Category Archives: Energi / Klimat

Texter som handlar om energi- eller klimatfrågor.

Läsning: Mattias Goldmann: Klimatsynda!

Posted on by
Reply

Klimatfrågan har varit i fokus ganska länge nu. I alla fall i drygt 30 år sedan FN:s Rio-möte 1992. Och när Al Gore fick genomslag för sina tankar 2006 trodde nog många att världen skulle besinna sig och vägen mot ett minskat självskadebeteende ur mänsklighetens perspektiv var näst intill självklar. Två decennier senare och efter att två gånger kunnat se hur Trump blivit president i det land som borde gå före i omställningen är det lätt att tappa hoppet. Hur ska vi egentligen agera för att få till den förändring som är nödvändig?

Mycket har hänt
Jag missade utgivningen när den kom år 2020, Mattias Goldmanns bok ”Klimatsynda!”. Desto intressantare att läsa den nu med fem års fördröjning. Det hinner hända väldigt mycket på fem år, som av förklarliga skäl inte nämns i Goldmanns bok, men som man som läsare knyter an till. Det gör att bäst-före-datum blir ganska tydligt för argumenterande böcker, när det som diskuteras är en del av det pågående politiska och opinionsmässiga flödet. Tydligast framstår naturligtvis Putins krig mot Ukraina, Tidöregeringens totala kapitulation inför SD-linjerna i klimat- och rättvisefrågorna och hur Tidögänget lyckades göra klimatfrågan till en fråga om kärnkraft i valet 2022.

Ett intressant upplägg
Men om man bortser från att vissa händelser inte nämns i boken fungerar upplägget förvånansvärt bra. Goldmann utgår från de sju dödssynderna och ger tydliga exempel på hur var och en av dessa dödssynder kan göras till en positiv hävstång i klimatarbetet. Högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja, alla är de förhållningssätt som kan användas på ett konstruktivt sätt, menar Goldmann och lägger ut texten på ett övertygande och lättläst sätt. Naturligtvis känns en del av tankarna lättare att omsätta i praktiskt handlande än andra, men upplägget känns inte världsfrånvänt eller överanalyserat. Det finns en kärna av sanning i varje kapitel.

Fördjupande diskussion
På ett sätt blir boken ett slags diskussionsunderlag för en studiecirkel kring vad det egentligen innebär att vara människa. Hur navigerar vi i våra liv mellan egoism, egennytta, altruism och givmildhet? Vad är rimligt att se som rättvist och lagom i fråga om livsvillkor och livskvalitet? Och vilka är det som ska räknas till detta ”vi” som vi gärna söker oss till? Är det familjen, våra barn, barnbarn, släktingar och alla kommande generationer? Är det vänner och bekanta, är vi:et definierat av andra kriterier och i så fall vilka och varför? Boken öppnar egentligen upp för en fördjupande uppföljare om rollfördelning, ansvar, personliga vägval och vad vi egentligen strävar efter och varför. Särskilt i dessa tider, när sociala medier tar allt större plats och fakta delvis ersätts av åsikter, även på ministernivå….

Klimatet klöser vi ”på köpet”…
Den klimatargumentation i boken som för mig känns tydligast är att de som vill ”rädda världen” och känner att de vill övertyga andra om hur rätt de har behöver tänka om. Det är inte flygskam eller skuldbeläggning som får folk att byta åsikt. Det är helt andra mekanismer som kan förändra värderingar och beteenden. Klimatfrågan ska lösas som en konsekvens av de val som görs på olika nivåer, inte som huvudmotiv. Världen ska bli mer rättvis och bättre, livet bli enklare och ge mer utrymme för vars och ens drömmar och ambitioner. Förändringarna ska dessutom resultera i att vi hanterar klimatproblematiken, miljöbelastningen och hantera de gränsdragningsproblem Johan Rockström brukar beskriva som ”Planetary boundaries”. (Och där vi just nu överskrider sju av nio gränsvärden som forskarna satt upp!)

Minska konfliktytorna
Det är det som döljer sig bakom de sju dödssyndernas perspektiv så som jag tolkar boken. Och som jag också tror är en pragmatisk väg att gå. De krafter i samhället som ser klimatet som en stridsfråga vill inte ha enighet och vill ha kvar klimatet som en lämplig stridsfråga för att mobilisera sympatisörer och nejsägare, Greta-hatare och i bästa Trump-stil införa mer av ett auktoritärt styre. Den möjligheten till konflikt runt klimatet ska vi som vill något annat göra allt vi kan för att begränsa.

Marknaden löser inte detta
Marknaden löser inte problemen, eftersom marknaden hela tiden splittrar upp människor i vinnare och förlorare. Det förmögenhetskoncentrationen leder till skapar mer problem än den löser. Fler och fler inser att de inte vinner på att lockas in i det ekonomiska spel, som till slut bara gynnar ett fåtal superrika och missgynnar flertalet som ser sin framtid som något ouppnåbart.

Motverka polariseringen
En av de frågor som blir allra viktigast att hantera framgent är vilka det är som är ”vi”. De krafter i samhället som dels vill bagatellisera hotet från klimatförändringarna, dels gör vad de kan för att spela på människors egoism och rädsla för förändringar brukar också betona hur orättvist det är att ”de andra” gynnas på ”vår” bekostnad. Flyktingar och människor från andra kulturer hamnar ofta i fokus i den argumentationen. Som om människors status, förmåner och värde ska villkoras av någon etnisk sortering. Polarisering och vi-och-dom-uppdelning är ett sätt för dessa krafter att upprätthålla indignationen och ilskan över åtgärder som de inte vill se förverkligade. Och då passar det utmärkt för dem att sprida fördomar, blockera faktaspridning och svämma över sociala medier med diverse rykten, hat och hot. Ungefär som de lyckades ”få bort” sanningssägare som Erika Bjerström från SVT. (Se länktips nedan). Allt hänger ihop.

Det gäller att nå den tysta majoriteten
Om 3,5 procent av befolkningen tydligt markerar sin ståndpunkt händer det något, fångade jag upp i min bevakning av utvecklingen i USA. 7 miljoner amerikaner deltog i ”No Kings”-demonstrationerna på 2600 platser i den helg som gick. Om 13 miljoner deltar blir de tillräckligt många för att på allvar bli en förändringskraft enligt den teorin. För det finns en tyst majoritet som noterar det som sker, men som inte själva agerar. Det är denna tysta majoritet som det gäller att vinna.

