Vissa dagar dyker det upp en hel drös av intressanta lösningar och möjligheter, som jag gärna delar med mig av. För att inte skapa väldigt många bloggtexter komprimerar jag ihop några av dem i dagens text. Den som vill läsa mer hittar länktipsen längst ner.
Mimbly tar bort mikroplast och sparar vatten Ett företag har tagit fram en lösning som bidrar till att minska dricksvattenåtgången och samtidigt rena avloppet från en hel del mikroplast. Mimbly heter företaget och enkelt uttryck har man en behållare som passar till tvättstugor i bostadsområden, där vattnet filtreras och renas för att återbrukas för nästa tvätt. Mikroplaster från våra kläder står för ungefär en tredjedel av all mikroplast som förgiftar våra hav. Jag har skrivit tidigare om blåvalar t ex får i sig 40 kg mikroplast om dagen. Så varje lösning som kan filtrera bort mikroplaster är bra. Att dessutom återcirkulera tvättvattnet efter rening är naturligtvis en bra resursbesparing. Lösningen borde vara standard i hyreshus, bostadsrättsföreningar med tvättstugor osv.
Skåneflex Regiontrafiken i Skåne testar en ny variant i Svalöv, Sjöbo och Tomelilla. Via en app kan man boka en buss ”on demand” och systemet föreslår en viss hållplats och viss tid. Det blir ett slags anropat kollektivtrafiksystem, där hållplatser bestäms i realtid och där resenären själv kan välja om erbjudandet är attraktivt eller inte. Det finns plats för en rullstol och en barnvagn, men man får inte ta med cykel eller elsparkcykel. De undersökningar som har gjorts efter en viss prövoperiod visar att systemet är väldigt populärt bland unga personer och nöjdheten hos dem som testat är 82 procent. Senast 30 minuter före tänkt avresa måste man mata in sitt önskemål. De olika rutterna blir kundanpassade, även om det naturligtvis blir lite av en rundtur för att plocka upp och släppa av folk på olika adresser. Systemet löser inte allt, men femton timmars tillgänglighet på vardagar är bra. Anropstrafik borde vara intressant för en hel del mindre orter och framför allt hjälpa personer som inte är bilburna, både unga och äldre.
Svensk ull ska tas om hand Swedish wool initiative har sin bas i Dalarna och har en process för att på ett nygammalt sätt ta hand om all den ull, som annars riskerar att brännas. Fåravelsföretag, företag inom hela värdekedjan ingår i upplägget och specifikt företag inom bygg, möbler, mode, outdoor och heminredning. Man tänker cirkulärt och framför allt vill man ta vara på en restresurs som vi i alla tider har använd för att värma oss osv.
Öppna patent är en bra lösning SKF har startat det man kallar The Patent Bay. Man vill att patent av olika slag ska komma utvecklingen och mänskligheten till godo. Med en referens till det trepunktsbälte som Volvo tog fram en gång i tiden siktar man på att bidra till en allmänt positiv utveckling. Troligen har man gjort bedömningen att den goodwill och den uppskattning företaget får på det här sättet är mer värd än de kronor patenträttigheterna kan inbringa. Men det är ändå ett bra beslut, som gynnar helheten, kan man tänka.
Bo en dag i år 2050 är namnet på ett projekt som utvecklats inom ramen för HSB Living Lab, som jag skrivit om tidigare. Tanken var att forma ett lägenhetsboende som kunde konkretisera en framtida dystopisk situation, där klimatförändringar, biologisk mångfald och olika hot blivit vardag. Under några timmar har olika grupper fått uppleva hur det kan vara att bo och leva i en framtid, där mycket av det som vi idag tar för självklart inte längre är så. (Se även länktips nedan).
Reaktionerna var starka och bestående Projektet Bomorrow, som drivs av CER vid Mittuniversitetet, (se länk nedan) , ordnade nyligen en webbsändning där HSB:s hållbarhetsansvariga berättade om hur besökarna upplevde att hantera frågor som att laga mat utan el, att ladda sin telefon med hjälp av en trampcykel och att bli varnade för drönarhot. Deltagarna fick fiktiva identiteter och roller och resultatet var att man i betydligt högre utsträckning än före besöket på den iordningställda lägenheten regelbundet tänkte på klimathotet och att man även kände det mer angeläget att åtgärda frågan. Även efter flera månader. Det överraskade projektledningen att upplevelserna så tydligt påverkade deltagarna när polletten trillade ner och konsekvenserna blev påtagliga.
Ur presentation fr HSB Living Lab
Det är inte kört… Under webbinariet fick även byggbranschen, polisen i Västernorrland och en riksdagspolitiker från Moderaterna kommentera det de just sett och hört. Genomgående formulerade de på olika sätt att de kände en optimism, att detta dystopiska perspektiv inte fick bromsa känslan av att problemen är lösbara. Och motsatsen hade naturligtvis varit sensationellt. Om de hade sagt att ”ja, det är nog kört…”.
”Vi gör ju så mycket” Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det blir lite märkligt att höra en moderat riksdagspolitiker, David Josefsson, formulera sig att ”vi gör ju så mycket för att det inte ska bli så här.” Verkligen? Lägger ner det fristående miljö- och klimatdepartementet och underordnar det näringslivsfrågorna. Skär ner kraftigt på resurser till den myndighet som ska ha bäst på koll på de här frågorna: Naturvårdsverket. Skär kraftigt i stödet till civilsamhällets viktigaste kunskapsresurs, studieförbund och folkhögskolor. Tar bort stödet för att skaffa elbil och och och….
