Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Föregångare för byggande, boende och ekonomi

Posted on by
Reply

Riksbyggen presenterar läget i sitt projekt Positive Footprint Housing och pilotprojektet Brf VIVA på Johanneberg Science Park inför en fullsatt lokal. För oss som följt projekten är det intressant att se hur idéerna utvecklas från frågeställningar, via antaganden och påståenden till säljargument. Ledande på sitt område. Föregångare. Modigt och viktigt.

Verktyg för social hållbarhet
För en tid sedan presenterade Riksbyggen sitt verktyg för Ekosystemtjänster, en metod för att mäta, värdera och åtgärda byggnaders påverkan på närmiljön. Nu har man stommen till ett motsvarande verktyg för social hållbar utveckling. Det nya är inte checklistan eller ens åtgärderna. Det nya är att de vill systematisera och synliggöra de avgörande delfrågor, som påverkar hur ett bostadsprojekt blir socialt hållbart både ur ett blixtbelysnings-perspektiv och ur ett processperspektiv. Var är man just nu och vart är man på väg?

Arkitekt: Malmström & Edström Arkitekter AB, Illustratör: Tenjin AB

Många kringfunktioner
700 personer har ställt sig i en intressentkö för att få bo i BRF VIVA. Och man planerar även för lägenheter med tydligt mindre storlek i syfte att attrahera unga personer utan familj. Kringutrymmena fascinerar. Livsrummet, orangeriet, bollburen, växthuset, postrummet, bilpool, cykelhub, särskilda rum för återanvändning, verktygspool, leveranser visar att man tänker funktionalitet och sammanhang hellre än individuella lösningar.

Nya former
I en bisats fladdrar begreppet hyreskooperativ förbi, som en idé som kanske kan ta form i nästa projekt – ett mellanting mellan bostadsrätt och hyresrätt. Bra, tänker jag. Vi kommer att behöva olika slags boenden, olika slags sammanhang för att lösa behoven på ett respektfullt och ändå effektivt sätt. Kanske är det bra att vi inte fortsatt att bygga miljonprogramsområden. Kanske är det tur att vi nu får chansen att bygga framtidens boende.

Hundra år
Någon i publiken ställer en fråga om utbildning av boende, av styrelsepersoner etc. och frågan fångas upp på ett klokt sätt. Att medvetandegöra och aktualisera för de boende, de kringboende och andra är en aspekt man insett att den inte får tappas bort. Här visar Riksbyggen hur man tar ansvar bortom byggandet och in i förvaltandet. Husen ska stå i hundra år, säger man. Då gäller det att upprätthålla och utveckla värdet av boendet, så att alla berörda förstår både helheten och detaljerna.

Visar vägen
På ett annat plan visar Riksbyggen vägen in i den avvägning mellan företagsnytta, kundnytta och samhällsnytta som den nya ekonomin måste bygga på. Inte för att man hittat rätt ännu, utan för att man går i den riktningen. Kanske är det kooperationens nya roll att visa vägen in en ny balansekonomi. Det kändes så efter mötet.

Spänningar, förändringar och spiraler

Posted on by
Reply

Häromdagen hade jag ett cafésamtal med en vän, som jag inte träffar så ofta. Men samtalet dröjer sig kvar. Min vän talade om kaos och ordning, om de märkliga samband och avstånd som finns mellan solsystemets planeter, om DNA.spiralen som i sig manifesterar två samverkande principer – cirkeln och det gyllene snittet. Motsatser och polaritet som både står för ett slags status quo och ett möjligt växelspel.

Status quo som broms för förändring
Det som har med hållbarhet att göra är hur det statiska och det dynamiska ska balanseras för att å ena sidan skapa en begriplig utgångspunkt för förändring, å andra sidan ett möjligt handlingsutrymme. Just behovet av stabilitet, förutsägbarhet och kontinuitet finns som en bakgrundsfaktor för många företag. Kalkylerna, avskrivningarna, boksluten och ekonomin  hänger ihop med förutsägbarheten. Samtidigt leder detta till inlåsningar. Det blir svårt att i förtid byta ut teknik som man investerat stora pengar i. Förändring kan i det sammanhanget bli både dyrt och svårt. Framgången kan bli sin egen fiende.

