Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

”Det nya kapitalet är tillit”

Posted on by
3

”Kollaborativa Göteborg – möjligheter och utmaningar” var namnet på den halvdag som arrangerades 5 december 2014 av Göteborgs Stads förvaltning Konsument- och Medborgarservice tillsammans med föreningen Kollaborativ Ekonomi Göteborg. Flera bra föredrag, mycket mingel och goda idéer präglade dagen. Särskilt intressant är naturligtvis att stadens politiker och tjänstemän träffar forskare, personer som arbetar i idéburna organisationer och i företag. Att mötas över gränserna på detta sätt har ett egenvärde.

Från överlevnad till överkonsumtion
Till viss del handlar samarbetsekonomin om självklarheter. Man hjälps åt. Byter grejor, lånar varandras verktyg, ger tips och handräckning. Sam-hälle handlar ju om att bygga något gemensamt, som alla kan vara delaktiga i. På landsbygden är det ofta fortfarande en självklarhet. I vår tid är det två strömningar som fått oss att tappa bort det självklara i samverkan: för det första storstädernas anonymitet, där det blivit omöjligt att känna alla, och för det andra kommersialismens genombrott, där försörjning har gått från att handla om en trygg bas i livet till att ha blivit en konsumtionsbaserad livsstil och en tillväxtmotor i hela samhällsekonomin. Nödvändigheter har ersatts av en överkonsumtion av icke livsnödvändiga varor och tjänster. Möjligen är det en tredje faktor som spelar in, när nu samverkans- eller delandeekonomin spelar en större roll: den ekonomiska segregationen där klyftorna ökar drastiskt och de icke förmögna vägrar att känna sig oförmögna.

Det nya kapitalet är tilliten och det varma samhället
De exempel som presenterades på seminariet på Andra Långgatan var jordnära, lovande och inspirerande. Mer om dem strax. Allra störst betydelse har dock den spirande kollaborativa rörelsen på ett principiellt plan. Att hjälpas åt, att dela prylar, kunskaper och att hitta naturliga sociala former för värdedelning bygger samhället. ”Det nya kapitalet är tilliten” säger forskaren Karin Bradley. Det är bara att hålla med. Det är förtroendet för medmänniskan som blir avgörande för framgångsrik verklighetsnära samverkan. När människor möts och skalar bort girighet, misstänksamhet och rädslor uppstår något helt annat i samhället. Ett varmt samhälle, som främjar förståelse, sympati och empati.

Näringslivet bygger också på förtroende, men…
Delar av detta finns också i näringslivet. Det finns en tyst överenskommelse att hålla ingångna avtal, att inte luras, att betala sin fakturor och göra rätt för sig. Den som vill ha en kund som kommer tillbaka kan inte bete sig bedrägligt. Miljontals affärer görs varje år upp på ett sätt, som bygger på förtroenden. Har en vara eller tjänst levererats ska den betalas. Misstroendet smyger sig in via juridiska avtal, osynliga sidoeffekter och ägandets baksidor. Det osynliga kan t.ex. vara barnarbete eller förgiftade plantager. Ägarintressen som premierar vinst till varje pris driver på en global hänsynslöshet, som nu börjar bli påtagligt pinsam för många företag. men det var inte det den här texten skulle handla om.

Demokratin och jämställdheten
Den andra stora fördelen med den kollaborativa ekonomin är att den främjar demokratin. Varje människas behov och resurser jämställs. Det som kallas peer-to-peer (P2P) i teorin handlar i praktiken om att människor möts och delar resurser. Skjutsgruppen (se länk nedan) är en sådan funktion. Genom att hjälpas åt att skjutsa varandra i olika sammanhang ökar samarbetet och minskar miljöbelastningen. Grannar kan dela gräsklippare, verktyg, stegar och vattenslangar. Bibliotek kan uppstå på kvartersnivå, cykelkök på stadsdelsnivå, odling och bikupor på intressenivå… Gränslöst, som sagt.

Att maximera sitt syfte
Verksamheter bör sträva efter att maximera sitt syfte, inte sin ekonomiska vinst, skrev Johan Ununger , VD på Saltå Kvarn, på twitter häromdagen. Jag tänker på de tänkvärda orden när jag lyssnar till entusiasterna, forskarna och experterna som berättar om det kollaborativa. Det är just det. Det är att maximera sitt syfte som driver dessa initiativ framåt i en samhällsnyttig riktning. Samtidigt finns frågor att hantera, gränsdragningar.

Allt det nya ger fördelar och kräver nya ställningstaganden
Forskaren Karin Bradley och Naturskyddsföreningens chef för Bra Miljöval, Eva Eiderström, synliggjorde både fördelar och frågeställningar i sina presentationer. Tillsynen över taxiverksamhet bygger t.ex. på ett antal fundament, bl.a. tillstånd, färdskrivare etc. Hur ska livsmedelstillsynen ske för en hemmarestaurang? Hur ska försäkringsfrågorna regleras? Samtidigt finns stora energi- och resursvinster. Godstransporter och samåkning, fenomen som Streetbank och Yirdle, Stapeln i Malmö och en möjlig utveckling av mikromarknader nämndes.

Frågetecken och svagheter
I Spanien finns nu 300 tidsbanker, dvs där utfört arbete blir en resurs som kan bytas mot andras utförda arbete. Fenomenet tog fart i samband med den ekonomiska krisen. Hur ska gränserna dras mellan frivilligt arbete och tillståndspliktig yrkesverksamhet? När blir min intäkt från en Airbnb-lägenhet en intäkt som ska beskattas? En svaghet finns också i den spretighet som mängden kollaborativa initiativ kan resultera i, med svårighet att kommunicera på ett samordnat sätt gentemot myndigheter, fastighetsägare och berörda kommuner. När man spanar på fenomenet API och vad det innebär för apparna i framtiden dyker andra möjligheter och hot upp, kopplade till övervakning och datalagring.

