Tag Archives: Demokrati

Kärnkraft fjärmar oss från ansvarstagande och delaktighet

Posted on by
Reply

Stora investeringar, stora risker och möjligheter att tjäna pengar. Vad är det som egentligen pågår i styrelserummen hos Eon, Fortum och Vattenfall? Eon vill inte satsa mer på Oskarshamns båda verk O1 och O2 enligt vad de berättade i juni. I augusti kom en nyhet från SVT, som berättar att Fortum förhandlar med Eon om att ta över deras andelar för att istället driva verken vidare. Vad är det som pågår i kulisserna? (Länk se nedan).

Nackdelarna väger över
Kärnkraften har ett antal tekniska fördelar, men sätter man in tekniken i ett långt tidsperspektiv, i relation till risker med avfallet, skador på miljön vid uranbrytning och i relation till det öppna samhälle de flesta av oss vill ha, blir tekniken allt mer tveksam. Tjernobyl och Fukushima har visat att mänskliga fel och naturens nycker aldrig kan elimineras. Helt säkra tekniska system finns inte. Allt handlar om sannolikhet och om vägval för framtiden.

Hur ska de tjäna pengar?
Fortum tror sig uppenbarligen kunna tjäna pengar på fortsatt drift. Kanske för att man lierat sig med ryska intressen i Fennovoima, kanske för att man ser en möjlig rättslig process mot svenska staten pga utebliven vinst, eller att man helt enkelt bedömer att elpriset kommer att stiga och kunna täcka alla kostnader kärnkraften innebär. Kanske att man också hoppas kunna ta vara på synergier mellan de finska verken och uppgraderingen av de gamla svenska.

Olika vägar i Finland och Tyskland
Vägvalet är intressant. Finland krokar arm med Ryssland och satsar på en teknik, som bygger på storskalighet, övervakning, säkerhetstänkande och ett aldrig sviktande kontrollsystem. Tyskland låter hela sin ekonomi baseras på en tilltro till förnybar energi, till decentraliserad produktion och ett mindre behov av en statskontrollerad byråkrati. Tyskland, som under decennier förknippats med sin tunga, starka industri – tänk på Siemens och alla Ruhr-områdets industrier – väljer en väg där demokratiskt inflytande blir viktigare än att övervaka drift och störningar. Den finska sisun, som till stor del handlar om ett individuellt ”jäklar anamma” får stå tillbaka för statens och kapitalets prioriteringar. För 30 år sedan hade man nog gissat på precis motsatt utveckling.

Viktigt att balansera den globala anonymiteten
Demokrati och lokal utveckling måste få chans att balansera den globala ekonomins nackdelar, där kapital föder kapital och där sinnrika spekulationsmodeller lägger grunden för en orimlig förmögenhetsfördelning. Det är mer av förnybar, lokalt producerad, energi vi behöver, som kan ge arbetstillfällen och ekonomi till de många, fördelat över varje land. Det är också den väg vi bör hoppas att utvecklingsländerna går. Vem vill att Afrikas konfliktfyllda länder och icke-demokratier får tillgång till kärnkraftsteknologin?

Det sista ordet
För mig är NATO-medlemskap och kärnkraft snarlika fenomen, som båda bidrar till att flytta inflytande och ansvar bort från människor. Någon annan får plötsligt sista ordet. Vill vi verkligen det?

Länktips: Artikel från SVT i augusti här.

Almedalen är något annat

Posted on by
Reply

Media missar oftast det viktigaste med den årliga Almedalsveckan. Tusentals seminarier, föreläsningar och samtal äger rum om nästan alla viktiga samhällsområden. Några få av alla event är regisserade av de politiska partierna. Den stora mängden i utbudet planeras och genomförs av branscher, organisationer, myndigheter, PR-firmor, ideella organisationer och nätverk som ser Almedalsveckan som ett optimalt tillfälle att få presentera ny forskning, nya rapporter eller förslag. Almedalen är i praktiken en gigantisk folkbildningssatsning och ett exempel på hur viktig dialogen är i en demokrati.

