Ingen vill vara en loser

Ett allmänt missnöje, skillnaden i förutsättningar och framtidsutsikter, liksom upplevelsen av att utvecklingen länge har gått i fel riktning är några av motiven och förklaringarna till att väljare attraheras av ett missnöjesparti. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet och därefter åtta år med den borgerliga alliansen har gett oss det samhälle vi har idag. Visst är det mycket som är bra i vårt land. Men det finns stora grupper av medborgare och väljare som upplever andra saker än det som maktens företrädare talar om. Ett antal medborgare och väljare känner sig stå utanför samhället.

Två slags pensionärer
Omkring hälften av landets pensionärer har en god eller t.o.m. mycket god ekonomi. Man har surfat på de dubbla ekonomiska vågorna: fastighetsvärden och aktiemarknadens utveckling. Bara genom att bo på rätt ställe har de som ägt sin bostad kunnat frigöra stora belopp. De som bott i hyresrätt har inte haft samma möjlighet. Hälften av landets pensionärer för tvärtom en rätt knaper ekonomisk tillvaro. Denna skillnad talas det aldrig om – partistrategerna väljer ju enbart ut röstvinnande frågor – och följden blir att en stor del av befolkningen känner sig åsidosatt.

Äldreomsorg och skola upplevs som sämre än förr
Och inte finns det olika nivåer på äldreomsorg heller. I den kommunala världen blir det till slut bara de allra mest behövande som får plats på något hem. Folk ska bo hemma så länge det bara går. Många gamla känner en otrygghet och en ensamhet. De som byggt landet och som var aktiva under 1900-talets andra hälft tillhör inte de prioriterade. Släktingar gör insatser, men ibland gör avstånden det omöjligt att finnas tillhanda på regelbunden nivå. Var det så här det skulle bli? Att den kommunala skolan inte lyckas vara bättre drabbar också de svagare eleverna. De duktiga eleverna har ofta en hemmiljö som stödjer på olika sätt, men alla har inte möjlighet att få stöd i sin hemmet. De svagare blir förlorare.

Servicen på mindre orter och i förorter försvinner
Landsbygden och förorterna tappar i samhällsservice. Servicekontor stängs, bank och affärer flyttar, investeringar i viktiga kommunikationer blir eftersatta. I glesbygden stängs  det fasta telefonnätet ner och de mobila systemen saknar ofta täckning. De unga med utbildning åker till storstan, de övriga blir kvar, men arbetstillfällena blir inte fler. Det blir svårt att försörja sig. Framtiden blir snarare ett hot än ett löfte.

Det är ofta driftiga personer som kommer hit från andra länder
Välutbildade och ambitiösa personer från andra länder kommer hit och konkurrerar om de arbeten som finns. Är de driftiga startar de egna små verksamheter, skapar sin egen försörjning. På en mindre ort kan det vara provocerande att någon kommer från ett annat land och på kort tid lyckas med något som de infödda inte haft förmåga eller kraft att göra. I det komplexa spel som ett samhälle utgör kan den enes framgång upplevas som den andres bakslag. Darwins tankegångar ligger någonstans i bakgrunden och lurar. Ingen vill vara en loser.

Konkurrens
Min bedömning är att talet om invandringen, alla negativa åsikter som ventileras primärt handlar om att en relativt stor grupp i samhället känner att deras möjlighet att lyckas minskar i takt med den konkurrens om försörjning som det innebär att fler kommer hit. ”De lever på bidrag och sedan tar de våra jobb”. Det kan låta som en motsättning, men det är så den orättvisa konkurrensen kan upplevas. Först ska invandrarna ha hjälp, sen springer de förbi och visar sig duktigare än vad vi är. ”De tar våra jobb”. Det blir ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar för att man kanske inte riktigt ansträngde sig i skolan, eller fick den hjälp man borde fått.