Myndigheter och kommuner
Naturvårdsverket kommer med en rapport våren 2015, Miljödepartementet och Tillväxtverket är intresserade av frågorna. I England har man gett ut en rapport ”Unlocking the sharing economy”. Det finns tydligt en öppenhet hos några svenska kommuner att vilja gå vidare och främja inte bara låneböcker och lånecyklar utan kanske även verktyg, lokaler eller varför inte en kunskapspool med ”fixare” för pensionärer.

Tillgång istället för ägande
Principiellt handlar kollaborativ ekonomi om en horisontell struktur snarare än en hierarkisk. Den främjar tillit, delaktighet, nätverkande, demokrati och jämställdhet. Samverkan främjar aktivitet i motsats till passiv konsumtion. Tillgång istället för ägande. Som en av talarna, Mattias Jägerskog, sa: ”Det är svårt att samåka själv”.

Länktips:
www.kollekogbg.se
www.skjutsgruppen.nu
www.ecogallerian.se
www.retoy.se
www.cykelkoket.org

Resiliens – är det något subjektivt?

Posted on by
4

Nya ord letar sig in i samtalen. Ibland kommer de från forskningen, ibland från trendsättare eller ur ett kreativt ungdomsspråk. Över tid förskjuts betydelser. Ett klassiskt exempel är hur vi tappat originalbetydelsen av ”rolig” som motsats till ”orolig”. Mer nutida exempel det förstärkande ordet ”fett”. Går vi tillbaka i tiden kan vi ju reflektera över hur det ursprungliga ordet ”automobil” blev ”Auto” på tyska och ”bil” på svenska. Och att ”mobil” idag är en smart dator med många funktioner och inte primärt en hängande skulptur i rummet.

Resiliens
Resiliens är ett intressant ord, som steg för steg blir en del av det allmänna ordförrådet. Men fortfarande krävs förklaringar till vad begreppet står för. Det bidrar till förståelsen att det institut som företräds av professor Johan Rockström heter Stockholm Resilience Centre. I en skrift från Jordbruksverket förklaras begreppet på ett bra sätt:

En bra definition
” Resiliens är ett systems långsiktiga förmåga att vidmakthålla sig självt – att klara av förändring och vidareutvecklas. Resiliensbegreppet kompletterar hållbarhetsbegreppet genom att betona sammanvävningen av sociala och ekologiska system i ständig förändring och behovet av att bygga beredskap för överraskningar. Resiliensbegreppet behövs också för att hantera situationer där viktiga trösklar redan överskridits och ”hållbarhet” inte längre kan nås.” skriver man i en skrift om hållbarhet i processer.

Subjektets perspektiv
Ett annat sätt att förklara hur hållbarhet förhåller sig till resiliens kan vara följande. Hållbar utveckling är primärt det objektiva sättet att fånga i vilken utsträckning olika företeelser håller sig inom det som långsiktigt kan sägas bidra till planetens, samhällets och individernas välfärd. Resiliens skulle på motsvarande sätt kunna beskrivas som samma sak, men utgående från subjektet: Växtens, djurets, individens, processens egna förmåga att bidra till den långsiktiga välfärden. En positiv livskraft.

Den inre kvalitén
Anpassningsförmåga, motståndskraft, utvecklingspotential och robusthet även inför oväntade händelser är något som kännetecknar det resilienta samhället. Inre kvaliteter, som finns i samhällets ”DNA”. För enkelhetens skull: byt ut samhället mot växten, så blir bilden kanske ännu tydligare. De vindpinade träd som hukar vid kusten eller längs fjället illustrerar hur naturen själv organiserar sin resiliens. Kanske är det genom att kopiera naturens självklara utveckling vi bäst bygger resilienta samhällen. Ett tankespår som leder vidare till Biomimicry, ett annat ord i forskningens framkant. Det går att googla på….

Finns det någon plats för en koja?

Posted on by
Reply

Malmö har hyllats som en föregångsstad på många områden. Transformationen av det gamla hamnområdet, som först blev utställningen Bo01 i början av seklet och sedan kallades Västra Hamnen har lockat internationella besökare. Inte bara för Turning Torso. Även på det sociala området har Malmö tagit täten, liksom i arbetet för lärande för hållbar utveckling. Fler nybyggnationer skulle följa, bl.a. köpcentrat Entré vid motorvägsinfarten från Lund och kanske mest omtalat: Hyllie.

Boende, handel och kontor
I samband med utbyggnaden av Citybanan för tågen till Danmark planlades en helt ny stadsdel, Hyllie, med stora attraktioner som mässhallar, arena och köpcentrum. Bilden av framgång tycks grundmurad. Om några år ska stadsdelen ha 180000 kvm kontor och butiker. 2500 bostäder och mycket mer. Man tar fasta på närheten till Danmark och Kastrup. ”Det är med samarbete och samsyn mellan näringsliv och kommuner som en region kan växa”, skriver samordnaren för Samsyn Hyllie, som har som uppgift att säkerställa just denna samsyn. (Länktips se nedan).

Går det att leva där?
Naturligtvis måste vi bygga nytt. Naturligtvis måste vi säkerställa att det allmännas intresse, företrätt av kommunen och näringslivets intressen samverkar för att skapa bästa möjliga utveckling. Byggandet i sig ger arbetstillfällen. Verksamheterna genererar nya vinster, sysselsättning och ökad omsättning. Storskalighetens ekorrhjul snurrar vidare. Samtidigt går det inte att undvika frågor. Är det så här vi vill att samhället, staden, utvecklas? Perifera stadsdelar som snabbt etableras utan anknytning till platsen? Vilken känsla för en stad eller stadsdel får man som boende, arbetande eller besökande i en snabbt etablerad genomdesignad plats? Hur ska människornas, de boendes och alla de andras, synpunkter tas till vara? För de viktigaste frågorna är ju: Går det att leva där? Och vad händer med resten av staden?

