Tag Archives: Politik

Tystnadens triumf – om Ungerns utveckling

Posted on by
Reply

Jag har just läst ut Gabriel Byströms bok om den politiska utvecklingen i Ungern: Tystnadens triumf. Genom besök, rapportstudier och intervjuer under de senaste fyra åren har Gabriel Byström skaffat sig en tydlig bild av vad som händer i ett samhälle som styrs av en högernationalistiskt parti, Fidesz, och där den tydligaste oppositionen kommer från ultrahögern, Jobbik. Händelseutvecklingen är svårbegriplig för oss som levt i 200 år utan att formellt vara i krig och där maktbalansen ännu så länge upprätthålls mellan den lagstiftande, den dömande och den granskande makten.

1956 och handelsfriheten därefter
Jag har besökt Budapest några gånger, även om det var länge sedan nu. Jag minns en imponerande centraleuropeisk arkitektur, en eländigt dålig asfaltbeläggning på många gator, en känsla av att vara mitt i Europa, en bred Donau med vackra broar och ett omöjligt språk. Det var innan muren föll, men under decennier hade ungrarna funnit ett sätt att bedriva handel med väst utan att Kreml protesterade. Kanske var det en liten säkerhetsventil eller eftergift till övervåldet 1956 att Sovjet tillät en viss handelsfrihet. Kanske hängde det ihop med andra drivkrafter, som att den digitala revolutionen på 70- och 80-talen gjorde att de allra senaste IC-kretsarna och programmerbara processorerna behövdes till Warszawapaktens industrier. Och att det var i USA och i Japan som de tekniska sprången togs.

Historien lever
Byström målar upp en dyster, för att inte säga svart, bild av samhällsstyret i Ungern. Och redogör detaljerat för hur det kan gå till när demokratin i praktiken avskaffar eller i varje fall kraftigt inskränker sig själv. Särskilda villkor och förutsättningar gäller i Ungern. Det finns ju alltid en historia och en förhistoria till varje skeende. ”Definitionen av en ungrare är att Trianon är smärtsamt”, säger en luttrad statstjänsteman i en Byström-intervju. Trianon-fördraget slöts efter första världskriget och ritade om Europas karta rejält. Ungern förlorade en stor del av sin yta och ungrare hamnade på så sätt i Rumänien och i flera av Balkan-staterna. Det fanns en förhoppning hos många ungrare att medlemskapet i EU skulle återställa en del av det som gick förlorat med Trianon. Så blev det inte, tvärtom ser nu ganska många ungrare med skepsis på EU, IMF och andra organ. Självbilden tycks mig inte riktigt gå i takt med omvärldens bild av Ungern.

Recept för en demokratisk statskupp?
Tidigare ledande sverigedemokrater åker nu gärna till Ungern för se och lära. De imponeras av hur effektivt och snabbt, på några få år, Fidesz-ledaren Viktor Orbán lyckats styra Ungern i en helt ny riktning. Partiet, statsapparaten och medierna är nu sammanlänkade på ett sätt som för tankarna till kommunisttiden. Självcensuren är effektiv. Den som är rädd om sitt jobb kritiserar inte makten. Viktor Orbán lyckades genomföra en omvalkampanj under 2014 utan att en enda gång ställa upp i en debatt. Under sin första mandatperiod lyckades Fidesz skaffa sig absolut majoritet och kunde ändra grundlagar och annan tung lagstiftning, kardinallagar, som en ny regering får svårt att upphäva. Skickligt spelar Fidesz och Orbán på de nationalistiska strängarna och får stöd av väljare som gärna vill ha en stark ledare. Helt säkert spelar historien in – att man har så liten erfarenhet av verklig demokrati.

Flyktingfrågan sätter mycket på sin spets
Minoriteterna har det svårt i Ungern. Under hösten kunde vi se TV-bilder från Ungern, där taggtråd sattes upp vid gränsen mot Serbien för att hindra flyktingar från Syrien att ta sig vidare. Hela flyktingfrågan riskerar f.ö. att kantra om eller när alltför många samtidigt söker asyl i EU. Det är en enorm utmaning för solidariteten inom EU och mellan EUs medborgare och världens flyktingar hur vi ska lösa denna svåra fråga.