Testa om han har rätt!
Ett sätt skulle kunna vara att starta bokcirklar eller diskussionsgrupper som träffas sju gånger för att under varje träff diskutera en av sju dödssynderna enligt Goldmanns upplägg. Förlaget tipsar om en studiehandledning, som skulle kunna vara till hjälp, se länktips nedan. Hur kan vi tänka och agera om vi vill få något att hända? Stämmer det att de olika dödssynderna skulle kunna vara hävstänger för den förändring vi vill se? Det vore intressant att testa om han har rätt.

Länktips: https://volanteshop.com/bok/klimatsynda/

Länktips: https://christerowe.se/2025/10/nr1246-lasning-erika-bjerstrom-demokratin-dor-i-hettan/

Win-win-wind i Tanum

Posted on by
Reply

En del av det som händer får inte tillräcklig uppmärksamhet. Både av sådant som är bra och annat som är mindre bra. Trump-gänget har förstått att man ska översvämma nyhetsmedia med många saker på en gång. Då slinker en del dumheter lättare igenom, har de förstått. Media klarar ju som bekant bara en större sak åt gången.

Fyra gånger så mycket effekt
Nu har Tekniska Verken i Linköping satt igång ett projekt som skulle behöva lite mer uppmärksamhet än vad det får. (Länktips, se nedan). Enkelt uttryckt plockar man ner sex stycken vindkraftverk i Tanum på västkusten och ersätter dem på samma plats med tre stycken modernare och mycket effektivare vindkraftverk. Tekniska verken räknar med att fyrdubbla effektuttaget och gå från cirka 10 GWh till 40 GWh per år och sannolikt en längre livslängd dessutom. Snacka om win-win-wind….

Optimera och förläng driftstiden och därmed ekonomin
Än är allt under uppbyggnad, men det ska bli intressant att se hur detta tas emot nästa år när verken kopplas in och börjar göra nytta. På ett sätt är det ju inget nytt. Att gamla modeller ersätts av nya. Så brukar vi se på bilbranschen, mobiltelefoner och på många andra branscher. Och naturligtvis sker det produktutveckling även kring vindkraftverken. Sannolikt integrerar man numera också mer av system för övervakning, så att det blir enklare att säkerställa när det är dags för underhåll och eventuell service. Alla vinner ju på att verken kan fungera under lång tid och ha kortast möjliga stilleståndstid för underhåll.

Länktips: https://via.tt.se/pressmeddelande/4082355/tekniska-verken-fyrdubblar-elproduktion-med-ateranvanda-vindkraftverk?publisherId=2746664&lang=sv

Läsning: Erika Bjerström: Demokratin dör i hettan

Posted on by
2

Erika Bjerström har skrivit en viktig bok som heter Demokratin dör i hettan. Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, eftersom hon så tydligt tar tag i flera av vår tids ödesfrågor, klimatet och demokratins roll. Ett stort antal exempel från alla hennes reportageresor finns med, samtidigt som vi som läsare får en inblick i hur det redaktionella arbetet kan bedrivas. Och allt detta samtidigt som hon återkommer till beskrivningar hur hon själv påverkades som person och i sitt yrke av de drev som hennes rapportering orsakade. På så sätt blir det en bok som kan läsas med flera glasögon på en gång. Beroende på vilken samhällssyn man har kan man förfäras eller glädjas åt det hon skriver. Gladast kan de krafter vara som får bekräftat att deras taktik tycks fungera. Hat, hot och lögner i stora doser, med ekonomisk uppbackning från fossilindustrin, fungerar. Mest oroade kan vi andra vara, som tvingas inse hur svårt sanningen har att göra sig hörd.

Kan man beskriva en kris på ett neutralt sätt?
Åsa Wikforss inleder boken med ett förord som slår an en ton. Det här är viktigt på flera sätt. För vår förståelse vilken utveckling vi befinner oss i och för vilka krafter som utmanar det samhälle vi har. När Erika tar vid får vi en tydlig bild av hur en skicklig journalist arbetar för att knåda ihop reportage, bilder och kommentarer till något som SVT kan sända och som kan intressera den svenska publiken. Men vi får också en inblick i hur svårt det kan vara. Hur beskriver man något krisartat på ett ”neutralt” sätt? Kan man vara ”neutral” i beskrivningen av klimatfrågan? Går det att förhålla sig neutral mellan sanning och lögn?

Fragmentisering och klickjakt passar dåligt för svåra frågor
Vi får också en initierad redovisning av hur nyhetsvärdering numera sker utifrån klick och genomslag på ett mycket fragmentiserat sätt, vilket naturligtvis missgynnar komplexa frågor som kräver bakgrundsförståelse och sammanhang för att kunna återges på ett rimligt sätt. Klimatfrågan bleknar bort när pandemin passerat och när sociala plattformar tar allt större plats i våra liv. Fridays for Future samlar inte hundratusentals följare på gatorna längre. Och kravet från redaktionen att alltid visa upp något positivt blir komplicerat. Som att en cancersjuk person måste beskrivas med något positivt i ett reportage.

Vem ska ordna ramverket?
Våra demokratiska politiska partier försöker vinna väljare i parlamentsval och en svårighet är naturligtvis att paketera åtgärder för att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte uppfattas som negativt på det personliga planet. En metod som Erika beskriver och som testats på lite olika sätt i några länder är att låta medborgarråd prata ihop sig om gemensamma åtgärder. Då blir, visar forskningen, åtgärderna både mer långtgående och mer präglade av rättvis fördelning än när politiker försöker få gehör för förslag. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi förhåller oss till trafikregler. Det är inte individen som sätter upp reglerna för hur vi navigerar och agerar i trafiken. Det är ”någon annan” eller en ”myndighet”. Och på ett liknande sätt förväntar sig nog många i allmänheten att klimatfrågan ska ingå i ett större ramverk och inte vara en fråga för varje individ att lösa.

Flera lärorika exempel
Erikas bok innehåller också flera exempel från omvärlden och hur vi kanske ofta har fel bild av hur utvecklingen ser ut i t ex Afrika. Att de kvinnor som sitter och handarbetar i Kenya säljer sina varor inte på den lokala torgmarknaden utan i Paris, genom att ha kontakt via sin mobiltelefon. Ljusglimtar och lite hoppfullhet dyker upp då och då i boken.