Trots, inte tack vare Extra märkligt blir det när Moderaterna hävdar att ”vi är på rätt väg” och att ”politiken vill lösa problem”, samtidigt som Sverige inte kommer att klara de mål EU satt upp och regeringens största samarbetsparti konsekvent spelar ner klimatfrågan i betydelse, förlöjligar och ifrågasätter personer som lyfter klimatfrågan och hjälper fossilbranschen att fortsätta med utsläppen genom att stödja flyget med miljarder hellre än att rusta upp järnvägen, gör en grej av att köttätande är en rituell vana osv. Det låter bra att vi är på rätt väg, men det är TROTS Tidö-regeringen, inte tack vare, i så fall.
Alltid Kina, aldrig per capita David Josefsson säger i alla fall att vi måste värna demokratin och att vi behöver motverka populister. (Man kan ju undra hur kul det känns att hela tiden anpassa politiken till SD om nu dessa frågor är viktiga). Och för att relativisera Sveriges betydelse tar David Josefsson naturligtvis upp Kina. Det är så det brukar heta från det hållet. Det han naturligtvis inte säger att per person, per capita, konsumerar Sverige långt över vad som är långsiktigt hållbart. Och att per capita-jämförelsen är det rimliga med tanke på vad som egentligen driver utsläppen och hur utsläpp behöver hanteras. Jämförelsen brukar vara att vi i Sverige beter oss som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande. Men det nämner inte Josefsson.
Det är många detaljer som påverkas och tillit som behövs Men åter till HSB och Bo-en-dag-i-2050-projektet. Greppet är naturligtvis tänkvärt och illustrativt. För att synliggöra en tänkbar, egentligen otänkbar, framtid för oss i Sverige och våra barn och barnbarn. Den robusthet och överlevnadskraft som finns i lokalsamhället är helt avgörande, tror jag. Att vi hjälps åt, tar hand om varandra, hjälps åt med det som vi har kunskap om osv. Den just-in-time-logik som industrin och detaljhandeln vant oss vid kommer att behöva ersättas med lagerhållning, samverkan, kloka planeringshorisonter och att vi bygger tillit bortom Bank-ID-systemet. När internet bara fungerar sporadiskt och med förbehåll behöver vi andra system för att kompensera varandra för varor och tjänster.
HSB avslutade webbinariet med att tipsa om sin hemsida för Living Lab.
(Anm. Detta är del 2 av 3 gällande min sammanfattning och kommentarer till Konsumtionsrapporten som publicerades 26 november 2025. Se länkar nedan).
En stor mängd delrapporter Konsumtionsrapporten ”Konsumtionens gränser Resultat 2018 – 2025” på 94 sidor innehåller ett stort antal korta och kompakt formulerade delrapporter och ett mycket stort antal referenser och bilagor. Det finns inte utrymme att här beskriva och kommentera allt. Flera av delrapporterna berör resande, flyg, tågresor och tanken på ”hemester” som alternativ till att resa utomlands. Flera andra delrapporter handlar om hur vår matkonsumtion kan bli mer hållbar och hur t ex skolmaten kan göras mer vegetarisk för att minska kommunernas klimatutsläpp, men också hur ändrade kostvanor kan bli en naturlig del av ungdomarnas fortsatta konsumtion. Läs gärna originaltexten (se länk nedan).
Paketering av budskap En delrapport som författats av Mikael Klintman, professor i sociologi vid Lunds Universitet, är extra intressant eftersom den tar ett delvis annorlunda grepp på problemen med hur budskap behöver paketeras. Hans besked är att budskap och policies behöver paketeras med hänsyn till fyra olika kvaliteter som kallas dimensioner i texten. Han benämner dem strävhet, temperatur, position och storlek och alla spelar roll för hur ett budskap kan tas emot. Rätt använda landar budskapen på ett önskat sätt socialt och värderingsmässigt.
De fyra dimensionerna eller kvaliteterna Delrapporten blir lite kortfattad i det här sammanhanget, men uppenbarligen handlar det om att på ett nyanserat och genomtänkt sätt paketera budskap på ett sätt som får önskad effekt. Låt mig börja med ”strävhet” och ”temperatur”: Han tar ett exempel med hur ett alltför aggressivt sätt att snabbt höja pantbeloppen på returförpackningar i Sverige fick motsatt effekt än den förväntade. Människor minskade sin benägenhet att panta förpackningar när pantbeloppet snabbt blev högre (!). Enligt Klintman handlade detta om att konsumenten inte ville känna sig lurad. Eller som han skriver: ”Den optimala temperaturpunkten ligger alltså mellan plikt och profit.” Konsumenten vill gärna bidra, men vill inte känna sig köpt eller utnyttjad. I ett fall där en avsändare använt ett alltför aggressivt och propagerande kampanjande kunde forskarna konstatera att målgruppen tenderade att förneka det som påstods. Med alltför hög temperatur riskerade således kampanjen att skapa onödigt motstånd.
Lagom mycket argument, formulerade på rätt sätt Begreppet strävhet handlar om hur mycket sakliga fakta och obekväma faktorer som ska kringgärda ett budskap. Blir det för mycket eller för kontroversiellt kan det leda till att målgruppen blockerar informationen. Texten exemplifierar med två grupper av högstadieelever som fick samma information om hamburgare, men den ena fick dessutom lagom mycket neutral tilläggsinformation om hur snabbmatsbranschen försåtligt använder ord som ska locka konsumenter att handla. Den grupp som fick tilläggsinformation minskade sin hamburgerkonsumtion med 31 procent den följande veckan.
Position När det gäller position lyfter Klintman ett exempel från Amsterdam, där rätt placerade målade konturer av cyklar i vägbanan kopplades till en kampanj om att bilarna gör barnens skolväg osäker. Sedan dess har Amsterdam utvecklats till en av Europas mest cykelvänliga städer.
Hur bred ansats ska man ta? Hur ett budskap kan breddas att vara mer allmängiltigt blir i delrapporten exemplifierat av hur man gick från att ha näringsråd utifrån hälsoperspektiv till att också inkludera klimathänsyn med kosten. Breddningen var inte problemfri, skriver Klintman, eftersom viss livsmedelsindustri såg sig hotad.
