner för gemensamma aktiviteter, att möjliggöra odling i lådor i rullstolshöjd, att skapa gemenskap kring sådant som kan intressera olika grupper.

Vem bestämmer vad som byggs?
Jag ingår i en grupp som undersöker just bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv, samtidigt som vi håller i minnet att det finns andra behov inte minst hos studenter och ensamma vårdnadshavare som också behöver uppmärksammas. De bostäder som byggs är ofta en-familjsvillor, där det ingår ett outtalat krav på egen bil för att lösa vardagspusslet, eller staplade lägenheter i Serneke-skyskrapor där det blir omöjligt att släppa ut ett barn på egen hand – i alla fall under 10 år. Boendet som utgår från vad vi egentligen trivs med och behöver tycks hela tiden få stå tillbaka för andra typer av boenden.

Finansieringssvårigheter
Det är intressant att notera att bankerna har så svårt att hantera annat än de traditionella boendeformerna. Kollektiv i olika former, parhus, flera lägenheter i samma huskropp (som är mycket vanligt på kontinenten) har bankerna svårt att hantera. En lagfart, ett lån, ett ansvar är vad de har mallar för att hantera. Samtidigt som det skulle vara samhällsnyttigt om vi tog vara på befintliga hus på ett smartare sätt, byggde om, byggde till och skapade nya former för bostäder, där äldre kan känna sig trygga eller där studenter kan ha råd att bo under några år. Kanske i olika konstellationer och med olika ansvarsgränser. Vad är det som är så svårt?

Kommuner kan behöva tänka nytt
I arbetet med att kartlägga bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv har jag snubblat över intressanta projekt, med massvis med kunskapslänkar, länkar till workshops, program, rapporter, handböcker osv. Inte minst finns det mycket för kommuner att lära av varandra. Hur man kan agera för att skapa utrymme för fler bostäder på smarta sätt. Detaljplaner hos kommunerna är ofta formulerade på ett sätt som bromsar snarare än möjliggör utveckling. Och mot bakgrund av att vi måste sikta mot ett energisparande boende är det rimligt att vi öppnar upp för en mängd olika former av ägande och nyttjande av bostäder, där ansvarsfördelningen kanske ser annorlunda ut än den gängse. Vi kommer antagligen också att få lära oss att bo, generellt sett, på lite mindre yta än förr.

Vad är det vi dras till?
Det finns också väldigt mycket att lära av utlandet. I Danmark och i Nederländerna har man en helt annan tradition när det gäller boendet. I Sverige finns en trätradition; en stuga ser ut på en särskilt sätt. Samtidigt som det byggs Serneke-skrapor i våra städer. Motsägelsefullt, minst sagt. Eftersom det som lockar turister att besöka städer är något helt annat, där de mänskliga dimensionerna i bostäder, hus och närmiljö är påtaglig. Där barn och gamla kan trivas och känna trygghet.

Tiny house, husbåtar osv
En annan rörelse som tycks växa är tiny-house-rörelsen, självbyggeri i liten skala och att bygga hus utan att egentligen veta hur man gör, men ta hjälp av andra i olika konstellationer för att lösa sitt boendebehov. Kanske kommer vi också få se ett ökat antal husbåtar de närmaste åren, i takt med att klimatfrågan konkretiseras i vattensjuka marker, översvämningar etc. Då kan man ju lika gärna flyta ovanpå… En annan resurs är vissa kommuners ödehus, som kan få nytt liv.

Jag ska återkomma vid tillfälle på den här bloggen om hur arbetet framskrider. Den som vill veta mer kan höra av sig.

Några länktips:

Danmark: Real Dania https://realdania.dk/

Klokboken, bl.a. om seniorboende: https://klokboken.nu/

Delningsbostäder: https://www.max4lax.se/

Tinyhouse-rörelsen: https://bygg.se/tiny-house-bra-att-veta/

Egnahemsfabriken: https://tjorn.egnahemsfabriken.se/kontakt/

Delegationen för Cirkulär Ekonomi – sex kommentarer till årskonferensen

I den här texten kommenterar jag årskonferensen den 12 december 2022. För ett referat av konferensens innehåll, se länktips nedan.

