Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Nu blir företagen transparenta

Posted on by
Reply

Transparensen hjälper företagen att beskriva dilemmat med att verksamheten ska vara nyttig för ägare, kunder, anställda och samhälle samtidigt som man klarar av att hålla sig inom ekologiska och sociala rimlighetsgränser. Att hållbarheten nu mer och mer blir en del av företagens kärnverksamhet är en pågående process, som bör uppmärksammas.

Den gamla och den nya polariseringen
1900-talets dominerande polarisering stod mellan kapitalism och kommunism. I samband med att 70-talets solidaritet med utvecklingsländer klingade av och det individuella perspektivet fick allt större betydelse på 80-talet skedde också en omorientering när det gäller polariseringen i samhället. Istället för den klassiska höger-vänster-skalan, där makten över kapital och arbete var den avgörande frågan trädde senare en polarisering i individ- respektive samhällsnytta fram.

Baksidor: egoism och onyanserad maktutövning
Individnyttan i sin extrema form tangerar naturligtvis egoismen och konkreta förslag som sänkt skatt. Det starka samhällets idéer fick stå tillbaka. Att samhällsnyttoperspektivet kan slå över i en onyanserad maktutövning visar t.ex. raden av asylärenden som då och då fångas upp av pressen. Där de politiska partierna förr försökte balansera statligt inflytande över företagen på en önskad nivå, måste de nu förhålla sig till vad som är bra ur individ- respektive samhällsperspektiv.

Många nyttigheter att ta hänsyn till
När man sätter in nyttobalansen i ett näringslivssammanhang blir bilden ännu mer komplex. Det företag som vill förhålla sig till kunder, konkurrenter, samhällsutveckling och hållbarhetsparametrar måste klara av att hålla ännu fler aspekter i åtanke. Inte nog med att  ägare och aktieägare förväntar sig att företaget ger avkastning, företaget ska även generera påtaglig nytta till sina kunder, sina anställda och samarbetspartner samtidigt som verksamheten ska hålla sig inom naturens gränser, och inom socialt accepterade och uppskattade parametrar och allt detta utan att belasta framtida generationers möjlighet att utveckla sina samhällen och verksamheter.

Miljö och sedan social hållbarhet
Om 90-talet väckte miljömedvetenheten med en slags kulmen i Al Gores film ”En obekväm sanning” och den första Stern-rapporten omkring år 2006, väcktes det sociala perspektivet när begreppet CSR ( Corporate Social Responsability) och senare ISO26000 fick genomslag hos näringslivet under det senaste decenniet. Men fler och fler företag inser att detta inte räcker, även om det är en god start att utgå från en kartläggning av vad företaget påverkar i dagens verksamhet.

Både små och stora företag
Påtagligt är hur mode- och textilindustrin har flyttat fram positionerna på senare tid. Inte bara föregångare som Nudie jeans eller DEM Collective, nu talar t.ex. även H&M och Gina Tricot på olika sätt om hur de ska bli bättre på hållbarhet. Intressant är hur många företag som på sina hemsidor idag har en klickbar länk till sitt miljö- och hållbarhetsarbete. Och det är inte längre mest green-wash eller snygga rubriker, ofta är det genomtänkta strategier som ligger till grund för det arbete som bedrivs. För oss i Göteborg kan det vara viktigt att förstå hur långt fram bjässar som t.ex. AB Volvo och SKF ligger.

Transparens
Riktigt ”på allvar” blir dessa frågor när de kliver in i företagens egna formuleringar om kärnvärden och kärnverksamhet. En VD för ett konsultföretag med säte i Lund, Trivector AB, bidrog till transparensen när han delade med sig på sociala medier av de formuleringar han vill använda i nyorienteringen av företaget. Just detta att vara transparent kommer att vara ett konkurrensmedel för de företag som går före. Medlemsbanker som JAK och Ekobanken visar här resten av bankvärlden hur enkelt det kan vara att redovisa hur pengarna används till finansiering av samhällsnyttiga projekt. När får vi se storbankerna göra en transparent redovisning av vilka ”nyttiga” och ”mindre nyttiga” verksamheter man finansierar?

Chips, ships och bäst-före-datum

Posted on by
Reply

Naturen skapar inget avfall. De naturliga processerna är cykliska. Men sedan vi människor börjat förädla metaller, gräva upp fossila råvaror och framför allt sedan vi i stor skala skapat oss välfärd med hjälp av icke-cykliska förlopp har vi skapat avfall. It´s a waste, säger de engelskspråkiga, och menar lite mångtydigt att det är förlorat, inte enbart att det är något oönskat. Den nyansen har vi tappat bort i vårt språk.

Det blir inte så lätt
Vi vill inte se eländet. Spola ner, stäng locket om behållaren, kasta på tippen… Fyll ut och bygg hus på fyllet. Plats har vi ju. Och hav och sjöar. Soporna försvinner bara vi kastar dem riktigt långt bort. Det blir inte helt enkelt att vända på den bilden och skapa rimliga kretslopp. Två exempel här.

Elektronikskräp på drift
SVT Dokument Utifrån handlade häromdagen (se länktips nedan) om elektronikskräpet. Hur vi i EU misslyckas med att återvinna 1/3-del av den producerade elektroniken trots gällande direktiv. Den försvunna tredjedelen tros hamna i Afrika eller i Kina, dit den kommer smugglade i tusentals containers på stora fraktfartyg. Och, visade programmet, en betydande del av de återvunna komponenterna dyker lätt kamouflerade och otestade upp som nya i de produkter och system som säljs. Ett bytt bäst-före-datum har skapats.