Misstroende eller tillit?
Vad händer i ett samhälle där debatten tystnar, där avvikande åsikter och kritik inte längre får plats? Det blir kallt, omänskligt och misstänksamheten sprider sig. Vem kan man lita på? I stället för förtroende och tillit mellan människor, mellan grupper, föreningar och verksamheter sprider sig en vaksamhet och en farlig differentiering mellan de verkliga ståndpunkterna och de verkliga agerandet å ena sidan och de ståndpunkter och det agerande man å andra sidan säger sig vilja främja och stå bakom.

Ett större vi
I längden kan inget samhälle fungera som bygger på hat, hot, misstroende eller avståndstagande egoism. Samhället fungerar när vi inkluderar varandra i våra tankar och handlingar, när vi anstränger oss att forma ett större ”vi”. Hur ett hänsynslöst vinstmaximerande system utan starka motkrafter kan rasera fundamenten för människans tillvaro på planeten börjar vi ana när vi ser hur kortsiktiga ekonomiska intressen driver planeten mot kollaps när det gäller biologisk mångfald och klimatförändringar. Men att nu ett system växer fram, där demokratin avskaffar sig själv och människor frivilligt låter sin tankevärld och sina värderingar begränsas av ett politiskt-juridiskt maktcentrum trodde vi nog var otänkbart efter de avskräckande exempel 1900-talet gav oss.

Vad säger alla andra?
Gabriel Byström skildrar initierat och detaljerat med många intervjuer hur det politiska inflytandet ökar över domstolsväsende, media, till viss del kulturlivet och hur basala mänskliga rättigheter och västerländska fundament åsidosätts i den snabba förändringen av det ungerska samhället. Det han inte berör i någon större utsträckning är hur näringslivet, föreningslivet, forskning och högre utbildning förhåller sig till det nya Ungern som växer fram. Trots allt lever folk sina vanliga liv, betalar sina räkningar, byter bostäder och reser, umgås och lever sina liv. Det hade varit intressant med en parallell beskrivning av hur olika sektorer i samhället ser på sina liv och framtiden. Är det framför allt korruptionen och misstron till politiker som gör att traditionella politiker med liberala eller socialdemokratiska agendor inte vinner gehör? Eller är det en utbredd likgiltighet som gör att nationalisterna relativt sett får så stort gensvar i väljarkåren?

Europa
Sedan boken skrevs har Polen röstat fram en konservativ, nationalistisk regering. I Frankrike och i England har EU-kritiska partier fått stort genomslag. I Tyskland växer missnöjet med Angela Merkels humana flyktingpolitik. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen, i Norge innehar Fremskrittspartiet finansministerposten, I Danmark har övriga partier sedan länge anpassat sig till Dansk Folkepartis position när det gäller synen på invandrare. I Österrike, Belgien och Nederländerna har profilerade högerpolitiker med en tydlig ”vi-och-dom”-agenda funnits sedan länge. Italien hade Berlusconi, som på ett utstuderat sätt kopplade ihop media, politik och business samtidigt som han försökte bygga upp en image av sig själv som en karismatisk och framgångsrik ledare.

Sverige
Här har vi ett parti vars företrädare och högljudda anhängare talar om ”att ta makten”, att ”nu är det dags” och ”här har ni adresserna till förläggningar”. Här finns inte något Trianon-fördrag att relatera till. Istället fångar man upp det missnöje med makthavarna och den allmänna utvecklingen i samhället som finns, förstärker det och kanaliserar det till en tydlig fråga. Det oroande är den långsiktiga strategin, bortom dagens slagord.

Varför lyssnar vi på fel budskap?
Nog är det märkligt att det i dessa tider av nära nog obegränsad tillgång till information och samlad kunskapsredovisning uppstår ett kunskapsförakt och en tydlig flykt från de verkliga problem världen står inför. När vi skulle behövt mer av sans och vett, kloka avvägningar och pålästa politiker är det de politiker som ropar korta och enkla budskap högt och i förenklade vi-och-dom-förpackningar som vinner gehör. När världen ropar efter samling och samarbete baserade på fakta är det känslomässiga argument som går hem. Har vi verkligen inte kommit längre? Parismötet om en månad blir ett lackmustest på världens mognad.

Jag tycker ni ska läsa Gabriel Byströms bok (Ordfront förlag).

