Tag Archives: Politik

Raka svar är bättre än dimridåer

Posted on by
Reply

Igår framträdde förra närings- och energiministern Maud Olofsson i SVT:s Aktuellt och svarade på frågor om konstitutionsutskottets (KU) uttalanden gällande hennes agerande i samband med Vattenfalls köp av det holländska energibolaget Nuon. Affären har som bekant än så länge inneburit värdeminskningar i Vattenfalls bokföring på 37 miljarder kronor. Vad var det som hände? Kunde något ha hanterats annorlunda?

Är det OK att misslyckas?
Att köpet inte var lyckat inser vem som helst. Att på kort tid förlora nästan 40% av värdet på det man köpt det går nästan inte. Inte utan att ha blivit lurad. Får en regering vara klantig? Är det OK att göra dåliga affärer? Faktum är att det måste det nog få vara. Om ingen gör dåliga affärer kommer heller ingen att göra bra affärer. Det ligger en portion mod i varje beslut som handlar om de gemensamma pengarna. Nu hade man ju önskat att staten som ägare hade tvingat Vattenfall att göra smarta, framtidssäkrade affärer med fokus på förnybar energi. Men så blev det inte.

Vattenfall
Vattenfall hade en egen agenda. Europaverksamheten skulle växa genom köp. Tysk brunkol och nederländsk kol- och gasbaserad elproduktion. Samtidigt gav Vattenfalls VD sken av att vara miljöengagerad, han kallades ”Mr Green” av sina branschkollegor. Lars G Josefsson är kanske den mest utpräglade representanten för det som kallas ”Green-washing”. Att måla upp en helt annan bild än den verkliga, att ge sken av ansvarstagande för miljön och samtidigt öka Sveriges andel av koldioxidutsläppen till mer än det dubbla. Genom Vattenfalls utländska dotterbolag mer än dubbleras nämligen de ”svenska” koldioxidutsläppen. Ett ansvar vi alla bär genom att staten är ägare av Vattenfall. Och lite märkligt blir det när säljaren, Nuon, som lurade Vattenfall att betala för mycket, gjordes till VD för hela Vattenfall. Som ett extra underkännande av den egna kompetensen. ”Vi betalade för mycket – nu är det bäst att du tar hand om hela klabbet”…

Är det smart att vägra svara?
I Aktuelltstudion höll sig Maud Olofsson till den gamla Bosse Ringholm-taktiken. Svara likadant på frågan. Åtta gånger fick hon frågan om vad regeringen som helhet visste, och lika envist vägrade hon att säga något om den delen. Är det så vi vill ha det? Att när frågorna inte passar in, när de blir besvärliga, då vägrar man att svara? Är det bra för demokratin? Är det bra för det generella förtroendet för makthavarna? Är det rimligt? ”Det är ju valår, så nu gäller andra regler”, hävdas det. Just i ett valår borde det vara extra viktigt att få svar på vad som gjorts och hur besluten togs.

Dialogen
Kanske är det så att inget formellt beslut togs. Man såg kanske samtalen som en slags orientering. Maud Olofsson ringde upp Fredrik Reinfeldt och dialogen föll eventuellt så här:
MO: ” Hej, Vattenfall har äntligen hittat ett bolag att köpa. Nuon heter det.”
FR: ”Jaha, är det bra? Tjänar vi pengar på det? Går Vattenfall bättre då?”
MO: ”Ja, det säger dom i alla fall. Det ska inte påverka deras bidrag till statskassan.”
FR: ”Jaha. Det låter ju bra. Har du låtit någon mer titta på det?”
MO: ”Nja, jag kollade med en kompis jag har och han var tveksam, men Vattenfalls ledning är väldigt optimistiska. De hävdar att det blir bra.”
FR: ”Jaha. Ja…. Har du fått tag i Anders Borg? Har han något att invända?”
MO: ”Nej, han satt i möte, så jag vet inte…. vad tycker du?”
FR: ”Det är ditt fögderi. Gör det som känns bäst. Jag håller tummarna. Hur går det med SAAB förresten? Vi får absolut inte förlora en krona på SAAB”.
MO: ”OK, ja de andra bekymren får vi ta sen. Ha det bra, vi hörs.”
FR: ”Förresten ….Hur är det med de där holländarna. Du träffar ju många. Victor Muller. Och nu Nuon:s VD. Är de duktiga?”
MO: ”Jo, jag tänkte plocka in Nuons Öystein Löseth som chef på Vattenfall. Så får vi synergier på köpet.”
FR: ”Bra tänkt. Hej då.”

Bubbel?
Om orden föll precis så vet vi ju inte. Men det är klart att Fredrik Reinfeldt minns att dom talat om ett köp på 100 miljarder kronor. Sveriges största affär genom tiderna. Man kanske t.o.m. skålade i bubbel. Varför inte? Det var ju stort. Och visst är det praktiskt att skylla på en minister som avgått.

