Hot eller ögonöppnare i Vita Huset?

Posted on 19 januari, 2017 by Christer Owe

Det går inte att undvika att kommentera det förestående maktskiftet i USA. I Facebook-flödet hittar man dagligen förvånande, förskräckande och hotfulla exempel på vad som tycks kunna hända när den nye presidenten träder till. Kanske ska vi inte oroas i onödan, men det finns många signaler på att USA kommer att gå i en helt annan riktning och spela en annan roll på världsscenen än vad vi vant oss vid sedan ett hundra år.

Obegriplighet
Det kanske mest slående är hur den tillträdande presidenten påfallande ofta inte klarar att slutföra en begriplig mening. Det finns klipp på Youtube (se länk nedan) där han talar i flera minuter och det är i praktiken omöjligt att förstå vad han egentligen vill ha sagt. En person med så orediga tankar …. hur ska han någonsin kunna fungera på en post som kräver nyanserat, tydligt och långsiktigt arbete både i tal och i gärning? Hans personlighet och hans sätt att leda kanske fungerar på en viss nivå i näringslivet, där snabba beslut och maktspråk kan vara vägvinnande. Möjligen. Men när det slutliga valet i en konflikt handlar om att kunna använda massförstörelsevapen – hur ser omdömesförmågan egentligen ut hos en man som inte ens kan uttrycka en fullständig mening?

Mobilisering
Det finns en teoretisk risk att en grupp inom Pentagon tröttnar på sin nye befälhavare och iscensätter en process som (tillfälligt?) åsidosätter presidentens makt och inför militärstyre. Liknande processer har inträffat i unga demokratier i Sydamerika. Men sannolikt lyckas motdemonstranterna som opponerar sig mot den nya presidenten hålla sig inom anständighetens gränser och inte låta protesterna övergå i våldsamheter, något som i förlängningen skulle kunna leda till att militären känner sig tvingade att ingripa. Det klokaste oppositionen kan göra är att inte spela på fel planhalva, dvs att granska och kritisera fakta och åtgärder på ett civiliserat och konstruktivt sätt. Alla sympatisörerna till Bernie Sanders utgör en sådan grupp, som skulle kunna mobilisera ett nytt och starkt civilsamhälle, där inte storföretagen och de allra rikaste sätter dagordningen.

Kuliss?
Vad menar vi med demokrati? Är det att rösta vart fjärde år eller innebär demokrati något mer? Är demokrati något som engagerar, mobiliserar och skapar mervärden? Eller är det så att det demokratiska samhälle vi hyllar egentligen bara är en kuliss för verklig demokrati? Den nye presidentens agenda tycks vara att gynna de redan rikaste och att bygga murar mellan människor. Skillnaderna är för honom viktigare än likheterna. Det är knappast så man bygger ett samhälle där alla känner sig välkomna och delaktiga. Kanske väcks de krafter nu ur sin slummer som vill något bättre för världen än att kunna konsumera planeten till döds.

Slaveriet
”Make it easier to vote”, sa Barrack Obama vid sin sista presskonferens och klagade på att USA är det land av de etablerade demokratierna som gör det svårast för folk att rösta i allmänna val. ”That is not what Ameica is”, slog han fast. Kanske kan det bli något att det viktigaste från Obama-perioden. Att rösträtten blir mer demokratisk och rättvis i USA och att det blir lättare att rösta. Obama skyllde det bestående systemet på arvet från slaveriet och det stämmer säkert. Det demokratiska partiet borde driva rösträttsfrågan starkt för att marginalisera de krafter som vinner på att de rika och de privilegierade får fördelar. Steg för steg kanske världen blir bättre, trots allt.

Trots eller tack vare att USA får en president som vi inte vet så mycket om, kanske valet av honom blir precis den ögonöppnare som demokratin behöver.

Länktips från Obamas
sista presskonferens.

Länk från ett tal av
den nye presidenten.

Fira jul! Samverka!

Posted on 13 december, 2016 by Christer Owe

Vi har hört det upprepas de senaste åren. Ansvariga uttrycker hur viktigt det är att möta problemen med trygghetsskapande åtgärder, hur samverkan och dialog ska skapa förutsättningar för ett samhälle som inkluderar och bygger broar. Man har talat om mötesplatser och om åtgärder för att skapa sammanhållning och sammanhang. Det satsas resurser. På en övergripande nivå låter allt vettigt och ansvarsfullt. Men det finns något krampaktigt, något besvärjande i de ord, eller kanske mantra, som uttalas. Som om det räcker att säga trivsel för att trivseln ska infinna sig.

