Mattias Goldmann leder 2030-sekretariatet, som fokuserar på transportsektorns snabba omställning till fossiloberoende till 2030. I en debattartikel riktad till klimatminister Romina Pourmokhtari föreslår han att ministern kopplar upp sig på länk till COP30-mötet i Brasilien. Dels för att det visar hur möten kan göras digitala, dels för att påpeka vilken viktig roll svenskt näringsliv har haft i införandet av hård- och mjukvara för internetuppkoppling. (Se länktips nedan).
En fullt rimlig åtgärd Det Goldmann föreslår hade ju varit fullständigt naturligt för en engagerad klimatminister att göra. Särskilt om hon hade varit gravid, som nu Pourmokhtari är. Det finns medicinska skäl till att avstå en lång och ansträngande resa. Men då hade det ju också varit ganska självklart att någon annan minister hade åkt. Den lösning som Goldmann föreslår hade kunnat vara et sätt att visa intresse för FN:s klimatarbete och markera att Sverige fortfarande vill göra vår del (och lite till) för att åstadkomma det som krävs.
Vad skulle hon säga? Statsministern åker till Estland och Pourmokhtaris chef, Busch, är knappast intresserad av annat än att sy ihop något kärnkraftspaket, som förhindrar en snabb omställning av energisektorn. Hon köper ju hellre otestade SMR-verk som kanske kan komma i drift i början av 2040-talet än släpper fram billig vind- och solkraft, som världens fattiga länder skulle kunna kopiera system från. Och Pourmokhtari kommer naturligtvis inte koppla upp sig mot COP30. Vad skulle hon säga? Att Sverige kraftigt har ökat utsläppen under Tidöregeringen? Att Sverige tyvärr inte bryr sig om klimatfrågan, eftersom den enligt många på högerkanten är kraftigt överdriven om den ens finns som ett problem…? Att hon just har läst Björn Lomborgs artikel i Svenska Dagbladet och insett att han har rätt?
Egentligen har prioriteringarna varit synliga länge Egentligen är det inget som överraskar. Redan när Tidöregeringen tillträdde och det separat miljö- och klimatdepartementet lades ner fick vi alla en tydlig signal om regeringens prioriteringar. Näringslivet överordnat miljö och klimat. Och bistånd och utrikeshandel packas ihop som en insats. Den som vill ha miljöåtgärder måste se till att de gynnar näringslivet. Och den som vill se bistånd måste se till att biståndet gynnar affärerna…. Det är så de tänker sedan valet 2022 i Rosenbad. Och läser Lomborgs försåtligt förvillande artiklar. Och skippar FN:s klimatarbete. Och blockerar framväxten av småskalig energiproduktion. Kul ändå att Mattias Goldmann orkar låtsas att de skulle bry sig i Rosenbad.
Svenska Dagbladet kan naturligtvis inte låta bli. Den 10 november ger de stor redaktionell plats på ledarsidan till Björn Lomborg, den sedan decennier klimatskeptiske danske debattören som på olika sätt försökt relativisera och förminska klimathotet. Nu i COP30-tider passar SvD på att låta Lomborg bre ut sig. Det är så typiskt. För säkerhets skull tipsar SvD om fler av Lomborgs artiklar, så att angelägenhetsgraden i klimathoten verkligen tonas ned.
Skickligt och försåtligt Lomborg skriver skickligt. Så har han ju också skrivit opinionstexter i över tjugofem år. Han påpekar både i inledningen och i avslutningen av sin text att deltagarna flugit in till konferensen i Belém i Brasilien. Underförstått att vi ska tycka att hyckleriet är stort. Att det dagligen flyger tiotusentals flygplan kors och tvärs med ungefär en miljon människor samtidigt i luften är naturligtvis ett faktum Lomborg räknar med att ingen läsare har koll på. Och därför ska alla tillresande till COP30 kunna utmålas som hycklare.
Kort om Lomborgs artikel-innehåll Lomborg utgår från något Bill Gates ska ha sagt, om att världen borde fokusera på fattigdomen och alla sjukdomar, något som Lomborg paketerar som ”sunt förnuft”. De fattiga i världen oroar sig inte för 0,1 grad temperaturhöjning, raljerar han. De vill ge sina barn utbildning. Och fortsätter att beskriva klimatpolitiken som dogmatisk, extremistisk och präglad av domedagsberättelser. Och med ett siffertrixande tror han sig kunna trolla bort angelägenhetsgraden. Citat: ”Klimatekonomisk analys visar att påverkan, om klimatförändringarna lämnas utan åtgärd, handlar om cirka två-tre procent av global BNP fram till år 2100, vilket innebär att vi då kommer att vara 435, snarare än 450 procent rikare än idag. Klimatet är alltså ett problem bland många, inte en allt annat överskuggande katastrof.” Och fortsätter i artikeln att argumentera för välfärdslösningar som viktigare för fattiga länder än att tackla klimathotet. Paketerat som sunt förnuft.
SvD ledarsida 10 november 2025
Lite bakgrund Redan 2001 utsågs Lomborg till ”Global Leader for tomorrow” av World Economic Forum. Och sedan dess har han på olika sätt försökt relativisera och motarbeta miljö- och klimatarbetet på de sätt han kunnat. (I Sverige har kanske bara Lars Bern lyckats få samma typ av genomslag. Bern hävdade t.ex. i en debattartikel 2008 att det inte finns något samband mellan koldioxidhalt och klimat och han har varit en återkommande gäst i SD:s SwebbTV. ) Genom åren har ett fåtal högröstade klimatskeptiker fått orimligt stort utrymme i debatten, något som ofta kopplats till fossilindustrins intresse av att förvilla, fördröja och förlöjliga i debatten.
De smältande glaciärerna Det Lomborg gör är att enögt studera nuvarande klimatstatus ur ett nationalekonomiskt perspektiv. BNP-måttet tar inte hänsyn till fördelningsfrågor, kvalitet, livsvillkor, naturens bärkraft och mångfald och många andra helt avgörande perspektiv. Låt mig nämna ett exempel på hur klimatförändringarna sannolikt kommer att förändra livsvillkoren för miljarder människor och allt levande. När glaciärerna smälter och vinterns snömängder inte längre hålls kvar i Himalaya, Anderna eller för den delen den nordiska fjällkedjan, kommer den livsavgörande färskvattentillförseln att upphöra att vara kontinuerlig. Bara i Sverige har åtta glaciärer försvunnit. När människor, djur och natur inte längre får tillförsel av sötvatten på det sätt som vi är vana vid kommer livsförutsättningarna drastiskt att förändras. Vart miljarder människor ska fly eller flytta bryr sig Lomborg inte om. Det syns inte i de snäva BNP-algoritmerna.