Fler rakryggade politiker
Eftermälet till Maud Olofsson kommer att solkas av två saker. Dels att energiöverenskommelsen med bevarad kärnkraft och satsning på förnybar energi kan tolkas olika av partierna i Alliansen. Det ska inte gå att göra en principöverenskommelse där man kamouflerar motsättningarna i vackra ord. Dels att hon inte tydligare beskrivit hur köpet av Nuon gick till. Hon hade vunnit mycket sympati på att vara tydlig och ärlig. Fel förstår folk att det kan bli. Även med stora belopp och stora insatser. Lögner och dimridåer kan alltid undvikas. Torbjörn Fälldin avgick 1978 som statsminister när han ställdes inför valet att gå emot sin övertygelse eller inte. Och återkom ett år senare som statsminister. Det går att vara rakryggad i politiken.

Länktips: Ett av många klipp om Maud Olofsson och Nuon-affären: här .

Jakten på torghandlarna – staten som särintresse

Posted on by
8

Våra myndigheter anstränger sig på sina respektive områden. Alla vill naturligtvis göra ett bra jobb. En av de mer nitiska myndigheterna i landet är Skatteverket. Den 12 november 2013 publicerade man en information på sin hemsida att alla som bedriver torghandel från 1 januari 2014 måste ha kassaregister och kontrollenhet. Förutom att framförhållningen på sex veckor får anses kort fanns det en hake till: det finns inga godkända kassaregister att köpa.

Omöjlighet
Kravet på kassaregister beskrivs av Skatteverket på ett sätt, som gör det svårt att se att det kan finnas undantag. Bara den som har en försäljning under fyra basbelopp per år slipper systemet. I sin nitiska jakt på undanhållen skatt ser man frågan ur sitt eget perspektiv – inget annat. Att kräva att alla torghandlare i landet, som är rätt många, på ett fåtal veckor införskaffar ny utrustning, kopplar in och lär sig använda den, är enbart det ett förmyndaraktigt förhållningssätt. Inte blir det bättre av att torghandlarna inte kan skaffa utrustningen utan att bryta mot lagen.

Ett tufft jobb
Torghandel bedrivs på gator och torg. Det är liksom själva vitsen. En handlare erbjuder sina varor, ofta regelbundet, ofta till återkommande stamkunder, ofta blommor, grönsaker, frukt och andra färskvaror som varierar i pris och tillgång. Det regnar, det snöar, det är blåsigt och kallt. Avklippta fingervantar och andra tillbehör hjälper till så att handlaren kan hålla värmen. Man ber en granne passa ståndet medan man springer iväg ett ärende. Det är obekväma tider, det är osäkra inkomster, men det skapar liv och trivsel i närområdet förutom närhet till populära varor.

IP-klassning
Kassaregister är idag ganska avancerade, lätta, elektroniska apparater. De kräver elanslutning. Om det regnar på elektriska apparater behöver de ha en viss skyddsklass för att inte bli farliga att använda. Elsäkerhetsverket ansvarar för dessa regler. Elektrisk skyddsklassning på nivå IPX4 ska gälla för dessa apparater, dvs de ska tåla strilande vatten från alla riktningar. Bekymret är att inga kassaregister saluförs med denna IP-klassning. Elektroniken står ju i normalfallet inomhus.

Reträtt ? Nej.
Här kunde historien tagit slut. Skatteverket hade kunnat få bakläxa och hade kunnat få återkomma med ett nytt datum när kravet ska vara uppfyllt. Men, nej. De nitiska medarbetarna på Skatteverket insisterar. Kassaregisterlagen ska följas. Om det är livsfarligt eller inte att stå i ösregn med ett kassaregister klassat för inomhusbruk, bryr sig Skatteverket inte om. Torghandlaren riskerar 10.000 kr i straffavgift, 20.000 kr vid nästa kontroll.

Myndigheten som särintresse
Småföretagare är ett tåligt släkte. Men regelkrånglet upplevs som en stort hinder. Företagaren vill göra rätt, men när regelverket tvingar företagaren att åtminstone bryta mot en av lagarna har något gått snett. Myndigheter måste kunna se längre än till sin egen domän. Istället uppträder man nu som särintresse och gör sin bit, och bryr sig inte om helheten och absolut inte om den enskilde näringsidkaren. Ingen på Skatteverket tycks ha förstått att denna typ av skandaler urholkar trovärdigheten hos alla myndigheter och specifikt hos Skatteverket.

Människan i systemet
Det är extra anmärkningsvärt eftersom det också kan skada den generella inställningen till skattefinansierad verksamhet överhuvudtaget. Varumärket staten tar skada. ”Dom” som bestämmer lyssnar inte på oss. Förtroendeklyftan vidgas. Samhällets förmåga att bygga en gemensam framtid försvagas. Inte av en isolerad händelse, utan av systemfelet – att ingen bryr sig om människan i systemet.

Länktips:

Skatteverkets information om kassaregister för torghandel http://bit.ly/1iZZP3j

En typisk apparat till salu på nätet utan angivelse om IP-märkning: http://butikskassa.com/kassaregister/custom-j-one

Skatteverkets samordnare uttalar sig: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5854135

Femtio år bakåt – och nu?

Posted on by
Reply

De gångna dagarna har väckt några tankar kring idéströmningar och hur de hänger ihop.