Naturen visar vägen
Naturen har egentligen ett facit. Naturen står mitt i kaoset och ordnas utifrån den rangordning naturen själv står för. Växter och djur slåss om ljus, föda och utrymme, men det mest intressanta är att att hela naturen återskapar sig själv utan att generera något som kan liknas vid sopor. Hela naturen visar egentligen vägen för mänskligheten. Det är naturens självorganisering som vi måste försöka kopiera så långt det går.

Ljus och mörker
En polaritet som kan fungera som förebild i olika sammanhang är ljus och mörker. Det var poeten Goëte som i ett vetenskapligt sammanhang presenterade tanken att färgerna uppstår just i brytningen mellan ljus och mörker och att det är i ögat som färgupplevelsen uppstår. (Googla gärna Goëtes färglära för mer information).

Tidsspiralen
Gränslandet mellan olika företeelser är det område vi bättre måste utforska och utnyttja för att förändringen ska bli möjlig. Precis som nuet och framtiden ständigt möter varandra i en tidsspiral, kan vi i varje ögonblick välja hur vi använder detta möte.

Dags för cirkulär pant?

Posted on by
Reply

Vad är soporna värda? Ska vi skapa den cirkulära ekonomi alla talar om, måste det finnas ett värde i alla produkter, även i dem vi idag slentrianmässigt kallar sopor. Ska vi återanvända, återtillverka och återvinna produkter och material måste det finnas en ekonomi i hanteringen och ett restvärde att bokföra. Någon måste vilja betala för den produkt eller tjänst som kopplas till återproduktionen.

Företagsekonomi och nationalekonomi räcker inte
En lösning är naturligtvis att straffbeskatta och belägga med avgifter. Om vi på det sättet skapar en ”konstgjord” marknad, där kvittblivning av ett problem blir drivkraften, riskerar vi att genuina värden går förlorade. Företag kan köpa sig fria och paketera sina fraktioner på ett sätt som suboptimerar på företagets behov. Kretsloppet och naturen riskerar att hanteras som sekundära intressen. Och det är ju precis det som 1900-talets ekonomiska utveckling har inneburit. Genom att företagsekonomin har prioriterats och nationalekonomerna enbart har sett till summan av alla ekonomier, har det samhällsekonomiskt förkastliga aldrig blivit synliggjort: påverkan på ekosystemet, utsläpp, resursanvändning, social orättvisa….

Sammanvägnings-ekonomi – en ny teoribildning
Den cirkulära ekonomin måste stödjas av en teoribildning kring balansen mellan företagsnytta, ekonomisk samhällsnytta och hållbar samhällsnytta. Den senare inkluderar de faktorer som på lång sikt antingen genererar positiv nytta, ett närande, eller belastning, ett tärande, på systemen. Risken blir annars att vi tror att en viss återanvändning eller återproduktion blir samhällsnyttig enbart genom att den utförs. Vi behöver naturligtvis veta om det stämmer, under vilka förutsättningar det gäller och hur olika nyttoaspekter egentligen ska vägas mot varandra.

Cirkulär pant
I den lilla skalan sker det saker redan nu. Axfood har ensidigt bestämt sig för att införa ett pantsystem på saftflaskor, som tidigare inte returnerades. (Länktips se nedan). På det sättet visar Axfood att flaskan har ett värde och att den inte är att betrakta som en oanvändbar restprodukt. På sikt måste i princip alla produkter förses med något slags restvärde, en cirkulär pant.

On-line-värdering
Nyckeln till den cirkulära ekonomin ligger i att varje produkt har ett värde, även den till synes ”värdelösa” produkten. Vi behöver tjänster som den som t.ex. finns på Teknikens Världs hemsida (Se länktips) och som svarar på frågan ”Vad är din bil värd?” , men för alla produkter. Vad är din gamla mobiltelefon värd? Vad är din vinterrock värd? Vad är dina köksstolar värda? Osv. Värdet hänger naturligtvis samman med möjligheten att uppgradera, återanvända, återtillverka, förnya och paketera använda varor på ett nytt sätt. Det blir viktigt att det finns en affärsidé och en affärsmodell och inte minst en acceptans hos kunder och brukare, som gör att det finns en ekonomi i ett fortsatt användande av produkten. Innan den mals ner till fragment eller eldas upp för att generera värme och el.