Demokratin kan snabbt monteras ner
Men allvaret och oron dominerar, särskilt med tanke på hur snabbt och effektivt demokratin kan monteras ner och hur dessa processer tycks gå hand i hand med klimatförnekelse och en strukturell egoism.

Botemedel mot hat och hot
Det ständiga hatet och hoten på internet, som ju också ibland leder till handgripligheter, måste vi hitta botemedel mot. Det kan inte få vara så att sanningen tystas för att lögnerna bärs fram av destruktiva antidemokrater. Var och en har numera möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som inte fanns tidigare. Med denna möjlighet borde också följa ett ansvar att faktiskt föregå med gott exempel. Yttrandefriheten borde speglas i en skyldighet att bete sig på ett värdigt och respekttfullt sätt.

Varför denna ilska?

Posted on by
1

Frågan är om all denna ilska som väller fram på sociala medier tyder på att hon har rätt eller har fel. Högerprofiler som Joakim Lamotte argumenterar för att Greta Thunberg ska hållas i förvar i Israel efter att hon gripits på internationellt vatten. Detta efter att hon deltagit i en medialt motiverad konvoj för att uppmärksamma på den orimliga situation som två miljoner civila Gaza-bor befinner sig i. Andra mindre kända profiler spyr över Greta som om hon orsakat dem någon personlig förlust, lurat dem på pengar eller något liknande. Hatet är återkommande och påtagligt.

Har Greta rätt eller har hon fel?
Så när dessa medelålders och äldre män vräker ur sig sin ilska mot Greta Thunberg, gör de det för att hon har fel i sin inställning? Eller gör de det för att hon har rätt? För att hon inte har vett att hålla tyst, att hon rubbar den världsordning som bygger på att några alltid har företräde när det gäller att formulera vad som ska diskuteras och vilka ståndpunkter som är ”korrekta”? Är hon en ung kvinna som trotsar den rådande hierarkin bara genom att ta plats på den mediala scenen? Det stör antagligen dessa tyckare när hon får tillträde till FN:s generalsekreterare och alla de rum, där normalt bara världsledare ses för att bekräfta varandras status.

Gigantiska skygglappar
Det är något som inte stämmer när vuxna män inte har vett att behärska sig och helt enkelt lyssna på vad Greta Thunberg har att förmedla. Vad förlorar dessa män på att vidga sin bild av hur världen ser ut? Att klimatet är en ödesfråga och att organiserat mänskligt lidande orsakat av andra människor är ett brott mot alla principer det internationella samfundet satt upp. Vad är det de vuxna, hatande männen tror att de förlorar på att ge Greta rätt? Är det tolkningsföreträdet? Att det kan komma en ung tjej och säga saker som inte passar in i den världsbild med gigantiska skygglappar männen har skapat åt sig själva? Vågar de inte erkänna att Gretas synpunkter kan vara rätt? Vad är det de förlorar i så fall? Och eftersom de inte hittar några sakskäl att använda blir det budbäraren, Greta, som blir måltavlan. Det är klassiskt. Höj tonläget och angrip individen.

Och sedan, då?
Det jag undrar ibland är om dessa hatande medelålders män inte har barn eller barnbarn som de vill ska kunna leva ett gott liv. Om vi saboterar planetens klimat, den biologiska mångfalden och de rimliga mänskliga rättigheter vi enats om återstår ju bara en allas kamp mot alla, när resurserna sinar, när oväder och jordskred slår sönder våra samhällen och ingen längre kan lita på att framtiden blir bättre än gårdagen. Den egoism som många ger uttryck för leder ju tyvärr till mer våld, mer övervåld och mindre av solidaritet och samarbete. Är det den världen de hatande männen strävar efter? Där makten bygger på våldspotential och alla framsteg som gjorts sedan franska revolutionen sätts på paus?

De känslostyrda medierna förstärker utvecklingen
I kulisserna är det dessutom algoritmerna bakom de ”sociala” plattformarna som styr vad vi får ta del av och hur vi väljer att sortera information. Indignation, upprördhet och ilska är troligen lättare att sortera på än nöjdhet och glädje. De känslostyrda medierna förstärker motsättningar och upprördhet och medmänsklighet nedvärderas. Orättvisorna förstärks av det rådande systemet och de miljardärer som surfar på symbiosen mellan konsumtion, åsiktsförmedling och känslostyrt agerande blir bara rikare. Detta medan en majoritet av världens befolkning inte kan eller inte vill förändra hur världen styrs. Eventuellt hänger det samman med okunskap. Den som inte har kunskap saknar ju också de verktyg som behövs för att ändra på något, förutom att det blir otydligt vad som behöver göras.

Ingen kan blunda och låtsas att allt är OK
Slutsatsen blir att var och en får försöka göra sin del av det man vill att framtiden ska innebära. Vi har alla ett val.

Äntligen! Industrin är på G

Posted on by
Reply

Plötsligt skiner solen, mörkret skingras, och hoppet växer. Lite så känns det faktiskt efter att den 16 september ha tagit del av IVA:s seminarium i Luleå (via webben) om produktivitet, cirkularitet och industrins ambitioner på området. (Länk till IVA:s hemsida nedan). Jag ber redan här om ursäkt för att den här texten blir längre än vanligt, men innehållet är viktigt och jag vill inte korta ner i onödan. Att läsa den här sammanfattningen går fortare än tre timmar….

Äntligen!
Med exempel på energieffektivisering, reman (som tydligen är branschordet för remanufactoring, återtillverkning), materialhantering, nya samarbetsformer och långsiktigt hållbara lösningar stod en rad svenska företag på scenen och berättade om hur långt de kommit i omställningen. För mig som bevakat de här frågorna i decennier kändes det som att kan vara dags för det klassiska utropet från Gert Fylking vid tillkännagivandet av pristagaren i litteratur: ”Äntligen!”

