Klimatet, rollfördelning och demokrati

Klimatfrågan är på agendan. På någon nivå lyckades världens politiska ledare enas om ett gemensamt ställningstagande i Paris i december 2015. Ett misslyckande hade varit svårt för flera av politikerna att hantera. Samtidigt pågår initiativ på andra nivåer. I Västra Götaland har Länsstyrelsen och Regionen skickat ut en remiss till 49 kommuner och en rad andra organisationer under rubriken ”Strategiska vägval för ett gott liv i en fossiloberoende region 2030”. På kommunal nivå sätts ambitiösa mål. Även företag och fristående organisationer arbetar fram bra beslutsunderlag. Frågan är var initiativen ska tas och på vilken nivå samordningen ska ske.

Vi har inte råd att chansa
Klimatfrågan har varit känd i decennier. För 10 år sedan fick Al Gore starkt genomslag samtidigt som Sternrapporten visade att vi vinner rent ekonomiskt på att hantera klimatfrågan innan effekterna slår igenom. Sedan dess har steg för steg medvetenheten ökat om frågans allvar. Temperaturen på jorden har fortsatt att stiga, nya väderfenomen visat sig och varningssignalerna har blivit allt tydligare. Klimatskeptiker och dito förnekare finns naturligtvis kvar. Men de flesta inser att frågan är tillräckligt allvarlig för att motivera kraftfulla åtgärder nu. Det duger inte att chansa och tro att alla indikatorer på en påbörjad klimatförändring råkar vara tillfälligheter som inte beror på mänsklig påverkan.

Fru Merkel är modig och norrmännen inser vad som måste göras
Det som återstår att reda ut är hur olika åtgärder ska beslutas, finansieras och synkroniseras på rätt nivå. I Tyskland finns förslaget att förbjuda försäljning av nya fossildrivna bilar från år 2030. I landet där VW, BMW, Porsche och Daimler sysselsätter tusentals bilarbetare och där fri fart på Autobahn fortfarande ses som en mänsklig rättighet. I Norge växer elbilsanvändandet och Oslo förbereder för att förbjuda biltrafik i centrum. Den välmående kranskommunen Baerum utanför Oslo, med en majoritet Höyre-väljare har presenterat en rapport, där man inser att bilen inte längre kan vara det självklara transportmedlet. Exempelvis vill man förbjuda biltrafik 500 meter från alla skolor. En enkel, symbolisk och tydlig signal om att bilen inte ska användas i onödan.

Ifrågasättande formulering
Öckerö kommun har idag 18 oktober ett sammanträde i kommunstyrelsen där man ska ta ställning till ett remissförslag på den skrift jag nämnde ovan, ”…fossilfrihet 2030”. Intressant nog väcker Öckerö en diskussion om regionens förslag ska ses som remiss för yttrande eller som bindande åtaganden. Så här skriver man i förslaget till remissvar: ”Det är oklart om dokumentet är en bindande överenskommelse med åtaganden för gemensamma satsningar, en strategi eller bara en verktygslåda från vilken kommun själv kan välja satsningar vid önskan. Dokumentets syfte och funktion blir ännu mer oklara, när det i remissvaret efterfrågas ett ställningstagande om kommunens roll i det framtida arbetet med dokumentet och vilka satsningar kommunen kan bidra med. En remiss efterlyser i vanliga fall ett ställningstagande till dokumentets innehåll och inte något som kan tolkas som åtaganden från den svarande parten.” 

Stå upp för demokratisk förankring och legitimitet
Det är bråttom, kan vi tycka. Strunt samma vem som beslutar vad. Bara ni gör något! Samtidigt finns det just nu ett globalt underskott i förtroende för demokratiska principer och mekanismer. Folk vill känna att de har möjlighet att påverka. Kommunen är den naturliga demokratiska centralpunkten. I en kommun blir politiken konkret och begriplig. Behovet av att snabbt komma till skott med åtgärder på klimatområdet får inte slå undan benen för den demokratiska legitimiteten.

Om verklighetsbilder och polarisering

Mattias Hagberg skriver i GP den 2 oktober om fenomenet Lars Vilks med anledning av en bok av Niklas Orrenius, Skotten i Köpenhamn, som nyligen kommit ut. Hagberg noterar att Orrenius bok går att läsa på två plan samtidigt: som ett reportage men också som en integrerad del i Lars Vilks ständigt expanderande konstverk. För mig innebär det att objekt och subjekt flyter samman. Gränser flyttas och perspektivet skiftar. Konsten legitimerar extrem politik, eller flyttar gränsen vad som är möjligt att hävda i vårt samhälle. Och detta på ett sätt som riskerar att urgröpa både giltigheten och förtroendet för vanlig mänsklig kommunikation.

Okontroversiell rondellhund

Konstens roll
Flera frågor dyker upp. Är konsten överordnad politiken och allt annat i samhället? Kan allt motiveras med att ”det är konst”? Anna Odell lyckades med sitt konstverk och med sig själv i huvudrollen sätta fokus på psykisk sjukdom och hur den hanteras av samhället. Lars Vilks tycks besatt av tanken att ingå i en ständigt eskalerande konfrontation mellan yttrandefrihet och respekt för oliktänkandes behov av frihetsrum å ena sidan och vår civilisations nödvändiga gränsdragning av vad som är acceptabelt och inte å den andra.

