Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Visioner, prognoser och vad vi värderar

Posted on by
Reply

Vilket samhälle vill vi ha? Är det en så övergripande och väsentlig fråga med så svårtolkade svar att den inte ställs? Utfrågningar i TV fokuserar väldigt lätt på skattesatser, vinnare och förlorare eller symbolfrågor. Alltför sällan, kan det tyckas, kopplas detaljerna till visioner om vilken riktning samhället ska ta. Kostnad och värde är två olika saker.

Ingen peak car
Detta blev jag påmind om häromdagen, när jag hamnade på ett seminarium om ”peak-car” på Handelshögskolan i Göteborg. Under en välbesökt eftermiddag fick vi veta att bilinköpen planar ut i Europa och i USA. På en global nivå ökar efterfrågan med Kina som den viktigaste tillväxtmarknaden. Peak car blev på så sätt avhandlat på mindre än en minut.

Attityder spelar mindre roll än konjunktur och pris
Jonas Eliasson från KTH illustrerade att vi sedan 1800-talet har tiodubblat reslängden vart femtionde år. Användandet av häst, järnvägarnas utbyggnad och ett utbrett bilinnehav har lett fram till detta. Tillgänglighetskraven ökar. Ändrade attityder till bilåkning påverkar enligt Eliassons forskning bilresandet mindre än BNP-utveckling, dvs konjunktur, och pris på bränslet. Trender är svåra att få träffsäkerhet på, hävdar Eliasson.

Visionen viktigast
Trafikverkets representant landade i budskapet att samhällsplaneringen är det avgörande för vilken trafikvolym som uppstår. Mårten Levenstam från Volvo Personvagnar valde att lyfta frågan ytterligare ett snäpp: Visionen om vilket samhälle vi vill ha är viktigare än de prognoser vi kan arbeta mot. Levenstam beskrev med oväntad öppenhet hur företagen i hans konkurrensutsatta bransch resonerar. Ingen vill vara sämst i klassen och därför har exempelvis alla bilar idag i princip låga CO2-utsläpp. Vi har ett nytt jämviktsläge, menar Levenstam, och det som en konsekvens av att politiker ställt krav på lägre utsläpp per km.

Marknaden agerar logiskt i ett sammanhang
Det är en intressant bild. Att se företagens bidrag till samhällsutvecklingen som ett logiskt svar på de krav som ställs från konsumenter och politiker. De globalt verksamma företagen agerar och reagerar snarare än proagerar. Företagen optimerar sina lösningar inom de ramar som ställs upp av konsumenter och lagstiftare. Mot bakgrund av de privatiseringar som skett inom olika samhällssektorer i vårt land, ofta med motiv att effektivisera och att låta konkurrensen skapa kvalitet, blir det intressant att studera vilka krav som ställts av konsumenter och politiker när marknadens aktörer släppts fram.

Är vinst alltid ekonomisk?
Vad händer i banksystemet i kölvattnet på avregleringen? Vilka krav ställs på privata apotek och bilbesiktningar? Hur är det med skola, vård och omsorg… har privatiseringarna lett till kvalitetsökning eller till effektivisering som frigörs i ekonomiskt överskott? Varför måste vinst alltid räknas i ekonomiska termer? Vem ska egentligen avgöra vad som ska räknas som ökad kvalitet eller verksamhetsförbättring? Är femton minuters samtal med en vårdtagare en ökad kvalitet eller en ökad kostnad?

Sammanvägd nytta
När det talas om kvalitet och vinster i välfärden är ofta ekonomin utgångspunkten. Hur pengarna ska användas är grundfrågan. Viktigare vore att utgå från värderingar om vad som egentligen är viktigast i en verksamhet och att reducera ekonomin till det medel som möjliggör vår vision. Samhällsnyttan, företagsnyttan och nyttan för den enskilde måste vägas samman på ett klokt sätt i relation till vad vi värderar. Kostnad och värde är inte samma sak. Därom talas det för lite i valdebatten.

Så läggs grunden till de stora besluten

Posted on by
Reply

Varför tar inte miljöfrågorna större plats i valdebatten? Mikael Karlsson, tidigare mångårig ordförande för Naturskyddsföreningen skriver om detta i en artikel. (Länk se nedan). För egen del tror jag att det parti- och blocköverskridande grepp Mikael Karlsson efterlyser saknas just för att miljöfrågan till skillnad från flera andra frågor har olika stöd hos partiernas medlemmar och sympatisörer. Dessutom tas beslut i ett större sammanhang.

1988 – sälarna, strax efter Tjernobyl
1988 års riksdagsval gick till historien som ”säldödsvalet”. Under sommaren 1988 dog ett ovanligt stort antal sälar. Nyhetsvärdet och överraskningen att det fanns dolda hot mot vår och djurens livsmiljö bidrog till att föra upp miljöfrågorna på dagordningen. Två år tidigare hade vi haft Tjernobyl-katastrofen, då radioaktivitet spreds även över Sverige, renkött inte fick säljas och bär och svamp från de svenska skogarna förblev oplockade. 80-talets debatt om skogsdöd och försurning hade också en stor betydelse. Plötsligt kom en indikator på att något var fel, en indikator som ingen kunde vifta bort. Döda sälar syns.

2014 – extremväder strax efter Fukushima
2014 års riksdagsval äger rum ett par år efter Fukushima-katastrofen och i år är det sommarhettans torka och skogsbranden i Västmanland som ingen kan vifta bort, liksom de återkommande översvämningarna i olika delar av landet. Väder, javisst. Men vädret uppstår som en följd av det klimat vi har. Ändå är det inte ett klimatval vi upplever. Andra hot, t.ex. väpnade konflikter i olika delar av världen och mänskliga tragedier i deras kölvatten, tar plats i nyhetsflödet. Liksom de antidemokratiska krafter som vädrar morgonluft när intoleransen får näring av en allmän osäkerhet om vart samhället är på väg.

Center-exemplet
Mikael Karlsson efterlyser en blocköverskridande samsyn på problem och lösningar på de helt avgörande frågor vårt samhälle står inför. Genomslaget för miljöfrågor under de borgerliga åren 2006 – 2014 har varit relativt svagt. Man har inte varit ense om prioriteringarna. Vindkraftsutbyggnaden, som tagit fart är kanske det tydligaste undantaget. Men en samlad energipolitik krävde ett stort offer av Centerpartiet. Man släppte en symbolfråga och en av de profilfrågor, som format partiet sedan 70-talet, kärnkraftsmotståndet. Möjligen var det strategiskt rätt av partiet att göra så.

