Tänk virtuella besök! (Tack Sara Lund)

Posted on 20 november, 2014 by Christer Owe

Statliga muséer får fritt inträde till en kostnad av cirka 80 miljoner kronor om regeringens budget går igenom. Det känns 90-tal. ”Jag är programmerad på 50- och 60-talen”, säger Claes Schmidt alias Sara Lund i sin tankeväckande enpersonsföreläsning om sitt liv som transperson. Hur starkt vi präglas av vår uppväxt och de förutsättningar vi hade då är något Claes/Sara ofta återkommer till. Jag tänker på muséerna och håller med.

Demokratiska besök på muséerna
Tankesmedjan Humtank, som samlar humanistiska forskare från tolv högskolor och universitet i Sverige, har invändningar mot det fria inträdet på muséerna. (Se länktips nedan). Och nog hade de 80 miljonerna kunnat användas på ett mer tillgängliggörande sätt. Live-uppkoppling med bild och ljud, klassrumsvis eller med varje elev vid sin dator skulle kunna vara ett modernt sätt att skapa helt nya muséibesök. Statens samlingar och kunniga föreläsare skulle kunna intressera elever från Tomelilla eller Vittangi för all den kunskap om vår dåtid och nutid som faktiskt finns.

Vad är ett besök?
Att regeringens budget går i gamla hjulspår och tänker traditionellt öppethållande som den naturliga tillgängliggörande åtgärden hänger säkert ihop med den programmering Claes/Sara beskriver. Det är ju så vi gör. Besök är fysiska besök. Webben är bara ett skyltfönster för att få besökaren att komma på riktigt. Tänk om man tänkte lite längre.

En ny väg även för tidningarna
Här ligger ju inte bara muséernas framtidsväg, här finns möjligen även tidningarnas nya nisch: Dagliga webbkonferenser för tusentals följare som har två avgifter. En låg månadsavgift för att titta, lyssna och twittra kommentarer – en högre för att spela in text- eller ljud/bild-inlägg i pågående livesändning. Visst vore det intressant att få delta i en kvarts aktuellt samtal om ubåtsjakter, ekonomi. politik, näringsliv, kultur, civilsamhällets möjligheter, subkulturer, musik, sport, nöjen, senaste premiären på Operan, på Hungerspelen eller Pippi Långstrump…

Klimatsmart sätt att besöka muséer
Det intressanta och värdefulla med webben är att det fysiska avståndet blir oviktigt. Någon kan sitta i Haparanda och följa en diskussion som gäller Ljungkile eller Dals Ed. Här kunde muséerna visa vägen om de fick använda 80 miljoner till att bygga de teknikskal som stödjer virtuella besök. Med livesändningar och webbinarier skulle hela landet plötsligt få tillgång till muséernas resurser – utan att behöva resa.

Partiernas tillkortakommanden
Hur det kommer sig att regeringen inte tänker i dessa banor kan man fundera på. De politiker som hade kunnat driva frågan, t.ex. från Piratpartiet, tycks ha annat för sig än att bilda opinion för samhällsnyttiga lösningar. De hörs inte i alla fall. Och det naturliga inflödet av idéer via partiorganisationerna fungerar sämre och sämre ju färre medlemmar partierna har. De få som organiserar sig blir upptagna av formalia, protokoll och beslut i olika nivåer. Idéutveckling och nya förslag finns troligen, men sipprar inte igenom. Troligen för att de flesta partier är väldigt hierarkiskt uppbyggda kring mandat och ansvarsområden.

Fråga!
Det som krävs är nu att ett antal driftiga lärare i byskolorna i glesbygden hör av sig statens muséer och frågar hur webbinarieschemat ser ut och vilka aktiviteter som är planerade för våren anpassade för olika ålderskategorier. När den hundrade frågan kommer, måste muséerna börja fundera på en lösning och begära tilläggsanslag för att tekniskt hantera frågan. Bara den som frågar kan få svar.

Vi behöver förnya vår syn på världen
Claes/Saras föreläsning var viktig för att förstå hur vi tänker. Vi tror ju att vår världsbild stämmer, den världsbild vi fick när vi växte upp. Men så är det inte. Världen förändras och våra synsätt utvecklas. Samtidigt växer klyftorna och rädslan för det avvikande och främmande. Några glimtar ur föreläsningen finns på hemsidan (Länktips se nedan). Rekommenderas. Även om en och annan fördom troligen skadas på köpet.

Länktips: Humtank tankesmedja om muséerna:
http://humtank.se/statliga-museer-for-narvarande/
Claes/Saras hemsida: www.saralund.se

Respektera ingångna avtal för demokratins skull

Posted on 8 november, 2014 by Christer Owe

I Göteborg har kommunalvalet blivit en oväntad thriller. I skrivande stund finns det ingen klar majoritet i kommunfullmäktige. De rödgröna har inräknat stödet från F! 40 av 81 röster. Kommunstyrelsevalet ledde till en omröstning som har beskrivits som kuppartad. En moderat fullmäktigeledamot lyckades bli invald i kommunstyrelsen (KS), trots att han saknade mandat från sin egen partigrupp.

Trixande gav oklar majoritet
Genom en valtaktisk samverkan med det lokala partiet Vägvalet fick Martin Wannholt en av de tretton platserna i KS som annars hade gått till en miljöpartist. Kommunstyrelsen har därmed sex representanter från (S)+(V)+(MP) och lika många från (M)+(FP)+(KD) och en representant från (SD). Varken de rödgröna eller den borgerliga alliansen har därmed en egen majoritet.

Folkomröstningen
I skrivande stund är det oklart om Wannholt får behålla sitt medlemskap i partiet. Han har redan före valet drivit en egen linje i den komplicerade frågan om trängselskatten, som har införts för att finansiera infrastruktursatsningarna i Göteborgs-området. En folkomröstning om trängselskatten hölls i samband med valet i september. Folkomröstningen ledde till ett tydligt nej (57%) och ett valdeltagande över 70 procent. Folkomröstningen har delvis beskrivits som ett folkets misstroende mot Västlänken, spårvägstunneln under stadens centrum, och i viss mån mot hela det s.k. Västsvenska Paketet. För en del väljare blev folkomröstningen också ett sätt att visa sitt missnöje med den politik som förts.