Vad är det som räknas?
Det jag inte ser i Mattias Hagbergs recension av Orrenius bok är några ord om hur verkligheten, tolkningen av verkligheten och presentationen av verklighetstolkningen håller på att blandas samman i en enda verklighetsbild. Den snabba utvecklingen på mediaområdet möjliggör omedelbar reaktion på det som händer, vilket kan göra att reaktioner och kommentarer på reaktioner kan överträffa den ursprungliga händelsens betydelse. Snart är det inte längre händelser i sig som spelar störst roll utan hur de återges och hur människor reagerar på dessa återspeglingar, åsikter och ställningstaganden. I flera led utvecklas ett allmänt tyckande, som kan leva ett eget liv och som kan ha väldigt lite att göra med den ursprungliga händelsen.

1984
En sorglig konsekvens av denna utveckling är att sanningshalt och faktabakgrund reduceras i betydelse när genomslag, twitterfrekvens och spridningshastighet blir allt viktigare. Istället för ett fokus på sakfrågorna blir tyckandet, gillandet, det centrala. Om en presidentkandidat eller riksdagsman ljuger i direktsänd TV spelar mindre roll än hur kommentarer och synpunkter sprids i sociala medier. Som någon sa – vi är nu i det orwellska 1984, där orden förlorat sin betydelse. Och paradoxalt nog är det vi själva som har infört systemet.

Polarisering
Att Lars Vilks projekt bidrar till en värld med mindre plats för lekfullhet är lätt att instämma i. Tolerans och nyfikenhet är inte heller något som gagnas av det konfrontativa i Vilks projekt. Polarisering är också något som medierna gillar. I public service kallas det att balansera påståenden. I den bransch som är beroende av antalet tittare eller läsare handlar det om att formulera något både tydligt och uppseendeväckande som kan locka en stor publik. Klokskapen får stå tillbaka för säljbarheten.

Länktips: https://www.gp.se/n%C3%B6je/rondellhunden-slukar-allt-i-sin-v%C3%A4g-1.3830764

Motståndet får inte förändra demokratin

Nyhetsbruset avtar inte. Men det ändrar innehåll. Vad som kan beskrivas som en nyhet relateras till hur mycket nyheten avviker från det redan kända. Den klassiska historien på det temat är när styrman skrev i loggboken: ”Kapten nykter idag”.
Exemplet illustrerar sambandet mellan normaliteten och det avvikande. Om kaptenen för ett fartyg har spritproblem blir loggbokstexten ovan naturligtvis mycket tydligare än om styrman ofta skrivit motsatsen.

Förenklingar och hot
Sommaren har fortsatt med märkliga utspel från republikanernas presidentkandidat Donald Trump, från president Erdogan i Turkiet och från en nyvald president Duterte i Filippinerna. Alla tre tycks agera i en egen sfär, utanför eller överordnat rättsstatens principer. Ännu så länge är deras olika förslag och utspel så anmärkningsvärda att de leder till rubriker i traditionella medier. Låt oss hoppas att det fortsätter att vara så.  Den dag deras agerande inte längre blir en nyhet har tyngdpunkten för demokratins fundament förskjutits.

Polarisering driver konflikter – och lösningar – i fel riktning
När det blir OK att indirekt uppmana anhängare att skjuta Hillary Clinton (Trump), när ingen blir förvånad att journalister och statsanställda mister arbetet baserat på ideologisk syn (Erdogan) eller när rättsprinciperna ställs åt sidan som när Dutarte hotar med massavrättningar är världen på väg åt fel håll. Terrorgrupper som IS och Boko Haram driver fram motkrafter. Problemet uppstår när populister och andra använder konflikterna till att rättfärdiga avsteg från det civiliserade samhällets grundvalar. Det ena föder det andra. Utvecklingen kan bli polariserande och driva på konflikterna i fel riktning. Ropen på snabba och enkla lösningar tilltar när det istället är mer av förståelse och analys kring samverkande orsaker som behövs.

Vad har t.ex. Shells exploatering av oljefyndigheter i Nigeria haft för betydelse för framväxten av extremrörelser i det landet?

Ska det bli svårare att blåsa i visselpipan?

Visselblåsare kallas de. De som inte nöjer sig med att konstatera felaktigheter utan även gör något åt det, blåser i visselpipan och varnar för oegentligheter, brott och systemfel. De kan uppfattas som illojala medarbetare när de läcker information till media och allmänhet, information som den egna arbetsgivaren inte vill ska komma ut. Vad är moraliskt riktigt och vad är förkastligt beteende i detta? Vad är rimligt?