Länktips: Artikel om Axfoods nya pantsystem här här .
Teknikens världs on-line-värdering här .

Bekvämlighet i vardagen – aningen obekvämt för forskarna

Posted on by
1

Jag hamnar på en slutkonferens i Interregprojektet Sus Lab NWE på Johanneberg Science Park. Tyskar, holländare, britter och svenskar berättar om sitt EU-projekt. Jag förstår att det är ett bra tillfälle att bli uppdaterad på hur långt forskningen kommit, även utomlands. Det svenska projektet HSB Living Lab ingår som ett konkret exempel på testarena.

Outside eller inside the box
Projektansvariga berättar om grundidéerna, arkitekten fördjupar bilden av det svenska exemplet. Kollegorna från utlandet visar att liknande testarenor har byggts i deras städer. Idén handlar om fysiska förutsättningar och jämförbara metoder för att både kvalitativt och kvantitativt mäta och förstå hur olika system i hus kan göras mer hållbara, framför allt genom att tekniska data kombineras med subjektiva intryck från boende. Komforten, den upplevda innemiljön, beskrivs som viktig, kanske t.o.m. viktigare än de uppmätta inomhustemperaturerna. ”Outside the box” är ett uttryck som ständigt återkommer. Utanför lådan. Aningen ironiskt när HSB:s husprojekt för 24 hushåll består av just boxar, som fogats ihop på ett sinnrikt sätt för att möjliggöra återbyggnad på annan plats.

Gränsland
Forskarna anstränger sig att göra sina presentationer begripliga. Fyra testarenor har byggts eller kommer att uppföras, där det under ett antal år blir möjligt att prova olika slags tekniska lösningar. Sensorer, loggböcker, appar och interaktiva hjälpmedel ska ge forskarna möjlighet att jämföra objektiva mätdata med subjektiv upplevelse. Är det varmt inne? Är det skönt? Behöver det vädras? Projektet landar i gränslandet mellan teknikens möjligheter och individens oförutsägbarhet. Energianvändningen måste reduceras, samtidigt som boendet upplevs som bättre. (Se längst ner för en illustration av hur jag uppfattade projektets metodologi).

Framtiden måste bli och upplevas som bättre än dagens lösningar
Det skaver lite, det är aningen obekvämt för forskarna att lämna ”the comfort zone” och att ta hänsyn till de boendes ibland irrationella beteende. Samtidigt är det just de boendes upplevda bekvämlighet man vill studera. Hur skapar man ett bekvämt liv i ett hus som dessutom är energismart, klimatklokt och på alla sätt kan ingå i en hållbar framtid? Ingen säger det, men det naturligtvis så att framtidens boende måste vara bättre än dagens. Så som vi väljer att bo och leva måste uppfattas av de boende själva som ett lyft, en förbättring.

HSB Living Lab (Foto: Tengbomgruppen)

Plats för livet?
Jag blir aningen tveksam när arkitekten visar ritningarna och animerade bilder på HSB:s byggnad, som ska vara klar för inflyttning redan under 2016. 13 kvm för varje boende, låt vara med högre takhöjd än normalt för att möjliggöra sovloft. Som ett hotell eller ett studentrum, men inget för ett permanent boende, känner jag. Även om jag kanske inte är målgruppen. Gemensamma kök, sinnrik förvaring, känsla av kollektivhus. Man måste trivas eller lära sig trivas med sina grannar. Ingen kommer att ha plats för särskilt många egna möbler. Livet förväntas äga rum på webben, på stan eller någon annanstans. Högljudda barn som vill leka kommer att störa de studenter som vill plugga. Kritiker skulle kunna hävda att livet reduceras till en inomhus busskur.

Möjligheter
Samtidigt – för rätt personer, som vill leva i ett modernt delande, där det viktiga inte är ägandet utan social samvaro och möjlighet att dra sig undan – varför inte? Kanske är det tom perfekt som ålderdomshem? En litet rum att vara för sig själv, gemensamma ytor att mötas på, ett gemensamt kök att prova varandras idéer…. Kanske är det just det sociala som är lösningen på det växande problemet med utanförskap, ensamhet och brister i hemtjänsten. Kanske är det så här vi ska bygga för att skapa boende mot livets slut?