60-talet – allt var möjligt
Grundkänslan på 60-talet var att allt var möjligt. Pragvåren -68 antydde att det fanns en ”mänsklig” variant av socialism. Månlandningen 1969 flyttade det möjligas gräns. Efter -68 sköljde en vänstervåg genom landet och världen. En generation ungdomar intresserade sig för kampen mellan det ”onda” kapitalet och de ”goda” kollektiva lösningarna. Om 60-talet hade väckt upp en slumrande ungdomskultur (Beatles, Rolling Stones…) väckte 70-talets polarisering ett politiskt engagemang hos många unga.

Du, svart/vitt och medvetenhet
Vietnamkriget både väckte medvetenhet hos en ung generation och insikten hos de äldre – insikten att världen förändras. Teknisk överlägsenhet, napalmbomber och materiel bygger inte upp ett samhälle. Men kapprustningen fortsatte. Nystartade TV2 beskylldes för att vara ”vänster” i programtablå och nyhetsvärderingar. Alternativrörelsen vaknade upp i dureformens kölvatten. Både problem och lösningar målades upp i svart/vitt.

70- och 80-tal – Löntagarfonder, fax och kallt krig
Det sena 70-talet präglades av företeelser som Tältprojektet, Meidnerfonderna och framväxten av en polsk motståndsrörelse, Solidaritet. De kommunistiska staterna motsvarade inte de höga idealen. En religiös diktatur ersatte den förre härskaren, Shahen, i Iran och de svarta dräkterna sänkte sig som en ny ridå över människors tankar. U137 körde fast i Karlskrona skärgård. De borgerliga partierna fick 6 år på sig att förverkliga sin politik. Pendeln svängde igen. Reagan och Thatcher satte dagordningen, kapitalet bar fram en politik som banade väg för de ideal som senare skulle dominera. Det blev möjligt att tjäna stora pengar på pengar. Yuppien började synas med sin kära nalle.
Framgång stavades j a g.

Datorisering, globalisering, kommunikation
90-talet blev datoriseringens årtionde. Processerna och ägarbytena speedades upp. Avregleringar skedde, efter viss tvekan gick Sverige med i EG, senare EU. Skolans bekymmer började med en kommunalisering där staten släppte ansvaret för verksamheten. Mobiltelefoni och internet dök upp. Kommunikation och information blev var mans egendom. Centralisering och effektivisering blev nyckelord. Populistiska Ny demokrati gjorde en sväng i Riksdagen och beredde väg för 2010-talets hårdare variant.

Alla blev producenter och konsumenter
På 00-talet blev gränserna mellan produktion och konsumtion otydliga på journalistikens område. Alla kunde plötsligt vara skribenter och nå ut via sociala medier. Nya format skapades när det blev möjligt att kommunicera i realtid över nätet. Smarta apparater skapade nya beteendemönster. Mängden information svällde mångfalt. Kommentarsfälten på webben började fyllas med påhopp och dumheter. Samtalsklimatet hårdnade. Fyra borgerliga partier testade en skattesänkarpolitik i regeringsställning för fler jobb och mindre bidragsberoende.

Frågan
Nu är vi här och ska förstå vart samhället är på väg. Och hur vi i EU-val och i de nationella valen ska låta oss bli företrädda. Vilket samhälle vill vi ha? Vem formar bäst detta samhälle?

Faran
En tydlig tråd går från 80-talet och fram till nu i form av individens perspektiv som går före de kollektiva lösningarna. Att tjäna pengar har varit viktigt. Egoismens kollektiva variant av gruppegoism och nationalism har blivit allt tydligare. I nationalismen lurar ett farligt vi-och-dom-tänkande som kan övergå i ett ifrågasättande av att alla ska ha samma rätt. Minoriteter exponeras och de som själva känner sig exkluderade vänder sin ilska mot andra svaga grupper. Segregeringen förstärks. Att inte vara behövd, att inte bli sedd, att ha misslyckats i en feldimensionerad skola gör inte saken lättare. Ur individualismens på ytan rimliga perspektiv öppnar sig stegvis en samhällelig avgrund, som ingen vinner på.

Ett enkelt val
Egentligen är det väldigt enkelt. Renodlad egoism fungerar inte som samhällsstruktur, men det gör inte renodlad kollektivism heller. Drivkrafter för entreprenörskap och att modigt testa olika vägar är väsentliga, liksom förmågan att se mervärden bortom de uppenbara. Valen i år handlar om vem som bäst förmår skapa ett samhälle på olika nivåer: EU, nationell, regional och kommunal, där balansen mellan olika perspektiv gör att samhället som helhet utvecklas optimalt. Utan att belasta miljön, andra människor eller framtida generationer.

 

Det optimala samhället

Posted on by
Reply

SVT har sänt en serie intervjuer med partiledarna de senaste veckorna. ”Nyfiken på…” har de hetat, där en psykolog, Paul Perris, intervjuat partiledarna om deras bakgrund, värderingar och händelser i livet, som påverkat dem och gjort att de tagit uppdraget som partiledare. Ett omdebatterat grepp, som ändå haft ett stort värde i att två statsvetare mot slutet av varje program kommenterat och synliggjort detaljer, som vi andra kanske inte tänker på.