Att kampanja för en redan avgjord fråga – hur kul är det ?
Det märkliga är att alla formella beslut redan är tagna. Finansieringen och tidplanen för alla miljardsatsningar är beslutade sedan länge. Både de rödgröna partierna och de borgerliga står bakom Västsvenska Paketet, Västlänken och trängselskatten. Enbart Sverigedemokraterna och Vägvalet har varit negativa till satsningen. Det innebar att de etablerade partierna intog en märkligt passiv inställning inför folkomröstningen. ”Frågan var ju redan avgjord”. Att folkomröstningen överhuvudtaget kom till stånd berodde på att lokala Göteborgs-Tidningen drev en namninsamlingskampanj och fick ihop tillräckligt många röster för att en folkomröstning skulle kunna genomföras.

Majoritet genom 40% ?
Ovanstående som en bakgrund för er som inte följt frågan i lokalpressen. Det principiellt intressanta är nu vad som menas med demokrati. Ur demokratisk synpunkt kan hävdas att 57% av 70% röstberättigade har sagt nej till trängselskatten. Det är ungefär 40% av de röstberättigade. Medan 43% av de 70% röstberättigade har sagt ja. Det är ungefär 30% av de röstberättigade. Formellt är alla folkomröstningar rådgivande och inte beslutande.

De 30% som avstod – litar de på politikerna?
Vad är det korrekta sättet att demokratiskt följa folkets röst? 30% av de röstberättigade har avstått sin möjlighet att rösta. Det kan man ha gjort av den fasta övertygelsen att folkomröstningar ändå bara är rådgivande och inte beslutande. Man har överlåtit åt de folkvalda att hantera frågan. Eller man har ingen åsikt. Eller man ogillar demokratin, eller man har andra skäl att avstå från att rösta. Till vilken sida – ja eller nej – ska de 30% som avstod att rösta räknas?

Tolkningen
I debatten om Wannholts agerande beskrivs han som mannen som är älskad av folket, men som de ledande politikerna försökt göra sig av med. (Se Frida Boisens ledare, länk nedan). Wannholt fick 337 röster fler än moderaternas förstanamn i kommunalvalet och sa direkt efter valet i en intervju att han ”är övertygad om att många som röstade nej var emot Västlänken snarare än trängselskatten”. Så vad är demokratiskt korrekt i sammanhanget? Är det att tolka folkomröstningen enligt Wannholt och behålla trängselskatten men omförhandla Västlänken? Eller bryta avtalet om trängselskatten och lägga kostnaden på alla skattebetalare, även de som inte kör bil?

Partirösten väger tyngre än personrösten
På ett annat plan är hela historien en fråga om vad som är viktigast i politiken. Ska man kunna lita på ingångna avtal? Om ett parti ställt sig bakom ett mångmiljardavtal för stadens och regionens bästa – är det då rimligt att bryta detta avtal därför att en kvällstidning drivit en kampanj som resulterat i ett proteströstande? Är en persons åsikt viktigare än ett partis? Våra politiker är inte senatorer som i USA, där de kan driva egna linjer i många frågor. Vi har en tradition av att rösta på parti i första hand och individ i andra hand. Är det ett ännu större inslag av personröstande GT vill se?

Respektera systemet
Är det demokratiskt mest korrekt att låta partierna göra upp och hålla ingångna avtal eller är det demokratiskt mest korrekt att låta en partimedlems avvikande åsikt styra hur ett parti hanterar ingångna avtal? Ökar respekten för vårt politiska system om den person som samlade 337 röster mer än förstanamnet i ett parti ska ha veto i en fråga som redan är beslutad? Och som dessutom lägger in en annan tolkning i folkomröstningsresultatet än hur frågan formulerades?

Klaga inte när avtalen är ingångna
När man läser GT-ledaren slås man av hur förenklad bild GT förmedlar. Texten handlar inte om att ta ansvar för ingångna avtal, att vara ett parti som det går att lita på. Kvällstidningen behöver ju inte ta ansvar för annat än sin egen upplaga och att det finns en ansvarig utgivare som tar ansvar för att texten är laglig. Men konsekvensen för Göteborg och regionen ifall hela regionutvecklingen stannar av i många år, det ansvaret behöver kvällstidningen inte ta.

Fånga upp kritiken konstruktivt
I sakfrågan om Västlänken och trängselskatten har säkert flera misstag begåtts. Man kan ändra placeringen av betalstationer. Man kan begära att vissa undantag görs för boende som drabbas orimligt hårt av placeringen av betalstationerna. Det skulle kunna gå att sätta månadstak för debitering för boende etc. Västlänkens koppling till fjärrtrafiken kunde utredas bättre. Vi behöver ju en fungerande tågtrafik för hamnen och för Oslo-Göteborg-Köpenhamn – allt det behöver kopplas till det som ska byggas. Det finns flera sätt att fånga upp de röster som höjts det senaste året om delar av Västsvenska Paketet. Men vi måste kunna lita på att avtal gäller.

Handslaget gäller
Göran Johansson skrev inte så mycket papper. Han tog i hand och så var det klart. Det GT vill nu är att Görans handslag inte längre ska gälla. Det är fel både ur demokratisk synvinkel och ur en göteborgsk synvinkel. Individen är inte viktigare än partierna. Även en kvällstidning som GT borde inse det.

Länktips: http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/boisen-goteborgs-storsta-maktkupp/

Kulturen, politiken och hoten mot demokratin

Posted on 4 november, 2014 by Christer Owe

”Kulturjournalistik – viktigare än någonsin eller mest för en elit” var rubriken för ett seminarium på Göteborgs Universitet den 4 november. Tre kulturchefer från tre tidningar samtalade om kulturens roll i politiken, politikens roll för kulturen och allra mest om medias ställning i allt detta. Medielandskapet stöps nu snabbt om. Neddragningar av redaktioner p.g.a. vikande annonsförsäljning, nedläggning av GT:s kulturredaktion i Göteborg samt den helt nya kartan med sociala medier och digitala nyhetsflöden förändrar förutsättningarna för det demokratiska samtalet. Jag var nyfiken och gick dit.

Religionsfrihet, men inte för kulturministrar?
Aftonbladets Åsa Linderborg kritiserade – igen – valet av Alice Bah Kuhnke till kulturminister. Hon är varken förankrad i politiken eller i kultursfären, hävdade Linderborg, och spetsade kritiken med att Alice Bah Kuhnke är både rojalist och troende. I Linderborgs värld är det tydligen omöjligt att kombinera de ställningstagandena med ett ansvar för kulturen. Ändå är det bara trettio år sedan den frikyrkligt aktive folkpartisten Jan-Erik Wikström var kulturminister i tre olika borgerliga regeringar.

