Att hantera ondskan – läst: 10 år efter Utǿya

Jag fick tipset att läsa Ali Esbatis bok ”10 år efter Utǿya” och skaffade den. Det är nu drygt 12 år sedan attentatet i Oslo och det avskyvärda som hände på sommarlägret, där unga engagerade socialdemokrater ville forma en bättre framtid. Om 10 år är attentatsmannen fri, eftersom han dömdes till 21 år i fängelse. 10 år går fort. Hur ska den civiliserade delen av samhället hantera det martyrskap som säkerligen kommer att omgärda återkomsten av den norske massmördaren? Jag låter frågan hänga lite och börjar i rätt ände.

Ord blir till handling
Ali Esbatis bok är nödvändig för att förstå de olika dimensionerna av den högerextrema terror som finns mitt ibland oss. Hur ord blir till handling och hur en helt annan världsbild än den rimliga återfinns hos en icke obetydlig del av av våra samhällen. Han skriver hudnära och mänskligt om händelserna på ön. Om hur kroppen och sinnena reagerar under krigsliknande omständigheter. Om hur människor hjälper varandra. Om detaljer som blir ett närmast filmiskt manus.

Helheten blir tydlig
Esbati skriver också kunnigt och med många referenser om hur de högerextrema miljöerna formas, utvecklas och tar plats. Om hur attentatsmannen inte agerade i ett tomrum, utan snarare blev en tragisk och logisk kedja av händelser som började med Lasermannens härjningar, så småningom fortsatte med de förödande skotten i Trollhättan och – kan jag lägga till – hänger ihop med det vidriga mordet på 90-talet på den unge John Hron i Kode, där de fyra våldsmännen hörde hemma bland skinnskallar och nynazister. Esbati får det hela att hänga ihop och belägger med forskningsrön, rapporter och massvis med källor till litteratur.

En personlig bok
Esbatis bok är både personlig och politisk och utgör ett tidsdokument för tiden för Utöya-attentatet och reflexioner tio år senare. Med en god inblick i både norska och svenska förhållanden och politik gör han stor nytta för att öka förståelsen för hur mekanismerna ser ut, de som driver fram rasism, utanförskap och konflikter. En styrka är att han kan utgå från sina egna upplevelser. Att inte passa in, att vara ”någon annan”. Han släpper in oss i det privata rummet, där han ser sin dotters framtid hotas av utvecklingen.

Jobba hårdare – de fattiga ska bli fattigare, de rika ska bli rikare
Självfallet formulerar han också några egna politiska tankar. Något som fastnar hos mig är Esbatis beskrivning av hur den rådande ekonomiska dogmen ser ut, den som ska få alla att anstränga sig lite till, jobba hårdare: De fattiga ska bli fattigare och de rika ska bli rikare. Dvs lägre och åtstramade bidragssystem för de utsatta som lever på marginalen, större och generösare skatteavdrag för höginkomsttagare. Kakan ska fördelas så att grädden hamnar hos gräddan och det som blir kvar, smulorna, får de övriga slåss om. Skyll dig själv om du blir sjuk och arbetslös, typ.

Esbati kunde inte veta att det skulle bli värre
Det Esbati skildrar på ett tydligt sätt är hur storpolitik, medias roll och en diffus tidsanda vävs samman i en berättelse som det är svårt att värja sig emot. Men som vi måste anstränga oss att bemöta. Det Esbati inte kunde veta när boken skrevs, var att det skulle bli värre. Att de högerextrema skulle sätta agendan för svensk politik efter valet 2022. Att visitationszoner, angiverilagar och godtycklighet skulle skapa splittring och rädsla i en tid då vi behöver enighet och solidaritet. Vi måste se till att samhället inte kantrar in i halv-demokrati så som skett i några av Europas länder.

Vågar vi se terroristen fri?
Så frågan är om vi klarar av att se attentatsmannen fri på gatorna om några år? Har han sonat sitt brott mot mänskligheten? Vill han ens erkänna att det var ett brott eller ser han sig fortfarande som en krigare i det absurda och oerhörda kulturkrig han förde? På ett plan handlar det om att hatet måste vändas i sin motsats. Det är inte genom upptrappad konflikt och hätska angrepp som vi kan vinna mot ondskan, eftersom det är i konflikten de högerextremas världsbild bekräftas och deras maktmedel blir logiska. En våldsspiral gynnar bara extremismen och de får vatten på sin kvarn.

Det är som att trösta ett barn, som är argt och skriker. Det är ingen idé att skälla på barnet.

Vad tror Svenskt Näringsliv att de vinner på sin taktik?

Högertidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ger ofta redaktionellt utrymme åt personer som relativiserar klimatfrågan. SvD tog in Lena Anderssons märkliga text, där hon jämställer en hotellportier med 11000 klimatforskare och får det att låta som att forskarna överdriver. Och häromdagen lät GP Kajsa Dovstad, som arbetar på Timbro, bre ut sig på ett liknande sätt. Hennes slutsats var att mänskligheten inte står inför en apokalyps och att frågan som behöver ställas är ”hur jobbigt det blir med klimatförändringarna”, underförstått miljörörelsen överdriver.