Vi vet inget om tipping-points, särskilt om BNP ska styra kalkylerna Eller för den delen om regnskogen skulle passera en tipping-point, delvis orsakad av girig avverkning i kombination med klimatförändringar, något som forskarna varnar för. Då uppstår en helt ny instabilitet i klimatet, något som kan komma att påverka vädertyper och odlingsförutsättningar i stora delar av världen. Betänk att Sahara har varit skogsbeklätt, så är det enkelt att förstå hur drastiska förändringar kan inträffa, som inga datormodeller, framför allt inte nationalekonomiska sådana, kan fånga.
Perspektivvalet är ohederligt När Lomborg påpekar att majoriteten av världens befolkning inte ligger sömnlösa för 0,1 grads temperaturhöjning är det ungefär lika relevant som att hävda att den miljon svenskar som emigrerade till USA för något sekel sedan gjorde det för att de ogillade den Läsebok för folkskolan som de tvingats traggla sig igenom och särskilt den version Artur Hazelius tog fram. Flykten till Amerika bottnade naturligtvis i flera orsaker, men grunden var att man inte såg en framtid i det fattiga Sverige.
Forskare borde sträva efter helhetsbilder Vars och ens åsikter präglas naturligtvis av hur man uppfattar vardagen. Det är forskarnas sak att ta fram scenarier och möjliga vägar eftersom de kan se helheten. Forskare som Lomborg gör emellertid motsatsen när de medvetet blandar ihop vardagsrealism, ”sunt förnuft” och strävan efter en vardag som fungerar i det korta perspektivet med de långsiktiga hot världen står inför. Det är ohederligt.
När det brinner röstar man inte för att köpa sig tid Miljoner människor lägger sig hungriga. När nu USA under Trump dessutom drastiskt lägger ner USAID skapas ytterligare problem. Även i USA finns nu miljoner amerikaner som inte vet hur de ska ge sina barn mat eller kunna ha råd med sjukvård. De orättvisor som en överdriven tro på marknadsekonomi och kapitalism skapat kommer inte att lösas för att Bill Gates plötsligt insett att det finns orättvisor som är akuta. Och som Lomborg försåtligt använder för att försöka gömma undan klimathotet i någon byrålåda. Vi måste klara att både lösa de systematiska orättvisor som dagens ekonomi orsakat och hantera de stora hoten som Rockström med flera identifierat i form av planetära gränser, som vi just överskrider 7 av 9. Inklusive klimatet. Det är bråttom.
Mer business-as-usual, tycker SvD Det SvD säger genom att ta in Lomborgs artikel är att ”Business-as-usual är bra, vi kan vänta med att hantera klimatfrågan, det är bättre att vi fortsätter bygga BNP, vinster och övervinster på det sätt vi gjort så kanske resten av världen också får det lite bättre…..” Passiviserande, fördummande och oansvarigt är det. Och säkert får ledarredaktionen några uppmuntrande mejl från ytterhögern och från andra som vinner på att villkoren för vinstjakten förblir desamma.
Ingenting överraskar längre. Det är pengar allt handlar om. Pengar och makt. Det är sorgligt hur de stora pengagivarna köper sig inflytande och fördelar. Det är inte bara Elon Musk som fick möjlighet att påverka hur samhällets kontrollapparat och skattevillkor ser ut. I det inslag som jag länkar till nedan klargörs hur flera av de stora aktörerna köpt sig inflytande hos presidenten. Och detta är naturligtvis enklare i USA än hos oss, men pågår naturligtvis i olika former för att bilda opinion via Timbro eller för att sprida vilseledande information om sådant som delar av näringslivet inte vill ska hända.
VD:ar köper sig inflytande I USA tycks det vara en helt okontrollerad möjlighet för företag och VD:ar att donera till invigningsceremonin, där Trump skulle påbörja sin andra presidentperiod. Genom att donera miljoner dollar till en fest, med många miljoners ”överskott”, som säkerligen försvunnit in i någons fickor, kunde VD:arna köpa sig fördelar från presidenten. Allt beskrivs i filmen nedan.
Obalansen är extrem Om man sedan dessutom kopplar detta till hur de superrika påverkar vår klimatbelastning så otroligt mycket mer än ”vanligt folk” blir hela bilden ännu märkligare. Några få individer tror att de kan bete sig hur som helst för att berika sig och strunta i hur världen, klimatet och ekonomin, skadas.
Diagram från Oxfam
Obalansen är önskad Frågan är hur länge ”vanligt folk” ska acceptera denna extrema obalans. De som sitter på makten och har maktens verktyg ser det i värsta fall som en möjlighet att införa undantagstillstånd och ha militär på gatorna i bästa polisstats-anda. ICE-trupperna på USAs gator är utplacerade just för att snabbt kunna stävja ett verkligt eller påhittat upplopp, exempelvis vid nästa val.
Här möts intressena Och här hemma finns det naturligtvis liknande tankar hos de antidemokrater som hoppas att snart få mer att bestämma över. De har ju sett vilket inflytande Tidö-avtalet gav dem. Nästa steg blir att ta ytterligare kontroll över maktapparaten. Och då passar det ju in väldigt bra att ojämlikheterna förstärks och blir synliga. Det är här som de superrika och de antidemokratiska krafterna möts. De rika vill berika sig och de som vill sätta demokratin åt sidan ser möjligheten att använda en ojämlik och orättvis samhällsutveckling som en hävstång för sina syften.
”En ändring av EU-kommissionens avfallsdirektiv (2008/98/EG) skulle kunna leda till ett framtida producentansvar för skor.” Så står det på en sida från IVL som beskriver ett spännande projekt, som syftar till att minska avfallsmängderna från våra skor. (Mer info om projektet i länktipset nedan). Det handlar naturligtvis om att skapa ett fungerande och lönsamt system för att återbruka hela eller delar av alla miljoner skor som slängs.