Sammanvägning för att nå mage, hjärta och hjärna Sammantaget menar Klintman att alla de fyra dimensionerna (strävhet, temperatur, position och storlek) behöver samspela för att ett budskap tas emot på rätt sätt och ge ett gensvar ” i både mage, hjärta och hjärna” som han skriver. Det är inte tabeller på kväveoxidutsläpp som får invånarna i en kommun att bejaka en bilfri gata, menar han. ”I stället kan idén kommuniceras genom att visa hur en gata utan bilar öppnar rum för barnkalas, matstånd och kaféer”, skriver han.
Noga kalibrering viktig Det är också sannolikt riktigt det han avslutar sin delrapport med: När ett budskap ges en inramning vars fyra dimensioner bidrar till en känslonivå som skakar, men inte skrämmer bort eller leder till förnekelse, placerar fokus där identiteten står på spel och låter problemets storlek växla mellan det lokala och det planetära, då blir hållbar konsumtion inte en börda utan en källa till stolthet och gemenskap.
Nyanser Det finns något principiellt viktigt i den här delrapporten som tilltalar mig. Det är att se nyanser, se helheter och också att försöka förstå hur målgrupper resonerar när något ska förändras. Ska vi få med oss människor på en omställning så är det genom att vara lyhörda för de avgörande argument som människor känner att de bär på. Dvs raka motsatsen till den mobbaraktiga och buffliga besserwisser-metod som Trump och hans påhejare försöker få amerikanerna att acceptera.
I denna tredje del av sammanfattning och kommentarer till Konsumtionsrapporten som publicerades 26 november är min tanke att fånga upp några slutsatser och kommentarer till det digra materialet. (Se länktips nedan för rapporten på 94 sidor och mina två övriga blogginlägg kring rapporten).
Kommentar till 8-punktslistan ( se del 1) De åtta punkterna kan vara riktiga, men för att minska motståndet från de befintliga företagen behöver vi också ge olika branscher en möjlig väg framåt. Företagen behöver se att de kan byta affärsmodell på kort och/eller lång sikt för att t ex hyra ut produkter och inte förlora det de byggt av reella och fiktiva värden i sin verksamhet. De kan behöva bygga upp samverkansnätverk på lokal basis och utveckla ny kompetens.
Konsumenten behöver uppfatta förbättring Kanske viktigast av allt är ändå att omställningen av många konsumenter behöver uppfattas som en tydlig förbättring. Framtiden måste innehålla komponenter av förbättring för att den ska bejakas av flertalet. En sådan förbättring kan vara den besparing och trygghet konsumenter upplever i form av tid och ansvar när ägande och användande av olika maskiner ersätts av att de beställer praktiskt arbete, trädgårdsarbete eller reparationer. Det är svårt att klä om en soffa, men det är kanske bara tyget som är slitet, inte hela soffan. När nyköpet ersätts av reparation ger det utrymme för en ökad sysselsättning.
Product as a service På flera sidor i rapporten talar om man om tillräcklighet som ett mål för konsumtionspolitiken. Och på pekar samtidigt att det inte nödvändigtvis måste innebära mindre konsumtion och exemplifierar med ”product-as-a-service” faktiskt utan att i klartext nämna detta begrepp, som innebär att tjänstesektorn kan växa när kunniga personer/företag tar hand om produkter, lagar, reparerar, byter ut och håller liv i kvalitetsprodukter.
Rapporten identifierar svårigheter, men….. Man skriver på sidan 17: ”Problemet är att individuella initiativ inte är tillräckliga. Detta beror bland annat på existerande normer och på kommersiella aktörers intresse av att uppmuntra resursintensiva livsstilar, vilket försvårar för individer att förändra sin konsumtion. Olika typer av informationsinsatser kan visserligen öka graden av medvetenhet och motivation, men de leder i regel bara till tillfälliga beteendeförändringar.”
Strukturella problem Det vi behöver göra är att adressera de strukturella systemfel som ligger bakom de kommersiella aktörernas vinstoptimering. Den tillräcklighet rapporten återkommer till behöver rymmas i en ”lagom-ekonomi”, så att vi slipper de nuvarande avkastningskraven och den kortsiktiga suboptimering som de vinstfokuserade företagen och aktörerna främjar och synbart hela tiden landar i. Vi borde också på allvar fundera på hur kommersiell reklam egentligen ska fås att sluta skada en hållbar utveckling. På samma sätt som det är självklart för varje förälder att få sina barn att upphöra med klotter på de egna tapeterna behöver vi hitta sätt att få våra saboterande företag att upphöra med den typ av ”klotter” som ständigt motverkar vår strävan efter ett hållbart samhälle. T ex genom att generera överkonsumtion.
Att mer genomgående använda bonus-malus En annan möjlighet som rapporten indirekt med sina många exempel bidrar till att sätta fokus på är att samhället mer konsekvent använder olika varianter av bonus-malus-system. Det innebär att den som gör något oönskat får betala (malus) och den som aktivt tagit ett beslut att avstå samma sak får del av de inbetalade medlen (bonus). Jag tror att det finns en poäng i att inte låta passivitet vara lönsam, utan det ska finnas någon aktiv komponent för att få del av ”belöningen”. Detta för att inte möjliggöra för en grupp att turas om att ”ta kostnaden” medan övriga i gruppen delar på intäkterna. Tyvärr är folks påhittighet stor när det gäller att kringgå regelverk….