Stärk den lokala utvecklingen
Lösningen måste ligga i att skapa framtidstro och arbetstillfällen för alla, att uppmuntra till nya verksamheter, att erkänna att samhället inte hittat rätt sätt att matcha alla dagens och morgondagens utmaningar, att stärka de krafter i samhället som verkligen vill forma bärkraftiga företag, gärna i kooperativ form och som fångar upp sociala utmaningar, miljöproblem och andra frågor samtidigt som de gör ekonomisk nytta. Alltför länge har statsmakternas fokus legat på storkapitalet och de stora företagens möjligheter. Det är hög tid att staten stärker den lokala ekonomin, de livskraftiga verksamheter som kan växa ur ett lokalt sammanhang bara förutsättningarna är rimliga.

Nya lösningar och nya regelverk
Ta till vara initiativkraft och innovationsförmåga på ett bättre sätt, släpp på de fyrkantiga regelverken för arbetslöshet, företagande och projektanställningar. Det behövs helt nya lösningar för att samtidigt lösa de sociala, ekonomiska och miljömässiga utmaningar vi står inför. Görs ingenting kommer missnöjet enbart att växa och det parti som exploaterar människors oro få ännu mer anhängare, inte tack vare bra politik utan i brist på tydliga visioner och initiativ från de övriga partierna.

Almedalen är något annat

Media missar oftast det viktigaste med den årliga Almedalsveckan. Tusentals seminarier, föreläsningar och samtal äger rum om nästan alla viktiga samhällsområden. Några få av alla event är regisserade av de politiska partierna. Den stora mängden i utbudet planeras och genomförs av branscher, organisationer, myndigheter, PR-firmor, ideella organisationer och nätverk som ser Almedalsveckan som ett optimalt tillfälle att få presentera ny forskning, nya rapporter eller förslag. Almedalen är i praktiken en gigantisk folkbildningssatsning och ett exempel på hur viktig dialogen är i en demokrati.

Bredden
När SVT och andra media rapporterar från Almedalen kretsar mycket av inslagen och artiklarna kring de politiska partiernas förslag och positionering. Som om Almedalen var en mini-valrörelse. Väldigt få i media rapporterar från de tusentals seminarier som genomförs, ofta med ledande forskare och opinionsbildare på plats. Ändå är värdet av Almedalen just bredden och blandningen av åsikter från näringsliv, forskning, NGO:er och kommuner.

Kunskap och initiativ
Jag har varit på plats under flera år, men inte i år. Min erfarenhet är att för varje år flyttar en sakfråga sakta framåt. Ofta kan det vara en miljöorganisation som ett år uppmärksammar ett problem. Nästa år tas samma fråga upp i en paneldebatt med flera deltagare, för att året därpå bli en rubrikfråga hos någon av näringslivsorganisationerna. Steg för steg flyttas både kunskapsribban och initiativet framåt. På det planet spelar Almedalen en viktig roll, som skyltfönster för vem som säger vad och i vilket sammanhang.

Så tro inte att den traditionella bilden av Almedalsveckan ger en rättvisande bild av vad Almedalen handlar om. Den är långt viktigare än vad media förmedlar.

Demokratin hotas när verkligheten inte beskrivs neutralt

Senaten i USA har nyligen beslutat, med rösterna 50 mot 49, att mänskliga aktiviteter inte har någon betydande påverkan på klimatförändringen. (Länk, se nedan). En fråga blir därmed: Hur ska debatten i det demokratiska samhället föras om politikerna förnekar vetenskapens tydliga slutsatser? Och: På vilken sida står det sunda förnuftet, som vi medborgare delegerar till det politiska fältet, för att de ska göra kloka avvägningar mellan olika behov och tillgängliga resurser?

Rimlighet baserad på gemensam kunskap
Idén med en representativ demokrati är att vi som röstar fram företrädare också känner oss representerade av våra politiker. På vårt uppdrag styr de landet och har på olika sätt visat sig mogna den uppgiften. Demokrati är inte majoritetsdiktatur, så det gäller för maktens utövare att de också har en känsla för vilka avvägningar som är rimliga med hänsyn taget till minoritetsintressen. Men vad händer med ett samhälle som förlorar sin förankring i tillförsel av ny kunskap, i forskning och där den gemensamma referensen försvinner?

Sant och falskt
Det kan inte både vara sant och falskt att mänskliga aktiviteter, förbränning av fossil energi, påverkar uppvärmningen av världshaven och atmosfären. Det kan inte vara både sant och falskt att de senaste åren också är de varmaste sedan mätningarna började. Det kan inte både vara sant och falskt att avsmältningen från Arkis, Antarktis och många glaciärer har ökat eller att halten CO2 i luften har ökat dramatiskt de senaste decennierna.