Bredden
När SVT och andra media rapporterar från Almedalen kretsar mycket av inslagen och artiklarna kring de politiska partiernas förslag och positionering. Som om Almedalen var en mini-valrörelse. Väldigt få i media rapporterar från de tusentals seminarier som genomförs, ofta med ledande forskare och opinionsbildare på plats. Ändå är värdet av Almedalen just bredden och blandningen av åsikter från näringsliv, forskning, NGO:er och kommuner.

Kunskap och initiativ
Jag har varit på plats under flera år, men inte i år. Min erfarenhet är att för varje år flyttar en sakfråga sakta framåt. Ofta kan det vara en miljöorganisation som ett år uppmärksammar ett problem. Nästa år tas samma fråga upp i en paneldebatt med flera deltagare, för att året därpå bli en rubrikfråga hos någon av näringslivsorganisationerna. Steg för steg flyttas både kunskapsribban och initiativet framåt. På det planet spelar Almedalen en viktig roll, som skyltfönster för vem som säger vad och i vilket sammanhang.

Så tro inte att den traditionella bilden av Almedalsveckan ger en rättvisande bild av vad Almedalen handlar om. Den är långt viktigare än vad media förmedlar.

Britterna, valet och det demokratiska underskottet

Posted on by
Reply

Britterna har valt att ge Tories fortsatt förtroende. I förhandsspekulationerna fanns en tro på en återkomst för Labour, troligen i samverkan med SNP, Scottish National Party. SNP vann nu nästan alla de skotska parlamentsplatserna, till stor del på Labours bekostnad. Valresultatet sätter fingret på parlamentarismen och det demokratiska underskott som den brittiska varianten leder till.

Tanken om tvåpartisystem torde vara borta nu
Återkommande har det i den svenska debatten hörts företrädare för borgerliga partier som tycker att vi lika gärna kunde ha ett tvåpartisystem. Man har sneglat på den engelska modellen och sett styrkan i att kunna forma majoriteter som en fördel. Det är svårt att se hur ens britterna nu ska kunna bibehålla sitt märkliga valsystem, där vinnaren i varje valkrets tar allt och övriga röster i princip blir bortkastade.

Tokiga räknesätt
Det stora problemet är att parlamentet nu inte representerar folkviljan. SNP samlade mindre än 2 procent av rösterna i valet, men får ändå 56 mandat. UKIP stöddes av drygt 12 procent av de röstande men fick ett mandat. Även för engelsmän, som är vana att räkna i shilling, pence, tum och som hittat på ”15-30-40-game”, torde det vara svårsmält att regeringsunderlaget och Underhuset inte representerar folkviljan på ett representativt sätt.

Cameron kommer att behöva adressera frågan
Det som hänt, är naturligtvis att röster har splittrats på olika partier, och beroende på varje kandidats konkurrenssituation har utslaget blivit väldigt olika. Liberalerna, som tidigare setts som den tredje kraften i brittisk politik har suttit i regering med Cameron och förlorade nu stort, framför allt i mandat. Förändring är svårt, men även David Cameron kommer att tvingas medge att det blir ett demokratiskt problem när landets parlament inte återspeglar folkviljan.

EU
Hur EU-omröstningen ska formuleras och senare landa i ett hanterbart resultat är svårt att se just nu. Kanske kan Cameron på pappret visa att han har fått igenom några förändringar som kan lugna tillräckligt många kritiska röster. Det vore inte bra om EU försvagades ytterligare av britternas utträde. Inte för att EU är optimalt, men det är ändå bättre att samarbeta än att varje land försöker införa regler var och en för sig. Att flera av EU-kommissionens förslag drar utvecklingen i fel riktning är en annan sak.

Och nu
Av legitimitetsskäl kommer vi att få se en revidering av det brittiska systemet. Och, kan man hoppas, en större transparens och tydligare dialog kring EU:s olika vägval. EU-projektet lider av otydlighet och att ett antal förslag knappast kan ses som positiva ur ett hållbarhetsperspektiv – som nu senast förslaget att enbart godkända butiker skulle få sälja ekologiska livsmedel. EU måste också på allvar fundera över var gränsen går för medlemsstaternas hantering av medborgerliga rättigheter. Det handlar om yttrandefrihet i Ungern och diskriminering i Rumänien, för att peka på två exempel.

Demokrati är svårt, men ändå bättre än alternativen.

