Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Tre tipping points och vart de kanske leder

Posted on by
Reply

För några år sedan hade något av humorprogrammen på TV, kanske Parlamentet, kunnat ha en komiker som skojade om det vettiga med att införa minusränta. Så att pengar blir billigare att låna ju mer du behöver göra av med. Vi hade säkert skrattat om någon av våra folkkära artister brett ut sig om detta på bästa sändningstid. Nu är det 2015 och Riksbankens chef Stefan Yngves drar inte på munnen när han seriöst försvarar sitt beslut att införa minusränta. Verkligheten överträffar dikten. Nu får bankerna betalt om de lånar av Riksbanken. Sveriges samlade kapitalreserv reas ut.

Business as usual i 20 år om BP får som de tänkt sig
BP, ett av världens största oljebolag, lanserade i dagarna en prognos för tiden fram till 2035. Utan att blinka eller tveka hävdar bolaget att verksamheten fortsätter, att det sker vissa justeringar av efterfrågan och utbud och att andelen fossila bränslen om 20 år kommer att minskat med fem procentenheter, från dagens 86% till 81%. Det känns säkert tryggt för den som primärt vill ha avkastning på sina BP-aktier. Men borde inte andelen fossilbränslen ha halverats till 2035? Varför håller man fast vid en utvinning av råvaror som vi vet kommer att få katastrofala följdverkningar i och med klimatpåverkan, luftkvalitet och stor miljöpåverkan på havsmiljön m.m?

Grekland slåss för sin framtid och sin stolthet
Grekland har valt en regering som vill lyfta det tunga oket från folkets axlar. Aningen överoptimistiskt låter man folket tro att  det går att snabbt åstadkomma resultat. Bara fru Merkel och resten av EU-länderna backar lite grand och efterskänker räntor och skulder. Kanske är det logiskt, när förtroendet för de gamla partierna är i botten, att grekerna röstar fram en politiker, Alexis Tsipras, som vill återupprätta en stukad självkänsla hos en stor del av befolkningen. Men vad händer om vänsterregeringen misslyckas – och – om de lyckas?

Hur nära är vi?
Exemplen med minusräntan, det fortsatta oljeberoendet och Euro-projektet är alla tre indikatorer på hur strukturer låser in beslutsfattare i förutbestämda ramar. Det känns logiskt att de tre exemplen får illustrera hur strukturer och historik styr handlingsförmågan. Samtidigt behövs inte mycket fantasi för att inse att den valda vägen mycket väl kan leda till en vändpunkt, en irreversibel process, där helt andra drivkrafter och mekanismer tar över. Hur nära är vi en tipping point?

Vad händer med banker, pengar och riskatagande?
Målet är en inflation på 2 procent, säger Yngves. Och om inflationen inte tar fart, kommer då minusräntan att bli ännu lägre? Vad händer med banksystemet och med all utlåning om varje låntagare så småningom får betalt för att låna? Vart leder det? Rimligen leder det till ett högre risktagande, eftersom kommande förluster omedelbart blir lägre än vid utlåningstillfället.

Om klimatet tippar över ända
Om vi fortsätter i 20 år till att utvinna olja, kol och naturgas i ungefär samma omfattning som idag – hur bidrar det till att vi passerar den punkt i utvecklingen, då klimatförändringen inte går att förhindra? Dvs när utsläppen låser in så mycket av värme i atmosfären och i haven att t.ex. frusen metan i permafrosten läcker ut i stor skala, metan som är 20 ggr mer potent än koldioxid? Ska vi vänta på denna tipping point utan att bry oss?

Vart går EU om… ?
Eller Euron, detta valutasamarbete som på pappret såg ut som en bra idé, men som inte inkluderade mekanismer för att hantera dynamiken och skillnaderna i de lokala marknaderna. Hur ska EU klara en Euro-kris, som ju lätt kan uppstå när förtroendet för en valuta inte längre upprätthålls? Och vem vet vad den grekiska situationen kan leda till? Militärkupp? En ny samarbetspakt mellan Grekland och Ryssland och andra länder som letar bundsförvanter? Vart tar EU-samarbetet vägen om Storbritannien lämnar, om Ungern och andra forna öststater inte klarar att leva upp till majoritetens förväntningar? Vad händer vid en sådan tipping point?

Håll avstånd!
Och samtidigt som fundamenten för vårt välstånd, vår energi, vår ekonomi hotas av sin egen konstruktion utmanas demokratin av andra krafter, som genom terror, hot, hat och masskommunikation vill få våra samhällen att sluta sig, att bli mindre människovärdiga och att tappa tilltron till det som tagit generationer att bygga upp. De yttre tipping points jag har nämnt har sin motsvarighet även i de inre frågeställningarna. Hur ska vi förhålla oss till andra människor, deras behov och värderingar? Tiggarna syns dagligen, attentaten sker i våra samhällen. Vi behöver hålla ett mentalt tydligt avstånd till de värderingsmässiga tipping points som i grunden skulle förändra våra samhällen.

