Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Förändringen pågår i näringslivet

Posted on by
1

Det tas steg i förnyelsens riktning hos ett antal företag. Ibland för att man känner att man måste, ibland för att konsumenttrycket och kraven från anställda och samarbetsparter synliggör behovet av förändring. Det är inte så lätt att ändra ett företag. Rutiner, värderingar och praxis sitter ju ”i väggarna”. De klassiska förlorarna brukar nämnas i detta sammanhang, Facit med i huvudsak mekanisk kompetens, KODAK med fysisk/kemisk bildhantering och NOKIA, som missade smartphone-utvecklingen. Man skulle kunna kategorisera dessa exempel som ”tsunami”-företag. En våg av förnyelse svepte bort dem.

Förändringen pågår
Men hur är det för alla andra? De företag som (ännu) inte drabbats av någon snabb och avgörande förändring av förutsättningarna? Hur tänker man, vem gör vad? Vem driver på förändringen, vem bromsar och hur skapar man acceptans för förändringen? Vi hör om Ericsson, som avskedar några tusen ingenjörer för att de har ”fel” kompetens. Vi ser AstraZeneca göra drastiska nedskärningar. Och vi ser hur AB Volvo byter koncernchef utan att han varit på älgjakt med privatplan. Det känns som ingen riktigt sitter still i båten, men man berättar egentligen inte så mycket. Det gäller ju att hålla den bekanta marknaden lugn och stabil.

Tjänstesektorn
Arbetslivet står inför en snabb omställning. Yrken försvinner, nya kommer till. Så har det kanske alltid sett ut. Typografer och skrivbiträden, postkassörska och telefonist – de är snart bara yrken i någon arkiverad tryckt telefonkatalog. Tjänstesektorn ska öka. Det har man sagt tydligast sedan Stefan Edmans ”Biffen, bilen, bostaden”-utredning för mer än 10 år sedan. Vi ska i allt högre grad utföra tjänster åt varandra och på så sätt säkra BNP, hålla skattebasen intakt och samtidigt minska miljöbelastningen och negativ klimatpåverkan.

Det rör på sig
Så hur tänker de existerande tjänsteföretagen? Frisörerna tänker sig i alla fall snabba klipp (ursäkta). Här där jag bor finns ett dussin på kort promenadavstånd. Advokater, mäklare, revisorer, försäkringsbranschen, arkitekter och konsulter – har de en framtid i det hållbara Sverige? Ja det verkar så. Finansrådgivarna är möjligen undantagna. Det vimlar inte precis av hållbarhetsengagerade finansvalpar. Men i övrigt tycks det röra på sig.

Arkitekter, reklamare, försäkringsbolag och revisorer
För 15-20 år sedan kunde man namnge de arkitekter som drev miljö- och hållbarhetsfrågorna. De var lysande undantag i en sovande bransch. Idag har många plockat upp dessa frågor och de som idag ligger långt fram har också nått stor framgång, deras koncept efterfrågas. Så branscher förändras. Enstaka reklambyråer har vaknat upp och förstått att de faktiskt påverkar hur samhället utvecklas. Försäkringsbolagen driver, delvis av självbevarelsedrift, frågorna framåt. Det är svårt att försäkra den ohållbara framtid vi styr rakt emot. Nu rör även revisorerna på sig. I förra veckan hamnade jag på ett frukostseminarium om cirkulär ekonomi på Grant Thornton. Lite oväntat, men desto mer glädjande att även denna bransch börjar utveckla ny kompetens i samklang med vad framtiden kräver.

Shared Value
Det är när företag inser att de har mer att göra än att girigt och egoistiskt bygga förmögenhet på andras och på miljöns bekostnad som något nytt kan ta form. Shared Value kallar Michael Porter det. Ingångarna och processerna kan se olika ut, men i grunden handlar det om att skapa mervärden utanför de egna. Balansen mellan särintresse och allmänintresse behöver återställas. Det låter enkelt, men kräver både mod och kunskap, sammanhang och långsiktighet för att lyckas.