Var ska barnen bygga kojor?
Det anses effektivt att bygga stort och snabbt. Snabba transporter, gott om parkeringsplatser, många butiker, men allt det andra…. konsekvenser för klimat och miljö, de mänskliga proportionerna, det organiskt formade, det som inte tillkommit av ekonomiska skäl – var finns det? Känslan av att medborgaren reduceras till en homo consumus växer sig stark. Var finns det småskaliga, det vardagliga, det enkla i allt det som nu blivit hårdgjorda ytor? Var ska barnen bygga kojor? – / Det ska de naturligtvis inte, de ska köpa ett tält på varuhuset och sedan inse att det inte finns någon plats annat än en sandlåda att sätta upp det på och snabbt bli bortkörda av någon vuxen, som tycker att de kan leka någon annan stans… / –

Att äga ett hus som förlorar i värde
Varje gång en stad satsar på externa köpcentra minskar man samtidigt förutsättningarna för de bestående delarna av staden att överleva. De affärer i centrala lägen som inte längre får besökare kan till slut inte betala full hyra, hyresvärden får vänta med upprustning och tvingas kanske sälja till en annan hyresvärd, som kanske saknar en förståelse för hur stadsdelen vuxit fram. (Utländskt ägande är en annan fråga som jag ska ta upp i en kommande text).

Fotoobjekt
Visst finns det tillväxt, men när stadsdelar som Hyllie, med köpcentra som Emporia (bara namnet !) drar till sig all uppmärksamhet, hamnar de gamla butikerna i bakvattnet. Ändå är det de gamla centrala husen i våra städer som turisterna fotograferar, torgen, platserna med historisk betydelse. Inte dessa enahanda och passiviserande köpcentra, som förvisso erbjuder tak över huvudet när det regnar, men som i övrigt bara är intresserade av att du använder ditt kreditkort.

Stoltheten viktig
Risken är att varje nyetablering av externa centra eroderar det vi egentligen värdesätter av våra städer. Det som gör dem unika, som gör att vi trivs och att vi visar upp dem för våra besökande vänner. Vi behöver vara stolta över vår tillhörighet till staden eller platsen där vi bor. Annars känner vi oss inte som en del av samhället. Stoltheten och identifikationen är avgörande. I ett annat sammanhang kan det vara dags att utveckla den tanken i relation till förorternas situation.

Länktips: Om Hyllie i Sydsvenska Dagbladet: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/i-hyllie-fanns-mojligheten-att-bygga-for-hela-regionens-tillvaxt/

Nu blir företagen transparenta

Posted on by
Reply

Transparensen hjälper företagen att beskriva dilemmat med att verksamheten ska vara nyttig för ägare, kunder, anställda och samhälle samtidigt som man klarar av att hålla sig inom ekologiska och sociala rimlighetsgränser. Att hållbarheten nu mer och mer blir en del av företagens kärnverksamhet är en pågående process, som bör uppmärksammas.

Den gamla och den nya polariseringen
1900-talets dominerande polarisering stod mellan kapitalism och kommunism. I samband med att 70-talets solidaritet med utvecklingsländer klingade av och det individuella perspektivet fick allt större betydelse på 80-talet skedde också en omorientering när det gäller polariseringen i samhället. Istället för den klassiska höger-vänster-skalan, där makten över kapital och arbete var den avgörande frågan trädde senare en polarisering i individ- respektive samhällsnytta fram.

Baksidor: egoism och onyanserad maktutövning
Individnyttan i sin extrema form tangerar naturligtvis egoismen och konkreta förslag som sänkt skatt. Det starka samhällets idéer fick stå tillbaka. Att samhällsnyttoperspektivet kan slå över i en onyanserad maktutövning visar t.ex. raden av asylärenden som då och då fångas upp av pressen. Där de politiska partierna förr försökte balansera statligt inflytande över företagen på en önskad nivå, måste de nu förhålla sig till vad som är bra ur individ- respektive samhällsperspektiv.

Många nyttigheter att ta hänsyn till
När man sätter in nyttobalansen i ett näringslivssammanhang blir bilden ännu mer komplex. Det företag som vill förhålla sig till kunder, konkurrenter, samhällsutveckling och hållbarhetsparametrar måste klara av att hålla ännu fler aspekter i åtanke. Inte nog med att  ägare och aktieägare förväntar sig att företaget ger avkastning, företaget ska även generera påtaglig nytta till sina kunder, sina anställda och samarbetspartner samtidigt som verksamheten ska hålla sig inom naturens gränser, och inom socialt accepterade och uppskattade parametrar och allt detta utan att belasta framtida generationers möjlighet att utveckla sina samhällen och verksamheter.

Miljö och sedan social hållbarhet
Om 90-talet väckte miljömedvetenheten med en slags kulmen i Al Gores film ”En obekväm sanning” och den första Stern-rapporten omkring år 2006, väcktes det sociala perspektivet när begreppet CSR ( Corporate Social Responsability) och senare ISO26000 fick genomslag hos näringslivet under det senaste decenniet. Men fler och fler företag inser att detta inte räcker, även om det är en god start att utgå från en kartläggning av vad företaget påverkar i dagens verksamhet.