Priset för vår konsumtion och ansvarstagande
Arbetstid värderas olika, liksom risktagande på arbetsplatsen. Programmet visade pinsamma bilder på hur arbetet kan gå till, där barn och vuxna tvingas utsätta sig för stora hälsorisker i samband med återvinning av metaller, komponenter och värdefulla detaljer i elektronikskrotet. Om vi konsumenter valde att köpa produkter som tas fram på riktigt sätt, och där producenten lovar att demontering och återvinning sker på ett miljömässigt sätt med respekt för människors hälsa, skulle priset kanske bli högre. Men vi skulle slippa att se hur både naturen och andra människor får betala ett högt pris för vår konsumtion.

Mellanlagring
I en helt annan del av konsumtionssamhället uppstår andra slags sopor. SvD lyfte detta i en artikel nyligen (se länktips nedan), där kommunalrådet i skånska Kävlinge önskar att få tillgång till en attraktiv strandremsa, där idag Barsebäck ligger. Nu vill ägarna till Barsebäck, E.On, skapa ett ”tillfälligt” mellanlager för kärnavfall i Barsebäck, något som kommunen motsätter sig. De tror nämligen att det tillfälliga mellanlagret blir mer eller mindre permanent eftersom byggnationen av långtidslagret vid Forsmark lär dröja. Stänga Barsebäck gick relativt enkelt. Men att få det väck – där tycks det vimla av hinder.

Smygplacering?
Återvinn bränslet, ropar anhängarna. Det går att upparbeta och sälja. Och med några hundra kärnkraftverk i drift worldwide finns det ju avsättning för bränslet. Motargumentet är bl.a. kopplingen till kärnvapen. Ska vi riskera att svenskt kärnbränsle återuppstår som potenta kärnvapen? Kanske är det precis det de svenska NATO-förespråkarna har insett, att vi på ett enkelt sätt kan slinka med i NATO och plötsligt tillhandahålla råvaror till de kärnvapen som sedan under stort hemlighetsmakeri ska placeras ut i silos på svensk mark?

Bäst-före-datum
Avfallet från kärnkraftverken är en huvudvärk. Hur vi än vänder och vrider oss är icke upparbetat bränsle taggat med ett hundratusenårigt bäst-före-datum, ett datum som ingen rimligen kan ha koll på när den tiden är inne. Tiden är definitivt ute för kärnkraften.

Länktips: Dokument Utifrån om elektronikskrot här.

SvD Artikel om Kävlinges kamp mot E.On här.

 

Får en lärare vara ohållbar?

Posted on by
Reply

Ingela Bursjöö blev doktor häromdagen på en avhandling med rubriken ”Utbildning för hållbar utveckling från en lärarhorisont”. Jag var där och gratulerade. Det behövs forskning på detta komplicerade område. Hållbar utveckling inkluderar ju i praktiken ”allt” och riskerar därmed att bli abstrakt, tunt, utslätat och falla mellan stolarna i olika sammanhang, inte minst i utbildningssammanhang. Ingelas forskning lyfter fram en del av dessa svårigheter.

Användbarhet
Hon har ägnat åtta år åt sin avhandling, genomfört intervjuer, enkäter och fältstudier. Inte blev det enklare av att hon dessutom valde att skriva avhandlingen på svenska och publicera sina ”papers” på engelska. Samtidigt är det en styrka. Vi behöver begrepp på vårt eget språk för kunna att lyfta in forskningens slutsatser i de svenska klassrummen.

Formalia…
Disputationen var som sådana brukar vara. En opponent ställer frågor och pekar på brister och motsägelser hen hittar i avhandlingen. En betygskommitté värderar avhandlingens resultat och akademiska nivå och en intresserad publik tar del av presentation, opponerande och frågor. Så måste det nog vara. Kvalitetssäkring. Den som ska kalla sig doktor måste ju ha på fötterna för att få bära sin titel. Samtidigt är det irriterande att så mycket tid läggs på detaljer. Att figur två kommer före figur ett. Att SAOB och SAOL har två skilda syften och därmed inte har samma dignitet som referens i språkliga frågor. Att någon indexering i bokstavsordning inte var konsekvent. Detaljerna hade kunnat avhandlas på en minut som de detaljer de var. Nu tog detaljer, metodfrågor och formalia nästan mer tidsmässigt utrymme än de innehållsliga frågorna.

Fyra förändringsvägar
Verkligt intressant blev det när kärnfrågan kom på bordet. Hur hanterar lärare uppdraget att utbilda för hållbar utveckling? Ingela Bursjöö hittade fyra förändringsvägar för lärare. Vägarna visar hur lärarna ser på sammanhang, drivkrafter, samarbete och elevförmågor och var lärarna lägger störst tyngd när de betonar sina motiv. Lärarna tenderar att luta sig mot ekologin, mot holismen, mot läroplanen eller mot en allmän uppgivenhet. (Bursjöö har delvis andra benämningar).

Kunskap, färdighet, regelverk eller känsla av maktlöshet
Kanske är det logiskt att när vi sätts under press och får mer att göra, utan att få någon upplevd avlastning, lutar vi oss mot någon trygg punkt i vår verklighetsuppfattning, där vi känner oss förankrade. I våra kunskaper, i våra färdigheter, i regelverket eller – om inget av detta fungerar – i vår känsla av maktlöshet. Det hade varit väldigt givande om diskussionen under disputationen hade fått handla om just dessa perspektiv. Hur hanterar vi en ökande komplexitet och en otillräcklighet i vår profession? En fråga som ju är giltig oavsett vilket yrke vi har.