Varför vill Svenskt Näringsliv inte rädda gjorda investeringar?
Det finns två frågor här som är intressanta. Vad tror Timbro och därmed Svenskt Näringsliv (som finansierar Timbro) att de vinner på att sitta still i båten? Vilken analys gör de? Är det att eftersom allt kommer att krascha är det ingen idé att försöka mjuklanda i någon slags ordnad omställning? Hellre köra på så länge det går och hoppas på det bästa när världens ekonomier krackelerar? Eller har man verkligen inte förstått vad som står på spel? Varför motarbetar Svenskt Näringsliv en ordnad transformering av samhället, så att så mycket som möjligt kan tas till vara av kompetenser, investeringar och pågående arbete?

Varför är det smart att avvakta?
Är Svenskt Näringsliv osmarta eller tror de att de är smarta? Vari ligger smartnessen att riskera livsmedelsförsörjningen för miljarder människor? Är det för att man räknar med att militärmakt kommer att kuva de protester som växer fram ur folkdjupen när desperationen tar över? Hur cyniska är man i sin syn på samhällsutvecklingen? Torka, översvämningar, skyfall, jordskred, orkaner och andra klimatrelaterade händelser ökar både i frekvens och i amplitud. Det är – tyvärr- helt enligt de scenarier forskarna under decennier arbetat fram. Mer värme gör att mer vatten dunstar och att detta i sin tur leder till kraftigare och tätare väderfenomen, som vi helst undviker. Vad är det för smart att vänta på att förändra det som blev fel?

Frågan är hur jobbigt det blir – för vem?
Svartån är just nu översvämmad. Vi ser bilder på roddbåtar som tar sig över fotbollsplaner i Heby. Samhällsresurser måste läggas på att skydda infrastruktur, hus och vägar. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och längst ner i samhällspyramiden finns de som drabbas hårdast. För att inte tala om att försäkringsbolagen knappast kommer att kunna ersätta alla skadade, dvs var och en måste själv täcka reparationskostnader och förluster i värden. Bankerna och marknaden kommer att sänka värdet på översvämmade fastigheter och det blir en huggsexa om vem som ska sitta med Svarte Petter. ”Frågan är hur jobbigt det blir”, skriver Timbro. För vem kan man fråga sig. För de rikaste? Eller för de mest utsatta?

Varför vill tidningarna hålla oss kvar i det fossila?
Den andra frågan är vad SvD och GP räknar med att vinna på att ”lugna” läsarna med att klimathotet är överdrivet. Vem vinner på att folk invaggas i en falsk säkerhet att det som händer är OK, och det blir nog någon annan som ”får det jobbigt”…. För mig är det i alla fall obegripligt att tidigare seriösa tidningar inte fångar upp vårt tids ödesfrågor på ett vetenskapligt sätt, utan väljer att göra sig till informationskanaler för en agenda, som syftar till att bromsa förståelsen och benägenheten att faktiskt snabbt och rättvist förändra det som blivit fel med det moderna fossilberoende samhället.

Länktips:
Min senaste text om högern och klimatet:
http://christerowe.se/2023/08/nr982-hogerns-klimatopinionsarbete-har-det-snart-natt-vags-ande/

SvD hade en krönika av Lena Andersson: https://www.svd.se/a/9zV1J5/lena-andersson-till-slut-kom-antligen-extremvadret

GP hade en krönika av Timbros Kajsa Dovstad: https://www.gp.se/ledare/jorden-g%C3%A5r-inte-under-av-klimatkrisen-1.108775402

Om AI från KTH

Artificiell intelligens, AI, är på tapeten. Chat GBT är den version av AI som flest tycks använda eller åtminstone tala om. Texter kan produceras av denna programvara på ett sätt som tycks likna vad människor skriver. Max Tegmark hävdade i ett Sommar i P1 att vi behöver lagstifta kring AI. Och på KTH håller Arnold Pears med honom. Jag lyssnade på Arnold Pears idag via ett webbinarium från KTH och troligen är det nödvändigt att sätta gränser för hur AI kan brukas och missbrukas. Åtminstone behöver vi föra en seriös diskussion om vilka problem och lösningar AI erbjuder, så att vi förstår teknikens dimensioner innan vi skapat nya och komplexa problem.

Vad är kunskap?
AI fungerar som en självförstärkande plagiatmaskin, lär vi oss av Arnold Pears. Den hittar texter och använder sannolikhetskalkyler för att komma fram till vad som oftast används i ett visst textuellt sammanhang. För lärandet behövs ett engagemang, menar Pears, och pekar på ett av missförstånden med AI. Om jag förstår honom rätt menar Pears att AI kan spökskriva texter, men att eleven eller studenten inget lär sig och att det enda som händer är att eleven/studenten sparar tid. Förståelse eller kunskap är inte en enkel kvantitativ process som att dricka sig otörstig. Pears hoppas att kommande generationer fortsätter att vara nyfikna och vill investera sitt engagemang i att lära sig nya saker.