Edward Snowden
Frågan är ständigt aktuell. Edward Snowden insåg att hans avslöjande skulle förändra hans liv för många år framåt. Samtidigt kände han det som en plikt att berätta om den systematiska övervakning som äger rum. Snowdens avslöjanden har fördömts av underrättelsetjänster, politiker och säkerhetsansvariga, både på den militära och civila sidan. Samtidigt har han fått mycket beröm för sitt civilkurage och sin konsekventa hållning.

Staten – är det jag?
Det finns en intressant deldiskussion att fånga upp ur detta: Är staten och säkerheten synonymt med förvaltningen, maktapparaten och det organiserade samhället eller är staten detsamma som summan av befolkningen? Vad är viktigast? Att staten fungerar som organisation eller att medborgarna upplever att deras ord väger tyngst i avvägningen mellan kontrollbehov och mänskliga rättigheter? Demokratibegreppet hamnar återigen i blickpunkten.

Felrapportering som framgångsfaktor
I Sverige har vi ”Fången på fyren” om ni minns. Sjöfartsverkets medarbetare som dristade sig att klaga på de egna kartorna och som ”belöning” fick en isolerad tjänst ute på en bemannad fyr. Samtidigt har vi ett ledande japanskt företag, Toyota, som byggt hela sin framgång på att de anställda rapporterar felaktigheter. Genom att synliggöra fel och misstag har Toyota fått möjlighet att under decennier justera för misstag och verkligen konsekvent arbeta med ständiga förbättringar. I en företagskultur där misstag och fel ska tystas ner blir ”ständiga förbättringar” bara ett modeord.

Vad är rimlig avvägning?
EU-parlamentet har nyligen antagit det man kallar ”Trade Secrets Protection Agreement”, ett förslag till lagstiftning som är tänkt att skydda företagens hemligheter. Ministerrådet måste också godkänna förslaget innan det blir verklighet, men grundtanken är att företagen ska ges större möjligheter att skydda sina affärshemligheter. Kritiker menar att detta förslag skulle innebära att företagen får möjlighet att åtala visselblåsare, journalister och nyhetsorgan som publicerar läckta dokument. Lagförslaget innebär, hävdar kritikerna, att människor kommer att tveka att berätta om oegentligheter samt att företagen får lättare att komma undan när de exempelvis kringgår skattelagar, bryter mot mänskliga rättigheter eller skadar miljön.

När går företagsintresset före allmänintresset?
Frågan är intressant. Det finns legitima skäl för företag att hemlighålla delar av sin verksamhet eftersom vissa affärshemligheter kan skada verksamheten om de kommer till konkurrenternas kännedom. Samtidigt blir det problematiskt om gränsen för hemlighetsmakeriet flyttas så långt att företagsintresset dominerar över allmänintresset.

Tre dellösningar
Lösningen på problemet kan finnas på flera plan. Dels finns det nya företag som tänker i helt andra banor, där t.ex. ägandet delas mellan producenter och konsumenter. I den typen av verksamhet finns rimligtvis en större öppenhet och en kultur, som gynnar transparens och missgynnar hemlighetsmakeri.
Dels finns det möjlighet att lagstifta om transparent bokföring, där miljöbelastning, klimatrelaterade utsläpp, uppförandekoder etc måste granskas och redovisas. Den utvecklingen är redan på gång.
För det tredje finns det en tydlig trend i samhället att personal söker anställning i företag som både kommunicerar och förverkligar värden, som uppfattas positivt. Tillit blir en konkurrensfaktor och tilliten bärs och personifieras av de anställda och deras attityd till släkt och vänner. Fuskande företag kommer helt enkelt att ha svårt att locka rätt personal.

Målvaktsfrågan
Samtidigt får vi inte blunda för det faktum att intressekonflikten existerar mellan nyttan för företaget (och ägarna) respektive nyttan för kunder och det allmänna. När ett företag tjänar pengar kan de lockas att vilja tjäna ännu mer pengar på att bete sig bedrägligt. Övergivna sjöodugliga fartyg i våra hamnar har börjat bli ett påtagligt problem. Samma fenomen finns naturligtvis även på landbacken. En ”målvakt” handlas upp som formellt står som ägare till en rostande båt eller en kemikaliefylld bakgård. Lagstiftningen hinner inte med. Ansvarsfrågorna hamnar mellan stolarna och någon tjänar pengar på att luras.

Vem lyssnar man på?
När nu gränsen mellan vad som är bra för företagen och vad som är bra för helheten flyttas till förmån för företagen måste vi fundera på vilka konsekvenser det kan få. För mig verkar det som om EU-parlamentet har lyssnat alldeles för mycket på lobbyisterna från näringslivet och alldeles för lite på de organisationer som hyllar civilkurage och värnar mänskliga rättigheter.

Tips: ett Youtube-klipp från EU-parlamentet, där två olika ståndpunkter kommer fram, den ena kort mot slutet: https://www.youtube.com/watch?v=2hv6OrGZsms

Kompromissandets fördelar

Det var enklare förr. Det fanns fem partier i riksdagen. Regeringen bestod av folk från partiet, som i sin tur hade förankring i det homogena Sverige. Det fanns ett ekonomiskt utrymme för reformer och prioriteringarna av vad som var viktigast hade makthavarna god koll på. Välfärden växte i takt med BNP.