 

Igen: Höghastighetståg och glesbygden

Posted on by
1

Jag skrev nyligen om projektet 8-miljonersstaden och tankarna på ett höghastighetståg mellan Oslo, Göteborg och Köpenhamn (se länk nedan). Frågan är vad en satsning på att knyta ihop de stora städerna innebär för resten av samhället. What´s in it for Dalsland? Om tågen går genom öde glesbygd i 50 km/h eller 250 km/h – spelar det någon roll?

”Vår Öresundsbro”
8-miljonersstaden fokuserar på regional utveckling i det outtalade syftet att det är de stora städerna som primärt behöver och tjänar på en regionutveckling. Den internationella konkurrenskraften för de företag som finns i de stora städerna stärks. Samarbeten underlättas, arbetsmarknaden utvecklas, det blir möjligt att locka hit forskare och att skapa konkurrenskraftiga konstellationer av företag, som ger tillväxt. Det är grundtanken. Eller som Patrik Andersson, VD för BRG, uttryckte det: ”Höghastighetståget till Oslo är vår Öresundsbro”.

Är tåget bra för hela regionen?
Är en mångmiljardsatsning på snabba tåg mellan Oslo och Göteborg till fördel för resten av Västra Götaland? Drar motorn Göteborg med sig företagen i hela regionen? Eller ökar skillnaderna ytterligare? Vilka arbeten blir kvar i de samhällen och byar, där lantbrevbäraren är den mest igenkände personen? Hur ser Dalsland på det snabba tåget, som i bästa fall gör ett stopp i Trollhättan innan det dundrar vidare mot Göteborg och Köpenhamn? Är tåget bra eller dåligt för hela Sverige?

Tappa inte bort helheten
Inflyttningen till städerna går enligt uppgift snabbare i Sverige än i övriga EU. Vi har bråttom att strukturera om landet, tycks det. I kölvattnet på denna omflyttning finns flera kända effekter för landsbygden och de små städerna: sämre skatteunderlag, en åldrande befolkning, sämre utveckling av fastighetspriser, löner och ekonomisk utveckling i stort. Underlaget för skolor och kollektivtransporter minskar. Steg för steg slocknar Sverige, det blir ensligare och svårare att hitta en tillräcklig kundkrets för varor och tjänster. Det är mot den bakgrunden avgörande att utredningar kring transport- och infrastrukturlösningar också ser över och bedömer de långsiktiga regionala konsekvenserna av varje satsning. Hur kan ett system konstrueras så att det stärker både utvecklingen i staden och på landsbygden? Hur kombineras lösningarna på ett optimalt sätt?

Majoriteten har alltid rätt?
Urbaniseringen påskyndar i värsta fall ”majoritetsdemokratin”, dvs den tendens som följer på alla mätningar och kvantifieringar. Om majoritetssamhället röstar för en lösning, som minoriteten är emot, ska då majoriteten ha oinskränkt rätt att besluta i enlighet med majoritetens önskemål? Innebär inte en levande demokrati att hänsyn måste tas till minoriteters önskemål? Hamnar vi inte annars i en majoritetens diktatur? (Vilket ju tycks ha inträffat när president Mursi kom till makten i Egypten efter att Mubarak störtats. Brödraskapet och Mursi drev då igenom lagar som en stark minoritet inte accepterade, vilket ledde fram till dagens situation…)

Förstå den framtida balansen
En enkel lösning på dragkampen mellan stadsutveckling och utveckling av landsbygden kan vara att skapa ett regelverk som säkerställer relationen mellan investeringar för staden respektive för stadens omgivande region. För varje summa som läggs på infrastruktur och drift av denna i urban miljö borde en delsumma automatiskt tillfalla matarsystem och sidosystem, så att konsekvenserna för helheten inte går förlorad. Vi behöver en fungerande och levande landsbygd, inte minst för försörjning, förädlingsindustri, transporter, energi och turism. Då är heller inte rimligt att statliga investeringar påskyndar förändringen av landsbygdens livsvillkor. Precis som varje cirkel behöver en mittpunkt och en periferi måste beslutsfattarna i samhället bättre förstå hur den framtida balansen mellan stadens och landsbygdens behov och resurser ska se ut.

Komplettera
Ska höghastighetståget susa fram genom en öde skog i Dalsland? Kanske, om det inte finns någon som vill leva just längs en järnvägsräls. Men om vi tänker ett steg längre, så kanske just den nya banvallen kan ha plats för ett sidospår, där det kan rulla fram dressiner under sommarmånaderna, eller gods- och virkestransporter på vintern. Inte för att bromsa bråttomfolket som ska hinna leva sina liv, utan för att haka på smarta lösningar när man ändå bygger banvall och drar fram servicevägar i obygden.

Länktips: http://christerowe.se/2015/01/nr390-att-knyta-ihop-oslo-goteborg-och-kopenhamn/

Att knyta ihop Oslo, Göteborg och Köpenhamn (v2)

Posted on by
1

Det nordiska samarbetet bör kunna utvecklas. Adderas de nordiska ländernas BNP hamnar vi på topp tio i storlek av världens ekonomier. Med en gemensam hemmamarknad, med större rörlighet på arbetsmarknaden och ett tillvaratagande av synergier på flera plan kan Norden spela en viktig roll i den globala handeln. Men då måste mobilitet och transporter fungera. Ska vi hitta de gemensamma styrkorna, utbyta kunskaper på en intensiv nivå och forma nya verksamheter måste det bli enkelt att mötas. Den som åkt tåg från Göteborg till Oslo genom det ödsliga dalsländska gränslandet förstår vad jag menar.