En miljon elproducenter
Kostnaden för att bygga och driva kärnkraftsanläggningar har skenat, vilket gör det svårt för även stora energikoncerner att räkna hem vinster på sina investeringar. Flera länder har tagit beslut om att stänga ner sin kärnkraft med industrilandet Tyskland som föregångare. En satsning på solel och vindkraft, och energibesparingar bidrar till ”die Energiewende” som trots vissa svårigheter tycks kunna visa vägen till ett samhälle där både fossilanvändning och kärnkraftsberoendet minskar. I Tyskland var det det borgerliga CDU med Angela Merkel i spetsen som drev igenom denna politik. Med en miljon fastigheter försedda med egen solelsproduktion fanns på gräsrotsnivå en förståelse för att energi inte måste levereras från stora energibolag som Vattenfall och E.On.

Prosumer-marknader
När Mikael Karlsson efterlyser något liknande, som jag tror är nödvändigt för Sverige på miljöområdet för att klara alla hot vi står inför, är det kanske just en satsning på fler ”prosumer”-liknande marknader (producenter och konsumenter i samma person) som skulle möjliggöra nya grepp. Tyska elkonsumenter har nu blivit elproducenter och tjänar på att själva producera en del av sin el. På motsvarande sätt kan det behövas konkreta win-win-koncept för lokala företag, föreningar och boende, som lägger grunden för de omställningar av samhället vi måste genomföra. Nya samarbeten, nya former.

Tre exempel utöver elbranschen
En sådan möjlighet illustreras av konceptet Lokal andelsmat. (Länktips se nedan). En annan möjlighet är att stimulera socialt entreprenörskap och nya sociala företag, där de offentliga systemen inte lyckas lösa problemen med arbetslöshet, nyföretagande och riskkapitalförsörjning. Med fler människor i arbete blir både samhället och de berörda individerna stärkta.  En tredje möjlighet är att näringslivet tar intryck av föregångarna i Angeredsutmaningen (Länktips se nedan) och kopplar sin verksamhet till andra processer än de uppenbara. En investering i framtiden, som alla tjänar på.

Agera i det lilla med sikte på den stora bilden
De banbrytande och långsiktiga beslut som Mikael Karlsson efterlyser på miljöområdet behöver ett sammanhang och ett slags ”förarbete” på andra områden i samhället. Ansvaret för att detta sker är inte uttalat. Därmed faller det på oss alla att göra vad vi kan och att inse vilken betydelse det kan ha att vi agerar även i liten skala.

Länktips: Mikael Karlssons inlägg i Miljöaktuellt: här.
Lokal Andelsmat – Facebooksida: här.
Angeredsutmaningen: www.angeredsutmaningen.se.

Avfallsfrågan behöver lösas på systemnivå

Posted on by
Reply

I Sverige är vi sedan lång tid bra på att återvinna glas, tidningar och papper. Men insikten att vi försöker lösa avfallsproblemet på fel sätt eller på fel nivå blir allt mer utbredd. Andelen återvunnet avfall håller nätt och jämnt samma nivå sett över tid, men eftersom avfallsmängderna totalt sett ökar, växer sopberget liksom halten främmande ämnen i haven.

Farligt avfall från hushållen är 10 % av allt hushållsavfall
I somras hade DN en artikel om återvinning baserad på en rapport från Naturvårdsverket. (Se länk nedan). Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, visar med sina siffror att på 10 år har volymerna av plast och glas ökat, medan tidningar och papper har minskat. Då ska man samtidigt komma ihåg att dessa fraktioner bara är en mindre del av de 4 miljoner ton avfall som hushållen genererar per år. Illavarslande är exempelvis de 400.000 ton farligt avfall som hushållen står för. Detta motsvarar cirka 10 gånger mer avfall än det som klassas som metallförpackningar eller dubbelt så mycket som allt glas som kastas. De burklock och konservburkar vi samlar in motsvarar således bara 1 % av hushållens avfall.

Mängden avfall ökar
Forskaren Tomas Ekvall på IVL konstaterar i artikeln att den stora utmaningen är att bryta trenden mot allt mer avfall. Återvinningen håller nätt och jämnt jämna steg med mängden avfall, vilket totalt sett leder till ökande avfallsmängder, trots att vi lyckas återvinna stora delar av vårt avfall. Utvecklingen går åt fel håll.

Designa rätt från början
Det finns naturligtvis intressenter i återvinningsbranschen som vill fortsätta att optimera det rådande systemet. Men för att åstadkomma ett trendbrott är det min åsikt att andra åtgärder kommer att bli avgörande. En drivkraft är att intressera industrin och näringslivet för cirkulära affärsmodeller, där produkter och material ses som resurser och råvaror. Att förlänga livslängden på produkter eller att direkt från designfasen inkludera flera olika slags användanden av en produkt i takt med att den åldras är några sådana exempel.

SCP och hushållning
Hållbar konsumtion och produktion, som i RIO +20 -mötet 2012 landade i SCP-dekaden, kan ses som en möjlighet att kombinera konsumenters och producenters gemensamma ansträngningar att skapa hållbara materialflöden och nya ekonomiska flöden. I den polariserade tillväxtdebatten ställs ofta traditionell tillväxt mot tanken att nolltillväxt leder till en ekonomisk tillbakagång i samhället. Istället ligger en viktig del av lösningen, är min uppfattning, i att betydligt bättre än idag ta tillvara de resurser som redan finns. I en värld där vi talar om peak-oil, peak-car och peak-everything kommer ett sådant synsätt att bli nödvändigt. Vi måste bli bättre på att hushålla och ekonomisera kring de resurser som finns.

Haven
Det osynliga tillflödet av mikro- och nanoplaster till haven är ett underskattat problem, som forskare på senare år har börjat uppmärksamma. Fiskar och fåglar tror sig äta sig mätta, när de i själva verket sväljer plastpartiklar. Plasten finns naturligtvis även i synlig form. Mycket av plastskräpet flyter i land längs Bohuskusten. Man talar om 6000 ton per år bara här.

Återvändsgränd?
Kanske är det så att hela återvinningskonceptet är en återvändsgränd, som några hävdar. Att återvinning av förpackningar, tidningar och papper lurar oss att tro att vi löser ett problem, när vi i själva verket bara till viss del bromsar avfallsökningen. Frågan är vem som ska driva förändringen i riktning mot ett samhälle utan avfall.