Demokratin hotas när verkligheten inte beskrivs neutralt

Posted on by
Reply

Senaten i USA har nyligen beslutat, med rösterna 50 mot 49, att mänskliga aktiviteter inte har någon betydande påverkan på klimatförändringen. (Länk, se nedan). En fråga blir därmed: Hur ska debatten i det demokratiska samhället föras om politikerna förnekar vetenskapens tydliga slutsatser? Och: På vilken sida står det sunda förnuftet, som vi medborgare delegerar till det politiska fältet, för att de ska göra kloka avvägningar mellan olika behov och tillgängliga resurser?

Rimlighet baserad på gemensam kunskap
Idén med en representativ demokrati är att vi som röstar fram företrädare också känner oss representerade av våra politiker. På vårt uppdrag styr de landet och har på olika sätt visat sig mogna den uppgiften. Demokrati är inte majoritetsdiktatur, så det gäller för maktens utövare att de också har en känsla för vilka avvägningar som är rimliga med hänsyn taget till minoritetsintressen. Men vad händer med ett samhälle som förlorar sin förankring i tillförsel av ny kunskap, i forskning och där den gemensamma referensen försvinner?

Sant och falskt
Det kan inte både vara sant och falskt att mänskliga aktiviteter, förbränning av fossil energi, påverkar uppvärmningen av världshaven och atmosfären. Det kan inte vara både sant och falskt att de senaste åren också är de varmaste sedan mätningarna började. Det kan inte både vara sant och falskt att avsmältningen från Arkis, Antarktis och många glaciärer har ökat eller att halten CO2 i luften har ökat dramatiskt de senaste decennierna.

Risktagandet
De som ifrågasätter sambandet mellan global uppvärmning och det moderna samhällets inverkan på densamma tar en stor risk. Av oklara skäl riskerar man hellre en global kollaps av livsbetingelserna på jorden än att man erkänner att vi måste ställa om från ett 85%-igt fossilberoende energisystem till ett energisystem som baseras på förnybarhet.

Vad händer sedan?
Men vad händer med samtalet när verklighetsbeskrivningarna inte hänger samman? Diskvalificerar sig hela det politiska systemet när man inte längre är relevant för medborgarna? Öppnar det i så fall vägen för en öppen eller dold militärdiktatur? Än så länge är det inte en så stor del av befolkningen i väst som bryr sig, eftersom effekterna av klimatförändringarna huvudsakligen är avgörande i avlägsna länder.

Ett svenskt exempel
Även i Sverige uppstår det ständigt situationer, där verkligheten beskrivs av politiker på två olika sätt och där medborgarna lämnas att själva ta ställning. I värsta fall blir reaktionen att medborgarna resignerar inför oklarheten och väljer att avfärda den politiska diskussionen. Passivitet och ointresse följer lätt på detta. Konkret är ett färskt exempel från SVT:s Agenda-studio den 3 maj (länk nedan) där utbildningsministern, Gustav Fridolin, och den moderata talespersonen i utbildningsfrågor, Camilla Waltersson Grönvall, upprepade helt olika beskrivning av samma fråga. Moderatkvinnan hävdade att regeringen har minskat stödet till förstelärare i budgeten. Miljöpartisten sa att man storsatsar på de här frågorna. Ståndpunkterna upprepades. Det är svårt för den som inte lusläst budgetförslagen att veta hur det förhåller sig. Vi förväntar oss politiker som är kloka och som kan förklara hur de resonerar när de prioriterar. Annars utmärkta programledaren Kamilla Kvartoft missade också möjligheten att räta ut frågetecknen. Hade resurserna minskat eller tiofaldigats? Kan båda uttalandena vara sanna? Varför var det i så fall ingen som förklarade hur?

Länktips: http://bangordailynews.com/2015/01/22/politics/senate-not-ready-to-tie-climate-change-to-mankind/

http://www.svtplay.se/video/2892891/agenda/agenda-agenda-17?start=auto

En väg att stå upp för demokratin

Posted on by
Reply

Alla talar demokrati. Vi ska informera om demokrati, utbilda, upprätthålla och försvara den. Vi har tom en demokratiminister. Samtidigt är det lite oklart vad begreppet egentligen står för och vad som ingår i det vi kallar demokrati. Nu hotas demokratin och det är temat denna gång.

