Utbildning mot makt: tre exempel

Fattigdomen bekämpas bäst med utbildning. Pakistans och Afghanistans flickor kan lyfta länderna ur fattigdom bara de får utbildning. Med kunskap öppnas fler möjligheter. För ett land ökar dessutom mängden utfört produktivt arbete när kvinnor börjar arbeta. Det finns även ett direkt samband mellan kvinnors utbildning och barnafödande. När utbildningsnivån ökar minskar barnafödandet och stabiliseras hälsotalen.

Vi kan inte blunda efter Malala
I ett ”Dokument Utifrån” som SVT sände 17 november (se länk nedan) besökte en ung kvinnlig journalist Pakistan för att förstå vad det är som händer i Swatdalen och andra områden. Hennes mamma flydde långt tidigare och attentatet mot Malala Yousafzai har tvingat omvärlden att börja förstå vad det är som händer. I TV-programmet intervjuades även ledarna för en viktig moské med tillhörande utbildningsverksamhet i Islamabad.

Religion som stängsel
Om undervisning i västliga länder handlar om individens möjliga utveckling i ett samhälle tycks de extrema i Pakistan använda utbildningen och religionen till att behålla och förstärka de maktstrukturer som ökar kontrollen över medborgarna, särskilt flickor och kvinnor. Extremister borde enkelt kunna avfärdas, men en svag myndighetsutövning och kopplingen till våldsanvändning ger dem utrymme. Den utbildning moskén i TV-programmet erbjuder förstärker kontrollen över människors tankar och idéer. Och man gör det på ett sätt som är svårt att bemöta, där tro och trohet mot religionen används som det tankemässiga stängsel individen har att hålla sig inom.

Människans uppgift
Malalas kamp blir i detta perspektiv oerhört viktig. Inte för att hon går emot islam, för det gör hon inte, utan för att att hon är för utbildning. Att ta vara på varje människas potential och livsuppgift är viktigast både för individen och för samhället, viktigare än att inordna varje människas liv i ett trossystem.

Den kristna högern
Fallgropen är uppenbar. Det är lätt att generalisera. En världsreligion kan lätt dömas ut på grundval av några extrema företrädares tolkning. Men så enkelt är det inte. Det räcker att gå till USA och iaktta hur den kristna högern agerar för att politiskt påverka vad som är möjligt. Det kan handla om dödsstraff, abortfrågan, kvinnans ställning (igen!) och många andra frågor, där bibeln används för att legitimera olika ståndpunkter. Både extremhögern i det kristna USA och extremisterna i Pakistan beter sig på ett sätt, som blockerar en sund utveckling av samhället. Och att därmed förkasta varje religion är också att dra fel slutsats.

Ryssland och intoleransen
De som med våld hindrar människor från att forma sin egen framtid i ett demokratiskt och tolerant samhälle kan inte hävda att de gör mänskligheten något gott. Det tredje exemplet är den väg som Putins Ryssland slagit in på, där förföljelse av minoriteter på ett skrämmande sätt förebådar en snarlik utveckling som den vi såg under 1930-talet i Europa. Utbildning och kunskap hotar makten, en makt som gärna lutar sig mot en kombination av okunskap, fördomar och hot. Gemensamt för utvecklingen i USA, Ryssland och Pakistan är bristen på respekt för mänskliga rättigheter, det kortsiktiga strävandet efter makt och inflytande och hur den starke behandlar den svage.

Alla borde läsa Pippi Långstrump och Bamse.

Länktips: SVT Dokument Utifrån här .

Fria media – via passivitet till informationsanarki?

Etermedia förändrades i Sverige för drygt 20 år sedan. Det fanns en känsla av frihet, oberoende och entreprenörskap under de första åren, inte minst när TV3 och senare TV4 etablerade sig på allvar. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avreglerade TV- och radiomonopolet. Nu skulle nya grepp, nya program och ett mer kundanpassat utbud täcka olika behov. Mångfalden var ett starkt argument. Olika tycker olika. Alla skulle hitta sina favoritprogram.

Media och reklamberoendet
Det var då. TV4 fick möjlighet att sända genom marknätet och samtidigt vara reklamfinansierad. Radiokanalerna fyllde sändningsfrekvenserna på FM-bandet. Detta var långt innan internet skulle bli den viktigaste distributionsvägen, långt före Spotify och långt före beslutet om att stänga ner FM-bandet.  De kommersiella radiokanalerna köpte upp varandra och utbudet likriktades. Ett fokus på storstäderna kunde också märkas. Så småningom förändrades även lyssningsbeteendet. Idag finns en handfull nätverk och kanaler kvar som sänder kommersiell radio, de flesta sänder lättare musik och morgonprogram. Situationen är liknande på TV-sidan med ett fåtal aktörer som sänder relativt likartade program.