Höghastighetståg inte planerade just nu
Jag hamnade på en presentation av IVA och IVA:s norska systerorganisation NTVA den 29 januari, där rubriken var ”Den skandinaviska 8-miljonersstaden. (Se nedan). Höghastighetståg Oslo – Göteborg – Köpenhamn.” Projektledare, tjänstemän och professorer från både Sverige och Norge presenterade bakgrund och konkreta förslag kring byggandet av en snabb järnväg, som kan knyta ihop de tre städerna. Trafikverkets representant dämpade entusiasmen en aning genom att påpeka att det inom nuvarande planer – fram till 2025 – inte finns någon som helst planering för att bygga en ny järnväg till Oslo. Men kanske kommer det något i nästa plan som ska gälla 2018 till 2029, skyndade han sig att påpeka.

Teknik och begränsningar
Tekniskt handlar det om att antingen modernisera traditionell järnväg, med högt slitage på räl, hjul, kontaktledningar och växlar, eller att satsa på maglev-tåg, där mycket kraftfulla magneter lyfter hela tåget och driver det framåt. Maglev har testats i Japan och i Kina. Varje teknik har sina för- och nackdelar. Trängseln på spåren, där ju både godståg, pendeltåg, regional- och fjärrtrafik ska samsas, är ett bekymmer. Göteborgs central är redan idag helt full. Ska något ytterligare tåg få plats, måste något annat tåg tas bort ur schemat. Argumenten för Västlänken framstod i det perspektivet som självklara.

Mer underlag behövs
Projektledare för ”8-miljonersstaden” anställd vid Oslo kommun hävdade att kostnaden rör sig om storleksordningen 100 miljarder kronor för en fungerande tågförbindelse Oslo-Göteborg-Köpenhamn. De norska oljemiljarderna, som ju enligt lag inte får användas i Norge, nämndes halvt på skämt som en möjlig finansiering av den svenska delen av banan. Men innan det kan bli dags för ett konkret projekt måste rimligen flera utredningar genomföras. Hur ska godsflödet till och från Norge se ut? Hur stor del ska gå sjövägen, på landsväg respektive på tågräls? Hur ser resandeströmmarna ut om tio år, om tjugo? Vilka intressenter och vilka samhällsnyttor finns det med att knyta Göteborg närmare Oslo? Osv.

Större arbetsmarknad
Ur ett Göteborgs-perspektiv är tanken med en tydligare sammankoppling mellan Oslo och Örestad intressant. Göteborgs industri, forskning och utbildade arbetskraft är rimligen intressanta för norska företag. När det blir lika lätt att delta i arbetsmöten i Oslo som i Stockholm öppnas nya möjligheter för svenska företag att knyta affärsförbindelser i Norge som i Sverige. Och när tidsavståndet krymper ytterligare till Helsingborg/Lund/Malmö/Köpenhamn ökar möjligheterna för fler samarbeten.

Breddning av kunskap och förståelse
Göteborg blir ju även en naturlig mittpunkt för samnordiska projekt. Universiteten och folkbildningen kan mötas just i vår region, där ju förövrigt Nordiska Folkhögskolan ligger i Kungälv som en resurs för den nödvändiga breddning av kunskapsområden som är en förutsättning för en sund samhällsutveckling.

Hamnen
2600 lastbilar passerar Svinesundsbron varje dygn. Det är nästan som på Autobahn. Vi och särskilt norrmännen behöver en modernare, klimatanpassad godshantering. En nyckelaktör i detta är Göteborgs Hamn, som redan idag är Norges viktigaste hamn. Den som ska ta fram ett bra beslutsunderlag för tågförbindelserna mellan Oslo, Göteborg och Köpenhamn måste fånga upp alla delfrågor och möjliga komplexiteter, så att vi inte tappar bort avgörande parametrar för en lyckad investering.

Kompromiss
När IVA och NTVA kallar till möte blir fokus på tågens hastighet och tekniska lösningar. Men ska 8-miljonersstaden bli verklighet måste alla aspekter belysas och en sund skepsis till en övertro på avancerad teknik finnas med. Storskaliga industriprojekt har en tendens att exkludera mer än de inkluderar. Den verkliga samhällsnyttan för alla måste belysas innan vi bländas av de tekniska prestanda som kantar projekt av detta slag. Maglev-tåg i all ära, men det kanske är rimligare att förlänga restiden med en halvtimme och bygga ett system där även de gamla vagnarna kan rulla dygnet runt? En genuin svensk kompromiss känns bra.