”Det måste gå”
Det var en imponerande bredd på stora företag som tog plats och berättade om sina lösningar för att bibehålla konkurrenskraft, lönsamhet och samtidigt skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Självfallet finns det problem och möjliga fallgropar, men ingen kunde ta miste på hur seriöst företagen tagit sig an frågorna. Moderatorn Cecilia Warrol slog an tonen direkt i inledningen när hon sa att ”det måste gå”. Erik Boman från ABB fick inleda och presenterade två viktiga prognoser: Antalet elmotorer i världen kommer att fördubblas fram till 2040. Den globala ekonomin, den samlade BNP:n, beräknas att dubbleras under samma period. Redan idag står elmotorer för 45 procent av världens elanvändning. Erik Boman talade därför om vikten av energieffektivisering. Varje sparad kWh är viktig.

Tillgänglighetslager är en modell man testar
ABB:s nya elmotorer har en verkningsgrad på 99,13 procent. (Att jämföra med förbränningsmotorernas cirka 40-procentiga verkningsgrad). För att förstå vilken skillnad det skulle kunna innebära att ersätta befintliga elmotorer med dagens bästa utförande gjorde ABB en studie av 1800 motorer i ett svenskt pappersbruk. Man såg snabbt att det fanns många äldre, fungerande men omoderna motorer i drift. Genom effektivisering skulle besparingen i industrin enbart kunna bli 4 TWh, vilket motsvarar elproduktionen från 900 vindkraftverk. Det riktigt innovativa från ABB är att man etablerat ett tillgångslager. (Se bild nedan). Erik Boman avslutade med att konstatera att det gäller att bli bättre, även på affärer.

ABB:s system för tillgångslager

Hållbara affärsmodeller
Anders Berg från LTU tog vid och berättade om sin forskning. Han nämnde att mellan 25 och 30 procent av Sveriges totala energianvändning uppstår när elmotorer är i drift. Hans forskning fokuserar på det ”ekosystem” som finns runt elmotorernas värdekedja, med ett särskilt fokus på minimal påverkan på klimat och miljö samtidigt som lönsamheten ska vara rimlig. Det han ska ta fram är förslag på hinder, lösningar, modeller och rollfördelning kring de affärsmodeller som kan visa sig hållbara. Hur ska cirkulariteten bli lönsam? Hur säljer man verkningsgrad och livslängd? Arbetet har i princip bara kommit igång, men hans frågeställningar känns rimliga.

Samarbetsformer
Ett avsnitt ägnades åt koppar, som beskrevs som en flaskhals. Det ingår 82 kg koppar i en typisk ABB-motor. Tillgången på koppar understiger efterfrågan, särskilt med tanke på hur antalet motorer beräknas att öka. Ur det perspektivet blir effektivitet ännu viktigare, men hur säljer man effektivitet? Ett delsvar från Anders Berg är att vi behöver omdefiniera lönsamhet. Jag noterar i mitt anteckningsblock att det låter som värdedelning och riskdelning och att tillsammans lösa problem. Erik Boman tillfogade att målbilden är viktig och moderatorn betonade hur avgörande livslängden kommer att vara. Anders Berg nämnde att det som främst begränsar utveckling är samarbetsformerna, inte tekniken. Vinnarna blir de som lyckas skapa lönsamhet ur effektivisering.

En bild ur Anders Bergs presentation (LTU)

Förmågor och kundnöjdhet
Företagen måste utveckla och stärka ett antal förmågor, fortsatte Anders Berg. Det handlar om att gemensamt med kunderna, i hela värdekedjan, identifiera nya besparingar och dolda värden. Det handlar om att tillsammans generera skalbara värden och att organisera en långsiktig och tydlig strategi tillsammans med värdekedjans aktörer. Kundnöjdhet måste vara viktigare än kvartalsrapporter, nämnde Anders Berg genom att citera Edward Hult som skrivit något i Dagens Industri den 13 september.

Summering från Anders Berg
Om vi tar ledningen är cirkularitet lönsam summerade Anders Berg och påpekade att koppartillgången och elektrifieringen är avgörande faktorer som tvingar fram mindre resursslöseri. Att spara energi och att bygga cirkulära lösningar är det snabbaste, billigaste och mest skalbara svaret på utmaningarna. Leverantörer och kunder behöver dela ansvar, data, risktagande och resultat. När kunderna ökar sin förståelse för dessa samband blir affärsmöjligheterna tydliga. Förmågorna som nämndes ovan behöver öka. De svenska och nordiska företagen har en position som kan utnyttjas för att förverkliga den cirkulära ekonomin.

EU är mycket importberoende
Anders Kihl från Ragnsells tog vid. Han påminde oss om att hälften av klimatpåverkan har sitt ursprung i vårt användande av jungfruliga resurser, samtidigt som detta utgör 90 procent av hotet mot den biologiska mångfalden och hotet mot vattentillgången. Bara av dessa skäl behöver vi ställa om till mer cirkularitet för att återställa ett jämviktsläge för planeten. Idag är det enbart knappa 7 procent av råvaruanvändningen som är cirkulär. (Källa: CGR 2025). Han påminde oss också om hur mycket som på kort tid har förändrats i omvärlden. EU är mycket importberoende, inte minst när det gäller fosfor. Fler råvaror kommer att klassas som strategiska den närmaste tiden. Allt talar för att mer av cirkulära flöden kommer att bli nödvändiga. Samtidigt återvinns bara bråkdelar av de volymer som behövs.

Olika regelverk
En dellösning är att designa bort sällsynta jordartsmetaller och att bygga produkter som utgår från modularitet och spårbarhet, dvs där produktionen släpper idén om linjär produktion för att generera sopor för att istället se allt som återbrukbart. Anders Kihl pekade också på att regelverken ser olika ut för jungfruliga material och för återvunna. Lagar och regler behöver jämnas ut så att villkoren för återproduktion, reman, blir tydligare och mer lika oavsett om en vara är jungfrulig eller återvunnen. Han pekade också på vikten av avgiftning, dvs att filtrera bort miljöskadliga ämnen innan material kommer in i produktion. Han nämnde även att billig rysk olja har skadat returplastindustrin. Jungfrulig olja är idag billigare än återcirkulerad plast. Och de planetära kostnaderna syns inte.

Fossilfritt stål och att ta vara på gruvavfall
Så blev det dags för Jenny Greberg från LKAB. LKAB står för 80 procent av EU:s järnmalm. LKAB:s strategiska position kan inte överdrivas. Det man nu vill säkra upp är värdekedjan tillsammans med partners som Vattenfall och SSAB. Man arbetar på att ta fram järnsvamp, som gör det möjligt att etablera en fossilfri stålproduktion. Förutom detta siktar LKAB på att utvinna värdefullt material ur det som normalt ses som gruvavfall. Se nedanstående bild ur presentationen.