Nu ska vi fira!
Många av oss ska inom kort fira jul. Julfirandet är en milstolpe i vår kultur, som egentligen bara kan matchas av midsommarfirandet, men julen inkluderar fler ritualer och möjligheter till sammanhängande ledighet, så julen är nog trots allt viktigare för de flesta av oss. Jag kommer att tänka på ”fira jul” när problemtyngda orter och stadsdelar kommer på tal. Det räcker inte att ”skapa trygghet” eller att ”samverka”. Precis som julfirandet inte består av ett bokstavligt firande av julen kan inte samhällets utmaningar vändas genom att några ”samverkar” eller ”skapar trygghet”.

Exemplet jul
När vi talar om att fira jul menar vi egentligen en hel rad av olika händelser och sammankomster, som tillsammans och förenklat kallas för julfirande. Vi hälsar på hos varandra, äter och dricker något, umgås, leker, klär granen, bakar pepparkakor, väntar på tomten, ser på Kalle, sjunger en julsång, går till kyrkan, leker i snön, tänder en ljuslykta, hälsar på hos en granne, skottar snö, kopplar av, läser en bok, njuter av att vara lediga i släktens eller vänners sällskap, ser en film, går ut på stan, tar en tur till en vacker plats, åker skidor, hör av oss till någon som väntar på ett samtal…. Sammantaget blir detta ett firande av julen. Något eller allt vi gör blir delar av helheten, det vi summerar som en god jul.

Individens val
Förutsättningarna för julfirandet skiftar. Några av oss har ingen att fira julen med eller hos. Några har inte ens tak över huvudet. Några har flytt kriget. Turligt nog finns frivilliga som ser en uppgift i att ordna en enkel jul även för många som tappat fotfästet. För de flesta i Sverige finns emellertid en chans att fira jul precis så som man vill. Poängen är att firandet är summan av vars och ens prioriteringar. Det blev gröten hos farmor i år, eller en hyrd stuga på fjället. Firandet växer fram ur vars och ens val, förutsättningar och glädjeämnen. Har man barn blir firandet gärna optimerat för barnens upplevelsevärld. Ingen kommer uppifrån och beslutar hur firandet ska se ut.

Hitta integrationens pepparkakor
Den båge som behöver spännas från det abstrakta ”trivselskapandet” eller ”samverkan” till det konkreta som verkligen leder till ökad trivsel eller samverkan måste spännas och synliggöras. De högtidliga fraserna om samhällets långsiktiga utveckling med ökat innanförskap, minskad segregation och större delaktighet behöver kopplas till konkreta insatser. Precis som julfirandet består av tomtegröt, pepparkaksdoftande kök och glada barn måste myndigheter och ansvariga bli bättre på att identifiera och stödja de processer som tar tag i de verkliga åtgärderna och de verkliga människor det handlar om.

Konkretisera
Precis som budgetposten ”försäljning” till slut blir strumpor och lussebulle måste budgettexternas ”integration” bli till konkreta värdeskapande möten mellan människor, där form, innehåll och kringfaktorer stämmer överens med budgetmålen. Det duger inte att gömma sig bakom abstraktionernas dimridåer. Nu är det jul. Fira!

Demokratins gränser

Posted on 7 december, 2016 by Christer Owe

Näthatet tycks öka. På Facebook, Instagram, Twitter och bloggar dyker hatet upp i olika former. Flickor och kvinnor tycks drabbas mer än killar och män. Journalister och offentliga personer mer än andra. När hatet vänder sig mot barn blir det närmast obegripligt. Vem hatar barn?

Lucia
Nyligen hade Åhlens en bild på en mörkhyad pojke, ett barn, som var klädd som Lucia. Det var säkert i avsikt att visa på mångfald och hur igenkännandet, som mycket av reklamen handlar om, utvecklas i takt med att konsumentgruppen förändras. Uppenbarligen hade Åhlens missbedömt stämningsläget i Sverige. Nättrollen och de personer som får tillfredsställelse av att hata och hota andra människor tycks ständigt vara på jakt efter nya offer. Vad är det som driver dem? Varför ägnar de så mycket tid åt att hata och hota andra människor? Var klämmer skon?

Respekt är en grund
Det finns naturligtvis olika åsikter på sociala medier – dialog och samtal är bra. Men förutsättningen för ett givande samtal är respekten för människan bakom åsikten. Vi kan tycka olika, men vi möts ändå i respekten för det sant mänskliga. Och där någonstans spricker dialogen sönder i destruktivitet. När vi inte längre respekterar varandra som människor krackelerar det som utgör kittet i det vi kallar samhälle.