Demokratikopplingen – mer problem än lösning?
Hon såg även sammankopplingen av kultur- och demokratifrågorna mer som ett problem än som en lösning genom att påpeka att en sjättedel av de nya pengar som tillförs departementet går till demokratisatsningar och inte till kultur. Att stöd till några av landets många kulturföreningar kan bli viktiga ingångar till ett mer sammanhållet, inkluderande, samhälle tycks inte ha fallit Linderborg in. Hon är på så sätt snubblande nära att definiera kulturen som ett särintresse.

Tomrum och matchning
Gabriel Byström från Göteborgs-Posten beskrev de senaste åtta åren med Lena Adelsohn Liljeroth som ett slags tomrum, där ministern under de senaste sex åren undvikit att delta i varje kulturpolitisk debatt och hellre gått på invigningar och klippt band… Det tycks vara svårt att få de kulturministrar kultureliten vill ha. Åsa Linderborg efterlyste dessutom ministrar som kunde matcha sin egen och den övriga kulturelitens debattnivå. Tanken smyger sig in att hon själv hade velat bli tillfrågad om ministerposten …

Ungern som varnande exempel
Riktigt bra blir Gabriel Byström när han berättar om sina intryck från Ungern och om hur högerpartiet Fidesz manövrerar för att få kontroll över det fria ordet. Att ledande sverigedemokrater åker till Ungern för att lära sig hur man tystar pressen illustrerar hur farlig utvecklingen för närvarande är, trots att Ungern är en del av EU.

1) Intoleransen brer ut sig
Den demokrati vi tar för självklar är i själva verket ständigt under hot. Ett sådant hot är den brist på tolerans och empati som präglar många av kommentarsfälten på nätet. När vi accepterar påhopp, förnedring och hot och ser dem som normala företeelser på nätet och IRL reduceras vår kultur till en intoleransens bastion. Hot och hat riktas mot allt avvikande, mot alla som tycker något annat. Demokratin förlorar. Men om detta handlade inte seminariet. Det är bara ett av de hot som finns. (Se även aktuell länk nedan).

2) Mängden information blockerar kunskap
Ett annat hot är informationsinfarkten. Vi har tillgång till så mycket information att det blir svårt att navigera i flödet och att värdera all information på ett överordnat korrekt sätt. Risken är uppenbar att informationsmängderna i sig bromsar människors möjligheter att ta till sig kunskap och att bilda sig en egen uppfattning om vad som är sant och riktigt. Passiviteten lurar runt hörnet.

3) Övervakning och insamling av data
Det tredje hotet är övervakningen. Data samlas in. Om vad vi säger, vad vi skriver, vilka bilder vi lägger ut, vad vi ”gillar” på nätet… och vips kommer anpassad reklam i vårt flöde som vänder sig till var och en av oss, anpassad och skräddarsydd. Steget till Orwells framtidsvärld är verkligen kort. När datainsamlingen används av myndigheter för att skydda ”samhället” mot dess medborgare har hela idén om ett öppet, demokratiskt samhälle vänts i sin motsats.

Tredubbla funktioner
Nå, tillbaka till seminariet. Sa dom något tänkvärt? Ja, om man bortser från att kulturcheferna hade påtagligt svårt att se sin egen bransch från utsidan, fanns det värdefulla tankar att bära med hem. Kultursidornas tredubbla funktion: Som kritiker av konst, musik, dans, teater och litteratur, som arena för publicering av unikt material och som bärare av den kulturdebatt, som varje civiliserat land bör föra. Och att vi ska vara stolta över att vi fångat upp och bär vidare den danska folkbildningstraditionen, som just ger kulturredaktionerna i media en specifik och ohotad särställning. Även om Expressen nu beslutat att stänga GT:s kulturredaktion, där panelens Ingrid Norrman är chef.

Digitaliseringen och (o)lönsamheten
Och självklart talades det mycket om digitaliseringen och svårigheterna att finna bärande affärsmodeller, där utgivningen säkras. Ingen i panelen hade någon patentlösning. Man hoppades på ett nytt presstöd, och någon trodde att en dellösning är att mediehusen även äger andra lönsamma verksamheter. Flera berörde dock de stora vinstkrav som framför allt de amerikanska tidningsbolagen möter. Och samtidigt att det är svårt att jämföra med USA, där Public Service är ett okänt fenomen.

En glimt av en annan kulturgärning
Den i panelen som bäst, i alla fall för ett ögonblick, lyckades lämna sitt eget revir och perspektiv var Ingrid Norrman, när hon framhöll en hästbonde från Ljungskile som en väl så viktig kulturarbetare som någon annan, kanske t.o.m. viktigare. En liten glimt av världen utanför tidningskorridorerna och twitterjagandet.

Länktips: Inbjudan seminarium 4 november: http://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/kalendarium-detalj/?eventId=1797711028

Och om hoten mot ledande, kvinnliga, journalister: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article15682933.ab

Politiska lärdomar från Danmark: Ett större vi

Posted on 5 oktober, 2014 by Christer Owe

Politik handlar om att söka stöd för sina idéer genom att i första läget beskriva problem och att presentera lösningar på ett sätt som sammanfaller med medborgarnas önskade eller outtalade förhoppning om utveckling på olika nivåer. I andra läget handlar politiken om att – när tillfälle ges – förverkliga det man beskrivit. I tredje läget handlar det om att omformulera problem och lösningar i takt med att samhället, omvärlden och tidsandan förändras.

Medelklassen försvinner
Vi ser hur utvecklingen och maktmedlen glider politikerna ur händerna. Inkomst- och förmögenhetsutvecklingen skapar allt större klyftor på alla nivåer. I USA har the american dream varit den motor som hållit medelklassen motiverad att ”snart…, snart lyckas även jag…”. I realiteten krymper medelklassen och stora delar av befolkningen ser inte hur de ska klara vardagen på endast ett – lågbetalt – jobb. Drömmen blir en mardröm.

Förväntningar på danska socialdemokrater
På ett annat plan och i ett mer närliggande land kraschar drömmen om det rättvisa samhället. Efter dryga decenniet i opposition fick plötsligt de danska socialdemokraterna möjlighet att bilda regering 2011. Uppdämda förväntningar hos kärnväljarna var både tydliga och stora. Nu skulle den borgerliga politiken korrigeras, Dansk Folkepartis inflytande på olika områden skulle begränsas. Jämställdhetsreformer som två obligatoriska pappamånader skulle efter decenniers kamp äntligen förverkligas.