70-, 80-, och 90-tal
70-talet blev en första vändpunkt med oljekris, ungdomsprotester, Vietnamkriget, tyska Rote Arme Fraktion, varvsnedläggningar, strejker och den första gröna vågen. 80-talet innebar avregleringar, Thatcher och Reagan, en omsvängning till en ekonomi som tjänar pengar på pengar, Sovjetunionens fall och så småningom Mandelas frisläppande. När 90-talet tog vid hade de kollektivistiska drömmarna från 70-talet förbytts i en förverkliga-dig-själv-dröm. Någonstans på vägen försvann den gemensamma bilden av vart Sverige var på väg.

Storskaligheten och lyssnandet
Vilsenheten i den representativa demokratin illusteras kanske bäst av 1980 års folkomröstning om kärnkraften. Det fanns inte ett enkelt ”Ja” och ”Nej” till en fortsatt satsning på kärnkraft. Tre linjer fanns att rösta på, alla negativa till en fortsatt utbyggnad. Ingen linje fick egen majoritet. Hela cirkusen kom att blockera svensk energipolitik snart 40 år senare. För socialdemokraterna är kärnkraften kanske den fråga som tydligast visar hur svårt det har blivit att både vara ett parti för stora industriella satsningar och samtidigt lyssna på den lilla människans oro och behov. Det är svårt att konsekvent både främja storskaliga industriprojekt och samtidigt vara en lyssnande folkrörelse. De generella lösningarna och top-down-besluten fungerar inte längre när människors verklighet kan se så olika ut.

Minoritetsregerandet blir otydligt
I riksdagen sitter nu sedan flera år åtta partier. Sedan 2010 har regeringarna haft en minoritet av riksdagsledamöterna som bas. Kompromissandet måste ske i flera steg. Under Alliansåren behövde först de fyra partierna komma överens, därefter behövde de förvissa sig om att riksdagsmajoriteten inte röstade ner förslaget. Politiken blev otydlig. Ännu mer otydlig har den nuvarande regeringens politik blivit. Inte nog med att (S) och (MP) har tydligt olika positioner i en antal frågor, de måste även få (V) att vara nöjda med förslagen för att ha ett förslag med fler röster än de fyra borgerliga partierna. Men inte ens det räcker. Om (SD) röstar med de borgerliga faller förslaget.

Enkel matematik
Sammantaget innebär detta att ett förslag från t.ex. (MP) först behöver förhandlas med (S). Därefter behöver den kompromissen ofta förhandlas med (V). För att inte falla i riksdagen behöver förslaget därefter anpassas så att åtminstone något ytterligare parti inte röstar emot det. Efter den tredje kompromissen kan således förslagets ursprungstanke vara nere i cirka 12,5% av grundförslaget. En åttondedels förslag kan finnas kvar. Eller annorlunda uttryckt: Vart åttonde ursprungsförslag går igenom.

Vem ska berätta om kompromissandet?
Kompromissandet i regering och genom riksdagsbehandlingen är en del av demokratin. Det är bra för balansens skull, men den är dålig när dessa turer inte återges och förklaras. Partierna själva har lite att vinna på att i detalj visa hur små delar av deras ursprungliga politik som överlever hela processen. Medierna ger sig inte tid att förklara, de förenklar och ger sken av att kompromissandet inte hör till vardagen. Tvärtom letar man ständigt efter tydliga motpoler för att ställa alternativ mot varandra och för att fylla det mediala utrymmet med motbilder. Helst på ett sätt som synliggör inkonsekventa handlingar och motsägelser, något som alltid skadar politikers trovärdighet.

Alternativet avskräcker
Det är lättare att bedriva oppositionspolitik. Då kan 100% av förslagen kommuniceras ut. Sedan 2010 är det statistiskt sett vart åttonde partiförslag som kunnat drivas igenom av förslagsställaren. Det är viktigt att förstå dessa skillnader när vi diskuterar vad som är möjligt att genomföra, oavsett vilken regering vi har. Alternativet avskräcker. Orbans parti Fidesz i Ungern och det polska nationalistiska ”Lag och Rättvisa” har kunnat driva igenom sin politik i respektive länder. Samtidigt är partierna exempel på hur demokratin kan missbrukas i syfte att stärka politikers inflytande över rättsväsende, press och kulturliv. Demokrati handlar även om maktbalans. Bevare oss för en utveckling som den i Ungern eller Polen.

Mediadrev och det tysta samhället

Det verkar som om många av de politiska besluten hamnar i en tidsloop som inte fungerar. Det blir bråttom, det blir fel, det blir krishantering, det blir medial indignation, det blir twitterstorm och allt landar i ett mediadrev så fort något blir fel. Medias logik styr plötsligt över all annan logik. Är det bra för demokratin?