Minimalisternas drömboende
Men så beskrivs det inte. Tvärtom är HSB:s tänkta 24-lägenhetshus i tre våningsplan inriktat på en ungdomlig målgrupp boende utan stora flyttlass. Man får känslan att det är minimalisterna som ska ta över. De som äger ett minimum av prylar, har all musik och alla böcker digitalt, som skalat ner prylar och föremål till ett absolut minimum. Som hellre sparar till en utlandsresa (och hur hållbar blir den !?) eller ett halvår som volontär i Peru än att köpa en massa saker, möbler och utrustning.

Penta Helix
Mot slutet får forskarna en intressant fråga. Hur ser nästa projekt ut? Hur går tankarna nu? Det visar sig att man förstår att det tvärsektoriella måste fortsätta. Lösningen på hållbarhetens alla frågor ligger i en allsidig belysning och en allsidig delaktighet, där inte bara forskare och företag ställer frågor och kommer med svar, utan där de direkt berörda görs delaktiga på ett ansvarstagande sätt. Någon nämner delande-ekonomi, någon annan talar om cirkulär ekonomi. Insikterna börjar slå rot, att det är helheten som vi måste hitta sätt att både beskriva, förändra och verifiera i återkommande processer. Ganska hoppfullt. Det är aldrig lätt för forskare att lämna sin bekvämlighetszon, sitt ämne och sitt forskningsområde. Men de tycks förstå att det är helt nödvändigt.

Nästa projekt tar kanske ytterligare kliv i den riktningen. Hoppas det.

Länktips: Läs mer om HSB Living Lab här: http://bit.ly/1JIRqg4

Så här uppfattade jag projektets metod

Innan det blir för sent

Posted on by
Reply

Jag tåg tåget till Oslo och hem igen. En dubbel fyratimmars resa genom det svensk-norska gränslandet. Så nära skogen och så sakta att det nästan gick att räkna myrorna, eller i alla fall myrstackarna.

Urbaniseringen och globaliseringen förändrar snabbt Sverige.

Vi måste bli bättre på att ta till vara det föregående generationer skänkt oss innan det blir för sent.

Några intryck här:
http://christerowe.se/lankar-och-hugskott-m-m/dals-ed-4-juni-2015/ .

Ungdomsarbetslöshet och bottom up

Posted on by
Reply

Av alla unga i Sverige mellan 20 och 25 år är det 17 procent som varken studerar eller arbetar. En majoritet av dessa är inte heller registrerade på Arbetsförmedlingen. Siffran är ett genomsnitt för landet. I utsatta områden kan det handla om 40 procent som befinner sig i ett slags samhälleligt vakuum. Några reser säkert, några jobbar svart, en del är troligen sjuka. Men det är långt från att vara ett normalt eller acceptabelt antal.

Landet delas upp
Jag plockar upp statistiken ur ett referat från tankesmedjan Global Utmanings seminarium den 18 maj. (Länk se nedan). När forskarna tittar närmare på kommunala skillnader i val av gymnasiestudier dyker andra varningssignaler upp. Andelen studerande som väljer yrkesförberedande linjer i gymnasiet varierar kraftigt från kommun till kommun. Se bild här intill. I Danderyd är det 6 procent av de studerande som väljer yrkesförberedande linjer. I Sorsele är siffran 78 procent. Dessa siffror illustrerar hur olika framtidsperspektiven och jobbmöjligheterna ser ut i landet.

Omtänk
Regeringen har tillsatt ”Delegationen för unga till arbete”, som ska ta tag i dessa frågor och framför allt hjälpa kommunerna att hitta verktyg och använda dem. Hoppfullt nog talar delegationens ordförande om vikten av att involvera de unga själva i processen. Top-down-perspektivet måste kompletteras med bottom-up. Här finns kanske den svenska samhällsmodellens stora utmaning – att överge övertron på den generella sociala ingenjörskonsten och ersätta den med ett mer verklighetsnära och individrelaterat arbetssätt. Det kan vara effektivt och rättvist att införa generella regler, men om människor inte uppfattar att åtgärderna gäller dem händer ändå ingenting.