Måste läraren ”walk the talk”?
Under disputationen nämnde Ingela Bursjöö en iakttagelse som väckte min nyfikenhet: ”Det blev en spänning mellan lärande, undervisningen, och hur lärarna levde sina liv.” Denna iakttagelse leder till den avgörande frågan om det bara går att undervisa i hållbar utveckling och man själv lever hållbart? Måste läraren leva sitt ämne?

Hur ser en hållbar lärare ut?
– Om det är så, hur kvalitetssäkrar vi i så fall lärarens förmåga och möjlighet att undervisa? Genom att ställa kontrollfrågor som ”Källsorterar du?” ”Använder du cykel och kollektivtrafik hellre än bil?” ”Har du koll på dina CO2-utsläpp?” eller genom att långsiktigt arbeta med värdefrågor i kollegiala sammanhang? I så fall, hur blir man en hållbar lärare? 

Är det OK att svära i klassrummet?
– Om det inte är så, är det då OK att en lärare i sin vardag i och utanför sin yrkesverksamma tid agerar på tvärs mot de föreställningar och värden hen förmedlar i undervisningssituationen? Var går i så fall gränsen? Hur ohållbart får en lärare bete sig och ändå undervisa i skolan? Är frågan jämförbar med språkhanteringen? Är det OK för läraren att svära i klassrummet? Eller finns det en gemensamt upplevd professionell nivå på hur språket ska användas? Går en sådan modell att överföra på hållbarhetsundervisningen?

Bredd utan att förlora djup samt hur kommer etiken in
Själv landade Ingela Bursjöö i två frågor som hon gärna går vidare med. Om vi ska arbeta mer ämnesövergripande i skolan, hur gör vi då för att få bredd i ämneskunskaperna utan att förlora den djupare kunskapen? Och bristen på etisk kompetens – lärare tycks sakna redskap att klara av de etiska frågeställningarna.

Samarbete svårare med den nya läroplanen
Som vanligt uppenbarar sig fler frågor än svar. Och tydligt visar avhandlingen att skolans problem finns på flera olika nivåer. En bidragande orsak till svårigheten att få samarbeten att utvecklas över ämnesgränserna är de läroplansförändringar som genomförts, där ett större fokus på ämneskunskaper har lett till mindre tid för ämnesövergripande arbete. Om helheten är viktigast får inte detaljerna bli avgörande.

Framtidsoperatören och systemperspektivet

Posted on by
Reply

Svenska Mässan i Göteborg ligger centralt i staden och det är något man aktivt använder när mässor och konferenser ska säljas in. Under de stora evenemangen höjs hotellrumspriserna rejält. Bokmässan är ett 30-årigt fenomen och under året genomförs flera fackmässor med uppenbart gott resultat. Nyligen var jag på Scanautomatic Processteknik. Inte för att jag kan branschen, utan just för att jag inte kan branschen.

Att scanna en bransch
På en dryg timme hinner man se mycket. Kända varumärken, vad företagen anstränger sig att sprida av budskap och profilering, vad besökarna tycks intresserade av och mycket mer. Ofta försöker jag titta på de montrar som inte är placerade i de optimala lägena. Där man kan hitta morgondagens teknik, kanske uppstartsföretag, eller verksamheter som inte ens är företag. Så var det även denna gång.

En ny app
Framtidsoperatören kallar de sig, några forskare från Luleå och Chalmers som på en direkt fråga primärt inte ser sig som företagare, utan just som forskare. Jag förstår vad de utvecklat och visar upp i sin monter, och inser hur snabbt utvecklingen rör sig. Forskarnas app fungerar som en generell docknings-, rapporterings- och kommunikationsenhet. Istället för att leta rätt på manualer, pärmar eller instruktioner, finns allt tillgängligt genom app:en. Tänkt för industrin, gruvor, processindustri m.m. men jag frågar om de tänkt på andra branscher – hemtjänsten, sjukvården etc, där tillgänglig information kan öka säkerheten och förkorta den tid det tar att kontrollera uppgifter. Forskarna tänker sig nog ändå att det är i industrin som denna lösning passar bäst.

Systemnivån
Frågan är hur synergier mellan olika samhällsområden bäst tas till vara. Om industrin ser nyttan med en produkt – vem ska säkerställa att möjliga och samhällsnyttiga synergieffekter tas till vara? Och vem ska bevaka systemperspektivet så att nya produkter och lösningar bidrar till att helhetslösningarna inte blir utvecklingsmässiga återvändsgränder?

Länktips: http://framop.blogspot.se/p/om-projektet-about.html

Förmågor utvecklas i två riktningar

Posted on by
Reply

Det är skillnaden, potentialen, som är avgörande. Vi vill ha 230 V till de flesta apparater. Vi vill att andra ska kunna något som vi själva inte kan. Konsumtionen bygger på skillnaden mellan att ha och inte ha. (Shakespeare hade väl förresten skrivit monologen just så idag: ”To have or not to have…”). Trycket på att äga är väldigt stort. Att äga förmågan att göra något utvecklas i två riktningar just nu beroende på sammanhang i staden respektive på landet.

Betydelsen av olikheter
Jag började skolan ett år för tidigt. Det skulle vara bra, ansåg mina föräldrar. Själv var jag för liten för att förstå innebörden eller ännu mindre inse konsekvenserna. Att vara ett år yngre gav inga fördelar. Vare sig det gällde fysisk eller mental utveckling hade jag snarare ett visst underläge jämfört med mina klasskamrater. Oavsett om det var kast med liten boll eller en analys av filosofiska teorier innebar min ålder ett visst underläge. Erfarenheterna har hjälpt mig att inse betydelsen av olikheter och vikten av att se framsteg i ett relativt perspektiv.