Det optimala samhället
Det som slog mig i efterhand var att det hade varit värdefullt för att förstå varje partis ideologi och vision, om partiföreträdarna hade fått beskriva en situation, där deras parti fått möjlighet att optimalt påverka samhällsutvecklingen – hur hade deras framtidssamhälle sett ut? Det kunde ha varit intressant att se hur värderingarna skulle ha kunnat få genomslag i en konsekvent genomförd politik. Nu missade man den chansen.

Personligt välstånd eller globalt 
Andra följdfrågor missade psykologen, eftersom han mest var intresserad av människan bakom politiken. Jag minns exempelvis hur Göran Hägglund ansåg att man kunde visa upp de människor på cirkus, som inte drivs av en strävan att berika sig materiellt. Där hade ju en intressant följdfråga kunnat vara hur han tycker att avvägningen ska ske mellan att optimera det personliga välståndet och det globala, särskilt med hänsyn till de utmaningar vi står inför i form av minskande resurser, ökande utsläpp etc.

Avvägningarna
Överhuvudtaget saknade jag avvägningsfrågor, de som alla politiker ägnar sig åt och som blir de tydliga tecken på hur värderingarna tar sig uttryck i verkligheten. Vilka avvägningar mellan individens frihet och de gemensamma lösningarna är optimala, t.ex.? Men intervjuaren var som sagt mest intresserad av människan, inte av politiken, vilket kanske var synd.

Känslorna
En annan sak som hade kunnat belysa värderingarna var om intervjuaren hade frågat vad som gör partiledaren mest arg. Vad upprör hen mest? Då hade TV-mediet fungerat bra, när känslorna blir synliggjorda. Det hade också blivit en illustration till vilka orättvisor eller missförhållanden som partierna ser som mest angelägna att åtgärda.

Men man kan inte få allt.

 

Är bekymret de starka presidenterna?

Posted on by
2

I dessa dagar håller världen andan när Ryssland låter sina egna styrkor baserade på flottbaserna på Krim markera närvaro och ta kontrollen över området. Ukrainas befolkning, som tröttnat på sina folkvalda ledares oförmåga att bygga ett välmående och rättvist land, kan möjligen konstatera att flera månaders demonstrationer inte hjälpt.

Maktens cirklar finns kvar
President Janukovytj tvingades fly,  men eventuellt har landet hamnat ur askan i elden. President Putin tänker inte låta Rysslands intressen vid Svarta-Havs-baserna och i Ukraina gå förlorade. Den tillfälliga regeringen i Kiev har stöd av alla partier, även Janukovytj parti. Tyvärr ingår ett ultranationalistiskt parti, Svoboda, i samlingsregeringen, något som verkligen oroar. Förmodligen stärks på kort sikt Putins ställning på hemmaplan. Han återställer en del av den självkänsla som gick förlorad när Sovjetstaten föll samman. Mycket tyder nu på att Ukraina tvingas acceptera Rysslands villkor för lån och tillgång till energi. De intressesfärer som formades efter andra världskriget har inte spelat ut sin roll. De gamla spelreglerna gäller. Rollerna har inte bytts ut. Stalins skugga faller fortfarande över Europa.

En annan fossil fråga
Samtidigt, i en annan del av världen, står en annan president inför ett avgörande beslut. President Obama ska godkänna – eller inte – byggandet av en ny pipeline från Alberta, Kanada till USA, som är tänkt att pumpa över 800.000 fat olja per dag till det törstiga USA. Keystone, som projektet heter, blir ett test på USA:s förmåga att tänka nytt eller att envist hålla fast vid fossilberoendet när det gäller energiförsörjningen.

Nationellt intresse ?
Att utvinna tjärsanden i Kanada är en smutsig industri. Inte nog med att stora områden förstörs för överskådlig tid, att utvinna den trögflytande tjärsanden slukar i sig mycket energi, vilket gör de ekonomiska kalkylerna vanskliga. Dessutom innebär utvinningen att 3-4 gånger så mycket koldioxid frigörs till atmosfären jämfört med ”traditionell” utvinning av olja. USA:s regering står inför ett vägval. Antingen håller man fast vid tidigare presidenters tal om att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, eller så inser man Kanadas tjärsand skadar landet mer än det gynnar det.

En procent
800.000 fat per dag låter mycket. Det blir över 500 fat per minut eller nästan 10 fat i sekunden. Det motsvarar ungefär 10 gånger så mycket som Sverige konsumerar per dygn. Samtidigt ska vi hålla i minne att den globala oljeförbrukningen ligger på dryga 80 miljoner fat per dygn. Så det Obama och Kerry har att besluta om handlar om storleksordningen en procent av världens oljetörst.

Vilket manöverutrymme har Obama skaffat sig?
Symboliskt blir vägvalet naturligtvis avgörande. Menar utrikesminister John Kerry allvar när han talar om klimathotet som det allvarligaste hotet mot nationen? Står Obama pall för en hemmaopinion som inte tror att klimatförändringarna har med livsstilen att göra? Finns det ett politiskt manöverutrymme att agera i en ny riktning?