Miljarder däck och något i hästväg

Posted on by
Reply

Det lär ligga flera miljarder kasserade däck på olika platser runt om i Europa. Ingen vet riktigt. Det man har koll på är att årligen kasseras 250 miljoner gummidäck i Europa. Och sedan i början av förra decenniet är det förbjudet att lägga däck på deponi och att själv skära sönder dem och sprida delarna. Det är ju bra. Men vad gör vi med alla dessa gamla oanvändbara däck? Så många lekplatser och gungor finns inte där de kan hängas upp.
(Som av en händelse ser jag en inbjudan till Svensk Däckåtervinnings konferens 5 maj 2015 – se länk nedan).

Foderringar
Ett företag i Norrland har i alla fall hittat en fortsättning på däckens nytta. (Länk se nedan) . Man mal ner dem till små granulat och formar sedan foderringar för hästar av dem. Så kommer de i alla fall till viss användning. Hur gott höet smakar i en oljedoftande höbunke kan man förstås fundera över. Men hellre att vi testar än att vi totalt blundar för bekymret med däck och alla andra restprodukter som till slut kommer att utgöra vår enda resurs. När vi tagit upp varje droppe olja. Om inte klimateffekterna hunnit ikapp oss innan dess förstås.

En ny inramning
Ska vi börja tänka cirkulärt istället för linjärt är det den här sortens lösningar vi måste bli bättre på att utnyttja. ”Hur kan den här sopan bli en värdefull råvara i en ny process?” Så måste vi tänka. Och samtidigt identifiera vilka processteg som den sortens ekonomi kräver, vilka aktörer, vilka kunskaper, vilken marknad produkten ska exponeras på och hur värdekedjan ska se ut…. Vem ska egentligen tjäna vilka pengar på det som går runt, runt?

Konstgräs
Konstgräs tillverkas ofta av gamla däck. Inte den del som ska föreställa ”grässtrån”, utan det underlag som håller samman stråna som ofta är av polyetenplast. Jag skrev om konstgräs i november förra året. (Länk se nedan). Problematiken tycks kvarstå. Kemikalieinspektionen skriver i sina rekommendationer att köpare ska undvika konstgräs som tillverkats av traditionella däck, eftersom PAH-oljor, ftalater och andra ämnen då med säkerhet kommer att läcka ut i marken under konstgräset. Här döljer sig säkert en del problem. Återvunna däck utan de farliga kemikalierna, t.ex. Svanen-märkta, är troligen betydligt dyrare än traditionella däck. Och varifrån granulat och råvaror kommer är svårt att spåra.

Cancer?
Det jag skrev om förra året och som olika medier fångade upp var det här:  ”Under fem års tid har Amy Griffin sammanställt en lista på 38 amerikanska fotbollsspelare varav 34 av dem är målvakter, som diagnostiserats med cancer – främst blodcancertyper som leukemi….”.
Debatten drunknade snart i lugnande besked från olika håll, men faktum kvarstår. Om råvaran är giftig eller cancerogen finns det ju starka skäl att anta att den nya produkten också är det. Därför måste kretsloppsanpassade lösningar ta hänsyn till råvarans kvalitet. Alternativet blir ju en långsam utspädning av alla skadliga ämnen, så att vi till slut inte vet hur vi ska skydda ekosystemen och oss själva mot skadliga ämnen.

Viktigast är egentligen att göra rätt från början. Farliga ämnen hör inte hemma i kretsloppet.

Länktips:Konferens 5 maj 2015 arrangerad av Svensk Däckåtervinning här .

http://www.profarma.se/foderringar

Metro-artikel: http://www.metro.se/nyheter/larm-konstgras-ger-fotbollsspelare-cancer/EVHnjt!KvsC8IjWdIXPY/

Om konstgräs och vem som har rätt: http://christerowe.se/2014/11/nr368-farligt-ofarligt-kanske-vet-ej/

Företagens motiv att sätta pris på miljön

Posted on by
Reply

I januari i år släpptes en rapport från IVL Svenska Miljöinstitutet som handlar om möjligheten att sätta en prislapp på industriproduktionens miljöpåverkan och social påverkan. (Länk till rapporten se nedan). Författarna noterar det ökande intresset från organisationer som WBCSD (länk nedan) och från finansmarknaden att prissätta produkters påverkan ur både miljö- och sociala aspekter. De hänvisar även till en annan forskarrapport som indikerar att det är lönsamt för stora företag att inkludera dessa faktorer. Ändå blir jag besviken på rapporten.