Intoleransen kan aldrig vara en del av det toleranta samhället
Det är också här gränsen går mellan innanförskap och utanförskap i demokratin. De ideologier som inte klarar att skilja på sak och person och som legitimerar hat och hot mot personer för att de står för en viss åsikt eller livshållning lämnar samtidigt den gemensamma plattform vi kallar demokrati. Respekten för varje människa kan inte filtreras genom åsiktsfönstret. Intolerans kan aldrig vara en del av den grundläggande tolerans vi byggt vårt samhälle på. Yttrandefriheten inkluderar rätten att uttrycka intolerans, men det är straffbelagt att uttrycka hets mot folkgrupp. Någonstans måste det civiliserade samhället dra en gräns för vad som är otillåtet att göra och uttrycka.

Spelregler måste finnas
Bokmässan hamnade i bryderier när ett bokförlag, med starka kopplingar till den nazistiska rörelsen, ville ställa ut på mässan. Har antidemokrater rätt att ställa ut för att i ett publikt sammanhang presentera sin ståndpunkt? Är det rimligt? Skulle IS eller Al Qaida fått ställa ut? Eller Pol Pot-regimen eller andra regimer som ägnar sig åt systematisk förföljelse och mord på grupper av människor? Det gäller att inte förväxla yttrandefrihet med rätten att delta i det offentliga samtalet. Den som i sina gärningar och formuleringar visar intolerans mot andra individer och grupper har rimligen lämnat den gemenskap som den toleranta demokratiska plattformen utgör. Ungefär som om ett fotbollslag skulle ställa upp med 15 istället för 11 spelare, då har man inte förstått spelreglerna.

Tillit och vuxnas kärlek
Det finns en koppling mellan mobbning och näthat som skolan och föräldrar måste stävja. Det är en mödosam process att bli vuxen. Men barnet måste få känna tillit och få uppleva vuxenvärldens värderingar i form av människokärlek och omtanke. Alternativet är ett sluttande plan mot anarki och förödande klyftor i samhället.

Acceptera inte att någon ”trumpar” på demokratin

Posted on 14 november, 2016 by Christer Owe

Kalla politiska vindar blåser genom världen. Det som gör utvecklingen i USA extra allvarlig är att det går att vinna förtroende för den högsta förtroendebefattningen i världens mest resursstarka land genom att bygga stora delar av retoriken på svepande anklagelser, fördomar, lögner och att det t.o.m. ses som en fördel att vara oerfaren, att inte ha läst en bok på många år och att förnedra andra människor.

Tolerans kan inte inkludera intolerans
Konservativa krafter försöker nu använda Trumps framgång som argument för att samhället mår bra av en dialog, även om man ogillar motståndarens argument. Det kan låta bestickande. Men det finns en gräns för vilka åsikter som ska respekteras och ges likaberättigande. När demokratins fundament om alla människors lika värde, om allas rätt att få utöva sin religion och att få uttrycka sin åsikt inte respekteras blir det demokratiska samtalet omöjligt. Tolerans för oliktänkande kan inte inkludera intolerans. Den som sätter sig över spelreglerna och ”trumpar” på demokratin kan inte respekteras.

Förväxla inte yttrandefrihet med likaställning
600 nynazister demonstrerade i Stockholm häromdagen. Det har de rätt till. Men därifrån till att aktivt ge odemokratiska krafter utrymme till dialog på demokratiska plattformar som public service-TV, bokmässor, debattprogram eller TV-soffor är att dra gränsen fel. Den som inte respekterar demokratins spelregler ska heller inte ges plats i det demokratiska samtalet. Att lyssna och föra dialog med KKK var inte det som till slut fick Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen att nå framgång i USA. Yttrandefriheten får inte förväxlas med rätten att delta på lika villkor i det offentliga samtalet.

Hoppet med Trump

Posted on 9 november, 2016 by Christer Owe

Varje reaktion väcker en motreaktion. Ett vindpinat träd får starka rötter. Förespråkare lockar fram motståndare. Det tycks vara en naturlag att krafter väcker motkrafter. När George W Bush på lögnaktiga grunder dragit in USA i förödande krig i Mellanöstern kom en helt annan president, Obama, som vältaligt och intresseväckande vände fokus på andra uppgifter. Efter åtta år med en svart president fanns uppenbarligen en önskan hos många amerikaner att ”återställa ordningen” och ”göra landet stort igen”. Det blev dags för synsätt som marginaliserats de senaste åren. Den långsiktiga förändringen av arbetsmarknad, industri och försörjningsmöjligheter, som vissa hävdar började på 80-talet med Reagan och parhästen Thatcher, och som lett fram till dagens extrema förmögenhetsklyftor, lade också grunden för det proteströstande som Trump på ett skickligt sätt fångade upp.
Trumps personliga drivkrafter och hänsynslösa retorik sammanföll med många väljares känsla av maktlöshet. Att Trump själv gjorde en poäng i valrörelsen av att han var smart som inte betalade skatt passade på ett märkligt sätt in i den amerikanska självbilden. Den som säger att var och en är sin egen lyckas smed, det går att bygga en framtid om man tar vara på de chanser som finns, inklusive att vara smart och undvika att betala skatt.

