Olof Palme sköts på öppen gata för mer än 25 år sedan. Ett dåd som skakade Sverige och förändrade vår bild av det svenska samhället. När nu sekretessen hävts och många av de som då var aktiva är borta dyker filmer och böcker upp som på olika sätt ger ett perspektiv på händelseutvecklingen. Journalisten Ann-Marie Åsheden har gett ut en bok som heter ”Förbannelsen. Hans Holmérs öde” (Norstedts) och som återger hennes samtal med Hans Holmér åren direkt efter mordet på statsministern. Häromdagen presenterade hon sin bok och lät oss i publiken lyssna till originalinspelningar från Holmér-samtalen.

Medias roll
Tidspress, konkurrens om mediautrymmet, produktivitetskrav och bristande research kan vara några skäl till varför nyhetsrapporteringen ganska ofta landar i förenklingar och budskap utan djup. När man tar del av Ann-Marie Åshedens material framträder en oönskad bild av media, särskilt kvällspressen. Vinklad rapportering, generaliserande påståenden, stegvis frammanad värdeladdad bild av inblandade personer… det är som om delar av media vill spela en egen roll i det drama de ursprungligen satts att beskriva.

Alla frågetecken runt Holmér
Hans Holmér såg det som sin uppgift att lösa Palmemordet. Hans engagemang i frågan går inte att ta miste på. Samtidigt tycks han ha haft en övertro på sin egen förmåga. Det Ann-Marie Åsheden beskriver är en länspolismästare som i sin iver att göra rätt ganska snabbt hamnar fel. Inkompetens? Underskattning av fallets svårigheter? Överskattning av sin egen förmåga? Oförmåga att på rätt sätt samarbeta med åklagarmyndigheten? (En åklagarmyndighet som – av oklart skäl – valde att vara väldigt passiva under det första halvåret efter mordet.) Brister i personkemin mellan chefer? Bristande omdöme? Svårighet att balansera fakta, spaningsuppslag och vad som skulle rapporteras till media? – En mängd frågor väcks kring Holmér och hans insats. Till slut fick han som bekant lämna utredningen utan att ha nått framgång.

Förtroendet för rättsväsendet
Det Ann-Marie Åsheden tydligt belägger är att ett antal omständigheter och tydliga skillnader i tolkning av hur arbetet skulle bedrivas hade stor betydelse för händelseförloppet. Holmér och åklagarna kom inte överens. Lika tydligt visar hon att delar av kvällspressen agerade på ett sätt som undergrävde Holmérs ställning – och egentligen förtroendet för rättsväsendet (en slutsats som inte framkom vid Åshedens presentation, men som är mycket rimlig).

Så vem granskar media?
Holmérs agerande var utmanande och kanske till vissa delar ett ”spel för galleriet”. När han satt i TV och visade upp Magnum-revolvrar och resonerade om sina slutsatser kring PKK-spåret. Men detta holmérska, obyråkratiska, beteende legitimerar inte övertramp från kvällspressen i den utsträckning som skedde. Så vem granskar media?

Tredje statsmakten
För mig handlar Åshedens bok förvisso om ett avgörande skede i Palmeutredningen och om en viss upprättelse för Hans Holmér. Men minst lika mycket handlar hennes bok om hur vi egentligen vill att media beter sig för att skydda och utveckla rättsstaten, demokratin och yttrandefriheten. Vem tjänar på halvsanningar och mediadrev? Hur skapas en rimlig balans mellan medias granskningsuppdrag och den rimliga profileringen för att locka läsare eller tittare? Var går gränsen mellan subjektivt tyckande och objektiv sanning? Hur undviker vi att förenklade budskap bildar grogrund för populism och misstro mot samhället/styrelseskicket/demokratin?

Ann-Marie Åshedens bok pekar tydligt på behovet av en diskussion kring medias ansvar som den tredje statsmakten.

Tips:

Läs rescension i SvD här.