Vad vinner vi på att ta ansvar?
Författarna tydliggör vilket fokus de har i rapporten. Det handlar om på vilket sätt företaget kan tjäna på att ta ansvar. Ger bankerna lägre ränta? Blir det enklare att ta större investeringskostnader? Ger det lägre försäkringspremier? Leder det till ett bättre rating hos kreditinstituten? Blir kunderna mer intresserade av ett premiumsegment?
Business as usual är utgångspunkten och så analyserar man vad som händer om företaget skulle drista sig till att ta ansvar.

Rekommendationerna speglar försiktighet
I rapportens slutsatser öppnas dörren på glänt för förändring. Man skriver att det finns anledning att anta att hur företag leds måste anpassas för att eliminera hinder mot långsiktighet och sociala/samhälleliga överväganden. Bara där finner jag en liten insikt om att det sätt som många företag har drivits de senaste åren inte duger. För i rekommendationerna är man tillbaka i huvudfåran. En prissättning av produktionens påverkan på miljö och det sociala fältet underlättar kommunikationen med finansmarknaden och med konsumenterna. Modellen skulle också bidra till enhetlighet, transparens och beredskap inför myndigheters motiv att förändra villkoren, hävdas det.

Måste-perspektivet
Tänk så spännande det hade varit om utgångspunkten i rapporten istället hade varit att alla företag måste byta affärsmodell. Inget företag kommer att överleva om det fortsätter att belasta kretsloppet, att exploatera resurser och människor eller att tjäna pengar på att andra människor eller ekosystemen lider skada. Är en prislapp på produktionens påverkan rätt metod ur ett ”måste”-perspektiv? Den frågan besvaras inte.

Och ändå finns i litteraturlistan en hänvisning till Rockströms m.fl. ”Planetära gränser”.

Länktips:
IVL rapport nr C75: här.
WBCSD har gett ut rapporten ”A guide to corporate ecosystem valuation – A framework for improving corporate decision making, 2011” www.wbcsd.org

Digitalradio – hur ska vi göra?

Posted on by
Reply

I år ska regeringen avgöra om det gamla FM-bandet för radiosändningar ska skrotas och ersättas av digital radio. Digital överföring av radio, DAB, möjliggör betydligt fler kanaler och en högre kvalitet på ljudet. Samtidigt innebär det att all sändningsutrustning och alla radiomottagare måste bytas ut. Frågan är i vilka steg teknikskiften egentligen ska ske och med vilka motiv. Vad är samhällsekonomiskt och samhällsnyttigt?

Synpunkter från tre aktörer
Sveriges Radio anser att fördelarna handlar om fler kanaler, bättre ljud och billigare utsändning. Konkurrensverket tycker för sin del att digitalradion öppnar för fler aktörer eller radiostationer, något de anser stärker konkurrensen och därmed är bättre. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) pekar på de unika fördelar radioutsändning har, framför allt vid olyckor, vid kriser eller krig. Även vid strömavbrott fungerar batteridrivna radiomottagare och 30% av all lyssning sker i bilen. De pekar noga på att övergången till DAB inte får försämra möjligheten att nå befolkningen med s.k. VMA, (ständigt dessa förkortningar!), viktigt meddelande till allmänheten.

Skrothög eller återanvändning?
Det känns som ett rimligt krav att radiokommunikationen ska fungera utan inskränkning och utan försämring över hela landet för att medborgarna ska kunna nås av viktig information. Alla har inte internet, alla har inte tillgång till internet på resan. En mottagare kostar preliminärt 500 kronor, men hur det blir med DAB-mottagning i bilar istället för de FM-mottagare som finns idag är oklart. Och hur ska alla begagnade radioapparater hanteras? Blir de elektronikskrot eller kan de återanvändas? Kan det bli tal om ett uppgraderingskit för bilradion?

Några frågetecken
Australien har dessutom beslutat att välja DAB+ som sin standard, dvs även på digitalområdet sker en kontinuerlig utveckling. Vilka tekniksprång blir logiskt att ta? När byter vi teknik och varför? Vilka är drivkrafterna och vems intressen väger tyngst? I en del länder finns högtalare uppsatta i gathörnen för att myndigheter ska kunna få ut information snabbt. Kanske är det ur säkerhetssynpunkt smart att kombinera DAB-satsningen med en distribution till lokala noder via kabel. Kanske måste vi tänka till ett varv extra i dessa tider, när skogsbränder i Västmanland och ryska provokationer inte bara är påhittade scenarier utan faktiska händelser.