Konkret nytta
I flera år har olika seminarier och föredrag lyft behovet av mötesplatser, av samarbete och av hängrännor till alla stuprör. Men dessa goda föresatser blir inte verklighet förrän de går in i det konkreta och handlar om verkliga problem och behov.
Det är när Angeredsgymnasiets elever möter företagen inom ramen för Angeredsutmaningen som nyttan uppstår för alla inblandade. Det är när stängslet sätts upp för Kamelcentret som människor kan börja tro på en utveckling.
Det är när idéer omsätts i praktik som världen förändras.

Möten
Staten är inte operativ på vardagsnivå och därför kan inte staten, regeringen eller de statliga organen lastas för att ”inget händer”. Det varje regering måste fundera på är hur man bäst skapar förutsättningar för lokal och regional utveckling. Det är nära människorna, i planerade och spontana möten som något kan hända.

Länktips: Referat från Global Utmanings seminarium här .
www.angeredsutmaningen.se
www.angeredskamelcenter.se

Systemskifte nödvändigt – Om slam och kretslopp

Posted on by
3

Livsmedelsverket rapporterar högre kadmiumhalt i svenskproducerad pasta än i pasta från utlandet. Lantmännenägda Kungsörnen pekas ut i sammanhanget. (Länk se nedan). Ännu ett i raden av miljöhot som vi behöver förhålla oss till? Tungmetallen kadmium i maten anses vara riskfylld eftersom den ackumuleras i njurarna, kan ge njurskador och en ökad risk för cancer. Kadmium i svenskt mjöl kan hamna där på flera olika sätt, t.ex. luftföroreningar, konstgödsel och genom att avloppsslam sprids på åkrarna. Det senare är mycket kontroversiellt.

Systemet hade varit bra om inputen varit fri från skadliga ämnen
Reningsverken och flera olika branschorganisationer har sedan några år ett certifieringssystem som heter Revaq, som går ut på att kvalitetsbestämma avloppsslam, så att det minst skadliga slammet kan återföras till kretsloppet. Ambitionen är lovvärd. Det finns en problematik kring en långsiktig brist på fosfor som gör att vi måste hitta sätt att återföra fosfor till jordbruket. Bekymret är att stora mängder nyttigt fosfor återfinns i det kontaminerade slammet från reningsverken. Om restfraktionen från reningsverken, slammet, hade varit fritt från främmande och skadliga ämnen hade allt varit frid och fröjd. Nu tvingas reningsverken att hantera ett nödvändigt fosfor samtidigt med ett oönskat och skadligt slaminnehåll.

Härma naturen
Några länder har gått före i slamfrågan. Man inser att det är ohållbart att sprida tungmetaller och farliga ämnen på de marker som ska producera livsmedel. Holland och Schweiz har infört restriktioner på det här området. Ett problem med dagens linjära systemtänkande blir kostnaden och ansvaret för lagring eller förbränning av slammet. Sedan slutet på 1900-talet och fram tills nu har vi betraktat naturen som en gigantisk soptipp. Det håller inte. Insikten om att vi måste härma naturens kretslopp även i all mänsklig verksamhet börjar sprida sig. Vi måste fasa ut cancerogena ämnen ur kretsloppet. Mikro- och nanostora plastbitar i haven är en näst intill osynlig fara. Vi kontaminerar vår egen livsmiljö och saboterar ekosystemen. Pollinerande insekter står inför massutrotning. Bekymren är många.

Viktig princip
Det blir alltmer uppenbart att vi måste hantera alla icke naturligt förekommande produkter och ämnen med en mycket större uppmärksamhet och ansvar. Ingenting försvinner. Att som nu tillföra stora mängder kemikalier, tungmetaller och hormoner utan att tänka på effekterna för de små och de större kretsloppen är oansvarigt. Vi kommer bokstavligen att få äta upp det.

Länktips: Naturskyddsföreningen om slamfrågan här.
Nätverket Ren Åker Ren Mat debattartikel i GP: här.
SVT-inslag om Livsmedelsverkets rapport: här.