En Chalmers-professor med helhetssyn

Posted on by
Reply

Nu har Chalmers en professor i innovation och hållbarhet. Jag smiter in på installationstalet och lyckas få en plats i den nästan fullsatta hörsalen. Med tydlig logik och pedagogik lotsar den nye professorn oss igenom en del av den tankevärld som sysselsätter honom. Björn Sandén artikulerar sin engelska så att man nästan kunde tro att han vuxit upp nära något brittiskt lärosäte – men bara nästan …

Stabilitet och förändring
Björn Sandén rör sig bland de komplexa system som handlar om stabilitet och förändring, och som tacklar mer än teknik – etik, politik och socioekonomiska parametrar är honom inte främmande. Jag njuter av en professors ansträngning att tänka bortom de självklara teknikgränserna, även om det självfallet är fysiken, naturlagarna och tekniken som utgör en slags självklar utgångspunkt för en chalmersprofessor.

Historien har en hel del att lära oss
På den långa skalan mellan religionens absoluta mål och fysikens oomkullrunkeliga lagbundenhet återfinns etikens ideal, politikens kompromisser och ekonomins tvångströja. (Min sammanfattning av en komplex bild). Ur ett historiskt perspektiv och med exempel från evolutionen ända sedan universums födelse visar Björn Sandén hur förändringsprocesser ofta följts av relativt stabila perioder. Hela vår civilisations existens bygger på förutsättningen att jordens klimat har varit relativt stabilt. Vi har kunnat odla och odla mer och bättre när befolkningen ökat, delvis som en konsekvens av att vi fått det bättre. Vi har utvecklats och utvecklat vårt sätt att leva genom att hjärna och verktygsanvändning följts åt. Handen griper, hjärnan begriper. Återkopplingar i både positiv och negativ riktning blir också ett exempel Björn Sandén tar upp. Med rätt förutsättningar kunde den tyska energipolitiken sätta igång miljoner små energiproducenter, solceller på hustak, som inneburit en snabb utveckling av solcellsbranschen och en snabb omställning av tysk energiförsörjning.

Nya glasögon för ny innovation
Jag får känslan att Björn Sandén de närmaste åren kommer att kunna förse studenter och forskare med en ny sorts glasögon, som de kan se världen igenom. En statisk/dynamisk värld där vissa delar är stabila och andra under förändring. Vad som är vad under vilken tidsperiod kommer troligen att variera. Men det finns något mycket inspirerande i Björn Sandéns sätt att betrakta och beskriva världen. Det är nu jag inser att hållbar utveckling egentligen är ett komplicerat begrepp för det ursvenska lagom.

Lagom-livet i landet Lagom
Lagom-samhället är lagom igenkännbart, lagom i sin förändringstakt, lagom spännande och lagom förutsägbart. Att varje dag är rätt lik gårdagen, men ändå inte en exakt kopia blir vi varje morgon påminda om. I så motto lever vi alla ett slags lagom-liv, med en viss osäkerhet, en viss trygghet och stabilitet, ett visst igenkännande och ett visst mått av nyfikenhet på vad den nya dagen ska innebära.

Det är bara att lyfta på hatten och gratulera professor Sandén och Chalmers. Själv ska jag uppmärksamt och nyfiket följa hans fortsatta upptäcktsresa.

Näringslivet talar om samverkan, men…

Posted on by
2

Den som följer utvecklingen i näringslivet i relation till hållbarhetsfrågorna kan iaktta hur positionerna stegvis förändras. För 15 – 20 år sedan kunde en företags-VD undvika att ta ställning till de frågor eller miljöproblem som ”besvärliga” miljöaktivister ville peka på. I takt med en ökad generell medvetenhet om problemen förändrades en del företagsledares attityd och ambition på miljöområdet. Några insåg att man behövde bli mer aktiva och proaktiva.