LKAB skapar mervärden

Wolframkarbid är centralt för Sandvik
Näste talare var Mats Lundberg från Sandvik. Nu fick vi lära oss om hur Sandvik hittat ett smart sätt att återbruka delar de bergborrar man säljer över hela världen. Wolframkarbid är ett ämne som används i den aktiva delen av en bergborr. Wolfram klassas som ett konfliktmaterial och det innebär att det finns all anledning att säkerställa återproduktion av dessa bergborrspetsar. Mats Lundberg visade hur det nya system ser ut som är tänkt att fungera även i länder med relativ lågutbildad personal.

Mix av två bilder ur Sandviks presentation

Sandvik tänker globalt
Mats Lundberg pekade också på behovet av att bättre och tydligare definiera vad som är avfall och vad som är resurs. Bergborrstiftet är en tydlig resurs för Sandvik, men kan av vissa lagstiftare ses som ett avfall. Kina sitter på den dominerande mängden tillgängligt jungfruligt wolfram, vilket innebar problem i somras, när Kina pausade leveranser i 45 dagar. I det perspektivet blir Sandviks lösning ännu mer intressant.

Reman var ordet för dagen
Nästa talare var Ann-Sofie Wulfsberg från AB Volvo. Tyvärr uppstod ett tekniskt problem under hennes presentation, så jag fick inte hela hennes dragning, men några delar kan jag återge här. Remanufactoring, återtillverkning, är centralt för AB Volvo och definieras av Brittish Standard Institutions (BS 8887-2:2009) som att återföra en produkt till åtminstone sina ursprungliga prestanda med en garanti lika eller bättre än den som gällde för den nyligen tillverkade originalprodukten. Mer än 900 000 cirkulerade artiklar säljs per år av AB Volvo. Sitt reman-system beskrev Ann-Sofie Wulfsberg på detta sätt:

AB Volvo Reman-schema


Ett antal svårigheter
Det är svårt för olika aktörer att förstå vad som menas med reman, hävdade Ann-Sofie Wulfsberg. Det ställer också stora krav på designen och det är även svårt att skapa bra affärsmodeller. Att det kan vara svårt för industrin visade Michael Lieder från Scaniaägaren Traton, som beskrev hur denna industrigrupp arbetar med att sy ihop fyra olika varumärken och industritraditioner till ett gemensamt plattformsbygge. Utöver Scania äger man MAN, Volkswagen Truck & Bus och ett amerikanskt bolag som jag missade namnet på. Fyra olika bolag ska hitta en gemensam framtid i det cirkulära och kunna nyttja samma delar både när det gäller hårdvara och mjukvara. Det är många steg för att få in returer in i mainstream-flödet. Men Scania hävdar att man lyckats. Bland annat ser man modularisering som en dellösning.

Allting heter något på re-
En bild från AB Volvo-presentationen är också värd att lyfta, där man har förfinat förståelsen och innebörden av olika bedömningar och åtgärder i returflödet. Det som förr beskrevs som tre eller fyra olika varianter av återvinning har numera förfinats till ett tiotal steg, alla med olika processer. Den här bilden illustrerar att det cirkulära inte bara är en papperskonstruktion, utan att det nu faktiskt handlar om en konkret verklighet ute i industrin.

UR AB Volvos presentation

Tre kloka avslutningsord
Ur paneldiskussionen plockar jag ett par uttalanden som är extra viktiga att lägga på minnet. Anders Kihl från Ragnsells betonade att ”om vi menar allvar måste vi betala mer”. Det kommer att bli dyrare. Samtidigt som resursbrister också driver innovationen så att vissa ämnen kan fasas ut, som kobolt. Mats Lundberg från Sandvik frågade retoriskt om det kommer att gå att sälja en icke hållbar produkt i en hållbar värld? Erik Boman från ABB påpekade att ingenjörer måste lära sig samverkan, eftersom det kommer bli helt avgörande för den industriella utvecklingen att vi samverkar.

Länktips: https://www.iva.se/det-iva-gor/evenemang/produktivitet-cirkulara-floden-modularisering/

Återbruk i byggandet: Vi på Hörnet

Posted on by
2

Det finns inspirerande exempel ur byggbranschen som behöver spridas. Ett sådant är Alecta Fastigheters ”Vi på Hörnet”, ett renoveringsprojekt i centrala Göteborg, där man lyckats bygga om 10000 kvm kontorsytor på ett nytt sätt. Det var en presentation av projektet som CMB (se länk nedan) ordnat på Chalmers den 4 september och lokalen var fullsatt av intresserade arkitekter, inredare, projektledare och andra som tycktes lika imponerade som jag av resultatet.

Det gäller att utgå från bevarandet
Att Alecta håller på med förvaltning av pensionspengar vet alla. Men att de också förvaltar fastigheter är kanske inte lika känt. Just deras relativt nya intåg i fastighetsbranschen har också bidragit till att projektet ”Vi på Hörnet” kunde bli så framgångsrikt. Man kunde starta mer förutsättningslöst och hade inte en massa traditionella lösningar med sig in i arbetet. Två kontorsfastigheter från 60-talet med stort upprustningsbehov skulle åtgärdas när projektet startade. Riva? Bygga om på traditionellt sätt? Hur ta sig an detta projekt? Om klimatambitionen hela tiden ska gå före?

Win-win-win…. nu finns inga motargument kvar
Magnus Källgren och Nickie Excellie från Alecta Fastigheter presenterade projektet och bland det mest intressanta var att man fick ner CO-avtrycket för byggdelen med över 85 procent samtidigt som projektkostnaden blev 6 miljoner kronor, inräknat all mertid för möten, lägre än vid en traditionell ombyggnad. Enbart på inköp sparade man 16 miljoner kronor. Det vill säga det måste inte bli dyrare med återbruk. Det kan till och med löna sig på projektnivå. Inte nog med det. På intäktssidan har man dessutom lyckats höja hyrorna 30 procent, beroende på att lokalerna är attraktiva och lättare att hyra ut. ”Gammalt och fräscht” är det nya. Det innebär att argumentet att ”återbruk är nog bra, men det kostar för mycket” faller platt. Nu behöver resten av branschen lära sig av Alecta.