Licensmedia står för mångfalden
Så vart tog mångfalden vägen? Vad blev det av den mångfaldens välsignelse som man 1993 trodde skulle förändra vår tillgång till information, kunskap och underhållning? Var finns de smala kulturprogrammen med dragspel från Hälsinglands skogar eller live sessions från New Orleans? Svaret är att det är licensmedia som värnar mångfalden i utbudet. Kolla in Kunskapskanalen en vanlig vardag. Och ta del av sidospåren i världsflödet. Lyssna på P2 och överraskas av okända pärlor. När media släpptes fria var det monopolmedia som växte och tog ansvar.

Kvalitet – kontinuitet och professionalism
Det är på tre plan som de kommersiella kanalerna går åt fel håll. Kvalitet, rättvisa och sanning. Sanningsexemplet är kanske värst, så det exemplet tar jag sist. Låt oss börja med kvalitet. Alla sportintresserade vet vilken skillnad det gör om direktsändningar och referat av sportevenemang görs av professionella, pålästa kommentatorer eller görs av personer som inte har så stor vana. SVT:s TV-sport-redaktion håller genomgående hög klass, troligen högst i landet, liksom Sport-radion. Kommentatorer och bisittare förklarar och vidgar skeendet på ett förträffligt sätt. De ser detaljer som ett otränat öga inte uppfattar. De kommersiella kanalerna klarar inte kvalitets-TV på samma nivå. Det illustreras också av att TV3, Kanal5, TV6 osv inte har nyhetsredaktioner, något som ju kräver professionella journalister och redaktörer. De kommersiella kanalerna kompromissar med kvaliteten och gör det för att man inte vill eller kan konkurrera med kvalitet som argument.

Rättvisan – att få se Ingemar Stenmark åka slalom en minut
När Viasat köper TV-rättigheterna för OS i Sotji i Ryssland tror man att man gör ett klipp. Man snor ett folkkärt evenemang framför näsan på markkanalerna och hoppas kunna sälja reklamtid och andra rättigheter så att OS-investeringen lönar sig. Det kanske de klarar. Ekonomiskt. Men de offrar rättvisan på köpet. Inte alla fastigheter har tillgång till satellit- eller kabelnät för TV3 etc. Folk utan parabol, utan bredband etc ställs utanför gemenskapen. Det är inte rättvist. (”Och vem har sagt att livet är rättvist???” – Jo, större evenemang som kan tänkas intressera en miljonpublik eller mer borde rimligen erbjudas alla på ett rimligt sätt. Det är en del av vår krympande gemensamma kultur att glädjas åt de olika landslagen i olika sporter och ta del av de folkkära lagens bedrifter. Alla är nu inte med i de gemensamma upplevelserna, så som annars kunde vara fallet. När Ingemar Stenmark åkte slalom stannade Sverige. Det kommer inte hända igen.)

Sanningen – TV3 släpper fram bluffprodukter på betald programtid
TV-mediet har fortfarande ett stort genomslag.Det som sänds på TV förväntas vara korrekt. ”Någon” förväntas ha kollat så att det som sägs och presenteras är sant. Få tror att information och reklam är bluff. Men TV3 bryr sig inte om sanningshalten i de erbjudanden som presenteras på köpt programtid. Häromdagen sändes ett cirka 5 minuters inslag om en produkt som hette ”Pest Reject”, marknadsförd av ett bolag som heter Best Direct. Produkten sägs eliminera möss, myror, spindlar och annan ohyra genom att sända ut elektromagnetiska vågor i ett rum upp till 200m2. Katter och hundar påstås inte påverkas, medan kaniner och marsvin inte ska utsättas för strålningen, hävdar företaget. Efter några enkla klick på Internet hittar jag uttalanden från en professor som säger att utrustningen omöjligt kan fungera, och skulle den fungera så vore den farligast för människor. CE-märkningen säkerställer att apparatens strålning inte är hälsovådlig. Den kan därför inte fungera, hävdar vetenskapen. Detta bondfångeri upplåter TV3 programtid för.

Passiviteten det värsta hotet
”Vem bryr sig?” ”Det gör väl inget. Låt dom köpa dåliga prylar om dom vill”, skulle invändningen kunna låta. Till det finns en väsentlig motargumentation. När våra informationskanaler översvämmas av felaktigheter och lögner får viktig information allt svårare att nå igenom. Människor tvekar inför ALL information och vet inte vad de ska tro, eftersom man ”inta kan lita på någon”. På sikt är detta förödande för tilltron till all information, från företag, från forskare och från samhället i övrigt. ”Dom säger ju olika hela tiden”. Passiviteten blir förändringens motkraft. Ett helt förödande tillstånd för den som hoppas att vi fortfarande kan vända utvecklingen i världen i rätt riktning.