Diplomering, certifiering och CSR-arbete
Ett steg på vägen var Mljödiplomeringen för mindre företag, eller certifiering enligt ISO 14000 och EMAS för de större. Sedan kom CSR-vågen och ett antal företag som valde att organisera sitt ansvarstagande under den benämningen bl.a. för att kunna skriva något uttrycksfullt i sin årsredovisning. Några företag valde att gå in seriöst i dessa processer, andra såg det hela som en pliktskyldig anpassning till en värdemässig förskjutning hos offentliga beställare, hos konsumenter etc. Efterfrågan på ekologiska sortiment har t.ex. drivit på utvecklingen inom flera delbranscher. Uppmärksammade arbetsvillkor för textilarbetare har påskyndat modebranschens ställningstaganden. Det händer en hel del. Företag anslutit sig till World Business Council for Sustainable Development, Hagainitiativet, Angeredsutmaningen och andra nätverk.

GAME
Häromdagen var jag på GAME-dagen, (se länk nedan) som arrangeras årligen och som är det nätverkets sätt att synliggöra föregångare eller lyfta frågor med specifik angelägenhetsgrad. I år handlade det om innovationer i Västsverige. VINNOVAS Generaldirektör Charlotte Brogren talade, liksom Västra Götalands regionråd Kristina Jonäng, och en rad företrädare för industrin och för forskningsinstituten. Intressant nog kunde jag skönja ytterligare små förskjutningar i hur man tänker kring hållbarhetsfrågorna.  Någon nämnde cirkulär ekonomi, någon berörde tillväxtkritiken, någon uppehöll sig en stund vid livscykelanalysen som ett avgörande verktyg. Stegvis förskjuts det offentliga och pågående samtalet mellan forskare, politiker och näringsliv. Referenspunkterna blir fler.

3,5
Men min känsla är att det går alldeles för långsamt. Klimatforskarna menar att vi redan har satt igång en förändring av jordens klimat som med stor sannolikhet kommer att höja genomsnittstemperaturen med 3,5 grader, dvs långt över det 2-gradersmål många politiker talar om.

Samverkan innebär en ny beslutsordning
En annan iakttagelse från GAME-dagen var det samstämmiga talet om samverkan. Bara vi samverkar bättre ska det mesta lösa sig. Det räcker dock inte att upprepat tala om samverkan, hävdar jag. Det avgörande är att olika intressenter tydligt visar i ord och i handling att man vill inordna sig i en gemensamt formulerad beslutsordning. Samverkan handlar nämligen också om att gemensamt ta ansvar, att formulera nya gemensamma mål. Då kommer de traditionella ansvars-, besluts- och budgetgränserna inte längre vara aktuella.

Så länge detta inte kommer upp på agendan kvarstår ordet samverkan som ett mantra.
Ett fint ord, men som inte förpliktigar till någon egentlig förändring.

Länktips: Game http://www.gamenetwork.se/

Ingen vill vara en loser

Posted on by
Reply

Ett allmänt missnöje, skillnaden i förutsättningar och framtidsutsikter, liksom upplevelsen av att utvecklingen länge har gått i fel riktning är några av motiven och förklaringarna till att väljare attraheras av ett missnöjesparti. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet och därefter åtta år med den borgerliga alliansen har gett oss det samhälle vi har idag. Visst är det mycket som är bra i vårt land. Men det finns stora grupper av medborgare och väljare som upplever andra saker än det som maktens företrädare talar om. Ett antal medborgare och väljare känner sig stå utanför samhället.

Två slags pensionärer
Omkring hälften av landets pensionärer har en god eller t.o.m. mycket god ekonomi. Man har surfat på de dubbla ekonomiska vågorna: fastighetsvärden och aktiemarknadens utveckling. Bara genom att bo på rätt ställe har de som ägt sin bostad kunnat frigöra stora belopp. De som bott i hyresrätt har inte haft samma möjlighet. Hälften av landets pensionärer för tvärtom en rätt knaper ekonomisk tillvaro. Denna skillnad talas det aldrig om – partistrategerna väljer ju enbart ut röstvinnande frågor – och följden blir att en stor del av befolkningen känner sig åsidosatt.

Äldreomsorg och skola upplevs som sämre än förr
Och inte finns det olika nivåer på äldreomsorg heller. I den kommunala världen blir det till slut bara de allra mest behövande som får plats på något hem. Folk ska bo hemma så länge det bara går. Många gamla känner en otrygghet och en ensamhet. De som byggt landet och som var aktiva under 1900-talets andra hälft tillhör inte de prioriterade. Släktingar gör insatser, men ibland gör avstånden det omöjligt att finnas tillhanda på regelbunden nivå. Var det så här det skulle bli? Att den kommunala skolan inte lyckas vara bättre drabbar också de svagare eleverna. De duktiga eleverna har ofta en hemmiljö som stödjer på olika sätt, men alla har inte möjlighet att få stöd i sin hemmet. De svagare blir förlorare.