(V2) Tillägg om ekonomin och framtida samhällsnytta
GP hade en debattartikel 30 januari, skriven av professor Lars Hultkrantz, som hävdar att förslagen om höghastighetstågen bygger på glädjekalkyler och att de inte går att räkna hem. (Länk se nedan). Han talar om trafikantnytta, kalkylränta och perspektiv på 40 – 60 år med bibehållen nytta och avkastning på gjorda investeringar. Varken införandet av nödvändiga klimatrelaterade styrmedel, den sannolika minskningen av inrikesflyget, peak oil-diskussionen eller resurshushållningen generellt tycks ha påverkat Hultkrantz. Dvs tåget som transportmedel kommer över tid att bli både ekonomiskt och när det gäller minimal klimatpåverkan att bli mycket konkurrenskraftigt som transportmedel. En utveckling där vi i Norden samverkar mer för att erbjuda resten av världen konkurrenskraftiga produkter och tjänster kommer att behöva utgå från effektiva transporter. En smart utbyggnad av tågsystemet ingår rimligen i den visionen.

Länktips: Inbjudan och program till IVA:s arrangemang 29 januari 2015: här.

GP-artikeln 30 januari: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2615490-bara-en-gladjekalkyl-kan-gora-snabbtag-lonsamma

Om höghastighetståg och regional utveckling: http://christerowe.se/2015/01/nr391-igen-hoghastighetstag-och-glesbygden/

Exkubatorer istället för inkubatorer?

Posted on by
Reply

Forskningsresultat med en potential att kommersialiseras och som kan utgöra grunden för nya företag har ofta fått chansen att utvecklas i det som kallas inkubatorer. Dessa finns oftast i organisatorisk närhet våra högskolor och stödjer företag i den känsliga uppbyggnadsfasen. Tanken är att odla fram en affärsidé till en optimal nivå, där företaget tar till vara en teknisk innovation för att kunna generera ekonomisk vinst till ägare och investerare. Frågan är om inkubatorer kommer att fungera i den nya ekonomin.

Vad är den nya ekonomin?
Den som följer dagens trender upptäcker ganska snabbt hur mycket det talas om bl.a. cirkulär ekonomi, kollaborativ ekonomi och social ekonomi. Exempel på helt nya företag som fått ett genomslag är Airbnb och Uber, hotell- respektive taxiverksamhet. Ett stort intresse finns nu också för det som i USA kallas CSA och i Sverige brukar benämnas Lokal Andelsmat. Detta är ett system för ett delat ansvar, mellan producent och konsumenter, för kvalitet, volym, pris och leveranstider för lokalt producerad mat. Det finns många fler exempel på hur den nya ekonomin kan se ut.

Relationsekonomi
Det nya kapitalet är tillit. Istället för att affärer baseras på möjligheten att tjäna pengar på skillnaden i kunskap, tillgångar eller ekonomiska resurser kommer den nya ekonomin att baseras på samsyn, värdegemenskap och delaktighet. När den gamla ekonomin utgår från möjligheten att tjäna pengar på olika slags skillnader mellan leverantör och kund, kommer den nya ekonomin att bygga på samförstånd, gemensam nytta och långa relationer. Konkurrensekonomins fundament har lett till ökande skillnader i välståndsutveckling. Relationsekonomins fundament kommer att leda till kunskapsdelning, välståndsutjämning och ökad social tilltro.

Open Innovation
Framsynta företag inom IT och liknande branscher utgår från Open Innovation, där man välkomnar användares medverkan i utvecklingen av företagets produkter och tjänster. När det gäller sociala företag och företag som startas som en reaktion på dagens konkurrensekonomi kommer behovet av inkubatorer att förändras. Det viktiga blir inte att skydda en patentmöjlighet utan det avgörande blir tvärtom att förankra en idé hos de många. Slutsatsen blir att framtidens företag mår bäst av att utvecklas i en ”exkubator” snarare än en inkubator.

Möjliggör helhetssyn
Låter vi de nya företagen utvecklas i en samverkansmiljö kanske vi också ser värdet av att förankra och utveckla produkter och tjänster i en ömsesidig balans mellan användare, nyttjare, investerare, producenter och andra intressenter. Det är också den modell som troligen gör det möjligt att väga in omvärldsparametrar, samhällsnytta, långsiktig nytta och hänsynsfullhet i relation till motstridiga intressen.
På köpet får vi en ökande medvetenhet hos konsumenter, ett större ansvarstagande och en större förståelse för den enskildes roll i helheten.

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Posted on by
5

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .

441 miljoner träffar på en tredjedels sekund

Posted on by
Reply

Information är bra. Det är viktigt att vara ordentligt informerad för att förstå vad som händer och för att själv kunna ta beslut. Snöstorm, solchans, räntebesked, billig importmat, lägre bensinpris – vi blir hela tiden uppdaterade på tusen och en detaljer, var sig vi vill eller inte. Ofta kombineras informationen med en uppmaning: nu är det dags att välja operatör! Eller har du sett över din pension? Köper du verkligen rätt barnkläder till ditt barn? Ska du inte ha en ny surfplatta eller kameramobil nu när de är så mycket bättre?

Reklam
En stor del av informationen tangerar reklamen. De företag som vill att vi köper något av dem paketerar gärna sin reklam i informationsliknande skal, de som lever på att distribuera information och reklam hjälper till och själva står vi där i myllret av – ofta motstridiga – budskap och förväntas göra våra val. Även att inte välja är att välja. Vi stillar vår oro med en köpimpuls.