Det gäller att hålla idédebatten levande
Idag har stödet för de danska socialdemokraterna krympt ihop rejält. Kärnväljarna känner en stor besvikelse. Dels för att den ekonomiska politiken enligt den borgerliga modellen fortsatte även under (S), dels för att symbolfrågor som pappamånaderna inte genomförs. Vilsenheten blir stor när varken realpolitik genomförs eller symboliska vägval inträffar. Det gäller att leverera det som väljarna förväntar sig. Bland annat genom att föra debatt på flera plan samtidigt: realpolitik, idéer och visioner. Mycket tyder nu på att Dansk Folkeparti kan bli Danmarks största parti vid nästa folketingsval. Inte för att de nödvändigtvis har den bästa politiken i folkets ögon, utan som en reaktion på att de ”gamla” partierna inte förmår motsvara förväntningarna. (Länktips: se nedan).

Lyhördhet, relevans och rättvisa
De svenska socialdemokraterna har i decennier vunnit stöd genom att stå upp för ett rättvist samhälle. I takt med att flera gamla orättvisor har eliminerats och nya orättvisor har dykt upp där de gamla lösningarna inte längre är relevanta finns det en uppenbar risk att de svenska socialdemokraterna hamnar i en liknande utförsbacke som de danska. Om man inte lyckas beskriva samtiden på ett korrekt sätt – lyssna på rörelsen hette det förr – och framför allt om man inte presenterar och genomför förändringar som uppfattas som relevanta och rättvisa för en stor del av befolkningen kommer man att tvingas se på när missnöjespartier får stöd för mer eller mindre populistiska, kortsiktiga eller segregerande lösningar.

Vi måste skapa utrymme för det samhälle vi vill ha
Ju mer komplex världen är, desto viktigare blir det att fördjupa kunskapen om hur samhället bäst förändras. Journalister har ett stort ansvar i att ställa rätt frågor. Men vi har alla ett ansvar att bidra till att möjliggöra för våra politiker att lägga fram de förslag som kan göra att utvecklingen går i önskad riktning. Det finns inga quick-fix-lösningar som löser de problem samhället står inför. Det är inte genom att förbjuda fattigdom som vi slipper se tiggarna på trottoaren.

Det gemensamma vi:et och samtalets betydelse
Det goda samhället formar vi genom våra handlingar och genom att vi visar i våra dagliga ställningstaganden vad som är viktigt, samt genom att samtala om det, som vi hjälper våra folkvalda att bygga det samhälle vi vill ha. Som vanligt ligger lösningen på en helt annan nivå än där problemen uppstått. Tydliggör det gemensamma vi:et och möjliggör samtal för en ökad förståelse. Lösningen bär vi själva på genom att vi var och en möjliggör den utveckling och förändring vi hoppas på.

Länktips: Programmet Konflikt i P1 om den danska politiska utvecklingen: här.

Stad och land – Stockholm och Hästmannen

Posted on 28 september, 2014 by Christer Owe

Det var under Almedalen 2010. Det var valrörelse, partiledarna ansträngde sig att ”nå ut” som det brukar heta. Världsekonomin skakade fortfarande i efterdyningarna från finansbubblan som sprack i USA. ”Sveriges beredskap är god” ekade som ett historiskt nästan ironiskt budskap från förr. Sittande regering fick förnyat förtroende. Men i Almedalen ett par månader före valet visste vi inte hur valet skulle gå. Maud Olofsson talade. Mona Sahlin talade. Båda vände sig till kvinnliga röstande, men med olika perspektiv.

Vi modell C
Jag minns att Maud Olofsson talade om entreprenörer, om kvinnliga företagare och om företagarens roll överhuvudtaget. Det blir naturligtvis så, om man är näringsminister och dagligen hanterar företagandets villkor. Även nominering och val av partiledare hänger samman med en slags företagsamhet och ett entreprenörskap hos den som ska leda ett parti. Maud Olofsson valde att lyfta fram sina hjältar. De småföretagare som bygger landet och som är basen för sysselsättning i landet och därmed den skatt vi kan använda för de gemensamma satsningarna.

Vi modell S
Jag minns att Mona Sahlin i sitt almedalstal också talade om kvinnorna i arbetslivet, men ur ett arbetstagarperspektiv. De förebilder och kvinnor Mona Sahlin nämnde är också med och bygger Sverige, men fyller en annan roll i samhället. Mona Sahlin valde inte att lyfta fram de företagare som skapar arbetstillfällen, utan snarare de personer, ofta kvinnor, som återfinns i privata och offentliga verksamheter. De som gör jobbet. Där och då blev kontrasten mellan Maud Olofssons och Mona Sahlins perspektiv väldigt tydlig.

Identifikation – vilka är ”vi”?
Båda har naturligtvis rätt. Utan initiativtagare och enrtreprenörer skapas inga företag, och utan många arbetande händer blir inget gjort. Jag minns att jag funderade över varför Maud Olofsson väljer att profilera sig och sitt parti mot den lilla minoritet som känner sig som entreprenörer och varför Mona Sahlin väljer att skapa ett tillfälligt ”vi” kring enbart arbetstagare. Identifikation är viktigt för ett partis valrörelser. Båda partiföreträdarna hade kunnat inkludera varandras målgrupper i sina beskrivningar, men det gjorde man inte. Och ingen av dem berörde urbaniseringens baksida.

Yta istället för ideologi
Taktiken hos partierna bäddar för en ökad distans mellan beslutsfattare och väljare. Både S och C hade kunnat adressera urbaniseringen som ett problem, men det gjorde man inte. I en valrörelse, har man lärt sig, gäller det att inte förknippas med problem. Därför driver inte ens MP klimatfrågan i valet, eftersom den uppfattas som ett problem. Inget parti vill förknippas med något negativt. Till slut hittade C i år en formulering som i alla fall på ytan vände urbaniseringsfrågan till något positivt, när man lanserade begreppet ”Närodlad politik”. Det lät bra utan att egentligen beskriva vare sig problem eller lösningar. Politiken reduceras till käcka och intetsägande slogans. Ungefär som alla dessa kommun-slogans. Yta istället för ideologi.

Stockholm bryr sig inte
Centerpartiet har traditionellt haft en stark ställning på landsbygden, i många av de kommuner som idag ser befolkningen minska, företag – inte minst jordbruk – lägga ner och ungdomar flytta. De med utbildning, högskoleambitioner och entreprenöriell läggning söker sig till de urbana miljöerna. För dessa har världen krympt. Man väljer att studera utomlands och ser möjligheter långt bortom sockengränsen. Denna segregation pågår för fullt och hanteras inte av något av de politiska partierna. Endast SD lyckas fånga upp konsekvenserna av denna icke-debatt genom att fånga upp en del av de besviknas röster. De som ser hur samhället backar, fastighetsvärden minskar och bussen slutar gå. Och som kan konstatera att ”Stockholm” inte bryr sig.