Skillnaden som affärsmöjlighet
Vi föds och växer upp med olika förutsättningar. Vi har olika lätt att ta till oss kunskaper och att utveckla förmågor. Olikheterna möjliggör också en dynamik. Det den ene tycker är enkelt blir för den andre något svårt. Skillnaden kan ibland bli en affärsmöjlighet. Den som kan snickra en möbel eller måla en tavla kan sälja sin produkt eller sin tid till någon som värderar den andres arbete.

Från allt till inget
Dagens samhälle kännetecknas av specialisering. Många kompetensområden är snävt avgränsade. Specialister kan efterfrågas på en global arbetsmarknad, förutsatt att de har språket, koderna och den sociala situation som gör detta möjligt. I andra änden ser vi personer sittande på våra trottoarer, utan språket, utan socialt sammanhang och utan en tillgänglig kompetens. Och däremellan springer de flesta av oss omkring och letar efter vår roll i livet.

Köp och släng
Stadens invånare har vant sig att kunna köpa specialisttjänster. Marknaden finns, utförare finns. Och många produkter är så pass billiga att de inte ens repareras. Förr lagades trasiga radio- och TV-apparater. Det byttes delar. Ännu så länge byts delarna ut i våra bilar, men det är svårt att ens själv byta en glödlampa idag på en vanlig bil. Möjligen är detta också bra.

Att köpa funktionalitet och att betala med tid
För om det är funktionen vi köper, och inte produkten, så överlåter vi ägandet till någon som har ansvaret för att produkten fungerar. Vi betalar bara för tjänsten som löser vårt behov. Det är inte bilägandet som är vårt primära behov, det är mobiliteten. Stadens invånare kommer troligen att bli mer tjänsteköpare i framtiden. Vi köper tjänster och funktionalitet av varandra. Ett bröllop. Ett planterat träd i trädgården. En ny klädsel på en gammal stol. En fungerande dator. Har vi inte råd gör vi tjänstepoolsystem, där vår tid blir en resurs för helheten. Gränsen mellan arbetsgivare och arbetstagare luckras upp. Vi kommer att behöva ha nya system för att på ett rättvist sätt dra gränsen mellan beskattat och obeskattat arbete.

Långt mellan husen ger mindre specialisering
I avfolkningsbygderna och där det är långt mellan husen blir lösningen troligen en annan. Vi kommer att få se mer av företag som kombinerar flera olika funktioner: odling, förädling, besöksnäring, guidning, studiecirklar för konstnärssjälar, retreat, finn-dig-själv och mycket mer. Och naturligtvis mer av tillfälliga samarbeten, så som vi såg i Västmanland, där lokalbefolkningen spontant formerade ett hemvärn och gav sig ut i skogen med sina maskiner. Man formerade ett mer nära samarbete för att man tillsammans kunde lösa fler uppgifter än var för sig. Mer av multikunnande och kunskapsöverföring, mindre specialisering.

Mellanform?
Spännande blir att se vilken riktning små orter tar. Där man inte är lika utsatta som i glesbygden, men heller inte har ett befolkningsunderlag för den specialisering vi ser i stora städer. Kommer en tredje modell att växa fram som en mellanform? Hur ser den ut?

Stad och land – Stockholm och Hästmannen

Posted on by
Reply

Det var under Almedalen 2010. Det var valrörelse, partiledarna ansträngde sig att ”nå ut” som det brukar heta. Världsekonomin skakade fortfarande i efterdyningarna från finansbubblan som sprack i USA. ”Sveriges beredskap är god” ekade som ett historiskt nästan ironiskt budskap från förr. Sittande regering fick förnyat förtroende. Men i Almedalen ett par månader före valet visste vi inte hur valet skulle gå. Maud Olofsson talade. Mona Sahlin talade. Båda vände sig till kvinnliga röstande, men med olika perspektiv.

Vi modell C
Jag minns att Maud Olofsson talade om entreprenörer, om kvinnliga företagare och om företagarens roll överhuvudtaget. Det blir naturligtvis så, om man är näringsminister och dagligen hanterar företagandets villkor. Även nominering och val av partiledare hänger samman med en slags företagsamhet och ett entreprenörskap hos den som ska leda ett parti. Maud Olofsson valde att lyfta fram sina hjältar. De småföretagare som bygger landet och som är basen för sysselsättning i landet och därmed den skatt vi kan använda för de gemensamma satsningarna.

Vi modell S
Jag minns att Mona Sahlin i sitt almedalstal också talade om kvinnorna i arbetslivet, men ur ett arbetstagarperspektiv. De förebilder och kvinnor Mona Sahlin nämnde är också med och bygger Sverige, men fyller en annan roll i samhället. Mona Sahlin valde inte att lyfta fram de företagare som skapar arbetstillfällen, utan snarare de personer, ofta kvinnor, som återfinns i privata och offentliga verksamheter. De som gör jobbet. Där och då blev kontrasten mellan Maud Olofssons och Mona Sahlins perspektiv väldigt tydlig.

Identifikation – vilka är ”vi”?
Båda har naturligtvis rätt. Utan initiativtagare och enrtreprenörer skapas inga företag, och utan många arbetande händer blir inget gjort. Jag minns att jag funderade över varför Maud Olofsson väljer att profilera sig och sitt parti mot den lilla minoritet som känner sig som entreprenörer och varför Mona Sahlin väljer att skapa ett tillfälligt ”vi” kring enbart arbetstagare. Identifikation är viktigt för ett partis valrörelser. Båda partiföreträdarna hade kunnat inkludera varandras målgrupper i sina beskrivningar, men det gjorde man inte. Och ingen av dem berörde urbaniseringens baksida.

