Intryck från Etiopien – del 1

Posted on 23 februari, 2014 by Christer Owe

Landskap Lalibela

Nyligen hemkommen från en vecka i Etiopien tumlar intrycken runt. Att vistas en kort tid i ett fattigt land i Afrika innebär att få många tankeställare och att man tvingas reflektera över de utmaningar världens folk står inför. Att skriva här blev plötsligt svårt. Just i dessa dagar är det mediala fokuset på Ukraina, inte på Syrien, inte på något annat av alla de länder där människor inte kan leva värdiga liv.

Hur går det till att utveckla ett land på ett hållbart sätt?
Hur ser förändringsmekanismerna ut? Jag återkommer ständigt till denna fråga. Hur går man till väga för att vända utvecklingen i ett urfattigt land? När halva befolkningen är analfabeter, när en stor del är under 15 år och när de basala behoven med mat, vatten, kläder och husrum så nödtorftigt uppfylls för flertalet? Vad kan vända utvecklingen i en positiv riktning? Och om man vill undvika den väg som Kina valt, där man helt bortser från miljökonsekvenserna och bygger snabb ekonomisk tillväxt på bekostnad av andra parametrar.

Gata i Addis Abeba

”Hur var det?”
En sådan fråga kan inte besvaras. Det går inte att sammanfatta ”hur det var”. Kanske går det att beskriva med hur det inte var. Det var inte påtagligt farligt, i alla fall inte på dagtid. Mer än möjligen i trafiken, där man körde som fransmän eller italienare och där fotgängare, åsnor och dragkärror skulle samsas med bilar och Toyota-pick-ups på de gator och vägar som fanns. Kontrasterna gjorde sig ständigt påminda. Ständigt massvis med blåvita taxibilar, ringlande köer till taxistolpar, men också alltid människor till fots, överallt. På landsbygden, i staden, ständigt människor i rörelse. Vart är de på väg? Och var kommer all korrugerad plåt ifrån?

Kontraster
Det var inte påfallande många militärer eller poliser ute, mer än möjligen i närheten av flygplatserna, där det fanns en viss kontrollmetodik. Mitt emot en liten enkel butik som sålde khat låg en av Addis Abebas bättre restauranger. Gatan var gropig, souvenirbutikerna påfallande lika varandra och priserna uppskruvade till bara billigt, inte löjligt billigt. Någon stråhatt hittade jag aldrig, var sig på den största marknaden eller bland souvenirbutikerna.

En gåva
I vår lilla grupp som reste i landet ingick en sexmånaders baby med föräldrar. Det var påfallande hur barnvänliga etiopierna är, inte bara kvinnor vi mötte på olika platser ville vara gulliga mot den lille. Till och med på flygplatsen när vi skulle boarda ett plan smilade en av de manliga ur personalen upp sig och sa någonting om att barnet är ”en liten gåva till Etiopien”. Så skulle man inte säga eller göra på alla flygplatser i världen.

Diktatur och demokrati
Vi har ju alla tagit del av Schibbye/Perssons fängelsetid och fått deras bild av Etiopien. I våra medier framställs naturligtvis diktaturen som omänsklig och orättfärdig. Bekymret är att landet knappast skulle fungera med den typ av representativ demokrati vi tänker oss som optimal, eftersom maktfördelningen och de stödjande funktionerna inte är på plats. Den kollektiva bild av det goda samhället som vi tar som självklar, måste byggas upp och få sin förankring i verkligheten. Rättvisa istället för korruption är en sådan funktion som det demokratiska samhället vilar på. En fri press, en tillgänglighet till åsikter och en möjlighet att på olika sätt uttrycka sig inom ramen för en tillåtande kultur är andra pusselbitar som måste finnas på plats. (Jmfr Sotji och vad som hände Pussy Riot).

Övergången
Inte för att demokratin är fel, tvärtom, det är det bästa sättet att styra ett land så länge respekten för minoriteter präglar maktutövningen. Men övergången från diktatur till demokrati måste ske på ett klokt sätt. När Saddam Hussein störtades uppstod inte en demokrati av sig självt. Demokratin är en mångfacetterad konstruktion, där det parlamentariska styrelse-skicket är en del. Jag ska återkomma till detta med hur vägen från diktatur till demokrati skulle kunna se ut i Etiopien eller generellt i en senare text.

Dags för virtuella kommuner?

Posted on 6 februari, 2014 by Christer Owe

Var kommer du ifrån? I USA är det en vanlig fråga. Ursprunget och uppväxten säger mycket om varje människa, särskilt i ett så stort och mångfacetterat land som USA. Men även i vårt land har det betydelse vilka erfarenheter och värderingar vi har med oss. Vissa orter har en finare klang och signalerar något mer än andra. Stefan Löfvén är från Ådalen. För en socialdemokrat en närmast mytisk plats, där vapenmakt användes mot arbetare. En kulturarbetare som kommer från Värmland betonar gärna det landskapet, eftersom det kopplar till så många av våra riktigt stora författare och kulturpersonligheter.

Tillhörighet, bakgrund och framtid
Fotbollsikonen Zlatan är från Rosengård. Artisten Laleh är från Hammarkullen. Journalisten Alexandra Pascalidou är från Rinkeby. De är på skilda områden förebilder för många. Fördomar, mediabilder och förenklingar styr hur vi värderar olika platser. Den som söker jobb kan inte vara säker på att alla födelseorter uppfattas positivt. Framtidens möjligheter begränsas lätt för många unga människor med ”fel” uppgifter i sitt CV. Men vi skulle kunna komplettera bilden på ett relativt enkelt sätt.

De stora frågorna
För att bland annat balansera den ojämlikhet som råder mellan orter och stadsdelar i Sverige skulle ett system med virtuella kommuner kunna införas. Varje medborgare skulle få rätt att välja tillhörighet utöver den fysiska mantalsskrivningsorten. I den virtuella kommunen, som i utgångsläget bara finns som administrativ konstruktion, kan delar av välfärden organiseras, framför allt den del som handlar om de stora vägvalen och vilken typ av samhälle vi strävar efter.