Ansvarsfrågorna kunde ha varit tydligare När rapporten på sid 29 summerar en del slutsatser saknar jag något om ansvarsfrågan. Just ansvarsfrågorna kunde de ha utvecklat mer. Vem ska egentligen vara ansvarig för förändringen? Vem äger frågan kring konsumtionsmönster så att det totala resultatet håller sig inom planetens gränser? Och om det inte är någon specifik aktör, hur gör vi för att skapa processer som synliggör de olika aktörernas delansvar? Det är ju bråttom, som alla inser. Då måste vi ta nya grepp. Inte minst med tanke på hur hela konsumtionssektorn är i snabb förändring i och med AI-revolutionen och hur data hanteras mer och mer centralt. Och hur vi ska få samhällsnyttan och nyttan för framtiden att väga tyngre än enstaka företags vinstjakt återstår att begripa och greppa.
Människan tycks ha svårt att ta otydliga hot på allvar. Det är när vi står inför det konkreta problemet som vi eventuellt agerar. Det har kanske med vår anpassning att göra, vår förmåga att hitta lösningar här och nu. De hot vi står inför i och med klimatförändringarna är därmed svårare att ta som utgångspunkt för vårt agerande. Hoten är fortfarande diffusa, kommer att inträffa någon gång i framtiden och kanske inte här. De upplevs nästan som rykten, som kan avfärdas.
Är 15 procent mycket? Samtidigt har vi under decennier nu matats med forskningsrapporter och analyser som alla pekar i samma riktning. Planeten är på väg in i ett nytt och okänt läge, där mänsklig aktivitet har gjort att det mångtusenåriga jämviktsläge vi har haft är på väg att rubbas. Glaciärerna smälter snabbare än beräknat. AMOC-systemet har tappat 15 procent av sin kapacitet. (Se länktips nedan angående AMOC, samt en The Guardian-artikel). Det finns tecken som tyder på att Amazonas regnskog har skövlats så kraftfullt att hela denna tropiska ”lunga” kommer att få svårt att finnas kvar som självbalanserande system, vilket i sin tur kan påverka andra luftströmmar, nederbördsmängder, ökenbildning osv. Allt hänger ihop.
Tröskelnivåer är osäkra Den rådande bilden är att havsnivåhöjningen kommer att vara upp till en meter om 75 år. Men det är långt ifrån säkert eftersom återkopplingseffekter är mycket svåra att räkna på. Liksom att tröskelnivåer alltid bygger på en viss sannolikhet. Även det osannolika kan inträffa och då förstärks naturligtvis andra effekter. Ett större sjok av Antarktis glaciärer skulle exempelvis kunna brytas loss. Eller avsmältningen från landbaserade glaciärer skulle kunna ske mycket snabbare än tidigare. När olika komponenter i vårt klimatsystem rubbas vet vi ju inte exakt hur resten av det komplexa systemet reagerar. Men vi vet att med mer avdunstning till regn kommer väderfenomenen att bli mer extrema. Stormarna både mer frekventa och kraftigare. Jordskred och översvämningar mer sannolika. Väderfenomenen blir svårare att beräkna på både kort och lång sikt.
Fem miljarder behöver flytta…. När vi närmar oss något mellan en och två meters havsnivåhöjning kommer det steg för steg bli allt svårare att bo kvar i våra kuststäder. Minst fem miljarder människor bor kustnära. De försörjer sig bland annat på att det finns tillgång till livsmedel, färskvatten och fungerande infrastruktur. En indikator kommer att bli sjunkande fastighetspriser, och att försäkringsbolagen vägrar försäkra fastigheter. När lån på så sätt förfaller, där säkerheten utgörs av framtida värde på en fastighet kommer ett ”chicken-race” utan motsvarighet att äga rum. Alla banker kommer att jaga säkra belåningar. Kustnära fastigheter räknas bort. Korthus-ekonomin faller samman.
Kaoset väntar Risken är uppenbar att forskarna, för att inte verka oseriösa, har räknat lite för ”snällt” sannolikheten för en snabb havsnivåhöjning. Inom två generationer kan det hela börja ta fart på allvar, när vissa områden på jorden blir obeboeliga och hundratals miljoner människor inte längre har sin försörjning. Bristen på mat och färskvatten, störningar i transporter, tillverkning och energiförsörjning kommer stegvis att bli så allvarliga att stora folkförflyttningar blir nödvändiga. När miljontals människor samtidigt söker sig nya bosättningar tvingas de ge upp det nuvarande boendet och kommer att få synnerligen svårt att skapa sig en ny försörjning. Det blir i praktiken omöjligt undvika en kaosartad utveckling.
Borde vi inte minimera riskerna? Inom ett par generationer kan detta tyvärr vara det som händer. Elon Musk kanske hinner åka till Mars med sina raketer och andra miljardärer kanske kan köpa sig förnödenheter och skydd (men inte om pengar inte längre räknas). Mycket av det som vi idag tar för självklart kommer att upphöra. Och kampen för överlevnad blir konkret. Det låter kanske överdrivet och verklighetsfrämmande, men rimligen borde mänskligheten kunna ta sig samman och minimera risken för ett sammanbrott. Tydligen har vi svårt att föreställa oss hot som inte är konkreta.
Blir Göteborg i praktiken obeboeligt under mina barnbarns levnad?
Den Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, genomför då och då event i Göteborg. Den 24 november passade jag på att lyssna ”live” på kunniga forskare och experter som berättade om en rapport IVA ställt samman. (Länktips se nedan). För att knyta ihop frågorna med en lokal verklighet och hade man valt ett fokus på Västra Götaland. Rubriken var satt till ”Elnätets utmaningar i Västra Götaland”. Ett femtiotal akademiker och professorer, till stor del med emeritus i titeln, och några till tyckte detta lät intressant och hade tagit sig till Chalmers.