Servicen på mindre orter och i förorter försvinner
Landsbygden och förorterna tappar i samhällsservice. Servicekontor stängs, bank och affärer flyttar, investeringar i viktiga kommunikationer blir eftersatta. I glesbygden stängs  det fasta telefonnätet ner och de mobila systemen saknar ofta täckning. De unga med utbildning åker till storstan, de övriga blir kvar, men arbetstillfällena blir inte fler. Det blir svårt att försörja sig. Framtiden blir snarare ett hot än ett löfte.

Det är ofta driftiga personer som kommer hit från andra länder
Välutbildade och ambitiösa personer från andra länder kommer hit och konkurrerar om de arbeten som finns. Är de driftiga startar de egna små verksamheter, skapar sin egen försörjning. På en mindre ort kan det vara provocerande att någon kommer från ett annat land och på kort tid lyckas med något som de infödda inte haft förmåga eller kraft att göra. I det komplexa spel som ett samhälle utgör kan den enes framgång upplevas som den andres bakslag. Darwins tankegångar ligger någonstans i bakgrunden och lurar. Ingen vill vara en loser.

Konkurrens
Min bedömning är att talet om invandringen, alla negativa åsikter som ventileras primärt handlar om att en relativt stor grupp i samhället känner att deras möjlighet att lyckas minskar i takt med den konkurrens om försörjning som det innebär att fler kommer hit. ”De lever på bidrag och sedan tar de våra jobb”. Det kan låta som en motsättning, men det är så den orättvisa konkurrensen kan upplevas. Först ska invandrarna ha hjälp, sen springer de förbi och visar sig duktigare än vad vi är. ”De tar våra jobb”. Det blir ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar för att man kanske inte riktigt ansträngde sig i skolan, eller fick den hjälp man borde fått.

Stärk den lokala utvecklingen
Lösningen måste ligga i att skapa framtidstro och arbetstillfällen för alla, att uppmuntra till nya verksamheter, att erkänna att samhället inte hittat rätt sätt att matcha alla dagens och morgondagens utmaningar, att stärka de krafter i samhället som verkligen vill forma bärkraftiga företag, gärna i kooperativ form och som fångar upp sociala utmaningar, miljöproblem och andra frågor samtidigt som de gör ekonomisk nytta. Alltför länge har statsmakternas fokus legat på storkapitalet och de stora företagens möjligheter. Det är hög tid att staten stärker den lokala ekonomin, de livskraftiga verksamheter som kan växa ur ett lokalt sammanhang bara förutsättningarna är rimliga.

Nya lösningar och nya regelverk
Ta till vara initiativkraft och innovationsförmåga på ett bättre sätt, släpp på de fyrkantiga regelverken för arbetslöshet, företagande och projektanställningar. Det behövs helt nya lösningar för att samtidigt lösa de sociala, ekonomiska och miljömässiga utmaningar vi står inför. Görs ingenting kommer missnöjet enbart att växa och det parti som exploaterar människors oro få ännu mer anhängare, inte tack vare bra politik utan i brist på tydliga visioner och initiativ från de övriga partierna.

Almedalen är något annat

Posted on by
Reply

Media missar oftast det viktigaste med den årliga Almedalsveckan. Tusentals seminarier, föreläsningar och samtal äger rum om nästan alla viktiga samhällsområden. Några få av alla event är regisserade av de politiska partierna. Den stora mängden i utbudet planeras och genomförs av branscher, organisationer, myndigheter, PR-firmor, ideella organisationer och nätverk som ser Almedalsveckan som ett optimalt tillfälle att få presentera ny forskning, nya rapporter eller förslag. Almedalen är i praktiken en gigantisk folkbildningssatsning och ett exempel på hur viktig dialogen är i en demokrati.

Bredden
När SVT och andra media rapporterar från Almedalen kretsar mycket av inslagen och artiklarna kring de politiska partiernas förslag och positionering. Som om Almedalen var en mini-valrörelse. Väldigt få i media rapporterar från de tusentals seminarier som genomförs, ofta med ledande forskare och opinionsbildare på plats. Ändå är värdet av Almedalen just bredden och blandningen av åsikter från näringsliv, forskning, NGO:er och kommuner.