Ingen ska sko sig på någon annans bekostnad Här gäller det naturligtvis att ha ordentligt på fötterna. Lärdomen från EU:s beslut att åstadkomma textilinsamling är ju att hela kedjan behöver fungera tekniskt, kvalitetsmässigt, bemanningsmässigt och affärsmässigt. Det finns ingen genväg, det finns ingen aktör som är beredd att bära kostnaden för det som måste göras annat än om det går att hitta en uppsida för den egna verksamheten.
Istället för avfall = resurs En pusselbit i detta menar jag handlar om definitionen av avfall. Avfall måste som utgångspunkt definieras som resurs. Allt ska vara en resurs. Spillbitar i IKEAs möbeltillverkning, som de länge försökt ta hand om, kunde inte exporteras eftersom dessa klassades som avfall och avfallsexport inte var tillåten. Det behövs nya klassningar, så att sådant som de facto inte kan användas eller som är farligt att sprida självklart ska tas om hand som det avfall det är. Men mycket restbitar, spill och överskott kan mycket väl bli resurser. Definitionen behöver ses över.
Producentansvar är ett steg i rätt riktning, men… Producentansvar är en annan del i det inledande citatet som är viktigt att fokusera på. Den som sätter en produkt på marknaden behöver fortsätta att vara ansvarig för den produkten. Producenten vet vilka ämnen, komponenter och annat som ingår och kan enklast bedöma hur retur, sortering, uppgradering, kvalitetsbedömning osv ska göras. Det logiska vore att vi fick EU att testa försäljningsförbud på 10 eller 100 produkter under 5 år för att se hur tillverkarna hittar nya affärsupplägg, nya parters som kan hyra ut, skapa abonnemang, tjänstifiera produkterna med tilläggstjänster osv. Självklart utan att ”låsa in” produkter i monopolliknande strukturer. Det behövs konkurrens på lika villkor och att priser hålls på rimliga nivåer när vissa fabrikat av produkter enbart tillhandahålls via abonnemang.
Bekvämligheten kan styra oss i rätt riktning Till viss del är vi redan där. Våra mobiler inkluderar för det mesta ett abonnemang. Musik och film konsumerar vi numera inte via CD- eller DVD-skivor utan laddar hem, tittar, lyssnar osv. För att det är bekvämt. Och den bekväma hållningen (som ju f.ö. Mattias Goldmann har med i sin bok som jag nämnde i en tidigare bloggtext) kan mycket väl locka konsumenter att undvika köp och hellre boka utifrån sitt egna behov. Takboxen för fjällresan kanske inte måste stå i garaget 49 veckor om året. Gräsklipparen behövs bara då och då och kanske t.o.m. kan komma inklusive klippning. Osv.
Tar hand om trasiga arbetskläder Ett annat intressant exempel på hur man kan ta vara på sådant som annars slängs är det projekt som Växtplats i Kalmar AB har startat. Vikab är ett socialt företag, ägt av Kalmar kommun, som sysselsätter 130 personer. Idén är att hjälpa människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. VD:n Sara Dahlin beskriver sitt projekt så här:
” Den 1 november 2024 startade vi med ”cirkulation av arbetskläder”. Syftet är att minska textilavfall och samtidigt skapa arbetstillfällen. Istället för att slänga trasiga arbetskläder tar vi emot dem, lagar och återanvänder dem. Det gör att kläderna får ett längre liv, och vi gör en konkret insats för miljön. Vi inför arbetet steg för steg i kommunens olika förvaltningar och bolag. På så sätt växer projektet i lagom takt och blir hållbart även på sikt. Kläder som inte går att laga återbrukas eller redesignas av våra medarbetare. En del säljs i vår pop-up-butik hos VIKAB. Under 2026 vill vi laga ännu fler arbetskläder – och samtidigt skapa fler arbetstillfällen. Det är cirkularitet när den fungerar som bäst!”
Skapa plats för det mänskliga Detta att kombinera lösningar som är bra för både kretsloppet, för människor och för att bromsa överproduktionen samtidigt som det skapar utrymme för nya idéer är viktigt. I denna AI-fokuserade värld, där AI-programmen är extremt snabba att strukturera och att sammanfatta det som redan finns blir det väldigt viktigt att skapa plats för det nya, det tidigare oprövade, det mänskligt sociala.
Klimatfrågan har varit i fokus ganska länge nu. I alla fall i drygt 30 år sedan FN:s Rio-möte 1992. Och när Al Gore fick genomslag för sina tankar 2006 trodde nog många att världen skulle besinna sig och vägen mot ett minskat självskadebeteende ur mänsklighetens perspektiv var näst intill självklar. Två decennier senare och efter att två gånger kunnat se hur Trump blivit president i det land som borde gå före i omställningen är det lätt att tappa hoppet. Hur ska vi egentligen agera för att få till den förändring som är nödvändig?
Mycket har hänt Jag missade utgivningen när den kom år 2020, Mattias Goldmanns bok ”Klimatsynda!”. Desto intressantare att läsa den nu med fem års fördröjning. Det hinner hända väldigt mycket på fem år, som av förklarliga skäl inte nämns i Goldmanns bok, men som man som läsare knyter an till. Det gör att bäst-före-datum blir ganska tydligt för argumenterande böcker, när det som diskuteras är en del av det pågående politiska och opinionsmässiga flödet. Tydligast framstår naturligtvis Putins krig mot Ukraina, Tidöregeringens totala kapitulation inför SD-linjerna i klimat- och rättvisefrågorna och hur Tidögänget lyckades göra klimatfrågan till en fråga om kärnkraft i valet 2022.
Ett intressant upplägg Men om man bortser från att vissa händelser inte nämns i boken fungerar upplägget förvånansvärt bra. Goldmann utgår från de sju dödssynderna och ger tydliga exempel på hur var och en av dessa dödssynder kan göras till en positiv hävstång i klimatarbetet. Högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja, alla är de förhållningssätt som kan användas på ett konstruktivt sätt, menar Goldmann och lägger ut texten på ett övertygande och lättläst sätt. Naturligtvis känns en del av tankarna lättare att omsätta i praktiskt handlande än andra, men upplägget känns inte världsfrånvänt eller överanalyserat. Det finns en kärna av sanning i varje kapitel.