Flykten från landsbygden
När gammelmedia tvingas skära ner och exempelvis TV4 släcker ner sin lokalbevakning förvärras situationen. Kvar på den mediala scenen finns bara ett fåtal maktcentra och deras PR-byråer. Dramatiska CNN-bilder från flyende i Irak blir viktigare att sända än att siste man släckte ljuset i byns skola. Visst är världens alla konflikter viktiga att känna till, men bor man i Sverige idag känner man inte igen sig i hur avvägningen mellan viktigt och mindre viktigt ser ut. Relativt sett blir flykten från landsbygden, även om den inte sker i kulregn och utan mat för dagen, väl så allvarlig som flykten undan kriget. Här hemma handlar det om människor vi känner och vars erfarenheter och minnen vi delar. Här på hemmaplan blir flykten aldrig en nyhet för den händer odramatiskt, icke-medialt och ändå i rasande takt. Och – det ska naturligtvis tillfogas – i Sverige handlar det om en omflyttning till något bättre. Ute världen flyr man i första hand från något.

”Hästmannen” som resurs
Vårt land är rikt på tillgångar, på människor med idéer och initiativförmåga. Men den gamla förvaltarstyrda indelningen i stat, län och kommuner räcker inte längre till för att hantera de frågor som blir allt viktigare. Tänk om ”Hästmannen”, (länk nedan) som levde nära sina hästar och försörjde sig på ett gammalt sätt, hade blivit en del av ett nytt kunskapsutbyte kring en kulturgärning- hur levde man förr – hur ser ett självförsörjande småskaligt samhälle ut – eller blivit en del av en genomtänkt och hänsynstagande turism? Nu tvingades han sluta med sina hästar, möjligen för att han rent tekniskt inte följde lagens tolkning – det vet jag inte. Men tänk om ”Hästmannens” sätt att leva istället hade blivit en resurs för bygden, för andra som ville lära sig om ett helt annat sätt att leva sitt liv? Tänk om inte förmyndarstatens perspektiv alltid hade gått före?

Dags att på allvar utveckla sambanden mellan stad och land
När städerna sätts i fokus i alla sammanhang och landsbygden förlorar dragkraft måste vi lyfta blicken och se sambanden mellan stad och land på ett nytt sätt. Hur staden faktiskt är beroende av landet för sin försörjning, för energi, livsmedel, kretslopp, rekreation, transporter, arbetskraft och samspel på olika nivåer. Och hur landsbygden kan återfå sin betydelse, när resurser, kunnande och förutsättningar tas till vara i det gemensammas intresse. Hela Sverige måste ingå i våra framtidsbilder.

Länktips: Hästmannen – Sista striden – TV-film här.

Nyttigt att minoriteten styr

Posted on 18 september, 2014 by Christer Owe

Valresultatet från 14 september börjar sjunka in hos partier och kommentatorer. Den ekonomi, som av experter och företrädare kallats en av Europas mest välskötta, underkändes av en majoritet av väljarna. Den väg som Alliansen gjort till sin stöddes av mindre än 40 % av väljarna, och bara några veckor före valet såg stödet ännu lägre ut. Men inte heller Socialdemokraterna fångade tydligt upp de väljare som inte längre stödde Alliansen. Missnöjet kanaliserades till Sverigedemokraterna och, kan man säga, deras motpol Feministiskt initiativ. Tydligast var att Moderaterna backade och att SD gick fram.

Hänsyn till minoriteten
Majoritetsstyret kan ibland användas på fel sätt. När Brödraskapet i Egypten fick presidentposten och möjlighet att driva igenom sin politik, gjorde man mycket på kort tid, något som i sekulära kretsar uppfattades som provocerande, vilket till slut ledde tillbaka till en militärkupp och en slags ruta ett. När demokratin används till att driva igenom en ensidig politik blir effekten en slags demokratins diktatur. 51 procent måste vara försiktig med hur man hanterar de 49 procenten. Även etniska minoriteter behöver uppmärksammas i majoritetens beslutsprocess. Samerna, vår egen ursprungsbefolkning, har ofta svårt att hävda sig mot gruvindustrins intrång på betesmarkerna, för att ta ett exempel.

Exemplet Skottland
Nu är det val i Skottland. Halva befolkningen kommer att bli missnöjd. Oavsett vem som vinner folkomröstningen om en påbörjad självständighetsprocess kommer halva den skotska befolkningen att ha röstat för motsatsen. Det kräver lyhördhet och försiktighet från den vinnande sidan, för att inte folkomröstningen ska bli en splittrande process, som förstärker misstroende och motsättningar i samhället, som redan präglas av olikheter med Edinburghs relativa välstånd och Glasgows omfattande arbetslöshet.

Lagompolitikens dilemma
När vi väljer företrädare på den politiska arenan måste dessa företrädare inse att de måste ta hänsyn till minoritetens önskemål. I USA har man förstått detta. Nyvalda presidenter brukar, mer eller mindre helhjärtat, betona att han nu är ”hela folkets president”. För Stefan Löfvén och (S) handlar det nu om att inse att han inte har mer än knappt var tredje väljare i ryggen. Dryga två tredjedelar röstade inte på hans parti. Samtidigt som regeringsinnehavet naturligtvis måste konkretiseras i åtgärder, investeringar och prioriteringar. Lagompolitiken måste både utmana och ena. En inte helt enkel uppgift.

Mer emot än för
När missnöjet med bl.a. integrationspolitiken och landsbygdens problem och flera andra frågor gör att väljarna lägger sin röst på ett parti som SD måste den signalen tas på allvar. Och då handlar det om att inse att partiledning och väljare är olika saker. Mitt intryck är att rösterna på SD till största delen är röster emot det samhälle som formats de senaste åren, inte nödvändigtvis för det samhälle SD-toppen öppet eller i det fördolda önskar sig.

Utrymme för drömmar hellre än betyg
När affären inte bär sig och lägger ner, när skolan stänger, posten inte synts till på decennier och livet förutsätter ett bredband som inte finns är det lätt att misströsta. ”Dom” lyssnar inte på oss. Ett samhälle som inte klarar att inkludera blir ett tråkigare och kallare samhälle. Allra viktigast är att ge barn och ungdomar en tilltro till framtiden och att de kommer att få utrymme för de idéer och drömmar de bär på.