Steg framåt
Konferensen känns som att Delegationen har tagit ett eller kanske två steg framåt. Äntligen finns en tydligare koppling till andra pågående processer. Kanske har det att göra med Svenskt Näringslivs rapport, som tydligt omfamnar CE. (Se länktips nedan). Eller så har det med EU:s gedigna arbete med förordningar och direktiv. Eller helt enkelt att saker och ting behöver tid att sjunka in och insikter behöver landa på olika nivåer. Bara den som helt blundar för fakta kan hävda att klimatkrisen är påhittad eller att vi har oändligt med resurser på planeten, resurser som tillåter fortsatt överkonsumtion och slösaktig energianvändning.

Vita fläckar
Men även om Delegationen för Cirkulär Ekonomi står stadigt på vetenskaplig grund under Tomas Kåbergers ordförandeskap finns det vita fläckar och ett antal oklarheter som Delegationen inte adresserar. I den här kommentaren ska jag ta upp 6 delar eller aspekter som förtjänar extra uppmärksamhet.

Ekonomin
1). Det tydligaste delområdet är ekonomin. Det är påtagligt hur svårt expertgrupperna har att närma sig den nya ekonomin, som inte ska präglas av konkurrens utan mer av samarbete, i relation till ägande, ansvarsfördelning, vinst och redovisning. När värde är viktigare än vinst, när, av vem och hur ska värdet på en vara anges och när blir detta värde beskattningsbart? Tacklar vi inte den frågan lär vi fortsätta att betrakta kortsiktig vinst som det eftersträvansvärda, se aktiekurserna som den viktigaste kompassnålen och fortsatta framtida vinstuttag som en falsk säkerhet för dagens lånekarusell. Någon kommer att bli Svarte Petter i det tombolaspel som den nuvarande ekonomin kan liknas vid. Och det lär inte bli politikerna som sätter ner foten. I alla fall inte självmant.

På riktigt
2). Ett bestående intryck av dagen är annars att ”nu är det på riktigt”. Volvo Personvagnar inser nu att deras tidigare affärsmodell inte längre gäller. Hållbarhetschefen Anders Kärrberg säger i klartext att det inte går att fortsätta att pumpa in bilar i städerna, där kunderna i allt större utsträckning väljer att bo. Volvo Personvagnar behöver hitta nya sätt att bli lönsamma även om man levererar färre fordon. Och liknande signaler hörs från andra bilföretag.

Kommuner och regioner
3). Det jag också tycker sticker ut är att vissa regioner och kommuner försöker bidra med de lösningar de kan. Nyckeln till dessa initiativ ligger i rätt rekrytering, att rätt personer får rätt förutsättningar att åstadkomma sådant de själva har intresse av att arbeta med. Engagemang och kunskaper, samarbetsvilja och målinriktat arbete är i det sammanhanget ovärderliga komponenter. Det bör finnas en tillåtande kultur och ett proaktivt, öppet internt klimat i organisationerna, där det är OK att testa nya grepp. Det låter kanske självklart, men hela grundidén med förvaltningstraditionen i våra kommuner är att varje medborgare ska bedömas lika. Det ska finnas en förutsägbarhet i hur myndigheter hanterar ärenden som påverkar medborgare och företag. Att göra annorlunda mot igår är svårt i en organisation som har i sin ryggrad att alltid göra lika. Men med kloka chefer finns det utrymme för sidoprocesser, som kan utvecklas vid sidan av ”linjen”. Och liknande tankar måste finnas hos näringslivet. Om man alltid gör som man alltid har gjort är man snart ifrånsprungen.

En liten miss?
4). Den expertgrupp som redovisade bioekonomi, och däribland den textila delen, nämnde inte att det finns en EU-förordning som säger att Sverige per den 1 januari 2025 ska ha ett insamlingssystem på plats för återvinning och återbruk av textilier och skor. Det gjordes en offentlig utredning i frågan (SOU 2020:72, länktips se nedan) som tyvärr inte har lett någonstans. När expertgruppen listar som ett av sina förslag att ”Förenkla och standardisera insamling och sortering av uttjänt textil för återanvändning och återvinning” tycks man inte ha gjort hemläxan.