Politik
En annan del av informationen tangerar politiken. Nu slår vargen till igen och river några får. Nu stänger butiken i byn. Nu får den gamla kall mat av hemtjänsten. I den här skolan luktar toaletterna illa. Här rinner miljoner skattekronor ut ur landet via välfärdskoncerner med huvudkontor utomlands. Här flyger en företagspamp privatjet med sina kompisar på företagets bekostnad. Vi får våra åsikter eller fördomar bekräftade.

Brister i informationen
En del information paketeras för att väcka upprördhet. ”Så kan vi inte ha det.”  Några flyktingar vägra kliva av en buss utanför Östersund. Det blåses upp av media och bakom hela historien fanns, visade det sig, en kombination av bristande information och felaktiga förväntningar. Det var inte otacksamhet gentemot den svensk välviljan, det var oskicklig hantering av en grupp stressade människor. Men bilden av bortskämda flyktingar var redan förmedlad. Informationen brast i flera avseenden.

Från 441 000 000 möjliga träffar
Sekundsnabbt når vi miljoner sökta informationsbitar. Jag söker på Uganda. Jag får 441 miljoner resultat på Google på 0,36 sekunder. Jag söker på Idi Amin Uganda. Nu får jag nöja mig med 442 000 svar på 0,32 sekunder. Jag söker på Idi Amin folkmord Uganda. Nu får jag 851 svar på 0.33 sekunder. Jag tittar på de  första svaren.

I vilken ordning ska exemplen komma?
Överst kommer en länk till en sida folkmord.se, och som nummer två kommer en länk till class9a/wikispaces.com/ . Aftonbladet kommer som nummer tre, Wikipedia som nummer fyra och Nationalencyklopedin som nummer sex. Hur ska denna sökning förstås? Är träffarna en ranking av informationens betydelse eller trovärdighet? Är Nationalencyklopedins sjätteplacerade text om Idi Amins folkmord i Uganda mindre viktig eller mindre bra än ett referat från en skolelev, en Aftonbladet-artikel och en femteplacerad prezipresentation av en privatperson och isåfall varför?

Informationen försvårar för kunskapen
Konsekvensen av det otroliga mängden tillgänglig information, den märkliga rangordning som informationen får och svårigheten att navigera i mängden ibland motstridiga budskap är förödande för våra gemensamma referensramar. Folkmordsexemplet är okontroversiellt. Ingen påstår att det inte ägt rum eller att Amin var oskyldig, såvitt jag sett. Men bekymret är att kvantitet skymmer kvalitet, att den generation som nu växer upp och ska skaffa sig en allmän bildning och få del av en gemensam kunskapsbas nu har mycket svårare att göra detta. Kunskapsbildandet skyms av mängden information och att internets sökmotorer har egna sorterings- och preferensmekanismer. Kunskapen blir alltmer svårtillgänglig samtidigt som information ytligt sett blir alltmer tillgänglig.

Säger jag och lägger upp ytterligare en bloggpost 🙂

Skatteverket (3): Moms på gåvor

Posted on by
Reply

Skatteverket har en egen agenda. Skatteintäkter går före alla andra aspekter. Nu har man på förslag att Myrorna ska betala moms på sin omsättning. Myrorna säljer som bekant begagnade kläder, möbler och inredning och skänker bort huvuddelen av sina intäkter. Det intressanta är att intäkterna uppstår genom att välvilliga privatpersoner och företag skänker sina överblivna produkter till Myrorna. Och vinsten som uppstår genererar välfärd åt andra.

Man vet inte hur andra myndigheter tänker
Det man tänker sig är att verksamheten enbart får bedrivas i begränsad omfattning, annars ska den jämställas med annan kommersiell verksamhet. En effekt detta får är att personer som är sysselsatta hos Myrorna för att få arbetsträning inte längre kan vara kvar eftersom de ska vara sysselsatta 40 timmar per vecka enligt Arbetsförmedlingens villkor. Den ena myndigheten vet inte vad den andra gör.

Detta är viktigt
Frågan är naturligtvis intressant. Hur ska gränsen dras mellan samhällsnyttig, social verksamhet utan vinstintresse respektive kommersiellt baserad verksamhet? Detta blir allt mer intressant när kollaborativ ekonomi och varianter på delandeekonomin utvecklas. När det blir en viktig intäktskälla att organisera taxiverksamhet genom internetuppkoppling som Uber taxi, eller övernattning som Airbnb – hur ska vi undvika att den svarta sektorn breder ut sig? Detta är viktiga frågor.

Politiker har inte utrymme att vrida och vända på frågor
Det verkar i fallet med Myrorna och Skatteverket som att Skatteverket inte förstår att vissa samhällsfenomen behöver diskuteras och sättas in i sitt sammanhang innan gränser och regler dras upp. Politiken duckar ju också för den här typen av frågor eftersom media tvingar politiker att ha sekundkorta, tydliga svar på alla frågor. Resonemang, frågeställning och alternativa svar är inget som passar in i medias logik. Det som förväntas av politiker att de tydligt tar ställning. Därmed blir det svårt för politikerna att öppna upp en debatt där svaren inte är kristallklara.