Yta istället för ideologi
Taktiken hos partierna bäddar för en ökad distans mellan beslutsfattare och väljare. Både S och C hade kunnat adressera urbaniseringen som ett problem, men det gjorde man inte. I en valrörelse, har man lärt sig, gäller det att inte förknippas med problem. Därför driver inte ens MP klimatfrågan i valet, eftersom den uppfattas som ett problem. Inget parti vill förknippas med något negativt. Till slut hittade C i år en formulering som i alla fall på ytan vände urbaniseringsfrågan till något positivt, när man lanserade begreppet ”Närodlad politik”. Det lät bra utan att egentligen beskriva vare sig problem eller lösningar. Politiken reduceras till käcka och intetsägande slogans. Ungefär som alla dessa kommun-slogans. Yta istället för ideologi.

Stockholm bryr sig inte
Centerpartiet har traditionellt haft en stark ställning på landsbygden, i många av de kommuner som idag ser befolkningen minska, företag – inte minst jordbruk – lägga ner och ungdomar flytta. De med utbildning, högskoleambitioner och entreprenöriell läggning söker sig till de urbana miljöerna. För dessa har världen krympt. Man väljer att studera utomlands och ser möjligheter långt bortom sockengränsen. Denna segregation pågår för fullt och hanteras inte av något av de politiska partierna. Endast SD lyckas fånga upp konsekvenserna av denna icke-debatt genom att fånga upp en del av de besviknas röster. De som ser hur samhället backar, fastighetsvärden minskar och bussen slutar gå. Och som kan konstatera att ”Stockholm” inte bryr sig.

Flykten från landsbygden
När gammelmedia tvingas skära ner och exempelvis TV4 släcker ner sin lokalbevakning förvärras situationen. Kvar på den mediala scenen finns bara ett fåtal maktcentra och deras PR-byråer. Dramatiska CNN-bilder från flyende i Irak blir viktigare att sända än att siste man släckte ljuset i byns skola. Visst är världens alla konflikter viktiga att känna till, men bor man i Sverige idag känner man inte igen sig i hur avvägningen mellan viktigt och mindre viktigt ser ut. Relativt sett blir flykten från landsbygden, även om den inte sker i kulregn och utan mat för dagen, väl så allvarlig som flykten undan kriget. Här hemma handlar det om människor vi känner och vars erfarenheter och minnen vi delar.  Här på hemmaplan blir flykten aldrig en nyhet för den händer odramatiskt, icke-medialt och ändå i rasande takt. Och – det ska naturligtvis tillfogas – i Sverige handlar det om en omflyttning till något bättre. Ute världen flyr man i första hand från något.

”Hästmannen” som resurs
Vårt land är rikt på tillgångar, på människor med idéer och initiativförmåga. Men den gamla förvaltarstyrda indelningen i stat, län och kommuner räcker inte längre till för att hantera de frågor som blir allt viktigare. Tänk om ”Hästmannen”, (länk nedan) som levde nära sina hästar och försörjde sig på ett gammalt sätt, hade blivit en del av ett nytt kunskapsutbyte kring en kulturgärning- hur levde man förr – hur ser ett självförsörjande småskaligt samhälle ut – eller blivit en del av en genomtänkt och hänsynstagande turism? Nu tvingades han sluta med sina hästar, möjligen för att han rent tekniskt inte följde lagens tolkning – det vet jag inte. Men tänk om ”Hästmannens” sätt att leva istället hade blivit en resurs för bygden, för andra som ville lära sig om ett helt annat sätt att leva sitt liv? Tänk om inte förmyndarstatens perspektiv alltid hade gått före?

Dags att på allvar utveckla sambanden mellan stad och land
När städerna sätts i fokus i alla sammanhang och landsbygden förlorar dragkraft måste vi lyfta blicken och se sambanden mellan stad och land på ett nytt sätt. Hur staden faktiskt är beroende av landet för sin försörjning, för energi, livsmedel, kretslopp, rekreation, transporter, arbetskraft och samspel på olika nivåer. Och hur landsbygden kan återfå sin betydelse, när resurser, kunnande och förutsättningar tas till vara i det gemensammas intresse. Hela Sverige måste ingå i våra framtidsbilder.

Länktips: Hästmannen – Sista striden – TV-film här.

Företagen behöver tänka transparent

Posted on by
2

Just nu är det en fyraårsprognos som står i fokus. För företagen finns inte samma rytm mellan åtgärd och feedback som för politiker. I en uppkopplad och synkron verklighet reagerar börser och marknader omedelbart på oväntade händelser. I bästa fall är det kvartalsrapporterna som ger några månaders respit. Hur gör företag för att skaffa sig handlingsutrymme och förtroende?

Exempel: ABB och Next Level
Jag läser ABB:s strategidokument ”Next Level” (länk nedan) och slås av hur man använder språket. Texten vänder sig naturligtvis till ekonomer och investerare och syftar uppenbarligen till att måla upp en bild av ett globalt företag i medvind, som har förstått hur man tjänar pengar och skapar lönsamhet åt sina ägare. Man ”skiftar tyngdpunkt” och ”stärker konkurrenskraft” och vidtar åtgärder för att ”säkerställa en framgångsrik implementering”. Kanske måste de skriva så. Kodorden måste finnas där, läsarna vill känna trygghet och vill känna igen sig i verklighetsbeskrivningen.