Behovet av förutsägbarhet
Maktbasen för presidenterna i de två största kärnvapenländerna ser lite olika ut, men de har det gemensamt att opinionsläget driver dem i en riktning, som långsiktigt bara kan leda till försämringar för ländernas befolkningar. Det är intressant att konstatera hur viktig trygghet  och hur stor rädslan för förändring tycks vara i båda länderna. Trots alla olikheter i övrigt. Kanske har det att göra med det konstitutionella: en stark president, en slags fadersfigur, som förväntas ta hand om folket och likt medeltida feodalherrar säkra gränserna och garantera att framtiden förblir förutsägbar.

Dags för virtuella kommuner?

Posted on by
2

Var kommer du ifrån? I USA är det en vanlig fråga. Ursprunget och uppväxten säger mycket om varje människa, särskilt i ett så stort och mångfacetterat land som USA. Men även i vårt land har det betydelse vilka erfarenheter och värderingar vi har med oss. Vissa orter har en finare klang och signalerar något mer än andra. Stefan Löfvén är från Ådalen. För en socialdemokrat en närmast mytisk plats, där vapenmakt användes mot arbetare. En kulturarbetare som kommer från Värmland betonar gärna det landskapet, eftersom det kopplar till så många av våra riktigt stora författare och kulturpersonligheter.

Tillhörighet, bakgrund och framtid
Fotbollsikonen Zlatan är från Rosengård. Artisten Laleh är från Hammarkullen. Journalisten Alexandra Pascalidou är från Rinkeby. De är på skilda områden förebilder för många. Fördomar, mediabilder och förenklingar styr hur vi värderar olika platser. Den som söker jobb kan inte vara säker på att alla födelseorter uppfattas positivt. Framtidens möjligheter begränsas lätt för många unga människor med ”fel” uppgifter i sitt CV. Men vi skulle kunna komplettera bilden på ett relativt enkelt sätt.

De stora frågorna
För att bland annat balansera den ojämlikhet som råder mellan orter och stadsdelar i Sverige skulle ett system med virtuella kommuner kunna införas. Varje medborgare skulle få rätt att välja tillhörighet utöver den fysiska mantalsskrivningsorten. I den virtuella kommunen, som i utgångsläget bara finns som administrativ konstruktion, kan delar av välfärden organiseras, framför allt den del som handlar om de stora vägvalen och vilken typ av samhälle vi strävar efter.

Två tillhörigheter
Genom att finnas registrerad dels i den traditionella mantalskrivningsorten och dels i den virtuella kommunen skulle folkviljan kunna ta sig ett ytterligare uttryck. Vi skulle kunna få en mer direkt demokrati, där värderingar och prioriteringar på ett mer konkret sätt skulle ta form i verkligheten.

Modell
Låt oss anta att var och en har rätt att välja tillhörighet till en (eller två) virtuella kommuner. En virtuell kommun är en administrativ enhet utan fysisk förankring. Likaväl som vi är medlemmar i föreningar, nätverk, supporterklubbar eller grupper i ett socialt forum på nätet kan vi registrera oss, årsvis eller för ett decennium, för tillhörighet till en virtuell kommun. De förtroendevalda i den virtuella kommunen får rätt att beskatta sina ”invånare” till en av Riksdagen bestämd nivå, eventuellt uttryckt som andel av den traditionella kommunalskatten.

Kanalisera allas visioner
En virtuell kommun samlar personer som delar en vision om hur man vill att samhället ska utvecklas, förändras, anpassas till olika parametrar, kvalitetssäkras, redovisas, påverkas eller på annat sätt motsvara medborgarnas önskemål. Detta är egentligen huvudargumentet för att införa virtuella kommuner – att varje administrativ enhet anpassas till nyttjarnas behov och önskemål.

Andra tidsperspektiv
Systemet måste naturligtvis åtföljas av en rad randvillkor och regelverk. Men de virtuella kommunerna kan bli medborgarnas ombud som ”beställare” av en önskad samhällsutveckling. Medborgarna skulle genom sina valda ombud kunna konkretisera hur man vill att samhället ska utvecklas på en principiell nivå, och där andra tidsperspektiv kan vara avgörande.

Svårt för de vanliga kommunerna att ha alla roller
Dagens system med de geografiska kommunerna har flera begränsningar. Bland annat är det samma beslutsorgan för både uppdrag, genomförande och uppföljning. Det leder till en situation där budgeten blir styrande och där fokus lätt hamnar på hur väl kommunledningen förvaltat sitt uppdrag. Det blir svårt för vanliga kommuner att sköta alla roller: beställa samhällsnyttiga tjänster, säkerställa att de utförs och hålla kontroll på kvalitet och ekonomi samtidigt som både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv är nödvändigt. Med virtuella kommuner skulle alla medborgare kunna ha inflytande ur andra sammanvägda värderingar.

Vilket samhälle vill vi ha och hur går det?
Framför allt skulle ett långsiktigt perspektiv och ett hållbarhetsperspektiv kunna anläggas på samhällsutvecklingen. Folkviljan skulle få ytterligare sätt att komma till uttryck. Som en slags ständigt pågående folkomröstning skulle de virtuella kommunerna kunna utgöra ombud för de strategiska frågeställningarna kring regional planering, infrastruktur, samverkan, långsiktiga lösningar på svåra frågor som idag tenderar att fastna på fel nivå i vanliga kommuners handläggning. Framför allt skulle de virtuella kommunernas företrädare kunna agera tydliga beställare när det gäller samhällets utveckling på tio års sikt och samtidigt vara den instans som följer upp och utvärderar det som skett ur perspektivet samhällsnytta. Är det rätt att bygga ett nytt köpcentrum, en ny sportarena eller en väg? Eller vill vi hellre ha högre kvalitet i äldreomsorgen eller i skolan? I vilken riktning vill vi att samhället utvecklas och hur snabbt?