Det demokratiska partiet missbedömde hur vanligt folk skulle rösta. Ganska många kunde inte tänka sig en kvinna som ledare, en del av religiösa skäl. Hillary Clinton personifierade inte på något tydligt sätt en förnyelse som maktskiftet ofta behöver manifestera. Med Trump förstod folk att det i alla fall skulle bli någon förändring. På så sätt blev valet ett val mellan en fortsättning av den pågående samhällsutvecklingen genom Clinton eller något nytt genom Trump. Med sin mediala vana spelade Trump under lång tid på de strängar som han förstod skulle fungera. Oseriöst, vulgärt och hatiskt framförde han sina budskap på ett motbjudande sätt. Men det fungerade. Inte för att det var bra eller inom ramen för det accepterade utan för att det tydligt bröt mot den pågående utvecklingen. Som icke-politiker hade han också trovärdighet när han föraktfullt talade om ”Washington”, ungefär som andra hos oss spottar ur sig ”Bryssel”.

Demokraten Bernie Sanders stod också för något nytt men med ett helt annat innehåll. Han blev snabbt unga amerikaners hopp i en komplex värld när han stod för en mer rättvis sakpolitik och ett ansvarstagande. Det hade kunnat bli intressant med Sanders förnyelse ställd mot Trumps lågvattenmärke. Tyvärr är väl Sanders för gammal 2020 så han lär inte återkomma. Men det är en svår fråga de närmaste åren för framför allt demokraterna att fundera på vem som på ett vinnande sätt kan utmana populismen och de enkla budskapen från Trump om fyra år. Även republikanerna behöver fundera hur de ska förhålla sig till en president som vunnit valet på att gå emot många av de värden och ideal som förenar många republikaner, oavsett om det gäller ekonomiskt inflytande för storföretag, frihandelsförespråkande, eller traditionella värderingar och de starka kopplingarna till samhällets maktbas, som utgjort plattformen för många republikaners karriär genom åren.

Minoriteter av olika slag lär få det svårare med Trump vid rodret, liksom kvinnor. Högsta domstolens ledamöter lär bli mer konservativa. Främlingsfientlighet och polariseringen i samhället lär öka. Tolerans, miljö- och klimatfrågor och den globala maktbalansen lär påverkas. Det var Ryssland och Nordkorea som tydligast hoppades på en Trump-vinst i valet.

En slutsats måste bli att de goda krafterna i samhället på ett ännu mer tydligt sätt nu måste samarbeta för en sund och hållbar samhällsutveckling. Trump väcker på så sätt nya motkrafter, som inger hopp.

Klimatet, rollfördelning och demokrati

Posted on 18 oktober, 2016 by Christer Owe

Klimatfrågan är på agendan. På någon nivå lyckades världens politiska ledare enas om ett gemensamt ställningstagande i Paris i december 2015. Ett misslyckande hade varit svårt för flera av politikerna att hantera. Samtidigt pågår initiativ på andra nivåer. I Västra Götaland har Länsstyrelsen och Regionen skickat ut en remiss till 49 kommuner och en rad andra organisationer under rubriken ”Strategiska vägval för ett gott liv i en fossiloberoende region 2030”. På kommunal nivå sätts ambitiösa mål. Även företag och fristående organisationer arbetar fram bra beslutsunderlag. Frågan är var initiativen ska tas och på vilken nivå samordningen ska ske.

Vi har inte råd att chansa
Klimatfrågan har varit känd i decennier. För 10 år sedan fick Al Gore starkt genomslag samtidigt som Sternrapporten visade att vi vinner rent ekonomiskt på att hantera klimatfrågan innan effekterna slår igenom. Sedan dess har steg för steg medvetenheten ökat om frågans allvar. Temperaturen på jorden har fortsatt att stiga, nya väderfenomen visat sig och varningssignalerna har blivit allt tydligare. Klimatskeptiker och dito förnekare finns naturligtvis kvar. Men de flesta inser att frågan är tillräckligt allvarlig för att motivera kraftfulla åtgärder nu. Det duger inte att chansa och tro att alla indikatorer på en påbörjad klimatförändring råkar vara tillfälligheter som inte beror på mänsklig påverkan.