Det vanligaste adjektivet
Jag tittar närmare på språket. Av 1901 ord i huvudtexten är 119 adjektiv eller adverb, dvs beskrivande eller förstärkande ord. Av dessa 119 är 69 stycken definitivt positivt laddade ord. Vanligast är ”stark” i olika böjningar (12 st), följt av ”hög” (8 st), ”lönsam” och ”snabb” (5 st) och ”attraktiv” (4 st). I gruppen mer neutrala ord återfinns ”strategiska” (4 st) och ”operativa” samt ”globala” (vardera 3 st). I sin kontext används alla värdeord för att förmedla något positivt. Kanske är det nödvändigt för att locka kapitalet, men det känns faktiskt på gränsen till överdrivet.

En omfattande brasklapp
Allra mest intressant är dock den omfattande brasklappen på slutet som med cirka 250 ord vänder på alltihop. I brasklappen frånskriver sig företaget varje skyldighet att motsvara de förväntningar som hela texten i övrigt handlar om. ”Det föreligger ett antal risker och osäkerheter”, skriver man, ”… som kan medföra att våra faktiska resultat avviker väsentligt…” och så kommer uppräkning av nästan allt som kan påverka en affärsverksamhet med allt från marknadens accept av företagets produkter till politiska förhållanden, regelverk och valutakurser.

Så här bra blir det – eller inte
Intrycket blir märkligt. Å ena sidan beskrivs på fem A4-sidor utförligt och med överväldigande positiva ordalag hur företaget nu ska nå ”Next level” och utvecklas ekonomiskt med tillväxttal på mellan 7% och 19 % för olika delar. Å andra sidan bygger hela bilden på att man inte tänker ta ansvar för de omständigheter som verksamheten är beroende av. Är det inte den insiktsfulla bedömningen externa finansiärer förväntar sig att företaget kan leverera? Är det inte en sanningsenlig bild av ett globalt företag i en globalt föränderlig värld investerarna vill se?

Vem litar på detta?
Min slutsats blir att detta är inte skrivet för potentiella aktieägare eller portföljförvaltare. Det är framför allt skrivet för att imponera på konkurrenter och dåligt pålästa journalister. Och den verkliga analysen stannar inom slutna rum. Eller – ännu värre – så kan man inte bättre. Hur företaget då ska hantera de samtidiga kriserna kan man undra.

Hallå – det finns ett antal frågor här….
Frågorna runt klimatet, energin, råvaruresurserna, utbildningsbehoven, de äldre marknadernas tilltagande snedfördelning ur åldersperspektiv, den finansiella osäkerheten på flera nivåer, ökande politiska spänningar, förmögenhetsfördelningen, social hållbar utveckling, behovet av ett cirkulärt tänkande kring råvaror och ekonomi, ägandestrukturer, fattigdomsbekämpning, vattenfrågan, kemikalier, flyktingar, säkerhet, svåra väderförhållanden, jordskred, översvämningar, torka, uteblivna skördar….. inget av detta preciseras i skriften. Man låter brasklappen fånga upp alla våra globala utmaningar i orden ”ett antal risker och osäkerheter”.

Transparent tänk
Vi kommer att behöva mer transparenta företag som agerar öppet. Inte bara kring räntesnurror och hur skattemedel flyttas runt i koncerner, utan lika mycket i hur man egentligen tänker säkra jobben och sin verksamhet mot bakgrund av de samtidiga hot all verksamhet har att hantera. Det gäller ABB:s personal lika väl som andra företag.

Länktips: ABB:s pressrelease om ”Next Level”:  här.

Visioner, prognoser och vad vi värderar

Posted on by
Reply

Vilket samhälle vill vi ha? Är det en så övergripande och väsentlig fråga med så svårtolkade svar att den inte ställs? Utfrågningar i TV fokuserar väldigt lätt på skattesatser, vinnare och förlorare eller symbolfrågor. Alltför sällan, kan det tyckas, kopplas detaljerna till visioner om vilken riktning samhället ska ta. Kostnad och värde är två olika saker.

Ingen peak car
Detta blev jag påmind om häromdagen, när jag hamnade på ett seminarium om ”peak-car” på Handelshögskolan i Göteborg. Under en välbesökt eftermiddag fick vi veta att bilinköpen planar ut i Europa och i USA. På en global nivå ökar efterfrågan med Kina som den viktigaste tillväxtmarknaden. Peak car blev på så sätt avhandlat på mindre än en minut.

Attityder spelar mindre roll än konjunktur och pris
Jonas Eliasson från KTH illustrerade att vi sedan 1800-talet har tiodubblat reslängden vart femtionde år. Användandet av häst, järnvägarnas utbyggnad och ett utbrett bilinnehav har lett fram till detta. Tillgänglighetskraven ökar. Ändrade attityder till bilåkning påverkar enligt Eliassons forskning bilresandet mindre än BNP-utveckling, dvs konjunktur, och pris på bränslet. Trender är svåra att få träffsäkerhet på, hävdar Eliasson.

Visionen viktigast
Trafikverkets representant landade i budskapet att samhällsplaneringen är det avgörande för vilken trafikvolym som uppstår. Mårten Levenstam från Volvo Personvagnar valde att lyfta frågan ytterligare ett snäpp: Visionen om vilket samhälle vi vill ha är viktigare än de prognoser vi kan arbeta mot. Levenstam beskrev med oväntad öppenhet hur företagen i hans konkurrensutsatta bransch resonerar. Ingen vill vara sämst i klassen och därför har exempelvis alla bilar idag i princip låga CO2-utsläpp. Vi har ett nytt jämviktsläge, menar Levenstam, och det som en konsekvens av att politiker ställt krav på lägre utsläpp per km.