Kunskap och initiativ
Jag har varit på plats under flera år, men inte i år. Min erfarenhet är att för varje år flyttar en sakfråga sakta framåt. Ofta kan det vara en miljöorganisation som ett år uppmärksammar ett problem. Nästa år tas samma fråga upp i en paneldebatt med flera deltagare, för att året därpå bli en rubrikfråga hos någon av näringslivsorganisationerna. Steg för steg flyttas både kunskapsribban och initiativet framåt. På det planet spelar Almedalen en viktig roll, som skyltfönster för vem som säger vad och i vilket sammanhang.

Så tro inte att den traditionella bilden av Almedalsveckan ger en rättvisande bild av vad Almedalen handlar om. Den är långt viktigare än vad media förmedlar.

Demokratin hotas när verkligheten inte beskrivs neutralt

Posted on by
Reply

Senaten i USA har nyligen beslutat, med rösterna 50 mot 49, att mänskliga aktiviteter inte har någon betydande påverkan på klimatförändringen. (Länk, se nedan). En fråga blir därmed: Hur ska debatten i det demokratiska samhället föras om politikerna förnekar vetenskapens tydliga slutsatser? Och: På vilken sida står det sunda förnuftet, som vi medborgare delegerar till det politiska fältet, för att de ska göra kloka avvägningar mellan olika behov och tillgängliga resurser?

Rimlighet baserad på gemensam kunskap
Idén med en representativ demokrati är att vi som röstar fram företrädare också känner oss representerade av våra politiker. På vårt uppdrag styr de landet och har på olika sätt visat sig mogna den uppgiften. Demokrati är inte majoritetsdiktatur, så det gäller för maktens utövare att de också har en känsla för vilka avvägningar som är rimliga med hänsyn taget till minoritetsintressen. Men vad händer med ett samhälle som förlorar sin förankring i tillförsel av ny kunskap, i forskning och där den gemensamma referensen försvinner?

Sant och falskt
Det kan inte både vara sant och falskt att mänskliga aktiviteter, förbränning av fossil energi, påverkar uppvärmningen av världshaven och atmosfären. Det kan inte vara både sant och falskt att de senaste åren också är de varmaste sedan mätningarna började. Det kan inte både vara sant och falskt att avsmältningen från Arkis, Antarktis och många glaciärer har ökat eller att halten CO2 i luften har ökat dramatiskt de senaste decennierna.

Risktagandet
De som ifrågasätter sambandet mellan global uppvärmning och det moderna samhällets inverkan på densamma tar en stor risk. Av oklara skäl riskerar man hellre en global kollaps av livsbetingelserna på jorden än att man erkänner att vi måste ställa om från ett 85%-igt fossilberoende energisystem till ett energisystem som baseras på förnybarhet.

Vad händer sedan?
Men vad händer med samtalet när verklighetsbeskrivningarna inte hänger samman? Diskvalificerar sig hela det politiska systemet när man inte längre är relevant för medborgarna? Öppnar det i så fall vägen för en öppen eller dold militärdiktatur? Än så länge är det inte en så stor del av befolkningen i väst som bryr sig, eftersom effekterna av klimatförändringarna huvudsakligen är avgörande i avlägsna länder.

Ett svenskt exempel
Även i Sverige uppstår det ständigt situationer, där verkligheten beskrivs av politiker på två olika sätt och där medborgarna lämnas att själva ta ställning. I värsta fall blir reaktionen att medborgarna resignerar inför oklarheten och väljer att avfärda den politiska diskussionen. Passivitet och ointresse följer lätt på detta. Konkret är ett färskt exempel från SVT:s Agenda-studio den 3 maj (länk nedan) där utbildningsministern, Gustav Fridolin, och den moderata talespersonen i utbildningsfrågor, Camilla Waltersson Grönvall, upprepade helt olika beskrivning av samma fråga. Moderatkvinnan hävdade att regeringen har minskat stödet till förstelärare i budgeten. Miljöpartisten sa att man storsatsar på de här frågorna. Ståndpunkterna upprepades. Det är svårt för den som inte lusläst budgetförslagen att veta hur det förhåller sig. Vi förväntar oss politiker som är kloka och som kan förklara hur de resonerar när de prioriterar. Annars utmärkta programledaren Kamilla Kvartoft missade också möjligheten att räta ut frågetecknen. Hade resurserna minskat eller tiofaldigats? Kan båda uttalandena vara sanna? Varför var det i så fall ingen som förklarade hur?