Både små och stora företag
Påtagligt är hur mode- och textilindustrin har flyttat fram positionerna på senare tid. Inte bara föregångare som Nudie jeans eller DEM Collective, nu talar t.ex. även H&M och Gina Tricot på olika sätt om hur de ska bli bättre på hållbarhet. Intressant är hur många företag som på sina hemsidor idag har en klickbar länk till sitt miljö- och hållbarhetsarbete. Och det är inte längre mest green-wash eller snygga rubriker, ofta är det genomtänkta strategier som ligger till grund för det arbete som bedrivs. För oss i Göteborg kan det vara viktigt att förstå hur långt fram bjässar som t.ex. AB Volvo och SKF ligger.

Transparens
Riktigt ”på allvar” blir dessa frågor när de kliver in i företagens egna formuleringar om kärnvärden och kärnverksamhet. En VD för ett konsultföretag med säte i Lund, Trivector AB, bidrog till transparensen när han delade med sig på sociala medier av de formuleringar han vill använda i nyorienteringen av företaget. Just detta att vara transparent kommer att vara ett konkurrensmedel för de företag som går före. Medlemsbanker som JAK och Ekobanken visar här resten av bankvärlden hur enkelt det kan vara att redovisa hur pengarna används till finansiering av samhällsnyttiga projekt. När får vi se storbankerna göra en transparent redovisning av vilka ”nyttiga” och ”mindre nyttiga” verksamheter man finansierar?

Chips, ships och bäst-före-datum

Posted on by
Reply

Naturen skapar inget avfall. De naturliga processerna är cykliska. Men sedan vi människor börjat förädla metaller, gräva upp fossila råvaror och framför allt sedan vi i stor skala skapat oss välfärd med hjälp av icke-cykliska förlopp har vi skapat avfall. It´s a waste, säger de engelskspråkiga, och menar lite mångtydigt att det är förlorat, inte enbart att det är något oönskat. Den nyansen har vi tappat bort i vårt språk.

Det blir inte så lätt
Vi vill inte se eländet. Spola ner, stäng locket om behållaren, kasta på tippen… Fyll ut och bygg hus på fyllet. Plats har vi ju. Och hav och sjöar. Soporna försvinner bara vi kastar dem riktigt långt bort. Det blir inte helt enkelt att vända på den bilden och skapa rimliga kretslopp. Två exempel här.

Elektronikskräp på drift
SVT Dokument Utifrån handlade häromdagen (se länktips nedan) om elektronikskräpet. Hur vi i EU misslyckas med att återvinna 1/3-del av den producerade elektroniken trots gällande direktiv. Den försvunna tredjedelen tros hamna i Afrika eller i Kina, dit den kommer smugglade i tusentals containers på stora fraktfartyg. Och, visade programmet, en betydande del av de återvunna komponenterna dyker lätt kamouflerade och otestade upp som nya i de produkter och system som säljs. Ett bytt bäst-före-datum har skapats.

Priset för vår konsumtion och ansvarstagande
Arbetstid värderas olika, liksom risktagande på arbetsplatsen. Programmet visade pinsamma bilder på hur arbetet kan gå till, där barn och vuxna tvingas utsätta sig för stora hälsorisker i samband med återvinning av metaller, komponenter och värdefulla detaljer i elektronikskrotet. Om vi konsumenter valde att köpa produkter som tas fram på riktigt sätt, och där producenten lovar att demontering och återvinning sker på ett miljömässigt sätt med respekt för människors hälsa, skulle priset kanske bli högre. Men vi skulle slippa att se hur både naturen och andra människor får betala ett högt pris för vår konsumtion.

Mellanlagring
I en helt annan del av konsumtionssamhället uppstår andra slags sopor. SvD lyfte detta i en artikel nyligen (se länktips nedan), där kommunalrådet i skånska Kävlinge önskar att få tillgång till en attraktiv strandremsa, där idag Barsebäck ligger. Nu vill ägarna till Barsebäck, E.On, skapa ett ”tillfälligt” mellanlager för kärnavfall i Barsebäck, något som kommunen motsätter sig. De tror nämligen att det tillfälliga mellanlagret blir mer eller mindre permanent eftersom byggnationen av långtidslagret vid Forsmark lär dröja. Stänga Barsebäck gick relativt enkelt. Men att få det väck – där tycks det vimla av hinder.

Smygplacering?
Återvinn bränslet, ropar anhängarna. Det går att upparbeta och sälja. Och med några hundra kärnkraftverk i drift worldwide finns det ju avsättning för bränslet. Motargumentet är bl.a. kopplingen till kärnvapen. Ska vi riskera att svenskt kärnbränsle återuppstår som potenta kärnvapen? Kanske är det precis det de svenska NATO-förespråkarna har insett, att vi på ett enkelt sätt kan slinka med i NATO och plötsligt tillhandahålla råvaror till de kärnvapen som sedan under stort hemlighetsmakeri ska placeras ut i silos på svensk mark?

Bäst-före-datum
Avfallet från kärnkraftverken är en huvudvärk. Hur vi än vänder och vrider oss är icke upparbetat bränsle taggat med ett hundratusenårigt bäst-före-datum, ett datum som ingen rimligen kan ha koll på när den tiden är inne. Tiden är definitivt ute för kärnkraften.

Länktips: Dokument Utifrån om elektronikskrot här.

SvD Artikel om Kävlinges kamp mot E.On här.

 

Får en lärare vara ohållbar?

Posted on by
Reply

Ingela Bursjöö blev doktor häromdagen på en avhandling med rubriken ”Utbildning för hållbar utveckling från en lärarhorisont”. Jag var där och gratulerade. Det behövs forskning på detta komplicerade område. Hållbar utveckling inkluderar ju i praktiken ”allt” och riskerar därmed att bli abstrakt, tunt, utslätat och falla mellan stolarna i olika sammanhang, inte minst i utbildningssammanhang. Ingelas forskning lyfter fram en del av dessa svårigheter.