Viktigt för den cirkulära ekonomin
Så vem ska debattera och bolla olika ståndpunkter? Hur ska vi gå till väga för att väga olika aspekter mot varandra? Samhällsnytta finns ju på flera nivåer. Allt handlar inte om att maximera skatteintäkterna. Ska vi bygga upp en cirkulär ekonomi, där second-hand-butiker blir ett naturligt inslag måste vi hitta bra avvägningar mellan en verksamhets syfte och den ekonomi som kan generera välfärd på någon nivå.

Nya slags företag och nya regelverk
Min gissning är att vi kommer att behöva transparenta företag, olika kategoriseringar och en öppenhet från regering, riksdag och myndigheter att anpassa regelverken till den moderna utvecklingen. Då bibehåller vi också skattesystemets legitimitet.

Länktips:
Skatteverket om gatuhandel här
Skatteverket om hänsynslös indrivning här
Om kollaborativ ekonomi här

”Det nya kapitalet är tillit”

Posted on by
3

”Kollaborativa Göteborg – möjligheter och utmaningar” var namnet på den halvdag som arrangerades 5 december 2014 av Göteborgs Stads förvaltning Konsument- och Medborgarservice tillsammans med föreningen Kollaborativ Ekonomi Göteborg. Flera bra föredrag, mycket mingel och goda idéer präglade dagen. Särskilt intressant är naturligtvis att stadens politiker och tjänstemän träffar forskare, personer som arbetar i idéburna organisationer och i företag. Att mötas över gränserna på detta sätt har ett egenvärde.

Från överlevnad till överkonsumtion
Till viss del handlar samarbetsekonomin om självklarheter. Man hjälps åt. Byter grejor, lånar varandras verktyg, ger tips och handräckning. Sam-hälle handlar ju om att bygga något gemensamt, som alla kan vara delaktiga i. På landsbygden är det ofta fortfarande en självklarhet. I vår tid är det två strömningar som fått oss att tappa bort det självklara i samverkan: för det första storstädernas anonymitet, där det blivit omöjligt att känna alla, och för det andra kommersialismens genombrott, där försörjning har gått från att handla om en trygg bas i livet till att ha blivit en konsumtionsbaserad livsstil och en tillväxtmotor i hela samhällsekonomin. Nödvändigheter har ersatts av en överkonsumtion av icke livsnödvändiga varor och tjänster. Möjligen är det en tredje faktor som spelar in, när nu samverkans- eller delandeekonomin spelar en större roll: den ekonomiska segregationen där klyftorna ökar drastiskt och de icke förmögna vägrar att känna sig oförmögna.

Det nya kapitalet är tilliten och det varma samhället
De exempel som presenterades på seminariet på Andra Långgatan var jordnära, lovande och inspirerande. Mer om dem strax. Allra störst betydelse har dock den spirande kollaborativa rörelsen på ett principiellt plan. Att hjälpas åt, att dela prylar, kunskaper och att hitta naturliga sociala former för värdedelning bygger samhället. ”Det nya kapitalet är tilliten” säger forskaren Karin Bradley. Det är bara att hålla med. Det är förtroendet för medmänniskan som blir avgörande för framgångsrik verklighetsnära samverkan. När människor möts och skalar bort girighet, misstänksamhet och rädslor uppstår något helt annat i samhället. Ett varmt samhälle, som främjar förståelse, sympati och empati.

Näringslivet bygger också på förtroende, men…
Delar av detta finns också i näringslivet. Det finns en tyst överenskommelse att hålla ingångna avtal, att inte luras, att betala sin fakturor och göra rätt för sig. Den som vill ha en kund som kommer tillbaka kan inte bete sig bedrägligt. Miljontals affärer görs varje år upp på ett sätt, som bygger på förtroenden. Har en vara eller tjänst levererats ska den betalas. Misstroendet smyger sig in via juridiska avtal, osynliga sidoeffekter och ägandets baksidor. Det osynliga kan t.ex. vara barnarbete eller förgiftade plantager. Ägarintressen som premierar vinst till varje pris driver på en global hänsynslöshet, som nu börjar bli påtagligt pinsam för många företag. men det var inte det den här texten skulle handla om.

Demokratin och jämställdheten
Den andra stora fördelen med den kollaborativa ekonomin är att den främjar demokratin. Varje människas behov och resurser jämställs. Det som kallas peer-to-peer (P2P) i teorin handlar i praktiken om att människor möts och delar resurser. Skjutsgruppen (se länk nedan) är en sådan funktion. Genom att hjälpas åt att skjutsa varandra i olika sammanhang ökar samarbetet och minskar miljöbelastningen. Grannar kan dela gräsklippare, verktyg, stegar och vattenslangar. Bibliotek kan uppstå på kvartersnivå, cykelkök på stadsdelsnivå, odling och bikupor på intressenivå… Gränslöst, som sagt.