Ansvarstagandet är en viktig del
AI är inte innovativ, menar Pears. Skapandet innehåller en del av våra egna erfarenheter. Och på det etiska området kommer det att behövas lagstiftning eftersom AI inte kan ta ansvar eller förstår skillnaden mellan vad som är bra eller mindre bra för samhället i stort. Just ansvarsfrågan menar Pears kommer att kräva att lagstiftning kommer på plats. Och min följdtanke blir ju då att åtminstone på EU-nivå kommer lagar att behöva formeras. Eftersom Kina, USA och Indien ligger i framkant av utvecklingen vore det lämpligt om alla länder kunde enas om några grundläggande regler.

Kina ligger före
Kanske är det så att Kina redan har kommit så långt i användandet av ansiktsigenkänning och liknande att man inte vill reglera tekniken. Då blir det upp till EU att vara desto vassare i hur tekniken ska få användas. Gör vi inget lär ”Storebror-ser-dig”-samhället snart vara en verklighet.

Är en AI-maskin rolig?
AI sätter fingret på vad vi egentligen menar med kunskap och förmåga. Är det en talande tablettmatningsmaskin vi får som sällskap på ålderdomshemmet, när personal blivit ”för dyr”? Är det virtuell kompis vi ska säga godmorgon till och föra samtal med? Hur roligt blir det? Kan en AI vara rolig? Eller är det vi som ska vara oroliga?

Fakta eller fiktion?
En annan fråga är hur AI kan spela roll i frågan om den allmänna opinionens benägenhet att lyssna på (exempelvis) Lena Anderssons hotellportier eller 11000 klimatforskare när det gäller klimatfrågan. Ger AI de svar folk vill ha, snarare än att peka på de utmaningar vi står inför? Risken är att faktaförnekandet tar ny fart när AI sätter igång och plagierar ”fel” sanningar…

Länktips: Här kommer föreläsningen läggas upp inom 14 dagar:
https://www.kth.se/om/mot/forelasningar-seminarier/oppna/arkiv

Läst: Maja Lunde ”Drömmen om ett träd”

Den här sommaren fick jag i present två böcker att läsa, båda skrivna av Maja Lunde: Binas historia och Drömmen om ett träd. Böckerna handlar delvis om samma person så det finns en poäng att läsa dem i rätt ordning. (Lunde har skrivit ytterligare två böcker, som känns lockande att ta sig an). Det finns en påtaglig kvalitet i hennes berättande, som det är lätt att omfamna. Ett visst vemod och en känsla av ödestid infinner sig efter läsningen. Men också konkreta frågor om vad det innebär att leva nu.

Stilistiskt ett fängslande grepp
Drömmen om ett träd utspelas på ett par olika tidsplan och utifrån lite olika perspektiv beroende på vem av berättelsens personer som är i fokus. Att konsekvent bryta mot tidslinjens logik tvingar läsaren att vara på tårna. Vi läsare blir i praktiken medskapare till skeendena eftersom läsaren behöver fundera på om berättelsens personer i ett visst skede vet det som jag som läsare redan vet, eftersom tidsflödet ibland är omkastat. Detta bidrar till att hålla läsaren fångad eftersom man som läsare ibland vet mer än berättelsens personer. Samtidigt sätter det stilistiska greppet fingret på hela vår uppfattning om tid och om våra handlingars konsekvenser. Hur agerar vi, varför, med vilka motiv och mot vilken bakgrundsinformation?

All världens fröer
Historien cirklar delvis kring det faktum att det på Svalbard finns ett väl bevarat lager av all världens fröer. I ett kylrum inne i ett berg finns tusentals fröer bevarade, sorterade per land. När berättelsen utspelas ställs allt på sin spets: Är det nu alla dessa fröer ska komma till användning?

Det stora skildras genom det vardagliga
På ett mycket skickligt sätt väver Maja Lunde samman de stora existentiella frågorna, om livet på jorden och vårt ansvar för framtiden, med de vardagliga perspektiven på tillvaron. Hur gör man när omständigheterna blir extrema? Inför vem är var och en ansvarig och hur kopplas privata och personliga målsättningar samman med de stora frågorna? Vad är rimligt att förvänta sig av vuxna respektive av barn? Hur ser lojaliteten ut när den sätts på prov? Vad är rätt och vad är fel? Och vem avgör det?

Platsen en perfekt inramning
Jag ska inte gå in närmare på berättelsens innehåll här utan nöjer mig att konstatera att huvuddelen av det som skildras ligger i en relativt nära framtid. Valet av geografisk arena, Svalbard, är också extremt viktigt för hela historien. Livet på den 78:e breddgraden är mycket antingen/eller, ljus eller mörker, vinter eller icke-vinter osv. På så sätt förstärker platsen bokens underliggande tematik. Hur ska vi som människor förhålla oss till det som håller på att ske med vår planet? Vilket ansvar har vi och inser vi vilka konsekvenser våra nuvarande – bekväma – val får för våra efterkommande?