Normskifte i dagens samhälle
5). Jag måste också kommentera expertgruppen för normskifte och deras inspel. Det kan vara svårt för en expertgrupp att enas om både nu- och börläge när det gäller samhällets normförskjutning. Men att vi de senaste åren har sett exempel på isolationistisk politik (Brexit, Make America Great Again), högernationalism (Indien, Ungern, Polen, Italien – och tyvärr Sverige), främlingsfientlighet och till och med krigföring är sådant som inte går att blunda för. Expertgruppen hade kunnat sätta in sina förslag i en dagsaktuell kontext, men det gjorde man inte.

Klimatförändringarnas effekter börjar också slå igenom allt hårdare och drabba speciellt fattigare befolkningar. Kraven på rättvisa i klimatarbetet är både tydliga och legitima eftersom de ekonomier som orsakat utsläppen inte är de som nu först drabbas. Mot denna bakgrund av spänningar och olika förväntningar även i Sverige innebär talet om normförskjutning inte längre samma sak som för bara några år sedan. De partier som gick till val 2022 på att kraftigt sänka bensin- och dieselpriserna gjorde det eftersom de lyssnade på några viktiga väljargrupper. Jag skulle hävda att frågan om normförskjutning i en mer samarbetspräglad riktning har blivit svårare, att vars och ens kortsiktiga och relevanta frågor om energipriser och att få den dagliga ekonomin att gå ihop gjort det svårare att hitta en konsensuslinje, där det exempelvis blir självklart att avstå konsumtion av billiga massproducerade varor.

Expertgruppen för normskifte talar om emotionell anknytning och att individer måste kunna identifiera sig i och känna sig inkluderade i det nya. Stora grupper i dagens Sverige känner sig exkluderade, utpekade och oönskade av andra. Inte minst hänger dessa trender ihop med socioekonomiska realiteter. Centrum-periferi och stad-land är typexempel på förutsättningar som behöver erkännas och adresseras på ett klokt sätt. Det kommer att kräva insatser och arbete på flera plan för att överbrygga de verkliga och upplevda spänningar och orättvisor som finns i samhället. En konkret åtgärd vore att samhället satsar på kompetensutveckling på bred front.

Några nyckelbegrepp
6). Tre nyckelbegrepp behöver lyftas fram tydligare i alla sammanhang, begrepp som jag tror är viktiga att inkludera för att få en bred acceptans för det vi diskuterar kring cirkulär ekonomi. Det första är RÄTTVISA. Ska vi få acceptans för en omläggning av ekonomin från att vara baserad på konkurrens till att utgå från samverkan, är det helt avgörande att förändringen uppfattas som rättvis. Det andra är POSITIVA MERVÄRDEN. Ska människor avstå traditionellt ägande måste mervärdena med flexibelt och anpassat nyttjande tydliggöras. Att kunna nyttja istället för att äga innebär en mental omställning och då måste fördelarna exponeras tydligt, även i syfte att balansera den status som följer med en viss typ av ägande. Det tredje är TRYGGHET, som innebär tillförlitlighet i kvalitet, leveranstider, funktionalitet och liknande. Här borde exempelvis försäkringsbranschen kunna se helt nya möjligheter att skapa transparens och trygghet för alla parter.

Kanske är det så att introduktionen av cirkulär ekonomi inte kan lösa alla samhällsproblem, men ska omställningen lyckas måste kartan och verkligheten stämma någorlunda överens.

Länktips: Referat av årskonferensen här

Länktips till SOU 2020:72 om textilinsamling (kortversion) här

The Circularity Gap med fokus på återbrukande av material

The Circularity Gap Report för Sverige har just presenterats. (Länk se nedan). Den visar att vi har stora flöden av material, 25 ton per person och år för att vara mer precis, som bara till 3,4 procent räknas som cirkulerade. Närmare 97 procent av de material som passerar Sverige varje år blir således med detta sätt att räkna inte en del av en cirkulär modell. Mycket av det som flödar in i landet blir energi via fjärrvärme och mobilitet för fordon. Mycket blir bara spill som hamnar på fel ställe och annat blir bestående konstruktioner, hus och infrastruktur. 3,4 procent är inget att skryta med. Som jämförelse ligger Österrike på cirka 9 procent och Nederländerna på 24 procent.