Två tillhörigheter
Genom att finnas registrerad dels i den traditionella mantalskrivningsorten och dels i den virtuella kommunen skulle folkviljan kunna ta sig ett ytterligare uttryck. Vi skulle kunna få en mer direkt demokrati, där värderingar och prioriteringar på ett mer konkret sätt skulle ta form i verkligheten.

Modell
Låt oss anta att var och en har rätt att välja tillhörighet till en (eller två) virtuella kommuner. En virtuell kommun är en administrativ enhet utan fysisk förankring. Likaväl som vi är medlemmar i föreningar, nätverk, supporterklubbar eller grupper i ett socialt forum på nätet kan vi registrera oss, årsvis eller för ett decennium, för tillhörighet till en virtuell kommun. De förtroendevalda i den virtuella kommunen får rätt att beskatta sina ”invånare” till en av Riksdagen bestämd nivå, eventuellt uttryckt som andel av den traditionella kommunalskatten.

Kanalisera allas visioner
En virtuell kommun samlar personer som delar en vision om hur man vill att samhället ska utvecklas, förändras, anpassas till olika parametrar, kvalitetssäkras, redovisas, påverkas eller på annat sätt motsvara medborgarnas önskemål. Detta är egentligen huvudargumentet för att införa virtuella kommuner – att varje administrativ enhet anpassas till nyttjarnas behov och önskemål.

Andra tidsperspektiv
Systemet måste naturligtvis åtföljas av en rad randvillkor och regelverk. Men de virtuella kommunerna kan bli medborgarnas ombud som ”beställare” av en önskad samhällsutveckling. Medborgarna skulle genom sina valda ombud kunna konkretisera hur man vill att samhället ska utvecklas på en principiell nivå, och där andra tidsperspektiv kan vara avgörande.

Svårt för de vanliga kommunerna att ha alla roller
Dagens system med de geografiska kommunerna har flera begränsningar. Bland annat är det samma beslutsorgan för både uppdrag, genomförande och uppföljning. Det leder till en situation där budgeten blir styrande och där fokus lätt hamnar på hur väl kommunledningen förvaltat sitt uppdrag. Det blir svårt för vanliga kommuner att sköta alla roller: beställa samhällsnyttiga tjänster, säkerställa att de utförs och hålla kontroll på kvalitet och ekonomi samtidigt som både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv är nödvändigt. Med virtuella kommuner skulle alla medborgare kunna ha inflytande ur andra sammanvägda värderingar.

Vilket samhälle vill vi ha och hur går det?
Framför allt skulle ett långsiktigt perspektiv och ett hållbarhetsperspektiv kunna anläggas på samhällsutvecklingen. Folkviljan skulle få ytterligare sätt att komma till uttryck. Som en slags ständigt pågående folkomröstning skulle de virtuella kommunerna kunna utgöra ombud för de strategiska frågeställningarna kring regional planering, infrastruktur, samverkan, långsiktiga lösningar på svåra frågor som idag tenderar att fastna på fel nivå i vanliga kommuners handläggning. Framför allt skulle de virtuella kommunernas företrädare kunna agera tydliga beställare när det gäller samhällets utveckling på tio års sikt och samtidigt vara den instans som följer upp och utvärderar det som skett ur perspektivet samhällsnytta. Är det rätt att bygga ett nytt köpcentrum, en ny sportarena eller en väg? Eller vill vi hellre ha högre kvalitet i äldreomsorgen eller i skolan? I vilken riktning vill vi att samhället utvecklas och hur snabbt?

Nya sätt att utveckla samhället behöver testas för en levande demokrati
Tekniken finns. Behovet finns. Riksdagen har svårt att ge dagens kommuner tydliga uppdrag om hur de ska agera. Den kommunala självstyrelsen bromsar detta. Grundlagen skulle behöva ändras. Men det vore intressant att få testa nya vägar för att utveckla det hållbara samhället.

Feltänkt?
Naturligtvis vimlar det av invändningar. Enklast är att hävda att det inte går. Men makten utgår från folket, heter det. Och då är det väl allas våra värderingar och visioner som måste få plats någonstans?

Fel arbetskraft – fel frågor

Posted on 2 februari, 2014 by Christer Owe

– ”Vi befinner oss i en värld där vi 2020 kommer ha mellan 25 och 30 miljoner för få välutbildade människor i västvärlden samtidigt som vi kommer ha ett överskott på 75 miljoner människor som har för låg kompetens”, sa Geoff Glover, HR-chef vid Volvo Personvagnar, när han för mer än ett år sedan pekade på de stora gap vi i västvärlden närmar oss både när det gäller utbildning och försörjning. (Se länk längst ner).

20% med stängd dörr
Sedan dess har en alarmerande PISA-undersökning satt fingret på kunskapsluckorna och färdighetsbristerna hos dagens unga. Om det är 20 procent av de som lämnar nionde klass med brister i grundläggande läsförståelse är dörren stängd för dem för fortsatt utbildning. Hur ser försörjningen och arbetsmarknaden ut för dessa 20 procent?

Vems uppgift?
Det är flera samband som behöver synliggöras: mellan samhällsutveckling, personlig utveckling, privatekonomi och välfärd, men också att det är varje individ och varje organisation som har ansvar för sig själv och för helheten. Vem är det som ska synliggöra dessa samband? Och betald av vem?

Ännu värre idag?
Ur ett konspiratoriskt perspektiv skulle ingen kunna komma på ett smartare sätt att förlama samhällsutvecklingen än att se till att skolundervisningen upphör att fungera. Med en icke fungerande skola, med demotiverade elever, med underbetalda och överbelastade lärare och en alltmer komplex verklighet att lotsa eleverna igenom har vi alla destruktiva komponenter på plats. PISA-undersökningen byggde dessutom på mätningar gjorda 2009. De senaste fem åren har mängder av produkter och tjänster dessutom tillkommit och blivit ännu mer dominerande i unga människors liv. Smarta telefoner och en mängd sociala fora har blivit vardag och rutin med en mängd olika distraherande aktiviteter i form av ständigt närvarande internetbaserade tjänster och underhållning. Risken är att en ny mätning idag skulle ge ett ännu mer alarmerande resultat.

Valet: Politik och näringsliv
Vi har alla ett val. Ingenting är förutbestämt. Vi kan välja att ge våra barn en bättre start i livet, vi kan arbeta för ett samhälle, där det finns utrymme för varje individ och där respekten för olikheter ständigt finns närvarande. Inte minst ett valår som 2014 kan vi välja att ge de partier och personer vårt förtroende, som vi upplever har de bästa lösningarna för framtidens utmaningar. Men vi måste samtidigt inse att politiken bara bestämmer över en del av samhällsutvecklingen. Näringslivet ger oss anställningar, löner och produktivitet som genererar de vinster vi har att fördela. De producerar även de produkter som vi som konsumenter godkänner. I vår roll som konsumenter styr vi därmed vad företagen producerar och på vilka villkor. Vi har alla ett val.

Vi kan välja att engagera oss
Vi har också ett val att engagera oss – eller inte. Civilsamhället, fristående organisationer, föreningslivet… det finns mängder av verksamheter att engagera sig i vid sidan politik och företagande. Även här har vi ett val. Vi kan se till att de föreningar och initiativ som bidrar till ett bättre samhälle och ett bättre liv för människor också får stöd. Och inte bara för oss själva. Ibland kan det räcka med att måla naglarna i olika färg, för att markera en ståndpunkt mot övergrepp från makthavare.

Gäller demokrati bara ibland?
Demokratin är satt under tryck. Egypten valde Brödraskapet och president Mursi och han tvingades bort. Den folkvalde, ryskvänlige, president Janukowski i Ukraina och den folkvalda premiärministern i Thailand, Yingluck Shinawatra, pressas hårt av demonstrationer. Gäller demokrati bara i vissa situationer? Det är en komplicerad balansgång för FN-systemet och för de västliga demokratierna att förhålla sig till folkliga uppror. Misstaget flera av ledarna i länder med uppror tycks göra är att de tror att demokrati innebär majoritetens diktatur. Att 51% av rösterna legitimerar åtgärder som de övriga 49%:en får finna sig i. ”Är man stark, måste man vara snäll”, sa Pippi.

Putin putsar på ytan
Det som stör bilden i flera länder är självfallet den korruption och den orättvisa rättsskipning som vissa regeringar ägnar sig åt. Men här gäller det att inte slå undan benen för verklig demokratisk utveckling. När tillfälliga opinioner sätter sig över de demokratiska valen får länder problem. Liksom i Egypten ligger det nära till hands att militären formellt tar över makten. Ett problem är när politiker styr de rättsliga processerna. President Putin putsade lite på ytan inför OS i Sotji och släppte Pussy Riot och de trettio Greenpeace-aktivisterna. Men OS går inte i Eritrea, så David Issac lär sitta kvar i sitt fängelse.

Behovet av sanningssägare
Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s storskaliga avlyssning och dessförinnan de oegentligheter som både Wikileaks och Chelsea Manning avslöjat är viktiga signaler för att hålla våra västliga demokratier på rätt kurs. Västliga medier börjar nu tala om amnesti för Snowden. Och de som läst förundersökningen kring Julian Assange inser att han betett sig svinaktigt, men knappast brottsligt. Inlåsningen på Equadors ambassad passar säkert utmärkt för vissa makthavare som gärna ser att visselblåsare som Wikileaks tystas. Våra egna grävande journalister har också hamnat fel, men mer genom att de faller på eget grepp. Mer och mer tyder t.ex. på att program som Uppdrag Granskning motverkar sitt syfte.

Bra TV viktigare än ett bra samhälle?
Redaktionen visste mycket väl vad Kakoo var för något. Ändå reste man ner och låtsades leta efter ett café när man ”avslöjade” Bertil Rignäs felaktiga klädkvitto från Cannes-resan. Dramaturgin i programmet blev viktigare än sakfrågorna, proportionerna orimliga. Alla kan göra fel, men det passade inte in i programmets huvudbudskap om oegentligheter. Det är trist med dessa Jante-kopplade anspelningar på en överhet som skor sig på vanligt folks skattepengar. Det blir kanske bra TV, men det blir definitivt inte ett bättre samhälle eller en bättre samhällsdebatt av att blåsa upp bagateller till systemnivå. Granskning är bra, men tydligen behöver även granskningen granskas.

Icke-beslut och fel beslut – viktiga att granska
Det Uppdrag Granskning borde fokusera på är de systemval ”någon” har gjort, och som har försatt oss och kommande generationer i en tvångssituation. Hur ska vi klara konkurrensen med andra länder, när vår egen arbetskraft har fel, eller otillräcklig, utbildning? Och hur ska vi klara de ekonomiska och sociala påfrestningar dessa problem leder till? Och hur ska vi som rik nation hitta rätt metod för att fasa ut alla farliga ämnen i miljön? Det vimlar av stora frågor att belysa, där ickebeslut och fel beslut har försatt oss alla i en farlig situation.

Länktips, artikel från 2012: http://www.idg.se/2.1085/1.457514

En levande debatt är vi skyldiga Snowden

Posted on 14 januari, 2014 by Christer Owe

Framtiden står hela tiden och väger. Vart vi är på väg är hela tiden under omprövning. Ska vi agera försiktigt eller ska vi ta steg i någon oprövad riktning? Ska vi göra det vi alltid har gjort eller ska vi pröva en annan lösning? Olika principer ställs mot varandra. På senare tid har intressekonflikten mellan individens och kollektivets motsägelsefulla behov av frihet och säkerhet blivit ännu mycket mer tydlig.

Medborgare blir motborgare
En tydlig målkonflikt har synliggjorts i och med Edward Snowdens avslöjanden av den systematiska avlyssning och dokumentation som pågår internationellt. Staten inrättar skyddsmekanismer för att skaffa information som kan hota staten. Med den snabba utvecklingen på IT- och telekom-sidan möjliggörs informationsinsamling i en skala som tidigare var otänkbar. Staters hemliga system för att skydda medborgarna blir plötsligt verktyg som används mot medborgarna. Med blir mot.

Tystnad är inget bra förhållningssätt
I samma stund som Snowdens avslöjanden började spridas i media gick regeringsföreträdare i USA ut och fördömde Snowdens agerande. Man talade om landsförräderi och stränga straff. Så småningom visade det sig att Sverige deltar mycket aktivt i informationssamlandet inte minst genom att våra myndigheter övervakar det som sker på andra sidan Östersjön. Den svenska regeringen har på alla sätt försökt undvika debatt i frågan. Man talar principiellt om rikets säkerhet och att allt som skett är lagligt. Det visade sig så småningom att även USA spionerade på Tysklands politiska maktelit. Man övervakade Angela Merkel och visste precis vad hon sagt och skrivit.

New York Times och Dagens Nyheter
När de första överraskningseffekterna lagt sig börjar media i USA och här hemma att ta ställning för Snowden. New York Times anser nu att han gjort samhället en tjänst och på liknande sätt formulerar sig Dagens Nyheters Peter Wolodarski på ledarsidan häromdagen. (Länk till DN se nedan). I avvägningen mellan en stats skyddsbehov och individens rätt att slippa bli övervakad börjar nu röster höras för att se Snowdens insats i ett nytt ljus. Kanske var hans avslöjanden viktiga för ett öppet, demokratiskt samhälle.

Tredjepartsgranskning
Frågan är naturligtvis inte enkel. Ingen vill att terroristdåd som det i Norge häromåret eller de som näst intill dagligen äger rum i Irak och andra oroshärdar ska spridas. Säkerhet för befolkningen är viktigt, men om det demokratiska samhället upphör att styras enligt demokratiska principer får vi problem. Öppenhet och ett välorganiserat system av överordnad kontroll behövs för att säkerställa att övervakningssystemen inte missbrukas. Möjligen har vi en dellösning på nära håll. Ombudsmannasystemet skulle kunna utvecklas så att staten garanterar opartisk granskning av det som myndigheterna ägnar sig åt.

Frihet och säkerhet
Avvägningen mellan säkerhet och frihet är något vi hela tiden ägnar oss åt. I trafiken har vi skapat trafikregler för att minimera olyckor. Beteendet hos oss alla inordnas i ett gemensamt regelverk, som vi alla förväntas kunna. Så har vi också ett minskande antal dödsolyckor i trafiken. Vi inser att regelverket bidrar till allas vår säkerhet. På liknande sätt behöver vi utveckla en samsyn kring andra avvägningar, där vi som individer och som kollektiv upplever att inskränkningarna är rimliga i relation till den frihet vi uppskattar i samhället. Debatten måste fortsätta och så länge Snowden tvingas fly till Ryssland får vi inte upphöra att diskutera frihetens ramvillkor och säkerhetens pris.

Länktips DN-ledare 12 jan 2014: http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-edward-snowden-har-gjort-sitt-land-en-stor-tjanst/

Länkltips: Tidigare inlägg om Snowden: http://christerowe.se/2013/09/nr249-fran-forebild-till-uppgivenhet/
http://christerowe.se/2013/08/nr243-ideernas-kamp/

Valår, åtta frågor och förebild

Posted on 13 januari, 2014 by Christer Owe

2014 är ett supervalår med val till EU-parlamentet, till Riksdagen, regioner och landsting samt till kommuner. Vägvalet för de närmaste årens politik kommer att ske i år. Dramaturgin i valrörelserna brukar leda till att mycket av diskussionerna i media handlar om personfrågor: vem ska bilda regering med vem, vilka politiker har du förtroende för osv. De långsiktiga frågorna får ofta stå tillbaka för plånboksfrågor och mediernas favoritbild av vinnare och förlorare. Svart eller vitt. In eller ut. Som om samhällsutvecklingen bara handlar om vad eller hur vi handlar just nu i ögonblicket.

Sju kloka
Det finns opinionsbildare som försöker lyfta de svåra frågorna. Ett exempel är de sju kloka personer som nyligen i Dagens Industri ställde åtta frågor till partiledarna under rubriken: ”En hållbar framtid – den viktigaste frågan i valet 2014”. (Länk till artikel genom Global Utmaning, se nedan). De sju representerar ett brett fält i samhället: näringsliv, fackförening, trossamfund, forskningen, fristående organisationer och media. Bredare än så är svårt att fånga allmänintresset i frågeställningarna.

Åtta frågor
De åtta frågorna handlar om svåra utmaningar som vi måste hantera på bästa möjliga sätt för att förhindra delvis irreversibla processer, dvs där det inte finns någon återställare om vi misslyckas. Det handlar om klimatfrågan både konkret i vårt land, men också ur ett rättviseperspektiv relativt de utsatta befolkningarna på jorden. Det handlar om den obalans som råder mellan den reala ekonomin och den finansiella, där den sistnämnda bedöms vara tolv gånger större än den reala. Det handlar om bristen på investeringar och särskilt hur krisekonomierna i medelhavsregionen ska stimuleras att investera hållbart. Och flera andra frågor.

Fler perspektiv och freden
Det man skulle önska är att media vågade ta upp denna typ av frågor och problematisera kring våra viktiga gemensamma vägval. Det kan inte vara rimligt att EU-valet ska handla om vilka politiker som framträder tydligast i media. Rimligen är det vad vi vill att EU ska prioritera och på vilket sätt som ska vara avgörande för vårt val av representanter. Inte minst mot bakgrund av att det framträder allt tydligare nationalistiska partier, som lockar röster på förenklade budskap om att allt ”ska bli som förr” är det viktigt att betona EU som det fredsprojekt det är. Samtidigt får inte svårigheterna sopas under mattan. Det finns olikheter och orättvisor i levnadsvillkor för olika folkgrupper och när samhället inte längre angår alla uppstår konkreta klyftor och förtroendegap som måste hanteras.

Förebild: Litauen
Det lilla baltiska landet Litauen har tagit fram en hållbarhetsvision för 2030. Den är inspirerande att ta del av och på ett sätt mycket mer ambitiös än vad svenska regeringar genom åren har lyckats åstadkomma. Vi tror gärna att vi är bäst. Men när det gäller tydliga mål för samhällsutvecklingen behöver vi lyssna på andra och spänna bågen bättre än vi gjort.

Länktips artikel: http://www.globalutmaning.se/en-hallbar-framtid-viktigaste-fragan-i-valet-2014″

Länktips Litauen: http://www.lrv.lt/bylos/veikla/lithuania2030.pdf

Utbildning mot makt: tre exempel

Posted on 18 november, 2013 by Christer Owe

Fattigdomen bekämpas bäst med utbildning. Pakistans och Afghanistans flickor kan lyfta länderna ur fattigdom bara de får utbildning. Med kunskap öppnas fler möjligheter. För ett land ökar dessutom mängden utfört produktivt arbete när kvinnor börjar arbeta. Det finns även ett direkt samband mellan kvinnors utbildning och barnafödande. När utbildningsnivån ökar minskar barnafödandet och stabiliseras hälsotalen.

Vi kan inte blunda efter Malala
I ett ”Dokument Utifrån” som SVT sände 17 november (se länk nedan) besökte en ung kvinnlig journalist Pakistan för att förstå vad det är som händer i Swatdalen och andra områden. Hennes mamma flydde långt tidigare och attentatet mot Malala Yousafzai har tvingat omvärlden att börja förstå vad det är som händer. I TV-programmet intervjuades även ledarna för en viktig moské med tillhörande utbildningsverksamhet i Islamabad.

Religion som stängsel
Om undervisning i västliga länder handlar om individens möjliga utveckling i ett samhälle tycks de extrema i Pakistan använda utbildningen och religionen till att behålla och förstärka de maktstrukturer som ökar kontrollen över medborgarna, särskilt flickor och kvinnor. Extremister borde enkelt kunna avfärdas, men en svag myndighetsutövning och kopplingen till våldsanvändning ger dem utrymme. Den utbildning moskén i TV-programmet erbjuder förstärker kontrollen över människors tankar och idéer. Och man gör det på ett sätt som är svårt att bemöta, där tro och trohet mot religionen används som det tankemässiga stängsel individen har att hålla sig inom.

Människans uppgift
Malalas kamp blir i detta perspektiv oerhört viktig. Inte för att hon går emot islam, för det gör hon inte, utan för att att hon är för utbildning. Att ta vara på varje människas potential och livsuppgift är viktigast både för individen och för samhället, viktigare än att inordna varje människas liv i ett trossystem.

Den kristna högern
Fallgropen är uppenbar. Det är lätt att generalisera. En världsreligion kan lätt dömas ut på grundval av några extrema företrädares tolkning. Men så enkelt är det inte. Det räcker att gå till USA och iaktta hur den kristna högern agerar för att politiskt påverka vad som är möjligt. Det kan handla om dödsstraff, abortfrågan, kvinnans ställning (igen!) och många andra frågor, där bibeln används för att legitimera olika ståndpunkter. Både extremhögern i det kristna USA och extremisterna i Pakistan beter sig på ett sätt, som blockerar en sund utveckling av samhället. Och att därmed förkasta varje religion är också att dra fel slutsats.

Ryssland och intoleransen
De som med våld hindrar människor från att forma sin egen framtid i ett demokratiskt och tolerant samhälle kan inte hävda att de gör mänskligheten något gott. Det tredje exemplet är den väg som Putins Ryssland slagit in på, där förföljelse av minoriteter på ett skrämmande sätt förebådar en snarlik utveckling som den vi såg under 1930-talet i Europa. Utbildning och kunskap hotar makten, en makt som gärna lutar sig mot en kombination av okunskap, fördomar och hot. Gemensamt för utvecklingen i USA, Ryssland och Pakistan är bristen på respekt för mänskliga rättigheter, det kortsiktiga strävandet efter makt och inflytande och hur den starke behandlar den svage.

Alla borde läsa Pippi Långstrump och Bamse.

Länktips: SVT Dokument Utifrån här .

Fria media – via passivitet till informationsanarki?

Posted on 8 november, 2013 by Christer Owe

Etermedia förändrades i Sverige för drygt 20 år sedan. Det fanns en känsla av frihet, oberoende och entreprenörskap under de första åren, inte minst när TV3 och senare TV4 etablerade sig på allvar. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avreglerade TV- och radiomonopolet. Nu skulle nya grepp, nya program och ett mer kundanpassat utbud täcka olika behov. Mångfalden var ett starkt argument. Olika tycker olika. Alla skulle hitta sina favoritprogram.

Media och reklamberoendet
Det var då. TV4 fick möjlighet att sända genom marknätet och samtidigt vara reklamfinansierad. Radiokanalerna fyllde sändningsfrekvenserna på FM-bandet. Detta var långt innan internet skulle bli den viktigaste distributionsvägen, långt före Spotify och långt före beslutet om att stänga ner FM-bandet. De kommersiella radiokanalerna köpte upp varandra och utbudet likriktades. Ett fokus på storstäderna kunde också märkas. Så småningom förändrades även lyssningsbeteendet. Idag finns en handfull nätverk och kanaler kvar som sänder kommersiell radio, de flesta sänder lättare musik och morgonprogram. Situationen är liknande på TV-sidan med ett fåtal aktörer som sänder relativt likartade program.

Licensmedia står för mångfalden
Så vart tog mångfalden vägen? Vad blev det av den mångfaldens välsignelse som man 1993 trodde skulle förändra vår tillgång till information, kunskap och underhållning? Var finns de smala kulturprogrammen med dragspel från Hälsinglands skogar eller live sessions från New Orleans? Svaret är att det är licensmedia som värnar mångfalden i utbudet. Kolla in Kunskapskanalen en vanlig vardag. Och ta del av sidospåren i världsflödet. Lyssna på P2 och överraskas av okända pärlor. När media släpptes fria var det monopolmedia som växte och tog ansvar.

Kvalitet – kontinuitet och professionalism
Det är på tre plan som de kommersiella kanalerna går åt fel håll. Kvalitet, rättvisa och sanning. Sanningsexemplet är kanske värst, så det exemplet tar jag sist. Låt oss börja med kvalitet. Alla sportintresserade vet vilken skillnad det gör om direktsändningar och referat av sportevenemang görs av professionella, pålästa kommentatorer eller görs av personer som inte har så stor vana. SVT:s TV-sport-redaktion håller genomgående hög klass, troligen högst i landet, liksom Sport-radion. Kommentatorer och bisittare förklarar och vidgar skeendet på ett förträffligt sätt. De ser detaljer som ett otränat öga inte uppfattar. De kommersiella kanalerna klarar inte kvalitets-TV på samma nivå. Det illustreras också av att TV3, Kanal5, TV6 osv inte har nyhetsredaktioner, något som ju kräver professionella journalister och redaktörer. De kommersiella kanalerna kompromissar med kvaliteten och gör det för att man inte vill eller kan konkurrera med kvalitet som argument.

Rättvisan – att få se Ingemar Stenmark åka slalom en minut
När Viasat köper TV-rättigheterna för OS i Sotji i Ryssland tror man att man gör ett klipp. Man snor ett folkkärt evenemang framför näsan på markkanalerna och hoppas kunna sälja reklamtid och andra rättigheter så att OS-investeringen lönar sig. Det kanske de klarar. Ekonomiskt. Men de offrar rättvisan på köpet. Inte alla fastigheter har tillgång till satellit- eller kabelnät för TV3 etc. Folk utan parabol, utan bredband etc ställs utanför gemenskapen. Det är inte rättvist. (”Och vem har sagt att livet är rättvist???” – Jo, större evenemang som kan tänkas intressera en miljonpublik eller mer borde rimligen erbjudas alla på ett rimligt sätt. Det är en del av vår krympande gemensamma kultur att glädjas åt de olika landslagen i olika sporter och ta del av de folkkära lagens bedrifter. Alla är nu inte med i de gemensamma upplevelserna, så som annars kunde vara fallet. När Ingemar Stenmark åkte slalom stannade Sverige. Det kommer inte hända igen.)

Sanningen – TV3 släpper fram bluffprodukter på betald programtid
TV-mediet har fortfarande ett stort genomslag.Det som sänds på TV förväntas vara korrekt. ”Någon” förväntas ha kollat så att det som sägs och presenteras är sant. Få tror att information och reklam är bluff. Men TV3 bryr sig inte om sanningshalten i de erbjudanden som presenteras på köpt programtid. Häromdagen sändes ett cirka 5 minuters inslag om en produkt som hette ”Pest Reject”, marknadsförd av ett bolag som heter Best Direct. Produkten sägs eliminera möss, myror, spindlar och annan ohyra genom att sända ut elektromagnetiska vågor i ett rum upp till 200m2. Katter och hundar påstås inte påverkas, medan kaniner och marsvin inte ska utsättas för strålningen, hävdar företaget. Efter några enkla klick på Internet hittar jag uttalanden från en professor som säger att utrustningen omöjligt kan fungera, och skulle den fungera så vore den farligast för människor. CE-märkningen säkerställer att apparatens strålning inte är hälsovådlig. Den kan därför inte fungera, hävdar vetenskapen. Detta bondfångeri upplåter TV3 programtid för.

Passiviteten det värsta hotet
”Vem bryr sig?” ”Det gör väl inget. Låt dom köpa dåliga prylar om dom vill”, skulle invändningen kunna låta. Till det finns en väsentlig motargumentation. När våra informationskanaler översvämmas av felaktigheter och lögner får viktig information allt svårare att nå igenom. Människor tvekar inför ALL information och vet inte vad de ska tro, eftersom man ”inta kan lita på någon”. På sikt är detta förödande för tilltron till all information, från företag, från forskare och från samhället i övrigt. ”Dom säger ju olika hela tiden”. Passiviteten blir förändringens motkraft. Ett helt förödande tillstånd för den som hoppas att vi fortfarande kan vända utvecklingen i världen i rätt riktning.

Lösning eller för sent ?
Lösningen är inte enkel, men skulle kunna inkludera medborgarinflytande, transparens i verksamheterna eller tydliga kriterier för bedrivande av verksamhet i samhällsinformationssektorn. Ungefär som skolors tillstånd prövas, borde kvalitet och inriktning på mediaföretag granskas i förväg och i efterhand. Inte censur, men ett kulturpolitiskt ansvar borde kunna utkrävas av dem som vill sända radio och TV.
Eller så är allt försent. Tekniskt flyttas distributionen troligen av det mesta till Internet. Det kommer att bli uppenbart när FM-sändarna tystnar. Kanske är det vi ser ske nu bara början på ett totalt kaos och en total anarki i informationsflödet. När alla producerar och alla konsumerar.

Det är bara att hoppas att någon vill värna kvalitetsaspekterna och möjliggöra ett medialandskap som inte helt underställs de primitiva kommersiella drivkrafterna.

Demokrati en fråga om makt eller förtroende

Posted on 30 oktober, 2013 by Christer Owe

David Cameron hotar den engelska pressen med kraftfulla åtgärder om de inte tar reson och slutar avslöja omfattningen och inriktningen på det avlyssningsarbete västmakterna ägnar sig åt. Det pågår en balansgång och en dragkamp på samma gång. Vilken princip är viktigast? Principen om ett öppet samhälle som står under medborgarnas inflytande och där vi väljer företrädare för våra gemensamma åtaganden står mot principen om att samhället måste skydda sig mot olika typer av hot, och där terrorismen sedan ”nine-eleven” fått legitimera allt mer långtgående restriktioner för mänskligt beteende.

Litar vi på makten?
Ska vi ha ett öppet samhälle, där den oberoende pressen utövar kontroll och insyn för att motverka maktmissbruk och för att ställa rätt frågor? Eller ger vi våra folkvalda spelrum och mandat att forma samhällets skyddsbehov och säkerhetsnivåer på det sätt de önskar? Litar vi på makten eller behöver den hållas under uppsikt?

Spel för gallerierna?
En gnagande känsla av spel för gallerierna infinner sig. Är maktfrågan bara ett spel för galleriet? Låtsas regeringarna i demokratiska stater att folket bestämmer, medan de viktiga frågorna i själva verket behandlas bakom lyckta dörrar och i slutna rum? Har världen blivit så komplex att ingen längre kan beskriva det som pågår i klartext? Är så många av världens ödesfrågor numera undantagna den demokratiska insynen att vår tro på ett fritt samhälle bara är en illusion?

Förtroendet urholkas
Det kanske inte är så att vi lever i en ”Matrix-värld”, men kanske i en värld där helt andra beslut än vi tror avgör människors framtid? I Sydkorea, som har 23 kärnkraftverk, har tre av dem enl Reuters förfalskat sina certifikat. Myndigheterna vill heller inte ha en öppen debatt. När Greenpeace för något år sedan ville besöka Sydkorea för att delta i en konferens släpptes man inte in. Staten sätter sina egna gränser. Förtroendet, som en demokratisk stat måste bygga på, urholkas med varje beslut i totalitär riktning. I fallet Sydkorea är det extra känsligt eftersom demokratin är ung. Är det rimligt att öka välståndet i ett land till priset av ett urholkat förtroende för makten?

Ställ frågor
När Reinfeldt och Bildt på känt manér viftar bort USA:s signalspaning som en ointressant fråga väljer de samtidigt sida. Det är inte folkets förtroende som är viktigast att vinna utan det viktiga är få delta i det internationella konsensusarbetet som går ut på att skydda staten mot angrepp. Varför Sveriges regering väljer makten före folket är inte klarlagt. Är det för att de haft roligt åt inspelningarna av Angela Merkels telefonsamtal? Tänk om det fanns modiga journalister som ställde olika slags frågor.

Lästips: Gabriel Byströms krönika i Göteborgs-Posten 30 oktober 2013 på samma tema.

Gräsrotsinitiativ: Staden vi vill ha

Posted on 27 oktober, 2013 by Christer Owe

Sociala medier kan stödja demokratin. Snabbheten och effektiviteten med masskommunikationskanaler som Facebook och Twitter och individkommunikation som mejl och sms bidrar till detta. Allra viktigast är ändå mötet, att få ta del av varandras tankar och önskningar. Nya folkrörelser etableras när de snabbt når sina intressenter och upplevs som relevanta.

Nya medborgarinitiativ
I tidningen ETC skrev man nyligen om nya medborgarinitiativ. ”Medelklassupproret” och ”Staden vi vill ha” var två av dem som nämndes. (Länk se nedan). Samhälls-engagemanget finns hos enskilda och grupper av medborgare, men ofta utanför partipolitiken. Man finner andra former, där var och en känner sig medskapande och fokuserade inför en viss fråga eller uppgift och där steget mellan ord och handling är kort.

Bostadsdagen 26 oktober 2013
Igår genomförde nätverket ”Staden vi vill ha” Bostadsdagen på Stadsmuseet i Göteborg, med deltagande av ett hundratal personer. Tre teman presenterades och genomfördes: Bygga billigt (och bättre), Bo annorlunda samt Renovera demokratiskt.
Forskare, idébärare, entreprenörer, företagare och politiker gav sina perspektiv på byggandet och boendet innan vi i en skickligt genomförd workshop-process deltog i formandet av ett tjugotal handlingsplaner inklusive konkreta uppgifter, motiv, tillvägagångssätt, tidplaner och ansvarsfördelning. Ett skolexempel på hur en heldag kan lotsa deltagarna från intresse till handling. Nedan ett utdrag ur dessa konkreta handlingsplaner.

Byggande – mycket i relation till kommun och allmännyttan:
1. Bjuda in allmännyttan till en dialog om roller och ansvar,
2. Säkra att allmännyttan fångar upp och ser värdet med medborgarnas konkreta initiativ,
3. De som vill starta en byggemenskap saknar en motpart hos allmännyttan,
4. Verka för en ökad transparens i markanvisningsfrågor,

Boende – mycket om att tänka utanför ”boxen”
5. Tillåt flyttbara bostadsmoduler, kanske friggebodar, för att lösa akuta frågor,
6. Möjliggör temporära boenden på villatomter och outnyttjad mark,
7. Möjliggör boende i koloniträdgårdar,
8. Civilsamhället behöver organisera nya boendeformer, bl.a. för gemenskapsboenden,

Dialog och kunskapsprocesser – om att öka förmågor
9. Genomför föreläsningsserie i självbyggeri och byggemenskaper,
10. Lyft det sociala perspektivet, återvinningsidéer, ett öppet hus för nya idéer,
11. Kartlägg opinionsläget kring boendeinflytande och medborgarinitiativ,
12. Genomför studieresor för goda exempel (t.ex. vill Bo ihop resa till Borås),
13. Ta vara på möjligheten att starta odlingsprojekt med Stadsnära Odling,

Övergripande perspektiv
14. En permanent mötesplats för stadsutvecklingsfrågor: Staden vi vill ha i Älvrummet,
15. Inrätta ett råd för bo- och byggfrågor bestående av representanter från olika håll,
16. Inrätta en Social Science Park, (en idé jag ska återkomma till en annan gång),
17. Inse betydelsen av fokus på samhällsvinst istället för företagens vinstintresse,

Reflexion om Älvrummet
År 2021 fyller Göteborg 400 år. Förra året gjordes en idéinsamling hos allmänheten som resulterade i en bok med 1680 förslag. Många av de idéerna speglade förväntningar och förhoppningar hos göteborgarna om vad ett hållbart Göteborg innebär. Flera av idéerna behöver utvecklas vidare och finna sin konkretisering. Någonstans i staden behöver allmänheten, civilsamhället och olika grupper mötas för att lyssna och ta del av varandras idéer. Ungefär som Bostadsdagen, fast ännu bredare. Älvrummet finns som en resurs mitt i staden och skulle kunna fungera just som en sådan öppen mötesplats, där medborgarna själva får mötas och ta del av varandras tankar. ”Staden vi vill ha” skulle kunna vara en första ”arrendator” av Älvrummet några timmar per vecka, några gånger per månad eller vad som är rimligt.

Mötesplatsens nytta
Det kan vara så att en mötesplats för föreningar och nätverk är precis det som behövs för att på ett konkret sätt fånga upp initiativ, diskutera lösningar och synliggöra goda exempel. Kommunens förvaltningar och bolag, politiker och tjänstemän får då en utmärkt möjlighet att lyssna på önskemål och förslag vid sidan av de partipolitiska kontakterna. Riktade inbjudningar och aktiviteter kan bidra till att synliggöra minoriteters önskningar. Vi får en mer levande dialog och ett sätt att bygga det hållbara samhället på en mångfacetterad bild av vad det goda samhället egentligen är.

Festligheterna år 2021 är en utmärkt deadline att arbeta mot. Hur vill vi att staden ska fungera när vi fyller 400 år? I vilken riktning ska staden utvecklas?

Länktips:
ETC-artikel: här
Staden vi vill ha här
Föreningen för byggemenskaper här
Folkhemsbyggarna här
Jag vill ha bostad nu / Göteborg här
Ecovillage Svandammen här
Omställning Göteborg här
Pennygångens Framtid här
Kollektivhus nu här
Under samma tak här
Göteborg 2021 här

När samtalet upphör har vi verkliga problem

Posted on 17 oktober, 2013 by Christer Owe

Partiledardebatt. Direkt från Riksdagen i TV. En liberal partiledare hävdar att regeringen vill bygga ut kärnkraften. Är det sant, funderar jag? Har Folkpartiet hand om energifrågorna i regeringen och har Centern vikit ner sig? Oklarheten består. Ansvarig minister tar inte upp frågan. Vad ska väljarna tänka, hinner jag tänka. Men det bestående intrycket handlar om något annat och värre. Det handlar om nonchalansen från talarstolen.

Förståelse
Det talas ofta om politikerförakt. Med det begreppet vill man sammanfatta det låga förtroende politiker åtnjuter hos allmänheten. Möjligen är förakt ett alltför starkt ord, med det fungerar ju utmärkt på löpsedlar: kort och starkt. Jag anar ändå en viss omsvängning i opinionen, där det finns en ökande förståelse hos allmänheten för politikers utsatthet och svåra sits. Det är ingen lätt uppgift att kompromissa med vallöften, värderingar och verklighetens förändring, som ingen med exakthet kan förutspå. Det finns också en ökande förståelse för människan bakom politiken i svallvågorna efter Mona Sahlin och Håkan Juholt, hotbilden mot vissa ministrar etc. Begär vi det orimliga av våra företrädare?

Tårtan
I partiledardebatten överraskar Gustav Fridolin med en färgglad tårta. 1% klimat, 2% skola, 62% skattesänkning. Pedagogiskt. Statsministern kontrar med att peka på den stackars tårtbagaren som oppositionen vill försämra villkoren för, och får skrattarna med sig. Att de flesta tårtor inte köps hela på restaurang utan köps över disk och att MP en gång i tiden föreslog momssänkningen är små faktabitar som glöms bort. Fakta är inte så viktigt, det är slagfärdighet som belönas.

Respektlöst
Återkommande i denna debatt, liksom många tidigare debatter, är något annat. Otyget att inte svara på varandras frågor. Vill eller kan någon partiföreträdare inte svara så struntar man i att svara på en konkret fråga. Detta mönster upprepas gång på gång. Man låter helt sonika frågan hänga i luften, obesvarad. Man talar om något annat, ställer en motfråga om något annat osv. Detta är förödande för tilltron till politiken. Om man inte respekterar samtalet och dialogen som form respekterar man ju heller inte institutionen Riksdagen och hela det demokratiska och parlamentariska systemet. Resultatet av att konsekvent undvika ett riktigt samtal blir till slut ett antal monologer, där ingen lyssnar på någon. Det är ett otyg att förhålla sig så respektlöst inför vårt styrelseskick, där samtalet, dialogen och debatten gör verkligheten begriplig och framtiden hanterbar.

Till och med journalistfrågor hanteras så
Till och med i intervjusituationer, där en journalist ställer en enkel fråga till en politiker händer samma sak. Politikern svarar inte på den egentliga frågan, utan svarar något annat. Detta är om möjligt ännu värre eftersom journalisterna ska företräda allmänheten med sina frågor och ställa politiker till svars för sina ställningstaganden och beslut. När samtalet upphör har vi verkliga problem.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Tag Archives: Demokrati