Samhällsperspektivet och skyddsbehovet får inte kompromissas bort när vi byter teknik. Och livslängd på system blir allt viktigare i en cirkulär ekonomi.

Länktips debattartikel i GP:   http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2697775-utvecklingen-har-sprungit-ifran-dab-radiotekniken

Och en sida som samlar på nyheter just om radio och där DAB ifrågasätts runt om i världen: http://digitalradion.blogspot.se/
(Tack för tipsen Christer Hederström!)

(Tillägg 1 juni 2015): Statliga Teracom informerar om sitt perspektiv på frågan, bl.a. genom en genomgång av myter och sanningar: här .

Klimatfrågan måste bli viktigare

Posted on by
2

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.

”Rör inte mitt stuprör!”

Posted on by
1

Utmärkt, är min första tanke. Här har man ansträngt sig att åstadkomma en sammanställning av fem statliga sektorsmyndigheters verksamhet och projekt på ett gemensamt område: hållbar stadsutveckling. Med intresse börjar jag läsa igenom rapporten. Sida för sida tonas intresset ner till att vändas i irritation. Varför, tänker jag, gör man inte läsningen mer intressant? Varför inte ens ett försök att knyta ihop alla eller i alla fall några trådar? Det hade kanske kostat tio-femton timmars arbete, men hade gjort rapporten mycket mer användbar. (Länk till rapporten se nedan).

Minsta möjliga ansträngning
Fem myndigheter radar på fem olika sätt upp de uppgifter man valt att presentera. Om man åtminstone försökt ha en enhetlig layout och en sammanhållen logik i hur informationen presenteras. Istället väljer varje myndighet själv hur uppgifterna ska presenteras. En lägre ambition är svår att föreställa sig.

Det man kunde ha gjort
Man kunde t.ex. ha förväntat sig är en grafisk återgivning i prezi-liknande format, som tankekarta eller som grupperingar av olika verksamheter och projekt, där läsaren fått hjälp att hitta de korsreferenser och samband som kan vara intressanta. Eller åtminstone någon slags etikettering, taggning, av varje rubrik i sammanställningen, så att ett sökregister kunde låta läsaren hitta – i en elektronisk version – de rubriker och verksamheter som kunde sägas hänga samman.

Vadå – fungera för läsaren?
Nu kommer de fem myndigheterna med Boverket i spetsen att kunna hävda att man publicerat det som utlovats, en sammanställning över vad som pågår relaterat till hållbar stadsutveckling. Om informationen är läsaranpassad eller inte är ovidkommande. Och för säkerhets skull upprepas på flera ställen i rapporten att den inte nödvändigtvis innehåller all information. Tänk en butik som gjorde en lista över sina produkter. Enbart sorterade på tillverkare, inte sökbara för användaren och med brasklappen att listan inte är komplett. Hur seriös skulle en sådan lista vara?

De fem olika sätten att beskriva verkligheten
Boverket listar på ett par sidor i korta rubriker de olika delområden man arbetar med. Under ”Regler, allmänna råd och vägledningar” staplar man 24 rubriker i bokstavsordning, från ”Barns och ungas utemiljöer” till ”Ökat byggande av småhus”. Inga hänvisningar, inga förklaringar, inga länkar. Energimyndigheten räknar på en sida upp alla de nätverk man på något sätt är involverad i och på sin andra sida visar man grafiskt upp ett antal aktiviteter, där de – faktiskt – sorteras in under rubriker. Naturvårdsverket har valt en annan väg. Man använder åtta sidor till att redovisa sakförhållanden, aspekter och värderingar, som Naturvårdsverket särskilt bevakar och lyfter fram. Texten verkar hämtar ur ett strategidokument. På de sista två sidorna redogör man för de regeringsuppdrag, nätverk och internationella samarbeten man har med koppling till stadsutveckling. Tillväxtverket väljer ett fjärde sätt att presentera vad man gör på området. Texten är formulerad som ett PM med utgångspunkt i uppdraget, hur man operationaliserar sina program (härlig byråkratsvenska), hur man tänker prioritera arbetet och vilka synpunkter man fått när man lyssnat av intressenter och lokala aktörer. Mot slutet dyker en hänvisning upp till en hemsida, som man avser att använda. Där visar sig plötsligt en glimt av något som en bredare publik kan ha nytta av. Men det kräver lusläsning. Trafikverket redovisar sina aktiviteter på ett femte sätt. Man börjar med att räkna upp sjutton stycken nationella råd och nätverk som har pågående verksamhet. Under varje rubrik beskrivs kortfattat syfte och vilka som ingår. Därefter följer några sidor som presenterar det som planeras. I sak säkert korrekt. Men hur ska informationen användas?