Fru Merkel är modig och norrmännen inser vad som måste göras
Det som återstår att reda ut är hur olika åtgärder ska beslutas, finansieras och synkroniseras på rätt nivå. I Tyskland finns förslaget att förbjuda försäljning av nya fossildrivna bilar från år 2030. I landet där VW, BMW, Porsche och Daimler sysselsätter tusentals bilarbetare och där fri fart på Autobahn fortfarande ses som en mänsklig rättighet. I Norge växer elbilsanvändandet och Oslo förbereder för att förbjuda biltrafik i centrum. Den välmående kranskommunen Baerum utanför Oslo, med en majoritet Höyre-väljare har presenterat en rapport, där man inser att bilen inte längre kan vara det självklara transportmedlet. Exempelvis vill man förbjuda biltrafik 500 meter från alla skolor. En enkel, symbolisk och tydlig signal om att bilen inte ska användas i onödan.

Ifrågasättande formulering
Öckerö kommun har idag 18 oktober ett sammanträde i kommunstyrelsen där man ska ta ställning till ett remissförslag på den skrift jag nämnde ovan, ”…fossilfrihet 2030”. Intressant nog väcker Öckerö en diskussion om regionens förslag ska ses som remiss för yttrande eller som bindande åtaganden. Så här skriver man i förslaget till remissvar: ”Det är oklart om dokumentet är en bindande överenskommelse med åtaganden för gemensamma satsningar, en strategi eller bara en verktygslåda från vilken kommun själv kan välja satsningar vid önskan. Dokumentets syfte och funktion blir ännu mer oklara, när det i remissvaret efterfrågas ett ställningstagande om kommunens roll i det framtida arbetet med dokumentet och vilka satsningar kommunen kan bidra med. En remiss efterlyser i vanliga fall ett ställningstagande till dokumentets innehåll och inte något som kan tolkas som åtaganden från den svarande parten.”

Stå upp för demokratisk förankring och legitimitet
Det är bråttom, kan vi tycka. Strunt samma vem som beslutar vad. Bara ni gör något! Samtidigt finns det just nu ett globalt underskott i förtroende för demokratiska principer och mekanismer. Folk vill känna att de har möjlighet att påverka. Kommunen är den naturliga demokratiska centralpunkten. I en kommun blir politiken konkret och begriplig. Behovet av att snabbt komma till skott med åtgärder på klimatområdet får inte slå undan benen för den demokratiska legitimiteten.

Om verklighetsbilder och polarisering

Posted on 3 oktober, 2016 by Christer Owe

Mattias Hagberg skriver i GP den 2 oktober om fenomenet Lars Vilks med anledning av en bok av Niklas Orrenius, Skotten i Köpenhamn, som nyligen kommit ut. Hagberg noterar att Orrenius bok går att läsa på två plan samtidigt: som ett reportage men också som en integrerad del i Lars Vilks ständigt expanderande konstverk. För mig innebär det att objekt och subjekt flyter samman. Gränser flyttas och perspektivet skiftar. Konsten legitimerar extrem politik, eller flyttar gränsen vad som är möjligt att hävda i vårt samhälle. Och detta på ett sätt som riskerar att urgröpa både giltigheten och förtroendet för vanlig mänsklig kommunikation.

Okontroversiell rondellhund

Konstens roll
Flera frågor dyker upp. Är konsten överordnad politiken och allt annat i samhället? Kan allt motiveras med att ”det är konst”? Anna Odell lyckades med sitt konstverk och med sig själv i huvudrollen sätta fokus på psykisk sjukdom och hur den hanteras av samhället. Lars Vilks tycks besatt av tanken att ingå i en ständigt eskalerande konfrontation mellan yttrandefrihet och respekt för oliktänkandes behov av frihetsrum å ena sidan och vår civilisations nödvändiga gränsdragning av vad som är acceptabelt och inte å den andra.

Vad är det som räknas?
Det jag inte ser i Mattias Hagbergs recension av Orrenius bok är några ord om hur verkligheten, tolkningen av verkligheten och presentationen av verklighetstolkningen håller på att blandas samman i en enda verklighetsbild. Den snabba utvecklingen på mediaområdet möjliggör omedelbar reaktion på det som händer, vilket kan göra att reaktioner och kommentarer på reaktioner kan överträffa den ursprungliga händelsens betydelse. Snart är det inte längre händelser i sig som spelar störst roll utan hur de återges och hur människor reagerar på dessa återspeglingar, åsikter och ställningstaganden. I flera led utvecklas ett allmänt tyckande, som kan leva ett eget liv och som kan ha väldigt lite att göra med den ursprungliga händelsen.