Risktagandet
De som ifrågasätter sambandet mellan global uppvärmning och det moderna samhällets inverkan på densamma tar en stor risk. Av oklara skäl riskerar man hellre en global kollaps av livsbetingelserna på jorden än att man erkänner att vi måste ställa om från ett 85%-igt fossilberoende energisystem till ett energisystem som baseras på förnybarhet.

Vad händer sedan?
Men vad händer med samtalet när verklighetsbeskrivningarna inte hänger samman? Diskvalificerar sig hela det politiska systemet när man inte längre är relevant för medborgarna? Öppnar det i så fall vägen för en öppen eller dold militärdiktatur? Än så länge är det inte en så stor del av befolkningen i väst som bryr sig, eftersom effekterna av klimatförändringarna huvudsakligen är avgörande i avlägsna länder.

Ett svenskt exempel
Även i Sverige uppstår det ständigt situationer, där verkligheten beskrivs av politiker på två olika sätt och där medborgarna lämnas att själva ta ställning. I värsta fall blir reaktionen att medborgarna resignerar inför oklarheten och väljer att avfärda den politiska diskussionen. Passivitet och ointresse följer lätt på detta. Konkret är ett färskt exempel från SVT:s Agenda-studio den 3 maj (länk nedan) där utbildningsministern, Gustav Fridolin, och den moderata talespersonen i utbildningsfrågor, Camilla Waltersson Grönvall, upprepade helt olika beskrivning av samma fråga. Moderatkvinnan hävdade att regeringen har minskat stödet till förstelärare i budgeten. Miljöpartisten sa att man storsatsar på de här frågorna. Ståndpunkterna upprepades. Det är svårt för den som inte lusläst budgetförslagen att veta hur det förhåller sig. Vi förväntar oss politiker som är kloka och som kan förklara hur de resonerar när de prioriterar. Annars utmärkta programledaren Kamilla Kvartoft missade också möjligheten att räta ut frågetecknen. Hade resurserna minskat eller tiofaldigats? Kan båda uttalandena vara sanna? Varför var det i så fall ingen som förklarade hur?

Länktips: http://bangordailynews.com/2015/01/22/politics/senate-not-ready-to-tie-climate-change-to-mankind/

http://www.svtplay.se/video/2892891/agenda/agenda-agenda-17?start=auto

En väg att stå upp för demokratin

Alla talar demokrati. Vi ska informera om demokrati, utbilda, upprätthålla och försvara den. Vi har tom en demokratiminister. Samtidigt är det lite oklart vad begreppet egentligen står för och vad som ingår i det vi kallar demokrati. Nu hotas demokratin och det är temat denna gång.

Detta ingår
Yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för olika etnisk tillhörighet och FN:s mänskliga rättigheter brukar räknas dit. Ett fungerande rättsväsende, minimal korruption och en generell likabehandling när det gäller skyldigheter och rättigheter är också viktiga komponenter i en demokrati. Allra viktigast är kanske ändå principen om en person – en röst. Vi låter omröstningar synliggöra folkviljan och väljer våra ombud i de politiska sammanhangen. So far so good.

Leveransproblem
Ett bekymmer uppstår när ett samhälle inte klarar av sina grundläggande funktioner. Förtroendet för det politiska systemet som sådant bygger naturligtvis på att en klar majoritet av befolkningen upplever att principen om ”från var och en efter förmåga – till var och en efter behov” upprätthålls. Dvs att vi delar bördorna och att både skatteuttaget och nyttan med skatterna fördelas på ett rättvist sätt. Och att stat, landsting och kommun levererar det vi kan förvänta oss.

”Det var bättre förr”
I kölvattnet på finanskrisen, urbaniseringen och den snabba tekniska omställningen struktureras samhällen om mycket snabbt. Klyftorna ökar. Kompetenser blir snabbt inaktuella. Arbetslöshet, bostadsfrågan och känslan av att inte delta i samhället blir mentala spärrar som på sikt blir förödande för dem som inte lyckas bryta mönstret. Yttre omständigheter upplevs som avgörande. Förutsättningar som inte enkelt går att påverka blir till avgörande hinder. Eftersom ”det var bättre förr” blir det förändringen som sådan som upplevs som hotet.