Lösning eller för sent ?
Lösningen är inte enkel, men skulle kunna inkludera medborgarinflytande, transparens i verksamheterna eller tydliga kriterier för bedrivande av verksamhet i samhällsinformationssektorn. Ungefär som skolors tillstånd prövas, borde kvalitet och inriktning på mediaföretag granskas i förväg och i efterhand. Inte censur, men ett kulturpolitiskt ansvar borde kunna utkrävas av dem som vill sända radio och TV.
Eller så är allt försent. Tekniskt flyttas distributionen troligen av det mesta till Internet. Det kommer att bli uppenbart när FM-sändarna tystnar. Kanske är det vi ser ske nu bara början på ett totalt kaos och en total anarki i informationsflödet. När alla producerar och alla konsumerar.

Det är bara att hoppas att någon vill värna kvalitetsaspekterna och möjliggöra ett medialandskap som inte helt underställs de primitiva kommersiella drivkrafterna.

Demokrati en fråga om makt eller förtroende

David Cameron hotar den engelska pressen med kraftfulla åtgärder om de inte tar reson och slutar avslöja omfattningen och inriktningen på det avlyssningsarbete västmakterna ägnar sig åt. Det pågår en balansgång och en dragkamp på samma gång. Vilken princip är viktigast? Principen om ett öppet samhälle som står under medborgarnas inflytande och där vi väljer företrädare för våra gemensamma åtaganden står mot principen om att samhället måste skydda sig mot olika typer av hot, och där terrorismen sedan ”nine-eleven” fått legitimera allt mer långtgående restriktioner för mänskligt beteende.

Litar vi på makten?
Ska vi ha ett öppet samhälle, där den oberoende pressen utövar kontroll och insyn för att motverka maktmissbruk och för att ställa rätt frågor? Eller ger vi våra folkvalda spelrum och mandat att forma samhällets skyddsbehov och säkerhetsnivåer på det sätt de önskar? Litar vi på makten eller behöver den hållas under uppsikt?

Spel för gallerierna?
En gnagande känsla av spel för gallerierna infinner sig. Är maktfrågan bara ett spel för galleriet? Låtsas regeringarna i demokratiska stater att folket bestämmer, medan de viktiga frågorna i själva verket behandlas bakom lyckta dörrar och i slutna rum? Har världen blivit så komplex att ingen längre kan beskriva det som pågår i klartext? Är så många av världens ödesfrågor numera undantagna den demokratiska insynen att vår tro på ett fritt samhälle bara är en illusion?

Förtroendet urholkas
Det kanske inte är så att vi lever i en ”Matrix-värld”, men kanske i en värld där helt andra beslut än vi tror avgör människors framtid? I Sydkorea, som har 23 kärnkraftverk, har tre av dem enl Reuters förfalskat sina certifikat. Myndigheterna vill heller inte ha en öppen debatt. När Greenpeace för något år sedan ville besöka Sydkorea för att delta i en konferens släpptes man inte in. Staten sätter sina egna gränser. Förtroendet, som en demokratisk stat måste bygga på, urholkas med varje beslut i totalitär riktning. I fallet Sydkorea är det extra känsligt eftersom demokratin är ung. Är det rimligt att öka välståndet i ett land till priset av ett urholkat förtroende för makten?

Ställ frågor
När Reinfeldt och Bildt på känt manér viftar bort USA:s signalspaning som en ointressant fråga väljer de samtidigt sida. Det är inte folkets förtroende som är viktigast att vinna utan det viktiga är få delta i det internationella konsensusarbetet som går ut på att skydda staten mot angrepp. Varför Sveriges regering väljer makten före folket är inte klarlagt. Är det för att de haft roligt åt inspelningarna av Angela Merkels telefonsamtal? Tänk om det fanns modiga journalister som ställde olika slags frågor.

Lästips: Gabriel Byströms krönika i Göteborgs-Posten 30 oktober 2013 på samma tema.

Gräsrotsinitiativ: Staden vi vill ha

Sociala medier kan stödja demokratin. Snabbheten och effektiviteten med masskommunikationskanaler som Facebook och Twitter och individkommunikation som mejl och sms bidrar till detta. Allra viktigast är ändå mötet, att få ta del av varandras tankar och önskningar. Nya folkrörelser etableras när de snabbt når sina intressenter och upplevs som relevanta.

Nya medborgarinitiativ
I tidningen ETC skrev man nyligen om nya medborgarinitiativ. ”Medelklassupproret” och ”Staden vi vill ha” var två av dem som nämndes. (Länk se nedan). Samhälls-engagemanget finns hos enskilda och grupper av medborgare, men ofta utanför partipolitiken. Man finner andra former, där var och en känner sig medskapande och fokuserade inför en viss fråga eller uppgift och där steget mellan ord och handling är kort.

Bostadsdagen 26 oktober 2013
Igår genomförde nätverket ”Staden vi vill ha” Bostadsdagen på Stadsmuseet i Göteborg, med deltagande av ett hundratal personer. Tre teman presenterades och genomfördes: Bygga billigt (och bättre), Bo annorlunda samt Renovera demokratiskt.
Forskare, idébärare, entreprenörer, företagare och politiker gav sina perspektiv på byggandet och boendet innan vi i en skickligt genomförd workshop-process deltog i formandet av ett tjugotal handlingsplaner inklusive konkreta uppgifter, motiv, tillvägagångssätt, tidplaner och ansvarsfördelning. Ett skolexempel på hur en heldag kan lotsa deltagarna från intresse till handling. Nedan ett utdrag ur dessa konkreta handlingsplaner.

Byggande  – mycket i relation till kommun och allmännyttan:
1. Bjuda in allmännyttan till en dialog om roller och ansvar,
2. Säkra att allmännyttan fångar upp och ser värdet med medborgarnas konkreta initiativ,
3. De som vill starta en byggemenskap saknar en motpart hos allmännyttan,
4. Verka för en ökad transparens i markanvisningsfrågor,

Boende – mycket om att tänka utanför ”boxen”
5. Tillåt flyttbara bostadsmoduler, kanske friggebodar, för att lösa akuta frågor,
6. Möjliggör temporära boenden på villatomter och outnyttjad mark,
7. Möjliggör boende i koloniträdgårdar,
8. Civilsamhället behöver organisera nya boendeformer, bl.a. för gemenskapsboenden,

Dialog och kunskapsprocesser – om att öka förmågor
9. Genomför föreläsningsserie i självbyggeri och byggemenskaper,
10. Lyft det sociala perspektivet, återvinningsidéer, ett öppet hus för nya idéer,
11. Kartlägg opinionsläget kring boendeinflytande och medborgarinitiativ,
12. Genomför studieresor för goda exempel (t.ex. vill Bo ihop resa till Borås),
13. Ta vara på möjligheten att starta odlingsprojekt med Stadsnära Odling,

Övergripande perspektiv
14. En permanent mötesplats för stadsutvecklingsfrågor: Staden vi vill ha i Älvrummet,
15. Inrätta ett råd för bo- och byggfrågor bestående av representanter från olika håll,
16. Inrätta en Social Science Park, (en idé jag ska återkomma till en annan gång),
17. Inse betydelsen av fokus på samhällsvinst istället för företagens vinstintresse,

Reflexion om Älvrummet
År 2021 fyller Göteborg 400 år. Förra året gjordes en idéinsamling hos allmänheten som resulterade i en bok med 1680 förslag. Många av de idéerna speglade förväntningar och förhoppningar hos göteborgarna om vad ett hållbart Göteborg innebär. Flera av idéerna behöver utvecklas vidare och finna sin konkretisering. Någonstans i staden behöver allmänheten, civilsamhället och olika grupper mötas för att lyssna och ta del av varandras idéer. Ungefär som Bostadsdagen, fast ännu bredare. Älvrummet finns som en resurs mitt i staden och skulle kunna fungera just som en sådan öppen mötesplats, där medborgarna själva får mötas och ta del av varandras tankar. ”Staden vi vill ha” skulle kunna vara en första ”arrendator” av Älvrummet några timmar per vecka, några gånger per månad eller vad som är rimligt.

Mötesplatsens nytta
Det kan vara så att en mötesplats för föreningar och nätverk är precis det som behövs för att på ett konkret sätt fånga upp initiativ, diskutera lösningar och synliggöra goda exempel. Kommunens förvaltningar och bolag, politiker och tjänstemän får då en utmärkt möjlighet att lyssna på önskemål och förslag vid sidan av de partipolitiska kontakterna. Riktade inbjudningar och aktiviteter kan bidra till att synliggöra minoriteters önskningar. Vi får en mer levande dialog och ett sätt att bygga det hållbara samhället på en mångfacetterad bild av vad det goda samhället egentligen är.

Festligheterna år 2021 är en utmärkt deadline att arbeta mot. Hur vill vi att staden ska fungera när vi fyller 400 år? I vilken riktning ska staden utvecklas?

Länktips:
ETC-artikel: här
Staden vi vill ha här
Föreningen för byggemenskaper här
Folkhemsbyggarna här
Jag vill ha bostad nu / Göteborg här
Ecovillage Svandammen här
Omställning Göteborg här
Pennygångens Framtid här
Kollektivhus nu här
Under samma tak här
Göteborg 2021 här

När samtalet upphör har vi verkliga problem

Partiledardebatt. Direkt från Riksdagen i TV. En liberal partiledare hävdar att regeringen vill bygga ut kärnkraften. Är det sant, funderar jag? Har Folkpartiet hand om energifrågorna i regeringen och har Centern vikit ner sig? Oklarheten består. Ansvarig minister tar inte upp frågan. Vad ska väljarna tänka, hinner jag tänka. Men det bestående intrycket handlar om något annat och värre. Det handlar om nonchalansen från talarstolen.