BÅT-modellen blir nog standard
Den metod som presenterades kallas BÅT och den föregås av en hel del steg, där kvalitet sätts i fokus och där projektorganisationen, från projektledning till entreprenör och utförare, enas om en gemensam målbild. Man behövde också systematiskt identifiera olika produkter utifrån hur svårt eller lätt det kan vara att återbruka, respektive om produkten innebär en stor eller liten klimatpåverkan. BÅT-metoden kommer troligen att kunna bli standard för framtiden. Bevarande, Återbruk och Tillägg är de tre nivåer av åtgärder som man specificerar och definierar på ett tydligt sätt. Som någon i publiken konstaterade: äntligen får vi en tydlighet i vad som menas med återbruk. Och grundfrågan vid besiktning var naturligtvis vad kan vi bevara av material och lösningar i detta rum?

Lager på plats och storytelling
En annan överraskande detalj var att man valde att lagra produkter och material på plats. Bland annat för att detta sparar tid och också gör det mer sannolikt att det nedtagna materialet faktiskt kommer till användning. Finns det på plats blir det enklare att välja, än att behöva åka någon annanstans för att leta efter ett dörrparti eller någon teknisk detalj. Detta och att man lade ner mycket tid på gemensamma träffar i projektet, på storytelling och förståelse i alla led vad projektet strävade efter var nyckelfunktioner för framgången. Återbruk har nu gått från att vara ett diffust begrepp till att bli verkstad. Och en grundparameter är inställningen, attityden, och förståelsen för vad som egentligen pågår.

Lagarna är inte skrivna för bevarande och återbruk
Allt var säkert inte perfekt. Projektledarna nämnde att vissa lagrum ställde till det, där 60-tals-lösningar inte längre kunde accepteras. Det fanns också frågetecken kring garanti och vem som egentligen tar vilket ansvar för återbrukade system. Men på det hela taget är det stimulerande att ta del av denna typ av projekt som ju tydligt visar att det går.

Kunnandet tas till vara
Utmaningen är naturligtvis att de företag som är vana att sälja nytt kommer motsätta sig storskaligt återbruk. Volymföretag som vant sig vid traditionella lösningar och vant sig vid enkla beställningar kommer att tappa marknadsandelar. Medan kunskapsföretag som har smarta lösningar och kunniga anställda kan vädra morgonluft. Mycket riktigt fanns det hantverkare, sades det på presentationen, som var tacksamma för att deras kunnande nu äntligen efterfrågades.

Tack CMB och Alecta Fastigheter för en fin presentation som gav lite hopp för framtiden.

Länktips: CMB: https://www.cmb-chalmers.se/

Länktips: Alecta fick pris av BRG som årets uppstickare: https://www.alectafastigheter.se/om-oss/pressrum/alecta-fastigheter-prisas-som-arets-uppstickare-inom-aterbruk/

Film om projektet: https://youtu.be/DFMpgpcetao

Länktips: Vi på Hörnet: https://vipahornet.se/

Klimat: Isen på Antarktis

Posted on by
Reply

Då och då kommer rapporter om att isen på Antarktis återhämtar sig eller åtminstone inte smälter i den takt som förväntats av de prognoser som klimatforskarna arbetar med. Att Antarktis inte smälter fort borde naturligtvis glädja de flesta. Men klimatförnekare och dito skeptiker passar ju också på att låta detta exempel illustrera att allt är överdrivet och att klimatvariationer alltid har funnits osv.

Gigantiska mängder is som inte får smälta
Det är som bekant enorma mängder is som lagras på Antarktis. Havsnivån skulle höjas storleksordningen 15 – 20 meter om all is skulle smälta och i praktiken göra slut på dagens samhällen. Grönlands is brukar beräknas motsvara en havsnivåhöjning på cirka 7 meter. Den höjningen är också omöjlig för dagens samhällen att hantera. Arktis is flyter ju på vattnet och skulle innebär mindre havsnivåhöjningar, som delvis har påbörjats.

Det är komplexa förlopp
Den effekt som rapporteringen sällan tar upp är att smältvattnet runt Antarktis i sig kan bromsa avsmältningen. Den is som smälter är ju nollgradigt vatten och om man omgärdar hela Antarktis med nollgradigt vatten bromsar rimligen avsmältningen in. Det är inte så konstigt. Samtidigt påverkar dessa stora mängder kallvatten naturligtvis de havsströmmar som i vanliga fall transporterar varmare vatten från oceanerna närmare Antarktis. Att förloppen inte blir linjära borde väl journalisterna ganska snabbt inse, tycker man. Särskilt om de läser lite av den forskning som finns kring hur de branta iskanterna på glaciärerna i sig utgör ett skydd. (Se länktips nedan).

Tidsfaktorn är hisnande
Svängningarna lär blir större i takt med att både havstemperaturen och lufttemperaturen höjs. För min del är jag mer oroad över havstemperaturen eftersom den lagring som sker i haven rimligen kommer att ta tusentals år att balansera ut. Vi dömer framtida generationer till att leva i ett klimattillstånd, som på ett farligt och destruktivt sätt skapar onödigt kraftiga och förödande orkaner, oväder, stormar, bränder och annan förödelse. Exempelvis havsnivåhöjning. Alla kustnära städer borde snarast ta fram planer på hur man skyddar sig mot översvämningar.

Portar mot havet
Portar mot havet har diskuterats i 15 – 20 år i Göteborg. Det är en stor investering och en teknisk utmaning eftersom Göta Älv inte slutar att rinna bara för att havet trycker på. Och Nordre Älv har sina begränsningar. Det rimliga är att staten organiserar och finansierar en forskarledd grupp som får 5 – 6 år på sig att ta fram förslag på lämpliga åtgärder för alla utsatta samhällen, Annars riskerar vi få en debatt om vilka städer som är ”rättvist” att offra, när inte pengar, tid och resurser räcker till för att skydda alla. (Se länktips om en motion för portar i Göteborg från förra riksdagsåret).

Prioriteringar?
Istället har vi en Tidöregering som ser det som sin uppgift att staten, skattebetalarna, subventionerar dyr, farlig och otestad SMR-teknologi för serietillverkade en-gångs-kärnkraftverk. Prioriteringarna och omdömeslösheten är uppseendeväckande, minst sagt.