Länktips: Artikel i DN 17 juli 2014:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/atervinning-i-toppklass-anda-vaxer-sopberget

Rapport om social hållbar utveckling

Posted on by
3

Rådet för integration och samhällsgemenskap, med landshövding Lars Bäckström som ordförande, lämnade sin rapport till kommunstyrelsen i Göteborg före midsommar. Rådet har varit opolitiskt sammansatt och bland ledamöterna finns företrädare för olika samhällssektorer. En sammanfattning och några kommentarer följer här.

Rapporten pekar inledningsvis på några brister
Redan i inledningen slår man fast att det saknas en tydlig målbild för arbetet med en ”stad för alla”. Man pekar på hur den kommunala organisationen isolerar integrationsfrågan till särskild politik och profession (stuprören). Avsaknaden av en aktiv bostads- och boendepolitik som kan motverka boendesegregation lyfts fram liksom att tillväxtbegreppet alltför lite och alltför sällan sätts in i ett fördelningssammanhang.

En dellösning: Kraften i skärningspunkterna
Man identifierar även i inledningen en viktig lösning: ”Ta tillvara den kraft som uppstår i skärningspunkterna mellan politik och näringsliv, civilsamhälle, kultur och folkrörelser i mångfaldens Göteborg.” Tyvärr utvecklas denna goda tanke inte i rapporten. Istället blir citatet en illustration av det som sällan uttrycks tillräckligt tydligt: Samhället är mer än den kommunala organisationen, mer än närings- och föreningsliv, mer än varje del av helheten.

Att ta tillvara skärningspunkterna
Även om många av samhällets nyckelfunktioner organiseras och finansieras via den kommunala skatten kan kommunen som organisation aldrig äga skärningspunkterna. I bästa fall kan kommunen möjliggöra att samhällets olika sektorer möts och får chans att utveckla den kraft som rapporten talar om. Det finns en outtalad diskrepans mellan vad kommunen beslutar och vad man kan åstadkomma.

Utvecklad demokratiska processer
Tidigt i rapporten slås fast att ”rådet eftersträvar en stadsutveckling som bygger på dialog, nätverk och politisk legitimitet, samarbeten mellan folkvalda och tjänstemän inom offentlig sektor. Vi vill se utvecklade demokratiska processer som i dialog anpassar kommunala verksamheter efter invånarnas behov.” Det låter bra. Men den vision man inledningsvis beskriver till form och innehåll ser det politiska fältet som ägare av visionen, en vision som ”invånarna ska tolka, förstå och bli inkluderade i”.

Paketering i en förvaltande tradition
Företag och föreningar ska få möjlighet att ställa sig bakom visionen. Spridning av visionen ska ske på olika språk och i sociala media. Ledarrollen och subjekt/objekt-perspektivet är tydliga. Beskrivningen av visionen uppehåller sig i övrigt till stor del vid de traditionella lösningarna: program, mål, styrgrupp och råd. Merkostnader ska hanteras av en ny fond. Hela förändringsarbetet paketeras i en förvaltartradition. Man hade kunnat bjuda in till ett annat ägande av visionsprocessen.

Malmökommissionen
Under rubriken Ledning och ledarskap plockar rapporten upp Malmökommissionen och förslaget med kunskapsallianser som fått som stor uppmärksamhet. Kunskapsallianser innebär jämlika samarbeten mellan medborgare, förvaltning, föreningsliv, näringsliv och forskning. Malmökommissionen föreslår att stadsplanerare bildar kunskapsallianser med företrädare för kultur, föreningsliv och forskare i syfte att skapa både faktisk delaktighet och en känsla av delaktighet. Göteborgsrapporten för tyvärr inte resonemanget längre än så och konkretiserar inte hur delaktighet relateras till rådande beslutsprocesser eller formella ansvarsfrågor. På så sätt blir idén hängande i luften.

Fristående förvaltning som söker legitimitet?
I ett annat avsnitt under Ledning och ledarskap återger rapporten tankar från Harward-professor Mark Moore. I korthet handlar det om att förvaltningen, allmänheten och politiker har olika roller, där de offentliga organisationerna behöver söka legitimitet både hos politiker och hos allmänhet. Avsnittet känns verklighetsfrämmande i en svensk tradition, eftersom de politiska nämnderna i praktiken styr förvaltningarnas arbete. Moores tankar hade behövt en egen analys för att kunna ta form i den svenska kommunala traditionen.

Ledning, ledarskap och en otillräcklig slutsats
Lite tydligare blir rapporten i sitt resonemang kring skillnaden mellan ledning och ledarskap. Ledning handlar om styrning, ansvar och att kunna utkrävas ansvar, hävdar  rapporten, och särskiljer det från ledarskapet, som mer handlar om personers egenskaper och former för att leda på olika nivåer. Rapporten föreslår att ett förvaltande ledarskap ersätts av en samhällsbyggande ledning och ledarskap, ett nytänkande som tar hänsyn till helheten och inkluderar människorna i helheten. Man vill se ett ledarskap för en socialt sammanhållen stad, ett ledarskap som arbetar förebyggande, som mobiliserar och engagerar för en gemensam vision. Det är möjligen ett steg i rätt riktning, men betydligt mer innovativt hade varit om rapporten fullföljt tankarna kring Malmökommissionens kunskapsallianser. Nu är man kvar i den kommunala formen som ram. Att ”inkludera människor” är ganska långt från att ”etablera jämlika samarbeten”.

Budget, investeringar och risken med att se för snävt på samhället
I avsnittet om bostäder och civilsamhälle pekar man på AB Framtiden som en viktig motor för att bryta bostadssegregationen. En slags ”Marshall-plan” efterfrågas och en investeringsfond föreslås för att möjliggöra satsningar i stadsdelar och verksamheter som behöver extra resurser. Här hade man kunnat fånga upp andra tankegångar. Man hade kunnat beskriva vikten av en lokal utveckling baserad på lokal ekonomi och lokala resurser. Man hade kunnat se bortom fastighetsförvaltarperspektivet och sett AB Framtiden som en av flera resurser för en lokal mobilisering. Man hade kunnat nämna de verksamheter och projekt som på senare tid skapat förutsättningar för förändring. Man hade kunnat tänka outside the box. (Se länkar nedan).