Fördjupande diskussion På ett sätt blir boken ett slags diskussionsunderlag för en studiecirkel kring vad det egentligen innebär att vara människa. Hur navigerar vi i våra liv mellan egoism, egennytta, altruism och givmildhet? Vad är rimligt att se som rättvist och lagom i fråga om livsvillkor och livskvalitet? Och vilka är det som ska räknas till detta ”vi” som vi gärna söker oss till? Är det familjen, våra barn, barnbarn, släktingar och alla kommande generationer? Är det vänner och bekanta, är vi:et definierat av andra kriterier och i så fall vilka och varför? Boken öppnar egentligen upp för en fördjupande uppföljare om rollfördelning, ansvar, personliga vägval och vad vi egentligen strävar efter och varför. Särskilt i dessa tider, när sociala medier tar allt större plats och fakta delvis ersätts av åsikter, även på ministernivå….
Klimatet klöser vi ”på köpet”… Den klimatargumentation i boken som för mig känns tydligast är att de som vill ”rädda världen” och känner att de vill övertyga andra om hur rätt de har behöver tänka om. Det är inte flygskam eller skuldbeläggning som får folk att byta åsikt. Det är helt andra mekanismer som kan förändra värderingar och beteenden. Klimatfrågan ska lösas som en konsekvens av de val som görs på olika nivåer, inte som huvudmotiv. Världen ska bli mer rättvis och bättre, livet bli enklare och ge mer utrymme för vars och ens drömmar och ambitioner. Förändringarna ska dessutom resultera i att vi hanterar klimatproblematiken, miljöbelastningen och hantera de gränsdragningsproblem Johan Rockström brukar beskriva som ”Planetary boundaries”. (Och där vi just nu överskrider sju av nio gränsvärden som forskarna satt upp!)
Minska konfliktytorna Det är det som döljer sig bakom de sju dödssyndernas perspektiv så som jag tolkar boken. Och som jag också tror är en pragmatisk väg att gå. De krafter i samhället som ser klimatet som en stridsfråga vill inte ha enighet och vill ha kvar klimatet som en lämplig stridsfråga för att mobilisera sympatisörer och nejsägare, Greta-hatare och i bästa Trump-stil införa mer av ett auktoritärt styre. Den möjligheten till konflikt runt klimatet ska vi som vill något annat göra allt vi kan för att begränsa.
Marknaden löser inte detta Marknaden löser inte problemen, eftersom marknaden hela tiden splittrar upp människor i vinnare och förlorare. Det förmögenhetskoncentrationen leder till skapar mer problem än den löser. Fler och fler inser att de inte vinner på att lockas in i det ekonomiska spel, som till slut bara gynnar ett fåtal superrika och missgynnar flertalet som ser sin framtid som något ouppnåbart.
Motverka polariseringen En av de frågor som blir allra viktigast att hantera framgent är vilka det är som är ”vi”. De krafter i samhället som dels vill bagatellisera hotet från klimatförändringarna, dels gör vad de kan för att spela på människors egoism och rädsla för förändringar brukar också betona hur orättvist det är att ”de andra” gynnas på ”vår” bekostnad. Flyktingar och människor från andra kulturer hamnar ofta i fokus i den argumentationen. Som om människors status, förmåner och värde ska villkoras av någon etnisk sortering. Polarisering och vi-och-dom-uppdelning är ett sätt för dessa krafter att upprätthålla indignationen och ilskan över åtgärder som de inte vill se förverkligade. Och då passar det utmärkt för dem att sprida fördomar, blockera faktaspridning och svämma över sociala medier med diverse rykten, hat och hot. Ungefär som de lyckades ”få bort” sanningssägare som Erika Bjerström från SVT. (Se länktips nedan). Allt hänger ihop.
Det gäller att nå den tysta majoriteten Om 3,5 procent av befolkningen tydligt markerar sin ståndpunkt händer det något, fångade jag upp i min bevakning av utvecklingen i USA. 7 miljoner amerikaner deltog i ”No Kings”-demonstrationerna på 2600 platser i den helg som gick. Om 13 miljoner deltar blir de tillräckligt många för att på allvar bli en förändringskraft enligt den teorin. För det finns en tyst majoritet som noterar det som sker, men som inte själva agerar. Det är denna tysta majoritet som det gäller att vinna.
Testa om han har rätt! Ett sätt skulle kunna vara att starta bokcirklar eller diskussionsgrupper som träffas sju gånger för att under varje träff diskutera en av sju dödssynderna enligt Goldmanns upplägg. Förlaget tipsar om en studiehandledning, som skulle kunna vara till hjälp, se länktips nedan. Hur kan vi tänka och agera om vi vill få något att hända? Stämmer det att de olika dödssynderna skulle kunna vara hävstänger för den förändring vi vill se? Det vore intressant att testa om han har rätt.
En del av det som händer får inte tillräcklig uppmärksamhet. Både av sådant som är bra och annat som är mindre bra. Trump-gänget har förstått att man ska översvämma nyhetsmedia med många saker på en gång. Då slinker en del dumheter lättare igenom, har de förstått. Media klarar ju som bekant bara en större sak åt gången.
Fyra gånger så mycket effekt Nu har Tekniska Verken i Linköping satt igång ett projekt som skulle behöva lite mer uppmärksamhet än vad det får. (Länktips, se nedan). Enkelt uttryckt plockar man ner sex stycken vindkraftverk i Tanum på västkusten och ersätter dem på samma plats med tre stycken modernare och mycket effektivare vindkraftverk. Tekniska verken räknar med att fyrdubbla effektuttaget och gå från cirka 10 GWh till 40 GWh per år och sannolikt en längre livslängd dessutom. Snacka om win-win-wind….
Optimera och förläng driftstiden och därmed ekonomin Än är allt under uppbyggnad, men det ska bli intressant att se hur detta tas emot nästa år när verken kopplas in och börjar göra nytta. På ett sätt är det ju inget nytt. Att gamla modeller ersätts av nya. Så brukar vi se på bilbranschen, mobiltelefoner och på många andra branscher. Och naturligtvis sker det produktutveckling även kring vindkraftverken. Sannolikt integrerar man numera också mer av system för övervakning, så att det blir enklare att säkerställa när det är dags för underhåll och eventuell service. Alla vinner ju på att verken kan fungera under lång tid och ha kortast möjliga stilleståndstid för underhåll.