Drevets mål och drivkrafter
Jag tänker inte bara på Mehmet Kaplans avgång eller turbulensen i Miljöpartiet. Men händelserna de senaste dagarna illustrerar hur kedjan ser ut.  Det som börjar med frågor kring en viss händelse växer till kritik, till ifrågasättanden av omdöme och person och kan därefter tangera personförföljelse och suga in andra i förloppet – ”borde inte du som ansvarig ha känt till att…”. Skuldfrågan kletar av sig och följs av halvt uttalade krav på ansvarstagande, helst avgång, och helst i direktsändning. ”Borde ni inte ha reagerat?” ”När ska du ta ditt ansvar?” (Och avgå). Det som driver drevet är den uppmärksamhet som medierna kan få när de ”lyckas”.

I kölvattnet: intolerans och fördomar
Medierna vet att publiken, tittare och läsare, har kort minne. Man håller liv i sitt drev när det väl har börjat gå. Makthavarnas agendor tvingas till anpassning. Krishantering och att vara tillgänglig för att svara på frågor prioriteras. Drevet går före allt annat och skapar en förväntan om nya avslöjanden, motsägelsefulla budskap eller felsägningar, som kan förstärka processen. Mediernas intervjuer och direktsändningar hamnar i centrum av uppmärksamheten. Dreven gör plats för hat, hot och lynchmobbar på sociala medier. Polariseringen i samhället förstärks, fördomar blir sanningar och förenklade slutsatser sprids.

Stärker eller försvagar dreven demokratin?
På några få minuter eller timmar kan ett livslångt engagemang och en karriär vara slut. Frågan är om det är så här vi vill att medierna fullgör sin granskande uppgift. Stärker det demokratin att ministrar avsätts genom mediadrev?

Barriärer ger en diffus bild
Sakfrågan – Kaplan och hans val av umgänge, hans uttalanden och hans roll som minister i Sveriges regering – väcker frågor. Den mediala bilden av honom är diffus. Han har inte förmått tränga igenom de barriärer som finns och som medias urval av reportage och artiklar till stor del styr. Medierna väljer ju vilka uttalanden, pressmeddelanden och nyheter som släpps igenom.

Drevet fungerade för att Kaplan inte hade en förankrad position att hänvisa till
Om han har uttalat sig i de känsliga frågorna kring kurdernas och armeniernas relation till Turkiet och till den turkiska befolkningen har dessa uttalanden i alla fall inte kommunicerats tydligt. Hade han fått positionera sig som nybliven minister kring dessa svåra frågor, hade kanske drevet aldrig ägt rum. Vilket i sin tur visar på komplexiteten i och svagheten med den mediala logiken.

Hoten mot konstnärer och författare är ett hot mot samhället
Hur nyhetsvärdering går till kan illustreras av att SVT mig veterligt inte lyfte fram en rapport häromdagen från Myndigheten för kulturanalys, som beskriver att var tredje författare och konstnär någon gång drabbats av hot, skadegörelse och motsvarande. (Se länk nedan). Samhället blir något helt annat när konstnärer och författare inte längre känner sig fria att uttrycka vad de vill.

Faran med det tysta samhället
Det finns starka krafter idag i Europa, i Polen, i Ungern och vissa röster även i Sverige, som vill politisera kultursfären. Nyligen tyckte en ledarskribent, Ivar Arpi, på Svenska Dagbladet att artister ska låta bli att uttala sig i komplexa frågor. Skuggorna från de sämsta decennierna på 1900-talet reser sig. Genom att vilja tysta opinionsbildare bidrar Arpi till ett samhällsklimat där hot och våld brer ut sig på bekostnad av det intelligenta och empatiska samtalet. Det är inte genom att stärka maktelitens tolkningsförsprång – genom tillgång till officiella kanaler – som vi stärker demokratin och legitimiteten för våra folkvalda. Det är inte det tysta samhället som minskar spänningarna i förorterna. Vi ser hur Donald Trump surfar på ilskan mot ”Washington”. Den som inte blir lyssnad till tar lätt till andra medel.

Uppesittarnatt i Frankrike
En annan företeelse som  svenska medier ännu så länge inte lyft fram är de folkliga samlingarna i Paris, som kallas Nuit Debout, ungefär ”Uppesittarnatt”.  I flera städer samlas människor på nätterna för att, huvudsakligen, fredligt mötas och gemensamt uttrycka sin besvikelse över hur samhället ser ut. Man sänder live radio och TV och har ingen tydlig politisk förankring. Det rör sig snarare om en gräsrotsrörelse, som snabbt spridit sig till ett 60-tal franska städer. På Knut Stålbergs tid hade vi redan sett flera reportage i STV. Nu är det tyst frånsett en artikel av Bo-Inge Andersson på SVT:s hemsida. (Se länktips nedan). Förmodligen gör redaktionen analysen att ingen svensk minister kan eller behöver uttala sig till frågan, det finns inget politiskt drev i förlängningen, alltså är frågan ointressant. Som exempel på vad som händer när människor upplever att demokratin inte fungerar är Nuit Debout ganska illustrativt.