Leading by stepping back
I avsnittet om arbete och försörjning föreslår rapporten mer av samverkan mellan alla samhällsaktörer. Specialutbildade näringslivssamordnare ska finnas på arbetsförmedling och på Business Region Göteborg. Näringslivet ska hålla samordnarna uppdaterade om tillgängliga arbetstillfällen. Nyanlända ska tas om hand på ett mer genomtänkt och välkomnande sätt. Jag kan inte låta bli att undra om rapportförfattarna inser vilken extra arbetsvolym all denna samverkan innebär. I dessa tider av slimmade organisationer, krav på rapportering och hög arbetsbelastning – inte minst på arbetsförmedlingen – känns det orättvist att lägga till nya arbetsuppgifter utan att samtidigt peka på behovet av omprioriteringar och resursfördelning. Återigen tror jag att en viktigare lösning hade varit att utgå från existerande lokala nätverk och föreningar, där kontaktytor och förtroende är etablerade. Leading by stepping back, som några forskare från Skåne så riktigt nämnde på lokalekonomidagen i Gårdsten den 25 april. (Se länk nedan).

Angeredsutmaningen
I avsnittet om barn och unga betonar rapporten vikten av att barn och unga får en god start i livet. Fler vuxna i förskolan och i skolan, ett jobb per familj, praktikplatser, mer fritidsaktiviteter, yrkesutbildningar, samordning mellan studievägledare och utbildningsorgan är några av förslagen. Oberoende av rapporten har ett initiativ tagit form i Angered, där Angeredsutmaningen nu involverar ett stort antal företag i samverkan med Angeredsgymnasiet. Näringslivet behöver inte reduceras till sponsorer av kläder och material till idrottsrörelsen, som rapporten exemplifierar företagens CSR-arbete med. Företagen vill och kan ta ett betydligt större samhällsansvar. (Se mer i länk nedan).

Forskning
I det sjätte rapportavsnittet, som handlar om forskning, kunskap och långsiktighet, återkommer man till Malmökommissionen och till tillgänglig forskning, som pekar på både möjligheter och risker med städernas utveckling. Förslaget i rapporten handlar om att etablera en kunskapsplattform i samverkan med Göteborgs Universitet m.fl. verksamheter för praktiknära forskning och utveckling. Man ser migration, integration, inter-kultur och social utveckling som de naturliga kunskapsfälten. Föga förvånande förutsätts besluten när det gäller att bygga det hållbara Göteborg behöva bygga på fakta och forskning. Och man missar att knyta ihop denna tanke med inledningens fina tal om mångfacetterade skärningspunkter.

Hur viktigt var det att alla var överens?
Känslan jag får efter genomläsning av rapporten är blandad. Hur mycket av texten är kompromissad för att alla skulle stå bakom den? Var det nödvändigt att alla i rådet var ense? Hur kom det sig att tre ledamöter lämnade Rådet under arbetet? Vilka förslag fick vi nu inte ta del av? Vilka tankar sållades bort för att de inte passade in?

Det man inte nämnde
Samtidigt finns det flera bra avsnitt i rapporten. Stuprören som måste bort, samverkan som måste öka, hänvisningar till den mer genomarbetade Malmökommissionen, några viktiga forskarreferenser, betoningen av barn och unga…  Och ändå. Samhällsutvecklingen styrs bara delvis av politiska beslut. Mitt intryck är att rapportförfattarna inte lyckas frigöra sig från det förvaltarperspektiv som präglar offentlig verksamhet. Förnyelse och förändring innebär att ompröva tidigare sanningar och att på allvar bygga nya strukturer. Nödvändiga strukturer som involverar gräsrötter, företag, civilsamhälle, föreningsliv och tillfälliga nätverk diskuteras inte på ett konkret plan i rapporten. I så fall hade man nämnt initiativ som: Staden vi vill ha och Omställningsrörelsen, sociala företag som Vägen Ut! eller förstudien Stadslandet Göteborg. (Länkar se nedan).

Länktips:
Rapporten från Rådet för integration och samhällsgemenskap: http://bit.ly/1lfIbnJ
Malmökommissionen hemsida och rapport: http://www.malmokommissionen.se/
Stadslandet Göteborg, förstudie: http://bit.ly/S8LupF
Lokalekonomidag i Gårdsten 25 april 2014: http://bit.ly/1mG5zzP
Angeredsutmaningen hemsida: http://www.angeredsutmaningen.se/
Staden vi vill ha: info http://christerowe.se/2013/10/nr264-grasrotsinitiativ-staden-vi-vill-ha/
Omställningsrörelsen hemsida Göteborg:  http://omstallninggoteborg.se/oms/
Vägen Ut! hemsida: http://vagenut.coop/

Forskning: Att leda i förändring

Posted on by
Reply

Industriföretag som vill vara effektiva måste förstå skillnaden mellan utförande och utveckling. Kommunikation och ledning måste anpassas till rätt situation. Återkoppling och länkar mellan grupper behöver översyn. Motsättningar, konflikter och störningar leder till utveckling när de synliggörs, men om de förblir i det fördolda störs verksamheten.

Vi är bra på att tänka själva
Ovanstående är i sammandrag några av slutsatserna i en ny doktorsavhandling av Annika Engström vid Linköpings Universitet. Länk se nedan. Det kan tyckas vara uppenbart att skilja på utförande och utveckling, men riktigt så enkelt är det inte. I den svenska kulturen finns ett stort mått av ifrågasättande. Vi är vana att tänka själva, ifrågasätta påståenden och att vara kritiska. Det är en styrka i vårt samhälle och i vårt näringsliv att var och en har förmåga att se självständigt på problem, lösningar och alternativa genomföranden. Men var sak har sin tid.

Förändringstakt
Det finns ett stort värde i att effektivt göra som man alltid gjort. Kvalitetssäkring brukar det kallas. Eller serieproduktion. Allt från mjölk och bilar till arkitektritningar och mjukvaror kan standardiseras och bli effektivt producerade. Samtidigt finns ett krav på ständiga förbättringar och numera – glädjande nog – en allt större insikt om att vi behöver producera varor och tjänster på ett allt mer hållbart sätt, där resurser, energianvändning och påverkan på människor, natur och framtiden kommer allt mer i fokus. Förändringar, dels för att möta konkurrens, dels för att motsvara marknadens och konsumenternas förändrade attityder, blir nödvändiga. Konflikten finns då mellan att göra som man brukar och att göra något annat. När ska företaget göra det ena eller andra? Hur ska förändringsfrågorna hanteras?