Erika Bjerström har skrivit en viktig bok som heter Demokratin dör i hettan. Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, eftersom hon så tydligt tar tag i flera av vår tids ödesfrågor, klimatet och demokratins roll. Ett stort antal exempel från alla hennes reportageresor finns med, samtidigt som vi som läsare får en inblick i hur det redaktionella arbetet kan bedrivas. Och allt detta samtidigt som hon återkommer till beskrivningar hur hon själv påverkades som person och i sitt yrke av de drev som hennes rapportering orsakade. På så sätt blir det en bok som kan läsas med flera glasögon på en gång. Beroende på vilken samhällssyn man har kan man förfäras eller glädjas åt det hon skriver. Gladast kan de krafter vara som får bekräftat att deras taktik tycks fungera. Hat, hot och lögner i stora doser, med ekonomisk uppbackning från fossilindustrin, fungerar. Mest oroade kan vi andra vara, som tvingas inse hur svårt sanningen har att göra sig hörd.
Kan man beskriva en kris på ett neutralt sätt? Åsa Wikforss inleder boken med ett förord som slår an en ton. Det här är viktigt på flera sätt. För vår förståelse vilken utveckling vi befinner oss i och för vilka krafter som utmanar det samhälle vi har. När Erika tar vid får vi en tydlig bild av hur en skicklig journalist arbetar för att knåda ihop reportage, bilder och kommentarer till något som SVT kan sända och som kan intressera den svenska publiken. Men vi får också en inblick i hur svårt det kan vara. Hur beskriver man något krisartat på ett ”neutralt” sätt? Kan man vara ”neutral” i beskrivningen av klimatfrågan? Går det att förhålla sig neutral mellan sanning och lögn?
Fragmentisering och klickjakt passar dåligt för svåra frågor Vi får också en initierad redovisning av hur nyhetsvärdering numera sker utifrån klick och genomslag på ett mycket fragmentiserat sätt, vilket naturligtvis missgynnar komplexa frågor som kräver bakgrundsförståelse och sammanhang för att kunna återges på ett rimligt sätt. Klimatfrågan bleknar bort när pandemin passerat och när sociala plattformar tar allt större plats i våra liv. Fridays for Future samlar inte hundratusentals följare på gatorna längre. Och kravet från redaktionen att alltid visa upp något positivt blir komplicerat. Som att en cancersjuk person måste beskrivas med något positivt i ett reportage.
Vem ska ordna ramverket? Våra demokratiska politiska partier försöker vinna väljare i parlamentsval och en svårighet är naturligtvis att paketera åtgärder för att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte uppfattas som negativt på det personliga planet. En metod som Erika beskriver och som testats på lite olika sätt i några länder är att låta medborgarråd prata ihop sig om gemensamma åtgärder. Då blir, visar forskningen, åtgärderna både mer långtgående och mer präglade av rättvis fördelning än när politiker försöker få gehör för förslag. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi förhåller oss till trafikregler. Det är inte individen som sätter upp reglerna för hur vi navigerar och agerar i trafiken. Det är ”någon annan” eller en ”myndighet”. Och på ett liknande sätt förväntar sig nog många i allmänheten att klimatfrågan ska ingå i ett större ramverk och inte vara en fråga för varje individ att lösa.
Flera lärorika exempel Erikas bok innehåller också flera exempel från omvärlden och hur vi kanske ofta har fel bild av hur utvecklingen ser ut i t ex Afrika. Att de kvinnor som sitter och handarbetar i Kenya säljer sina varor inte på den lokala torgmarknaden utan i Paris, genom att ha kontakt via sin mobiltelefon. Ljusglimtar och lite hoppfullhet dyker upp då och då i boken.
Demokratin kan snabbt monteras ner Men allvaret och oron dominerar, särskilt med tanke på hur snabbt och effektivt demokratin kan monteras ner och hur dessa processer tycks gå hand i hand med klimatförnekelse och en strukturell egoism.
Botemedel mot hat och hot Det ständiga hatet och hoten på internet, som ju också ibland leder till handgripligheter, måste vi hitta botemedel mot. Det kan inte få vara så att sanningen tystas för att lögnerna bärs fram av destruktiva antidemokrater. Var och en har numera möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som inte fanns tidigare. Med denna möjlighet borde också följa ett ansvar att faktiskt föregå med gott exempel. Yttrandefriheten borde speglas i en skyldighet att bete sig på ett värdigt och respekttfullt sätt.
Frågan är om all denna ilska som väller fram på sociala medier tyder på att hon har rätt eller har fel. Högerprofiler som Joakim Lamotte argumenterar för att Greta Thunberg ska hållas i förvar i Israel efter att hon gripits på internationellt vatten. Detta efter att hon deltagit i en medialt motiverad konvoj för att uppmärksamma på den orimliga situation som två miljoner civila Gaza-bor befinner sig i. Andra mindre kända profiler spyr över Greta som om hon orsakat dem någon personlig förlust, lurat dem på pengar eller något liknande. Hatet är återkommande och påtagligt.
Har Greta rätt eller har hon fel? Så när dessa medelålders och äldre män vräker ur sig sin ilska mot Greta Thunberg, gör de det för att hon har fel i sin inställning? Eller gör de det för att hon har rätt? För att hon inte har vett att hålla tyst, att hon rubbar den världsordning som bygger på att några alltid har företräde när det gäller att formulera vad som ska diskuteras och vilka ståndpunkter som är ”korrekta”? Är hon en ung kvinna som trotsar den rådande hierarkin bara genom att ta plats på den mediala scenen? Det stör antagligen dessa tyckare när hon får tillträde till FN:s generalsekreterare och alla de rum, där normalt bara världsledare ses för att bekräfta varandras status.