Att regeringen i Sverige tycks bli en minoritetsregering kan på så sätt vara nyttigt för lyhördheten och hänsynstagandet till olika intressen. Paradoxen kan bli att en svagare socialdemokrati kan bli nyttigare för Sverige.

Så läggs grunden till de stora besluten

Posted on 31 augusti, 2014 by Christer Owe

Varför tar inte miljöfrågorna större plats i valdebatten? Mikael Karlsson, tidigare mångårig ordförande för Naturskyddsföreningen skriver om detta i en artikel. (Länk se nedan). För egen del tror jag att det parti- och blocköverskridande grepp Mikael Karlsson efterlyser saknas just för att miljöfrågan till skillnad från flera andra frågor har olika stöd hos partiernas medlemmar och sympatisörer. Dessutom tas beslut i ett större sammanhang.

1988 – sälarna, strax efter Tjernobyl
1988 års riksdagsval gick till historien som ”säldödsvalet”. Under sommaren 1988 dog ett ovanligt stort antal sälar. Nyhetsvärdet och överraskningen att det fanns dolda hot mot vår och djurens livsmiljö bidrog till att föra upp miljöfrågorna på dagordningen. Två år tidigare hade vi haft Tjernobyl-katastrofen, då radioaktivitet spreds även över Sverige, renkött inte fick säljas och bär och svamp från de svenska skogarna förblev oplockade. 80-talets debatt om skogsdöd och försurning hade också en stor betydelse. Plötsligt kom en indikator på att något var fel, en indikator som ingen kunde vifta bort. Döda sälar syns.

2014 – extremväder strax efter Fukushima
2014 års riksdagsval äger rum ett par år efter Fukushima-katastrofen och i år är det sommarhettans torka och skogsbranden i Västmanland som ingen kan vifta bort, liksom de återkommande översvämningarna i olika delar av landet. Väder, javisst. Men vädret uppstår som en följd av det klimat vi har. Ändå är det inte ett klimatval vi upplever. Andra hot, t.ex. väpnade konflikter i olika delar av världen och mänskliga tragedier i deras kölvatten, tar plats i nyhetsflödet. Liksom de antidemokratiska krafter som vädrar morgonluft när intoleransen får näring av en allmän osäkerhet om vart samhället är på väg.

Center-exemplet
Mikael Karlsson efterlyser en blocköverskridande samsyn på problem och lösningar på de helt avgörande frågor vårt samhälle står inför. Genomslaget för miljöfrågor under de borgerliga åren 2006 – 2014 har varit relativt svagt. Man har inte varit ense om prioriteringarna. Vindkraftsutbyggnaden, som tagit fart är kanske det tydligaste undantaget. Men en samlad energipolitik krävde ett stort offer av Centerpartiet. Man släppte en symbolfråga och en av de profilfrågor, som format partiet sedan 70-talet, kärnkraftsmotståndet. Möjligen var det strategiskt rätt av partiet att göra så.

En miljon elproducenter
Kostnaden för att bygga och driva kärnkraftsanläggningar har skenat, vilket gör det svårt för även stora energikoncerner att räkna hem vinster på sina investeringar. Flera länder har tagit beslut om att stänga ner sin kärnkraft med industrilandet Tyskland som föregångare. En satsning på solel och vindkraft, och energibesparingar bidrar till ”die Energiewende” som trots vissa svårigheter tycks kunna visa vägen till ett samhälle där både fossilanvändning och kärnkraftsberoendet minskar. I Tyskland var det det borgerliga CDU med Angela Merkel i spetsen som drev igenom denna politik. Med en miljon fastigheter försedda med egen solelsproduktion fanns på gräsrotsnivå en förståelse för att energi inte måste levereras från stora energibolag som Vattenfall och E.On.

Prosumer-marknader
När Mikael Karlsson efterlyser något liknande, som jag tror är nödvändigt för Sverige på miljöområdet för att klara alla hot vi står inför, är det kanske just en satsning på fler ”prosumer”-liknande marknader (producenter och konsumenter i samma person) som skulle möjliggöra nya grepp. Tyska elkonsumenter har nu blivit elproducenter och tjänar på att själva producera en del av sin el. På motsvarande sätt kan det behövas konkreta win-win-koncept för lokala företag, föreningar och boende, som lägger grunden för de omställningar av samhället vi måste genomföra. Nya samarbeten, nya former.

Tre exempel utöver elbranschen
En sådan möjlighet illustreras av konceptet Lokal andelsmat. (Länktips se nedan). En annan möjlighet är att stimulera socialt entreprenörskap och nya sociala företag, där de offentliga systemen inte lyckas lösa problemen med arbetslöshet, nyföretagande och riskkapitalförsörjning. Med fler människor i arbete blir både samhället och de berörda individerna stärkta. En tredje möjlighet är att näringslivet tar intryck av föregångarna i Angeredsutmaningen (Länktips se nedan) och kopplar sin verksamhet till andra processer än de uppenbara. En investering i framtiden, som alla tjänar på.

Agera i det lilla med sikte på den stora bilden
De banbrytande och långsiktiga beslut som Mikael Karlsson efterlyser på miljöområdet behöver ett sammanhang och ett slags ”förarbete” på andra områden i samhället. Ansvaret för att detta sker är inte uttalat. Därmed faller det på oss alla att göra vad vi kan och att inse vilken betydelse det kan ha att vi agerar även i liten skala.

Länktips: Mikael Karlssons inlägg i Miljöaktuellt: här.
Lokal Andelsmat – Facebooksida: här.
Angeredsutmaningen: www.angeredsutmaningen.se.

Framtidstro borde vara politikens bästa gren

Posted on 25 maj, 2014 by Christer Owe

I kulturdelen av GP den 25 maj 2014 skriver Kenan Malik om att den politiska skiljelinjen inte längre går mellan vänstern och högern. Han beskriver den frustration många känner när politiken inte tycks ha någon lösning på dagens problem. Och på den andra sidan ser han människor som deltar i eller anpassar sig till verklighetens nya spelregler. Hans bild är ganska dyster, men han ser en lösning i upprättandet av nya samhällsmekanismer som förenar liberala grundvärderingar med progressiva ekonomiska argument och en tro på samhället och kollektivet. Någon slags medveten kombination av egennytta och allmännytta, skulle hans lösning kunna beskrivas som.

Två bitar saknas
Kontrasterna är säkerligen större i resten av Europa. Arbetslösheten är omfattande. Och särskilt allvarlig när unga människor drabbas. Men jag saknar två komponenter i Maliks analys, som jag menar har haft en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen: tillgången på billig energi och ekonomins transformering.

I början var det enkelt
Samhället behöver ha en utvecklingsriktning för att locka engagemang. Inte minst för våra barn vill vi att samhället blir ”bättre”. Politikens uppgift har bl.a. varit att visa upp bilden av detta bättre samhälle och även att visa hur de gemensamma resurserna, skatterna, ska användas på ett klokt sätt för att skapa detta bättre samhälle. I Fattigsverige var det enkelt. Fattigdomen skulle bort. Sociala reformer skulle garantera en grundläggande välfärd.

Energi som hävstång för materiellt välstånd
Under 1900-talet gynnades välfärdsbygget av tillgången på energi. Effektivare maskiner och industrier kunde generera produktivitet och möjliggöra produktion av hus, vägar och prylar på ett sätt som genererade snabba vinster, inte bara ekonomiska. Olja och el gav oss förutsättningar att mångdubbla vinsterna per arbetad timme. I Sverige och västvärlden klättrade samhällena snabbt materiellt. Inkomster kunde beskattas och utrymmet för välfärd ökade. Men sen blev det svårare.

Pengar som mål
Effektiviseringen drevs så långt att människan inte längre var lika behövd. På område efter område minskade behovet av en arbetsinsats för att åstadkomma vinster. Mot slutet av 1970-talet gick den finansiella ekonomin förbi den reala i storlek. Pengar var inte längre medlet, de blev målet. Den diffusa marknaden, bestående av våra egna pensionsfonder (!) och spekulanter av olika slag tjänade pengar på att de förstod att navigera i ett nytt landskap. Konsumtionsutrymmet ökade genom nya fastighetsvärden.

Vi har effektiviserat bort oss själva
När människans arbete inte längre utgjorde kärnan i ekonomin uppstod en ny social hierarki: de som förstod hur de skulle agera för att vara en del av den nya verkligheten och de som upplevde att de inte längre hade en plats. ”Frånsprungna”, säger en del, ”i utanförskap” säger andra, ”åsidosatta” använder Malik som begrepp. Politiskt har grunden lagts för ett flerbottnat missnöje. Dels med vart samhället tagit vägen, dels med bristen på framtidstro och inkluderande visioner.

Vi måste bygga en ny framtidstro som inkluderar
Till råga på allt har skolan försvårat för stora grupper att rusta sig för en ny tid. Klarar man inte skolan har man svårt att konkurrera om de jobb som finns eller se möjligheter i att skapa sin egen sysselsättning. Klyftan mellan att ha och inte ha en möjlig yrkesväg och en försörjning vidgas. Den effektiviserade kakan ska dessutom delas av fler och de som känner sig chanslösa i racet skyller lätt på andra. Försvagade grupper skyller på ännu svagare. Med förklaringar och förenklingar till den uppkomna situationen utnyttjar vissa partier bristen på framtidstro och man kanaliserar därmed det missnöje som finns.

”Snart blir det bättre”
Under decennier lyckades (S) att upprätthålla kritiken mot det system man själva förvaltade. Första-maj-tågen skallade av ilska mot orättvisor och maktkoncentration, samtidigt som kommuner, landsting och regering styrdes av ”de egna”. Förklaringen låg i framtidstron. Snart skulle det bli bättre.

Ännu inte framme vid en gemensam sjukdomsbild
Systemskiftet i Sverige efter 2006 har inte fått lika drastiska konsekvenser som utvecklingen i andra europeiska länder. Arbetslösheten är oroande hög i flera länder. Den sociala sammanhållningen sätts på prov. Men för att sätta in rätt medicin måste vi ha en korrekt sjukdomsbild. Där tycks vi inte vara ännu.

Besluta inte så mycket!

Posted on 20 maj, 2014 by Christer Owe

Det finns en automatisk logik invävd i olika organisationer. Denna logik innebär att ett mandat eller en uppgift som getts till någon individ eller grupp också alltid tas i anspråk. Det klassiska exemplet är besiktningsmannen. Vem anlitar en besiktningsman som inte hittar något fel? Det måste ju vara fel på besiktningsmannen om han rapporterar ett felfritt bygge, en perfekt installation eller en oklanderlig reparation. Därför rapporterar alltid besiktningsmannen något fel.

Lämna ett fel
Byggbranschen brukade förr skoja om att alltid lämna någon liten detalj ofärdig, så att besiktningsmannen fick något att skriva i sitt protokoll. Annars skulle ju besiktningsmannen känna sig oprofessionell och husköparen känna att han betalade för en onödig besiktning. På den nivån kan det ju vara skämtsamt att se automatiken på besiktningen som något alla tjänar på. Men det finns värre exempel.

Det går inte att besluta vissa saker
Det riktigt bekymmersamma med funktioner som per automatik leder till onödiga eller tom negativa händelser är när någon, eller några, får mandat att besluta om saker som inte bör beslutas. Utveckling och kunskap är sådant som inte kan beslutas fram. ”Nu ska det ske en positiv utveckling!” eller ”Nu ska du som går den här utbildningen kunna detsamma som alla andra!”. Det fungerar inte. Utveckling är som växande – organiskt och utifrån egengenererad energi. Att behärska en färdighet, kunna något på rätt nivå kan inte heller beslutas fram. Det handlar om inre processer som kan stödjas.

Dags att besluta
Och nu närmar vi oss det riktigt komplicerade. På en mängd olika nivåer i samhället sitter förtroendevalda och anställda med uppdrag att främja samhällsutvecklingen. Det kan vara politiker som valts att förverkliga politiskt förankrade visioner, det kan vara specialister som är bra på att skapa beslutsunderlag och synliggöra konsekvenser av olika vägval. Bekymret är att automatiken tvingar fram en beslutskultur. ”Eftersom vi fått mandat att ta beslut så är det det vi ska göra: ta beslut”. Och så beslutar man. Det sägs kanske inte i klartext, men det är den mekanismen som träder in.

En konsekvens av mätbarhetsjakten?
Det blir policies, inriktningsdokument, strategier, handlingsplaner och arbetsplaner….. man beslutar om verksamheten i dess olika delar, man tar beslut om målsättningar och indikatorer, vad som ska uppnås och när och med vilka resurser, tider och pengar det ska ske. Man försöker skapa stringens och spårbarhet kring alla beslutsnivåer, rimligt nog. Och bara det är säkerligen en konst. Men frågan är vad som skulle hända om man avstod från beslut i rätt ögonblick? Och inte enbart jagade det mätbara?