Rättvisa handlar om möjligheter för var och en

Posted on by
Reply

Ska vi ge upp idén om det jämställda och och jämlika samhället? Är tanken på alla människors lika värde kontraproduktiv? Så lät det i en dokumentär om ”De superrika” som SVT sände 24 maj 2015. (Se länk nedan). En forskare, Yuval Harari, hävdade att risken finns att våra västerländska grundfundament, där alla människors lika rättigheter är centrala, leder till att vi blir besvikna och frustrerade när vi inser att världen är mer ojämlik än någonsin. En affärsman som uttalar sig i filmen, Nick Hanauer, menar att de ojämlika samhällena antingen föder en revolution eller blir en polisstat. De superrika borde i ren självbevarelsedrift arbeta för ett mer jämlikt samhälle.

Protester
Ekonomisk hållbarhet har haft ett litet fokus när miljö och senare sociala faktorer har tagit allt större plats i diskussionen. Men allt hänger ihop. Vi får inget hållbart samhälle om vi inte genererar och fördelar välståndsutvecklingen på ett rimligt, långsiktigt och transparent sätt. Dokumentären i SVT lyfte fram Ockupy Wall Street rörelsen som ett exempel på hur missnöjet och frustrationen kan övergå i aktioner. Även upplopp och plundring har förekommit, ofta utlösta av att ”myndigheterna” begått något fel. Samhället uppfattas som icke inkluderande när orättvisorna ökar.

Affärsmöjlighet eller cynism?
I programmet medverkade en entreprenör som sett en affärsmöjlighet som han kallar ”People per hour”. Människor som ”avropas” som resurser vid behov. För att göra kortare insatser, medverka i jippon eller personalintensiva punktinsatser. Med noll anställningstrygghet och utan framförhållning kallas personal in för att hjälpa till på byggen, vid vakanser osv. SMS-tekniken skapar både möjligheter och stress för den enskilde.
Det finns naturligtvis hela skalan av individer som nappar på ”People per hour”. Det finns utrymme för entreprenörer som vill utveckla en egen kompetens och kanske bygga ett eget företag på denna, men det finns också människor som inte kan eller vill något annat än att ha ett jobb. För vissa grupper, som står som det brukar heta, långt från arbetsmarknaden, kan en cynisk arbetsgivare utnyttja människor på ett orättfärdigt sätt.

Nya modeller
Samtidigt måste vi inse att arbetsmarknaden förändras. Industrisamhället och de stora personalkrävande arbetsplatserna avvecklas. Något annat ska komma i stället, och vi vet ännu inte riktigt vad. Det vi kan vara säkra på är att kompetens på olika plan kommer att behövas. Ska svenska företag lyckas måste de ha tillgång till rätt kompetenser. Det livslånga lärandet kommer att behövas. Troligen måste vi utveckla helt nya modeller för hur arbete, utbildning, fortbildning och erfarenhetsöverföring ska integreras. De gamla uppdelningen i tillsvidareanställning, egenföretagande, arbetslöshet eller studier måste utvecklas och kunna kugga i varandra på ett mycket mer flexibelt sätt.

Piketty
Thomas Piketty var också med i dokumentären om de superrika. Han betonade att ojämlikhet inte gynnar välfärden. Han såg det också som ett problem att vi inte vet var gränsen går för hur ojämlikt samhället kan bli. För egen del ser jag tilltron till samhället som den bärande komponenten. Om vi uppfattar samhället som något positivt, där vars och ens förmåga matchas mot vars ens behov på ett rättvist sätt skapar vi ett inkluderande samhälle, som tål påfrestningar. Om stat och kommun retirerar för långt finns en stor risk att människor tappar tilltron till hela systemet. Tendenser i den riktningen ser vi, tyvärr.

Möjligheter
Min slutsats blir att vi medvetet måste bryta upp de sektorsavgränsningar som idag finns av tradition och av formella skäl och överordnat säkerställa att samhället som helhet klarar alla de utmaningar och de förändringar vi står inför. Vi kan inte möta de nya utmaningarna med de gamla svaren. Rättvisan ligger inte enbart i ett juridiskt ”efteråt”- eller straff-perspektiv. Rättvisa handlar också om att ge – olikartade men jämförbara – möjligheter till varje medmänniska. Från skolan och framåt.