Marknaden agerar logiskt i ett sammanhang
Det är en intressant bild. Att se företagens bidrag till samhällsutvecklingen som ett logiskt svar på de krav som ställs från konsumenter och politiker. De globalt verksamma företagen agerar och reagerar snarare än proagerar. Företagen optimerar sina lösningar inom de ramar som ställs upp av konsumenter och lagstiftare. Mot bakgrund av de privatiseringar som skett inom olika samhällssektorer i vårt land, ofta med motiv att effektivisera och att låta konkurrensen skapa kvalitet, blir det intressant att studera vilka krav som ställts av konsumenter och politiker när marknadens aktörer släppts fram.

Är vinst alltid ekonomisk?
Vad händer i banksystemet i kölvattnet på avregleringen? Vilka krav ställs på privata apotek och bilbesiktningar? Hur är det med skola, vård och omsorg… har privatiseringarna lett till kvalitetsökning eller till effektivisering som frigörs i ekonomiskt överskott? Varför måste vinst alltid räknas i ekonomiska termer? Vem ska egentligen avgöra vad som ska räknas som ökad kvalitet eller verksamhetsförbättring? Är femton minuters samtal med en vårdtagare en ökad kvalitet eller en ökad kostnad?

Sammanvägd nytta
När det talas om kvalitet och vinster i välfärden är ofta ekonomin utgångspunkten. Hur pengarna ska användas är grundfrågan. Viktigare vore att utgå från värderingar om vad som egentligen är viktigast i en verksamhet och att reducera ekonomin till det medel som möjliggör vår vision. Samhällsnyttan, företagsnyttan och nyttan för den enskilde måste vägas samman på ett klokt sätt i relation till vad vi värderar. Kostnad och värde är inte samma sak. Därom talas det för lite i valdebatten.

Så läggs grunden till de stora besluten

Posted on by
Reply

Varför tar inte miljöfrågorna större plats i valdebatten? Mikael Karlsson, tidigare mångårig ordförande för Naturskyddsföreningen skriver om detta i en artikel. (Länk se nedan). För egen del tror jag att det parti- och blocköverskridande grepp Mikael Karlsson efterlyser saknas just för att miljöfrågan till skillnad från flera andra frågor har olika stöd hos partiernas medlemmar och sympatisörer. Dessutom tas beslut i ett större sammanhang.

1988 – sälarna, strax efter Tjernobyl
1988 års riksdagsval gick till historien som ”säldödsvalet”. Under sommaren 1988 dog ett ovanligt stort antal sälar. Nyhetsvärdet och överraskningen att det fanns dolda hot mot vår och djurens livsmiljö bidrog till att föra upp miljöfrågorna på dagordningen. Två år tidigare hade vi haft Tjernobyl-katastrofen, då radioaktivitet spreds även över Sverige, renkött inte fick säljas och bär och svamp från de svenska skogarna förblev oplockade. 80-talets debatt om skogsdöd och försurning hade också en stor betydelse. Plötsligt kom en indikator på att något var fel, en indikator som ingen kunde vifta bort. Döda sälar syns.

2014 – extremväder strax efter Fukushima
2014 års riksdagsval äger rum ett par år efter Fukushima-katastrofen och i år är det sommarhettans torka och skogsbranden i Västmanland som ingen kan vifta bort, liksom de återkommande översvämningarna i olika delar av landet. Väder, javisst. Men vädret uppstår som en följd av det klimat vi har. Ändå är det inte ett klimatval vi upplever. Andra hot, t.ex. väpnade konflikter i olika delar av världen och mänskliga tragedier i deras kölvatten, tar plats i nyhetsflödet. Liksom de antidemokratiska krafter som vädrar morgonluft när intoleransen får näring av en allmän osäkerhet om vart samhället är på väg.

Center-exemplet
Mikael Karlsson efterlyser en blocköverskridande samsyn på problem och lösningar på de helt avgörande frågor vårt samhälle står inför. Genomslaget för miljöfrågor under de borgerliga åren 2006 – 2014 har varit relativt svagt. Man har inte varit ense om prioriteringarna. Vindkraftsutbyggnaden, som tagit fart är kanske det tydligaste undantaget. Men en samlad energipolitik krävde ett stort offer av Centerpartiet. Man släppte en symbolfråga och en av de profilfrågor, som format partiet sedan 70-talet, kärnkraftsmotståndet. Möjligen var det strategiskt rätt av partiet att göra så.

En miljon elproducenter
Kostnaden för att bygga och driva kärnkraftsanläggningar har skenat, vilket gör det svårt för även stora energikoncerner att räkna hem vinster på sina investeringar. Flera länder har tagit beslut om att stänga ner sin kärnkraft med industrilandet Tyskland som föregångare. En satsning på solel och vindkraft, och energibesparingar bidrar till ”die Energiewende” som trots vissa svårigheter tycks kunna visa vägen till ett samhälle där både fossilanvändning och kärnkraftsberoendet minskar. I Tyskland var det det borgerliga CDU med Angela Merkel i spetsen som drev igenom denna politik. Med en miljon fastigheter försedda med egen solelsproduktion fanns på gräsrotsnivå en förståelse för att energi inte måste levereras från stora energibolag som Vattenfall och E.On.