Marginella frågetecken
Det finns naturligtvis marginella frågetecken till delar av berättelsen men enklast är att acceptera Maja Lundes premisser för historien. Ett alltför detaljerat innehåll kring hur livet på Svalbard fungerar nu och under berättelsens tid skulle troligen tagit fokus från det väsentliga.

Läs den!
Min rekommendation blir att läs Drömmen om ett träd och ta gärna Binas Historia som en förhistoria för att lära känna en av personerna och för att känna igen Maja Lundes sätt att bryta mot den gängse tidskronologin. Du kommer inte att ångra dig. Det är 400 genomtänkta och tänkvärda sidor, som nuddar vid några av vår tids riktigt stora och svåra frågor.

Vad menas med lojalitet?

Lojalitet är ett intressant begrepp. Vem eller vilka är vi lojala med? Och varför? Lojalitet förutsätter någon slags relation, där det finns ett värde eller en värdering inblandad. Vi är knappast slumpmässigt lojala med vem eller vad som helst, utan lojaliteten förutsätter ett ställningstagande. I några fall kan lojalitet naturligtvis tvingas fram. I krigets logik finns det tydligaste exemplet på detta.

Hur ser lojaliteten ut?
Går det vara lojal med mänskligheten, med ofödda människor i en avlägsen framtid? Kan man vara lojal med anonyma, nästan okända företeelser? Ja, det går nog att känna något som liknar lojalitet med andra folkgrupper, som utsätts för felaktig behandling eller med andra levande varelser som riskerar att utplånas. I vår tid finns en påtaglig identifikation och känslomässig koppling till idrottslag och till likasinnade supporters till dessa lag. Några supportrar drar sig inte för att kasta in brinnande föremål på en fotbollsplan som ett uttryck för ”klubbkänslan”, och inser inte att man för länge sedan passerat en gräns från att ha varit en positiv supporter till att bli en destruktiv dito.

Vår arbetsgivare förväntar sig lojalitet
Men jag tänkte inte blogga om idrottsvåldet, som måste fördömas. Utan om den lojalitet som följer av hur vi väljer att arbeta och försörja oss. På ett principiellt plan förväntas att vi lojalt försvarar vår arbetsgivares agerande. Vi får lön för vårt arbete och därmed förväntas vi lojalt ställa oss bakom det som företagen eller verksamheten arbetar med. Jobbar man med vapentillverkning har man gjort ett val och accepterat att ens arbete bidrar till tillgången på vapen. Säljer man sin arbetstid till en verksamhet som primärt gynnar sina ägare (som alla aktiebolag enligt lag förväntas göra) på bekostnad av andra värden har man gjort ett val. Man är lojal med den som betalar ens arbetstid.

Varför säger han så?
Stefan Löfvén, som gjort en intressant livsresa via industrin, facket och det politiska fältet med statsministerrollen som främsta merit på sitt CV, har överraskat många med att erbjuda sin arbetstid åt ett konsultföretag, som i sin tur har industrikunder som uppdragsgivare. När Stefan Löfvén nu väljer att vara lojal med ett särintresse, snarare än ett allmänintresse blir vad han än säger i fortsättningen filtrerat genom ett antal frågetecken. Säger han detta för att det gynnar uppdragsgivarna inom näringslivet? Säger han detta för att det gynnar hans egen positionering i det sammanhang han numera ingår? Osv.

Inte mer av informella samtal, tack
Hur som helst är det tragiskt att han så snabbt avstår möjligheten att fortsatt spela en viktig roll för samhällsutvecklingen för att istället ingå i det sällskap som inte underställs demokratisk insyn eller kan ställas till svars i någon form. Han bidrar på så sätt, tyvärr, troligen högst medvetet till att försvaga demokratin. Det är inte mer av informella samtal och dolda överenskommelser som kommer att lösa världens akuta problem, framför allt inte om företagens och ägarnas vinstintressen hela tiden ska gå före samhällsnyttan och de långsiktiga fördelarna.

Vi behöver riktiga ledare
Vi behöver fler ledare som är lojala med Sverige och världen, med vårt samhälle och med vår gemensamma framtid, inte ytterligare lobbyister som dränerar våra gemensamma resurser och suboptimerar vinstgenereringen och gynnar de redan rika.

Vi behöver anställningsbara ungdomar!

Företagare borde vara väldigt intresserade av att få tag i kompetent personal och personal som passar för den breda flora av yrken och uppgifter som finns på arbetsmarknaden. Därför är det så märkligt att företagens organisationer så envist håller fast vid försämrade förutsättningar att få tag i just anställningsbar och kompetent personal. Det går inte en valrörelse utan att företagarnas organisationer och opinionsbildare hävdar att skatterna måste sänkas. Detta trots att det är skatterna som finansierar ungdomarnas utbildning och därmed gör dem anställningsbara i företagen för olika arbeten.