Förståelse
Det talas ofta om politikerförakt. Med det begreppet vill man sammanfatta det låga förtroende politiker åtnjuter hos allmänheten. Möjligen är förakt ett alltför starkt ord, med det fungerar ju utmärkt på löpsedlar: kort och starkt. Jag anar ändå en viss omsvängning i opinionen, där det finns en ökande förståelse hos allmänheten  för politikers utsatthet och svåra sits. Det är ingen lätt uppgift att kompromissa med vallöften, värderingar och verklighetens förändring, som ingen med exakthet kan förutspå. Det finns också en ökande förståelse för människan bakom politiken i svallvågorna efter Mona Sahlin och Håkan Juholt, hotbilden mot vissa ministrar etc. Begär vi det orimliga av våra företrädare?

Tårtan
I partiledardebatten överraskar Gustav Fridolin med en färgglad tårta. 1% klimat, 2% skola, 62% skattesänkning. Pedagogiskt. Statsministern kontrar med att peka på den stackars tårtbagaren som oppositionen vill försämra villkoren för, och får skrattarna med sig. Att de flesta tårtor inte köps hela på restaurang utan köps över disk och att MP en gång i tiden föreslog momssänkningen är små faktabitar som glöms bort. Fakta är inte så viktigt, det är slagfärdighet som belönas.

Respektlöst
Återkommande i denna debatt, liksom många tidigare debatter, är något annat. Otyget att inte svara på varandras frågor. Vill eller kan någon partiföreträdare inte svara så struntar man i att svara på en konkret fråga. Detta mönster upprepas gång på gång. Man låter helt sonika frågan hänga i luften, obesvarad. Man talar om något annat, ställer en motfråga om något annat osv. Detta är förödande för tilltron till politiken. Om man inte respekterar samtalet och dialogen som form respekterar man ju heller inte institutionen Riksdagen och hela det demokratiska och parlamentariska systemet. Resultatet av att konsekvent undvika ett riktigt samtal blir till slut ett antal monologer, där ingen lyssnar på någon. Det är ett otyg att förhålla sig så respektlöst inför vårt styrelseskick, där samtalet, dialogen och debatten gör verkligheten begriplig och framtiden hanterbar.

Till och med journalistfrågor hanteras så
Till och med i intervjusituationer, där en journalist ställer en enkel fråga till en politiker händer samma sak. Politikern svarar inte på den egentliga frågan, utan svarar något annat. Detta är om möjligt ännu värre eftersom journalisterna ska företräda allmänheten med sina frågor och ställa politiker till svars för sina ställningstaganden och beslut. När samtalet upphör har vi verkliga problem.

Är staten god?

Världen upplever en politisk kris i flera länder. Vi kan konstatera att USA är timmar från att ställa in sina betalningar. Italien har en tradition av regeringskriser som avlöser varandra, men läget är nu betydligt allvarligare än tidigare. Grekland upplever en extrem åtstramningspolitik som hänger samman med att tidigare regeringar skjutit alla problem framför sig och inte talat klarspråk om problemens art och omfattning. David Cameron på 10 Downing Str försöker balansera EU-skepsis med sammanhållning. Die starke Frau Merkel vann valet i Tyskland, men har svårt att bilda regering så som författningen är skriven. Demokratin går knackigt.

Brist på manöverutrymme
Det ropas på ledarskap. Tydlighet, långsiktighet, framtidstro och visioner. Tyvärr är det parlamentariska systemet delvis kontraproduktivt. Ansvarstagande politiker belönas sällan i nästa val. Istället blir det mittenväljarnas plånboksfrågor som styr politiken. Det uppstod uppenbarligen aldrig ett politiskt läge för de grekiska regeringarna att berätta för folket hur illa det var ställt med statsfinanserna. Istället ställdes befolkningen inför ett faktum, när de första stödinsatserna beviljades från EU, kopplade till tuffa sparkrav. Hur kan politiker skaffa sig ett manöverutrymme?

Är staten god? – Nej
Jag upplever att det är väsentligt att förstå en grundläggande fråga: Är staten god? Är staten till största delen bra för individen, för lokalsamhället, för näringslivet och för samhället i stort? Här finns, upplever jag, en fundamental skillnad mellan olika länder. Tydligast är bilden i USA. Staten betraktas som en plundrare, som lägger beslag på delar av den egna förmögenheten. Att skära ner i statliga utgifter är något som många ser positivt på. Lägre skatter ger större personlig frihet att använda sina inkomster. Motståndet mot en generell sjukvårdsreform har varit starkt. Staten är nödvändig, men inte god.

Är staten god? – Ja
Ett annat synsätt har vi i Norden, där staten generellt sett har uppfattats som en garant för sociala skyddsnät, investeringar och omfördelningspolitik. Staten är kanske inte ”vi” så som folk tidigare må ha uppfattat saken. Men det staten finansierar har vi alla nytta av. Så ser bilden ut. Det var också när ”nya” Moderaterna erkände den generella välfärdspolitiken inför valet 2006, som de fick förtroendet att leda landet. Kontraktet revs inte upp. Det man fick väljarnas OK på var att justera i skattesatser och prioriteringar.

Grekland
Greklands problem hänger samman med att folk i gemen har haft en svag motivation att betala in moms och skatt. Turistöarnas hotell och restauranger har under lång tid varit ”momsbefriade” och staten har känts långt bort. Nu kan man tänka sig att kloka greker ångrar sig, att de inser att beteendet långsiktigt urholkat den gemensamma ekonomin och ställt landet på ruinens brant. Det hjälpte inte att Andreas Papandreou, med erfarenhet från Sverige, försökte propagera för ett ”svenskt system”. Grunden fattades – känslan av att staten är god.

Vem har trovärdighet att berätta?
Frågan är om de svenska och nordiska exemplen på något sätt kan hjälpa länder, där synen på staten är negativ. Vad skulle kunna bidra till en annan förståelse? Vilken aktör i Europa har intresse av att berätta om nordbornas, måhända blåögda men förankrade, tilltro till staten? Finns det någon gränsöverskridande folkrörelse ute i Europa som kan plocka upp den tråden? Och vilken organisation har ett sådant förtroende hos allmänheten att budskapet kan tas emot? Kanske omställningsrörelsen (Transition Towns) ? Eller någon annan?

Länktips: Transition Towns

Omställningsrörelsen i Sverige

Ett torg för alla på lika villkor

Precis där jag bor i Linnéstaden i Göteborg har man gjort om en infartsgata till en bussgata och samtidigt passat på att fräscha upp ett litet torg som heter Sveaplan. Ny beläggning, lite planteringar, torgkänsla osv. Nordenskjöldsgatan byter, i alla fall delvis, karaktär från traditionell stadsgata med parkeringsfickor till torggata.

Synd om affärsidkare
Arbetet har tagit lång tid och kostat mycket pengar. I media och sociala fora ondgör sig många över försämringar för bilismen och störningar som inneburit stora förluster för affärsidkare i området. Helt perfekt har inte ombyggnaden skett, kan man säga. Men vad händer på ett torg som återerövrar marken?

Öppenhet – både möjlighet och hot
Känslan när man går på den stensatta torg/gatumarken, där bilar, cyklar, gående och serveringar förväntas samsas intuitivt, är att platsen har blivit mer jämlik. Vi rör oss alla på ett mer jämlikt sätt. Inga övergångsställen som tvingar gående att anpassa sina rörelser till fordonens hastighet och riktning. Inga parkeringsfickor, där bilarna tidigare automatiskt tog utrymme. Men heller inga skyddsräcken eller säkerhetszoner. Är man långsamtgående pensionär med dålig syn, småbarnsmamma med spralliga barn eller vinglig cyklist får man liksom skylla sig själv om det händer något. Man är utlämnad.

Reaktioner
Den segregering och den prioritering i trafikslag, som gäller i andra delar av staden och som gällt även här, som också strukturerat flödena i hastighet och tillhörighet är borta. Platsen är allas. Några serveringar har förstått möjligheten och sprider ut sina bord och stolar så långt de vågar. Bilister tvekar. ”Får man köra här”? Andra kör på som vanligt. ”Här har jag alltid kört och här ska jag fortsätta att köra”. (Typ).

Form och innehåll
Exemplet får mig att reflektera över form och innehåll. Hur väsentligt det är att ha rätt form för det innehåll som eftersträvas. Ska platser vara tillgängliga för alla, ska formen stödja den funktionen. Ska människor mötas är det mötet som är centralt. Är det logistik och förflyttning som är syftet måste rummet gestaltas för detta. Jag funderar över Järntorget.

Järntorget
Är det oklarheten i syftet med Järntorget som stör? Det är en väsentlig knutpunkt i kollektivtrafiken västerut från och till centrum, samtidigt som torget försöker locka oss att stanna upp vid fontänen, vid kiosker, butiker och serveringar. Bilarna har fösts undan till två sidor, men spårvagnsgnisslet skär fortfarande sneda cirkelsegment genom helheten. Är det detta som hindrar Järntorget att bli ett riktigt torg? Kompromissen, som inte blir bra?

Överför tänket till andra områden
Vilken tur att jag inte är arkitekt och behöver förhålla mig professionellt till frågan. Nu kan jag bara fånga upp mina egna och andras reaktioner på stadsrummets gestaltning och fundera fritt. Troligen har form-och-innehålls-gestaltningen stor betydelse för många fler sammanhang. I projekt, där man vill skapa delaktighet och dialog. I festivaler som ska kännas tillgängliga, osv. Sveaplans öppna torg- och gatuyta kanske kan inspirera på helt andra områden. Vad vet jag?

Tio små naglar och hållbarheten

Ett VM i friidrott äger rum i Moskva. Superstjärnan glider över högsta höjden.  Pressen och prestationen är på hög nivå. Favoriten vinner, nationen jublar. Jelena Isinbajeva tar emot guldmedaljen. Hemma-VM tycks bli ett triumftåg.
Nästa dag uttalar sig Rysslands hjältinna om regnbågsfärgade naglar. Hon tar skarpt avstånd och fördömer markeringen som Emma Green Tregaro gjort. ”Det är respektlöst mot vårt land och våra medborgare. Jag stödjer vår regering”, säger stavhopperskan och tillägger att ”vi har inte de problemen i Ryssland”.

Vad är problemet?
På vilket sätt har stavhopp och idrott med hållbar utveckling att göra? Vad gör det för skillnad om en nationalikon uttalar sig till stöd för sin regering? Är det inte rimligt, förresten, att hon gör det? Att hon ställer sig bakom sitt lands lagar?

Legitimerar förtryck
Naturligtvis är det ett problem. Dels att ett land med sin huvudstad i Europa år 2013 stiftar lagar som gör livet svårare för en utsatt minoritet. Dels att samma land har inskränkt press- och yttrandefrihet och inskränker de mänskliga rättigheterna. Och dels att en aktiv på toppnivå i en världsidrott utan att reflektera eller att problematisera så förbehållslöst ställer sig bakom en förlegad människosyn och därmed legitimerar en fortsatt diskriminering och fysisk/mental press på personer med en icke-hetero-läggning. Kanske hade hon inget val. Eller kanske är hon så fast i gamla fördomar och föreställningar att hon faktiskt tycker det hon sa. Oavsett vilket är det sorgligt.

Individnivå
Respekten för andra människor, empatin, förståelsen för andra människors värderingar och ställningstaganden är fundamental för att bygga broar mellan folk. Vi ser hur polarisering och maktfrågor sliter sönder länder inifrån. I Syrien och nu i Egypten. Länder krigar inte längre mot varandra. Nu sker striderna mitt i hjärtat av varje stat, varje nation. Om vi inte lyckas grundlägga mänskliga rättigheter på individnivå kommer våra samhällen att krackelera, precis som nu sker inför våra ögon i några utsatta länder. Mänskliga rättigheter är en individfråga.

Klok flicka
En hållbar utveckling är ingen teoretisk konstruktion. Det är en ständig process i syfte att möta verkligheten så klokt och så långsiktigt vi bara kan. Tio små naglar på en göteborgstös blir därför så viktiga för att påminna oss om individens ansvar.

Regionala Almedalsveckor behövs!

Nu börjar Almedalsveckan, en märklig tummelplats för politiska partier, media, näringsliv, myndigheter, frivilligorganisationer, opinionsbildare, samhällsintresserade och andra aktörer. Riksmedia fokuserar av tradition på partiledartalen. De år åtta till antalet. Men Almedalsveckan handlar om 2300 events: debatter, seminarier, föredrag, möten, mingel… där olika organisationer kommer till tals. Detta tycks media inte vilja kännas vid.

Korsbefruktning
Almedalsveckan är en unik möjlighet till korsbefruktning och nya insikter, om uppdatering av forskningsläget på olika områden, om att lyssna till näringsliv, organisationer, myndigheter och andra initierade, att samtala och överbrygga mellan sektorer i samhället. Detta är långt viktigare för demokratin än att åtta partiledare talar och blir intervjuade i några soffor.

Den orättvisa bilden
Folkbildningsdelen av Almedalen är något som media medvetet eller omedvetet tonar ner. Istället brukar man lyfta hur mycket skattepengar som går åt för att myndigheterna ska kunna medverka på plats. Eventuellt för att förstärka bilden av veckan i Visby som ett enda stort mingelparty, där journalister, opinionsbildare och makthavare roar sig på allmänhetens bekostnad. Den bilden är orättvis och kan bara förstärka intrycket av att maktens män (och kvinnor) distanserar sig från ”vanligt folk”.

Mötesplatser behövs
Mycket ofta är det ”mötesplatser” som nämns som viktiga förutsättningar för lokal och regional utveckling. Man inser på kommunnivå att det behövs neutrala mötesplatser där de långsiktiga frågorna får utrymme att diskuteras, där forskare, allmänhet, beslutsfattare, näringslivschefer och andra får lyssna till varandras slutsatser, kan diskutera lösningar och jämföra varandras verklighetsbilder.

Inrätta en ”Almedalsvecka” regionalt
Almedalen skulle eventuellt behövas i varje hörn av landet, i lokal/regional form, för att på ett koncentrerat, prestigelöst sätt och i samtalsform diskutera frågor som bara delvis berör varandra, men som kan visa sig värdefulla att ta upp i samma sammanhang. De oväntade mötena, de nya tankarna och idéerna behöver en plats att ta form. Almedalen är till sin karaktär en nationell mötesplats för samhällsfrågor, inte primärt en arena för de åtta partiledarna.

Gräsrotsperspektiv
Jag ska sammanfatta veckan när jag får möjlighet, och försöka förmedla några av de viktigaste intrycken och nyheterna från mitt perspektiv. Det är inte de åtta eventen som är mitt huvudfokus. Det är det urval av intrycken från de 2300 övriga som jag gör som blir det jag tar med mig.

 

Vi tål inte hur många försämringar som helst

Det finns en överenskommelse i Sverige och i de andra nordiska länderna. En tyst överenskommelse som utgår ifrån att staten i huvudsak gör rätt och skapar ett bra samhälle för medborgarna och att dealen är att vi alla betalar skatt för det som staten, kommunerna och våra myndigheter tillhandahåller: skola, vård, omsorg, sociala skyddsnät, infrastruktur, försvar, säkerhet, brandförsvar, barnbidrag, pensioner, grundtrygghet osv. Vi får se upp så att inte denna överenskommelse spricker.

Förväntningar
Om vi inte har ett polisväsende och ett försvar som kan hantera individuellt uppleva hot eller hot på nationell nivå uppstår en oklarhet: vad är det vi betalar för? Om inte sjukvården klarar att ge gamla och sjuka den vård och omsorg som vi anser rimlig tappar vi tilltron till samhället. Om inte skolan ger varje barn och ungdom en bra start i livet, om inte våra vägar, järnvägar, spårvägar och kollektivtrafik fungerar blir konsekvensen att vi slutar tro på våra demokratiskt valda företrädare. På varje område har vi på senare tid sett problemen växa.

Tvång?
Överenskommelsen tål några svackor och bakslag. Men inte på alla områden och inte samtidigt. Spårvagnseländet och biljettsystemseländet i vårt närområde är två konkreta exempel på misstag som inte borde få förekomma. När det gäller spårvagnarna hävdar de ansvariga politikerna att man inte kunde välja annat än det billigaste alternativet – då, anser man, hade politikerna både dragit på sig formell kritik och opinionens kritik. Man ansåg sig ”tvungna” att handla upp de italienska spårvagnarna.

Spårvagnarna avgörande för Göteborg
Naturligtvis hade man kunnat undvika att köpa de vagnar vi nu kommer att få leva med. Naturligtvis hade det varit möjligt att skriva upphandlingen så, att slitaget på spåren hade varit en viktig parameter, naturligtvis hade man kunnat kräva referenser på system som under 10 år klarat de svåra driftsförhållanden, luftfuktighet, salt osv, som gäller i Göteborg. Naturligtvis hade man kunnat kräva att få följa arbetet i fabriken för att under produktionsfasen säkerställa att rätt antikorrosionsbehandling användes, att rätt hjulaxlar, motortyper osv monterades. Naturligtvis hade man kunnat begära en prototypserie på några få vagnar som skulle gå på försök under värsta tänkbara väderförutsättningar. När vi nu har spårvagnar istället för tunnelbana som det kapacitetsstarkaste kollektivtrafiksystemet så skulle alla aspekter av nyleveransen noga övervägts i förväg. Det fick ju inte gå fel. Hela kollektivtrafiksystemet i Göteborg bygger ju på att vagnarna rullar och fungerar vecka in och vecka ut i 30 år eller mer. Man hade kunnat ta in oberoende experter, man hade kunnat lägga ribban på en säkrare höjd. Det hade sannolikt varit samhällsekonomiskt lönsammare och det hade definitivt stärkt förtroendet för det politiska systemet.

Försämringar
Det komplicerade och för spontanbesökaren närmast obegripliga biljettsystemet för att resa kollektivt är ett annat exempel. I dagens samhälle ska saker och ting fungera. Vi har hela världen i vår mobiltelefon, allt från kompisars adresser, all information om var jag hittar det jag letar efter, kontouppgifter och personliga fakta, nyheter, biljetter etc. Inte nog med att det valda biljettsystemet i grunden inte utgår från resenärens sätt att bete sig – nu har livlinan med sms-biljetter förändrats så att turister och tillfällighetsbesökare får ännu svårare att åka kollektivt. Varje sådant utvecklingssteg som upplevs som en försämring är förödande för tilltron till det gemensamma, det skattefinansierade.

Inrätta remissinstanser
Min slutsats är att ingen ser till helheten. Varje delbeslut kan se klokt ut på papperet. Men ur ett samhällsperspektiv och ur en allmän känsla av att allt blir bättre är det nu på många områden som medborgarna upplever försämringar. Det ska inte behöva vara så. En lösning skulle kunna vara att inrätta både permanenta och tillfälliga remissinstanser, som ur olika perspektiv får ge synpunkter på de större besluten, de som påverkar vardagen för många. Det hade även varit en användbar mekanism inför beslutet om Västsvenska paketet.