Ungdomar, skolan och demokratin

Var fjärde svensk mellan 18 och 29 år tycker inte att det är viktigt att leva i en demokrati. Var femte kan t.o.m. tänka sig att sälja sin röst. Nästan var tredje anser det bra om landet styrdes av en stark ledare istället för demokratiskt.
Forskare vid Göteborgs Universitet har fått fram dessa alarmerande siffror. Se pressmeddelandet här.

Och i Sverige är staten bäst på att vara stat…
Undersökningen väcker många frågor. Allra först – hur stabilt är Sverige i relation till andra länder? Det finns sedan några år statistik och ranking över stater i världen som ”misslyckats” med sin uppgift att vara just stat. Sverige ligger i den listan längst ner tillsammans med de nordiska grannarna, dvs vi har lyckats bäst i världen. Länk till statistiken här.

Illustration till misslyckandet?
Om demokratin är starkt ifrågasatt av 25-30 % av de unga i stabila Sverige – hur ser det då ut i alla de länder som rankas som mindre stabila? Står vi inför en global förändring inom en generation, där utvecklingen kan gå precis hur bra eller dåligt som helst?
Det hoppfulla finns i ifrågasättandet av dagens system, som utgår ifrån att pengar ska tjänas på andra människors, på miljöns eller framtidens bekostnad. Det är inte hållbart. Demokratin, så som den tillämpats de senaste 100 åren, har banat vägen för ökade klyftor, ett oöverträffat resursslöseri, bristande hänsyn till människor och miljö och en konsumtionsdriven spekulationsekonomi som alla inser inte kan växa i evighet, men ingen tycks förmå förändra. Vad ska komma istället?

Skolans output
Det alarmerande finns naturligtvis i ropen på enkla lösningar, starka ledare, som ska ”lösa problemen” – säkert olika beroende på vem man frågar. Och vad har skolan för ansvar i detta? Är skolan en processfabrik, där output:en ska vara anställningsbara resurser och fogliga konsumenter som inte ifrågasätter några principer? Eller ska skolan fostra till ansvarstagande kritik, som kan stimulera samhällsutvecklingen?

Omställning
Låt oss hoppas att rapporten från Göteborgs Universitet leder till något anant än ytterligare skuldbeläggning av skolans verksamma. Det är primärt inte rektorer och lärare som är skuld till att samhället ser ut som det gör. Det riktigt intressanta är när och hur omställningen av samhället ska ske – i form av stegvisa förändringar eller i form av kollaps/revolution? Hur länge ska vi såga i den gren vi sitter på?

Samhället som människa

Samhällsutveckling kan liknas vid en människas utveckling. Vi växer rent fysiskt i de flesta fall symmetriskt; låt vara att själsliga och andliga förmågor kanske utvecklas i en långsammare takt.

Inte en stor tumme
Barnet växer i ett helhetsperspektiv. Handen blir större, inte finger för finger, inte genom att tummen växer först. Skelett, organ, muskler och färdigheter växer i någorlunda takt. Det är en bild vi borde ha för samhället – att låta det växa någorlunda i samklang. Form och innehåll följs åt, någorlunda väl.

Multi-tasking
Extra viktigt är det när samhället står inför förnyelse på många områden. Gamla sanningar ska ersättas med nya. Då får vi se upp så att delar av samhällskroppen överstimuleras medan andra glöms bort. Skola, äldreomsorg, infrastruktur, näringslivsutveckling, universitet, lärarutbildning, social utveckling, kretsloppsanpassning, energiomställning…. svårigheten är att vi måste klara det mesta relativt samtidigt.

Ingen diktator, tack
Lite grand är det som att få en kör att sjunga samma musikstycke så att det blir en njutbar helhet, fast utan dirigent. Eftersom bekymret är att när vi testar med en dirigent som håller i taktpinnen så blir resultatet bedrövligt.

Frågan får stå kvar på listan över ”ska fixas” ett tag till.

 

( En dag som denna påminns vi om 22 juli och om vad det är som gör oss till människor. Låt oss hoppas att den norske terroristen väcker motkrafter i form av ökad empati och gemenskap som vida överträffar illdådets fasor. )

Kärnkraft leder till odemokratiskt samhälle

Det finns ett antal bekymmer med kärnkraften. Uranbrytningen. säkerhetsfrågorna, lagring av radioaktivt avfall, spridningsrisker, det orimliga att rika och fattiga länder – eller snarare stabila/instabila länder ska ha olika förutsättningar att lösa sin energiförsörjning, kopplingen till kärnvapen, sannolikheten för en större olycka (en olycka per 10 år) det mänskliga faktorn… det mesta är känt. Till raden av argument kan nu läggas ytterligare ett.

Odemokratisk teknik
Det tycks uppenbart att det samhälle som väljer att satsa på kärnkraft samtidigt inte kan värna demokratiska grundprinciper. Ett demokratiskt samhälle, som kännetecknas av en öppen debatt, transparens och medborgarinflytande får stå tillbaka för maktens behov av kontroll. I valet mellan teknokrati och demokrati blir det ständigt teknik och säkerhetsfrågor som går före det som kännetecknar våra demokratiska samhällen.

Exemplen
Vi ser med önskvärd tydlighet hur japanska myndigheter, precis som de sovjetiska i samband med Tjernobyl, undvek att beskriva läget korrekt när jordbävningen och tsunamin drabbade Japan 2011. Vi upplevde hur svenska myndigheter bagatelliserade allvarliga incidenter i Forsmark och Ringhals. Och vi ser nu hur Sydkorea agerar för att slippa diskutera kärnkraften. Man utvisar helt sonika de experter från Greenpeace som bjudits in för att delta i en debatt om kärnkraften i Sydkorea.

Världsbild
Kärnkraftens förespråkare tycks ha en övertro på teknik, logik och mekanik. Det paradoxala är hur irrationellt detta rationella resonemang blir. Med en övertro på teknikens möjligheter inkluderas åsidosättandet av demokratiska principer.

Ologisk logik
Och visst är det märkligt att det är det liberala partiet i Sverige som mest energiskt talar för kärnkraft. Det parti som historiskt sett mest energiskt borde värna demokratiska grundprinciper väljer att prioritera en teknik som banar väg för ett slutet maktsamhälle.

Läs om Sydkorea-incidenten här.