Gigantiska skygglappar Det är något som inte stämmer när vuxna män inte har vett att behärska sig och helt enkelt lyssna på vad Greta Thunberg har att förmedla. Vad förlorar dessa män på att vidga sin bild av hur världen ser ut? Att klimatet är en ödesfråga och att organiserat mänskligt lidande orsakat av andra människor är ett brott mot alla principer det internationella samfundet satt upp. Vad är det de vuxna, hatande männen tror att de förlorar på att ge Greta rätt? Är det tolkningsföreträdet? Att det kan komma en ung tjej och säga saker som inte passar in i den världsbild med gigantiska skygglappar männen har skapat åt sig själva? Vågar de inte erkänna att Gretas synpunkter kan vara rätt? Vad är det de förlorar i så fall? Och eftersom de inte hittar några sakskäl att använda blir det budbäraren, Greta, som blir måltavlan. Det är klassiskt. Höj tonläget och angrip individen.
Och sedan, då? Det jag undrar ibland är om dessa hatande medelålders män inte har barn eller barnbarn som de vill ska kunna leva ett gott liv. Om vi saboterar planetens klimat, den biologiska mångfalden och de rimliga mänskliga rättigheter vi enats om återstår ju bara en allas kamp mot alla, när resurserna sinar, när oväder och jordskred slår sönder våra samhällen och ingen längre kan lita på att framtiden blir bättre än gårdagen. Den egoism som många ger uttryck för leder ju tyvärr till mer våld, mer övervåld och mindre av solidaritet och samarbete. Är det den världen de hatande männen strävar efter? Där makten bygger på våldspotential och alla framsteg som gjorts sedan franska revolutionen sätts på paus?
De känslostyrda medierna förstärker utvecklingen I kulisserna är det dessutom algoritmerna bakom de ”sociala” plattformarna som styr vad vi får ta del av och hur vi väljer att sortera information. Indignation, upprördhet och ilska är troligen lättare att sortera på än nöjdhet och glädje. De känslostyrda medierna förstärker motsättningar och upprördhet och medmänsklighet nedvärderas. Orättvisorna förstärks av det rådande systemet och de miljardärer som surfar på symbiosen mellan konsumtion, åsiktsförmedling och känslostyrt agerande blir bara rikare. Detta medan en majoritet av världens befolkning inte kan eller inte vill förändra hur världen styrs. Eventuellt hänger det samman med okunskap. Den som inte har kunskap saknar ju också de verktyg som behövs för att ändra på något, förutom att det blir otydligt vad som behöver göras.
Ingen kan blunda och låtsas att allt är OK Slutsatsen blir att var och en får försöka göra sin del av det man vill att framtiden ska innebära. Vi har alla ett val.
Plötsligt skiner solen, mörkret skingras, och hoppet växer. Lite så känns det faktiskt efter att den 16 september ha tagit del av IVA:s seminarium i Luleå (via webben) om produktivitet, cirkularitet och industrins ambitioner på området. (Länk till IVA:s hemsida nedan). Jag ber redan här om ursäkt för att den här texten blir längre än vanligt, men innehållet är viktigt och jag vill inte korta ner i onödan. Att läsa den här sammanfattningen går fortare än tre timmar….
Äntligen! Med exempel på energieffektivisering, reman (som tydligen är branschordet för remanufactoring, återtillverkning), materialhantering, nya samarbetsformer och långsiktigt hållbara lösningar stod en rad svenska företag på scenen och berättade om hur långt de kommit i omställningen. För mig som bevakat de här frågorna i decennier kändes det som att kan vara dags för det klassiska utropet från Gert Fylking vid tillkännagivandet av pristagaren i litteratur: ”Äntligen!”
”Det måste gå” Det var en imponerande bredd på stora företag som tog plats och berättade om sina lösningar för att bibehålla konkurrenskraft, lönsamhet och samtidigt skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Självfallet finns det problem och möjliga fallgropar, men ingen kunde ta miste på hur seriöst företagen tagit sig an frågorna. Moderatorn Cecilia Warrol slog an tonen direkt i inledningen när hon sa att ”det måste gå”. Erik Boman från ABB fick inleda och presenterade två viktiga prognoser: Antalet elmotorer i världen kommer att fördubblas fram till 2040. Den globala ekonomin, den samlade BNP:n, beräknas att dubbleras under samma period. Redan idag står elmotorer för 45 procent av världens elanvändning. Erik Boman talade därför om vikten av energieffektivisering. Varje sparad kWh är viktig.
Tillgänglighetslager är en modell man testar ABB:s nya elmotorer har en verkningsgrad på 99,13 procent. (Att jämföra med förbränningsmotorernas cirka 40-procentiga verkningsgrad). För att förstå vilken skillnad det skulle kunna innebära att ersätta befintliga elmotorer med dagens bästa utförande gjorde ABB en studie av 1800 motorer i ett svenskt pappersbruk. Man såg snabbt att det fanns många äldre, fungerande men omoderna motorer i drift. Genom effektivisering skulle besparingen i industrin enbart kunna bli 4 TWh, vilket motsvarar elproduktionen från 900 vindkraftverk. Det riktigt innovativa från ABB är att man etablerat ett tillgångslager. (Se bild nedan). Erik Boman avslutade med att konstatera att det gäller att bli bättre, även på affärer.
ABB:s system för tillgångslager
Hållbara affärsmodeller Anders Berg från LTU tog vid och berättade om sin forskning. Han nämnde att mellan 25 och 30 procent av Sveriges totala energianvändning uppstår när elmotorer är i drift. Hans forskning fokuserar på det ”ekosystem” som finns runt elmotorernas värdekedja, med ett särskilt fokus på minimal påverkan på klimat och miljö samtidigt som lönsamheten ska vara rimlig. Det han ska ta fram är förslag på hinder, lösningar, modeller och rollfördelning kring de affärsmodeller som kan visa sig hållbara. Hur ska cirkulariteten bli lönsam? Hur säljer man verkningsgrad och livslängd? Arbetet har i princip bara kommit igång, men hans frågeställningar känns rimliga.
Samarbetsformer Ett avsnitt ägnades åt koppar, som beskrevs som en flaskhals. Det ingår 82 kg koppar i en typisk ABB-motor. Tillgången på koppar understiger efterfrågan, särskilt med tanke på hur antalet motorer beräknas att öka. Ur det perspektivet blir effektivitet ännu viktigare, men hur säljer man effektivitet? Ett delsvar från Anders Berg är att vi behöver omdefiniera lönsamhet. Jag noterar i mitt anteckningsblock att det låter som värdedelning och riskdelning och att tillsammans lösa problem. Erik Boman tillfogade att målbilden är viktig och moderatorn betonade hur avgörande livslängden kommer att vara. Anders Berg nämnde att det som främst begränsar utveckling är samarbetsformerna, inte tekniken. Vinnarna blir de som lyckas skapa lönsamhet ur effektivisering.
En bild ur Anders Bergs presentation (LTU)
Förmågor och kundnöjdhet Företagen måste utveckla och stärka ett antal förmågor, fortsatte Anders Berg. Det handlar om att gemensamt med kunderna, i hela värdekedjan, identifiera nya besparingar och dolda värden. Det handlar om att tillsammans generera skalbara värden och att organisera en långsiktig och tydlig strategi tillsammans med värdekedjans aktörer. Kundnöjdhet måste vara viktigare än kvartalsrapporter, nämnde Anders Berg genom att citera Edward Hult som skrivit något i Dagens Industri den 13 september.
Summering från Anders Berg Om vi tar ledningen är cirkularitet lönsam summerade Anders Berg och påpekade att koppartillgången och elektrifieringen är avgörande faktorer som tvingar fram mindre resursslöseri. Att spara energi och att bygga cirkulära lösningar är det snabbaste, billigaste och mest skalbara svaret på utmaningarna. Leverantörer och kunder behöver dela ansvar, data, risktagande och resultat. När kunderna ökar sin förståelse för dessa samband blir affärsmöjligheterna tydliga. Förmågorna som nämndes ovan behöver öka. De svenska och nordiska företagen har en position som kan utnyttjas för att förverkliga den cirkulära ekonomin.
EU är mycket importberoende Anders Kihl från Ragnsells tog vid. Han påminde oss om att hälften av klimatpåverkan har sitt ursprung i vårt användande av jungfruliga resurser, samtidigt som detta utgör 90 procent av hotet mot den biologiska mångfalden och hotet mot vattentillgången. Bara av dessa skäl behöver vi ställa om till mer cirkularitet för att återställa ett jämviktsläge för planeten. Idag är det enbart knappa 7 procent av råvaruanvändningen som är cirkulär. (Källa: CGR 2025). Han påminde oss också om hur mycket som på kort tid har förändrats i omvärlden. EU är mycket importberoende, inte minst när det gäller fosfor. Fler råvaror kommer att klassas som strategiska den närmaste tiden. Allt talar för att mer av cirkulära flöden kommer att bli nödvändiga. Samtidigt återvinns bara bråkdelar av de volymer som behövs.
Olika regelverk En dellösning är att designa bort sällsynta jordartsmetaller och att bygga produkter som utgår från modularitet och spårbarhet, dvs där produktionen släpper idén om linjär produktion för att generera sopor för att istället se allt som återbrukbart. Anders Kihl pekade också på att regelverken ser olika ut för jungfruliga material och för återvunna. Lagar och regler behöver jämnas ut så att villkoren för återproduktion, reman, blir tydligare och mer lika oavsett om en vara är jungfrulig eller återvunnen. Han pekade också på vikten av avgiftning, dvs att filtrera bort miljöskadliga ämnen innan material kommer in i produktion. Han nämnde även att billig rysk olja har skadat returplastindustrin. Jungfrulig olja är idag billigare än återcirkulerad plast. Och de planetära kostnaderna syns inte.
Fossilfritt stål och att ta vara på gruvavfall Så blev det dags för Jenny Greberg från LKAB. LKAB står för 80 procent av EU:s järnmalm. LKAB:s strategiska position kan inte överdrivas. Det man nu vill säkra upp är värdekedjan tillsammans med partners som Vattenfall och SSAB. Man arbetar på att ta fram järnsvamp, som gör det möjligt att etablera en fossilfri stålproduktion. Förutom detta siktar LKAB på att utvinna värdefullt material ur det som normalt ses som gruvavfall. Se nedanstående bild ur presentationen.
LKAB skapar mervärden
Wolframkarbid är centralt för Sandvik Näste talare var Mats Lundberg från Sandvik. Nu fick vi lära oss om hur Sandvik hittat ett smart sätt att återbruka delar de bergborrar man säljer över hela världen. Wolframkarbid är ett ämne som används i den aktiva delen av en bergborr. Wolfram klassas som ett konfliktmaterial och det innebär att det finns all anledning att säkerställa återproduktion av dessa bergborrspetsar. Mats Lundberg visade hur det nya system ser ut som är tänkt att fungera även i länder med relativ lågutbildad personal.
Mix av två bilder ur Sandviks presentation
Sandvik tänker globalt Mats Lundberg pekade också på behovet av att bättre och tydligare definiera vad som är avfall och vad som är resurs. Bergborrstiftet är en tydlig resurs för Sandvik, men kan av vissa lagstiftare ses som ett avfall. Kina sitter på den dominerande mängden tillgängligt jungfruligt wolfram, vilket innebar problem i somras, när Kina pausade leveranser i 45 dagar. I det perspektivet blir Sandviks lösning ännu mer intressant.
Reman var ordet för dagen Nästa talare var Ann-Sofie Wulfsberg från AB Volvo. Tyvärr uppstod ett tekniskt problem under hennes presentation, så jag fick inte hela hennes dragning, men några delar kan jag återge här. Remanufactoring, återtillverkning, är centralt för AB Volvo och definieras av Brittish Standard Institutions (BS 8887-2:2009) som att återföra en produkt till åtminstone sina ursprungliga prestanda med en garanti lika eller bättre än den som gällde för den nyligen tillverkade originalprodukten. Mer än 900 000 cirkulerade artiklar säljs per år av AB Volvo. Sitt reman-system beskrev Ann-Sofie Wulfsberg på detta sätt:
AB Volvo Reman-schema
Ett antal svårigheter Det är svårt för olika aktörer att förstå vad som menas med reman, hävdade Ann-Sofie Wulfsberg. Det ställer också stora krav på designen och det är även svårt att skapa bra affärsmodeller. Att det kan vara svårt för industrin visade Michael Lieder från Scaniaägaren Traton, som beskrev hur denna industrigrupp arbetar med att sy ihop fyra olika varumärken och industritraditioner till ett gemensamt plattformsbygge. Utöver Scania äger man MAN, Volkswagen Truck & Bus och ett amerikanskt bolag som jag missade namnet på. Fyra olika bolag ska hitta en gemensam framtid i det cirkulära och kunna nyttja samma delar både när det gäller hårdvara och mjukvara. Det är många steg för att få in returer in i mainstream-flödet. Men Scania hävdar att man lyckats. Bland annat ser man modularisering som en dellösning.