Länktips: Antarktis-artiklar som inte är särskilt hoppfulla: https://www.expressen.se/nyheter/klimat/hon-har-lost-gatan-darfor-smalter-glaciaren-sa-sakta/

och: https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/EQrkWa/domedagsglaciarerna-i-antarktis-smalter-ny-studie

och: https://www.sverigesradio.se/artikel/varme-over-antarktis-kan-orsaka-tillvaxt-av-isen

Motion om portar: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/yttre-portar-for-att-skydda-goteborg-och-en_hb02898/

Avslag på motion om portar: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/betankande/samhallets-krisberedskap_hb01f%C3%B6u7/

Det kom ett intressant nyhetsbrev från OmEV

Posted on by
Reply

Nyhetsbrevet OmEV handlar precis som man kan ana om elektriska vägfordon. De har under imponerande 15 års tid bevakat utvecklingen på området, skapat mängder av nyhetsbrev och poddar och hjälper företag, myndigheter och andra att orientera sig inom ett område som har många delfrågor och som berör den tekniska utvecklingen på ett väldigt centralt område, hur vi ska transportera oss på ett hållbart sätt när vi väl lyckats fasa ut fossila bränslen. I det senaste nyhetsbrevet sammanfattade de en rapport om den europeiska bilindustrins ställning och möjliga utveckling.

Hur ska industrierna resonera?
Det är intressant att läsa att cirka 7 procent av EU:s BNP kan kopplas till fordonsindustrin och att det handlar om dryga 13 miljoner arbetstillfällen. Tyskland, Frankrike, Spanien och några till länder har ledande företag i denna bransch och de sliter naturligtvis med den ganska svåra frågan hur de på bästa sätt ska agera för att utan stora ekonomiska förluster klara av ett systemskifte. Hänger kunderna med? Hur agerar regeringarna och EU centralt? Vilka stödsystem finns, hur agerar kineserna och koreanerna? Och japanerna inte att förglömma. Hur ska varumärkena behålla sin attraktionskraft samtidigt som tillverkningen kanske måste flyttas till låglöneländer? Och vad innebär det nya hotet från Trump och hans tullar? Marknaden klarar troligen inte omställningen utan stöd.

Många frågetecken
Frågorna är många. Och den rapport som återges pekar på ett antal av de svårigheter bilbranschen har att hantera på kort och längre sikt. Det tycks som att flera av tillverkarna har prioriterat premiumsegmentet och därmed lämnat fältet fritt för de mindre och billigare kinesiska bilar som kan komma att ta över en stor del av marknaden. BYD är ett sådant märke som idag tar allt större plats. Det finns också ett stort frågetecken kring utbyggnad av laddningsstrukturen. Gör verkligen länderna tillräckligt för att underlätta för bilägare att byta till eldrift? Det är ju en hönan-och-ägget-fråga detta med elbilar och laddinfrastruktur. Det går inte att motivera utbyggnad av infrastrukturen om det inte finns bilar och konsumenter som efterfrågar laddning. Och omvänt går det inte att sälja elbilar om det inte finns laddmöjligheter i närheten av bostaden. I sammanhanget är det intressant att notera att över 90 procent av nybilsförsäljningen i oljelandet Norge gäller bilar med eldrift.

Ett till ett kommer inte fungera
Nu har jag inte läst rapporten, men det hade varit intressant om den också tog upp systemskiftet kring ägandet. Vi måste rimligen öka nyttjandet av varje fordon och då innebär det att det är mobilitet som ska efterfrågas och inte ägandet. Det kommer inte bli hållbart att ersätta fossilbilar med elbilar ett till ett. Vi behöver frigöra gatumark och parkeringsytor samtidigt som vi minskar resursanvändningen och lämnar det tillstånd bakom oss, där en vanlig bil står stilla ungefär 93 procent av tiden. Det är ett enormt resursslöseri som vi inte kommer ha råd med.

Ta täten med nya affärsupplägg
Därför hade det varit intressant att höra om rapporten kring den europeiska fordonsindustrin väger in ett minskat fordonsantal och en högra nyttjandegrad per fordon samtidigt som man borde förbereda för helt nya affärsmodeller, där det inte är ägandet som står i centrum. Tvärtom kanske tillverkarna ska satsa på att behålla ägandet och ta ansvar för sina fordon, byta ut delar och hålla dem uppdaterade via fjärranalys av status etc. Med ett långsiktigt ansvarstagande för varje fordon skulle de europeiska tillverkarna kunna ta täten i en hållbar omställning. Gärna i samarbete med lokala företag som erbjuder tjänster (framkörning?) liksom med banker och försäkringsbolag osv. Det är en intressant variant av det som brukar kallas cirkulär ekonomi, när tillverkaren tar ett större ansvar och mobiliteten står i centrum snarare än ägandet.

Det gäller att passa på att skapa mervärden för konsumenterna.

Länktips: Hemsida för OmEV: https://omev.se/

Flyktingfrågan kräver att vi tänker i nya banor

Posted on by
Reply

Keir Starmer, premiärminister som håller till på 10 Downing Street har tagit fram ett förslag som han kallar ”one in – one out”. Detta refereras av Lunchekot (se länktips nedan, cirka 08:30 in i sändningen). Tanken är att för varje ”illegal” flykting som tar sig över den Engelska Kanalen och som skickas tillbaka till Frankrike ska Storbritannien ta emot en asylsökande med sina papper i ordning.

Några åtgärder av britterna
Tanken är att frysa tillgångar för smuggelansvariga, blockera deras inresemöjligheter och den engelska regeringen vill på så sätt komma åt de gäng som tjänar pengar på människors strävan att ta sig till Storbritannien. De som ska släppas in enligt one in-one out-systemet får inte ha försökt att ha tagit sig till Storbritannien förut och ska kunna erbjudas en formellt godkänd väg att söka asyl i landet.

Starmer sätter fingret på problemet
Man kan fråga sig om detta kommer att hjälpa. På ett plan sätter det ljuset på skillnaden mellan ekonomiska flyktingar och de flyktingar som söker skydd efter att ha drabbats av förföljelse och hot i sina hemländer, dvs traditionella asylsökande. Det känns självklart att politiskt förföljda personer ska kunna erbjudas en asylprövning. Samtidigt finns en desperation hos en stor grupp unga flyktingar, som satsar alla sina tillgångar och många gånger riskerar livet för att skaffa sig en framtid. Lösningen borde rimligen finnas någon annanstans.