Att maximera sitt syfte
Verksamheter bör sträva efter att maximera sitt syfte, inte sin ekonomiska vinst, skrev Johan Ununger , VD på Saltå Kvarn, på twitter häromdagen. Jag tänker på de tänkvärda orden när jag lyssnar till entusiasterna, forskarna och experterna som berättar om det kollaborativa. Det är just det. Det är att maximera sitt syfte som driver dessa initiativ framåt i en samhällsnyttig riktning. Samtidigt finns frågor att hantera, gränsdragningar.

Allt det nya ger fördelar och kräver nya ställningstaganden
Forskaren Karin Bradley och Naturskyddsföreningens chef för Bra Miljöval, Eva Eiderström, synliggjorde både fördelar och frågeställningar i sina presentationer. Tillsynen över taxiverksamhet bygger t.ex. på ett antal fundament, bl.a. tillstånd, färdskrivare etc. Hur ska livsmedelstillsynen ske för en hemmarestaurang? Hur ska försäkringsfrågorna regleras? Samtidigt finns stora energi- och resursvinster. Godstransporter och samåkning, fenomen som Streetbank och Yirdle, Stapeln i Malmö och en möjlig utveckling av mikromarknader nämndes.

Frågetecken och svagheter
I Spanien finns nu 300 tidsbanker, dvs där utfört arbete blir en resurs som kan bytas mot andras utförda arbete. Fenomenet tog fart i samband med den ekonomiska krisen. Hur ska gränserna dras mellan frivilligt arbete och tillståndspliktig yrkesverksamhet? När blir min intäkt från en Airbnb-lägenhet en intäkt som ska beskattas? En svaghet finns också i den spretighet som mängden kollaborativa initiativ kan resultera i, med svårighet att kommunicera på ett samordnat sätt gentemot myndigheter, fastighetsägare och berörda kommuner. När man spanar på fenomenet API och vad det innebär för apparna i framtiden dyker andra möjligheter och hot upp, kopplade till övervakning och datalagring.

Myndigheter och kommuner
Naturvårdsverket kommer med en rapport våren 2015, Miljödepartementet och Tillväxtverket är intresserade av frågorna. I England har man gett ut en rapport ”Unlocking the sharing economy”. Det finns tydligt en öppenhet hos några svenska kommuner att vilja gå vidare och främja inte bara låneböcker och lånecyklar utan kanske även verktyg, lokaler eller varför inte en kunskapspool med ”fixare” för pensionärer.

Tillgång istället för ägande
Principiellt handlar kollaborativ ekonomi om en horisontell struktur snarare än en hierarkisk. Den främjar tillit, delaktighet, nätverkande, demokrati och jämställdhet. Samverkan främjar aktivitet i motsats till passiv konsumtion. Tillgång istället för ägande. Som en av talarna, Mattias Jägerskog, sa: ”Det är svårt att samåka själv”.

Länktips:
www.kollekogbg.se
www.skjutsgruppen.nu
www.ecogallerian.se
www.retoy.se
www.cykelkoket.org

Resiliens – är det något subjektivt?

Posted on by
4

Nya ord letar sig in i samtalen. Ibland kommer de från forskningen, ibland från trendsättare eller ur ett kreativt ungdomsspråk. Över tid förskjuts betydelser. Ett klassiskt exempel är hur vi tappat originalbetydelsen av ”rolig” som motsats till ”orolig”. Mer nutida exempel det förstärkande ordet ”fett”. Går vi tillbaka i tiden kan vi ju reflektera över hur det ursprungliga ordet ”automobil” blev ”Auto” på tyska och ”bil” på svenska. Och att ”mobil” idag är en smart dator med många funktioner och inte primärt en hängande skulptur i rummet.

Resiliens
Resiliens är ett intressant ord, som steg för steg blir en del av det allmänna ordförrådet. Men fortfarande krävs förklaringar till vad begreppet står för. Det bidrar till förståelsen att det institut som företräds av professor Johan Rockström heter Stockholm Resilience Centre. I en skrift från Jordbruksverket förklaras begreppet på ett bra sätt:

En bra definition
” Resiliens är ett systems långsiktiga förmåga att vidmakthålla sig självt – att klara av förändring och vidareutvecklas. Resiliensbegreppet kompletterar hållbarhetsbegreppet genom att betona sammanvävningen av sociala och ekologiska system i ständig förändring och behovet av att bygga beredskap för överraskningar. Resiliensbegreppet behövs också för att hantera situationer där viktiga trösklar redan överskridits och ”hållbarhet” inte längre kan nås.” skriver man i en skrift om hållbarhet i processer.

Subjektets perspektiv
Ett annat sätt att förklara hur hållbarhet förhåller sig till resiliens kan vara följande. Hållbar utveckling är primärt det objektiva sättet att fånga i vilken utsträckning olika företeelser håller sig inom det som långsiktigt kan sägas bidra till planetens, samhällets och individernas välfärd. Resiliens skulle på motsvarande sätt kunna beskrivas som samma sak, men utgående från subjektet: Växtens, djurets, individens, processens egna förmåga att bidra till den långsiktiga välfärden. En positiv livskraft.

Den inre kvalitén
Anpassningsförmåga, motståndskraft, utvecklingspotential och robusthet även inför oväntade händelser är något som kännetecknar det resilienta samhället. Inre kvaliteter, som finns i samhällets ”DNA”. För enkelhetens skull: byt ut samhället mot växten, så blir bilden kanske ännu tydligare. De vindpinade träd som hukar vid kusten eller längs fjället illustrerar hur naturen själv organiserar sin resiliens. Kanske är det genom att kopiera naturens självklara utveckling vi bäst bygger resilienta samhällen. Ett tankespår som leder vidare till Biomimicry, ett annat ord i forskningens framkant. Det går att googla på….

Finns det någon plats för en koja?

Posted on by
Reply

Malmö har hyllats som en föregångsstad på många områden. Transformationen av det gamla hamnområdet, som först blev utställningen Bo01 i början av seklet och sedan kallades Västra Hamnen har lockat internationella besökare. Inte bara för Turning Torso. Även på det sociala området har Malmö tagit täten, liksom i arbetet för lärande för hållbar utveckling. Fler nybyggnationer skulle följa, bl.a. köpcentrat Entré vid motorvägsinfarten från Lund och kanske mest omtalat: Hyllie.

Boende, handel och kontor
I samband med utbyggnaden av Citybanan för tågen till Danmark planlades en helt ny stadsdel, Hyllie, med stora attraktioner som mässhallar, arena och köpcentrum. Bilden av framgång tycks grundmurad. Om några år ska stadsdelen ha 180000 kvm kontor och butiker. 2500 bostäder och mycket mer. Man tar fasta på närheten till Danmark och Kastrup. ”Det är med samarbete och samsyn mellan näringsliv och kommuner som en region kan växa”, skriver samordnaren för Samsyn Hyllie, som har som uppgift att säkerställa just denna samsyn. (Länktips se nedan).

Går det att leva där?
Naturligtvis måste vi bygga nytt. Naturligtvis måste vi säkerställa att det allmännas intresse, företrätt av kommunen och näringslivets intressen samverkar för att skapa bästa möjliga utveckling. Byggandet i sig ger arbetstillfällen. Verksamheterna genererar nya vinster, sysselsättning och ökad omsättning. Storskalighetens ekorrhjul snurrar vidare. Samtidigt går det inte att undvika frågor. Är det så här vi vill att samhället, staden, utvecklas? Perifera stadsdelar som snabbt etableras utan anknytning till platsen? Vilken känsla för en stad eller stadsdel får man som boende, arbetande eller besökande i en snabbt etablerad genomdesignad plats? Hur ska människornas, de boendes och alla de andras, synpunkter tas till vara? För de viktigaste frågorna är ju: Går det att leva där? Och vad händer med resten av staden?

Var ska barnen bygga kojor?
Det anses effektivt att bygga stort och snabbt. Snabba transporter, gott om parkeringsplatser, många butiker, men allt det andra…. konsekvenser för klimat och miljö, de mänskliga proportionerna, det organiskt formade, det som inte tillkommit av ekonomiska skäl – var finns det? Känslan av att medborgaren reduceras till en homo consumus växer sig stark. Var finns det småskaliga, det vardagliga, det enkla i allt det som nu blivit hårdgjorda ytor? Var ska barnen bygga kojor? – / Det ska de naturligtvis inte, de ska köpa ett tält på varuhuset och sedan inse att det inte finns någon plats annat än en sandlåda att sätta upp det på och snabbt bli bortkörda av någon vuxen, som tycker att de kan leka någon annan stans… / –

Att äga ett hus som förlorar i värde
Varje gång en stad satsar på externa köpcentra minskar man samtidigt förutsättningarna för de bestående delarna av staden att överleva. De affärer i centrala lägen som inte längre får besökare kan till slut inte betala full hyra, hyresvärden får vänta med upprustning och tvingas kanske sälja till en annan hyresvärd, som kanske saknar en förståelse för hur stadsdelen vuxit fram. (Utländskt ägande är en annan fråga som jag ska ta upp i en kommande text).

Fotoobjekt
Visst finns det tillväxt, men när stadsdelar som Hyllie, med köpcentra som Emporia (bara namnet !) drar till sig all uppmärksamhet, hamnar de gamla butikerna i bakvattnet. Ändå är det de gamla centrala husen i våra städer som turisterna fotograferar, torgen, platserna med historisk betydelse. Inte dessa enahanda och passiviserande köpcentra, som förvisso erbjuder tak över huvudet när det regnar, men som i övrigt bara är intresserade av att du använder ditt kreditkort.

Stoltheten viktig
Risken är att varje nyetablering av externa centra eroderar det vi egentligen värdesätter av våra städer. Det som gör dem unika, som gör att vi trivs och att vi visar upp dem för våra besökande vänner. Vi behöver vara stolta över vår tillhörighet till staden eller platsen där vi bor. Annars känner vi oss inte som en del av samhället. Stoltheten och identifikationen är avgörande. I ett annat sammanhang kan det vara dags att utveckla den tanken i relation till förorternas situation.

Länktips: Om Hyllie i Sydsvenska Dagbladet: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/i-hyllie-fanns-mojligheten-att-bygga-for-hela-regionens-tillvaxt/