”Vem läser det här?”
Känslan som infinner sig är att de som publicerat skriften är övertygade om att rapporten uppfyller de formella kraven. Och att den skulle kunna ha ett värde bortom det formella väljer man att bortse ifrån. ”Den som är intresserad hittar ändå det man vill”. Att det i vår statliga myndighetsapparat publiceras denna typ av rapport, där såväl innehåll, form, tillgänglighet som användbarhet så tydligt nedvärderas i relation till det enkla faktum att rapporten existerar är sorgligt. Att ingen i hela beslutskedjan har reagerat, att ingen på de fem myndigheterna har insett att så här kan vi inte publicera en rapport är märkligt. Antagligen anser var och en att man gjort sin del. Att helheten blev pytt-i-panna finns det ingen som tycks ta ansvar för. Stuprören är ohotade.

Nödvändiga mervärden
Hållbar bärkraftig utveckling handlar om att göra mer än man måste. För näringslivet har Michael Porter formulerat det bra i sitt begrepp ”Shared value”. Vem ska formulera motsvarande devis för myndighetsvärlden? Det duger inte att rafsa ihop material med vänster hand – man måste faktiskt skapa mervärden med det man åstadkommer, så att slutresultatet kan bli ett verktyg för andra att använda. Just den skattefinansierade delen av samhället borde ha detta i ryggraden.

Länktips:
http://www.boverket.se/sv/om-boverket/publicerat-av-boverket/nyheter/nulaget-i-fem-myndigheters-arbete-med-hallbar-stadsutveckling/

Vårt behov av stabilitet

Posted on by
Reply

I Lund, på den av istiden packade skånska leran, byggs nu MaxIV, en anläggning kring en elektronkanon, som ska hjälpa forskare att analysera prover på en tidigare ouppnådd nivå. Denna nya anläggning sägs kunna bli 1000 ggr bättre än de nuvarande. En utmaning för konstruktörerna har varit att minimera vibrationerna för att instrumenten ska ge bästa resultat. Både yttre och egengenererade vibrationer ska fångas upp. (Se länk nedan).

Självskadebeteende
Tänk om denna stabilitet kunde uppnås för samhället i stort, tänker jag. Vi skakar om klimatet på vår planet, vi bekämpar den ekosfär vi själva är en del av. Vi kan inte tygla våra finansiella fundament. Orättvisorna vidgas, världen polariseras och förenklingar i världsbilden bidrar till de konflikter vi tar, eller är en, del av.

Tänk..
Tänk om den fysikaliska stabilitet som nu manifesteras i Lund kan kompletteras med en mental, själslig, andlig stabilitet i världen. 1000 gånger bättre än dagens.
Så mycket vi hade vunnit.

Länktips: Tyréns löser problemet med stabilitet för MaxIV:  http://www.tyrens.se/sv/Artiklar/Nyheter/2015/Tyrens-stabiliserar-Max-lV-laboratoriet/

Att vara en liten kommun IRL och i media

Posted on by
1

– ”Om Sundbybergs befolkningstäthet skulle gälla i Jokkmokk skulle det bo 86 miljoner människor i norrlandskommunen.” SNS ordnade nyligen ett seminarium om småkommunernas situation, där en luttrad kommunpolitiker, Peter Lindroth, från de små kommunerna belyste med citatets sifferlek hur olika villkor kommunerna lever under.