Semidiktatur
I flera av EUs medlemsländer har människor i stor utsträckning valt politiker som kommer med förenklade lösningar på komplexa frågor. I Ungern har högerpartiet Fidesz en stark ställning och utmanas dessutom av ännu mer främlingsfientliga Jobbik. På fullt allvar talar regeringschefen Viktor Orban i Budapest om att demokratin inte är det optimala styrelseskicket (länk se nedan) och försöker steg för steg vänja det ungerska folket vid en kommande semidiktatur, där basala demokratiska rättigheter blivit inskränkta.

En ny medeltid hotar
På liknande sätt tas steg i Spanien mot att inskränka de demokratiska rättigheter som jag nämnde inledningsvis. I Sverige finns ett  riksdagsparti, som har företrädare som ”i sinom tid” ska komma till rätta med kvällspressen, dvs man planerar för en utveckling liknande den i Ungern och Spanien. Den demokrati vi tar för självklar hotas således i vår närhet och tom i Sverige av partier som skickligt bygger en maktbas, som ger dem handlingsutrymme för att driva opinion och – i värsta fall – genomföra en politik som leder samhället in i en utvecklings- och tankemässig medeltid.

Hur odemokratiskt får ett medlemsland i EU vara?
Frågorna infinner sig på löpande band. Hur ska EU förbereda sig för att ett eller flera länder inte längre räknas till de fullvärdiga demokratierna? Kan ett land vara EU-medlem och samtidigt uppenbart bryta mot den gängse definitionen av demokrati? Hur ska EU hantera detta? Och är så fall tex Rumäniens behandling av minoriteterna oacceptabel? Eller Grekland – hur ska EU förhålla sig till ett Grekland som, eventuellt, helt ignorerar de avtal man ingått med EU:s ledande institutioner och politiker? Hur trotsigt kan ett land agera utan att det blir orimligt att upprätthålla enighet?

Nya driftsformer
På svensk nivå måste vi fråga oss hur vår tradition av folkrörelser, folkbildning och samsyn kan tas till vara i kampen för demokratiska värden. Civilsamhället utgör en viktig resurs som vi på ett klokt sätt behöver involvera i fler utvecklingsprocesser. Liksom näringslivet, som också har en otroligt viktig roll i skapandet av det öppna, toleranta och dynamiska samhälle som är möjligt. Just kombinationen mellan det ideella och det kommersiella behöver vi bli bättre på att ta till vara och låta ta organisatorisk form. Eftersom det där kan finnas viktiga dellösningar kring delaktighet, engagemang och förnyelse, som i sin tur genererar de arbetstillfällen som behöver skapas.

Allt hänger ihop.

Länktips: Viktor Orban citeras i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19286278.ab

Kvinnor i politiken

”Yes, we can” var Barack Obamas tydligaste slogan inför presidentvalet för snart åtta år sedan. Miljoner människor satte sitt hopp till en vältalig, ung och färgad advokat från Chicago. Med viss möda blev han omvald, kanske mest för att tillräckligt många inte ville ge upp hoppet om en annan framtid. I primärvalen slog han ut Hillary Clinton, som nu ska göra ett nytt försök att komma till makten.

Vad har Obama åstadkommit?
På distans och genom det filter som mediebruset utgör tycks det som om sjukvårdsreformen, Obamacare, blir det som går till historien. Möjligen också de initiativ han tagit på senare tid för att ta ansvar för USA:s klimatpåverkande utsläpp. Till de negativa delarna, där förhoppningarna nog var större, hör den uteblivna stängningen av Guantanamo och det tydliga ställningstagandet för den storskaliga olagliga avlyssning som Edward Snowden avslöjade. Snowden riskerar ett långt straff för att ha avslöjat statens olagliga avlyssning.