Länktips:

http://www.kulturanalys.se/aktuellt/ny-rapport-om-hot-trakasserier-och-vald-mot-konstnarer-och-forfattare/

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrike-ny-protestrorelse-forbryllar-de-styrande

Tyst diplomati fungerar horisontellt

Jag fick tipset att läsa Jens Odlanders bok ”Tyst diplomati”, eftersom jag är intresserad av Etiopien och vad Sverige kan bidra med för att stödja det landet. Jens Odlander skriver i reportagestil med utvikningar kring historia, geografi och politik för att vi som läsare ska förstå hur annorlunda ett land som Etiopien är, jämfört med ett europeiskt land. Boken skulle mycket väl kunna göras om till radioteater. Den har en stark här-och-nu-känsla i många avsnitt, där man som läsare nästan blir en fluga på väggen under avgörande skeenden.

Svårt arbete
Det Odlander skildrar är hur processen såg ut när Martin Schibbye och Johan Persson till slut skulle släppas fria efter ett år i etiopisk fångenskap. Händelserna som ledde fram till deras frisläppande beskrivs från insidan, initierat och detaljrikt, men det som framför allt slår mig är hur svårt det diplomatiska arbetet kan vara och vilka kvalifikationer och förutsättningar som gäller i diplomatkretsar.

Tillfälligheter som planerade händelser
Det verkar svårt att kombinera en tjänst som ambassadör med ett traditionellt familjeliv eller ett normalt socialt liv. Arbetet pågår dygnet runt. De viktigaste informationerna och kontakterna tycks vara de som förmedlas och som uppstår ”som av en händelse”, när en observant diplomat som Odlander ”råkar” befinna sig på rätt ställe för att få en glimt i ögonvrån av en makthavare som rör sig utanför sin arbetsplats. Det kan vara i en hotellbar eller i någon foajé i närheten av ett gym. Det kan verka som en tillfällighet, men är naturligtvis en del av arbetet. Att ständigt använda möjligheten att bekräfta en relation verkar vara en viktig pusselbit i diplomatens vardag. Man vet aldrig när en specifik relation eller kontakt blir användbar.

Summan av allt grundarbete
Generellt slår det mig att tyst diplomati bygger på att grunden finns lagd. Att det finns en tidigare relation att återkoppla till. Att man har träffats och utbytt några fraser, suttit ner, talats vid eller bara blivit presenterade för varandra. Att ha gjort intryck och därmed kunna hjälpa motparten att minnas vem man är, när telefonledningen är knastrig och klockan är tre på natten och det brådskar med ett uttalande. Tyst diplomati är en slags summa av allt annat som möjliggjort den tysta diplomatin.

Att skapa något ur nästan ingenting
Genom att förstå vem som i tredje-fjärde hand indirekt skulle kunna påverka någon beslutsfattare, med en kunskap hämtad ur egna och andras informationskällor och med en stor portion intuition om vem som borde kunna vara till hjälp, tycks diplomater skickligt navigera i en osynligt mönster av relationer, beroenden, tidsaxlar och beslutsprocesser, formella såväl som informella. Den tysta diplomatin framstår för mig som en svår konst att skapa användbara resultat ur inget annat än de relationer som kanske har betydelse i något sammanhang.

Som improvisationsteater
Diplomatin liknar en pjäs utan scen, utan dekor och utan repliker. På snabb tid ska ett resultat uppnås – publiken fås att applådera – och det kan bara ske genom att skådespelarnas inbördes relationer får en mening. I själva verket tycks det dessutom som om den tysta diplomatins fraser och uttalanden bara är kulisser för det verkliga skeendet. Det som sägs är inte det viktiga. Det är pauserna, ordningsföljden, subtila signaler och detaljer som bara de initierade kan uppfatta som är de verkliga höjdpunkterna. Jag kan tänka mig att frågan ”Var det ett bra möte?” blir irrelevant i diplomatkretsar. I affärssammanhang och vid många andra tillfällen brukar en sådan fråga besvaras med ett ja. För de professionella diplomaterna måste frågan vara näst intill en förolämpning. Det vore som att fråga kocken på en restaurang om hans mat är god. Frågan vore fel ställd.

Alltför abstrakt politikerspråk
Är det bra att diplomaterna rör sig i en alldeles egen värld av kodifierade meddelanden och fikonspråk, av symbolhandlingar och ”noter”? Kanske är det så för att mellanstatliga kontakter ska fungera. Bekymret kan vara när alltför stor del av det politiska spelet och avgörande beslut hamnar så långt från vardagen att gemene man inte längre förstår vad som sker. När Bryssel och Washington blir synonymt med osynliga makthavare som styr samhällsutvecklingen i en riktning som många uppfattar som negativ. När misstron och klyftorna växer. När ”Yes, we can” efter åtta år i Vita Huset i stort sett landar i ett business-as-usual och inte ens Obama kunde vända utvecklingen.