Dörren stängs till gymnasiet och ett bra arbete
Det är storleksordningen 15 procent av eleverna i grundskolan som inte har förutsättningar att få godkänt i de ämnen som gör att de kan söka till gymnasiet. Vi behöver sluta se betygssystemet som ett filter och sluta med att underkänna elever. I det gamla systemet med betyg 1 till 5 gick det att komma vidare även med betyget 1. Inga formella dörrar stängdes. Hade den skattefinansierade skolan haft större resurser, fler och bättre lärare, stödlärare och extra personal hade arbetsmarknaden sett annorlunda ut med fler välutbildade som kunnat bli anställda i näringslivet. Varför ser inte näringslivet detta självklara samband? Istället, när dörren till framtiden stängs genom att eleverna inte får chansen att hitta sin roll i samhället, är det många ungdomar som söker sig till andra, delvis svarta, kanske illegala, sammanhang, där det går att tjäna pengar och få status. Dräneringen av skatteresurser måste vändas och fler elever bli en del av vår gemensamma framtid.

Absurt att aktiebolagslagen går före skollagen
En annan märklig effekt av marknadstänket kring skolan är att skolkoncernerna med privata ägare tävlar om att erbjuda höga betyg, eftersom många sökande elever ger en stabil ekonomi. Och går elever ut med höga genomsnittliga betyg ”måste ju skolan vara bra”… Hela idén med att överordna aktiebolagslagen skollagen är absurd. Det blir viktigare för skolkoncerner att tjäna pengar än att ge eleverna en bra start i livet. Hur kan näringslivets organisationer och opinionsbildare anse att det systemet är bra för samhället? Vem vinner på glädjebetyg och på att skolresurser dräneras ut i vinster till anonyma ägare? Varför accepterar svenska företag att deras företrädare propagerar för ett system som gör företagandet svårare?

Skolan är inget sorteringssystem
Nu ropas det ofta på mer poliser, mer kameror, strängare straff och vissa politiker kopplar dessutom ordningsproblemen till en fråga om kulturell bakgrund, etnicitet och särbehandling beroende på var eleven är född. Vi ska självklart ha ett rättssystem i landet som skapar trygghet och rättvisa, men det räcker inte som åtgärd för att vända utvecklingen. För att samhället ska uppfattas som konstruktivt och positivt måste vi ge varje barn och ungdom en optimal start i livet och satsa på skolan, på utbildning och på olika stödjande resurser. Som måste få kosta pengar. Både för de individers skull, där samhället annars sviker dem och för samhällets och näringslivets skull, som bara kan utvecklas om vi ser till att ha kompetent och anställningsbar personal. Och anställningsbara blir eleverna när vi slutar att se skolan som ett sorteringssystem, som det går att krympa resursmässigt utan att det får konsekvenser.

Som man bäddar får man ligga. Som man betalar skatt får man ett fungerande (eller inte) samhälle.

Är klädbranschen det tydligaste exemplet på vår tids misslyckande?

Hur blev det så här? 100 miljarder plagg tillverkas varje år. Hälften slängs inom ett år. Sopbergen växer samtidigt som de stora klädföretagen och deras aktiva influencers gör vad de kan för att hålla igång ett system som ingen på allvar kan tycka är hållbart. Hur blev det så här?

Vidriga konsekvenser av vår konsumtion
Jag läser reportaget i Aftonbladet. (Länk, se längst ner). Taggförsedda plagg följs på sin sista resa till avlägsna länder och smutsiga marknader. Det som någon köpte för en tid sedan har nu hamnat på ett annat ställe på jorden. Mycket blir bara sopor, en del mals ner, några plagg säljs vidare för att bäras av någon. Och i varje led finns det någon som ser en ekonomisk möjlighet, hela vägen ner till de fattigaste i något – ofta afrikanskt – land.

Green-wash bromsar verklig utveckling
Hur ska utvecklingen vändas? Det tycks inte räcka att företagen tar sitt ansvar. Dimridåerna och felinformationen från H&M tyder på att man bara gör det som ger sken av att innebära en förändring av branschen. På riktigt kommer inte branschen själv att ställa om, i alla fall inte inom rimlig tid. Så hur ska utvecklingen vändas?

Besinning?
EU har beslutat att medlemsländerna senast 2025 ska ha etablerat ett insamlingssystem för textilier. Finland har sjösatt sitt system vid senaste årsskiftet. Jag har bloggat en hel del om textilier och cirkulär ekonomi och i länktips-listan finns en del länkar att följa. Men Aftonbladet-reportaget indikerar att det räcker inte att vi blir bättre på att samla in textilier som går att återbruka respektive kan bli nya fibrer. Det behövs någon eller några aktörer som på allvar utmanar de företag som idag tjänar pengar på att systemet ser ut som det gör. Klädbranschen har utvecklats till något som både i praktiken och symboliskt illustrerar vår samtids svårighet att besinna sig.

Samhällsnyttan måste stärkas
”Tillväxt” är det mantra försvararna av nuvarande system alltid återvänder till. Men är tillväxt utan konsekvensanalys rimlig? Måste vi inte hitta sätt att relativisera tillväxten till vad hållbarheten kan bära? Är det inte en omvänd bevisföring som måste fram? Att den som vill tjäna pengar på produktion, särskilt i masskala, måste redovisa på vilka sätt man säkerställer att produktionen och hela kretsloppet kring produkterna styrs upp på ett hållbart sätt? Eller ska vi fortsätta så här? Hur länge då?