En liten men nödvändig invändning från min sida
Rapporten utgår ifrån de miljoner ton material som flödar genom Sverige varje år och som till liten del, 3,4 procent, utgörs av material som redan har varit i omlopp. För förståelsen av vad cirkulär ekonomi kan vara är det en begränsning, eftersom vi behöver se över hela samhällsekonomin, inte bara den del som handlar om mätbara ton material och fysiska produkter. Den nya ekonomin kommer att behöva utgå från utveckling av stora delar av tjänstesektorn, reparationer, serviceyrken, all utbildning, kultur osv. Allt detta kan utvecklas inom ramen för cirkulär ekonomi, men den delen kommer av naturliga skäl inte med när fokuset är fysiska flöden. Återvinningsindustrin i sina olika grenar tycks ha ett tolkningsföreträde idag när det gäller Cirkulär Ekonomi, som återkommande kommer till uttryck i olika sammanhang. Men åter till rapporten, som är värd att ta del av, naturligtvis.

Vi har särskilda förutsättningar och komplexa systemfel
Man har genom åren lärt sig att ta all statistik med en nypa salt. Det går att bevisa mycket när man väljer ut vad som ska räknas och hur det ska presenteras. Att Sverige har så låg andel återbrukat material i produktionen beror till en stor del på hur industrin ser ut. Gruvor och skogsindustri genererar t.ex. mycket avfall. Vi har stora avstånd och mycket transporter av allt som produceras. Vi bor inte lika tätt som i andra länder. Det blir många kvadratmeter boyta per invånare, särskilt när vi inkluderar fritidshusen. En bil körs 23 minuter per dygn i snitt, resten av tiden tar den bara plats och förlorar i värde. Det finns många systemfel i den komplexa välfärdsekonomi vi har byggt.

Sex områden som behöver korrigeras
Carl Jensen från RISE presenterade rapporten vid ett webbevent den 13 oktober och sammanfattade i sex områden vad vi bör ta tag i för att öka återanvändningsgraden av de 267 miljoner ton som flyter genom landet varje år. Det handlar om byggande och boende, där det finns mycket att göra. Det handlar om livsmedelssektorn där vi generellt sett konsumerar för mycket. Tillverkningssektorn kan bli bättre på att använda återbrukat material. Skogs- och gruvindustrierna pekades ut som ett fjärde område som har potential att minska, liksom mobilitetssektorn, där vi måste bli bättre på att samutnyttja resurser, för att inte tala om konsumtionen som sådan, där det finns mycket att göra.

Orsakerna
I rapporten beskrevs fyra grundläggande orsaker till de bekymmer vi har. Det handlar i korthet om lagstiftningen, det handlar om affärsmodeller som fortfarande är linjära, det handlar om att säkerställa egenskaper och kvalitet på återbrukat material och om beteendefrågor, där våra konsumtionsmönster leder till den överkonsumtion vi har idag.

Grundläggande orsaker enl The Gap rapporten

Ett steg i rätt riktning men mer behövs
Vi behöver minska konsumtionen, men i dagens politiska landskap är det ett svårt budskap att sälja in. Reklamen i olika kanaler har i decennier trummat in konsumtionen som den livsstil som vi alla förväntas sträva efter. Ekonomin i landet har inte byggts upp av ett långsiktigt och medvetet hushållande med resurser och bevarande av befintliga produkter, hus eller ägodelar. Tvärtom. Hela tillvaron, inklusive banksystemet, värderingar, säkerheter och skatter bygger på att hjulen snurrar fort och helst fortare. Tricket ligger i att vi hittar andra sätt att frikoppla material- och energianvändning från välfärdens grundbultar. Vi måste betala varandra för annat än resursanvändning.