Användbarhet
Hon har ägnat åtta år åt sin avhandling, genomfört intervjuer, enkäter och fältstudier. Inte blev det enklare av att hon dessutom valde att skriva avhandlingen på svenska och publicera sina ”papers” på engelska. Samtidigt är det en styrka. Vi behöver begrepp på vårt eget språk för kunna att lyfta in forskningens slutsatser i de svenska klassrummen.

Formalia…
Disputationen var som sådana brukar vara. En opponent ställer frågor och pekar på brister och motsägelser hen hittar i avhandlingen. En betygskommitté värderar avhandlingens resultat och akademiska nivå och en intresserad publik tar del av presentation, opponerande och frågor. Så måste det nog vara. Kvalitetssäkring. Den som ska kalla sig doktor måste ju ha på fötterna för att få bära sin titel. Samtidigt är det irriterande att så mycket tid läggs på detaljer. Att figur två kommer före figur ett. Att SAOB och SAOL har två skilda syften och därmed inte har samma dignitet som referens i språkliga frågor. Att någon indexering i bokstavsordning inte var konsekvent. Detaljerna hade kunnat avhandlas på en minut som de detaljer de var. Nu tog detaljer, metodfrågor och formalia nästan mer tidsmässigt utrymme än de innehållsliga frågorna.

Fyra förändringsvägar
Verkligt intressant blev det när kärnfrågan kom på bordet. Hur hanterar lärare uppdraget att utbilda för hållbar utveckling? Ingela Bursjöö hittade fyra förändringsvägar för lärare. Vägarna visar hur lärarna ser på sammanhang, drivkrafter, samarbete och elevförmågor och var lärarna lägger störst tyngd när de betonar sina motiv. Lärarna tenderar att luta sig mot ekologin, mot holismen, mot läroplanen eller mot en allmän uppgivenhet. (Bursjöö har delvis andra benämningar).

Kunskap, färdighet, regelverk eller känsla av maktlöshet
Kanske är det logiskt att när vi sätts under press och får mer att göra, utan att få någon upplevd avlastning, lutar vi oss mot någon trygg punkt i vår verklighetsuppfattning, där vi känner oss förankrade. I våra kunskaper, i våra färdigheter, i regelverket eller – om inget av detta fungerar – i vår känsla av maktlöshet. Det hade varit väldigt givande om diskussionen under disputationen hade fått handla om just dessa perspektiv. Hur hanterar vi en ökande komplexitet och en otillräcklighet i vår profession? En fråga som ju är giltig oavsett vilket yrke vi har.

Måste läraren ”walk the talk”?
Under disputationen nämnde Ingela Bursjöö en iakttagelse som väckte min nyfikenhet: ”Det blev en spänning mellan lärande, undervisningen, och hur lärarna levde sina liv.” Denna iakttagelse leder till den avgörande frågan om det bara går att undervisa i hållbar utveckling och man själv lever hållbart? Måste läraren leva sitt ämne?

Hur ser en hållbar lärare ut?
– Om det är så, hur kvalitetssäkrar vi i så fall lärarens förmåga och möjlighet att undervisa? Genom att ställa kontrollfrågor som ”Källsorterar du?” ”Använder du cykel och kollektivtrafik hellre än bil?” ”Har du koll på dina CO2-utsläpp?” eller genom att långsiktigt arbeta med värdefrågor i kollegiala sammanhang? I så fall, hur blir man en hållbar lärare? 

Är det OK att svära i klassrummet?
– Om det inte är så, är det då OK att en lärare i sin vardag i och utanför sin yrkesverksamma tid agerar på tvärs mot de föreställningar och värden hen förmedlar i undervisningssituationen? Var går i så fall gränsen? Hur ohållbart får en lärare bete sig och ändå undervisa i skolan? Är frågan jämförbar med språkhanteringen? Är det OK för läraren att svära i klassrummet? Eller finns det en gemensamt upplevd professionell nivå på hur språket ska användas? Går en sådan modell att överföra på hållbarhetsundervisningen?

Bredd utan att förlora djup samt hur kommer etiken in
Själv landade Ingela Bursjöö i två frågor som hon gärna går vidare med. Om vi ska arbeta mer ämnesövergripande i skolan, hur gör vi då för att få bredd i ämneskunskaperna utan att förlora den djupare kunskapen? Och bristen på etisk kompetens – lärare tycks sakna redskap att klara av de etiska frågeställningarna.

Samarbete svårare med den nya läroplanen
Som vanligt uppenbarar sig fler frågor än svar. Och tydligt visar avhandlingen att skolans problem finns på flera olika nivåer. En bidragande orsak till svårigheten att få samarbeten att utvecklas över ämnesgränserna är de läroplansförändringar som genomförts, där ett större fokus på ämneskunskaper har lett till mindre tid för ämnesövergripande arbete. Om helheten är viktigast får inte detaljerna bli avgörande.

Framtidsoperatören och systemperspektivet

Posted on by
Reply

Svenska Mässan i Göteborg ligger centralt i staden och det är något man aktivt använder när mässor och konferenser ska säljas in. Under de stora evenemangen höjs hotellrumspriserna rejält. Bokmässan är ett 30-årigt fenomen och under året genomförs flera fackmässor med uppenbart gott resultat. Nyligen var jag på Scanautomatic Processteknik. Inte för att jag kan branschen, utan just för att jag inte kan branschen.

Att scanna en bransch
På en dryg timme hinner man se mycket. Kända varumärken, vad företagen anstränger sig att sprida av budskap och profilering, vad besökarna tycks intresserade av och mycket mer. Ofta försöker jag titta på de montrar som inte är placerade i de optimala lägena. Där man kan hitta morgondagens teknik, kanske uppstartsföretag, eller verksamheter som inte ens är företag. Så var det även denna gång.