Detta ingår
Yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för olika etnisk tillhörighet och FN:s mänskliga rättigheter brukar räknas dit. Ett fungerande rättsväsende, minimal korruption och en generell likabehandling när det gäller skyldigheter och rättigheter är också viktiga komponenter i en demokrati. Allra viktigast är kanske ändå principen om en person – en röst. Vi låter omröstningar synliggöra folkviljan och väljer våra ombud i de politiska sammanhangen. So far so good.

Leveransproblem
Ett bekymmer uppstår när ett samhälle inte klarar av sina grundläggande funktioner. Förtroendet för det politiska systemet som sådant bygger naturligtvis på att en klar majoritet av befolkningen upplever att principen om ”från var och en efter förmåga – till var och en efter behov” upprätthålls. Dvs att vi delar bördorna och att både skatteuttaget och nyttan med skatterna fördelas på ett rättvist sätt. Och att stat, landsting och kommun levererar det vi kan förvänta oss.

”Det var bättre förr”
I kölvattnet på finanskrisen, urbaniseringen och den snabba tekniska omställningen struktureras samhällen om mycket snabbt. Klyftorna ökar. Kompetenser blir snabbt inaktuella. Arbetslöshet, bostadsfrågan och känslan av att inte delta i samhället blir mentala spärrar som på sikt blir förödande för dem som inte lyckas bryta mönstret. Yttre omständigheter upplevs som avgörande. Förutsättningar som inte enkelt går att påverka blir till avgörande hinder. Eftersom ”det var bättre förr” blir det förändringen som sådan som upplevs som hotet.

Semidiktatur
I flera av EUs medlemsländer har människor i stor utsträckning valt politiker som kommer med förenklade lösningar på komplexa frågor. I Ungern har högerpartiet Fidesz en stark ställning och utmanas dessutom av ännu mer främlingsfientliga Jobbik. På fullt allvar talar regeringschefen Viktor Orban i Budapest om att demokratin inte är det optimala styrelseskicket (länk se nedan) och försöker steg för steg vänja det ungerska folket vid en kommande semidiktatur, där basala demokratiska rättigheter blivit inskränkta.

En ny medeltid hotar
På liknande sätt tas steg i Spanien mot att inskränka de demokratiska rättigheter som jag nämnde inledningsvis. I Sverige finns ett  riksdagsparti, som har företrädare som ”i sinom tid” ska komma till rätta med kvällspressen, dvs man planerar för en utveckling liknande den i Ungern och Spanien. Den demokrati vi tar för självklar hotas således i vår närhet och tom i Sverige av partier som skickligt bygger en maktbas, som ger dem handlingsutrymme för att driva opinion och – i värsta fall – genomföra en politik som leder samhället in i en utvecklings- och tankemässig medeltid.

Hur odemokratiskt får ett medlemsland i EU vara?
Frågorna infinner sig på löpande band. Hur ska EU förbereda sig för att ett eller flera länder inte längre räknas till de fullvärdiga demokratierna? Kan ett land vara EU-medlem och samtidigt uppenbart bryta mot den gängse definitionen av demokrati? Hur ska EU hantera detta? Och är så fall tex Rumäniens behandling av minoriteterna oacceptabel? Eller Grekland – hur ska EU förhålla sig till ett Grekland som, eventuellt, helt ignorerar de avtal man ingått med EU:s ledande institutioner och politiker? Hur trotsigt kan ett land agera utan att det blir orimligt att upprätthålla enighet?

Nya driftsformer
På svensk nivå måste vi fråga oss hur vår tradition av folkrörelser, folkbildning och samsyn kan tas till vara i kampen för demokratiska värden. Civilsamhället utgör en viktig resurs som vi på ett klokt sätt behöver involvera i fler utvecklingsprocesser. Liksom näringslivet, som också har en otroligt viktig roll i skapandet av det öppna, toleranta och dynamiska samhälle som är möjligt. Just kombinationen mellan det ideella och det kommersiella behöver vi bli bättre på att ta till vara och låta ta organisatorisk form. Eftersom det där kan finnas viktiga dellösningar kring delaktighet, engagemang och förnyelse, som i sin tur genererar de arbetstillfällen som behöver skapas.

Allt hänger ihop.