Länktips: http://www.svtplay.se/video/2937890/de-superrika/dokument-utifran-de-superrika-avsnitt-2

Medmänsklighetens gränser

Posted on by
Reply

Det finns problem som ingen har motiv att lyfta. Vägen fram till lösning blir naturligtvis extra lång när ingen sätter fokus på dessa frågor. Denna gång blir det fokus på mänskliga relationer, som är avgörande för individens förutsättningar att utvecklas och att delta i samhället på olika nivåer. Ett perspektiv på detta illustreras i dagens GP. Nätverket för samlevnad och sexualitet skriver på debattsidan om de stora brister de har upptäckt i gymnasieskolans kurslitteratur om just sex och samlevnad. (Länk se nedan). Rapporten fångar ett viktigt perspektiv, men problemet är ännu mycket större.

Ingen allsidighet och inget korrekt sammanhang
För att förstå ett fenomen eller ett begrepp måste man finna liknelser, synonymer och angränsande beskrivningar. Helt enkelt koppla fenomenet till andra kända fakta. Vi gör så ständigt utan att reflektera över det. Säger någon badstrand kopplar vi det begreppet till en egen referensbild av en badstrand. Säger någon terrorism, mobbning eller hat finner vi lika snabbt vår egen teoretiska identifikation eller bilddefinition av vad som avses. Några av oss tänker helst i ord, andra i bild. Det artikeln i GP tycks landa i är att skolboksförfattarna till fyra olika böcker i princip gjort identiska misstag och missat att både beskriva sex och samlevnad på ett allsidigt sätt och dessutom har missat att sätta in temat i ett större perspektiv.

Böckerna kunde ha fångat ett antal frågor
Vad är en relation, hur vet man att det är en relation, vad kan en relation leda till, hur ska en sökande tonåring förstå hur känslor och samspel utvecklas i en relation? Hur beter vi oss i en nära relation? Vad är skillnaden på vänskap och kärlek? Hur hänger kärlek och sex ihop? Vad kännetecknar relationer som inte bygger på ömsesidig respekt? Hur uppstår sådana relationer? Våld i hemmet, hur kan det hanteras? Vad är barnets och den unga människans roll i en föräldrakonflikt? Frågorna är många.

Andra kulturer och vem bestämmer?
Jag har inte läst de fyra böcker som sågas av NfS-rapporten, men det finns inget i rapporten som antyder att skolboksförfattarna har fångat upp de särskilda svårigheter och utmaningar som unga människor med rötter i en annan kultur ställs inför. Lojaliteter till föräldrar och familj kontra lojaliteter till jämnåriga och kompisar är bara ett exempel på svårighet som unga människor kan ställas inför. Vad menas med värderingar? Hur tar sig värderingar uttryck? Ändras de? Hur då? Hur påverkade är vi i Sverige av film, media och den pågående normförskjutningen? Hur ska ”man vara” mot varandra i olika situationer, tex när man känner sig sviken? Vem bestämmer hur man ”ska vara”? Vad är empati? Hur tar vi hand om kamrater som tillfälligt inte mår bra? Vad innebär det att vara medmänsklig?

Mobbning, näthat och vad gör vi?
Jag tänker på den film som rönte stor uppmärksamhet och berättigat beröm, Återträffen, av Anna Odell. (Se tex en länk nedan). Samlevnad är inte bara parrelationer, det är också hur vi låter våra värderingar komma till uttryck i grupp. Mobbningens mekanismer är tydliga och måste synliggöras. Vilka samband finns mellan mobbning och våld i parrelationer? Kvinnor är extra utsatta. Det räcker att vistas på sociala medier ett tag för att se hur människor uttalar sig väldigt negativt, hotfullt, hatiskt och nedvärderande om andra människor.

Börja i rätt ände
Häromveckan var det Alexandra Pascalidou som sa ifrån, men det finns ett enormt mörkertal när det gäller personangrepp och illasinnade omdömen, framförallt via internet. Allt hänger ihop. Hur är vi mot varandra i en parrelation om vi samtidigt sitter vid datorn och hatar och hotar andra, kända och okända, människor? Finns ilskan eller hatet kvar? Varför all denna ilska? Hur kan ilskan kanaliseras i något konstruktivt? Vilket ansvar har den som ser på? När unga människor reser ner till Mellanöstern för att stödja terrorismen har de då samtidigt lämnat den kulturella tillhörigheten i vår demokrati? Medmänsklighetens gränser finns och testas hela tiden.