Ingen vill tala om minskningar
Det finns en ovilja hos de flesta kommunledningar att tala om och planera för minskningar. Det är tillväxt och ökning som symboliserar förbättring, men verkligheten kräver egentligen en anpassning av ekonomi och verksamhet till krympande nivåer. Det är psykologiskt antagligen svårt att se en minskning som en framgång. Men på konferensen presenterades just detta – hur en medveten anpassning till ett lägre befolkningstal hade fått den kommunala ekonomin i balans och onödiga kostnader hade man sparat in på.

Gå samman – är det bra?
Sammanslagning av kommuner brukar ju också ses som en lösning på de nedåtgående kurvorna. Genom sammanslagning kan administration och resurser effektiviseras, brukar det heta. Men även här framkom viktiga motargument. De kommuner det handlar om gränsar ofta till geografiskt lika stora enheter, vilket gör avstånden både praktiskt och politiskt/demokratiskt orimligt stora. Sammanslagningen kan på så sätt uppfattas som att ”samhället retirerar” och blir än mer osynligt. Närheten till skolor och annan service blir också ett problem vid sammanslagningar.

Låt olikheterna bli tydliga
Lilla Bjurholm utanför Umeå lyftas fram som ett gott exempel. Med sina dryga 2000 invånare har man ändå en ekonomi i balans och klarar verksamheten utan stora brister. Låt vara att närheten till Umeå hjälper till en del i detta. Kanske är det så att det inte finns en lösning på problemet med minskande befolkningsunderlag, och att flera olika lösningar måste kunna diskuteras. Borde kommunallagen skrivas om så att myndighetsutövning och allt som åläggs kommuner av staten kan få skilja sig åt mer än idag? En storstad, en större ort med 20.000 invånare och de riktigt glest bebodda kommunerna har naturligtvis helt olika behov att uppfylla. Här kan vi säkert lära oss en del av Norge, med sina många småkommuner.

Public Service, inte bra…
När SVT:s Uppdrag Granskning samma vecka för en gångs skull satte sökarljuset på en glesbygdskommun, Grums i Värmland, så gjorde man ett reportage starkt vinklat utifrån några antaganden, som man ville belägga. Det gynnar inte sakfrågan. Snarare förstärker den typen av journalistik de förutfattade meningar som redan finns hos många om hur det ”är” på landet. Det är synd, men det är inte första gången UG överdriver i ett reportage. Det är synd att de känner att de måste göra det för att få genomslag. Att just Public Service-TV gör så, är extra bekymmersamt, med tanke på det uppdrag SVT har.

Hela Sverige Ska Leva och balans
Organisationen Hela Sverige Ska Leva har arbetat i flera år för att stärka lokala initiativ, lokal ekonomi och för att skapa manöverutrymme för eldsjälar och pionjärer. De har med rätta ifrågasatt UG:s reportage. För min del tycker jag att det hade varit en bra balans i Grums-reportaget om UG i samma program hade gjort ett kort inslag om något livskraftigt utvecklingsprojekt i närheten – t.ex. om de härliga eldsjälarna i Ransbysätter i norra Värmland, som har egen el, egen kvarn, eget bageri och en mycket livskraftig lokal utvecklingsgrupp mitt ute i skogen.

Det är kontrasterna som skapar dynamik i berättelsen. Att inte SVT förstått det, är trist.

Länktips till SNS event 13 mars: http://www.sns.se/kalendarium/sammanslagning-eller-samverkan-smakommunernas-framtid
Hela Sverige Ska Leva:  www.helasverige.se
Och debatten mellan Hela Sverige Ska Leva och UG: här .

Vi behöver mötas för att förstå motiv och värderingar

Posted on by
Reply

Mediadagarna i Göteborg i mars 2015 bevakades av SVT och på SVT Play finns nu en hel del intressant att se. Bland annat ett panelsamtal under ledning av Göran Rosenberg och med ärkebiskop Antje Jackelén som en av deltagarna. Rubriken var ”Religion i politik och konflikter – en journalistisk utmaning” och tog sin utgångspunkt i att det sekulariserade Sverige idag har svårt att beskriva de konflikter och orsaker till konflikter som härrör ur religiösa ställningstaganden.