Allting heter något på re- En bild från AB Volvo-presentationen är också värd att lyfta, där man har förfinat förståelsen och innebörden av olika bedömningar och åtgärder i returflödet. Det som förr beskrevs som tre eller fyra olika varianter av återvinning har numera förfinats till ett tiotal steg, alla med olika processer. Den här bilden illustrerar att det cirkulära inte bara är en papperskonstruktion, utan att det nu faktiskt handlar om en konkret verklighet ute i industrin.
UR AB Volvos presentation
Tre kloka avslutningsord Ur paneldiskussionen plockar jag ett par uttalanden som är extra viktiga att lägga på minnet. Anders Kihl från Ragnsells betonade att ”om vi menar allvar måste vi betala mer”. Det kommer att bli dyrare. Samtidigt som resursbrister också driver innovationen så att vissa ämnen kan fasas ut, som kobolt. Mats Lundberg från Sandvik frågade retoriskt om det kommer att gå att sälja en icke hållbar produkt i en hållbar värld? Erik Boman från ABB påpekade att ingenjörer måste lära sig samverkan, eftersom det kommer bli helt avgörande för den industriella utvecklingen att vi samverkar.
Det finns inspirerande exempel ur byggbranschen som behöver spridas. Ett sådant är Alecta Fastigheters ”Vi på Hörnet”, ett renoveringsprojekt i centrala Göteborg, där man lyckats bygga om 10000 kvm kontorsytor på ett nytt sätt. Det var en presentation av projektet som CMB (se länk nedan) ordnat på Chalmers den 4 september och lokalen var fullsatt av intresserade arkitekter, inredare, projektledare och andra som tycktes lika imponerade som jag av resultatet.
Det gäller att utgå från bevarandet Att Alecta håller på med förvaltning av pensionspengar vet alla. Men att de också förvaltar fastigheter är kanske inte lika känt. Just deras relativt nya intåg i fastighetsbranschen har också bidragit till att projektet ”Vi på Hörnet” kunde bli så framgångsrikt. Man kunde starta mer förutsättningslöst och hade inte en massa traditionella lösningar med sig in i arbetet. Två kontorsfastigheter från 60-talet med stort upprustningsbehov skulle åtgärdas när projektet startade. Riva? Bygga om på traditionellt sätt? Hur ta sig an detta projekt? Om klimatambitionen hela tiden ska gå före?
Win-win-win…. nu finns inga motargument kvar Magnus Källgren och Nickie Excellie från Alecta Fastigheter presenterade projektet och bland det mest intressanta var att man fick ner CO-avtrycket för byggdelen med över 85 procent samtidigt som projektkostnaden blev 6 miljoner kronor, inräknat all mertid för möten, lägre än vid en traditionell ombyggnad. Enbart på inköp sparade man 16 miljoner kronor. Det vill säga det måste inte bli dyrare med återbruk. Det kan till och med löna sig på projektnivå. Inte nog med det. På intäktssidan har man dessutom lyckats höja hyrorna 30 procent, beroende på att lokalerna är attraktiva och lättare att hyra ut. ”Gammalt och fräscht” är det nya. Det innebär att argumentet att ”återbruk är nog bra, men det kostar för mycket” faller platt. Nu behöver resten av branschen lära sig av Alecta.
BÅT-modellen blir nog standard Den metod som presenterades kallas BÅT och den föregås av en hel del steg, där kvalitet sätts i fokus och där projektorganisationen, från projektledning till entreprenör och utförare, enas om en gemensam målbild. Man behövde också systematiskt identifiera olika produkter utifrån hur svårt eller lätt det kan vara att återbruka, respektive om produkten innebär en stor eller liten klimatpåverkan. BÅT-metoden kommer troligen att kunna bli standard för framtiden. Bevarande, Återbruk och Tillägg är de tre nivåer av åtgärder som man specificerar och definierar på ett tydligt sätt. Som någon i publiken konstaterade: äntligen får vi en tydlighet i vad som menas med återbruk. Och grundfrågan vid besiktning var naturligtvis vad kan vi bevara av material och lösningar i detta rum?
Lager på plats och storytelling En annan överraskande detalj var att man valde att lagra produkter och material på plats. Bland annat för att detta sparar tid och också gör det mer sannolikt att det nedtagna materialet faktiskt kommer till användning. Finns det på plats blir det enklare att välja, än att behöva åka någon annanstans för att leta efter ett dörrparti eller någon teknisk detalj. Detta och att man lade ner mycket tid på gemensamma träffar i projektet, på storytelling och förståelse i alla led vad projektet strävade efter var nyckelfunktioner för framgången. Återbruk har nu gått från att vara ett diffust begrepp till att bli verkstad. Och en grundparameter är inställningen, attityden, och förståelsen för vad som egentligen pågår.
Lagarna är inte skrivna för bevarande och återbruk Allt var säkert inte perfekt. Projektledarna nämnde att vissa lagrum ställde till det, där 60-tals-lösningar inte längre kunde accepteras. Det fanns också frågetecken kring garanti och vem som egentligen tar vilket ansvar för återbrukade system. Men på det hela taget är det stimulerande att ta del av denna typ av projekt som ju tydligt visar att det går.
Kunnandet tas till vara Utmaningen är naturligtvis att de företag som är vana att sälja nytt kommer motsätta sig storskaligt återbruk. Volymföretag som vant sig vid traditionella lösningar och vant sig vid enkla beställningar kommer att tappa marknadsandelar. Medan kunskapsföretag som har smarta lösningar och kunniga anställda kan vädra morgonluft. Mycket riktigt fanns det hantverkare, sades det på presentationen, som var tacksamma för att deras kunnande nu äntligen efterfrågades.
Tack CMB och Alecta Fastigheter för en fin presentation som gav lite hopp för framtiden.