Vinstjakt viktigare än hållbarhet?
Jag hör i andanom hur marknadens tillskyndare förfasar sig över sådana förslag. ”Stenålder”, ”kommunism” och diverse obehagliga invektiv lär snabbt hagla över den som dristar sig till att ifrågasätta dagens system och framför allt hur det idag går att tjäna pengar på värderingar av verksamheter . Så hur tänker de som äger aktier i H&M? Ska allt fortsätta som vanligt för att säkra upp aktievinsterna? Eller ska H&M (och andra i den branschen) åläggas att ta samhällsansvar? Och hur ska de reglerna tas fram och implementeras?

Resan måste fortsätta
Det rimliga är att EU sätter ner foten. Man har ju i alla fall bestämt att insamling måste ske. Nu måste resan fortsätta, så att hela branschen byter skepnad. Och green-washingen måste avslöjas. Det duger inte att låtsas att allt är bra. Läs reportaget.

Länktips: Reportage om vad som händer med kläderna: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/O8PAyb/har-dumpas-h-m-kladerna-du-atervinner

Ett par tidigare bloggtexter om textilfrågan:
http://christerowe.se/2021/09/nr819-laget-cirkulara-textilier-i-stor-skala/

http://christerowe.se/2022/12/nr927-kortversion-producentansvar-for-textilier/

Far och flyg, ministern!

Infrastrukturministern i högerregeringen heter Andreas Carlsson och representerar KD. Han citerades nyligen i Expressen, där han uttalade sig positivt och optimistiskt kring flyget. Han hävdar att vi snart har elflyg i luften och att flygandet kommer kunna öka. (Länktips till artikeln, se nederst).

Flyg är inte bara flyg, ministern!
Uttalandet är felaktigt på ett antal olika sätt. Det finns förvisso små, lätta eldrivna flygplan med plats för ett fåtal passagerare redan idag. Men ska flyget klara längre sträckor och framför allt fler passagerare behöver flygplanstillverkarna hitta en rimlig ekonomi, en tekniskt tillförlitlig och lättviktig lagringsteknik och en – just det – infrastruktur och ett stödjande system som inte blint litar på marknadens förmåga att lösa alla problem.

Livslängd, avskrivning, ekonomisk förlust…
Före pandemin räknade man med att det ständigt befann sig en miljon människor i luften, samtidigt. Dvs i storleksordningen minst 6 – 8000 flygplan var samtidigt luftburna varje timme på dygnet. Alla dessa flygplan och deras minst lika många ”avbytare” på marken ägs av någon och har ett bokfört värde i en verksamhet, förväntas dra in intäkter för att täcka investeringen och ge vinst åt någon aktör. Tänker sig Andreas Carlsson att skattebetalarna ska gå in och ta kostnaden av snabbavveckling av fossildrivna flygplan? Eller hur ska den förtida utfasningen av den befintliga flygplansflottan gå till? Anm. Ett exempel på livslängd för ett flygplan är överljudsplanet Concorde som tillverkades år 1969 i 20 exemplar och gjorde sin sista flygning år 2003.

Kringparametrar och avlägsen samsyn
En infrastrukturminister borde inse att ska elflyget fungera måste det finnas laddstrukturer för batteriflyg, distribution för vätgas om planen ska drivas av bränsleceller, för att alstra elektrisk ström under flygningen osv. Till detta kommer nya internationella regelverk, utbildning av personal på flygplatser och diverse säkerhetsbestämmelser. Det går heller inte att bortse ifrån att det just nu pågår ett krig i Europa, där stridande parter knappast är intresserade av att ingå avtal. En annan osäkerhet är hur Kinas ledare kommer att agera, när de kinesiska teknologiföretagen inte får delta i de internationella stora upphandlingarna. Samsyn och överenskommelser känns avlägsna.

Vad han kunde ha sagt
Men om vi för ett ögonblick bortser från tekniska och ekonomiska invändningar mot påståendet att vi ”snart har elflyg” och ”kommer kunna flyga mer än förut”, så kan vi på ett annat plan (!) notera hur Andreas Carlsson missar chansen att använda teknikskiftet till att samtidigt sätta fingret på hur viktigt det blir att ändra beteendet. Han kunde ha sagt att vi måste ”räkna med att behöver göra helt andra resval i en nära framtid” eller något liknande. För att passa på att få folk att förstå att det ideliga och slösaktiga användandet av fossila kolväten just nu driver på för en flera hundra år lång klimatförändring, som vi inte vet vad den innebär av uppoffringar för oss, våra barn och barnbarn. Han kunde ingjutit lite hopp i elflygets möjligheter, möjligen, men borde tydligt ha markerat att det tar tid att byta ut tusentals flygplan och att människan måste anpassa sig till vad planeten tål av utsläpp. Men det gjorde han inte.