1984
En sorglig konsekvens av denna utveckling är att sanningshalt och faktabakgrund reduceras i betydelse när genomslag, twitterfrekvens och spridningshastighet blir allt viktigare. Istället för ett fokus på sakfrågorna blir tyckandet, gillandet, det centrala. Om en presidentkandidat eller riksdagsman ljuger i direktsänd TV spelar mindre roll än hur kommentarer och synpunkter sprids i sociala medier. Som någon sa – vi är nu i det orwellska 1984, där orden förlorat sin betydelse. Och paradoxalt nog är det vi själva som har infört systemet.

Polarisering
Att Lars Vilks projekt bidrar till en värld med mindre plats för lekfullhet är lätt att instämma i. Tolerans och nyfikenhet är inte heller något som gagnas av det konfrontativa i Vilks projekt. Polarisering är också något som medierna gillar. I public service kallas det att balansera påståenden. I den bransch som är beroende av antalet tittare eller läsare handlar det om att formulera något både tydligt och uppseendeväckande som kan locka en stor publik. Klokskapen får stå tillbaka för säljbarheten.

Länktips: https://www.gp.se/n%C3%B6je/rondellhunden-slukar-allt-i-sin-v%C3%A4g-1.3830764

Motståndet får inte förändra demokratin

Posted on 15 augusti, 2016 by Christer Owe

Nyhetsbruset avtar inte. Men det ändrar innehåll. Vad som kan beskrivas som en nyhet relateras till hur mycket nyheten avviker från det redan kända. Den klassiska historien på det temat är när styrman skrev i loggboken: ”Kapten nykter idag”.
Exemplet illustrerar sambandet mellan normaliteten och det avvikande. Om kaptenen för ett fartyg har spritproblem blir loggbokstexten ovan naturligtvis mycket tydligare än om styrman ofta skrivit motsatsen.

Förenklingar och hot
Sommaren har fortsatt med märkliga utspel från republikanernas presidentkandidat Donald Trump, från president Erdogan i Turkiet och från en nyvald president Duterte i Filippinerna. Alla tre tycks agera i en egen sfär, utanför eller överordnat rättsstatens principer. Ännu så länge är deras olika förslag och utspel så anmärkningsvärda att de leder till rubriker i traditionella medier. Låt oss hoppas att det fortsätter att vara så. Den dag deras agerande inte längre blir en nyhet har tyngdpunkten för demokratins fundament förskjutits.

Polarisering driver konflikter – och lösningar – i fel riktning
När det blir OK att indirekt uppmana anhängare att skjuta Hillary Clinton (Trump), när ingen blir förvånad att journalister och statsanställda mister arbetet baserat på ideologisk syn (Erdogan) eller när rättsprinciperna ställs åt sidan som när Dutarte hotar med massavrättningar är världen på väg åt fel håll. Terrorgrupper som IS och Boko Haram driver fram motkrafter. Problemet uppstår när populister och andra använder konflikterna till att rättfärdiga avsteg från det civiliserade samhällets grundvalar. Det ena föder det andra. Utvecklingen kan bli polariserande och driva på konflikterna i fel riktning. Ropen på snabba och enkla lösningar tilltar när det istället är mer av förståelse och analys kring samverkande orsaker som behövs.

Vad har t.ex. Shells exploatering av oljefyndigheter i Nigeria haft för betydelse för framväxten av extremrörelser i det landet?

Ska det bli svårare att blåsa i visselpipan?

Posted on 11 maj, 2016 by Christer Owe

Visselblåsare kallas de. De som inte nöjer sig med att konstatera felaktigheter utan även gör något åt det, blåser i visselpipan och varnar för oegentligheter, brott och systemfel. De kan uppfattas som illojala medarbetare när de läcker information till media och allmänhet, information som den egna arbetsgivaren inte vill ska komma ut. Vad är moraliskt riktigt och vad är förkastligt beteende i detta? Vad är rimligt?

Edward Snowden
Frågan är ständigt aktuell. Edward Snowden insåg att hans avslöjande skulle förändra hans liv för många år framåt. Samtidigt kände han det som en plikt att berätta om den systematiska övervakning som äger rum. Snowdens avslöjanden har fördömts av underrättelsetjänster, politiker och säkerhetsansvariga, både på den militära och civila sidan. Samtidigt har han fått mycket beröm för sitt civilkurage och sin konsekventa hållning.