Kunde han ha gjort annorlunda?
Kanske fanns inget val för Obama. Statens intressen tycks gå före medborgarnas. Staten och dess komplicerade relationer av säkerhetstänkande, militärstrategiska överväganden och kopplingar till starka industriella intressen går inte att utmana. John F Kennedy gick troligen för långt i den riktningen, vilket ju slutade med skotten i Dallas. Han och brodern Robert hade förmodligen en naiv inställning till ”rätt” och ”fel” och missbedömde styrkan hos sina motståndare.

Hillary Clinton
Nu ska Clinton-klanen försöka återta makten. Bill var populär och kanske kan Hillary surfa på en våg av att även kvinnor måste få ta plats i beslutsfattandet. Samtidigt utmanar hon starka reaktionära motkrafter, som inte kommer att visa någon hänsyn. Kvinnor har oftast svårt att bli bedömda på rättvisa villkor. Några av undantagen till detta är ”Järnladyn” Margret Thatcher och fenomenet Angela Merkel.

Kvinnliga ledare i Sverige
På hemmaplan tycks snart hela borgerligheten ledas av kvinnor. Det ska bli intressant att se hur det går. Ledarskap handlar också om identifikation. Väljare och sympatisörer vill kunna se en tydlig förebild i de politiska företrädarna. Av tradition har vi haft män som partiledare i Sverige, med Miljöpartiet som en jämställdhetens förebild, där både män och kvinnor valts till språkrör. Kvinnor som Maud Olofsson och Mona Sahlin fick under sina år kämpa extra mycket, just för att de var kvinnor. Hur journalister ställer frågor på olika sätt och med olika innehåll till Carl Bildt och till Margot Wallström är också intressant att notera.

Hoppfullheten
Det är fler som Malala som behövs synas på den globala arenan. Unga kvinnor, som både ser, förstår och kan uttrycka de problem och lösningar som världen behöver. Utan att i första hand vara ute efter personlig makt eller pengar. (Undrar förresten om inte just girigheten kommer att bli Putins fall, och den korruption som det ryska samhället fylls av i kölvattnet på hans omättliga behov av förmögenhet.)
Malala for president!

Klimatfrågan måste bli viktigare

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .

Skatteverket (3): Moms på gåvor

Skatteverket har en egen agenda. Skatteintäkter går före alla andra aspekter. Nu har man på förslag att Myrorna ska betala moms på sin omsättning. Myrorna säljer som bekant begagnade kläder, möbler och inredning och skänker bort huvuddelen av sina intäkter. Det intressanta är att intäkterna uppstår genom att välvilliga privatpersoner och företag skänker sina överblivna produkter till Myrorna. Och vinsten som uppstår genererar välfärd åt andra.

Man vet inte hur andra myndigheter tänker
Det man tänker sig är att verksamheten enbart får bedrivas i begränsad omfattning, annars ska den jämställas med annan kommersiell verksamhet. En effekt detta får är att personer som är sysselsatta hos Myrorna för att få arbetsträning inte längre kan vara kvar eftersom de ska vara sysselsatta 40 timmar per vecka enligt Arbetsförmedlingens villkor. Den ena myndigheten vet inte vad den andra gör.

Detta är viktigt
Frågan är naturligtvis intressant. Hur ska gränsen dras mellan samhällsnyttig, social verksamhet utan vinstintresse respektive kommersiellt baserad verksamhet? Detta blir allt mer intressant när kollaborativ ekonomi och varianter på delandeekonomin utvecklas. När det blir en viktig intäktskälla att organisera taxiverksamhet genom internetuppkoppling som Uber taxi, eller övernattning som Airbnb – hur ska vi undvika att den svarta sektorn breder ut sig? Detta är viktiga frågor.

Politiker har inte utrymme att vrida och vända på frågor
Det verkar i fallet med Myrorna och Skatteverket som att Skatteverket inte förstår att vissa samhällsfenomen behöver diskuteras och sättas in i sitt sammanhang innan gränser och regler dras upp. Politiken duckar ju också för den här typen av frågor eftersom media tvingar politiker att ha sekundkorta, tydliga svar på alla frågor. Resonemang, frågeställning och alternativa svar är inget som passar in i medias logik. Det som förväntas av politiker att de tydligt tar ställning. Därmed blir det svårt för politikerna att öppna upp en debatt där svaren inte är kristallklara.

Viktigt för den cirkulära ekonomin
Så vem ska debattera och bolla olika ståndpunkter? Hur ska vi gå till väga för att väga olika aspekter mot varandra? Samhällsnytta finns ju på flera nivåer. Allt handlar inte om att maximera skatteintäkterna. Ska vi bygga upp en cirkulär ekonomi, där second-hand-butiker blir ett naturligt inslag måste vi hitta bra avvägningar mellan en verksamhets syfte och den ekonomi som kan generera välfärd på någon nivå.

Nya slags företag och nya regelverk
Min gissning är att vi kommer att behöva transparenta företag, olika kategoriseringar och en öppenhet från regering, riksdag och myndigheter att anpassa regelverken till den moderna utvecklingen. Då bibehåller vi också skattesystemets legitimitet.

Länktips:
Skatteverket om gatuhandel här
Skatteverket om hänsynslös indrivning här
Om kollaborativ ekonomi här

Tänk virtuella besök! (Tack Sara Lund)

Statliga muséer får fritt inträde till en kostnad av cirka 80 miljoner kronor om regeringens budget går igenom. Det känns 90-tal. ”Jag är programmerad på 50- och 60-talen”, säger Claes Schmidt alias Sara Lund i sin tankeväckande enpersonsföreläsning om sitt liv som transperson. Hur starkt vi präglas av vår uppväxt och de förutsättningar vi hade då är något Claes/Sara ofta återkommer till. Jag tänker på muséerna och håller med.

Demokratiska besök på muséerna
Tankesmedjan Humtank, som samlar humanistiska forskare från tolv högskolor och universitet i Sverige, har invändningar mot det fria inträdet på muséerna. (Se länktips nedan). Och nog hade de 80 miljonerna kunnat användas på ett mer tillgängliggörande sätt. Live-uppkoppling med bild och ljud, klassrumsvis eller med varje elev vid sin dator skulle kunna vara ett modernt sätt att skapa helt nya muséibesök. Statens samlingar och kunniga föreläsare skulle kunna intressera elever från Tomelilla eller Vittangi för all den kunskap om vår dåtid och nutid som faktiskt finns.

Vad är ett besök?
Att regeringens budget går i gamla hjulspår och tänker traditionellt öppethållande som den naturliga tillgängliggörande åtgärden hänger säkert ihop med den programmering Claes/Sara beskriver. Det är ju så vi gör. Besök är fysiska besök. Webben är bara ett skyltfönster för att få besökaren att komma på riktigt. Tänk om man tänkte lite längre.

En ny väg även för tidningarna
Här ligger ju inte bara muséernas framtidsväg, här finns möjligen även tidningarnas nya nisch: Dagliga webbkonferenser för tusentals följare som har två avgifter. En låg månadsavgift för att titta, lyssna och twittra kommentarer – en högre för att spela in text- eller ljud/bild-inlägg i pågående livesändning. Visst vore det intressant att få delta i en kvarts aktuellt samtal om ubåtsjakter, ekonomi. politik, näringsliv, kultur, civilsamhällets möjligheter, subkulturer, musik, sport, nöjen, senaste premiären på Operan, på Hungerspelen eller Pippi Långstrump…

Klimatsmart sätt att besöka muséer
Det intressanta och värdefulla med webben är att det fysiska avståndet blir oviktigt. Någon kan sitta i Haparanda och följa en diskussion som gäller Ljungkile eller Dals Ed. Här kunde muséerna visa vägen om de fick använda 80 miljoner till att bygga de teknikskal som stödjer virtuella besök. Med livesändningar och webbinarier skulle hela landet plötsligt få tillgång till muséernas resurser – utan att behöva resa.

Partiernas tillkortakommanden
Hur det kommer sig att regeringen inte tänker i dessa banor kan man fundera på. De politiker som hade kunnat driva frågan, t.ex. från Piratpartiet, tycks ha annat för sig än att bilda opinion för samhällsnyttiga lösningar. De hörs inte i alla fall. Och det naturliga inflödet av idéer via partiorganisationerna fungerar sämre och sämre ju färre medlemmar partierna har. De få som organiserar sig blir upptagna av formalia, protokoll och beslut i olika nivåer. Idéutveckling och nya förslag finns troligen, men sipprar inte igenom. Troligen för att de flesta partier är väldigt hierarkiskt uppbyggda kring mandat och ansvarsområden.

Fråga!
Det som krävs är nu att ett antal driftiga lärare i byskolorna i glesbygden hör av sig statens muséer och frågar hur webbinarieschemat ser ut och vilka aktiviteter som är planerade för våren anpassade för olika ålderskategorier. När den hundrade frågan kommer, måste muséerna börja fundera på en lösning och begära tilläggsanslag för att tekniskt hantera frågan. Bara den som frågar kan få svar.

Vi behöver förnya vår syn på världen
Claes/Saras föreläsning var viktig för att förstå hur vi tänker. Vi tror ju att vår världsbild stämmer, den världsbild vi fick när vi växte upp. Men så är det inte. Världen förändras och våra synsätt utvecklas. Samtidigt växer klyftorna och rädslan för det avvikande och främmande. Några glimtar ur föreläsningen finns på hemsidan (Länktips se nedan). Rekommenderas. Även om en och annan fördom troligen skadas på köpet.

Länktips: Humtank tankesmedja om muséerna:
http://humtank.se/statliga-museer-for-narvarande/
Claes/Saras hemsida: www.saralund.se

Respektera ingångna avtal för demokratins skull

I Göteborg har kommunalvalet blivit en oväntad thriller. I skrivande stund finns det ingen klar majoritet i kommunfullmäktige. De rödgröna har inräknat stödet från F! 40 av 81 röster. Kommunstyrelsevalet ledde till en omröstning som har beskrivits som kuppartad. En moderat fullmäktigeledamot lyckades bli invald i kommunstyrelsen (KS), trots att han saknade mandat från sin egen partigrupp.

Trixande gav oklar majoritet
Genom en valtaktisk samverkan med det lokala partiet Vägvalet fick Martin Wannholt en av de tretton platserna i KS som annars hade gått till en miljöpartist. Kommunstyrelsen har därmed sex representanter från (S)+(V)+(MP) och lika många från (M)+(FP)+(KD) och en representant från (SD). Varken de rödgröna eller den borgerliga alliansen har därmed en egen majoritet.

Folkomröstningen
I skrivande stund är det oklart om Wannholt får behålla sitt medlemskap i partiet. Han har redan före valet drivit en egen linje i den komplicerade frågan om trängselskatten, som har införts för att finansiera infrastruktursatsningarna i Göteborgs-området. En folkomröstning om trängselskatten hölls i samband med valet i september. Folkomröstningen ledde till ett tydligt nej (57%) och ett valdeltagande över 70 procent. Folkomröstningen har delvis beskrivits som ett folkets misstroende mot Västlänken, spårvägstunneln under stadens centrum, och i viss mån mot hela det s.k. Västsvenska Paketet. För en del väljare blev folkomröstningen också ett sätt att visa sitt missnöje med den politik som förts.

Att kampanja för en redan avgjord fråga – hur kul är det ?
Det märkliga är att alla formella beslut redan är tagna. Finansieringen och tidplanen för alla miljardsatsningar är beslutade sedan länge. Både de rödgröna partierna och de borgerliga står bakom Västsvenska Paketet, Västlänken och trängselskatten. Enbart Sverigedemokraterna och Vägvalet har varit negativa till satsningen. Det innebar att de etablerade partierna intog en märkligt passiv inställning inför folkomröstningen. ”Frågan var ju redan avgjord”. Att folkomröstningen överhuvudtaget kom till stånd berodde på att lokala Göteborgs-Tidningen drev en namninsamlingskampanj och fick ihop tillräckligt många röster för att en folkomröstning skulle kunna genomföras.

Majoritet genom 40% ?
Ovanstående som en bakgrund för er som inte följt frågan i lokalpressen. Det principiellt intressanta är nu vad som menas med demokrati. Ur demokratisk synpunkt  kan hävdas att 57% av 70% röstberättigade har sagt nej till trängselskatten. Det är ungefär 40% av de röstberättigade. Medan 43% av de 70% röstberättigade har sagt ja. Det är ungefär 30% av de röstberättigade. Formellt är alla folkomröstningar rådgivande och inte beslutande.

De 30% som avstod – litar de på politikerna?
Vad är det korrekta sättet att demokratiskt följa folkets röst? 30% av de röstberättigade har avstått sin möjlighet att rösta. Det kan man ha gjort av den fasta övertygelsen att folkomröstningar ändå bara är rådgivande och inte beslutande. Man har överlåtit åt de folkvalda att hantera frågan. Eller man har ingen åsikt. Eller man ogillar demokratin, eller man har andra skäl att avstå från att rösta. Till vilken sida – ja eller nej – ska de 30% som avstod att rösta räknas?

Tolkningen
I debatten om Wannholts agerande beskrivs han som mannen som är älskad av folket, men som de ledande politikerna försökt göra sig av med. (Se Frida Boisens ledare, länk nedan). Wannholt fick 337 röster fler än moderaternas förstanamn i kommunalvalet och sa direkt efter valet i en intervju att han ”är övertygad om att många som röstade nej var emot Västlänken snarare än trängselskatten”. Så vad är demokratiskt korrekt i sammanhanget? Är det att tolka folkomröstningen enligt Wannholt och behålla trängselskatten men omförhandla Västlänken? Eller bryta avtalet om trängselskatten och lägga kostnaden på alla skattebetalare, även de som inte kör bil?

Partirösten väger tyngre än personrösten
På ett annat plan är hela historien en fråga om vad som är viktigast i politiken. Ska man kunna lita på ingångna avtal? Om ett parti ställt sig bakom ett mångmiljardavtal för stadens och regionens bästa – är det då rimligt att bryta detta avtal därför att en kvällstidning drivit en kampanj som resulterat i ett proteströstande? Är en persons åsikt viktigare än ett partis? Våra politiker är inte senatorer som i USA, där de kan driva egna linjer i många frågor. Vi har en tradition av att rösta på parti i första hand och individ i andra hand. Är det ett ännu större inslag av personröstande GT vill se?

Respektera systemet
Är det demokratiskt mest korrekt att låta partierna göra upp och hålla ingångna avtal eller är det demokratiskt mest korrekt att låta en partimedlems avvikande åsikt styra hur ett parti hanterar ingångna avtal? Ökar respekten för vårt politiska system om den person som samlade 337 röster mer än förstanamnet i ett parti ska ha veto i en fråga som redan är beslutad? Och som dessutom lägger in en annan tolkning i folkomröstningsresultatet än hur frågan formulerades?

Klaga inte när avtalen är ingångna
När man läser GT-ledaren slås man av hur förenklad bild GT förmedlar. Texten handlar inte om att ta ansvar för ingångna avtal, att vara ett parti som det går att lita på. Kvällstidningen behöver ju inte ta ansvar för annat än sin egen upplaga och att det finns en ansvarig utgivare som tar ansvar för att texten är laglig. Men konsekvensen för Göteborg och regionen ifall hela regionutvecklingen stannar av i många år, det ansvaret behöver kvällstidningen inte ta.

Fånga upp kritiken konstruktivt
I sakfrågan om Västlänken och trängselskatten har säkert flera misstag begåtts. Man kan ändra placeringen av betalstationer. Man kan begära att vissa undantag görs för boende som drabbas orimligt hårt av placeringen av betalstationerna. Det skulle kunna gå att sätta månadstak för debitering för boende etc. Västlänkens koppling till fjärrtrafiken kunde utredas bättre. Vi behöver ju en fungerande tågtrafik för hamnen och för Oslo-Göteborg-Köpenhamn – allt det behöver kopplas till det som ska byggas. Det finns flera sätt att fånga upp de röster som höjts det senaste året om delar av Västsvenska Paketet. Men vi måste kunna lita på att avtal gäller.

Handslaget gäller
Göran Johansson skrev inte så mycket papper. Han tog i hand och så var det klart. Det GT vill nu är att Görans handslag inte längre ska gälla. Det är fel både ur demokratisk synvinkel och ur en göteborgsk synvinkel. Individen är inte viktigare än partierna. Även en kvällstidning som GT borde inse det.

Länktips: http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/boisen-goteborgs-storsta-maktkupp/