Bedrövligt med politiker som försvårar för kommande beslut
Det är bedrövligt med politiker som försvårar sitt eget arbete. Politiker som inte tar ansvar, utan som bara säger det de tror att deras väljare vill höra. Och som inte tar sin roll på allvar. Är man infrastrukturminister har man faktiskt ansvar för den typ av infrastruktur som finansieras av skattemedel och som är tänkt att hjälpa industrin, kommuner och andra att göra sina delar. Varje gång en politiker mörkar hur verkligheten ser ut försvårar han eller hon för kommande politiker att ta rätt beslut.

Det finns bara en passande slutkläm på denna text: Far och flyg, Carlsson!

Länktips:
https://www.expressen.se/nyheter/ministern-vi-kommer-att-flyga-mer-an-i-dag/

Hur ska vi hantera egoismen? – Ett gräsrotsexempel

En stor motkraft till ett solidariskt ansvarstagande kring klimat, resurser och välfärd är den egoism som ständigt gör sig påmind. I våra val på skilda nivåer tar sig hänsynslösheten olika uttryck. Hur det kan se ut på gräsrotsnivå blev jag varse igår på en årsstämma i en bostadsrättsförening.

Förslaget, som hade kunnat göra nytta, i sammanfattning
Förslaget var att organisera klädinsamling, dels användbara plagg och dels textilt material som kan bli nya produkter, och göra det i samarbete med Röda Korset. Det skulle inte kosta något, Röda Korset skulle komma med viss regelbundenhet och byta behållare, de boende skulle på ett enkelt sätt bli av med kläder, lakan, gardiner och annat. Behållarna skulle stå inomhus, där inget skulle bli fuktskadat och kunna rullas ut på ett enkelt sätt. Allt var i detalj planerat och presenterades som ett test under ett halvår, där några boende skulle ta på sig att se till att det fungerar. Rummet som skulle användas skulle dessutom bli minimalt ianspråktaget, ett rum som för övrigt används synnerligen sällan. Där står en vibrationsdammsugare sedan decennier, som föreningen inte ens informerar om att den finns. Allt var förberett för en testperiod för att på ett enkelt sätt samla in överskottstextilier och kläder.

Inte hjälpa till, hellre betala mer senare
Stämman röstade ner förslaget. Att hjälpa Röda Korset att göra nytta under pågående krig i Europa var mindre viktigt än att säkerställa att ett sällan använt rum skulle lämnas orört. Tydligare kan det inte bli. I valet mellan att tänka bortom sina egna behov jämfört med att krampaktigt hålla fast vid de egna förmånerna, så valde de boende att avslå motionen om klädinsamling. I valet mellan att bejaka en gratis insamlingsmöjlighet och att så småningom (genom de EU-beslut som nu rullas ut) tvingas betala för samma funktion via något renhållningsbolag valde de boende det senare. I valet mellan att låta allt vara som det är eller att förändra, valde de boende att inte ändra något.

10 procent av klimatpåverkan kommer från modeindustrin
Till sakfrågan hör hur mycket textilförsäljningen ökar. På 20 år har mängden textilier gått från knappt 11 kg per person och år till över 15 kg enligt statistik från Naturvårdsverket. (Se länktips nedan). Den som satt sig in i vilken påverkan textilindustrin har på klimat och miljö vet att enbart modeindustrin står för 10 procent av den globala klimatpåverkan, att vattenåtgången per plagg är enorm och att den stora mängden kemikalier i odling och produktion är ett olöst och växande bekymmer.

Egoismen i ett nötskal
Att förenkla hur varje tillverkat plagg kan få förlängd livslängd och återanvändning borde vara en logisk slutledning mot bakgrund av att vi vet hur det ser ut. Men nej, förändring röstas ner. En minimal påverkan på ett sällan använt utrymme är för värdefullt än att bry sig om något så diffust som miljö, klimat eller krigsflyktingar som behöver hjälp.

Så här ser det ut på gräsrotsnivå i det jämförelsevis rika Sverige. Här ska vi inte hjälpa flyktingar, vi ska inte göra det enkelt för boende att ta hand om produkter som skulle kunna användas längre tid. Här gäller köp och släng och värna det egna. Och det lär våra barn och barnbarn fortsätta att göra om inget ändras.

Länktips: https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/svensken-koper-over-15-kilo-textilier-per-ar/

En kommentar till Emin Tengströms sista artikel

Människan måste på allvar inse hur samspelet mellan vår civilisation och naturen ska bli hållbart för att vi ska klara klimatutmaningarna och flera andra konsekvenser av den ohållbara livsstil som människan under lång tid låtit ta allt större plats. Att detta är en svår uppgift inser de flesta. Emin Tengström, var professor i humanekologi sedan drygt 40 år och gick tyvärr bort helt nyligen, men hann tillsammans med Gunilla Almered Olsson skriva en artikel som handlar om värdegrund, livsstil och förändring för att klara omställningen. (Se länk nedan). Här några reflexioner.