Staten – är det jag?
Det finns en intressant deldiskussion att fånga upp ur detta: Är staten och säkerheten synonymt med förvaltningen, maktapparaten och det organiserade samhället eller är staten detsamma som summan av befolkningen? Vad är viktigast? Att staten fungerar som organisation eller att medborgarna upplever att deras ord väger tyngst i avvägningen mellan kontrollbehov och mänskliga rättigheter? Demokratibegreppet hamnar återigen i blickpunkten.

Felrapportering som framgångsfaktor
I Sverige har vi ”Fången på fyren” om ni minns. Sjöfartsverkets medarbetare som dristade sig att klaga på de egna kartorna och som ”belöning” fick en isolerad tjänst ute på en bemannad fyr. Samtidigt har vi ett ledande japanskt företag, Toyota, som byggt hela sin framgång på att de anställda rapporterar felaktigheter. Genom att synliggöra fel och misstag har Toyota fått möjlighet att under decennier justera för misstag och verkligen konsekvent arbeta med ständiga förbättringar. I en företagskultur där misstag och fel ska tystas ner blir ”ständiga förbättringar” bara ett modeord.

Vad är rimlig avvägning?
EU-parlamentet har nyligen antagit det man kallar ”Trade Secrets Protection Agreement”, ett förslag till lagstiftning som är tänkt att skydda företagens hemligheter. Ministerrådet måste också godkänna förslaget innan det blir verklighet, men grundtanken är att företagen ska ges större möjligheter att skydda sina affärshemligheter. Kritiker menar att detta förslag skulle innebära att företagen får möjlighet att åtala visselblåsare, journalister och nyhetsorgan som publicerar läckta dokument. Lagförslaget innebär, hävdar kritikerna, att människor kommer att tveka att berätta om oegentligheter samt att företagen får lättare att komma undan när de exempelvis kringgår skattelagar, bryter mot mänskliga rättigheter eller skadar miljön.

När går företagsintresset före allmänintresset?
Frågan är intressant. Det finns legitima skäl för företag att hemlighålla delar av sin verksamhet eftersom vissa affärshemligheter kan skada verksamheten om de kommer till konkurrenternas kännedom. Samtidigt blir det problematiskt om gränsen för hemlighetsmakeriet flyttas så långt att företagsintresset dominerar över allmänintresset.

Tre dellösningar
Lösningen på problemet kan finnas på flera plan. Dels finns det nya företag som tänker i helt andra banor, där t.ex. ägandet delas mellan producenter och konsumenter. I den typen av verksamhet finns rimligtvis en större öppenhet och en kultur, som gynnar transparens och missgynnar hemlighetsmakeri.
Dels finns det möjlighet att lagstifta om transparent bokföring, där miljöbelastning, klimatrelaterade utsläpp, uppförandekoder etc måste granskas och redovisas. Den utvecklingen är redan på gång.
För det tredje finns det en tydlig trend i samhället att personal söker anställning i företag som både kommunicerar och förverkligar värden, som uppfattas positivt. Tillit blir en konkurrensfaktor och tilliten bärs och personifieras av de anställda och deras attityd till släkt och vänner. Fuskande företag kommer helt enkelt att ha svårt att locka rätt personal.

Målvaktsfrågan
Samtidigt får vi inte blunda för det faktum att intressekonflikten existerar mellan nyttan för företaget (och ägarna) respektive nyttan för kunder och det allmänna. När ett företag tjänar pengar kan de lockas att vilja tjäna ännu mer pengar på att bete sig bedrägligt. Övergivna sjöodugliga fartyg i våra hamnar har börjat bli ett påtagligt problem. Samma fenomen finns naturligtvis även på landbacken. En ”målvakt” handlas upp som formellt står som ägare till en rostande båt eller en kemikaliefylld bakgård. Lagstiftningen hinner inte med. Ansvarsfrågorna hamnar mellan stolarna och någon tjänar pengar på att luras.

Vem lyssnar man på?
När nu gränsen mellan vad som är bra för företagen och vad som är bra för helheten flyttas till förmån för företagen måste vi fundera på vilka konsekvenser det kan få. För mig verkar det som om EU-parlamentet har lyssnat alldeles för mycket på lobbyisterna från näringslivet och alldeles för lite på de organisationer som hyllar civilkurage och värnar mänskliga rättigheter.

Tips: ett Youtube-klipp från EU-parlamentet, där två olika ståndpunkter kommer fram, den ena kort mot slutet: https://www.youtube.com/watch?v=2hv6OrGZsms

Kompromissandets fördelar

Posted on 25 april, 2016 by Christer Owe

Det var enklare förr. Det fanns fem partier i riksdagen. Regeringen bestod av folk från partiet, som i sin tur hade förankring i det homogena Sverige. Det fanns ett ekonomiskt utrymme för reformer och prioriteringarna av vad som var viktigast hade makthavarna god koll på. Välfärden växte i takt med BNP.