En ny app
Framtidsoperatören kallar de sig, några forskare från Luleå och Chalmers som på en direkt fråga primärt inte ser sig som företagare, utan just som forskare. Jag förstår vad de utvecklat och visar upp i sin monter, och inser hur snabbt utvecklingen rör sig. Forskarnas app fungerar som en generell docknings-, rapporterings- och kommunikationsenhet. Istället för att leta rätt på manualer, pärmar eller instruktioner, finns allt tillgängligt genom app:en. Tänkt för industrin, gruvor, processindustri m.m. men jag frågar om de tänkt på andra branscher – hemtjänsten, sjukvården etc, där tillgänglig information kan öka säkerheten och förkorta den tid det tar att kontrollera uppgifter. Forskarna tänker sig nog ändå att det är i industrin som denna lösning passar bäst.

Systemnivån
Frågan är hur synergier mellan olika samhällsområden bäst tas till vara. Om industrin ser nyttan med en produkt – vem ska säkerställa att möjliga och samhällsnyttiga synergieffekter tas till vara? Och vem ska bevaka systemperspektivet så att nya produkter och lösningar bidrar till att helhetslösningarna inte blir utvecklingsmässiga återvändsgränder?

Länktips: http://framop.blogspot.se/p/om-projektet-about.html

Förmågor utvecklas i två riktningar

Posted on by
Reply

Det är skillnaden, potentialen, som är avgörande. Vi vill ha 230 V till de flesta apparater. Vi vill att andra ska kunna något som vi själva inte kan. Konsumtionen bygger på skillnaden mellan att ha och inte ha. (Shakespeare hade väl förresten skrivit monologen just så idag: ”To have or not to have…”). Trycket på att äga är väldigt stort. Att äga förmågan att göra något utvecklas i två riktningar just nu beroende på sammanhang i staden respektive på landet.

Betydelsen av olikheter
Jag började skolan ett år för tidigt. Det skulle vara bra, ansåg mina föräldrar. Själv var jag för liten för att förstå innebörden eller ännu mindre inse konsekvenserna. Att vara ett år yngre gav inga fördelar. Vare sig det gällde fysisk eller mental utveckling hade jag snarare ett visst underläge jämfört med mina klasskamrater. Oavsett om det var kast med liten boll eller en analys av filosofiska teorier innebar min ålder ett visst underläge. Erfarenheterna har hjälpt mig att inse betydelsen av olikheter och vikten av att se framsteg i ett relativt perspektiv.

Skillnaden som affärsmöjlighet
Vi föds och växer upp med olika förutsättningar. Vi har olika lätt att ta till oss kunskaper och att utveckla förmågor. Olikheterna möjliggör också en dynamik. Det den ene tycker är enkelt blir för den andre något svårt. Skillnaden kan ibland bli en affärsmöjlighet. Den som kan snickra en möbel eller måla en tavla kan sälja sin produkt eller sin tid till någon som värderar den andres arbete.

Från allt till inget
Dagens samhälle kännetecknas av specialisering. Många kompetensområden är snävt avgränsade. Specialister kan efterfrågas på en global arbetsmarknad, förutsatt att de har språket, koderna och den sociala situation som gör detta möjligt. I andra änden ser vi personer sittande på våra trottoarer, utan språket, utan socialt sammanhang och utan en tillgänglig kompetens. Och däremellan springer de flesta av oss omkring och letar efter vår roll i livet.

Köp och släng
Stadens invånare har vant sig att kunna köpa specialisttjänster. Marknaden finns, utförare finns. Och många produkter är så pass billiga att de inte ens repareras. Förr lagades trasiga radio- och TV-apparater. Det byttes delar. Ännu så länge byts delarna ut i våra bilar, men det är svårt att ens själv byta en glödlampa idag på en vanlig bil. Möjligen är detta också bra.

Att köpa funktionalitet och att betala med tid
För om det är funktionen vi köper, och inte produkten, så överlåter vi ägandet till någon som har ansvaret för att produkten fungerar. Vi betalar bara för tjänsten som löser vårt behov. Det är inte bilägandet som är vårt primära behov, det är mobiliteten. Stadens invånare kommer troligen att bli mer tjänsteköpare i framtiden. Vi köper tjänster och funktionalitet av varandra. Ett bröllop. Ett planterat träd i trädgården. En ny klädsel på en gammal stol. En fungerande dator. Har vi inte råd gör vi tjänstepoolsystem, där vår tid blir en resurs för helheten. Gränsen mellan arbetsgivare och arbetstagare luckras upp. Vi kommer att behöva ha nya system för att på ett rättvist sätt dra gränsen mellan beskattat och obeskattat arbete.

Långt mellan husen ger mindre specialisering
I avfolkningsbygderna och där det är långt mellan husen blir lösningen troligen en annan. Vi kommer att få se mer av företag som kombinerar flera olika funktioner: odling, förädling, besöksnäring, guidning, studiecirklar för konstnärssjälar, retreat, finn-dig-själv och mycket mer. Och naturligtvis mer av tillfälliga samarbeten, så som vi såg i Västmanland, där lokalbefolkningen spontant formerade ett hemvärn och gav sig ut i skogen med sina maskiner. Man formerade ett mer nära samarbete för att man tillsammans kunde lösa fler uppgifter än var för sig. Mer av multikunnande och kunskapsöverföring, mindre specialisering.

Mellanform?
Spännande blir att se vilken riktning små orter tar. Där man inte är lika utsatta som i glesbygden, men heller inte har ett befolkningsunderlag för den specialisering vi ser i stora städer. Kommer en tredje modell att växa fram som en mellanform? Hur ser den ut?