Transparens och det öppna samtalet
Tyst diplomati får aldrig bli modellen för den verkliga demokratin. Den tysta diplomatin behövs sannolikt för de institutionella, horisontella och mellanstatliga kontakterna, som behöver bygga på förtroenden. Men vi får aldrig tappa tilltron till en av motpolerna – det transparenta och öppna samtalet, där allt beskrivs och diskuteras på ett öppet och ärligt sätt. Den del av demokratin som handlar om delaktighet och förståelse för beslut mår bäst av största möjliga öppenhet. Snärjs den dagliga politiken in i ett abstrakt symbolspråk och en vardagsfrånvänd professionalism kommer allt fler att tappa tilltron till våra demokratiska grundpelare.

Politiken har blivit moralisk

En av de mest delade texterna i dessa dagar kommer från en journalist i USA, som skrivit ett öppet brev till Donald Trump, den kandidat som just nu leder kapplöpningen till presidentposten på den republikanska sidan. Journalisten, Brandon Stanton, skriver (länk se nedan) ”att jag har insett att ett ställningstagande mot er (Trump) är inte längre ett politiskt ställningstagande. Det är ett moraliskt.”  

Ni är den ni är
Stanton beskriver hur Trump glatt uppmuntrar till våld och erbjuder sig att betala de bötesstraff som hans anhängare kan tänkas drabbas av när de utövar våld å hans vägnar. Stanton radar upp de otaliga övertramp dollarmiljardären gjort sig skyldig till och drar slutsatsen att det är inte befolkningarna i fjärran länder som står för hatet, det är Trump själv. Texten avslutas med att slå fast att ”ni har uppmuntrat fördomar och våld i jakten på personlig makt. Och även om era ord tveklöst kommer att förändras de närmaste månaderna, kommer ni alltid att förbli den ni är.”

Den splittrande ekonomin driver fram revanschlustan
Det skrivs mycket om Donald Trump i dessa dagar. Många försöker analysera och förstå vad som händer. Det som sker i USA under primärvalskampanjen återspeglas tydligt i medias rapportering. Därför blir genomslaget så stort. Donald Trump bryter medvetet både till form och innehåll mot gängse politiska regler. Han har inget egentligt program, ingen sammanhängande politik. Han fångar upp och förstärker de stämningar som uppenbarligen finns hos många amerikaner. En slags revanschlusta, en trötthet på att ingenting tycks bli bättre. De rika blir rikare, det kommer fler immigranter som ska ha någonstans att bo och som letar jobb. I en polariserad ekonomi där makt, inflytande, livsbetingelser och den så omhuldade amerikanska drömmen blir alltmer avlägsen för många amerikaner finns ett gensvar för de förenklade budskapen, för skuldbeläggandet, för rasismen och hatet. Tyvärr ser vi liknande tendenser även i Europa.

EU försvagas – man gjorde inte grundarbetet tillräckligt noga
EU är satt under press. Det har hela tiden funnits ett underskott när det gäller EU:s legitimitet och folkliga förankring. Vanliga medborgare har inte upplevt att man har förståelse för EU:s politiska, ekonomiska och administrativa system. Medlemsländerna har haft olika tradition och historia. Det talas om ”Grexit” och ”Brexit” som om de vore idrottsgrenar på någon gala. Politisk rapportering som underhållning. Läget är betydligt allvarligare än så. I några länder begränsas de demokratiska fundamenten och i praktiken de mänskliga rättigheterna när politiken ger sig in i rättstillämpningen och börjar styra och kontrollera media. Synen på vad som är ett fritt och demokratiskt samhälle glider isär mellan medlemsländerna.

Nationalismen bygger murar
Missnöjespartier och nationalistiska partier finns i alla Europas hörn. I Grekland finns ett öppet nazistiskt parti. I ett par av våra nordiska grannländer sitter partier ”till höger om högern” i respektive finländsk och norsk regering. I Tyskland hade nyligen AfD stora framgångar i några delstatsval.

Inga mer övertramp
Vi har ett val. Varje dag kan vi välja att ta ställning. Vi kan stödja personer, nätverk eller partier som vi anser bär på lösningar för framtiden. Vi kan välja att lyssna till hatets och konflikternas budbärare. De som ser lösningar i ett tydligare ”vi och dom” och där underförstått ”vi” ska segra över ”dem”. Vi kan låtsas att hat och hot på nätet inte är på riktigt. Vi kan blunda för övertrampen, vi kan låta bli att ta ställning. Eller så kan vi välja att stå upp för det som kännetecknar ett modernt, humant och rättvist samhälle.

Inga mer över-Trump.

Länktips: https://www.facebook.com/humansofnewyork/posts/1207382856002479

 

Om kunskapen som förlorare

Agnes Wold är en professor som gärna syns i debatten och som ofta går emot den gängse uppfattningen i en del frågor. Immunförsvaret och vår överanvändning av bakteriedödande handrengöringsmedel är en fråga hon gjort sig känd inom.
Häromdagen var hon med i SVT:s ”Min Sanning”. På en punkt tycker jag att hon tänker fel. En liten utvikning, bara:

Tankefel om alkoholen
Något märkligt pekade hon på att en promille alkohol i bröstmjölken till bebisar inte kan vara skadlig. Hon borde inse att det inte är barnets fysiska förmåga att hantera mycket små alkoholmängder som är problemet. Det är alkoholförtäringens indirekta påverkan på familjesituationen som är den avgörande risken. Alkoholen ökar risken för konflikter mellan föräldrarna, försämrar deras omdömesbildning och förmåga att snabbt och korrekt ta hand om sitt barn. Det borde en klok person som Agnes Wold inse.