Låt kritiken bli en tillgång
Utveckling sker när motsättningar, konflikter och störningar synliggörs i organisationen, skriver Engström. Motsatsen, att låta motsättningar, konflikter och störningar förbli fördolda, stör utförandet och är negativt, hävdar hon. Som så ofta handlar det om en ledningskompetens. När ledningen ser till att rätt frågor och rätt diskussion kommer upp på rätt möte och i rätt sammanhang finns det en chans att låta de kritiska rösterna bli en tillgång i utvecklingsarbetet.

Går det att generalisera?
Tanken att överföra forskningsresultaten till andra sektorer i samhället är lockande. Är det så att även organisationer, idéburna verksamheter och våra förvaltningar och myndigheter behöver systematisera sig på liknande sätt? Så att utförandefrågor har sin tid och utvecklingsfrågor har sin? Finns det en medvetenhet i organisationer på ledningsnivå att utförande- och utvecklingsfrågor behöver hanteras medvetet och separat? Stämmer för övrigt slutsatserna? Eller finns det annan forskning som pekar i någon annan riktning?

Olika organisationer
Avhandlingen är på 200 sidor och det ska erkännas att jag ännu inte har läst den i sin helhet. Som en ingång till att bättre förstå hur verksamheter bäst organiseras tycks avhandlingen ändå kunna tjäna. Särskilt intressant skulle det vara att studera vilka skillnader som kan finnas mellan kooperativt ledda verksamheter, traditionella familjeföretag och större bolag. Vilken roll spelar organisationsformen för den tydlighet som varje organisation behöver?

Att sitta still i båten eller inte
Att det är svårt att både bejaka invändningar och att begränsa dem kan var och en skriva under på, som har arbetat i ledande ställning. Olika åsikter är viktiga för dynamiken och trivseln. Samtidigt måste varje verksamhet få bedrivas på ett effektivt sätt. Inte minst för att stärka kundförtroendet och bilden utåt. Därutöver finns en ekonomisk realitet i form av avskrivningar och pay-back-tider som styr hur snabba kast som fungerar. Omoderna maskiner kan kanske inte bytas ut i en snabb takt. Att sitta still i båten kan vara klokt. Eller inte. Fråga Nokia.

Länktips:http://diva-portal.org/smash/record.jsf;jsessionid=5254e92762af61f9e679ec116454?pid=diva2:716849

Det sunda förnuftet får ta plats

Posted on by
Reply

Plötsligt faller några pusselbitar på plats. Det är lika roligt varje gång. Möjligen är det de egna förväntningarna som bekräftas, eller att få ta del av en variant av samma tankegångar man själv haft. Igenkännandet och bejakandet är hursomhelst stimulerande.

Systemvillkoren
Produktutveckling är centralt för en hållbar utveckling. Alla nya produkter industrin tar fram måste på något sätt kunna anses ingå i det hållbara helhetskonceptet. Inte ta onödigt stora resurser i anspråk, inte innebära onödig energianvändning i någon fas, inte innebära någon spridning av farliga ämnen utan i stället bidra till en rättvisare och socialt utjämnad värld. Inget nytt i detta. Det Naturliga Stegets fyra systemvillkor har varit kända under en tjugoårsperiod, ett stort antal företag ser över sina livscykelanalyser för att säkerställa produkters begränsade påverkan på vår miljö, man använder miljömärkningar för att kommunicera goda prestanda osv.

Framgångsrecept
Häromdagen var det en Chalmers-doktorand, Gunilla Clancy, som presenterade sin avhandling i sedvanlig formell inramning av opponent och examinatorer. I sammanfattning hävdar hon att möjligheten för företag att utveckla mer hållbara produkter ökar om man lyckas identifiera och förstå när och hur olika bedömningsverktyg ska användas. Förmågan till samverkan, anpassning och en kontinuerlig lärande- och utvecklingsprocess är centrala för framgång, liksom att fånga upp viktiga kunskaper tidigt i utvecklingsarbetet. Företagets kultur och ledningssystem har betydelse, t.ex. genom att produktutvecklare ges chans att använda sin kompetens till att tänka om i sitt arbete. Framför allt är det handlingskompetens som behövs för att nå framgång, menar Gunilla.

How to fix it
Opponenten, Thomas Rydberg från IVL, sammanfattade avhandlingen i nio punkter. Nio punkter för bättre och fler hållbara produkter. Själv insåg jag att de nio punkterna kan ses som generella riktlinjer för den som vill utveckla något i en hållbar riktning, oavsett om det gäller produkter, tjänster eller ett bättre liv. En nio-punkters how-to-fix-it-all-lista. En känsla av självklarhet infann sig. Naturligtvis. Så är det.

Nio punkter
1. Handlingskompetens. 2. Befintliga verktyg. 3. Alternativa modeller. 4. Gemensamt visualiserat mål. 5. Värdesätt ledarskapet – uppskatta ansvarstagande. 6. Insikter om olikheter och olikheternas samverkan. 7. Olika vägar är möjliga. 8. Våga vänta. 9. Se på andra för att lära mer om dig själv.

Sunt förnuft
Invändningen kan naturligtvis vara att dessa generella regler inte är något nytt, det handlar ju bara om lite sunt förnuft. Och till det skulle jag vilja säga – precis! Det är det enkla, det logiska och självklara som måste hamna i fokus. Att en stor del av vår livsstil bryter mot grundläggande principer i naturen är just för att det sunda förnuftet inte har fått tillräcklig plats.

Tack
Gunilla visar med sin avhandling att det finns vägar framåt, där vi lyckas återskapa en syntes mellan det möjliga, det önskade och det riktiga. När vi kan, vill och förverkligar utveckling utan att skada andra, miljön eller framtiden har vi lyckats. Det är det Gunilla visar ett exempel på.

Tips:
Titel på avhandlingen: ”Assessing sustainability and guiding development towards more sustainable products” (Chalmers, 2014, ISSN 0346-718X)

Climate-KIC borde lyssna till Föräldravrålet

Posted on by
Reply

Chalmers är den första svenska partnern i Europas största public-private-partnership som heter Climate-KIC och som vänder sig till företag, akademin och den offentliga sektorn i syfte att genom innovationer och nya affärsmöjligheter åstadkomma minskande koldioxidutsläpp. Flera hundra partners ingår, varav ett tjugotal universitet, bl.a. Köpenhamns Universitet och nu även Chalmers.