Nya sätt att utveckla samhället behöver testas för en levande demokrati
Tekniken finns. Behovet finns. Riksdagen har svårt att ge dagens kommuner tydliga uppdrag om hur de ska agera. Den kommunala självstyrelsen bromsar detta. Grundlagen skulle behöva ändras. Men det vore intressant att få testa nya vägar för att utveckla det hållbara samhället.

Feltänkt?
Naturligtvis vimlar det av invändningar. Enklast är att hävda att det inte går. Men makten utgår från folket, heter det. Och då är det väl allas våra värderingar och visioner som måste få plats någonstans?

(M), (V) och hållbarheten

Posted on by
Reply

SVT sänder en intervjuserie med partiledarna, där fokus är personen och idéerna som fick partiledaren att engagera sig i sitt partis verksamhet. I skrivande stund har Jonas Sjöstedt (V) och Fredrik Reinfeldt (M) fått komma till tals. (Länk till SVT-play, se nedan). Intrycket jag får så här långt är att diskussionen kanske kryper lite närmare kärnan i varje partis ideologi än vad dagspolitiken ger utrymme för.

Fredrik Reinfeldt
ser frihetsbegreppet som mycket centralt. Det är för att varje människas möjligheter ska tas till vara som utgångspunkten är att samhället ska ge spelrum för varje individ och varje grupp av individer att förverkliga sina idéer. Samhällets styrande styrande funktion ska minimeras, istället är det respekt för historien och vad tidigare generationer har uppnått som är värdefullt. Reinfeldts uppväxt i närheten av Tensta gav honom en konkret lektion i tolerans och förståelse för människors olika bakgrund och villkor. Idrotten, en tidig träning i elevrådsdemokrati och att representera värnpliktiga formade egenskaper, som han senare haft stor nytta av.

Jonas Sjöstedt
växte upp i ett tryggt hem, som bidrog till att han redan i tidiga tonår gav sig ut i världen för att skaffa sig erfarenheter. Likheten med Reinfeldts beskrivning av det viktiga med politiken är slående. Även Sjöstedt talar om möjligheten för individen att förverkliga sitt livsprojekt. Men där Reinfeldt stannar vid en tilltro till individens egen förmåga, vill Sjöstedt att samhället ska ha en roll i att ge lika förutsättningar för alla. Men det är påfallande hur båda talar om individens perspektiv som avgörande.

Är Reinfeldt nöjd?
Reinfeldt förtydligar att hans parti inte står för någon måldriven utopi, utan för (M) är det snarast vägen som är det intressanta, inte målet, inte något klasslöst samhälle som ofta beskrivs som vänsterpartiernas mål. Det sägs inte, men det framstår som en konflikt för (M) att begränsa statens roll i samhället, samtidigt som staten ska garantera rimliga levnadsvillkor för alla. När ”nya” Moderaterna lanserades var det just respekten för vissa av statens grundläggande åtaganden som (M) lovade att inte rucka på. Välfärdsstaten skulle bestå. Man undrar om Reinfeldt är nöjd med den kompromiss mellan individens frihet och statens övergripande ansvar som han uppnått efter två mandatperioder.

Vänstern och vinsterna
Och hur mycket av omprövning av tidigare politik har egentligen Sjöstedt ägnat sig åt? Det är nu snart 25 år sedan muren föll och kommunismen med den (i sin gamla form). Vilken slags kapitalism – om någon – vill (V) ha? Det är inte bara ett demokratiskt underskott som ska fyllas efter diktaturernas fall (och stegvisa återkomst i östeuropa !), det finns ett stort tomrum som ska fyllas när det gäller motståndet mot kapitalism och marknadsekonomi. Hur vill (V) att välståndet ska byggas? Att vinster i välfärden ska bekämpas har framgått. Men var ska samhällets vinster uppstå? Det gav programmet inga svar på.

Att gynna individen direkt eller indirekt
Det intressanta är ändå att både Reinfeldt och Sjöstedt har individen som utgångspunkt för sin idé om samhället och politiken. Där Reinfeldt ser vägen framåt som det viktiga och relevanta, ser Sjöstedt ojämlikhet och olikheter i förutsättningar som avgörande för vad staten ska prioritera.Tydligast framstår skillnaden i skattepolitik. Där (M) sänker skatter för att skapa manöverutrymme för individen, höjer (V) skatten för att skapa resurser för gemensamma satsningar, som i förlängningen gynnar individen.