Flexibilitet Lisa Göransson och Filip Johnsson, båda från Chalmers och båda involverade i projektet, presenterade i rask takt vad rapporten illustrerar. Man har haft ett fokus på vad som kan åstadkommas inom tio år. I förutsättningarna ingick också att ha ett fokus på funktion i normal drift, dvs inte att se behoven ur ett kris- eller krigsperspektiv. Det man studerat är hur flexibilitet och variabilitet i elförsörjningen kan bidra till en säker, stabil och lönsam drift. I ingressen betonades att övergången till det nya är en utmaning för branschen.
Några intressanta fakta Sedan 1990 har Sveriges totala energianvändning varit konstant trots att BNP har dubblerats under samma tid. Sedan 2010 har vi ett nettoöverskott på el, som vi exporterar. Men det finns ett stort gap mellan vad som planeras och vad som behövs av ny el. När det gäller Västra Götaland importerar regionen cirka 70 procent av behovet, vilket utgör 13 TWh. Detta samtidigt som 13 havsvindprojekt har stoppats. Filip Johnsson beskriver det som en förtroendekris. När efterfrågan på el inte byggs ut väcks många frågor framför allt hos industrin.
Från sid 31 i rapporten – kostnad för olika energislag
Något av det Filip Johnsson berättade För att komma till rätta med svårigheterna är det viktigt att skapa bra villkor för en omställning, att uppdatera elmarknaden, att säkerställa effektiva tillståndsprocesser (som inte ger kommuner vetorätt i vilket skede som helst under en pågående process), att verka för långsiktiga elavtal, att driva en aktiv industripolitik och att rimligen delvis finansiera kablar till havsbaserad vind. Samtidigt är det ett bekymmer att gapet mellan det förväntade och det nödvändiga elpriset växer. (Min fundering kring detta blir att man kan undra om marknaden ger de spelregler och signaler som aktörerna behöver för sina investeringsbeslut. Varken elproducenter eller industrin kan göra stora satsningar utan att ha bra kalkyler att gå på. Hur bra är elmarknaden på att tillhandahålla rätt beslutsunderlag?)
Något av det Lisa Göransson berättade Lisa Göransson beskriver i detalj hur ett flexibelt elsystem kan fungera. Hon betonar att detta nya sätt att mixa resurser kommer att användas oavsett om vi får kärnkraft eller inte. Behovet av ett mer flexibelt elsystem hänger bl a ihop med att vi blivit mer uppkopplade mot Tyskland. I sin presentation visar Lisa Göransson på tre slags händelser, som kan behöva mötas av lite olika tekniska stödinsatser. I diagramform illustreras dessa med staplar, färgkurvor och punkter. Händelserna kan inträffa ofta, mer sällan eller vara uthålliga och innebära olika stora effektuttag.
Vi har många flexibla resurser och vattenkraft De resurser som finns eller kan finnas i närtid för att på ett flexibelt sätt möta de effektbehov som uppstår är allt från elbilar och batterier till gasturbiner och att industrier och fastigheter anpassar sina uttag. Att vattenkraften utgör en fantastisk resurs för oss i Sverige står klart. Vattenkraften klarar att hantera variationer både över kort och lång tid. Andra resurser, som gasturbiner, kännetecknas av hög driftskostnad men låg investeringskostnad. (Hade i en första version det omvända förhållandet i texten, se kommentar nedan). Det är kombinationen av olika energilager, vätgaslager, utbyggd V2G-teknik osv som löser våra flexibilitetsbehov. (Se sidan 70 i rapporten för ett diagram som visar hur kombinationen av resurser täcker de behov som uppstår).
Efterfrågesidan måste aktiveras Lisa Göransson menar också att efterfrågesidan måste aktiveras. Hon föreslår en justering av elskatten på värmepumpar. Industrin är inte van att optimera sin produktion utifrån energiprisvariationer. (För egen del funderar jag på om hushållen skulle kunna stimuleras att köra sina energislukande maskiner på tider, då efterfrågan på energi är lägre). När det gäller vätgas till olika industriprocesser kommer användning och lagring att gå hand i hand, menar Lisa Göransson. Rätt utformat kommer vätgassystemet kunna utgöra en värdefull buffertresurs i energisystemet.
Steg för steg tar en ny flexibel elmarknad plats Emil Hillberg från RISE visar så en kartbild med minst sju regionala elöverföringsledningar som planeras i närtid och i vårt område. Med olika delbeslut närmar vi oss en elhandel, där digitalisering, optimering, 15-minutershandel och annat bidrar till en kortare framförhållning. Samtidigt finns många utmaningar, menar Emil Hillberg. Exempelvis finns det oklarheter kring ägande och nyttjande av energilager, liksom personalbrist för vissa nyckelgrupper. Dessutom lever vi i en tid med ett generellt ökat fokus på säkerhet. Det blir viktigt att hantera multipla behov och att optimera systemen och verka för samhällsnytta. (Här undrar jag också hur det egentligen förhåller sig med elmarknaden och samhällsnyttan. Varken industrin, energiproducenterna eller nätägarna har som uppgift att prioritera samhällsnyttan med ett fungerande elsystem. Så vem ska säkerställa den? Och på vilket sätt?)
Ett elnätbolag kommenterar Så blev det dags för Emil Andersson, strategichef på Göteborg Energi Elnät, att kommentera det vi just hört. Han menade att vi får räkna med en långsammare omställning än vad som tidigare varit den rådande planeringen. Uthållighet är viktig och tajming en svår uppgift. Jag förstod på den diskussion som fördes i salen att det bland branschfolk finns lite olika syn på vilka underlag som ska styra investeringsbeslut och hur risker bedöms. En aktör som nämndes var energimarknadsinspektionen, som naturligtvis har en viktig uppgift just när det gäller monopolmarknader som nätägande. I vilken utsträckning utbyggnad av näten ska ske baserat på prognoser diskuterades. Det är billigare att bygga ut flexibla resurser än att bygga nya nät, menar Emil Andersson, och hävdar att flexibla resurser borde handlas upp.
Så en del frågetecken kvarstår I paneldiskussionen som avslutade mötet nämndes att de som kan vara flexibla i sin energianvändning ska tjäna på att göra detta. Tidsskalorna kan också bli helt avgörande för elektrifieringen. Det är flera samverkande faktorer som har betydelse för utvecklingen. Och återigen kommer min fundering om vem som egentligen värnar samhällsnyttan och med hjälp av vilka verktyg?
Mattias Goldmann leder 2030-sekretariatet, som fokuserar på transportsektorns snabba omställning till fossiloberoende till 2030. I en debattartikel riktad till klimatminister Romina Pourmokhtari föreslår han att ministern kopplar upp sig på länk till COP30-mötet i Brasilien. Dels för att det visar hur möten kan göras digitala, dels för att påpeka vilken viktig roll svenskt näringsliv har haft i införandet av hård- och mjukvara för internetuppkoppling. (Se länktips nedan).
En fullt rimlig åtgärd Det Goldmann föreslår hade ju varit fullständigt naturligt för en engagerad klimatminister att göra. Särskilt om hon hade varit gravid, som nu Pourmokhtari är. Det finns medicinska skäl till att avstå en lång och ansträngande resa. Men då hade det ju också varit ganska självklart att någon annan minister hade åkt. Den lösning som Goldmann föreslår hade kunnat vara et sätt att visa intresse för FN:s klimatarbete och markera att Sverige fortfarande vill göra vår del (och lite till) för att åstadkomma det som krävs.
Vad skulle hon säga? Statsministern åker till Estland och Pourmokhtaris chef, Busch, är knappast intresserad av annat än att sy ihop något kärnkraftspaket, som förhindrar en snabb omställning av energisektorn. Hon köper ju hellre otestade SMR-verk som kanske kan komma i drift i början av 2040-talet än släpper fram billig vind- och solkraft, som världens fattiga länder skulle kunna kopiera system från. Och Pourmokhtari kommer naturligtvis inte koppla upp sig mot COP30. Vad skulle hon säga? Att Sverige kraftigt har ökat utsläppen under Tidöregeringen? Att Sverige tyvärr inte bryr sig om klimatfrågan, eftersom den enligt många på högerkanten är kraftigt överdriven om den ens finns som ett problem…? Att hon just har läst Björn Lomborgs artikel i Svenska Dagbladet och insett att han har rätt?
Egentligen har prioriteringarna varit synliga länge Egentligen är det inget som överraskar. Redan när Tidöregeringen tillträdde och det separat miljö- och klimatdepartementet lades ner fick vi alla en tydlig signal om regeringens prioriteringar. Näringslivet överordnat miljö och klimat. Och bistånd och utrikeshandel packas ihop som en insats. Den som vill ha miljöåtgärder måste se till att de gynnar näringslivet. Och den som vill se bistånd måste se till att biståndet gynnar affärerna…. Det är så de tänker sedan valet 2022 i Rosenbad. Och läser Lomborgs försåtligt förvillande artiklar. Och skippar FN:s klimatarbete. Och blockerar framväxten av småskalig energiproduktion. Kul ändå att Mattias Goldmann orkar låtsas att de skulle bry sig i Rosenbad.
Svenska Dagbladet kan naturligtvis inte låta bli. Den 10 november ger de stor redaktionell plats på ledarsidan till Björn Lomborg, den sedan decennier klimatskeptiske danske debattören som på olika sätt försökt relativisera och förminska klimathotet. Nu i COP30-tider passar SvD på att låta Lomborg bre ut sig. Det är så typiskt. För säkerhets skull tipsar SvD om fler av Lomborgs artiklar, så att angelägenhetsgraden i klimathoten verkligen tonas ned.
Skickligt och försåtligt Lomborg skriver skickligt. Så har han ju också skrivit opinionstexter i över tjugofem år. Han påpekar både i inledningen och i avslutningen av sin text att deltagarna flugit in till konferensen i Belém i Brasilien. Underförstått att vi ska tycka att hyckleriet är stort. Att det dagligen flyger tiotusentals flygplan kors och tvärs med ungefär en miljon människor samtidigt i luften är naturligtvis ett faktum Lomborg räknar med att ingen läsare har koll på. Och därför ska alla tillresande till COP30 kunna utmålas som hycklare.
Kort om Lomborgs artikel-innehåll Lomborg utgår från något Bill Gates ska ha sagt, om att världen borde fokusera på fattigdomen och alla sjukdomar, något som Lomborg paketerar som ”sunt förnuft”. De fattiga i världen oroar sig inte för 0,1 grad temperaturhöjning, raljerar han. De vill ge sina barn utbildning. Och fortsätter att beskriva klimatpolitiken som dogmatisk, extremistisk och präglad av domedagsberättelser. Och med ett siffertrixande tror han sig kunna trolla bort angelägenhetsgraden. Citat: ”Klimatekonomisk analys visar att påverkan, om klimatförändringarna lämnas utan åtgärd, handlar om cirka två-tre procent av global BNP fram till år 2100, vilket innebär att vi då kommer att vara 435, snarare än 450 procent rikare än idag. Klimatet är alltså ett problem bland många, inte en allt annat överskuggande katastrof.” Och fortsätter i artikeln att argumentera för välfärdslösningar som viktigare för fattiga länder än att tackla klimathotet. Paketerat som sunt förnuft.
SvD ledarsida 10 november 2025
Lite bakgrund Redan 2001 utsågs Lomborg till ”Global Leader for tomorrow” av World Economic Forum. Och sedan dess har han på olika sätt försökt relativisera och motarbeta miljö- och klimatarbetet på de sätt han kunnat. (I Sverige har kanske bara Lars Bern lyckats få samma typ av genomslag. Bern hävdade t.ex. i en debattartikel 2008 att det inte finns något samband mellan koldioxidhalt och klimat och han har varit en återkommande gäst i SD:s SwebbTV. ) Genom åren har ett fåtal högröstade klimatskeptiker fått orimligt stort utrymme i debatten, något som ofta kopplats till fossilindustrins intresse av att förvilla, fördröja och förlöjliga i debatten.
De smältande glaciärerna Det Lomborg gör är att enögt studera nuvarande klimatstatus ur ett nationalekonomiskt perspektiv. BNP-måttet tar inte hänsyn till fördelningsfrågor, kvalitet, livsvillkor, naturens bärkraft och mångfald och många andra helt avgörande perspektiv. Låt mig nämna ett exempel på hur klimatförändringarna sannolikt kommer att förändra livsvillkoren för miljarder människor och allt levande. När glaciärerna smälter och vinterns snömängder inte längre hålls kvar i Himalaya, Anderna eller för den delen den nordiska fjällkedjan, kommer den livsavgörande färskvattentillförseln att upphöra att vara kontinuerlig. Bara i Sverige har åtta glaciärer försvunnit. När människor, djur och natur inte längre får tillförsel av sötvatten på det sätt som vi är vana vid kommer livsförutsättningarna drastiskt att förändras. Vart miljarder människor ska fly eller flytta bryr sig Lomborg inte om. Det syns inte i de snäva BNP-algoritmerna.
Vi vet inget om tipping-points, särskilt om BNP ska styra kalkylerna Eller för den delen om regnskogen skulle passera en tipping-point, delvis orsakad av girig avverkning i kombination med klimatförändringar, något som forskarna varnar för. Då uppstår en helt ny instabilitet i klimatet, något som kan komma att påverka vädertyper och odlingsförutsättningar i stora delar av världen. Betänk att Sahara har varit skogsbeklätt, så är det enkelt att förstå hur drastiska förändringar kan inträffa, som inga datormodeller, framför allt inte nationalekonomiska sådana, kan fånga.
Perspektivvalet är ohederligt När Lomborg påpekar att majoriteten av världens befolkning inte ligger sömnlösa för 0,1 grads temperaturhöjning är det ungefär lika relevant som att hävda att den miljon svenskar som emigrerade till USA för något sekel sedan gjorde det för att de ogillade den Läsebok för folkskolan som de tvingats traggla sig igenom och särskilt den version Artur Hazelius tog fram. Flykten till Amerika bottnade naturligtvis i flera orsaker, men grunden var att man inte såg en framtid i det fattiga Sverige.
Forskare borde sträva efter helhetsbilder Vars och ens åsikter präglas naturligtvis av hur man uppfattar vardagen. Det är forskarnas sak att ta fram scenarier och möjliga vägar eftersom de kan se helheten. Forskare som Lomborg gör emellertid motsatsen när de medvetet blandar ihop vardagsrealism, ”sunt förnuft” och strävan efter en vardag som fungerar i det korta perspektivet med de långsiktiga hot världen står inför. Det är ohederligt.
När det brinner röstar man inte för att köpa sig tid Miljoner människor lägger sig hungriga. När nu USA under Trump dessutom drastiskt lägger ner USAID skapas ytterligare problem. Även i USA finns nu miljoner amerikaner som inte vet hur de ska ge sina barn mat eller kunna ha råd med sjukvård. De orättvisor som en överdriven tro på marknadsekonomi och kapitalism skapat kommer inte att lösas för att Bill Gates plötsligt insett att det finns orättvisor som är akuta. Och som Lomborg försåtligt använder för att försöka gömma undan klimathotet i någon byrålåda. Vi måste klara att både lösa de systematiska orättvisor som dagens ekonomi orsakat och hantera de stora hoten som Rockström med flera identifierat i form av planetära gränser, som vi just överskrider 7 av 9. Inklusive klimatet. Det är bråttom.
Mer business-as-usual, tycker SvD Det SvD säger genom att ta in Lomborgs artikel är att ”Business-as-usual är bra, vi kan vänta med att hantera klimatfrågan, det är bättre att vi fortsätter bygga BNP, vinster och övervinster på det sätt vi gjort så kanske resten av världen också får det lite bättre…..” Passiviserande, fördummande och oansvarigt är det. Och säkert får ledarredaktionen några uppmuntrande mejl från ytterhögern och från andra som vinner på att villkoren för vinstjakten förblir desamma.
Ingenting överraskar längre. Det är pengar allt handlar om. Pengar och makt. Det är sorgligt hur de stora pengagivarna köper sig inflytande och fördelar. Det är inte bara Elon Musk som fick möjlighet att påverka hur samhällets kontrollapparat och skattevillkor ser ut. I det inslag som jag länkar till nedan klargörs hur flera av de stora aktörerna köpt sig inflytande hos presidenten. Och detta är naturligtvis enklare i USA än hos oss, men pågår naturligtvis i olika former för att bilda opinion via Timbro eller för att sprida vilseledande information om sådant som delar av näringslivet inte vill ska hända.
VD:ar köper sig inflytande I USA tycks det vara en helt okontrollerad möjlighet för företag och VD:ar att donera till invigningsceremonin, där Trump skulle påbörja sin andra presidentperiod. Genom att donera miljoner dollar till en fest, med många miljoners ”överskott”, som säkerligen försvunnit in i någons fickor, kunde VD:arna köpa sig fördelar från presidenten. Allt beskrivs i filmen nedan.
Obalansen är extrem Om man sedan dessutom kopplar detta till hur de superrika påverkar vår klimatbelastning så otroligt mycket mer än ”vanligt folk” blir hela bilden ännu märkligare. Några få individer tror att de kan bete sig hur som helst för att berika sig och strunta i hur världen, klimatet och ekonomin, skadas.
Diagram från Oxfam
Obalansen är önskad Frågan är hur länge ”vanligt folk” ska acceptera denna extrema obalans. De som sitter på makten och har maktens verktyg ser det i värsta fall som en möjlighet att införa undantagstillstånd och ha militär på gatorna i bästa polisstats-anda. ICE-trupperna på USAs gator är utplacerade just för att snabbt kunna stävja ett verkligt eller påhittat upplopp, exempelvis vid nästa val.
Här möts intressena Och här hemma finns det naturligtvis liknande tankar hos de antidemokrater som hoppas att snart få mer att bestämma över. De har ju sett vilket inflytande Tidö-avtalet gav dem. Nästa steg blir att ta ytterligare kontroll över maktapparaten. Och då passar det ju in väldigt bra att ojämlikheterna förstärks och blir synliga. Det är här som de superrika och de antidemokratiska krafterna möts. De rika vill berika sig och de som vill sätta demokratin åt sidan ser möjligheten att använda en ojämlik och orättvis samhällsutveckling som en hävstång för sina syften.
”En ändring av EU-kommissionens avfallsdirektiv (2008/98/EG) skulle kunna leda till ett framtida producentansvar för skor.” Så står det på en sida från IVL som beskriver ett spännande projekt, som syftar till att minska avfallsmängderna från våra skor. (Mer info om projektet i länktipset nedan). Det handlar naturligtvis om att skapa ett fungerande och lönsamt system för att återbruka hela eller delar av alla miljoner skor som slängs.
Ingen ska sko sig på någon annans bekostnad Här gäller det naturligtvis att ha ordentligt på fötterna. Lärdomen från EU:s beslut att åstadkomma textilinsamling är ju att hela kedjan behöver fungera tekniskt, kvalitetsmässigt, bemanningsmässigt och affärsmässigt. Det finns ingen genväg, det finns ingen aktör som är beredd att bära kostnaden för det som måste göras annat än om det går att hitta en uppsida för den egna verksamheten.
Istället för avfall = resurs En pusselbit i detta menar jag handlar om definitionen av avfall. Avfall måste som utgångspunkt definieras som resurs. Allt ska vara en resurs. Spillbitar i IKEAs möbeltillverkning, som de länge försökt ta hand om, kunde inte exporteras eftersom dessa klassades som avfall och avfallsexport inte var tillåten. Det behövs nya klassningar, så att sådant som de facto inte kan användas eller som är farligt att sprida självklart ska tas om hand som det avfall det är. Men mycket restbitar, spill och överskott kan mycket väl bli resurser. Definitionen behöver ses över.
Producentansvar är ett steg i rätt riktning, men… Producentansvar är en annan del i det inledande citatet som är viktigt att fokusera på. Den som sätter en produkt på marknaden behöver fortsätta att vara ansvarig för den produkten. Producenten vet vilka ämnen, komponenter och annat som ingår och kan enklast bedöma hur retur, sortering, uppgradering, kvalitetsbedömning osv ska göras. Det logiska vore att vi fick EU att testa försäljningsförbud på 10 eller 100 produkter under 5 år för att se hur tillverkarna hittar nya affärsupplägg, nya parters som kan hyra ut, skapa abonnemang, tjänstifiera produkterna med tilläggstjänster osv. Självklart utan att ”låsa in” produkter i monopolliknande strukturer. Det behövs konkurrens på lika villkor och att priser hålls på rimliga nivåer när vissa fabrikat av produkter enbart tillhandahålls via abonnemang.
Bekvämligheten kan styra oss i rätt riktning Till viss del är vi redan där. Våra mobiler inkluderar för det mesta ett abonnemang. Musik och film konsumerar vi numera inte via CD- eller DVD-skivor utan laddar hem, tittar, lyssnar osv. För att det är bekvämt. Och den bekväma hållningen (som ju f.ö. Mattias Goldmann har med i sin bok som jag nämnde i en tidigare bloggtext) kan mycket väl locka konsumenter att undvika köp och hellre boka utifrån sitt egna behov. Takboxen för fjällresan kanske inte måste stå i garaget 49 veckor om året. Gräsklipparen behövs bara då och då och kanske t.o.m. kan komma inklusive klippning. Osv.
Tar hand om trasiga arbetskläder Ett annat intressant exempel på hur man kan ta vara på sådant som annars slängs är det projekt som Växtplats i Kalmar AB har startat. Vikab är ett socialt företag, ägt av Kalmar kommun, som sysselsätter 130 personer. Idén är att hjälpa människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. VD:n Sara Dahlin beskriver sitt projekt så här:
” Den 1 november 2024 startade vi med ”cirkulation av arbetskläder”. Syftet är att minska textilavfall och samtidigt skapa arbetstillfällen. Istället för att slänga trasiga arbetskläder tar vi emot dem, lagar och återanvänder dem. Det gör att kläderna får ett längre liv, och vi gör en konkret insats för miljön. Vi inför arbetet steg för steg i kommunens olika förvaltningar och bolag. På så sätt växer projektet i lagom takt och blir hållbart även på sikt. Kläder som inte går att laga återbrukas eller redesignas av våra medarbetare. En del säljs i vår pop-up-butik hos VIKAB. Under 2026 vill vi laga ännu fler arbetskläder – och samtidigt skapa fler arbetstillfällen. Det är cirkularitet när den fungerar som bäst!”
Skapa plats för det mänskliga Detta att kombinera lösningar som är bra för både kretsloppet, för människor och för att bromsa överproduktionen samtidigt som det skapar utrymme för nya idéer är viktigt. I denna AI-fokuserade värld, där AI-programmen är extremt snabba att strukturera och att sammanfatta det som redan finns blir det väldigt viktigt att skapa plats för det nya, det tidigare oprövade, det mänskligt sociala.