Förväntan
Den 12 juni manifesterade Chalmers detta genom ett heltäckande symposium, där Climate-KIC presenterades för en intresserad publik. Ansatsen var lovande: industrin, SME-företag, akademin och det offentliga i ett gemensamt innovationsinriktat arbete för att lösa klimatfrågan – det låter helt rätt både till form och innehåll. Förväntan spreds i lokalen.

Stor bredd
Skickligt och snabbt lotsade programvärdarna oss igenom ett 25-tal presentationer som spände över organisation, bärande koncept, flaggskepp, projekt och olika aspekter på de resultat som förväntas komma ut ur partnerskapet. Givetvis beskrevs de traditionella stegen i innovationsprocessen från forskning till kommersialisering. Ändå var det något som gnagde.

Att beröra
Kanske saknades en helhetsbild, eller en tydlig koppling mellan klimatfrågans allvar och det engagemang frågan kräver av oss alla. Klimatfrågan är speciell, men den digniteten eller den personligt upplevda ödesdimensionen saknades tyvärr. Det var professionellt, det var vetenskapligt och många kloka tankar. Kanske är det orättvist, men känslan var att vi lika gärna kunde ha tagit del av ett samarbete kring nya material för tandproteser eller en designprocess för en ny serie 25-kvadrats Attestugor… Applåderna var artiga där de kunde ha varit varma.

Sakfrågor
Innovationsprocessen upptog en hel del tid. Nya tekniklösningar behöver stöd i alla faser. Nya företag och nya koncept behöver tas fram. Visst är det så. Men klimatfrågans största bekymmer är inte – som jag ser det – att tekniken saknas. Det som saknas är en trovärdig och uppfattad berättelse om hur samhällets alla sektorer snabbt, rättvist och synkroniserat blir bättre så att vi kommer ur fossilfällan. Det är bråttom. Och det är vårt ansvar eftersom vår generation har ställt till det.

Bio-ekonomi kan betyda två saker
Det passerade ett antal goda projekt i presentationerna. HSB Living Lab och Göteborg Energis GoBiGas för att nämna två. Man nämnde betydelsen av att verka för en bio-economy. En biobaserad ekonomi. Och jag drog mig till minnes ett seminarium häromåret med GAME Network, där jag lärde mig att bio-ekonomi kan betyda två saker beroende på vem man talar med. Några menar den del av den nuvarande ekonomin som skulle kunna baseras på biologisk råvara. För andra är biobaserad ekonomi det reella alternativet till den fossilbaserade ekonomin, dvs det som kan ersätta det nuvarande systemet. Det är olyckligt att föredragande inte redovisar sina grundläggande begrepp när de har så olika innebörd.

Affärer, sammanhang, marknadsförståelse…
Innovationer kan även behövas på kommersialiseringsnivån. Dvs den tekniska lösningen är i stort sett klar, medan affärsupplägg, finansiering, distribution, ägande etc kan behöva anpassas till olika exportmarknader. Denna dag nämndes ingenting av detta.

Sociala medier och att fånga upp engagemang
Något av det unika med Sverige och Norden är också den mognad som finns hos många nyttjare. Vi förstår behovet av källsortering, att bete oss klokt, släcka belysning osv. Mjuka parametrar som kanske allra bäst fångas upp av civilsamhällets aktörer, folkbildningen och folkrörelserna. Och vilken roll tänker man att Föräldravrålet eller Klimatnyheter ska ha? (Två av de Facebook-grupper jag följer). Climate-KIC skulle må bra av att lyssna till Föräldravrålet och det engagemang som finns hos gräsrötterna!

Projekt och process
Vad som heller inte belystes tillräckligt under Climate-KIC-dagen var skillnaden mellan projekt och process. Där projektet har definierade mål har processen en grundläggande tillit till att de medverkande kommer att utveckla de mervärden som alla har nytta av. Kanske är det detta som blir avgörande i slutändan, att vi lyckas kombinera genomförande av bra projekt med genomförande av bra utvecklingsprocesser.

Marknadsmekanismerna kommer inte att räcka till
Tidsaspekten på klimatfrågan tvingar fram drastiska beslut. I decennier har det varit uppenbart att fossilbränsleanvändningen kommer att generera flera problem. Det ena är resursfrågan – Peak Oil, Peak Everything. Det andra är klimatförändringar och därmed sammankopplade skador på ekosystemen.  Eftersom det blir mer och mer bråttom att åtgärda misstagen kommer en traditionell marknadsekonomisk lösning inte fungera. Att stimulera nya innovationer så att de av egen kraft klarar att utmana dagens stora aktörer på energisidan kommer att ta tid, tid som vi inte har. Ett hopp finns hos en medveten allmänhet som skapar förutsättningar för helt nya lösningar.

Sätt en deadline för nya fossilbilar
I en motion till Naturskyddsföreningens årsmöte nu i juni finns t.ex. förslaget att förbjuda försäljning av nya fossilbränsledrivna fordon från ett visst datum. Den typen av förslag, med en rimlig avvägning av olika intressen, skulle ge branschen, konsumenter och andra tid att utveckla marknaden för den nya generation eldrivna fordon som redan har börjat säljas: Tesla S som det vassaste elbilsexemplet, norska Think som det folkligaste och elcyklar som det klimatsmartaste.

Kopplade processer
Man skulle önska att det fanns en opinions-process kopplad till Climate-KIC, så att  tekniken och värderingen av tekniken kunde diskuteras i ett större sammanhang. Konsumenters, snarare medborgares, opinionbildares och politikers ståndpunkter behöver speglas i den tekniska utvecklingen och vice versa. Samtidigt som ekonomerna måste bli bättre på att se möjligheter istället för att reflexmässigt relatera allt till en närmast helig BNP-utveckling. Kommer vi nå dit? Hoppas det.

Länktips: Information och program för 12 juni Climate-KIC-symposium här .

Ledarskap: Vi gör helt andra saker än vi tror

Posted on by
Reply

KTH-forskaren Simon Elvnäs intresserar sig för ledarskapet. Inte så mycket för hur vi leder verksamheter och om vi når de mål vi satt upp. Utan mer för hur omedvetna vi faktiskt är om vad vi ägnar tiden åt när vi tror att vi kommunicerar, ger feedback osv. Hans forskning visar att vi generellt sett är omedvetna om hur vi använder tiden och att vi gör helt andra saker än vi tror. Om vi inte ens begriper oss själva, hur ska vi då kunna begripa vår roll i helheten? Hållbarhet börjar med individen.