Individen eller staten?
Den hållbara utveckling som vi alla måste eftersträva hade inget stort utrymme i de båda programmen. (Tror faktiskt inte att begreppet nämndes). Så frågan är om det är Reinfeldts ideologi eller Sjöstedts som har störst möjlighet att förverkliga ett långsiktigt hållbart samhälle, där mänsklig aktivitet inordnas i vad naturen tål, vad resurserna räcker till för och som gör att människor mår bra. Ska hållbarheten uppstå ur summan av allas individuella agerande eller ska hållbarheten organiseras genom statens agerande?

Länkar till SVT Play:
Reinfeldt: http://www.svtplay.se/video/1756781/del-2-av-8-fredrik-reinfeldt
Sjöstedt: http://www.svtplay.se/video/1740375/del-1-av-8-jonas-sjostedt

Bubblan spricker nog inte, eller?

Posted on by
Reply

I helgen läste jag Mattias Hagbergs tankeväckande artikel i GP om debatten i Tyskland om den ekonomiska och politiska krisen. (Länk till artikeltexten, se nedan). Analysen hos ett antal tyska debattörer tycks landa i risken att den politiska nivån i våra demokratier håller på att underordnas de stora finansiella aktörerna. I tur och ordning har inflation, statlig upplåning, privat skuldsättning och statliga övertaganden av bankskulder täckt upp för en ständigt tilltagande ekonomisk kris, menar t.ex. Wolfgang Streeck. Tillväxten har skett med hjälp av konstgjord andning. Streeck hävdar t.o.m. att bubblan har spruckit.

Demokratins ställning i relation till ekonomin
I Sverige finns inte utrymme för den typen av diskussion. Vi tycks bara ha plats för en sanning i taget. De politiska partierna tror sig inte kunna vinna röster på att tala om krisen mer än som ett avlägset hot som den kloka (egna) politiken lyckats hålla på avstånd. Att politiken underordnas kapitalet är det ingen som har intresse av att diskutera. Att detta i sin tur blir ett demokratiproblem är ännu mer avlägset att föra fram. Inte ens main-stream-media tar upp detta eftersom en sådan debatt skulle rasera tilltron till det pågående politiska samtalet, där journalistiken har en roll och politiker en annan. Ingen har intresse av att reducera betydelsen av det man gör och gjort.

Vilket perspektiv ska råda?
Mattias Hagberg landar i en fråga om vilket perspektiv som till slut blir rådande: finanskapitalets eller medborgarnas? På så sätt påminner frågan om Edward Snowden-affären. Där handlar det om statens behov av att skydda sig mot terrorism genom storskaligt informationsinhämtande kontra individens frihet och rättigheter. De strukturer som var tänkta att bygga upp ett stabilt samhälle raserar på skilda sätt, ekonomiskt respektive på frihetens område, fundamenten för det samhälle de föddes ur. Marknaden och maktens mekanismer slukar demokratin.

Kedjebrevsekonomi
Hur kunde det bli så här? Vad har gjort att det politiska manöverutrymmet idag begränsas av anonyma finansinstitut? Hur hamnade välfärdsbygget i händerna på kortsiktiga ekonomiska intressen? Enligt Mattias Hagbergs artikel och Wolfgang Streeck går det tillbaka till Reagan och Thatcher, som ju införde nyliberal lagstiftning, där marknaden gavs fria tyglar. Min tolkning är att begreppet vinst blev viktigare än välfärd. När många blir rika skulle det gynna alla. Drivkraften skulle vara att individer vill bli rika. Den rike kan köpa tjänster, som den ännu inte rike kan leverera. Som ett samhällets kedjebrev, där alla skulle tjäna på att någon annan också ville bli rik.

Vinsten framför allt
Miljöhänsyn, mänskliga hänsyn och ansvarstagande var underordnade vinstintresset. Genom att tjäna pengar på pengar istället för på varor och tjänster förstärkte de finansiella aktörerna sitt försprång. Förmögenheter behövde inte längre uppstå genom fysiskt arbete. Det räckte att ha rätt i en prognos om värdeutveckling på en aktie. Hjulen snurrade fortare och fortare.

Sanningen lär komma fram
Eller också är allt detta vanföreställningar och skeva beskrivningar. Verkligheten är kanske fortfarande begriplig. Politiker har eventuellt fortfarande makten. Kapitalismen har ännu inte grävt sin egen grav. Greklands kris är inte ett symptom på något större. Skuldsättningen i de västliga demokratiernas offentliga och privata ekonomier är inget problem. Framtiden är ju per definition oändlig. Business as usual är fortfarande det som majoriteten av alla ekonomer sätter sin tilltro till. Bubblan spricker inte. Oändlig tillväxt är möjlig. BNP är det bästa måttet på vår utveckling.
Eller inte.

Länktips:  http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/mattiashagberg/2014/01/vagen-till-krisen

Valår, åtta frågor och förebild

Posted on by
Reply

2014 är ett supervalår med val till EU-parlamentet, till Riksdagen, regioner och landsting samt till kommuner. Vägvalet för de närmaste årens politik kommer att ske i år. Dramaturgin i valrörelserna brukar leda till att mycket av diskussionerna i media handlar om personfrågor: vem ska bilda regering med vem, vilka politiker har du förtroende för osv. De långsiktiga frågorna får ofta stå tillbaka för plånboksfrågor och mediernas favoritbild av vinnare och förlorare. Svart eller vitt. In eller ut. Som om samhällsutvecklingen bara handlar om vad eller hur vi handlar just nu i ögonblicket.