Journalisternas dilemma
”När förnuftet segrar försvinner religionen, så har det låtit sedan upplysningstidens dagar. I västvärlden i alla fall, där det såg ut att bli just så under 1900-talet. Men idag är religion åter en het fråga, och då inte minst i samband med konflikter världen över.” Så beskrivs panelsamtalet i en introduktion till programmet och den som lyssnar till samtalet förstår också hur svårt det kan vara för journalister att relatera till kunskapssamband och erfarenheter som inte ingår i mottagarens föreställningsvärld. Det är som i skolan. Nya kunskaper måste kopplas till redan befintliga kunskaper. Annars får de inget sammanhang.

Lockelse och motkraft
Jag tänker på den attraktionskraft som uppenbarligen finns hos terrororganisationer som IS. Hur svenska ungdomar reser iväg för att delta i en kamp som på ett plan ”bara” är en IRL-version av de virtuella krigsspel som cybervärlden är full av. Hur kan samhället försvara sig mot extrema rörelser och den lockelse de utövar på ungdomar? Hur ser den kloka strategin ut, som demaskerar ondskan och som möjliggör konstruktiva  aktiviteter här hemma? Vad behöver hända?

En vit fläck
Kyrkor och samfund är idag institutioner mer än nätverk. Naturligtvis finns det aktiva medlemmar i de olika samfunden och visst görs det saker på individ- och gruppnivå, men något nytt behöver formas, som ännu inte finns. Hade det funnits tydliga organisationer, nätverk och projekt som kunde hjälpa potentiella IS-sympatisörer att istället delta i samhället här hemma skulle de ju redan vara efterfrågade. Något saknas.

Studieförbunden
Möten mellan människor, dialog och förståelse brukar vara viktiga element i överbryggande av åsiktsskillnader. Ett handslag, handel (!), överenskommelser – allt är sådant som skapar förståelse och bryter ner barriärer. Mötesplatser brukar efterfrågas för detta. Jag tror att studieförbunden har en nyckelroll i detta. I studieförbundens verksamhet möts människor ur ett eget intresse och på sina egna villkor – fritt och frivilligt som det brukar heta. Kanske är det just studieförbunden som ska ta ledningen när det gäller att bredda förståelsen för religionens roll i vår nutid, och hur vi kan förhålla oss till varandras attityder.

Högtider och värderingar hänger ihop i en otydlig helhet
Det finns också en miljon människor i Sverige med sina rötter i andra kulturer, där religionen spelar en annan och större roll. Kulturen flätas ihop med musik, mat och fest, samtidigt som den står med ett ben i en religiös tradition. Våra helgdagar är fortfarande knutna till den kristna traditionen: jul, påsk, Kristi Himmelfärd… Även om innebörden inte är uppenbar för alla, finns referenserna där. Det finns ett rimligt behov av att förklara varför vi i Sverige beter oss som vi gör, så att personer med annan bakgrund ska förstå motiv och värderingar. Och omvänt.

Att göra
Det vore intressant att utveckla mötesplatser för ömsesidig förståelse. Och lämpliga aktörer finns, som i samverkan kan attrahera olika grupper. En vit fläck behöver fyllas.

Länktips: SVT Play från Mediadagarna 6 mars: http://bit.ly/1EUYdm8

100.000 unga gör ingenting – Var är de?

Posted on by
1

Det är inte två flyktingbarn som misshandlas av väktare på Malmö Central som är det stora problemet, även om det är upprörande och tragiskt att barn kan behandlas så fel i dagens Sverige. Problemet är mycket större och strukturellt. Det är storleksordningen 100.000 unga mellan 16 och 29 år som vi inte vet vad de gör. Uppemot 10% av en ungdomsgeneration varken studerar, arbetar eller söker arbete. Var är de?

Komplexitet och hur fria ramar kan missbrukas
Systemet med etableringslotsar infördes av den borgerliga regeringen. Nu har nackdelarna och missförhållandena blivit så uppenbara att Arbetsförmedlingen lägger ner hela systemet. Bland annat efter att SVT uppmärksammat problemen. Tanken kan ha varit rätt, att på en mer personlig och konkret nivå stödja och lotsa personer in på arbetsmarknaden. På sina ställen har det säkert fungerat. Men myndighetsutövning är en sak, myndighetsutövning på entreprenad något annat. Det finns ett glapp mellan myndighetsbilden av världen och verkligheten, som borde fått arkitekterna till etableringslotssystemet att tänka ett par varv till.