Entreprenör, chef, ledare
En googlesökning på ”ledarskap” ger 1,4 miljoner träffar. Massvis med managementlitteratur, kurser och tid ägnas åt ledarskapet. Skillnaden mellan entreprenörens, chefens och ledarens förhållningssätt till medarbetarna har det skrivits mycket om. Där entreprenören är visionär och engagerande, tenderar chefspersoner att luta sig mot mätbara fakta och bedömningar, medan ledaren ofta utgår från det sociala samspelet i arbetsgruppen och individens potential. Troligen behövs alla tre perspektiven för att ledarskapet ska fungera bra.

Det viktiga gör vi väldigt lite av, det oviktiga desto mer
Simon Elvnäs sammanfattar i sitt fördrag redan inledningsvis (länk till SVT, se nedan) en viktig slutsats ur sin forskning. Det vi tycker är viktigt gör vi väldigt lite av. Och det som inte är så viktigt gör vi mycket av. Märkligt, detta. Att vi så totalt felbedömer hur vi använder tiden och till vad. Risken är uppenbar att det är samma felprioriteringar vi ägnar oss åt även utanför arbetet: hemma, med familj och barn, på fritiden…

Socialt kitt
Vi beter oss helt enkelt ostrukturerat och inkonsekvent. En stor del av den tid vi avsatt åt att genomföra möten av olika slag tenderar att användas till ovidkommande saker, enligt Elvnäs. Invändningen mot detta skulle kunna vara att vi tar tillfället i akt att använda mötestid till att bygga goda relationer, att dela med oss av vardagsreflexioner och tyckanden för att långsiktigt bygga sammanhållning och samsyn. Att prata fotboll kan skapa samhörighet, att dryfta läggtider för barnen eller en bok man läst… det är en del av det nödvändiga sociala kitt som måste finnas för att – när det bränner till – veta att man kan lita på kollegor och att de ställer upp när det brinner i knutarna.

Historisk förklaring
Kanske tenderar vi i Sverige att alltför mycket ägna oss åt konsensustänket. Vi har ofta en tendens att lägga mer tid på att vara överens än personer från andra länder. Min gissning är att detta i sin tur hänger samman med hur vårt land växte fram. Har man bara några få grannar måste man lita på att de ställer upp. Samsynen och samhörigheten blev livsavgörande i det glest befolkade, svårodlade landet i norr. Den som behövde hjälp hade ett begränsat urval att vända sig till. Man hjälptes åt och maktens instrument, kulturella och religiösa traditioner förstärkte gruppens sammanhållning.

Varningsklocka
Vår omedvetenhet om vad vi verkligen gör i vår yrkesroll är dock en viktig varningsklocka. Hur kommer det sig att vi tror att vi gör annat än det vi verkligen gör? Är det för att våra tankar sysselsätter sig med annat än det vi faktiskt säger och gör? Att vi letar efter sätt att formulera saker, som tar tid att hitta rätt uttryck för? Det vore intressant att få reda på mer om denna märkligt skeva självbild, som kanske har större betydelse än vi anar.

Länktips: SVT 26 min film med Simon Elvnäs här .

There is no profit on a dead planet…

Posted on by
Reply

Tillväxt är ett komplicerat begrepp. Det har under lång tid används i politiska och ekonomiska sammanhang för att beskriva ett önskat normaltillstånd. Med ständig tillväxt på några procent garanteras samhällets positiva utveckling, med ständig tillväxt genereras det kapital som kan användas för att bekosta välfärdens (ökande) kostnader, möjliggöra investeringar osv. Vi har tom en statlig myndighet som heter Tillväxtverket, liksom för att stadfästa hur fundamental tillväxten är. Tillväxt har blivit något av ekonomins axiom, som inte får ifrågasättas.

Avigsidor och feltänk
Samtidigt är det fler och fler som vill diskutera tillväxtens roll i det hållbara samhället. Några skjuter in sig på det orimliga i att i all oändlighet kunna utvinna jordens begränsade resurser av fossil energi, ändliga råvaror som metaller och ekonomins oförmåga att värdera produktionens avigsidor och dess konsekvens: avfall. Man menar att vi måste sluta tänka linjärt och börja se ekonomin som ett kretslopp. I naturen finns inget avfall. Andra pekar på den orimliga förmögenhetsfördelning som dagens system förstärker.  Några kritiker lyfter fram behovet av andra sätt att mäta, inspirerade av Bhutans lyckoindex, Gross National Happiness Index.

BNP är som en hastighetsmätare – den säger ingenting om riktningen
Att BNP, bruttonationalprodukt, blir ett missvisande tal på hur ”bra det går” är fler och fler ense om. BNP säger ingenting om hur vi förvaltar de resurser som samhället vilar på, naturresurser, dricksvatten, odlingsmark mark, nyttiga skogsmarker, biologisk mångfald, ett levande hav, social utveckling etc. Tvärtom visar de många larmrapporterna om klimat- och miljöproblem på svagheten med det rådande systemet. BNP säger ingenting om hur sårbara vi är som samhälle eller hur bra människor, djur och natur mår. BNP indikerar hur ekonomin totalt sett utvecklas men inte konsekvenserna eller riktningen.

Happy Planet Index
Insikterna börjar sippra in till världens ledare och till företagsledare med ansvarskänsla. Något slags kvalitetsindex på hur samhället utvecklas behövs som komplement till BNP. En brittisk tankesmedja har sedan flera år utvecklat och använt Happy Planet Index (HPI) för att väga samman tre parametrar: förväntad livslängd, upplevt välbefinnande och förmåga att leva inom miljöns ramverk. I jämförelse med Bhutans 33 indikatorer och 9 huvudkategorier känns HPI relativt förenklat som modell. Men att försöka mäta framgång på ett annat sätt än BNP måste ändå anses som en framgång i sig.

En värdeskapande ekonomi
Göteborgs-Postens Gert Gelotte kommenterar i en krönika i dagens GP att ”Miljöpartiet vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.” Ett ”stollebeslut” kallar han det. Märkligt nog ägnar Gelotte en stor del av sin krönika åt att beskriva just de alternativa och värdefulla komponenter i ekonomisk utveckling som tillväxtkritikerna brukar lyfta fram: möjligheterna med att kapitalisera på kunskapsinnehållet, på att öka värdet av det vi producerar, möjligheterna att återanvända och återvinna i en cirkulär ekonomi….