Länktips: Viktor Orban citeras i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19286278.ab

Nu krävs det ledarskap i den muslimska världen

Posted on by
Reply

Saudiarabien stoppar besöket från Sveriges regering och får med sig Arabförbundet i en skarp markering. Margot Wallström är inte välkommen att tala om mänskliga rättigheter. I potten ligger också diskussioner om det militära samarbete som påbörjades av Persson-regeringen och som förnyades av regeringen Reinfeldt. Andra faktorer som spelar in är att terrororganisationen IS ritat om kartan i Mellanöstern och att saudierna håller nere oljepriset på ett sätt som missgynnar de oljestater som har kalkylerat med höga marknadspriser. Uppmärksamheten kring piskrappsdomen mot en saudisk bloggare och straff mot kvinnor som tar sig friheten att köra bil är andra komponenter i relationen mellan Saudiarabien och Sverige. Om vi lyfter blicken framträder ett större mönster.

Stabilitet till varje pris
Som någon påpekade är Saudiarabien inte vilket land som helst i arabvärlden. De heliga vallfärdsorterna Mekka och Medina och den kombination av politiskt och religiöst inflytande som landet haft och fortfarande har i de muslimska länderna går inte att bortse ifrån. Troligen ser man sig själv som en garant för kontinuitet och rättrogenhet. Oljeinkomsterna finansierar moskébyggen världen runt och för USA och västvärlden har goda relationer med saudierna till stor del handlar om att säkra stabil tillgång till olja.

Flera terrororganisationer
Om de muslimska länderna ska kunna utvecklas i demokratisk och jämställd riktning måste något land gå före och visa att det är möjligt. Tyvärr växer nu istället inflytandet för terrorns hantlangare. Nu har även Boko Haram ställt sig bakom IS. Tillsammans kan de naturligtvis åstadkomma stort lidande och en fortsatt period dominerad av våld. Talibanerna och Al Quida har ju heller inte lagt ner sina vapen. Världen förändras i en negativ riktning just nu.

Anarki
I flera länder har den s.k. Arabiska våren lett till anarki. Libyen härjas av militärt utrustade klaner och gäng, som tvingat människor att fly till Tunisien. I Jemen är det oklart vem som idag innehar makten. Somalia ska vi inte tala om, där har situationen varit eländig i decennier. Syrien och Irak är hårt drabbade länder, särskilt eftersom de olika etniska och religiösa grupperna där utsätts för extrem förföljelse och folkmord. Assad-regimen för krig mot sin egen befolkning. IS mördar lokalbefolkningen och fördriver oliktänkande.

Inget att vinna
Mitt i all denna röra väljer saudierna att inte lyssna till kravet på mänskliga rättigheter från ett litet land uppe i norr. Troligen inte för att Sverige hotar deras maktställning. Men de har sett vad som hände i Egypten, i Libyen och andra länder. När väl folket bestämde sig för att de ville ha ett annat samhälle ställdes allt på sin spets. Mubarak tvingades bort, så småningom även Mursi, och Khadaffi avrättades. Samhällena tycks inte ha varit mogna för demokrati. Och de saudiska ledarna har ingenting att vinna på att släppa ifrån sig någon makt.

Strukturerna saknas
Vem ska driva utvecklingen i en demokratisk riktning? Uppenbarligen var det svårt för twitter-generationen att fånga upp de stämningar de själva satte igång under den arabiska våren. Det fanns ingen struktur att luta sig emot. Särskilt i Libyen, där Khadaffi gjorde en poäng av att inte bygga upp någon formell statlig apparat, ännu mindre något fungerande civilsamhälle.

Var går gränsen för näringslivet?
De 30 näringslivsdirektörer som nyligen skrev en debattartikel i ett sista försök att rädda det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien gjorde naturligtvis det eftersom de primärt tänker omsättning och vinst i de egna organisationerna. Hur bra kan det kännas för dessa direktörer att veta att deras lastbilar, kullager och utrustning hjälper en regim att bromsa en demokratisk utveckling? Skulle de sälja sina varor till IS också om frågan kom? Eller var går gränsen?

Malala for president
För att åstadkomma en vändning i Mellanöstern krävs att helt nya ledare stiger fram, ledare som betonar utbildning, samarbete, lokal mobilisering, kvinnors rättigheter och som ser statens och myndigheternas roll som underställda folket, inte som en kontrollapparat. Malala är en sådan person. Må hon få hundratals efterföljare.

Vi måste ta ställning för de goda krafterna

Posted on by
Reply

Det är svårt att skriva om vår tids konflikter. De tar sig yttre uttryck, men handlar om vårt inre. Två övertydliga och obehagliga exempel får illustrera var vi står.

Ett ohyggligt filmklipp cirkulerar på webben, som det tar emot att ens beskriva. En kvinna stoppas, oklart var, av ett antal vapenförsedda män, några av dem maskerade. Någon filmar händelseförloppet. Kvinnan tvingas ner på knä. En icke maskerad person talar högt och bokstavligen över kvinnans huvud. Kvinnan gör ett par försök att argumentera. Intill står en yngre man beväpnad med pistol. När den äldre mannen talat färdigt skjuter den yngre mannen kvinnan i huvudet. Hon faller död ner på gatan. Hon bär en röd jacka utanpå sina traditionella kläder. Kanske som en markering, men det kan lika gärna vara för att hon fryser. Jag vet inte.

Bilderna förföljer mig. Jag vill inte att barnen som växer upp i världen ska behöva se detta. Hur ett människoliv kan värderas till noll när makt, övervåld och förvriden lag vänder människor ut och in, från att älska sin nästa till att hata henne. Och hur människor utan hämningar kan använda sin övertygelse på ett så omänskligt sätt att det blir nära nog omöjligt att beskriva i ord. Vad är det som händer i världen? Och varför måste dessa ondskefulla händelser spridas via internet?

För det som händer är att det ena föder det andra. Motkrafterna reagerar. ”De där människorna” kan man ju inte ha att göra med. Polariseringen och våldsspiralen fortsätter. Rop på ”rättvisa” eller ”hämnd” hörs. På flera plan är händelserna och bilderna oerhört skadliga. Vi måste hitta sätt att motverka brutaliseringen av den mänskliga samexistensen.

Det andra exemplet är svenskt. En av våra duktiga journalister, Alexandra Pascalidou, meddelar att hon inte orkar arbeta längre. Hon möter ett ständigt ifrågasättande, ett hat och direkta hot mot sin person. Bara för att hon är duktig på att göra sitt jobb.

I jämställdhetens Sverige får fortfarande duktiga kvinnor, framför allt med ett icke-svenskt efternamn, finna sig i att bli hatade, hotade och påhoppade. Inte för att de gör fel, utan för att de gör rätt. Inte primärt för vad de säger, utan för vem de är. Jag tänker på Fadime, som blev symbolen för ”hederskulturen”, ett fenomen som med rätta starkt ska ifrågasättas. Mitt intryck är att det är en snarlik mekanism som nu träder in, när människor använder all sin energi till att  frysa ute och skada en känd kvinna. Någon slags märklig heder är ifrågasatt. Som om det vore fel att någon med ett icke-svenskt efternamn kunde vara väl så skicklig, eller skickligare, i sitt yrke än någon som heter Andersson.

Varför är dessa kvinnor ett hot? En kvinna som valde att klä sig i en röd jacka. En annan kvinna som valt att arbeta som journalist. Vem eller vilka är det som känner sig hotade? Och hur vänder vi utvecklingen?

I Sverige måste vi ställa upp för journalistiken, för ifrågasättandet och för det fria ordet. Dunkla krafter strävar efter att förändra det offentliga samtalet. ”Tids nog…” ska kvällspressen tyglas, som en ledande företrädare för det parti som sedan 2010 återfinns i riksdagen uttryckt saken.

I de krigshärjade arabländerna måste FN göra en större insats. Terrorn måste bekämpas innan den blir permanentad som system. När stater förlorar kontrollen över sitt territorium som nu sker i Somalia, Jemen, Irak, Syrien, Libyen och Boko-Haram-styrda områden tar vi stora steg bort från de demokratiska ideal människor länge burit på och drömt om.

Vi diskuterar Saudiarabien just nu och Sveriges samarbete kring militär utrustning med denna diktatur. Vad händer om IS tar över Saudiarabien? Är det bättre för befolkningen? För världsutvecklingen? Vi måste inse att valet kanske inte står mellan god demokrati och ond diktatur. Valet kanske står mellan ond diktatur och ännu ondare terror.

Avgörande blir att varje människa tar ställning. När vi blundar, ser bort eller duckar, hjälper vi näthatare, antidemokrater och terrorister att försvaga vårt samhälle.

 

Nationalismen och Ryssland som förebild

Posted on by
Reply

SVT visade den 1 februari ett personligt reportage (del fyra i en serie program) om den europeiska nationalismen. Journalisten Fredrik Önnevall intervjuade både svenska, franska, grekiska och ryska nationalister och varvade dessa intervjuer med bilder av ett samtal med en pojke som tagit sig till Sverige. (Se länk till SVT nedan). Programmet berörde. Nationalisterna tycks se Putin och hans Ryssland som en förebild och en ledare för framtiden. Fram till för 25 år sedan var det den europeiska vänstern som fick stöd från dåvarande Sovjet. Nu är det den europeiska högern som stöds.

En nygammal skiljelinje mellan konservativism och liberalism
Längst går grekiska Gyllene Gryning. De uttrycker sig och agerar på ett sätt som rimmar illa med den människosyn om präglar de västliga demokratierna. Man säger det inte rent ut, men det finns i förlängningen – om de skulle få makt och inflytande – en risk att de mänskliga fri- och rättigheterna inskränks. Ungefär som det ungerska regeringspartiet öppet deklarerat – man ser inte de västliga liberala demokratierna som förebilder, utan vill hellre forma ett samhälle som liknar Putins Ryssland.

Svår situation
Både franska Front National och engelska UKIP fick i senaste valet till EU-parlamentet flest röster i sina respektive länder. Även i Spanien kommer skarpa förslag om inskränkningar i människors rättigheter. En hög ungdomsarbetslöshet är mycket oroande. Många länder måste hantera en svår situation. I Tyskland demonstrerar tusentals personer mot islamisering. Så hur ska man förhålla sig till den nationalistiska strömningen?

Protest
En delförklaring till nationalisternas framgångar är den besvikelse många väljare känner inför vad de traditionella partierna uträttat och vill uträtta. Livssituationen förbättras inte, snarare tvärtom. Inkomstökningar och förmögenheter koncentreras till en minoritet av befolkningen medan samhällets skyddsnät och stödfunktioner försvagas. Jag är övertygad om att en stor del av rösterna på de nationalistiska partierna kommer ur viljan att protestera.

Efterfrågan på arbetskraft
I Sverige har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar haft makten de senaste decennierna. Och naturligtvis finns det personer som anser att det varken blivit bättre under (S)-styre eller under Alliansens år vid makten. Att några, kanske till och med många, väljare söker sig till SD blir mot den bakgrunden inte så märkligt. Det homogena samhällsprojektet Sverige som växte fram under efterkrigsåren finns inte längre. Skolans relativa misslyckande har också bidragit till splittringen. Utan en bra utbildning är det svårt att få jobb. De tidigare ”automatiska” minskningarna av arbetslösheten under högkonjunktur har på senare år dessutom uteblivit. Efterfrågan på arbetskraft är idag mycket specialiserad. Strukturomvandlingen pågår för fullt.

Rättslöshet, korruption och brottslighet
Så hur ska man förhålla sig till nationalisterna? Konservativa värderingar, tron på kärnfamiljen, en tydlig misstro – i värsta fall fientlighet – mot människor från andra kulturer och frivilligt inskränkta rättigheter tycks vara några gemensamma kännetecken. Det jag vill hoppas på är uppföljande reportage om rättslöshet, korruption och brottslighetens utbredning i det Ryssland så många nationalister nu hyllar. Är det verkligen ett korrupt, rättsosäkert samhälle vi vill ha? Förstår anhängarna vad som står på spel?

Och kanske minst lika viktigt: hur gör vi för att koppla EU till demokrati, transparens och rimliga beslut?

Länktips: http://www.svt.se/fosterland/

 

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Posted on by
5

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .

Tänk virtuella besök! (Tack Sara Lund)

Posted on by
Reply

Statliga muséer får fritt inträde till en kostnad av cirka 80 miljoner kronor om regeringens budget går igenom. Det känns 90-tal. ”Jag är programmerad på 50- och 60-talen”, säger Claes Schmidt alias Sara Lund i sin tankeväckande enpersonsföreläsning om sitt liv som transperson. Hur starkt vi präglas av vår uppväxt och de förutsättningar vi hade då är något Claes/Sara ofta återkommer till. Jag tänker på muséerna och håller med.

Demokratiska besök på muséerna
Tankesmedjan Humtank, som samlar humanistiska forskare från tolv högskolor och universitet i Sverige, har invändningar mot det fria inträdet på muséerna. (Se länktips nedan). Och nog hade de 80 miljonerna kunnat användas på ett mer tillgängliggörande sätt. Live-uppkoppling med bild och ljud, klassrumsvis eller med varje elev vid sin dator skulle kunna vara ett modernt sätt att skapa helt nya muséibesök. Statens samlingar och kunniga föreläsare skulle kunna intressera elever från Tomelilla eller Vittangi för all den kunskap om vår dåtid och nutid som faktiskt finns.

Vad är ett besök?
Att regeringens budget går i gamla hjulspår och tänker traditionellt öppethållande som den naturliga tillgängliggörande åtgärden hänger säkert ihop med den programmering Claes/Sara beskriver. Det är ju så vi gör. Besök är fysiska besök. Webben är bara ett skyltfönster för att få besökaren att komma på riktigt. Tänk om man tänkte lite längre.

En ny väg även för tidningarna
Här ligger ju inte bara muséernas framtidsväg, här finns möjligen även tidningarnas nya nisch: Dagliga webbkonferenser för tusentals följare som har två avgifter. En låg månadsavgift för att titta, lyssna och twittra kommentarer – en högre för att spela in text- eller ljud/bild-inlägg i pågående livesändning. Visst vore det intressant att få delta i en kvarts aktuellt samtal om ubåtsjakter, ekonomi. politik, näringsliv, kultur, civilsamhällets möjligheter, subkulturer, musik, sport, nöjen, senaste premiären på Operan, på Hungerspelen eller Pippi Långstrump…

Klimatsmart sätt att besöka muséer
Det intressanta och värdefulla med webben är att det fysiska avståndet blir oviktigt. Någon kan sitta i Haparanda och följa en diskussion som gäller Ljungkile eller Dals Ed. Här kunde muséerna visa vägen om de fick använda 80 miljoner till att bygga de teknikskal som stödjer virtuella besök. Med livesändningar och webbinarier skulle hela landet plötsligt få tillgång till muséernas resurser – utan att behöva resa.

Partiernas tillkortakommanden
Hur det kommer sig att regeringen inte tänker i dessa banor kan man fundera på. De politiker som hade kunnat driva frågan, t.ex. från Piratpartiet, tycks ha annat för sig än att bilda opinion för samhällsnyttiga lösningar. De hörs inte i alla fall. Och det naturliga inflödet av idéer via partiorganisationerna fungerar sämre och sämre ju färre medlemmar partierna har. De få som organiserar sig blir upptagna av formalia, protokoll och beslut i olika nivåer. Idéutveckling och nya förslag finns troligen, men sipprar inte igenom. Troligen för att de flesta partier är väldigt hierarkiskt uppbyggda kring mandat och ansvarsområden.

Fråga!
Det som krävs är nu att ett antal driftiga lärare i byskolorna i glesbygden hör av sig statens muséer och frågar hur webbinarieschemat ser ut och vilka aktiviteter som är planerade för våren anpassade för olika ålderskategorier. När den hundrade frågan kommer, måste muséerna börja fundera på en lösning och begära tilläggsanslag för att tekniskt hantera frågan. Bara den som frågar kan få svar.

Vi behöver förnya vår syn på världen
Claes/Saras föreläsning var viktig för att förstå hur vi tänker. Vi tror ju att vår världsbild stämmer, den världsbild vi fick när vi växte upp. Men så är det inte. Världen förändras och våra synsätt utvecklas. Samtidigt växer klyftorna och rädslan för det avvikande och främmande. Några glimtar ur föreläsningen finns på hemsidan (Länktips se nedan). Rekommenderas. Även om en och annan fördom troligen skadas på köpet.

Länktips: Humtank tankesmedja om muséerna:
http://humtank.se/statliga-museer-for-narvarande/
Claes/Saras hemsida: www.saralund.se