Beslut behövs – ibland
Missförstå inte detta – naturligtvis måste beslut fattas på den ansvarsnivå som är korrekt. Det bör finnas tydliga gränslinjer för hur våra skattepengar används, hur beslut fattas, hur uppföljning ska ske, hur resultat ska redovisas och tolkas samt klargöras hur ansvarsfrågan ser ut.

Uppifrån-perspektivet missar lätt kvaliteter och olikheter
Utveckling och samverkan kan inte beslutas fram. De måste ske på aktörernas villkor. Om ett bostadsområde ska bli trivsamt och upplevas som tryggt måste olika åtgärder sättas in, som bygger på de boendes egna upplevelser. Samhället kan inte planeras fram ur ett uppifrån- perspektiv. Eller – rättare – risken är uppenbar att ett uppifrån-perspektiv på staden eller samhället inte räcker för att motsvara allas förväntningar på vad som menas med ett bra samhälle. Det som får folk att stanna till, att dröja kvar, umgås, att trivas på en viss plats är subtila ting, som säkert ofta uppstår ur flera samverkande faktorer som dagsljus, vindläge, sol och skugga, grönytor, sammanhang, skönhet, vatten, inbjudande rum att mötas och vistas i, butiker, lokaler, transportmöjligheter, mötesplatser för olika aktiviteter, lekplatser osv.

Fatta att fatta noll
Jag har en känsla av att vi skulle få en betydligt mer inkluderande samhällsutveckling om beslutsfattare kunde fatta att de bör fatta noll beslut i vissa lägen. Vänta in. Lyssna. Vänta på gräsrötternas process, som formas av en minst sagt heterogen grupp. Inte för att avsäga sig ansvar, utan för att faktiskt ta sitt ansvar för helheten. Genom att vänta in och väga av olika synpunkter på ett klokt sätt blir också den fortsatta processen mer legitim, när budgetar ska manglas och avvägningar ske mot andra intressen.

Förvaltning och förnyelse: Leading by sometimes stepping back
Inga-Britt Ahlenius tal om att vi måste ha en ny kommunallag blir allt mer rimlig som tanke. Men då borde kommunens roll som förvaltare och förnyare preciseras tydligare. Hur ska dessa roller fungera i helheten och sida vid sida? Känslan man får idag är att förvaltandet och kontrollen över skattemiljonerna präglar all verksamhet. Leading by spending less borde ersättas av leading by (sometimes) stepping back.

Länktips:
Ny kommunallag: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2175510-debatt-ny-kommunallag-kravs-

Äntligen lite klimatdebatt!

Posted on 16 maj, 2014 by Christer Owe

Plötsligt hettade det till i klimatdebatten. 23 forskare och opinionsbildare skrev på DN Debatt att ”inga beslut får tas som ökar utsläppen av växthusgaser”. (Se länkar längst ner på sidan). Men föreslår ett överordnat moratorium för klimatskadliga utsläpp, mer uppföljning och kontroll och en koppling till bandande lokala klimatmål.

23 tunga namn
Artikeln är undertecknad av ett antal akademiker och flera ledande opinionsbildare, inte minst Johan Rockström, Anders Wijkman, Karl-Henrik Robért, Stefan Edman och Pär Holmgren. Artikeln har fått många, framför allt miljöengagerade, att reagera. ”Viktigt, men fel metod” kan man sammanfatta kritiken.

Mothugg från göteborgstrio
Professorerna Azar, Kåberger och Sterner, alla vassa och kunniga göteborgsprofiler, håller med om det övergripande behovet, men underkänner metoden att varje delbeslut måste inordnas i ett moratorium. I ett samhälle, där befolkningen växer, exemplifierar man, blir förslaget ur ett demokratiskt perspektiv en onödig tvångströja. Koldioxidskatt, teknikutveckling och internationella överenskommelser är bättre verktyg, hävdar de.

Kopiera Storbritannien
Miljöpartiets Åsa Romson och Helena Leander föreslår istället att Sverige bör införa klimatregler som liknar de budgetregler och ramverk som infördes i Sverige på 90-talet, när det inte längre blev möjligt att via statsbudgeten skicka notan för reformerna till kommande generationer. En sådan princip borde finnas på miljöområdet, tycker Romson och Leander, och pekar på Storbritannien som infört en sådan lag.

Miljöministern
Miljöminister Lena Ek skriver som svar på originalartikeln att de 23 forskarna har rätt, men att deras förslag är fel väg att gå. Självständiga kommuner och landsting är viktiga att behålla, menar hon, och använder artikeln till att peka på hur tillväxt och utsläppsminskningar till synes kan kombineras och hur oeniga oppositionen är. Det är ju valår.

En ny första kammare
Själv har jag tidigare varit inne på en annan konstruktion, som skulle möjliggöra att inte bara hantera klimatfrågan, utan alla hållbarhetsfrågor, sociala, miljömässiga, rättviseaspekter etc. Om vi inrättar en ny ”första kammare” som väljs för att ta beslut kring varje lagförslag ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv, skulle vi få företrädare i riksdagen med en annan grundsyn och ett annat uppdrag. De skulle tex kunna sitta över tre mandatperioder och väljas en tredjedel varje valår, för att förnyas i lagom takt. De skulle kunna nomineras eller tom utses av universiteten i landet. Alternativt väljas två per län för att få en annan regional fördelning. Tre platser skulle kunna reserveras för de fattigaste länderna på jorden, för FN eller andra organisationer. Om vi verkligen vill ta ansvar för framtiden, skulle vi kunna inrätta en kammare som har som uppdrag att se på varje lagförslag ur ett långsiktigt och hållbart perspektiv.

En röst för framtiden
Man skulle kunna kalla det välståndsriksdag istället för ståndsriksdag. En kammare med uppdraget att säkra välfärd och välstånd för de ofödda, för naturen, för framtiden och för alla dem som vi redan idag påverkar utan att ge dem möjlighet att göra sig hörda. För ett år sedan beskrev jag idén som barnens kammare, en hjärtkammare. (Se länk).

Allra viktigast är att vi diskuterar dessa frågor. Tystnaden innebär att uppgivenheten sprider sig.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/bannlys-alla-politiska-beslut-som-ger-mer-klimatutslapp/
Motargumentation: http://www.dn.se/debatt/inte-rimligt-med-overdomare-for-klimatet/
Artikel om att gå Storbritanniens väg: http://www.dn.se/debatt/sverige-behover-en-klimatlag/
Miljöministerns inlägg: http://www.dn.se/debatt/ineffektivt-centralisera-klimatbesluten/
Mitt tidigare inlägg: http://christerowe.se/2013/05/nr222-vi-behover-en-hjartkammare/

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Tag Archives: Politik