Länktips: http://bangordailynews.com/2015/01/22/politics/senate-not-ready-to-tie-climate-change-to-mankind/

http://www.svtplay.se/video/2892891/agenda/agenda-agenda-17?start=auto

En väg att stå upp för demokratin

Posted on by
Reply

Alla talar demokrati. Vi ska informera om demokrati, utbilda, upprätthålla och försvara den. Vi har tom en demokratiminister. Samtidigt är det lite oklart vad begreppet egentligen står för och vad som ingår i det vi kallar demokrati. Nu hotas demokratin och det är temat denna gång.

Detta ingår
Yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för olika etnisk tillhörighet och FN:s mänskliga rättigheter brukar räknas dit. Ett fungerande rättsväsende, minimal korruption och en generell likabehandling när det gäller skyldigheter och rättigheter är också viktiga komponenter i en demokrati. Allra viktigast är kanske ändå principen om en person – en röst. Vi låter omröstningar synliggöra folkviljan och väljer våra ombud i de politiska sammanhangen. So far so good.

Leveransproblem
Ett bekymmer uppstår när ett samhälle inte klarar av sina grundläggande funktioner. Förtroendet för det politiska systemet som sådant bygger naturligtvis på att en klar majoritet av befolkningen upplever att principen om ”från var och en efter förmåga – till var och en efter behov” upprätthålls. Dvs att vi delar bördorna och att både skatteuttaget och nyttan med skatterna fördelas på ett rättvist sätt. Och att stat, landsting och kommun levererar det vi kan förvänta oss.

”Det var bättre förr”
I kölvattnet på finanskrisen, urbaniseringen och den snabba tekniska omställningen struktureras samhällen om mycket snabbt. Klyftorna ökar. Kompetenser blir snabbt inaktuella. Arbetslöshet, bostadsfrågan och känslan av att inte delta i samhället blir mentala spärrar som på sikt blir förödande för dem som inte lyckas bryta mönstret. Yttre omständigheter upplevs som avgörande. Förutsättningar som inte enkelt går att påverka blir till avgörande hinder. Eftersom ”det var bättre förr” blir det förändringen som sådan som upplevs som hotet.

Semidiktatur
I flera av EUs medlemsländer har människor i stor utsträckning valt politiker som kommer med förenklade lösningar på komplexa frågor. I Ungern har högerpartiet Fidesz en stark ställning och utmanas dessutom av ännu mer främlingsfientliga Jobbik. På fullt allvar talar regeringschefen Viktor Orban i Budapest om att demokratin inte är det optimala styrelseskicket (länk se nedan) och försöker steg för steg vänja det ungerska folket vid en kommande semidiktatur, där basala demokratiska rättigheter blivit inskränkta.

En ny medeltid hotar
På liknande sätt tas steg i Spanien mot att inskränka de demokratiska rättigheter som jag nämnde inledningsvis. I Sverige finns ett  riksdagsparti, som har företrädare som ”i sinom tid” ska komma till rätta med kvällspressen, dvs man planerar för en utveckling liknande den i Ungern och Spanien. Den demokrati vi tar för självklar hotas således i vår närhet och tom i Sverige av partier som skickligt bygger en maktbas, som ger dem handlingsutrymme för att driva opinion och – i värsta fall – genomföra en politik som leder samhället in i en utvecklings- och tankemässig medeltid.

Hur odemokratiskt får ett medlemsland i EU vara?
Frågorna infinner sig på löpande band. Hur ska EU förbereda sig för att ett eller flera länder inte längre räknas till de fullvärdiga demokratierna? Kan ett land vara EU-medlem och samtidigt uppenbart bryta mot den gängse definitionen av demokrati? Hur ska EU hantera detta? Och är så fall tex Rumäniens behandling av minoriteterna oacceptabel? Eller Grekland – hur ska EU förhålla sig till ett Grekland som, eventuellt, helt ignorerar de avtal man ingått med EU:s ledande institutioner och politiker? Hur trotsigt kan ett land agera utan att det blir orimligt att upprätthålla enighet?