Åsidosatt kunskap
Men egentligen var det en helt annan tanke som växte fram när jag lyssnade på Agnes Wold. Hur åsidosatt kunskap och bildning har blivit till förmån för tyckande och paketering. Vem som påstår något, hur det framförs och hur många som stödjer ett påstående har blivit viktigare än att basera påståenden på fakta, på forskning eller på gemensam kunskapsgrund. Vi ser det hela tiden. Reklamen och politikens optimeringsperspektiv har förskjutit tyngdpunkten i den allmänna debatten. Parallella sanningar lever sida vid sida. Och i jakten på finansiering sänker högskolorna kraven.

Utveckling
Under andra hälften av 1900-talet växte välståndet i takt med växelvis utveckling av teknik, teknologi och ekonomi. Det sambandet är inte lika tydligt längre. Den ekonomiska utvecklingen är i genomsnitt god, men med stora variationer på individnivå. Överutnyttjandet av billig energi och billiga råvaror och arbetskraft har bromsats in. Många, både i Sverige och utomlands, befinner sig i en pressad situation och samhällets resursfördelning upplevs som orättvis, särskilt som fler förväntas dela på den orättvist fördelade kakan. Bilden av ett välmående samhälle känner långt ifrån alla igen sig i. De utan valmöjligheter lockas av enkla förklaringar, skuldbelägganden och lösningar.

Inflytande, vinst och känslor går före fakta
Även i vetenskapliga kretsar finns det parallella sanningar. Teorier står emot varandra. Sambandet mellan rökning och cancer var länge en olöst fråga. Starka ekonomiska intressen finansierar forskning och kan ge sig själva ett stort inflytande. Oljeindustrin har länge bromsat en utveckling, där sambandet mellan klimatförändring och människans användning av fossila bränslen behövde uppmärksammas. Årtionden har gått förlorade. Starka vinstintressen fördröjde en snabb omställning. Det finns även gemensamma frågeställningar där känslomässiga argument ställs mot varandra. Är det mest synd om vargarna eller om de fårägare som vargen river fåren för?

Trump
I USA har det gått så långt att man nu har en republikansk toppkandidat till presidentposten, som titt som tätt yttrar ett förakt för forskningen och skickligt spelar på olika opinioner för att få medhåll. Det är inte sakliga argument som bär honom framåt, det är bilden av en självsäker ledare med enkla lösningar som är i fokus. Hans raka budskap är att bygga en gigantisk mur mot Mexico, så att ”vi håller invandrarna och terroristerna borta”. Han spelar på känsloområdet mellan rädsla och trygghet och framstår som den ende ”sanningssägaren” som tydligt utmanar  etablissemanget. I fler länder ser vi samma sak, inte minst i Europa.

Bildning och kunskap är på reträtt
Ett exempel på hur kunskap inte längre är det primära är det som Dick Harrison, känd historiker och universitetslärare, beskriver som den högre utbildningens förfall. (Länktips se nedan). I dagens SvD redogör han för hur de ekonomiska styrmedlen helt har tagit över i universitetsvärlden. Det är inte kunskaperna och lärandet som är centralt, utan genomströmningen av antalet studenter. Utvecklingen är förödande för en liten kunskapsberoende nation som Sverige om hans beskrivning stämmer generellt.

Tidningar och media har bytt inriktning
Tidningsmän och personligheter som Herbert Tingsten och Torgny Segerstedt har ersatts av aktivist-journalister. Den tidigare chefredaktören för GT använde tidningens genomslag för att tvinga fram en kostsam och i praktiken onödig folkomröstning i en redan avgjord fråga. Tidningens agerande förstärkte inte tilltron till demokratin. Vi ser också i (a)sociala medier hur mängder av tyckare överträffar varandra i onyanserade påhopp och påståenden. Hat och hot präglar många inlägg. Det finns inte längre ett tydligt kunskapsideal i den allmänna debatten, dvs en strävan att hitta rätt i sakfrågorna. I stället är det nu åsikterna som nu har ett egenvärde. Nyanser, kvalitet och grundvärderingar förloras i jakten på högröstat medhåll.

Reaktioner
Idag handlar även nyhetsrapporteringen om hur reaktionerna blev på olika utspel, inte om förslagen löser samhällsproblemen i fråga. Kommentatorer kommenterar varandra och sina intryck, snarare än sakfrågorna. Det dröjer inte länge förrän vi får twitteromröstningar under TV-nyheterna. ”Håller du med om redaktionens bedömning?” Twittra ”Gilla” till …. Debatten och demokratin tycks vara på väg att förvandlas till en ständigt pågående idolkampanj.

(Om du gillar detta inlägg, dela det…… 😉
Obs ironi.

Länktips: http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri/om/debatt

Vi måste säga mer ja än nej

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/