Det faktum att den vanligaste dödsorsaken bland 15-24-åringar i Sverige är självmord samtidigt som vart fjärde barn mobbas i skolan – är inte det de kanske viktigaste utgångspunkterna för undervisningen om samlevnad? Sammanhanget är väldigt relevant. Vi måste sluta se på fenomen som isolerade företeelser.

Länktips http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2721719-laromedel-om-sex-sviker-eleverna-och-laroplanen
http://christerowe.se/2015/01/nr385-det-hade-behovts-en-spegel-i-paris/

Livsstilen – en rättvisefråga

Posted on by
Reply

Livsstilsfrågor är ett återkommande perspektiv när det gäller hållbar utveckling. Vad kännetecknar en hållbar livsstil? Vem ska bedöma hållbarhetsnivån? Ska varje inköp, varje resa deklareras mot någon slags mall? Vem ska granska eller ha en åsikt om någons livsstil? Är det alltid fel att flyga till Thailand, till Luleå eller Bryssel?

Litar staten på vårt omdöme?
Livsstilsfrågorna är svårhanterliga, eftersom vi alla har olika förutsättningar, ekonomi, yrken, prioriteringar och värderingar. Livsstilsdiskussionen landar väldigt lätt i pekpinnar, kontroll och ett uppifrån-perspektiv. Du är myndig när du är 18, men Systemet kräver att du är 20 för att få handla. Rökningens skadeverkningar ska du bli uppmärksam på genom tydliga texter på varje cigarettpaket. På vissa områden axlar staten en förmyndarroll. Som om vi inte riktigt förmår ta de beslut som är bra för oss själva. Vi har skolplikt men skulle barnen gå till skolan om den var frivillig?

Vårt ologiska beteende
Vår livsstil i trafiken har sina skavanker. Vi beter oss relativt lydigt. Rött ljus betyder stopp. Men det som tycks svårast att acceptera är hastighetsbegränsningar. Inte ens utanför skolor lyckas alla hålla låg fart.  I det offentliga rummet beter vi oss väldigt irrationellt. Det är OK att kasta skräp på gatan, tycks en del mena. Liksom att sätta upp smutsiga skor på sätet framför eller att låta bli att använda papperskorgar för skräp och askkoppar för fimpar. Det tycks vara OK. På internet släpper ytterligare hämningar. Under förmodad anonymitet blir det plötsligt möjligt att hata, hota och förfölja. Det finns ett samband mellan värderingar och livsstil som det inte går att blunda för.

Svårigheter
Häromdagen var jag på en workshop på Mistra Urban Futures om ”Hållbar Livsstil”. Definitioner, rådighet, dvs vad man kan besluta om, och kommunikation var tre punkter på dagordningen. Det finns ett problem med att definiera vad som är en hållbar livsstil. Eftersom förutsättningarna är olika – boende, arbete och ekonomi t.ex. – blir det komplicerat att sätta upp enhetliga kriterier för vad som är hållbart. Om någon tvingas arbeta på långt pendelavstånd, där det inte finns kollektivtrafik, är det då alltid ohållbart för den personen att pendla med bil? Det är komplicerat att införa normer och regler som griper in i det personliga fältet. Hållbarheten riskerar att upplevas som en begränsning av den personliga friheten.

Kommunerna har bollen
Kommuner har möjlighet att underlätta för nya sätt att samverka. Det nya behöver kunna uppstå. Exempelvis genom att producenter och konsumenter möts för att gemensamt ta ansvar för en butik, en uthyrning, en tjänst eller en produktion. I den cirkulära ekonomin måste det bli enkelt att utveckla nya företag och affärsmodeller. På köpet kan smarta och resursbesparande lösningar se dagens ljus. Inte minst genom att förlänga livslängden på produkter och generera ett ”second life” eller ”third life” för olika produkter.

Livsstilsfrågornas koppling till ekonomisk rättvisa och tillgängligt hållbarhetsutrymme kommer att leda till många svåra avvägningar mellan ”morötter” och ”piskor” för att förändringarna ska uppfattas som rimliga.
Vi får se hur det går.
Hemester istället för semester?