Nya driftsformer
På svensk nivå måste vi fråga oss hur vår tradition av folkrörelser, folkbildning och samsyn kan tas till vara i kampen för demokratiska värden. Civilsamhället utgör en viktig resurs som vi på ett klokt sätt behöver involvera i fler utvecklingsprocesser. Liksom näringslivet, som också har en otroligt viktig roll i skapandet av det öppna, toleranta och dynamiska samhälle som är möjligt. Just kombinationen mellan det ideella och det kommersiella behöver vi bli bättre på att ta till vara och låta ta organisatorisk form. Eftersom det där kan finnas viktiga dellösningar kring delaktighet, engagemang och förnyelse, som i sin tur genererar de arbetstillfällen som behöver skapas.

Allt hänger ihop.

Länktips: Viktor Orban citeras i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19286278.ab

Kvinnor i politiken

Posted on by
Reply

”Yes, we can” var Barack Obamas tydligaste slogan inför presidentvalet för snart åtta år sedan. Miljoner människor satte sitt hopp till en vältalig, ung och färgad advokat från Chicago. Med viss möda blev han omvald, kanske mest för att tillräckligt många inte ville ge upp hoppet om en annan framtid. I primärvalen slog han ut Hillary Clinton, som nu ska göra ett nytt försök att komma till makten.

Vad har Obama åstadkommit?
På distans och genom det filter som mediebruset utgör tycks det som om sjukvårdsreformen, Obamacare, blir det som går till historien. Möjligen också de initiativ han tagit på senare tid för att ta ansvar för USA:s klimatpåverkande utsläpp. Till de negativa delarna, där förhoppningarna nog var större, hör den uteblivna stängningen av Guantanamo och det tydliga ställningstagandet för den storskaliga olagliga avlyssning som Edward Snowden avslöjade. Snowden riskerar ett långt straff för att ha avslöjat statens olagliga avlyssning.

Kunde han ha gjort annorlunda?
Kanske fanns inget val för Obama. Statens intressen tycks gå före medborgarnas. Staten och dess komplicerade relationer av säkerhetstänkande, militärstrategiska överväganden och kopplingar till starka industriella intressen går inte att utmana. John F Kennedy gick troligen för långt i den riktningen, vilket ju slutade med skotten i Dallas. Han och brodern Robert hade förmodligen en naiv inställning till ”rätt” och ”fel” och missbedömde styrkan hos sina motståndare.

Hillary Clinton
Nu ska Clinton-klanen försöka återta makten. Bill var populär och kanske kan Hillary surfa på en våg av att även kvinnor måste få ta plats i beslutsfattandet. Samtidigt utmanar hon starka reaktionära motkrafter, som inte kommer att visa någon hänsyn. Kvinnor har oftast svårt att bli bedömda på rättvisa villkor. Några av undantagen till detta är ”Järnladyn” Margret Thatcher och fenomenet Angela Merkel.

Kvinnliga ledare i Sverige
På hemmaplan tycks snart hela borgerligheten ledas av kvinnor. Det ska bli intressant att se hur det går. Ledarskap handlar också om identifikation. Väljare och sympatisörer vill kunna se en tydlig förebild i de politiska företrädarna. Av tradition har vi haft män som partiledare i Sverige, med Miljöpartiet som en jämställdhetens förebild, där både män och kvinnor valts till språkrör. Kvinnor som Maud Olofsson och Mona Sahlin fick under sina år kämpa extra mycket, just för att de var kvinnor. Hur journalister ställer frågor på olika sätt och med olika innehåll till Carl Bildt och till Margot Wallström är också intressant att notera.

Hoppfullheten
Det är fler som Malala som behövs synas på den globala arenan. Unga kvinnor, som både ser, förstår och kan uttrycka de problem och lösningar som världen behöver. Utan att i första hand vara ute efter personlig makt eller pengar. (Undrar förresten om inte just girigheten kommer att bli Putins fall, och den korruption som det ryska samhället fylls av i kölvattnet på hans omättliga behov av förmögenhet.)
Malala for president!

Klimatfrågan måste bli viktigare

Posted on by
2

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Posted on by
5

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .