Det lär ligga flera miljarder kasserade däck på olika platser runt om i Europa. Ingen vet riktigt. Det man har koll på är att årligen kasseras 250 miljoner gummidäck i Europa. Och sedan i början av förra decenniet är det förbjudet att lägga däck på deponi och att själv skära sönder dem och sprida delarna. Det är ju bra. Men vad gör vi med alla dessa gamla oanvändbara däck? Så många lekplatser och gungor finns inte där de kan hängas upp.
(Som av en händelse ser jag en inbjudan till Svensk Däckåtervinnings konferens 5 maj 2015 – se länk nedan).

Foderringar
Ett företag i Norrland har i alla fall hittat en fortsättning på däckens nytta. (Länk se nedan) . Man mal ner dem till små granulat och formar sedan foderringar för hästar av dem. Så kommer de i alla fall till viss användning. Hur gott höet smakar i en oljedoftande höbunke kan man förstås fundera över. Men hellre att vi testar än att vi totalt blundar för bekymret med däck och alla andra restprodukter som till slut kommer att utgöra vår enda resurs. När vi tagit upp varje droppe olja. Om inte klimateffekterna hunnit ikapp oss innan dess förstås.

En ny inramning
Ska vi börja tänka cirkulärt istället för linjärt är det den här sortens lösningar vi måste bli bättre på att utnyttja. ”Hur kan den här sopan bli en värdefull råvara i en ny process?” Så måste vi tänka. Och samtidigt identifiera vilka processteg som den sortens ekonomi kräver, vilka aktörer, vilka kunskaper, vilken marknad produkten ska exponeras på och hur värdekedjan ska se ut…. Vem ska egentligen tjäna vilka pengar på det som går runt, runt?

Konstgräs
Konstgräs tillverkas ofta av gamla däck. Inte den del som ska föreställa ”grässtrån”, utan det underlag som håller samman stråna som ofta är av polyetenplast. Jag skrev om konstgräs i november förra året. (Länk se nedan). Problematiken tycks kvarstå. Kemikalieinspektionen skriver i sina rekommendationer att köpare ska undvika konstgräs som tillverkats av traditionella däck, eftersom PAH-oljor, ftalater och andra ämnen då med säkerhet kommer att läcka ut i marken under konstgräset. Här döljer sig säkert en del problem. Återvunna däck utan de farliga kemikalierna, t.ex. Svanen-märkta, är troligen betydligt dyrare än traditionella däck. Och varifrån granulat och råvaror kommer är svårt att spåra.

Cancer?
Det jag skrev om förra året och som olika medier fångade upp var det här:  ”Under fem års tid har Amy Griffin sammanställt en lista på 38 amerikanska fotbollsspelare varav 34 av dem är målvakter, som diagnostiserats med cancer – främst blodcancertyper som leukemi….”.
Debatten drunknade snart i lugnande besked från olika håll, men faktum kvarstår. Om råvaran är giftig eller cancerogen finns det ju starka skäl att anta att den nya produkten också är det. Därför måste kretsloppsanpassade lösningar ta hänsyn till råvarans kvalitet. Alternativet blir ju en långsam utspädning av alla skadliga ämnen, så att vi till slut inte vet hur vi ska skydda ekosystemen och oss själva mot skadliga ämnen.

Viktigast är egentligen att göra rätt från början. Farliga ämnen hör inte hemma i kretsloppet.

Länktips:Konferens 5 maj 2015 arrangerad av Svensk Däckåtervinning här .

http://www.profarma.se/foderringar

Metro-artikel: http://www.metro.se/nyheter/larm-konstgras-ger-fotbollsspelare-cancer/EVHnjt!KvsC8IjWdIXPY/

Om konstgräs och vem som har rätt: http://christerowe.se/2014/11/nr368-farligt-ofarligt-kanske-vet-ej/