Sju kloka
Det finns opinionsbildare som försöker lyfta de svåra frågorna. Ett exempel är de sju kloka personer som nyligen i Dagens Industri ställde åtta frågor till partiledarna under rubriken: ”En hållbar framtid – den viktigaste frågan i valet 2014”. (Länk till artikel genom Global Utmaning, se nedan). De sju representerar ett brett fält i samhället: näringsliv, fackförening, trossamfund, forskningen, fristående organisationer och media. Bredare än så är svårt att fånga allmänintresset i frågeställningarna.

Åtta frågor
De åtta frågorna handlar om svåra utmaningar som vi måste hantera på bästa möjliga sätt för att förhindra delvis irreversibla processer, dvs där det inte finns någon återställare om vi misslyckas. Det handlar om klimatfrågan både konkret i vårt land, men också ur ett rättviseperspektiv relativt de utsatta befolkningarna på jorden. Det handlar om den obalans som råder mellan den reala ekonomin och den finansiella, där den sistnämnda bedöms vara tolv gånger större än den reala. Det handlar om bristen på investeringar och särskilt hur krisekonomierna i medelhavsregionen ska stimuleras att investera hållbart. Och flera andra frågor.

Fler perspektiv och freden
Det man skulle önska är att media vågade ta upp denna typ av frågor och problematisera kring våra viktiga gemensamma vägval. Det kan inte vara rimligt att EU-valet ska handla om vilka politiker som framträder tydligast i media. Rimligen är det vad vi vill att EU ska prioritera och på vilket sätt som ska vara avgörande för vårt val av representanter. Inte minst mot bakgrund av att det framträder allt tydligare nationalistiska partier, som lockar röster på förenklade budskap om att allt ”ska bli som förr” är det viktigt att betona EU som det fredsprojekt det är. Samtidigt får inte svårigheterna sopas under mattan. Det finns olikheter och orättvisor i levnadsvillkor för olika folkgrupper och när samhället inte längre angår alla uppstår konkreta klyftor och förtroendegap som måste hanteras.

Förebild: Litauen
Det lilla baltiska landet Litauen har tagit fram en hållbarhetsvision för 2030. Den är inspirerande att ta del av och på ett sätt mycket mer ambitiös än vad svenska regeringar genom åren har lyckats åstadkomma. Vi tror gärna att vi är bäst. Men när det gäller tydliga mål för samhällsutvecklingen behöver vi lyssna på andra och spänna bågen bättre än vi gjort.

Länktips artikel: http://www.globalutmaning.se/en-hallbar-framtid-viktigaste-fragan-i-valet-2014″

Länktips Litauen: http://www.lrv.lt/bylos/veikla/lithuania2030.pdf

Innanför och utanför

Posted on by
Reply

Att skolan inte fungerar som det var tänkt kanske är ett större problem än vad många vill erkänna. När samhället inte längre motsvarar våra förväntningar kommer andra lösningar att bli intressanta. Folkhemmet som en gemensam garant för välfärd, utbildning, sjukvård, grundtrygghet och som möjliggörare av vars och ens inneboende drivkrafter har kanske redan ersatts av något annat. Kontraktet, det underförstådda, gäller kanske inte ens längre.

Skolan är grunden
Grunden till att ingå i samhället läggs i skolan. Genom utbildning, men också genom en förståelse för vad vuxenvärlden erbjuder av möjligheter: kunskap, arbete, utveckling, livskvalitet, utmaningar, lycka, välgång, sjung-om-studenten…. Vad händer när löftet om en lockande vuxentillvaro inte hålls? Vad händer med tilltron och tilliten, sammanhållningen?

Kunskapen om vad ett samhälle är
Sviker vi våra barn och ungdomar när vi inte ger dem bästa tänkbara start i livet? Sviker vi dem när vi låter klyftorna i samhället växa och vi inte använder rätt metoder för att vända utvecklingen? När industrisamhället har ersatts av ett kunskapssamhälle är det väl självklart att alla ska möjlighet att ingå i kunskapssamhället? Om det nu är kunskap vi ska skapa vårt välstånd ur? Kunskapen om vad ett samhälle är tycks paradoxalt nog ha försvunnit i samma ögonblick som vi började beskriva det nuvarande samhället som just ett kunskapssamhälle.

Lockande för alla
Det viktigaste vi kan göra nu inför 2014 års riksdagsval är att begära att partierna synliggör sina vägar framåt, där samhället åter blir intressant och lockande för alla. Det är inte ett splittrat 2/3-dels samhälle som möjliggör en hållbar utveckling. Det vore förödande för hela idén om vårt samhälle att 1/3-del skulle hållas utanför, inte behövas, marginaliseras. I den situationen växer konflikterna, då ökar konfrontationen, där finns bara förlorare.

Innanför och utanför
För 2000 år sedan stod en ung familj utan natthärbärge nära Betlehem. Ingen ville släppa in dem i värmen. De fick nöja sig med ett stall i den stjärnklara himlen. Problematiken finns kvar. De där innanför släpper inte in dem som står utanför.