Prosumer-marknader
När Mikael Karlsson efterlyser något liknande, som jag tror är nödvändigt för Sverige på miljöområdet för att klara alla hot vi står inför, är det kanske just en satsning på fler ”prosumer”-liknande marknader (producenter och konsumenter i samma person) som skulle möjliggöra nya grepp. Tyska elkonsumenter har nu blivit elproducenter och tjänar på att själva producera en del av sin el. På motsvarande sätt kan det behövas konkreta win-win-koncept för lokala företag, föreningar och boende, som lägger grunden för de omställningar av samhället vi måste genomföra. Nya samarbeten, nya former.

Tre exempel utöver elbranschen
En sådan möjlighet illustreras av konceptet Lokal andelsmat. (Länktips se nedan). En annan möjlighet är att stimulera socialt entreprenörskap och nya sociala företag, där de offentliga systemen inte lyckas lösa problemen med arbetslöshet, nyföretagande och riskkapitalförsörjning. Med fler människor i arbete blir både samhället och de berörda individerna stärkta.  En tredje möjlighet är att näringslivet tar intryck av föregångarna i Angeredsutmaningen (Länktips se nedan) och kopplar sin verksamhet till andra processer än de uppenbara. En investering i framtiden, som alla tjänar på.

Agera i det lilla med sikte på den stora bilden
De banbrytande och långsiktiga beslut som Mikael Karlsson efterlyser på miljöområdet behöver ett sammanhang och ett slags ”förarbete” på andra områden i samhället. Ansvaret för att detta sker är inte uttalat. Därmed faller det på oss alla att göra vad vi kan och att inse vilken betydelse det kan ha att vi agerar även i liten skala.

Länktips: Mikael Karlssons inlägg i Miljöaktuellt: här.
Lokal Andelsmat – Facebooksida: här.
Angeredsutmaningen: www.angeredsutmaningen.se.

Avfallsfrågan behöver lösas på systemnivå

Posted on by
Reply

I Sverige är vi sedan lång tid bra på att återvinna glas, tidningar och papper. Men insikten att vi försöker lösa avfallsproblemet på fel sätt eller på fel nivå blir allt mer utbredd. Andelen återvunnet avfall håller nätt och jämnt samma nivå sett över tid, men eftersom avfallsmängderna totalt sett ökar, växer sopberget liksom halten främmande ämnen i haven.

Farligt avfall från hushållen är 10 % av allt hushållsavfall
I somras hade DN en artikel om återvinning baserad på en rapport från Naturvårdsverket. (Se länk nedan). Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, visar med sina siffror att på 10 år har volymerna av plast och glas ökat, medan tidningar och papper har minskat. Då ska man samtidigt komma ihåg att dessa fraktioner bara är en mindre del av de 4 miljoner ton avfall som hushållen genererar per år. Illavarslande är exempelvis de 400.000 ton farligt avfall som hushållen står för. Detta motsvarar cirka 10 gånger mer avfall än det som klassas som metallförpackningar eller dubbelt så mycket som allt glas som kastas. De burklock och konservburkar vi samlar in motsvarar således bara 1 % av hushållens avfall.

Mängden avfall ökar
Forskaren Tomas Ekvall på IVL konstaterar i artikeln att den stora utmaningen är att bryta trenden mot allt mer avfall. Återvinningen håller nätt och jämnt jämna steg med mängden avfall, vilket totalt sett leder till ökande avfallsmängder, trots att vi lyckas återvinna stora delar av vårt avfall. Utvecklingen går åt fel håll.

Designa rätt från början
Det finns naturligtvis intressenter i återvinningsbranschen som vill fortsätta att optimera det rådande systemet. Men för att åstadkomma ett trendbrott är det min åsikt att andra åtgärder kommer att bli avgörande. En drivkraft är att intressera industrin och näringslivet för cirkulära affärsmodeller, där produkter och material ses som resurser och råvaror. Att förlänga livslängden på produkter eller att direkt från designfasen inkludera flera olika slags användanden av en produkt i takt med att den åldras är några sådana exempel.

SCP och hushållning
Hållbar konsumtion och produktion, som i RIO +20 -mötet 2012 landade i SCP-dekaden, kan ses som en möjlighet att kombinera konsumenters och producenters gemensamma ansträngningar att skapa hållbara materialflöden och nya ekonomiska flöden. I den polariserade tillväxtdebatten ställs ofta traditionell tillväxt mot tanken att nolltillväxt leder till en ekonomisk tillbakagång i samhället. Istället ligger en viktig del av lösningen, är min uppfattning, i att betydligt bättre än idag ta tillvara de resurser som redan finns. I en värld där vi talar om peak-oil, peak-car och peak-everything kommer ett sådant synsätt att bli nödvändigt. Vi måste bli bättre på att hushålla och ekonomisera kring de resurser som finns.

Haven
Det osynliga tillflödet av mikro- och nanoplaster till haven är ett underskattat problem, som forskare på senare år har börjat uppmärksamma. Fiskar och fåglar tror sig äta sig mätta, när de i själva verket sväljer plastpartiklar. Plasten finns naturligtvis även i synlig form. Mycket av plastskräpet flyter i land längs Bohuskusten. Man talar om 6000 ton per år bara här.

Återvändsgränd?
Kanske är det så att hela återvinningskonceptet är en återvändsgränd, som några hävdar. Att återvinning av förpackningar, tidningar och papper lurar oss att tro att vi löser ett problem, när vi i själva verket bara till viss del bromsar avfallsökningen. Frågan är vem som ska driva förändringen i riktning mot ett samhälle utan avfall.

Länktips: Artikel i DN 17 juli 2014:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/atervinning-i-toppklass-anda-vaxer-sopberget