Kartläggning och kunskap – sedan åtgärd
Man kunde till exempel funderat på hur det kommer sig att personer långt från arbetsmarknaden ofta hamnar i slavliknande arbetsförhållanden. Det var inte länge sen städarnas villkor uppmärksammades: näst intill obetald arbetstid, orimliga arbetstider, dålig utbildning och en, ibland, anmärkningsvärd hänsynslöshet från cyniska arbetsgivare. Några av de företag som anlitade oseriösa städföretag var välkända snabbmatsrestauranger. Det finns en bottenlös misär och en kombination av  sociala och ekonomiska faktorer som spelar stor roll i sammanhanget. Innan myndigheterna ger sig i kast med att hantera ett svårt problem måste kartläggning och kunskap finnas på plats. Annars går det lätt som det nu gick. Oseriösa lycksökare och gråzonsexperter ser sin chans att plocka ”systemet” och de arbetssökande på redovisningsbar tid och pengar. Samverkan på nytt sätt mellan olika aktörer hade också varit en bra väg att gå. Sociala företag med en kärna i välformulerade värderingar och en förankring i det lokala borde vara självklara aktörer att involvera.

Man borde ha tänkt ett varv till
Ska man lösa problemen för personer långt från den traditionella trygghetszonen måste gränsdragningar och villkor ställas upp tydligt. Hur kvalitetssäkras varje verksamhet? Hur ska de olika aktörerna dels stödjas, dels kontrolleras? Hur ska myndighetsutövning kombineras med individuell anpassning? Myndigheter har i ryggmärgen att behandla alla medborgare lika. Systemet med etableringslotser handlade om den exakta motsatsen: att behandla varje individ unikt utifrån de förutsättningar som finns. Bara denna motsättning borde fått vem som helst att fundera ett varv till.

Vi vinner alla på att samhället fungerar
Så vad gör de 100.000 unga? Vilken enorm resurs de skulle vara om de deltog i samhället, utbildade sig, arbetade, praktiserade, fick någon chans att visa vad de kan. Troligen är ett antal mambos, några jobbar och bor svart, eller kanske inte ens är kvar i landet. Några har troligen fastnat i droger eller kriminalitet. Det finns säkert 100.000 svar på frågan vad de gör. Det vi kan vara säkra på är att samhället och vi alla vinner på att vi uppmärksammar dem och hittar sätt att ledsaga dem vidare i livet.

Cynismen tar sin utgångspunkt i en förenkling
Det finns de som tycker att de unga som inte skaffar sig ett jobb får skylla sig själva. Samhället ska inte ta kostnaderna för att aktivt hjälpa dem som inte själva vill ordna sina liv. Ett alltför snävt socialt skyddsnät uppfattas av vissa som en tvångströja. Det finns en skepsis mot allt som andas samhällskontroll överordnad den fria viljan. Individen måste ha rätt att förstöra sitt eget liv, hävdar dessa cyniker. Så enkelt är det ändå inte. Det finns omständigheter som ingen rår på, det finns utbredd mobbning och andra faktorer, som bromsar unga människors livsval. Allt kan inte skyllas på individens bristande initiativkraft.

Och även de gamla
Det är inte bara de unga som sviks av samhället. Vi ser hur senare decenniers nedmontering av psykiatri, äldreomsorg och extra resurser leder till social segregation. Långtidssjuka utförsäkras. En växande grupp åldringar på åttio-plus år bemöts på ett ovärdigt sätt.  I jakten på vinst minimeras hemtjänstens närvarotid. Hälften av dagens pensionärer lever gott, hälften har en ekonomiskt ogynnsam eller pressad situation. Några har dragit en vinstlott, andra har svårt att få vardagen att gå ihop. En intressant frågeställning ur myndighetsperspektiv: kan fattigpensionärer särbehandlas?

Nya frågor ger oss användbara svar
Den kollektiva bilden av det skattefinansierade samhället som en god kraft byts stegvis mot något annat. Problembeskrivningarna saknas och då ställs heller inte de frågor som skulle kunna ge oss användbara svar. Det är nog dags för politiker att tydligare gå in i journalistrollen och börja ställa relevanta frågor som kan leda till vettiga svar.

Länktips: http://www.svt.se/nyheter/sverige/etableringslotsarna-laggs-ner

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/politikerna-pissar-pa-oss-och-vi-star-har-utan-paraply_3978371.svd