Konflikter lurar bakom hörnet
Almered Olsson och Tengström utgår från att ansträngningarna att klara klimatkrisen inte räcker till och att ”en ny situation” uppstår, ett nytt läge, som kommer att utmana oss alla. Klimatflyktingarna blir många. När det inte går att försörja sig, när mat och vatten inte finns tillgängliga kommer miljoner människor fly. Trycket på andra länder kommer att öka rejält, vilket författarna nöjer sig med att kommentera med att det leder till en mångfald tragedier och konflikter. Det är troligen en underdrift. Kampen för överlevnad är fundamental.

Våldet som (icke)lösning
Det finns en uppenbar risk att det nya läget legitimerar sådant som vi normalt förknippar med auktoritära stater: kraftiga begränsningar av rörelsefrihet, en utökad kontrollapparat, korruption och förtryck i olika former. Misstanken växer att högerextrema partier förnekar klimatfrågan i syfte att använda de extraordinära förhållanden icke-agerande leder till, just till att förverkliga målen om den auktoritära staten. Det passar helt enkelt deras agenda att det uppstår ett kraftigt socialt tryck som bara kan hanteras med organiserat våld.

Värde istället för vinst
Den andra punkten i artikeln berör vårt ökande energibehov och paradoxen i att den hållbara energiproduktionen kan bidra till en ohållbar utveckling. Min dellösning på detta har med den nya ekonomin att göra. Vi behöver ställa om det ekonomiska systemet till att premiera värde istället för vinst. Vinstbegreppet har gett oss ett linjärt, suboptimerat ekonomiskt system, där t.o.m. momsskatten är beroende av volym och kortsiktighet. Vi behöver redovisa värde istället för vinst, premiera samverkan istället för konkurrens, nyttjande istället för ägande osv. För att ha en chans att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte slår undan benen för den välfärd vi vill fördela rättvist.

Småskalighet
Artikelns tredje avsnitt handlar om livsmedel. Att vi behöver gå från storskalig industriell matproduktion till mer regional och småskalig. Det är helt rätt att biologisk mångfald behöver stärkas i symbios med att vi skalar ner giftanvändning och konstgödsel. Transportfrågan behöver ses över, liksom kylbehov och hela just-in-time-tänket. Tillgång till god, näringsrik och tillräcklig mat måste ses som en mänsklig rättighet. Här finns naturligtvis ett antal svårigheter att bemästra. Något slags småskalig skattebefrielse skulle eventuellt kunna vara ett verktyg, ifall vi vill främja lokal produktion.

Transporter – svårlöst, men inte omöjligt
Det fjärde avsnittet handlar om transporterna. Dagens 10 miljoner elbilar ställs i relation till 1000 miljoner fossila fordon. Perspektiven är hisnande. Avgörande blir hur dessa fordon används. Samåkning och att inte ta bilen när alternativ är möjliga kan bromsa användningen av fossila bränslen, men inte eliminera dem. Genom att koppla upp möten på internet kan en hel del transporter också komma att bli inställda. Men området är svårlöst. En liten hoppfullhet är att Volvo Cars numera säger att de inte ska leverera bilar utan tillhandahålla mobilitet, det är nyttjandet och förflyttningen, inte den fysiska produkten som står i centrum.

Industrin behöver tänka nytt
I det femte avsnittet avhandlas industrins omställning. Från min horisont är det omställningen från kortsiktig vinst till långsiktigt värde som är det centrala. Industrin ska, enligt min mening och om förutsättningar finns, förbjudas att sälja ifrån sig ansvaret för sin produkt. De ska istället tjäna på att den vara de tillhandahåller håller hög kvalitet, lång livslängd, kan återproduceras och erbjuda mervärden för användare. Konkurrensekonomin måste skiftas till en samarbetsekonomi och framgång mätas på annat sätt än i aktievärde hos anonyma ägare.

Människan måste ta mer plats
Det sjätte avsnittet berör politik och det är svårt. I synnerhet som vi uppenbarligen inte är förskonade från världsledare som är beredda att kriga för att vinna fördelar. Min enkla kommentar till denna punkt är att jag hoppas på ett ökande ansvarstagande från civilsamhället och från ansvarstagande människor, så att maktutrymmet krymper för de auktoritära och antidemokratiska ledare som tyvärr idag tar allt större plats.

Besinning
Artikeln avslutas med fem rubriker som har med en ny värdegrund att göra. Jag skulle vilja summera de fem rubrikerna till ett ord: besinning. Vi behöver besinna oss, stanna upp och fundera över tillvaron och vägen framåt. Hämta andan, reflektera tydligare över vad som egentligen är viktigt. Kanske är det som jag kommenterade nyligen i en annan bloggtext, kanske är det citatet ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, som Göran Greider gjorde mig uppmärksam på ur en Werner Aspenström-dikt, kanske är det där någonstans i sardinens längtan till havet vi kan hitta tillbaka till oss själva, vårt ursprung och vår plats på jorden.

Länktips: Artikel i Dagens Arena den 18 april 2023 skriven av Gunilla Almered Olsson och Emin Tengström (den senare tyvärr nyligen bortgången): https://www.dagensarena.se/essa/ett-klimatvanligt-samhalle-kraver-en-ny-vardegrund/