Som underlag för förståelsen av vad vi håller på med är rapporten ”The circularity Gap Sweden” användbar. Som beslutsunderlag för politiska beslut är den mer svåranvänd, eftersom sambanden mellan ekonomi, volymer och livsstil behöver klarläggas och utvecklas.

Länktips: The Ciruclarity Gap Sweden Report https://resource-sip.se/app/uploads/2022/07/Circularity-Gap-Report-Sweden.pdf

En klok konservativ röst?

I söndagsintervjun i P1 den 9 oktober fick Roland Poirier Martinsson svara på frågor från Martin Wicklin om konservativism, religion och sin egen bakgrund. Martinsson presenterades som doktor i teoretisk filosofi, katolik och abortmotståndare men också en person som vuxit upp med en alkoholiserad pappa i ett relativt fattigt hem. På ett sakligt och genomtänkt sätt distanserar sig Martinsson från de högervindar som för närvarande sveper över västvärlden. Bland annat genom att beskriva sin egen, mer ansvarstagande, variant av konservativism som de små stegens förändring, där varje förändring går att återställa. Detta till skillnad från de radikala högerkrafter som tar allt större plats i politiken och i samhällsdebatten. På något sätt kändes det för en gångs skull befriande att lyssna till en klok konservativ person.

Motreaktionen var väntad
Martinsson, sa intervjuaren, var tidigt ute och förutspådde för cirka 12 år sedan de konservativa motreaktioner som skulle komma på de liberala guldåren med skattesänkningar och med olika initiativ att sätta individens frihet (i praktiken egoismen) i centrum. Den stora skillnaden är naturligtvis framväxten av sociala medier, som ger en helt annan resonans åt populister och auktoritära ledare. Nixon hade inte avgått i samband med Watergate-skandalen, hävdas det i programmet, om det på 70-talet hade funnits sätt att fånga opinioner som idag.

Ism:ernas fram- och baksidor
Riktigt intressant blir Martinssons resonemang när han talar om de olika ism:ernas fram- och baksidor. Om hur konservativismen har gemenskap och trygghet på framsidan och sin baksida i risk för intolerans och ytterst fascism, om hur socialismen eller vänsterrörelser har jämlikhet och rättvisa som framsida och tvång och ofrihet som baksida, om hur liberalismen har frihet och särskild individens frihet som framsida medan baksidan utgörs av risken för en upplösning av gemenskapen, upplösning av normer och rotlöshet som en följd. För att ett samhälle ska må bra måste en stor del av befolkningen dela uppfattningar, menar Martinsson.

Tolerans ett nyckelord
En stor del av intervjun ägnas åt Martinssons privata religionsuppfattning, hans uppväxt och hur han anser sig kunna vara emot abort samtidigt som han är för rätten till abort av principiella skäl. Det är sunt att höra en klok person skilja på sitt egen ställningstagande och vad som är rimligt att hålla fast vid för att ge utrymme åt andra uppfattningar än den egna. Fler än Martinsson borde lära sig skilja på den egna åsikten och rimligheten att ge utrymme åt en mängd olika åsikter. Ett sådant förhållningssätt bygger på respekt för oliktänkande som ju blir ett tidigt offer när de auktoritära strömningarna får styra.

Synd att frågan om miljö och klimat aldrig kom upp
Det som känns synd är att intervjuaren aldrig kommer in på miljö- och klimatfrågan. Hur ser en konservativ tänkare på ansvaret för vår livsmiljö, ansvaret för allt levande på jorden och ansvaret inför kommande generationer? Det hade varit mycket intressant att höra en klok konservativ röst förklara hur han ser på människans självpåtagna ”rätt” att överutnyttja resurserna och vårt nuvarande system som omöjliggör ett rimligt liv för kommande generationer.

Jag skulle aldrig själv kalla mig konservativ. Men jag gillar den del av hans resonemang som handlar om tolerans och respekt för andras ställningstaganden och vikten av att värdera ansvarstagandet för det gemensamma som vi kallar samhälle.

Länktips: Söndagsintervjun i P1: https://sverigesradio.se/avsnitt/roland-poirier-martinsson-en-ensam-outsider-sondagsintervjun