Stad och land – Stockholm och Hästmannen

Posted on by
Reply

Det var under Almedalen 2010. Det var valrörelse, partiledarna ansträngde sig att ”nå ut” som det brukar heta. Världsekonomin skakade fortfarande i efterdyningarna från finansbubblan som sprack i USA. ”Sveriges beredskap är god” ekade som ett historiskt nästan ironiskt budskap från förr. Sittande regering fick förnyat förtroende. Men i Almedalen ett par månader före valet visste vi inte hur valet skulle gå. Maud Olofsson talade. Mona Sahlin talade. Båda vände sig till kvinnliga röstande, men med olika perspektiv.

Vi modell C
Jag minns att Maud Olofsson talade om entreprenörer, om kvinnliga företagare och om företagarens roll överhuvudtaget. Det blir naturligtvis så, om man är näringsminister och dagligen hanterar företagandets villkor. Även nominering och val av partiledare hänger samman med en slags företagsamhet och ett entreprenörskap hos den som ska leda ett parti. Maud Olofsson valde att lyfta fram sina hjältar. De småföretagare som bygger landet och som är basen för sysselsättning i landet och därmed den skatt vi kan använda för de gemensamma satsningarna.

Vi modell S
Jag minns att Mona Sahlin i sitt almedalstal också talade om kvinnorna i arbetslivet, men ur ett arbetstagarperspektiv. De förebilder och kvinnor Mona Sahlin nämnde är också med och bygger Sverige, men fyller en annan roll i samhället. Mona Sahlin valde inte att lyfta fram de företagare som skapar arbetstillfällen, utan snarare de personer, ofta kvinnor, som återfinns i privata och offentliga verksamheter. De som gör jobbet. Där och då blev kontrasten mellan Maud Olofssons och Mona Sahlins perspektiv väldigt tydlig.

Identifikation – vilka är ”vi”?
Båda har naturligtvis rätt. Utan initiativtagare och enrtreprenörer skapas inga företag, och utan många arbetande händer blir inget gjort. Jag minns att jag funderade över varför Maud Olofsson väljer att profilera sig och sitt parti mot den lilla minoritet som känner sig som entreprenörer och varför Mona Sahlin väljer att skapa ett tillfälligt ”vi” kring enbart arbetstagare. Identifikation är viktigt för ett partis valrörelser. Båda partiföreträdarna hade kunnat inkludera varandras målgrupper i sina beskrivningar, men det gjorde man inte. Och ingen av dem berörde urbaniseringens baksida.

Yta istället för ideologi
Taktiken hos partierna bäddar för en ökad distans mellan beslutsfattare och väljare. Både S och C hade kunnat adressera urbaniseringen som ett problem, men det gjorde man inte. I en valrörelse, har man lärt sig, gäller det att inte förknippas med problem. Därför driver inte ens MP klimatfrågan i valet, eftersom den uppfattas som ett problem. Inget parti vill förknippas med något negativt. Till slut hittade C i år en formulering som i alla fall på ytan vände urbaniseringsfrågan till något positivt, när man lanserade begreppet ”Närodlad politik”. Det lät bra utan att egentligen beskriva vare sig problem eller lösningar. Politiken reduceras till käcka och intetsägande slogans. Ungefär som alla dessa kommun-slogans. Yta istället för ideologi.

Stockholm bryr sig inte
Centerpartiet har traditionellt haft en stark ställning på landsbygden, i många av de kommuner som idag ser befolkningen minska, företag – inte minst jordbruk – lägga ner och ungdomar flytta. De med utbildning, högskoleambitioner och entreprenöriell läggning söker sig till de urbana miljöerna. För dessa har världen krympt. Man väljer att studera utomlands och ser möjligheter långt bortom sockengränsen. Denna segregation pågår för fullt och hanteras inte av något av de politiska partierna. Endast SD lyckas fånga upp konsekvenserna av denna icke-debatt genom att fånga upp en del av de besviknas röster. De som ser hur samhället backar, fastighetsvärden minskar och bussen slutar gå. Och som kan konstatera att ”Stockholm” inte bryr sig.

Flykten från landsbygden
När gammelmedia tvingas skära ner och exempelvis TV4 släcker ner sin lokalbevakning förvärras situationen. Kvar på den mediala scenen finns bara ett fåtal maktcentra och deras PR-byråer. Dramatiska CNN-bilder från flyende i Irak blir viktigare att sända än att siste man släckte ljuset i byns skola. Visst är världens alla konflikter viktiga att känna till, men bor man i Sverige idag känner man inte igen sig i hur avvägningen mellan viktigt och mindre viktigt ser ut. Relativt sett blir flykten från landsbygden, även om den inte sker i kulregn och utan mat för dagen, väl så allvarlig som flykten undan kriget. Här hemma handlar det om människor vi känner och vars erfarenheter och minnen vi delar.  Här på hemmaplan blir flykten aldrig en nyhet för den händer odramatiskt, icke-medialt och ändå i rasande takt. Och – det ska naturligtvis tillfogas – i Sverige handlar det om en omflyttning till något bättre. Ute världen flyr man i första hand från något.

”Hästmannen” som resurs
Vårt land är rikt på tillgångar, på människor med idéer och initiativförmåga. Men den gamla förvaltarstyrda indelningen i stat, län och kommuner räcker inte längre till för att hantera de frågor som blir allt viktigare. Tänk om ”Hästmannen”, (länk nedan) som levde nära sina hästar och försörjde sig på ett gammalt sätt, hade blivit en del av ett nytt kunskapsutbyte kring en kulturgärning- hur levde man förr – hur ser ett självförsörjande småskaligt samhälle ut – eller blivit en del av en genomtänkt och hänsynstagande turism? Nu tvingades han sluta med sina hästar, möjligen för att han rent tekniskt inte följde lagens tolkning – det vet jag inte. Men tänk om ”Hästmannens” sätt att leva istället hade blivit en resurs för bygden, för andra som ville lära sig om ett helt annat sätt att leva sitt liv? Tänk om inte förmyndarstatens perspektiv alltid hade gått före?