70-, 80-, och 90-tal
70-talet blev en första vändpunkt med oljekris, ungdomsprotester, Vietnamkriget, tyska Rote Arme Fraktion, varvsnedläggningar, strejker och den första gröna vågen. 80-talet innebar avregleringar, Thatcher och Reagan, en omsvängning till en ekonomi som tjänar pengar på pengar, Sovjetunionens fall och så småningom Mandelas frisläppande. När 90-talet tog vid hade de kollektivistiska drömmarna från 70-talet förbytts i en förverkliga-dig-själv-dröm. Någonstans på vägen försvann den gemensamma bilden av vart Sverige var på väg.

Storskaligheten och lyssnandet
Vilsenheten i den representativa demokratin illusteras kanske bäst av 1980 års folkomröstning om kärnkraften. Det fanns inte ett enkelt ”Ja” och ”Nej” till en fortsatt satsning på kärnkraft. Tre linjer fanns att rösta på, alla negativa till en fortsatt utbyggnad. Ingen linje fick egen majoritet. Hela cirkusen kom att blockera svensk energipolitik snart 40 år senare. För socialdemokraterna är kärnkraften kanske den fråga som tydligast visar hur svårt det har blivit att både vara ett parti för stora industriella satsningar och samtidigt lyssna på den lilla människans oro och behov. Det är svårt att konsekvent både främja storskaliga industriprojekt och samtidigt vara en lyssnande folkrörelse. De generella lösningarna och top-down-besluten fungerar inte längre när människors verklighet kan se så olika ut.

Minoritetsregerandet blir otydligt
I riksdagen sitter nu sedan flera år åtta partier. Sedan 2010 har regeringarna haft en minoritet av riksdagsledamöterna som bas. Kompromissandet måste ske i flera steg. Under Alliansåren behövde först de fyra partierna komma överens, därefter behövde de förvissa sig om att riksdagsmajoriteten inte röstade ner förslaget. Politiken blev otydlig. Ännu mer otydlig har den nuvarande regeringens politik blivit. Inte nog med att (S) och (MP) har tydligt olika positioner i en antal frågor, de måste även få (V) att vara nöjda med förslagen för att ha ett förslag med fler röster än de fyra borgerliga partierna. Men inte ens det räcker. Om (SD) röstar med de borgerliga faller förslaget.

Enkel matematik
Sammantaget innebär detta att ett förslag från t.ex. (MP) först behöver förhandlas med (S). Därefter behöver den kompromissen ofta förhandlas med (V). För att inte falla i riksdagen behöver förslaget därefter anpassas så att åtminstone något ytterligare parti inte röstar emot det. Efter den tredje kompromissen kan således förslagets ursprungstanke vara nere i cirka 12,5% av grundförslaget. En åttondedels förslag kan finnas kvar. Eller annorlunda uttryckt: Vart åttonde ursprungsförslag går igenom.

Vem ska berätta om kompromissandet?
Kompromissandet i regering och genom riksdagsbehandlingen är en del av demokratin. Det är bra för balansens skull, men den är dålig när dessa turer inte återges och förklaras. Partierna själva har lite att vinna på att i detalj visa hur små delar av deras ursprungliga politik som överlever hela processen. Medierna ger sig inte tid att förklara, de förenklar och ger sken av att kompromissandet inte hör till vardagen. Tvärtom letar man ständigt efter tydliga motpoler för att ställa alternativ mot varandra och för att fylla det mediala utrymmet med motbilder. Helst på ett sätt som synliggör inkonsekventa handlingar och motsägelser, något som alltid skadar politikers trovärdighet.

Alternativet avskräcker
Det är lättare att bedriva oppositionspolitik. Då kan 100% av förslagen kommuniceras ut. Sedan 2010 är det statistiskt sett vart åttonde partiförslag som kunnat drivas igenom av förslagsställaren. Det är viktigt att förstå dessa skillnader när vi diskuterar vad som är möjligt att genomföra, oavsett vilken regering vi har. Alternativet avskräcker. Orbans parti Fidesz i Ungern och det polska nationalistiska ”Lag och Rättvisa” har kunnat driva igenom sin politik i respektive länder. Samtidigt är partierna exempel på hur demokratin kan missbrukas i syfte att stärka politikers inflytande över rättsväsende, press och kulturliv. Demokrati handlar även om maktbalans. Bevare oss för en utveckling som den i Ungern eller Polen.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Tag Archives: Demokrati