Vi måste förstå storleksordningen
Som jag nämnde i en tidigare text är det ungefär en miljard människor som lever någorlunda ordnade liv, har ett jobb, kan ta ut semester, har en bostad och en rimlig försörjning. Det innebär att det finns minst fem gånger så många människor på planeten som INTE har de förutsättningarna att leva ett gott liv. Det är den stora orättvisa vi borde försöka ha en lösning på. Hur vi skapar förutsättningar för alla varelser på jorden att leva ett rimligt gott liv. Och givetvis justera de parametrar som går att ändra på, där orättvisorna slår hårdast. Inte för att alla ska flytta hit, eller för att alla ska få försörjning via våra skatter. Men vi behöver strukturer som drar utvecklingen i rätt riktning, inklusive påverkansmöjligheter för att komma åt oligarker, diktaturer och regimer som inte följer FN-stadgan.

En långsiktig jordnära idé
Det behövs en långsiktig inriktning som på en generation eller två skapar förutsättningar för alla att leva ett gott liv. Förmodligen måste detta växa fram som en gräsrotsrörelse, där människor tar ansvar för sig själva och någon mer individ. Då blir det också mer begripligt vad vi måste göra. När den vi samverkar med får ett namn, ett ansikte och en adress. Varje sådan insats skulle kunna klassificeras som skattebefriade bidrag, så att det inte behöver ske med beskattade pengar. Och det finns säkert hundra andra detaljer att reda ut. Men ”one-in och one-ute” är bara en symbolisk idé, Den löser inte grundproblemet med ojämlikheterna och orättvisorna i världen. Det är nog vi själva som måste ta tag i detta. På ett enkelt sätt. Och vi måste naturligtvis samtidigt ta höjd för den nya våg av klimatflyktingar som lär komma till följd av fossillobbyns fördröjning av verklig klimatpolitik.

Länktips, cirka 08:30 in i programmet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ekot-1230-stora-problem-i-tagtrafiken

Den som blundar slipper förklara vad han ser

Posted on by
Reply

Hur ska det gå till att fasa ut all plast som vi vant oss vid? Frågan väcktes för mig genom ett mejl som satte fingret på hur mycket onödig plast som troligen tillverkas, onödig för att det finns ”oplastade” lösningar som kan ersätta det vi vant oss vid.

Fler digitala möten
Mejlet jag fick tyckte att EU gör många fel och att svenska myndigheter är för passiva i omställningen bort från plastberoendet. Så kan det vara. Men det tar tid att bryta mönster. Det behövs åtgärder och beslut på en annan nivå för att rätta till något på en lägre nivå. Någon behöver principiellt t ex anpassa möteskulturen till en större andel digitala möten på bekostnad av de fysiska mötena. För att på sätt minska det fossilberoende flygandet.

Fler tänkbara sätt att synliggöra fel beteende
Eller så behöver någon skapa ett regelverk där digitala stödsystem alltid ska utredas först, innan man tar beslut om, typ, plastkort och liknande. En tredje väg är att skapa ett slags kontosystem på tjänstemannanivå, där varje offentliganställd och förtroendevald får sig tilldelad ett utsläppskonto. Så att varje person själv får hushålla med sina klimatutsläpp efter bästa förstånd. Och självfallet drabbas av någon kännbar påföljd om den personliga utsläppskvoten överskrids. En fjärde väg att gå är att använda en fiktiv beskattning, där varje klimatskadlig resa blir aningen dyrare för varje tillfälle och där summan av dessa kostnader redovisas och eventuellt belastar den budget som tjänstepersonen sorterar under. Ett sådant system skulle göra det uppenbart hur skadligt det blir att slentrianmässigt flyga på olika möten.

Ransonering skapar kanske en svart marknad
Vi kan också införa verklig ransonering, så som man gör när tillgången är begränsad på något som flera vill utnyttja. Under Andra Världskriget var många varor ransonerade och ingenting hindrar att det införs ransonering på flygresor. Det skulle i och för sig kunna leda till en ”svart marknad” för flygrättigheter, men det skulle å andra sidan bidra till en tydligare och pågående diskussion om vikten av att begränsa flygandet och om bara de rika ska få fortsätta att flyga. Därmed blir också en näraliggande tanke att enbart de rika länderna ska få fortsätta att överkonsumera resurser, vilket ju är en av faktorerna bakom de skenande fossila utsläppen, oljeanvändningen i fraktsystemet och plasten som råvara för billiga leksaker från Kina, osv, osv.

Vi behöver hävstångerna
Det räcker inte att vi sätter fingret på vilka systemfel som finns. Vi måste bli bättre på att hitta rätt hävstänger för de förändringar som kan göra skillnad. Samtidigt ska vi självklart ha i åtanke att det finns åtskilliga makthavare, framför allt på högersidan både i Sverige och i EU, som vill tona ner klimatkrisen, förringa den, bagatellisera, skämta bort och förneka allvaret. Ett exempel är Anders Borgs bok ”Vart är vi på väg?”, som inte har ett kapitel om miljö eller klimat, trots att han vill spegla framtiden.

Ingen undergång?
I hans kapitel tio talar han om välfärd och tillväxt och summerar det hela med att ”undergången är inte nära”, att han anser att det finns för många dystopier som avlöser varandra. Han hävdar att det är osannolikt att klimatfrågan kan bli ett hot mot mänskligheten och tycks inte inse digniteten i det som pågår.. Eller så är detta ytterligare ett exempel på det som inträffade när muren föll i Tyskland 1989.

Räcker det att blunda?
Det som hände i Tyskland var att vissa personer, ofta äldre män, inte orkade tänka om när det gamla DDR-systemet föll och de behövde sätta sig in i hur ett kapitalistiskt system fungerar. Man orkade inte erkänna för sig själv att det man trott på och levt enligt (det tidigare systemet) varit fel. På motsvarande sätt skulle man kunna tolka att Anders Borgs lättsamma attityd gentemot vår tids hotande miljö- och klimatkatastrofer kan förklaras med att han, om han byter fot i den frågan, skulle tvingas erkänna att han gjort en betydande felbedömning och att tillväxt och överkonsumtion fortfarande är legitima och rimliga effekter av det samhälle han vill se. Den som blundar behöver ju inte förklara vad han ser.