Dags att på allvar utveckla sambanden mellan stad och land
När städerna sätts i fokus i alla sammanhang och landsbygden förlorar dragkraft måste vi lyfta blicken och se sambanden mellan stad och land på ett nytt sätt. Hur staden faktiskt är beroende av landet för sin försörjning, för energi, livsmedel, kretslopp, rekreation, transporter, arbetskraft och samspel på olika nivåer. Och hur landsbygden kan återfå sin betydelse, när resurser, kunnande och förutsättningar tas till vara i det gemensammas intresse. Hela Sverige måste ingå i våra framtidsbilder.

Länktips: Hästmannen – Sista striden – TV-film här.

Företagen behöver tänka transparent

Posted on by
2

Just nu är det en fyraårsprognos som står i fokus. För företagen finns inte samma rytm mellan åtgärd och feedback som för politiker. I en uppkopplad och synkron verklighet reagerar börser och marknader omedelbart på oväntade händelser. I bästa fall är det kvartalsrapporterna som ger några månaders respit. Hur gör företag för att skaffa sig handlingsutrymme och förtroende?

Exempel: ABB och Next Level
Jag läser ABB:s strategidokument ”Next Level” (länk nedan) och slås av hur man använder språket. Texten vänder sig naturligtvis till ekonomer och investerare och syftar uppenbarligen till att måla upp en bild av ett globalt företag i medvind, som har förstått hur man tjänar pengar och skapar lönsamhet åt sina ägare. Man ”skiftar tyngdpunkt” och ”stärker konkurrenskraft” och vidtar åtgärder för att ”säkerställa en framgångsrik implementering”. Kanske måste de skriva så. Kodorden måste finnas där, läsarna vill känna trygghet och vill känna igen sig i verklighetsbeskrivningen.

Det vanligaste adjektivet
Jag tittar närmare på språket. Av 1901 ord i huvudtexten är 119 adjektiv eller adverb, dvs beskrivande eller förstärkande ord. Av dessa 119 är 69 stycken definitivt positivt laddade ord. Vanligast är ”stark” i olika böjningar (12 st), följt av ”hög” (8 st), ”lönsam” och ”snabb” (5 st) och ”attraktiv” (4 st). I gruppen mer neutrala ord återfinns ”strategiska” (4 st) och ”operativa” samt ”globala” (vardera 3 st). I sin kontext används alla värdeord för att förmedla något positivt. Kanske är det nödvändigt för att locka kapitalet, men det känns faktiskt på gränsen till överdrivet.

En omfattande brasklapp
Allra mest intressant är dock den omfattande brasklappen på slutet som med cirka 250 ord vänder på alltihop. I brasklappen frånskriver sig företaget varje skyldighet att motsvara de förväntningar som hela texten i övrigt handlar om. ”Det föreligger ett antal risker och osäkerheter”, skriver man, ”… som kan medföra att våra faktiska resultat avviker väsentligt…” och så kommer uppräkning av nästan allt som kan påverka en affärsverksamhet med allt från marknadens accept av företagets produkter till politiska förhållanden, regelverk och valutakurser.

Så här bra blir det – eller inte
Intrycket blir märkligt. Å ena sidan beskrivs på fem A4-sidor utförligt och med överväldigande positiva ordalag hur företaget nu ska nå ”Next level” och utvecklas ekonomiskt med tillväxttal på mellan 7% och 19 % för olika delar. Å andra sidan bygger hela bilden på att man inte tänker ta ansvar för de omständigheter som verksamheten är beroende av. Är det inte den insiktsfulla bedömningen externa finansiärer förväntar sig att företaget kan leverera? Är det inte en sanningsenlig bild av ett globalt företag i en globalt föränderlig värld investerarna vill se?

Vem litar på detta?
Min slutsats blir att detta är inte skrivet för potentiella aktieägare eller portföljförvaltare. Det är framför allt skrivet för att imponera på konkurrenter och dåligt pålästa journalister. Och den verkliga analysen stannar inom slutna rum. Eller – ännu värre – så kan man inte bättre. Hur företaget då ska hantera de samtidiga kriserna kan man undra.

Hallå – det finns ett antal frågor här….
Frågorna runt klimatet, energin, råvaruresurserna, utbildningsbehoven, de äldre marknadernas tilltagande snedfördelning ur åldersperspektiv, den finansiella osäkerheten på flera nivåer, ökande politiska spänningar, förmögenhetsfördelningen, social hållbar utveckling, behovet av ett cirkulärt tänkande kring råvaror och ekonomi, ägandestrukturer, fattigdomsbekämpning, vattenfrågan, kemikalier, flyktingar, säkerhet, svåra väderförhållanden, jordskred, översvämningar, torka, uteblivna skördar….. inget av detta preciseras i skriften. Man låter brasklappen fånga upp alla våra globala utmaningar i orden ”ett antal risker och osäkerheter”.

Transparent tänk
Vi kommer att behöva mer transparenta företag som agerar öppet. Inte bara kring räntesnurror och hur skattemedel flyttas runt i koncerner, utan lika mycket i hur man egentligen tänker säkra jobben och sin verksamhet mot bakgrund av de samtidiga hot all verksamhet har att hantera. Det gäller ABB:s personal lika väl som andra företag.

Länktips: ABB:s pressrelease om ”Next Level”:  här.