Kommentar: Nya ägarstrukturer och livslängd
De parametrar som verkligen kan göra skillnad i en cirkulärt uppbyggd ekonomi är ägandet och livslängden. När producenten fortsatt äger sin produkt uppstår viktiga incitament att förlänga livslängden på en producerad vara, vilket minskar trycket på uttag ur jordskorpan etc. Det nämns inte i GP-artikeln.

Först skapa problem, sedan – eventuellt – åtgärda dem…
Men ändå. Trots insikten om att BNP-tillväxten inte mäter att maten är hälsosam eller om bina kan samla pollen och nektar utan att dö av bekämpningsmedel landar Gelotte i en konventionell slutsats: Först lite traditionell tillväxt, sedan kan vi upprätthålla ”sådana (kvalitets-) värden”. Först skapa problem, sedan – i bästa fall – åtgärda dem. Just detta synsätt, att frambesvärja BNP-tillväxt till varje pris är ju det som orsakat många av dagens stora kriser! Även om ekosystemen skövlas och samhället utvecklas i fel riktning får tillväxten inte ifrågasättas.

Att synliggöra de verkliga kostnaderna
Naturligtvis behöver vi även i den hållbara ekonomin generera överskott, skatteintäkter och en växande kaka som går att fördela på ett rättvist sätt. Skillnaden är att i en hållbar ekonomi synliggörs de verkliga kostnaderna, så att dagens suboptimering upphör eller i alla fall kraftigt begränsas.
There is no profit on a dead planet, som någon sa. Kanske var det en stolle?

Länktips:
GNH-Index, 6 min med Per Gahrton i Sveriges Radio: Om Bhutan, BNP och en västvärld som inte fattat någonting…. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5831522
HPI: http://www.happyplanetindex.org/about/
Ledarkrönika av Gert Gelotte i GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2388676-gert-gelotte-utan-tillvaxt-ingen-valfard

Framtidstro borde vara politikens bästa gren

Posted on by
Reply

I kulturdelen av GP den 25 maj 2014 skriver Kenan Malik om att den politiska skiljelinjen inte längre går mellan vänstern och högern. Han beskriver den frustration många känner när politiken inte tycks ha någon lösning på dagens problem. Och på den andra sidan ser han människor som deltar i eller anpassar sig till verklighetens nya spelregler. Hans bild är ganska dyster, men han ser en lösning i upprättandet av nya samhällsmekanismer som förenar liberala grundvärderingar med progressiva ekonomiska argument och en tro på samhället och kollektivet. Någon slags medveten kombination av egennytta och allmännytta, skulle hans lösning kunna beskrivas som.

Två bitar saknas
Kontrasterna är säkerligen större i resten av Europa. Arbetslösheten är omfattande. Och särskilt allvarlig när unga människor drabbas.  Men jag saknar två komponenter i Maliks analys, som jag menar har haft en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen: tillgången på billig energi och ekonomins transformering.

I början var det enkelt
Samhället behöver ha en utvecklingsriktning för att locka engagemang. Inte minst för våra barn vill vi att samhället blir ”bättre”. Politikens uppgift har bl.a. varit att visa upp bilden av detta bättre samhälle och även att visa hur de gemensamma resurserna, skatterna, ska användas på ett klokt sätt för att skapa detta bättre samhälle. I Fattigsverige var det enkelt. Fattigdomen skulle bort. Sociala reformer skulle garantera en grundläggande välfärd.

Energi som hävstång för materiellt välstånd
Under 1900-talet gynnades välfärdsbygget av tillgången på energi. Effektivare maskiner och industrier kunde generera produktivitet och möjliggöra produktion av hus, vägar och prylar på ett sätt som genererade snabba vinster, inte bara ekonomiska. Olja och el gav oss förutsättningar att mångdubbla vinsterna per arbetad timme. I Sverige och västvärlden klättrade samhällena snabbt materiellt. Inkomster kunde beskattas och utrymmet för välfärd ökade. Men sen blev det svårare.

Pengar som mål
Effektiviseringen drevs så långt att människan inte längre var lika behövd. På område efter område minskade behovet av en arbetsinsats för att åstadkomma vinster. Mot slutet av 1970-talet gick den finansiella ekonomin förbi den reala i storlek. Pengar var inte längre medlet, de blev målet. Den diffusa marknaden, bestående av våra egna pensionsfonder (!) och spekulanter av olika slag tjänade pengar på att de förstod att navigera i ett nytt landskap. Konsumtionsutrymmet ökade genom nya fastighetsvärden.

Vi har effektiviserat bort oss själva
När människans arbete inte längre utgjorde kärnan i ekonomin uppstod en ny social hierarki: de som förstod hur de skulle agera för att vara en del av den nya verkligheten och de som upplevde att de inte längre hade en plats. ”Frånsprungna”, säger en del, ”i utanförskap” säger andra, ”åsidosatta” använder Malik som begrepp. Politiskt har grunden lagts för ett flerbottnat missnöje. Dels med vart samhället tagit vägen, dels med bristen på framtidstro och inkluderande visioner.

Vi måste bygga en ny framtidstro som inkluderar
Till råga på allt har skolan försvårat för stora grupper att rusta sig för en ny tid. Klarar man inte skolan har man svårt att konkurrera om de jobb som finns eller se möjligheter i att skapa sin egen sysselsättning. Klyftan mellan att ha och inte ha en möjlig yrkesväg och en försörjning vidgas. Den effektiviserade kakan ska dessutom delas av fler och de som känner sig chanslösa i racet skyller lätt på andra. Försvagade grupper skyller på ännu svagare. Med förklaringar och förenklingar till den uppkomna situationen utnyttjar vissa partier bristen på framtidstro och man kanaliserar därmed det missnöje som finns.

”Snart blir det bättre”
Under decennier lyckades (S) att upprätthålla kritiken mot det system man själva förvaltade. Första-maj-tågen skallade av ilska mot orättvisor och maktkoncentration, samtidigt som kommuner, landsting och regering styrdes av ”de egna”. Förklaringen låg i framtidstron. Snart skulle det bli bättre.

Ännu inte framme vid en gemensam sjukdomsbild
Systemskiftet i Sverige efter 2006 har inte fått lika drastiska konsekvenser som utvecklingen i andra europeiska länder. Arbetslösheten är oroande hög i flera länder. Den sociala sammanhållningen sätts på prov. Men för att sätta in rätt medicin måste vi ha en korrekt sjukdomsbild. Där tycks vi inte vara ännu.